Det hände någon enda gång, att sinnet rann på den lille ingenjören. I sådana stunder blev han mycket hänsynslös och törstade efter att få förolämpa sina fiender. Och just nu var det en sådan stund.
Han slet upp sitt snusbruna fodral och rev fram plånboken. Han höll den under häradshövdingens näsa, och alldeles som när man bjuder på en pris snus, sade han:
—Får det lov att vara?
Häradshövdingen blinkade, vädrade och grymtade:
—Öh, öh, öh—
—Tusen kronor, föreslog ingenjören. Var så artig.
—Öh, öh, öh—fortsatte häradshövdingen.
—Eller två tusen? Eller tre? Jag har dem inte på mig, men det ska bli, när bror behagar.
Han stoppade in plånboken och knäppte rocken. Björner upphörde att grymta, han sade:
—Jag tror, att kusin vill muta—
—Mutor eller arvode, hur som det behagas.
Då började den stora magen gunga, sakta till en början, så småningom ökande takten höjdes den och sänktes, gled upp och ned. Och det sorlade och gluckade i det väldiga innanmätet.
Är han glad, undrade ingenjören, eller arg?
—En sån liten skojare! frustade Björner och skrattet bröt sig ut i fria luften och rullade tungt över torget. En sån liten skojare! Det är Jublet, förstås, den cyniska chimpansen. Men det går inte, se. Det går inte.—
—Nå då så.
—Hör nu—hör nu, vänta. Jag ska gärna stå till tjänst. Som jurist. Märk väl: som jurist. Om det blir bolag. Och så mycket kan jag lova, att jag ska inte motarbeta. Varken i fullmäktige. Eller på Björkenäs. Jublet har redan varit i håll med Larsson. Drätselkammarn, se. Och blir det bolag, så står jag till tjänst. Som jurist. Mot skäligt arvode—
Och utan att säga ett ord vidare, flämtande av glädje och andtäppa, återvände den store Björner till sin avbild i brons. Men lille Krok klättrade med sviktande knän uppför trapporna. Det var första gången han mutat en människa. Och en sådan människa! Han var skamsen och stolt. Men mer stolt än skamsen.
Han öppnade tamburdörren och hörde en gäll stämma:
—Ja, där kommer ingenjörn! Hur länge ska en stackare få vänta? Det var knappt en hade sagt amen i morgonbön, så gick en hit. Och här har en stått i timmar.
—Är det herr Hagelin?
—Jo, nog är det det. Se, jag går så ogärna till folk, som inte tror på
Gud. Men nu har de skickat mig. En sån tur han har, en sån tur!
—Var så god och stig in, sade ingenjörn och öppnade dörren till sitt arbetsrum, som nu verkligen tycktes skola bli ett arbetsrum.
—Varmed kan jag stå till tjänst?
Hagelin haltade omkring i rummet och tittade i varje vrå.
—Ja, inte är det väl någon, som lyss, inte? Nej. Jo, se nu har min bror kommit hem. Benjamin, ingenjörn vet. Han har för resten varit hemma fjorton dar. Och de säger ju, att vi inte ska vara riktiga bröder. Men den som äger Kristus, han är min bror. Är det inte skrivet, det? Och nu är han ju bibeldoktor. I Amerika! Och då var fadern en fattig skomakare. Eller om det nu var Sörman—
—Ja, det är ju glädjande. Och sedan?
—Sedan—Det kan han väl begripa, att det blir ökad omsättning så till sägandes. Gud låter sig icke bedraga, det ska han nog få se, ingenjörn, så fritänkare han än är. Och i all sin dar en sådan tur han har—
Skomakaren linkade fram och viftade på ett uppmuntrande sätt med sin skinnluva.
—Inte ska han sälja till stan, ingenjörn. Han ska sälja till oss. Se, nu blir det marknad för Zionisterna! Vad tror han, att Bethania ska säga, när vi inviger vårt nya Zionsborg? Ingenjörn är en liten rejäl karl, fast han inte har Gud, stackarn. Stackarn, stackarn! Men vi har haft affärer förr—fick han inte betalt? Se, vi kan inte lura någon människa, för vi leva i rättfärdigheten. Ett rättfärdigt papper, det är allt bättre än de finaste namn. Och se nu ska vi köpa hela Blekängen av honom. Men kåk efter kåk förstås. Inte allt på en gång. För vi är så fattiga, vi är så fattiga—
—Jag säljer hellre till stan.
—Inte, inte! Vad blir det för ett krångel? Alla distanserna. Och vi röstar emot och överklagar med. Och ingenjörn, som är så snäll, inte vill han ha med såna människor att göra? Se, nu ska jag tala om. Larsson är för köpet. För han har byggt hus, och Bethania har byggt hus och de stå så tomma, så tomma. Och nu tänker de, att stan ska riva Blekängen. Och så ska de få folk, och så ska de göra dem till Bethanister allesamman. Men där säger det stopp. Och vet han vem som säger stopp? Nej, det vet han inte, för han har inte tron, stackare. Men den som säger stopp åt Bethanisterna, det är allt vår lille käre Jesus själv, det!
—Ja, det är ju nog bra. Men vad tänker herrarna göra med Blekängen?
—Jo, nu ska jag säga det. Blekängen ska bli som ett paradis—
—Tänker herrarna riva och bygga nytt?
—Inte, inte, det blir för dyrt—
—Ja, då säljer jag hellre till stan.
Då spände skomakaren ögonen i honom och höjande sin valkiga hand, sade han med mäktig fast gäll stämma:
—Nu ska han höra sanningen, lilla människa. Står han med oss, så står han med Jesum Christum. Men står han med Bethanisterna, då står han med djävulen.
—Jag står på arbetarnas sida, sade Julius Krok.
—Då står han allra sämst, sade Hagelin, vände och gick.
Äntligen fick ingenjören en stunds vila. Livet, stridiga viljor hade brusat ikring honom, och han var matt och yr och knäsvag. Men han var på samma gång mycket stolt. Och med lugn värdighet trädde han in till sin familj och slog sig ned vid frukostbordet. Han drack sitt kaffe i djupa klunkar.
—Marie, nu kan jag berätta en nyhet. Jag har två bud på Blekängen. Ett från staden och ett från Hagelinarna.
Förvåningen var stor, och ingenjören kunde icke neka sig en triumf.
—Ja, jag tror knappt, att Lagerström skulle ha skött saken bättre.
Fröken Agnes frågade, vem som givit högsta budet. Det var en förarglig fråga. Ingenjören talade om vissa villkor, alternativ—
—Ja, men hur mycket bjuder de?
—Det är tills vidare en hemlighet.
—För pappa också? frågade fröken Agnes. Och sedan hon givit ifrån sig denna lilla elakhet, gick hon upp till Aposteln. Ingenjören drog en lättnadens suck.
—Ja, kära Marie, och så är det en sak till. Jag har Backarna och Åstorp på hand.
—Herre gud, Julius! Det är väl inte ditt allvar det där—
—Det där?
—Ja kära, bli inte ond. Jag trodde ju—jag trodde ju, att det bara var någonting sånt där, som du gick och tänkte på—
—Bara! sade Julius Krok och reste sig. Bara!
Framgången gav icke idel sötma. Men Julius Krok var ohjälpligt driven in i handlingens virvel. Nålstygnen kändes icke längre på samma sätt. Gudilov!
Han beställde skjuts, han skulle fara ut till Björkenäs och göra slag i saken. Han hann icke längre än till Blekängsbron. Där mötte han brukspatron, som jämrade över det dåliga föret. Allting skedde på kommando denna dag, på högre befallning. Sextio år hade ingenjören vandrat osedd och osökt genom livet. Nu strömmade människorna till honom som bien till sin kupa.
—Det är just ingenjörn, jag söker. Jo, jag har talat med min hustru om
Backarna. Men det är omöjligt—
—Jaså, sade Krok. Och till kusken: Då vänder vi—
Alldeles som häradshövdingen nyss började nu brukspatronen väsnas:
—Vänta lite! Ptro! Jag måste förklara. Saken är den, att Vickberg disponerar över Backarna under sin livstid. Det är alltså till honom ingenjörn först bör vända sig—
—Jag skall så göra, sade Julius Krok. Han hälsade majestätiskt och körde hem. Ty det var middagsdags.
Men av allt besynnerligt, som skulle tima denna dag, återstod dock det besynnerligaste. Det var en mycket sorglig händelse, som berövade tvenne människor liv och välfärd. Men det var på samma gång en fingervisning, ett tydligt tecken, att Försynen intresserade sig för "projektet Backarna".
Julius Krok åt sin middag, tog sin middagslur, och när han vaknade kom
Lisen in med kaffet och Nyheterna.
Under Senaste nyheter och med fet stil:
Sedelförfalskning. Förfalskaren angiver sig själv. Utprånglaren häktas.
Till kassan i härvarande Sparbank inlämnades i dag på förmiddagen en synnerligen dåligt eftergjord hundrakronssedel. Saken anmäldes genast för polisen, som efter ett ovanligt raskt utfört arbete lyckades upptäcka såväl förfalskaren som utprånglaren. Efter vad man meddelar oss just som tidningen går i press, har sedeln i går afton utprånglats på krogen Tre Remmare av f.d. betjänten Edvin Johnsson. Förfalskningen har utförts av Johnssons kamrat, f.d. hovmästaren Vickberg. Både Johnsson och Vickberg ha varit anställda hos framlidne baron Roger Bernhusen de Sars på Rogershus. De senaste åren ha de varit bosatta på Backarna, där Vickberg en längre tid tycks ha bedrivit sin snygga hantering. Johnsson är en ökänd drinkare och poliskund. I dag vid middagstiden inställde sig Vickberg självmant hos polisen. Han medförde ett helt lager av sitt "fabrikat". Huruvida flera sedlar utprånglats kan ännu ej med visshet avgöras. Men det förefaller föga troligt, då samtliga de sekvestrerade papperna äro synnerligen dåligt utförda. Det tycks, som skulle Johnsson ha brutit sig in i sin kamrats chiffonier och honom ovetande tillägnat sig sedeln.
När Julius Krok läst detta en gång och två gånger och tre gånger, vände han sig om i soffan och låg ganska stilla hållande händerna för ansiktet. Därpå stod han upp och gick ut till fru Marie. Han lade tidningen framför henne, pekade och viskade:
—Det är nästan hemskt. Läs. Det är nästan hemskt.
—Å herre Gud, jämrade fru Marie. Ja, Johnsson! Men den fine, snälle herr Vickberg!
—Ja, sade ingenjörn och stirrade framför sig. Och tänk! Nu är Backarna fria! Det är nästan hemskt.
* * * * *
Rättegången mot f.d. hovmästaren Vickberg drog ut på tiden. Domen föll icke förrän i början av juni. Johnsson slapp undan med fjorton dagars rannsakningsfängelse, som slutade med sjukhus, delirium tremens och död. Vickberg försvarades av den store häradshövdingen. Han framhöll, att det här icke kunde vara tal om förfalskning vare sig i vanlig eller ovanlig bemärkelse. Det var en nyck och en yttring av senilt svagsinne, ingenting annat. Sedlarna voro synbarligen avsiktligt gjorda på ett så klumpigt sätt, att en utprångling bleve omöjlig. Och något försök i den vägen hade Vickberg bevisligen aldrig gjort. Olyckligtvis hade Johnsson fått nys om sin kamrats tidsfördriv och i ett anfall av ursinnigt spritbegär hade han brutit sig in i chiffoniern. Vickberg var sedan gammalt känd för sin redbarhet och oförvitliga vandel. Häradshövdingen berättade utförligt om den anklagades Rogershustid och försummade icke att infläta några pikanta anekdoter om gamle baron—till herrar domares förnöjelse men till den anklagades synbara harm. Den anklagade tillät sig rent av att avbryta sin försvarare mitt i en läckert kryddad historia. En viss misstämning uppstod men skingrades av häradshövdingens godmodighet. Och efter åtta sessioner frikändes herr Vickberg.
Allmänna åklagaren anmälde missnöje med utslaget. Men häradshövdingen tog honom avsides och talade med den unge mannen icke i egenskap av försvarsadvokat eller stadsfullmäktiges ordförande utan som äldre kamrat och vän. Och domen överklagades icke.
Häradshövdingen krävde icke ett öre i ersättning för sitt arbete. Vickberg överlämnade emellertid ett beedigat testamente till Björners förmån. Hans besparingar uppgingo till över tjugu tusen kronor.
Julius Krok och hela staden följde rättegången under oerhörd spänning. När Nyheternas extrablad bragte underrättelsen om frikännandet, brast han i gråt. Glädjetårar. Det hade varit en tungsam vår för Julius Krok. Han hade fört process mot sig själv. Och nu kunde även han frikänna och frikännas. Han hade icke glatt sig åt en medmänniskas olycka. Nej. Och det skulle aldrig ha varit någon välsignelse med att få Backarna på det sättet. Så vinnes ej ett stort syfte.
Nu ställde sig saken helt annorlunda. Vickberg skulle troligen icke vilja återvända till Backarna. Målet skulle vinnas lika hastigt, men på ett hyggligt och angenämt sätt.
Två dagar före midsommar kom Abraham hem, återigen endast för en vecka. Ingenjörn var icke riktigt nöjd med hans utseende. Han hade skjutit upp, och han började få mustascher som en hel karl. Men han såg en smula tungsint ut.
—Vad är det, Abraham? Tycker du, att mamma har magrat?
—Ja. Och det är förfärligt, vad hon hostar.
—Jo. Jo visst är det det. Men hon vill ju inte sköta sig. Hon vill inte resa bort. Båda jag och Elis ha bett henne. Men det är omöjligt. Hon har sitt huvud för sig.—
Men vet du vad? I morgon ska du och jag ta och åka ut till Björkenäs. Du ska ju dit nästa sommar, och då är det så gott, att bekantskapen stiftas ju förr desto hellre. Vill du?
—Ja, svarade Abraham.
Följande morgon spändes "magasinshästarna" för morfars gamla droska. Den såg icke alldeles ny ut, men hur som helst så var det i alla fall ett privatekipage. Abraham körde. Lille ingenjören var glittrande glad till en början. Men när han väl stuvat in sig i den gamla mögelluktande droskan, blev han ängslig. Han tänkte tala med hennes nåd om Backarna, och han hade obehagliga förkänslor.
I början av Björkenäsvägen såg Abraham en mager, kutig liten gubbe, som spindlade fram efter vägkanten. Det var herr Vickberg, han bar en stor portfölj och han skulle också till Björkenäs. Han fick plats bredvid ingenjören.
—Käre Vickberg, sade ingenjören, harklade och klappade lite på fotsacken. Det var ju i alla fall bra—riktigt bra i alla fall—
—Ja, sade Vickberg.
Efter en stund började ingenjören på nytt, så försiktigt:
—Vad—vad tänker herr Vickberg nu ta sig till?
Vickberg svarade icke på en lång stund. Ingenjören blev förskräckt över sin taktlöshet. Han började redan formulera en fumlig avledare och ursäkt, då Vickberg plötsligt vände sig emot honom, såg honom allvarligt in i ögonen och sade:
—Ingenjören vet nog, att det finns situationer, ur vilka en gentleman endast har en utväg.
—Å, varför det då, varför det då? mumlade Krok, som satt och tänkte på
Backarna. Vad tänker herr Vickberg göra?
—För närvarande, återtog herr Vickberg och smålog vänligt, mycket vänligt och en liten smula sarkastiskt. För närvarande tänker jag överlämna den här portföljen till fru Hyltenius. Det är en del minnen, som baronen och kammarherren hade den nåden att överlämna i min vård. Nu har jag förverkat detta förtroende och gjort mig ovärdig—
—Å nej då, herr Vickberg! När rätten frikände—
Men herr Vickberg sade:
—I det här målet är det inte rätten, som dömer—
Och färden fortsattes under tystnad. I början av herrgårdsallén steg Vickberg ur och tackade för skjutsen. Han ville icke åka upp på gårdsplanen. Abraham skyldrade med piskan och herr Vickberg vinkade—
Två svarta newfoundlandshundar mötte på gårdsplanen och viftade med sina stora, plymformade svansar. Två vita vinthundar kastade sig i ett språng utför stentrappan. Ingenjörn var rädd för hundar och blev sittande i vagnen. En flicka i svart med vitt förkläde och vit mössa kom ut och öppnade vagnsdörren. Det var Evelin, Apostelns.
Ännu en kvinnogestalt skymtade i porten. När ingenjörn fick se henne blev han blodröd och slet sin stackars lock. Han kom äntligen ihåg löftet, det högtidliga löftet.
Men Abraham sprang uppför trappan och tog Elsa i famn.
Herrarna fördes in i salongen. Björkenäs är känt för sina låga rum. Abraham måste buga sig i dörrarna. Lille ingenjörn såg ut som en stor karl. Brukspatronen tog emot. Han hade sina söner hemma under skollovet och gick följaktligen ordentligt klädd. Men han såg mer än vanligt otymplig ut i de små rummen.
Herrarna utbytte några ord, gnuggade händerna och snöto sig. Abraham längtade ut.
Äntligen kom hennes nåd. Hon skakade hand med ingenjören. Nickade åt
Abraham.
—Jaså, det är vår elev. Å, en sån lång pojke. Tänka sig, att mina pojkar också ska bli sådana där kaxar på långa ben. Ja, jag ber om ursäkt, men jag väljer aldrig mina ord, när min man är närvarande. Det är hans skyldighet.
Ingenjören smålog av artighet. Abraham rodnade och rynkade pannan. Fru Hyltenius tog plats med en viss självsvåldig frihet. Hon såg Abrahams rynkade panna och förundrade sig. Å, herre Gud ja, vad unga människor äro lättstötta.
—Och ingenjörn tänker köpa Backarna av oss? Ja, gärna för mig, om Vickberg ger sitt samtycke. Priset får Björner bestämma. Men inte för lågt, om jag får be.
—Det är för en filantropisk—började ingenjören.
—Ja, men jag hör inte till de filantropiska damerna. Varför sätter sig inte den där unge mannen?
—Därför att han inte vill, sade Abraham och skrattade. Jag kan inte sitta stilla, för jag har min fästmö här på gården.
—Nej, du store! Vem är det?
—Ers nåds syflicka, svarade Abraham med betoning på alla tre orden.
—Ja, men vilken? Det är väl aldrig den religiösa. D.v.s. religiösa är de båda två. Men den som är värst? Ja, rynka nu inte pannan, min unge herre. Jaså, är det Elsa? Nå, det var väl. Då ska vi genast ordna förlovningskabinettet—vi ha ett särskilt rum för sådana ändamål—
—Gör er inte besvär. Jag går hellre ut i flygeln.
Abraham gick. Fru Hyltenius blev utkallad för att tala med Vickberg. Ingenjören vandrade runt ikring brukspatronen och demonstrerade sina planer. Och det blev afton.
När herrarna redan stodo färdiga för avresan, kom hennes nåd ut i tamburen och sade:
—Hör nu, unge elev, vill ni tillåta en närgången fråga? Är ni religiös, mycket religiös? Jaså, inte det. Ja, då bör ni i tid endera omvända er själv eller också er fästmö. Två galna eller två kloka men inte en av vardera sorten. Det är en syndig människas råd, men det är gott. Men snälle ingenjörn, var har pojken fått sina rynkade ögonbryn ifrån? Ni som är så mild—
Abraham körde. Ingenjörn sov. När de svängde förbi Backarna, ropade
Abraham:
—Nej, titta, pappa. Där står herr Vickberg i salsfönstret. Det ser ut som om han vinkade åt oss.
—Vinkar han? Ptro! Stanna. Han kanske vill tala med mig.
Ingenjören tumlade yrvaken ur vagnen och halvsprang fram mot byggnaden. Abraham såg honom stanna utanför fönstret, han såg honom böja sig ned liksom för att bättre kunna se in.
Och plötsligt föll lille ingenjörn och blev liggande.
Abraham snurrade tömmarna kring björken och sprang. Men när han kom fram hade ingenjörn redan rest sig på knä. Fönsterrutan var krossad och Vickbergs hand stack ut genom hålet.
—Vad i Herrans namn är det, Vickberg? skrek Abraham.
Herr Vickberg rörde sig långsamt av och an. Men han kunde icke svara.
Han hade en snara om halsen och snaran var fästad i gardinstången.
Far och son förde herr Vickberg till sjukstugan. Upplivningsförsöken blevo utan resultat.
* * * * *
Den sista juli, som var fru Maries födelsedag, hade ingenjören ett långt samtal med sin hustru. De började att tala om hennes hälsa. Men alla samtal slutade nu för tiden med Backarna. Underhandlingar fördes med staden beträffande försäljningen av Blekängen. Något beslut kunde emellertid icke väntas före jul. Och under tiden förde Lagerström underhandlingar med Hagelinarna. Det visste fru Marie, men det visste icke ingenjören.
Så länge dessa skärmytslingar på två fronter fördes, avhöll fru Marie sig från att kritisera projektet Backarna. Var dag har nog av sin plåga. Men oron för Abrahams framtid kunde icke skjutas undan.
Först och främst hans fästmö. Hon bodde nu hos Louise, och hon var söt och snäll. Men det fanns någonting hysteriskt och överspänt hos flickan, som oroade fru Marie. Hon råkade i ångest och sorg och grät av medlidande över allting, över prostituerade kvinnors elände och över tuppar, som ska slaktas och över allting. Två gånger i veckan gick hon i bönhuset, där Benjamin Hagelin for fram som en stormvind bland kvinnorna.
Det var det. Och så var det Abrahams plats. Kunde det verkligen vara någon framtid att binda sig vid Backarna?
—Han blir inte bunden. Han kan gå när han vill.
—Å, han är nog lika envis som du, smålog fru Marie och suckade. Och så är det det, Julius—Kan det verkligen vara bra att stanna ett helt år på Björkenäs?
—Varför inte?
—Ja, herre Gud, du vet ju, att jag säger inte gärna något ont. Men när det nu är fråga om Abraham. Och för allt det, som berättas om fru Hyltenius—
—Marie, sade Julius Krok, och den lille mannen, som växt flera tum under de sista månaderna, tog nu på sig sin värdigaste min. Marie, jag vill inte veta av några Apostelshistorier. Dessutom är Abraham allvarlig nog och så fästad vid sin flicka—
—Ja—ja—ja—, suckade fru Marie. Bara nu inte Backarna kommer att förstöra hans framtid—
—Man ska inte alltid tänka på sin framtid, klippte ingenjören av. Han talade kort och häftigt och det fanns en ond, nästan lömsk glimt i blicken. Men det märkte icke fru Marie, där hon satt med nål och garn och stramalj.
—Det var besynnerligt—ska man inte det?
—Nej, fortsatte ingenjören. Se bara på mig. Det är inte alltid, det slår väl ut—
Då måste fru Marie skratta.
—Nej, käre, käre Julius, när tänkte du på din framtid?
Svaret kom kort, förberett—som om det hade varit färdigt många, många år och nu äntligen måste fram.
—När jag trädde i förbindelse med huset Broms.
Fru Marie såg inte upp och nålen fortsatte oavbrutet sin bana fram och tillbaka genom stramaljen. Men Julius Krok kröp ihop och blundade och höll andan.
Slutligen sade fru Marie:
—Säg, Julius—har du aldrig tyckt om mig?
I detsamma reste hon sig hastigt och kastade ifrån sig arbetet.
—Nej, det är ju barnsligheter. Du behöver inte svara.
Hon gick ut ur rummet. Och det var första gången fru Marie kastade sin nål, sitt garn och sin stramalj på golvet.
I mitten av september insjuknade fru Marie i lungkatarr men tillfrisknade efter ett par veckor. I medio av december sjuknade hon på nytt. Redan första sängdagen lät hon kalla till sig Abraham Björner. Han satte upp hennes testamente.
När Aposteln hörde talas om ett testamente blev han ifrån sig av oro.
Han hängde sin svärfar i rocken.
—Om svärfar ruinerar oss, så lovar jag—Svärfar är ju besatt av en fix idé, svärfar är ju sinnessjuk. Jag ska låta sätta svärfar under förmyndare.
På nionde dygnet övergick lungkatarren till akut lunginflammation.
Abraham eftertelegraferades.
Barnen voro samlade i sängkammaren. Julius Krok stod på knä i sin säng och stödde den sjuka med kuddar. Fru Marie lät Abraham taga fram testamentet ur byrålådan.
—Jag har gett pappa allt, vad jag äger, sade hon. Jag tror inte, att någon av er, barn, har någonting däremot. Men jag vill, att ni ska teckna på, att ni godtager testamentet. Paulus skall också teckna på. Det blir kanske svårt för dig, Louise. Men det är så skönt att veta, att det inte blir bråk efter en—
Louise skrev under och gick ut efter lektorn. Agnes skrev under, Abraham skrev under. Det blev tyst och stilla. Ingenjören viskade i hennes öra. Hon skakade på huvudet.
Efter en stund sade hon:
—Stackars lilla Louise.
Abraham gjorde en rörelse. I detsamma öppnades dörren, och lektor Holmin steg in. Han var vit. Några ögonblick sökte han efter papperet med blicken. Han gick hastigt fram till byrån och skrev sitt namn. Utan att se på den sjuka och utan att säga ett ord gick han ut.
Julius Krok vakade den natten hos sin hustru. Han låg på knä vid bädden och rörde sig icke. Hostanfallen kommo tätt men blevo allt svagare. Sjuksköterskan och doktor Roth alternerade i vården.
Klockan två satte sig fru Marie upp i sängen. Då hon såg doktorn framför sig, sade hon:
—Nu skall ni gå.
Hon böjde sig fram och tog mannens huvud mellan sina händer.
—Du får inte tro, att jag någonsin missaktat dig, sade hon. Jag har alltid trott dig om stort. Men jag ville skona dig från det dagliga släpet. Därför fick Lagerström sköta affärerna. Det skall du nu veta innan jag dör.
Julius Krok sade:
—Kära lilla Marie, du är inte så sjuk, som du tror. Tänk! Nu ser du ut som en ung flicka.
—Tänk! upprepade hon. Och hon såg sig småleende omkring som om hon hade sökt en spegel. Men då hon mötte mörker i alla hörn vände hon åter blicken mot mannen. Hon kände, hur det lilla huvudet riste mellan hennes händer. Och hon förstod att han ville säga något, som skulle gottgöra.
Då borrade hon fingrarna in i hans hår. Det var en smekning men den var häftig, skälvande, hård, ty hennes kropp skakades av den första dödsfrossan. Han försökte resa sitt huvud, men hon tryckte hans huvud ned mot täcket. Hon kände, att hostan lurade i bröstet, hon var rädd, att någon skulle störa dem.
—Nej, du får inte tala, sade hon. Det är bara jag, som får tala. Jag vet tillräckligt. Jag vet, att jag har älskat dig över allting. Det är mig nog.
Efter en stund sade hon:
—Giv mig en kyss.
Men då skallrade hennes tänder. Och när han lyfte huvudet såg han, att hon grinade emot honom med överläppen pressad upp mot näsan.
—Varför gör du så? frågade Julius Krok.
Sjuksköterskan, som smugit sig in, tog den döda i famn och lade henne bland kuddarna. Ansiktet återtog en leende och lycklig min.
JULIUS KROK BLIR MILLIONÄR OCH VÄXER YTTERLIGARE NÅGRA TUM
Abraham Björner gjorde bouppteckningen efter fru Marie och lyckades åstadkomma ett vackert netto på över niohundratusen kronor. Blekängsfastigheterna upptogos till sexhundratusen.
Julius Krok var således så gott som millionär, det hade han svart på vitt på. Och det var lugnande. "Projektet Backarnas" framtid kunde anses tryggad, om det också måste anstå några månader med planens realiserande. Ty i trots av millionen var det ont om kontanter. Arvsskatten var dryg, och underhandlingarna med staden hade strandat. Drätselkammaren hade tillstyrkt köp till ett pris av fyrahundratusen. Det var oblygt. Ingenjörn tog tillbaka sitt anbud. Numera sålde han icke under femhundratusen.
Julius Krok hade förlorat något av sin ödmjukhet. Han hade blivit en rik man. Han var icke längre ett inhyseshjon hos sin hustru. Lagerström, tyrannen, hade begärt sitt avsked. Det var det sista bandet, som föll. Lagerström fick en gratifikation på tiotusen kronor och skildes i frid från sin husbonde.
—Nu ryker han, sade Lagerström. Men han sade det helt tyst, då han stod i tamburen med hatten i hand och gjorde en sista, trygg och sävlig avskedsbugning. Och den ende, som hörde de profetiska orden, var Lagerström. Och Lagerström var en klok och diskret karl, som aldrig skvallrade.
Gusten Sörman blev förste man på kontoret. Då förstod hela staden, att huset Broms & Krok sett sina bästa dagar. Aposteln råkade i raseri. Han skrev tre artiklar för Nyheterna. I den första talade han om en mordbrand, vars upphovsman fortfarande gick lös på stadens gator. I artikeln numro två talade han i allmänna ordalag om edens, särskilt vittnesedens betydelse och framvisade det förkastliga i att skaffa brottsliga vänner ett alibi. Tredje artikeln blev aldrig tryckt. Faktorn gick med manuskriptet till stadsfiskaln och frågade om det var åtalbart. Och det var åtalbart.
De båda artiklarna hade emellertid en förfärlig verkan på Liter-Pelle. Han rymde från fattigvården, strövade omkring i skogarna och kom ända upp till Rogershus. Därifrån fördes han med länsmansskjuts till staden. Men på Blekängsbron fick han ett slaganfall eller låtsades få. Länsman höll framför Tre Remmare och skickade drängen efter något starkt. När drängen kom ut igen, låg länsman och sprattlade i snön och Liter-Pelle var försvunnen.
En vecka senare kallades doktor Roth till Liter-Pelles dödsbädd. Fru Malin Pettersson i Oscarsgatan 18 hade av pur barmhärtighet tagit sig an sin frånskilde make, givit honom mat och husrum och förljuvat hans sista dagar medelst allehanda spritvaror.
—Och vad har jag fått för tack, doktorn? Han har slagit sönder mina möbler. Och kära doktorn, jag har varit så altererad, så jag har tätt droppar var halvtimme. För än har han ropat på Bromsen och än på tvillingarna. Och så han har slagits med råttkungen, stackarn! Och sannerligen är det inte, som skulle han ha fört råttor med sig, uslingen. Men Gusten Sörman ba' för honom, så han får väl stanna, tills det blir slut ordentligt. Fast nog är det ett elände—
Liter-Pelle själv hade tydligen gjort upp sin räkning och var lugn.
—Nu ska ni inte komma fler, sade han till doktorn. Gå sin väg, prästafar, jag har sagt sanningen.
—Det är inte prästen, det är doktorn.
—Skit detsamma. Jag har sagt sanningen, eftersom de tussa råttkungen på mig. Men vasgo häkta mig, Lönrot lilla. Det är så slut, så jag liker inte brännvin mera. Gå din väg—
Och Elis Eberhard, som icke trodde på någon timlig eller evig sanning med undantag av förintelsens sanning, Elis Eberhard gick.
Men i Blekängskvarteren spreds det ryktet, att Liter-Pelle bekant på dödsbädden. Han skulle till och med i vittnens närvaro ha undertecknat en bekännelseskrift. Och efteråt skulle Gusten Sörman ha tillkallat doktorn för att få bevis på, att Pettersson varit vid sina sinnens fulla bruk. Men om han bekänt i brand-saken eller mord-saken eller i någon av sina andra många "saker", därom voro meningarna delade.
Från Blekängen gick ryktet över hela staden.
Ingenjören ensam förskonades för alla rykten. Han gick aldrig ut, aldrig till källaren, aldrig till kontoret, aldrig till skogen. Han trivdes så gott i sitt hem, i sitt rum. Agnes och Lisen skötte de husliga sysslorna varligt och tyst, talade viskande, ty det var sorgeår. Även Julius Krok sörjde men med en gammal mans lugn. En tankspridd, smågnolande sorg, ett sällskap i ensamheten.
Fru Maries porträtt stod framför honom på skrivbordet. Ibland nickade han åt henne. Men han gjorde icke som svärfar Broms, han talade aldrig med sin hustru. Han kände knappast igen henne, hon var redan så oändligt långt borta. Och damen på porträttet hade en uppsträckt förnäm hållning, som icke var fru Maries. Händerna lågo tunga i knät, utan nål, garn och stramalj.
Ingenjören snodde sin lock, kastade då och då ned några siffror på skrivbordsplånet, sålde och köpte, alltid med förtjänst. Det var en lugn och angenäm sysselsättning. Någon gång kunde det hända, att han såg Backarnas krossade fönsterruta och herr Vickbergs framsträckta hand. Då visste han, att skymningen var nära, tid att tända ljus.
Ibland kom Louise ned för att spela ett parti bräde. Det var också lugnt och angenämt. Men Louise var icke riktigt kry. Ofta nog måste hon avbryta partiet. Och det var förargligt.
Ibland kom fröken Agnes, satte sig stilla och tyst mitt framför sin far och betraktade honom med medlidsamma blickar. När lille ingenjören vridit sig några varv runt i stolen, öppnade hon äntligen sin mun och sade:
—Kära pappa, de kommer alldeles säkert att lura pappa. Endera staden eller arbetarna eller Hyltenius eller Hagelinarna. Alldeles säkert.
—Jag tror inte det, sade ingenjören.
—Jo, pappa, Paulus säger—
Men då sprang ingenjören upp och gjorde en djup och sned bugning, som var ett avskedstecken.
—Om Paulus vill mig någonting, så får han vara god och säga det själv.
Lektor Holmin undvek sin svärfar. Den ödesdigra dag, då Louise tvingat honom att godkänna fru Maries testamente, hade varit alltför svår för Aposteln. Han kände, att ett samtal med svärfadern måste sluta illa. Han föredrog att bida sin tid. Men han förblev ingalunda overksam. Tillsamman med byggmästar Larsson gjorde han en omvärdering av Blekängen. De båda herrarna funno, att staden skulle kunna betala fyrahundrafemtio à femhundra tusen under förutsättning att av säljaren stipulerade villkor beträffandes gas, vattenledning och avlopp för Backarna bortföllo.
Han talade med Abraham Björner och lyckades åstadkomma ett uppskov med försäljningen av Backarna.
Han tvingade doktor Roth att underteckna ett vittnesmål, enligt vilket bemälde Roth påstod sig hava hört framlidne betjänten Edvin Johnsson vidgå det han hade gjort sig saker till mened i fråga om Petterssons alibi.
—Karn är ju död, sade Jublet och skrev under. Aposteln stoppade papperet i plånboken.
—Johnsson är död, ja. Men det finns andra, som likaledes beedigat
Pettersson alibi.
—Bror är en skurk, en komplett fähund!
—Nej, det är jag inte. Men du! Du förleder minderåriga flickor—
—Lögn! skrek Jublet och svängde sin handduk kring Apostelns kinder. Jag har kysst en tös på mun, på Blekängsgatan. Det är allt. Men bror tar med berått mod livet av sin hustru. Jag har befallt diet, sträng diet. Hör sen! Och bror tvingar i henne ärter och fläsk.
—Det är gott och hälsosamt, invände Aposteln. För den som har ett rent samvete—
—För den som har magsår, är det värre än arsenik, skrek Jublet. Jag ska ta mig fan låta häkta bror, härnäst det osar fläsk.
Men Aposteln sade:
—Vad jag kan äta, det kan också min hustru äta. Jag hade ett gott föräldrahem, och där fick jag lära att icke rata enkel husmanskost. Men din far var en rabulist, som satte eld på stan—
Sålunda verkade Aposteln outtröttlig, tagande vård om arvet efter fru Marie, som i tidens fullbordan skulle bli arv efter Julius Krok och då först råka i säkra händer. På alla håll reste han hinder för svärfaderns förstörelselusta. Med fina, starka trådar band han alla dem, som borde bindas. Björner med kontanter, Larsson med löften, Jublet med skräck. För Gusten Sörman hade han, ifall så skulle behövas, den där lilla menedshistorien i beredskap. Återstod endast Hagelinarna, Benjamin Hagelin. Visserligen skulle väl några väl och lagom klart formulerade artiklar om Tre Remmaremordet göra kraftig verkan. Men det var farligt att draga i den tåten.
Fru Maries död och Lagerströms fall var ett hårt slag för Hagelinarna. Ty det var dem motbjudande att behöva återupptaga förhandlingarna med den lille syndaren, ingenjören. Men de ville icke uppgiva hoppet att bliva herrar över Blekängen, där en stor del av de troende hade sin hemvist. Och om ingenjören icke var lika gudfruktig som Lagerström, så var han kanske å andra sidan heller icke lika knivig—
Alltså gjorde skomakaren våld på sina känslor, spottade i förstugan och ringde på dörren.
—Ja, se nu är en här igen, lilla snälla ingenjörn. Han ska väl vara som lite mjukare nu, sen stan burit sig så skamligt åt. Ja, sa' jag inte det? Med Bethanister ska en aldrig göra affärer, för där står Han på lur, Han själver. Nej, ta nu reson och sälj till oss. Se, vi kan inte lura folk, för hur skulle det då gå? Vi stackare ha ju bara Gud att hålla oss till. Han är så sträng, så sträng, så sträng—
—Vad bjuder herrarna? frågade ingenjören.
—Bjuder? Ja, se det är allt efter som. Det är inte med oss som med Bethanisterna, som har en byggmästare och bankdirektör som äldste. För se vi ha avsvurit mammon. Men inte blir det något bråk med priset. Bara vi få köpa så smått, så smått—
—Ja, sade ingenjören. Det kan jag möjligen vara med om, ifall jag redan i år kan få minst hundratusen disponibla. Herrarna får betala efter bouppteckningsvärdet. Det är naturligtvis som vanligt satt ganska lågt—
—Inte när häradshövdingen gjort bouppteckningen.
—Se själv, sade ingenjören och räckte honom en förteckning över Blekängens fastigheter. Skomakaren snöt sig, tog papperet mellan fingerspetsarna och höll det på en alns avstånd från de rinnande ögonen.
—Ja, nog sir jag siffror. Men nu ska jag säga, som det är. En fattig skomakare, som har sitt lilla geschäft di kallar, och ellers lever i förtrolighet med sin Gud, inte kan han förstå sig på husaffärer.
—Ja, då ska herrn ta mig tusan inte heller göra några husaffärer! Julius Krok röck till sig papperet och stoppade i skrivbordslådan. Är det annars något?
Skomakaren slöt ögonen som en andäktigt bedjande, han lade det oformligt stora huvudet på sned och strök sig över hjässan.
—Jo, nog är det det. Vi skulle så gärna hjälpa ingenjörn och vara med på ett hörn däruppe på Backarna.
—Såå? Julius Krok blev intresserad. Av Backarnas blivande invånare voro minst hälften Hagelinare. Det var således ett betydelsefullt uppslag.
—Ja, se där det görs något gott, där vill vi ju gärna vara med. Men först skulle vi väl höra lite om priset—
Då slog ingenjören linjalen i bordet.
—Hör nu, Hagelin, han ska inte tro, att han sitter bak disken och lurar bönder.
—Nej, det förstås. Se, jag ska säga, hur det är. Inte har en fattig skomakare kunskap och talförmåga. Men se bror Benjamin—
—Honom vill jag inte ha att göra med.
—Nää, nä. Ja, jag får väl si att komma igen då. Adjö, adjö, lilla ingenjörn.
Ingenjören skakade obehaget av sig. Han gick upp till Louise och satte sig på sängkanten.
—Hur är det med dig nu? Har du feber? Du har väl inte ätit något?
—Nej då, nej då. Jag bara dricker. Och ligger. Å, vet du, jag tycker det är så skönt att ligga. Jag tänker på morfar, som gick och gick i hela sitt liv. Det var allt synd, att han inte fick ligga något, innan han dog. För det är bra skönt.
—Morfar dog på sin post, sade Julius Krok utan att mena någonting därmed. Nå, vem ger fåglarna mat?
—Det gör Evelin. Hon har blivit så tyst och snäll, sen hon kom från
Björkenäs. För resten håller hon sig mest i köket. Jag tror att Elsa
Sörman brukar vara hos henne. De sjunger psalmer. Och det låter ganska
vackert hit in.
—Och vet du vad, pappa? Hon vände bort huvudet och rodnade:
—Vad då?
—Jo, Paulus är så snäll mot mig. Han kan sitta hos mig långa stunder och prata om allt möjligt. Men ingenting sorgligt. Och varken sedligt eller osedligt, smålog hon. Jag tror aldrig han varit så snäll som nu—
—Det var ju bra, det var ju bra, mumlade ingenjören.
Han röjde av nattduksbordet och lade ut en patience, Louise hjälpte till. Och den ena patiencen efter den andra klarade sig och gick ut som ett rinnande vatten. Och lille Julius Krok blev glad och sade:
—Titta bara. Allting går nu för tiden. Det är som om oturen vore bruten—
I detsamma kom jungfru Lisen.
—Jo, ingenjörn, nu är skomakarn här igen.
—Se, se! sade ingenjören. Det är nästan hemskt.
I tamburen stod skomakaren.
—Ja, nu är det allt klappat och klart, snälla lilla ingenjörn. Och nog ska vi komma om sams om priset alltid. Om vi bara får vara med på Backarna. Och det kan ju inte vara annat än en fördel för ingenjörn. Men nu är saken så här, att vi ska börja med att köpa Tre Remmare.
—Jaa, sade Krok, det går ju för sig. Jag har sagt upp hyreskontraktet till första oktober.
—Ja, ja, det blir nog bra. Benjamin och madammen är ju gamla vänner—
—Va befalls? Ni tänker väl inte behålla krogen?
—Hursa? Krogen? Nej, var det likt något. Tror han, att vi har samvete—
—Jag bryr mig inte om ert samvete. Jag vill ha klara papper. Var så god och stig in i mitt rum.—Nu vill jag först och främst veta om ni tänker riva eller ej?
—Nog kan väl ingenjörn tänka sig—
—Jag tänker ingenting. Jag vill ha klara papper. Hela den här affären gör jag uteslutande för att få ett slut på Blekängseländet. Jag vill ha en förbindelse—
—Vänta, vänta, bad skomakaren och slog med händerna. Benjamin hade givit honom tydliga föreskrifter beträffande Tre Remmareköpet. Men ingenjören gjorde frågan vidlyftigare än så, och skomakaren rev sig förgäves bak örat.
—Ja se, snälla lilla ingenjören, om han ville tala med Benjamin. Se, han har ett obegripligt klart och redigt huvud. Och han är så god, se. Inte går det på mörksens vägar, inte! För se, hur skulle han kunna göra det? Vart han går, så för han Jesus med sig—
Julius Krok avbröt kort och torrt:
—Jag gör inga affärer med Jesus.
Men inför denna hädelse förlorade skomakaren tålamodet. Faderns, reformatorns ande föll över honom. Han spottade över axeln och gick mot dörren. På tröskeln stannade han, höjde sina händer och profeterade:
—Syndiga, förtorkade skammens lilla skinnstycke! Han är inte god att göra ett par skor av. Men stursk ska han vara och hålla sig för god att göra affärer med sin Frälsare. Nej tvi!
Underhandlingarna med Zionsborg hade strandat.
* * * * *
Nu vände sig Benjamin Hagelin i egen person till lektor Holmin. De båda herrarna hade tvenne samtal i lektorns matsal. Det första avlöpte lyckligt, och man kom överens på ett ungefär. Det andra samtalet stördes av en obehaglig händelse. Fru Holmin, som låg i hög feber och följaktligen yrade, öppnade sängkammardörren och steg in i salen. Hon var i nattdräkt, och Aposteln, som såg sin hustru stå barbent och bararmad inför en främmande man, förlamades.
—Paulus, sade hon. Du ska inte ha någonting att skaffa med den människan.
—Att du inte skäms—stammade Aposteln.
—Det är en mördare, sade Louise och vände de båda herrarna ryggen.
* * * * *
Abraham Krok fick tvenne brev. Ett från Gusten Sörman, som skrev, att nu måste arbetarna taga saken i egna händer, om det skulle bli något av med "projektet Backarna". Ingenjörn var tydligen för gammal.
Brevet slutade:
"För resten vill jag säga dig, att vill du ha något med av syster min, så ska du komma så fort som möjligt. Annars tar Benjamin Hagelin alltsamman. Han eller fan, sak samma."
Det andra brevet var från Louise och innehöll några suddiga rader.
"Lille-bror ska komma hem nu, för att hjälpa pappa. Jag är ganska sjuk och kan ingenting uträtta.
Din dumma Lova."