Julius Krok återfick sin naturliga ungdomliga färg. Han lade ifrån sig cylindern, satte sig vid bordet och började utveckla skälen för bortläggandet av tilltalsordet mamsell. Han hade mycket demokratiska idéer. Marie nickade gillande och sade:
—Ja, det står så i Aftonbladet. Far har också läst det, att man ska kalla alla ogifta för fröken—
Hon lade en viss tonvikt på ogifta, möjligen för att leda honom in på en annan tankegång. Men under en god halvtimme utvecklade och förfäktade han sina sociala idéer. Och för första gången fann Marie dessa argumenteringar en smula långtråkiga.
Plötsligt avbröt han sig, skrattade till och drog i locken. Och utan förlägenhet sade han—
—Nej, vet Marie va? Här sitter jag och pratar—och jag, som var kommen för att fria—
—Jag kunde nog se det, sade hon och nickade förnumstigt. Ingenjören är så vådligt fin, så—
—Nå—? frågade han en smula ansträngt.
Hon nickade igen.
—Jo, om det är så, att ingenjören vill, så—
J. A. Broms hade ju en hel del att invända mot sin dotters val. Men Marie var van att sköta sig själv. Krok var heller icke helt och hållet barskrapad, hade dessutom goda och fina släktförbindelser. Vidare var det ju tändsticksfabriken.
Bröllopet stod i prostgården—första och enda gången fabrikören satte sin fot i faster Mimmis förmak. De nygifta flyttade in i Bromska huset.
Firmanamnet blev Broms & Kroks Tändsticksfabrik, men tecknades endast av
J. A. Broms.
Julius Kroks sakkunskap i fråga om tändsticksfabrikation var icke särdeles stor. Men den besvärade i alla fall hans svärfar.
—Husch, lille Julius Krok går och viktar sig, det är inte bra, det är inte bra—
Han införskrev från Jönköping en viss Lagerström, en grobian till karl men en "riktig tändsticksmänniska". Det var första steget till ingenjörens avlägsnande. Han måste erkänna sin underlägsenhet, och svärfaderns gnat drev honom snart ut ur fabrikssalarna.
—En tändsats ska vara att tända med, ser lille Krok, alldeles som huvudet på en klok människa är att tänka med. Ser lille Krok, det är inte bara för utseendets skull man har sitt huvud—
Julius Krok kröp upp på kontorsstolen. Det var ett straffarbete, bokföringen. Men han ansåg sig på något sätt böra förtjäna de femtusen, som svärfadern årligen gav fru Marie. Han skaffade sig en kontorsrock och ett tjockt pennskaft, han tänkte med en viss grym njutning på, att han så småningom skulle slita ut det där pennskaftet.
Redan första dagen kände han gång efter annan en het, fuktig pust i nacken. Det var Sörman, som stod och koxade över hans axel, granskande arbetet. Julius Krok tyckte, att det påminde om skoltiden, och när han kom hem berättade han det skämtande för sin hustru. Fru Marie sade:
—Ja, Sörman vet nog, hur det ska vara.
Det stack ingenjören. Följande dag pustade det åter i nacken, och
Sörmans jämrande röst pep tätt intill hans öra:
—Aj, aj, nu har ingenjörn gjort alldeles på tok—
Han svängde om på stolen.
—Vad menar Sörman? Hur kan Sörman tillåta sig—?
Sörman drog sig baklänges, morrade fram ursäkter. Krok vände sig åter till arbetet, men det gick runt för honom, siffrorna blevo suddiga och meningslösa, han förstod icke deras sammanhang.
—Hör, Sörman—sade han dröjande. Vad är det, som är på tok? Gör jag inte rätt?
—Å för allan del! Sörman dristade visst inte rätta sin förman. Och ingenjören skulle inte vara orolig. Om fabrikören bleve missbelåten, så skulle nog Sörman taga det på sig.
Krok betänkte sig en stund och sade därpå saktmodigt och lågmält:
—Nej, det ska Sörman slippa.
Han drog av sig kontorsrocken, kröp åter in i sitt snusbruna skal och lämnade kontoret. Fru Marie blev ledsen, när hon såg sin lille man återvända mitt på blanka förmiddagen. Varför?
—Jag duger icke till det.
—Å! sade fru Marie.
Julius Krok började på allvar undra över, vad han egentligen skulle kunna duga till. Han återvände till sina ungdomliga funderingar över arbetareklassens ställning. I utländska fabriker hade han sett en del nya anordningar för arbetarnas hygien och trevnad. Det var något att taga fasta på. Där hade han kanske funnit sitt arbetsfält.
Han gick till svärfar.
—God dag, god dag, lille Krok, vad är det nu han vill?
Jo, han ville till att börja med föreslå, att en av torksalarna, som icke brukades, skulle inredas till läsestuga och matrum. Vidare borde man uppföra ett litet duschhus, kanske också anordna ett enkelt varmbad—
—Husch! Vad säger han? Dusch? Dusch får man på dårhus. Pettersson lille, Pettersson, kom hit ett tag! Vill han ha dusch, Pettersson? Ingenjören vill duscha er allihop, allihop!
—Hä, hä, hä, flinade Pettersson. Och inom kvarten var nyheten spridd över hela fabriken och ett bra stycke in på Blekängen. Ingenjören vill duscha oss! De yngre skrattade, de äldre förskräcktes, blickade dolskt under ögonbrynen och mumlade:
—Han ska så fan heller, den stollen!
Julius Krok sade till sin svärfar:
—Jag är trettioett år. Jag vill inte bli behandlad som en skolpojke.
—Låt mig se, låt mig se—Bromsen tänkte efter. Jo för all del, jag har också varit så där vid pass en trettio. Då hade jag byggt om verkstaden, och fått upp stenhuset—just där lille Kroken bor, ja. Och jag hade lagt dräneringsrör i hela södra staden, och jag hade torrlagt garvarebrunn, och jag hade varit med om sparbanken, fast de fockade mig. Och Enskilda höll jag på med. Jo vasserra, en hinner med mycket på trettio år, bara en ligger i, bara en ligger i—
—Jag har ingenting att ligga i—
—Då skaffar man sig. Eller också lever en på sina räntor. Det går så bra, så bra—
* * * * *
Julius Krok levde på sina räntor. Sysselsättning behövde han strängt taget icke sakna. Fru Marie hade alltid något ärende han kunde uträtta. Om förmiddagen gick han ut i Tanningeskogen och talade politik med gran och tall, gestikulerade en smula och tuggade sönder sina mustascher. Och när skymningen föll på, kröp han upp i änkan Carléns schaggsoffa, tåligt väntande på vännen Roth. Elis Eberhard var en trogen vän, men han hade icke sinne för det sociala. Icke heller kunde han förstå, att någon människa kunde längta efter arbete.
—Om Gud ville befria mig från mina skulder—ja, jag menar de riktiga—och dessutom kanske bevilja mig en liten pension, så stannade jag inte en timme i "yrket". Jag skulle tugga tobak och läsa följetonger, rörande följetonger. Jag tycker om att bli rörd, när det inte rör mig. För resten ska du inte sucka, Julius Krok. Har man ingenting annat att göra, så kan man alltid göra en god gärning. Gå ut och valla prosten ett par timmar om dagen. Han behöver motion.
Prosten behövde motion, men faster Mimmi vågade icke längre släppa ut honom ensam. Det var mycket svårt. Gjorde hon min av att vilja följa honom, blev han ond, fick blodet åt huvudet och förklarade sluddrande, att han icke var något litet barn, som behövde tillsyn. Fick han gå ensam, gick han vanligen in i något hus, in till mer eller mindre främmande människor, åt vilka han gav alldeles galna namn och titlar. Han slog sig ned och pratade om ditt och datt, mest om ting och människor, som redan länge varit gömda och glömda. Vad de andra svarade, det brydde han sig icke mycket om, men efter en stund tog han upp sin silverrova, höll den tätt framför högra ögat och sade:
—Jaha, nu är klockan så mycket, nu är det kanske inte värt, att frun bjuder mig på något.
Så blev han då bjuden på "något" och stannade timme efter timme. Till sist måste faster Mimmi kasta över sig den rundskurna kappan och ut och leta. Ingen visste, var prosten fanns. Hon måste gå ur hus och i hus, knacka på dörrarna och fråga:
—Förlåt, är prosten här?
Gatpojkarna stucko sina huvuden in i källargluggar och tittade under rännstensbroarna och ropade:
—Förlåt, är prosten här?
Och när syskonen sent omsider återvände till prostgården, ropade ungar i alla gathörn och ur alla portgångar:
—Prosten är fångad! Prosten är fångad!
Faster Mimmi tycktes varken se eller höra sina plågoandar. Men prosten slog efter dem med käppen, snurrade runt och fäktade och fick åter "blodet åt huvudet". Vilket allt skadade såväl hans hälsa som hans prästerliga anseende.
Det var därför en glädjens dag för faster Mimmi, då lille Julius Krok slank inom dörren och lågmält och beskedligt frågade, "om icke farbror skulle vara hågad för en promenad?" Prosten anade icke oråd. Han lät pälsa på sig, kysste syster på kind och tog sin "snälle bror" under armen. Faster Mimmi satt i salsfönstret och vinkade åt dem, när de långsamt och gravitetiskt vandrade över torget.
—Jaha, jag skulle kanske allt titta upp—upp ett slag. Tack för angenämt sällskap, min snälle bror.
Men Krok släppte icke taget.
—Nej, vi ska gå, farbror. Vi ska motionera oss. Vi sitta för mycket stilla.
—Säger bror det? Ja, bara de inte bli ledsna, de beskedliga människorna. Se, jag ska säga bror, att församlingens herde har sina förpliktelser—
Dag efter dag tog Krok sin "herde" ur båset och vallade honom på gatorna. Det avlöpte icke utan små tvister och tråkigheter. Men det var alltid en sysselsättning. Och en god gärning! Ingenjören sökte ibland inleda ett samtal över allmänna ämnen. Det gick inte. Prosten talade nog själv, men det var ett långsamt sluddrande tal, som varken hade början eller slut.
—jo, ser bror, på min tid var det mera gudsfruktan—se—klimatet var allt något mildare—se—jag hade en tulubb, ser bror, jag vill minnas att det var blåräv—va—blåräv?—va är det för något?—det blev mal förstås—mal och mott—Mimmi är nog snäll förstås—men hon—börjar— bli—gammal—
Detta ingenjörens kärleksarbete fortsattes över sommaren ända in i november, då faster Mimmi sjuknade i "rosen". Hon kunde icke längre läsa sina följetonger, ingenjören läste dem högt för henne. Prosten var i alla fall för klen att kunna gå ut. Varje morgon stapplade han in till systern, och varje morgon blev han lika förbluffad.
—Vaför något, Mimmi? Ligger du ännu? Du tänker väl inte bli sjuk?
Faster Mimmi pekade med tummen över axeln och sade:
—Vad ska det bli av honom, när jag är borta? En narr för gatpojkar och slinkor.
Ingenjören sökte trösta, men hon begärde icke tröst. Plågorna gjorde henne trotsig, hon ville varken ha bibel eller psalmbok. Hon ville läsa sina följetonger, sköta sitt hus och vårda sin bror. När krafterna slutligen sveko, gjorde hon de sista förberedelserna. Två ekkistor beställdes, svepningslakan utsågos, alla gamla papper brändes, och prostens och hans systers testamenten uppsattes. Prosten ville icke underteckna.
—Nej fy, det är för lett, sade han. Det är ju, som om jag skulle dö—snart—
Han dog några veckor före faster Mimmi. Dödsorsaken antogs vara en alltför stor dosis sömnmedel. Underrättelsen om hans död framfördes till faster Mimmi först sent på kvällen. Hon hade legat vaken hela dagen men föll nu i sömn eller förlorade sansen. När hon vaknade, mindes hon emellertid, vad som hade skett och sade:
—Ja, då är allt i ordning. Skaffa bra med granris och säg till klockaren, att kyrkan ska vara sopad och väl rengjord—
Det blev en ståtlig begravning, biskopen jordfäste, två prostar och två kyrkoherdar prestaverade. Det snövita torget fylldes med svarta figurer. Krokiga små gubbar, med oerhört höga "cylindrar" och med knän så krökta, att rockkanterna stödde mot snön, vandrade par om par med små gummor i krusflorsschaletter. Gammalt folk, som icke på ett årtionde vågat sig ut ur ugnsvärmen, tog nu gud i hågen, svepte schalar kring sina länder och vandrade ut i kylan hållande psalmbok i höger hand och näsduk och glasögonfodral i den vänstra. När de finge se varandra, skrockade de högt av förvåning. Nej si Anners Ers, att du är i livet! Nej, har en sitt, Garvare-Malin! Hon ska väl ändå vara gammal.
Gummorna trängde sig in till faster Mimmi, de måste nödvändigt veta, om det varit svårt. De krafsade henne på kinden och på ryggen med sina skrumpna händer. De läste upp en och annan psalmvers för henne, och dessemellan sade de:
—Var inte lessen, lilla mamsell, hon kommer väl snart efter. Det kan ju inte dröja—
Doktor Roth dunkade dem i ryggen och föste dem ut i salen till kaffet.
De ströko sig emot honom som gamla kattor, kurrade och mumlade:
—Nog ska en dö alltid, nog ska en dö, herre Jesus ja!
Och det kunde Elis Eberhard icke bestrida. Han försökte få faster Mimmi i säng, men det lyckades icke. Kunde hon icke vara med, så skulle hon åtminstone se ståten från början till slut. Nu inser de, vad de förlorat, sade hon till doktorn, som nickade bekräftande. Faster Mimmi knäppte sina händer och prisade Gud:
—Jag tackar dig, Herre, att du varit nådig från början till slut. Jag tackar dig, att du låter solen skina på min käre brors begravningsdag. Jag tackar dig, att han fick ett kristligt slut och en värdig begängelse—
När faster Mimmi fem veckor senare följde sin bror, var det rusk och dusk och alls ingen ståtlig eller vacker begravning. I sitt testamente hade hon skrivit:
"Ingen har älskat mig, må därför ingen lägga blommor på min grav. Ej heller må någon följa mig till graven undantagandes officierande präst och klockare samt 1) min käre neveu herr stadsläkaren och med. licentiaten Elis Eberhard Roth, 2) min käre vän vällovlige ingenjören Julius Krok, om han så önskar, 3) en för mig kär person, om han av fri vilje och utan andras tillskyndan sig infinner. I så fall är det min önskan, att denne person måtte taga sin plats i koret nära mitt döda stoft, där eljest kära anförvanter placeras."
"Denne person" hade fyllt sina åttio år och vädret var ruskigt. Han infann sig icke. Under ett halvt sekel hade han sänt kaffebalar, nu sände han en liten krans av immorteller. Och doktor Roth, testamentexekutorn, ansåg, att blomsterförbudet i detta särskilda fall icke kunde vara bindande.
Doktor Roth lade för övrigt i dagen en för honom ovanlig sentimentalitet. Han stödde sig tungt på vännen Kroks arm och mumlade någonting om: "Vi Bookar, Krokar och Rothar—" Och plötsligt sade han:
—Julius Krok, du måste skaffa dig en son.
—Käre vän, jag har ju två döttrar—
—Förslår inte! Om du inte skaffar dig en son, så måste jag skaffa mig en. Vilket den allvise guden för min och sin och allas vår skull förbjude! Men ser du, vi Bookar, Krokar och Rothar—
—Ja, vad duger vi till? frågade Krok.
—Duger? Duger!—Nää—tillade han lågdraget och spakt. Nej, det kan du ju ha rätt i—
RÅTTKRIGET
Kroks bodde en trappa upp, Broms två trappor. På nedre botten hade Julius Krok öppnat en maskinaffär. Svärfadern var förlagsman, två eller tre gånger i månaden inspekterade han affären och gav råd, som voro befallningar.
Broms bodde ensam i sin våning. Han använde salen till matrum och sovkammare, de andra rummen stodo tillbommade. På förmaksbordet stod i gyllende ram en dagerrotyp av fru Broms, född Roth. Bredvid porträttet låg en stor, skinnklädd bibel, och på bibeln stod en nattlampa med grön kupa. Den brann alla nätter från och med den första september till den första maj. När fabriqueuren tänt lampan, brukade han giva porträttet en kyss och en smekning på ramens baksida.
—God natt, gumman lilla, muttrade han. God natt, gumman lilla i himlen, amen.
J. A. Broms hade på gamla dagar blivit en öm make.—
Fru Kroks Lisen städade salen och bar upp mat morgon och middag. Sitt "kaffe med dopp" förtärde han på krogen Tre Remmare, någon gång hos Carléns. I skymningen lunkade han hem, tände sin lampa och började rota bland sina papper. Men när papperen rasslat en stund, blev gubben mörkrädd. Han smög sig på tå in i förmaket och tände "lilla gummans" lampa. Det lugnade ibland, icke alltid. Blev det för svårt, lånade han upp lilla Louise, fru Maries äldsta dotter. Han var mycket angelägen om att stå väl hos lilla Louise. Han gav henne sockerpullor och förevisade alla sina kattskinn.
—Morfar skulle ha en levandes katt, sade Louise.
—Husch nej då. Jag har ju dig, lilla Lova!
—Ja, men Lova har ingenting, hon.
Emellertid nöjde hon sig med de döda kattorna, strök dem, schasade på dem och jollrade. Gubben återvände till sina papper. Hon störde honom aldrig, hon visste, att han inte dög att leka med.
Vid sjutiden knackade det på dörren. Broms flög upp.
—Vem kan det vara?
—Inte ska morfar bli rädd. Det är ju bara Sörman.
—Ja visst ja, suckade gubben och gick att öppna för sin förtrogne.
Louise gömde sig under bordet, hon tyckte inte om Sörman.
—Kan lilla Lova säga oss, vad Sörman är för en?
—Sörman är en tjuvstryker.
—He, he, he, där hör han! Vem säger det?
—Barnen.
—He, he, he, såna elaka ungar. Va säger de om morfar?
—Morfar är fan själv.
—He, he, he. Husch då, att Lovan ska vara tillsammans med såna där elaka ungar. Stöt i golvet, Sörman, så att Lisen kommer och hämtar henne. Ska Lova komma igen i morgon?
—Ja, jag kan väl tänka det.
—Ska Lova ge morfar en kyss?
—Nej då, det gör Lova aldrig i livet.
Hon hyste icke någon större ömhet för morfadern, men hon höll det för sin plikt "att hjälpa gubben, eftersom han är så fasligt rädd". Och sedan hon fått en liten syster på halsen, fann hon det obetingat angenämare däruppe hos morfar. Syster Agnes "förde ett leverne", och syster Agnes hade dessutom lurat henne. Hon hade fått löfte på en bror. Och så fick hon en syster!
När Lisen badade den nyfödda i köket, smög Louise sig in i sängkammaren och kröp upp på sängkanten.
—Nu ska väl inte mamma vara ledsen längre, sade hon.
Fru Marie förklarade, att hon inte var ledsen alls—
—Jaså, det var också besynnerligt. Tror inte mamma, att jag hörde där uppe, att mamma både skrek och grät? Jo, det är snyggt! Jag var så ond, så jag kunde ha bitit pappa.
—Det var inte pappas fel—
—Jaså, det var då också besynnerligt. Kanske det inte var pappa, som bestämde, att det skulle bli en flicka?
Fru Marie sköt skulden på Gud, och Louise ångrade sin orättvisa misstanke.
—Å! suckade hon. Ja, jag kunde väl tro't. Den stackars pappa får ju aldrig bestämma någonting. Men mamma ska inte vara ledsen. Jag ska be Gud, så att mamma ska nog få en pojke i alla fall.
Louise bad. Men det tog sin tid att få Gud med på saken. Han ställde sig synbarligen tveksam, och Louise måste slutligen lova honom, att aldrig säga fula ord, som Blekängsbarnen gjorde, och att aldrig nypa syster Agnes. Det tog äntligen skruv. Fru Marie fick en son, som i dopet undfick namnet Abraham—ett alltför ståtligt namn för ett så litet kryp, tyckte Louise.
—Han skulle väl haft skägg då! påstod hon. För resten är han då allt bra lik en flicka. Jag hade verkligen trott, att det skulle vara större skillnad.
Hon var emellertid mycket förtjust i brodern, och hon ville med all makt förmå morfadern att komma och beskåda det nya barnet. Men gubben ville inte, hade icke tid.
—Ska inte morfar se på, när han badar?
—Nej, husch då, husch då!
—Ja men morfar skulle se, va han har för en liten söt stjärt.
Ingenting kunde locka morfar från hans papper. Broms' affärer blevo med varje år allt mera komplicerade. De båda fabrikerna voro jämförelsevis lättskötta, likaså maskinaffären—i trots av Krokens många galna idéer. Men Blekängen krävde vaksamhet och förslagenhet, krävde arbete både dag och natt. Det var ett svårlöst problem: att göra få och små förbättringar och likväl få arbetarna att bo kvar. Deras anspråk växte. Icke nog med att de ville ha alla hål tillstoppade, väggarna diktade, taken tätade—de fordrade också kakelugnar, vattenledning, uthus, fönster—gud vet allt. Och de hotade att flytta. Det fanns till och med en byggmästare, Larsson, som ville bygga åt dem. Lyckligtvis hade han små resurser, och Backarna voro fortfarande ej till salu.
Dessutom hade Broms och Sörman sina "metoder".
Broms lånade ut pengar, Sörman förmedlade lånen som gåvos mot revers med ett eller två borgensnamn. Räntan var blygsam—sällan över 4-1/2%. Hela lånerörelsen var ju en sorts välgörenhetsinrättning, som uteslutande kom Bromsens arbetare till godo. Även som borgensmän godtogos endast Bromsens arbetare. Till slut fanns det icke en arbetare vid verkstaden eller vid tändsticksfabriken eller på annat sätt i Bromsens tjänst, som icke hade sitt namn förvarat på någon liten "lapp" i det chokladbruna kassaskåpet.
J. A. Broms var på det hela taget en beskedlig långivare. Omsättningarna försiggingo i regel utan svårigheter, och man skulle ha slarvat bra nog med räntorna, innan det blev tal om avdrag på lönen. Men det var en egenhet med dessa skuldsedlar, en egenhet, som på ett underbart sätt förlängde deras tillvaro: förfallodagen inträffade alltid mitt i vintern, då vedprisen stodo som högst, då nordnordvästen tjöt som argast i Blekängslådornas gluggar, då de välsignade ungarna måste ha skor på fötterna och någonting varmt i magen. Det fanns knappast exempel på, att en "lapp" kunde förfalla till betalning vid midsommartid. Det var en egenhet.
För J. A. Broms hade denna lånerörelse stor betydelse. Den ställde honom i ett innerligare förhållande till arbetarna. Den gav honom rätt att faderligt vårda, faderligt råda, faderligt tukta, där tuktan var av nöden. Framför allt gav den honom makt att stoppa alla okloka nybyggnadsplaner, alla fåvitska förslag att övergiva Blekängen, där man bodde så billigt och hade det så bra, så bra—
Men å andra sidan krävde en så vitt förgrenad rörelse otroligt mycket arbete och omtanke. Som säkerhet för sina pengar hade han endast arbetarnas löner och deras bohag. Lönerna voro lätta att kontrollera, bohaget svårare. En à två gånger i veckan inspekterade Broms eller Sörman pantbankens och möbelhandlare Isac Schönmayers lager. Men det fanns även andra utvägar för en otrogen arbetare att bedraga sin husbonde. Vem kunde kontrollera alla gårdfarihandlare? Vem kunde förhindra en hemlig export till landsbygden? Nej, varenda dag, varenda dag måste Bromsen vandra ur hus i hus och räkna persedlarna. Han måste också se till att bohaget icke förstördes, han måste läsa lagen för vårdslösa hustrur och för elaka ungar, som äro värre än råttor. Oupphörligen måste han göra omtaxeringar, avskrivningar, dag och natt måste han övervaka sitt Blekängskapital, leda rännilarna, så att de icke måtte förrinna i sanden. Det var ett Herkulesarbete.
Och till på köpet måste han övervaka Sörman, se till att den tjuvstrykern icke strök beck på fingrarna i uppbördstider.
Det var ett tröstlöst tungt, ett uppslitande, förslitande arbete. J. A. Broms hade varit en ståtlig karl, en karl med stursk näsa och präktig hållning. Han blev till sist tunn och urholkad, sliten och tom som ett av sina kattskinn. Han blev feg, han blev mörkrädd, han vakade i ångest och sov med maran.
"Satan har tvenne gestalter", brukade Hagelin säga, förklarande vissa texter. "I sen honom komma med upprätt, viskande svans, med hornen till väders och uppspärrat gap, med stora klor liksom ett lejons eller en tigers klor. Men om I då petar på honom med Kristi heliga kors så till sägandes och i bild förklarat, så skolen I se, att svansen slaknar, hornen falla av, käften går i lås och klorna krypa in som på den beskedligaste katta."
Ingen människa föll på den tanken att beröra fabrikören med Kristi kors—kanske skulle det icke heller på honom haft samma verkan som på satan. Men säkert är, att även Bromsen hade två gestalter. Och att han, då den gröna nattlampan flämtade och maran satt på lur, icke var stort farligare än den beskedligaste katta.
Det var emellertid en hemlighet och kunde sålunda icke minska respekten. Blekängsmadammerna voro i allmänhet fromma kvinnor, som avskydde svordomar och stygga ord. Men när de välsignade ungarna kommo inrusande med andan i halsen och skreko: "Mor, mor, nu kommer gubbfan!" gjorde de vanligen inga invändningar mot det okristliga namnet. De hade inte tid. Trasigt måste ställas undan och det prydligaste sättas fram. Matrester, vittnande om ett alltför gott kök, måste gömmas, och under tiden måste den upphetsade hjärnan framalstra en hel del nödlögner, okristliga men absolut nödvändiga.
I dessa halva lögner, halva sanningar spelade råttkungen en betydande roll. I sin glupskhet försmådde han ingenting: stolar, bord, kläder, porslin—allt slok kan. För att nu inte tala om potatis, mjöl och dylikt mera lättsmält. Hans avelsförmåga var utomordentlig, hans avkomma undergrävde hela Blekängen, förstörde bohag och kläder och hotade invånarna till liv och lem.
Förr i tiden hade råttkungen haft sin bostad i garvarebrunn. Det hade varit en lycklig tid för Blekängen, ty naturligtvis sökte råttorna främst sitt uppehälle i de rikas hem på söder. Men fabrikören hade haft den olyckliga tanken att torrlägga och fylla garvarebrunn. Och råttkungen hade flyttat till Blekängsbron.
Madam Andersson, som var en trovärdig kvinna, visste berätta att råttorna på en enda natt söndergnagt och bortsläpat en tvåmanssäng av äkta valnöt. Och madam Ekman, krogmadammen, som likväl icke var någon särdeles aktningsvärd kvinna, hade sett råttor ta blanka riksdalrar ur Tre Remmares disklåda.
—Och nu ska inte fabrikörn tvivla på mig, för fabrikörn vet att jag aldrig ljuger för fabrikörn, för det är en skam att ljuga. Men likafullt såg jag en råttfuling, som hade svansen pinfull med tolvskillingar och tioöringar. Och det kan inte förklaras på annat sätt än att hon först hade doppat svansen i lim, den otäckan—
J. A. Broms satte icke mycken tro till de råttlegender, som dagligen inskrekos i hans hörlur. Men nödlögnerna hämnade sig fruktansvärt på de stackars madammerna själva. Var de voro och vad de gjorde, hörde och såg och kände de råttor. Små, små möss gömde sig i träsockor, i strumpor, i sängkläderna. Stora fula råttor sutto i slaskhinkar, glodde ilsket, morrade och nafsade efter fingrarna. Det blev råttskräck. Madammerna vandrade omkring med högt uppskörtade kjolar, ständigt beväpnade med ugnsrakor, kvastkäppar, vedträn, som de icke vågade släppa ens under sömnen. De minsta barnen bäddades i korgar, som hängdes på brödspetten under taket. Och de större barnen vaknade mitt i natten, skreko på ljus, gräto och illfänades, så att far själv måste stiga upp, schasa på råttorna och daska om ungarna.
Skomakar Hagelin, församlingens äldste, en tänkande och behjärtad man, fick slutligen i uppdrag att frambära Blekängsbornas nöd inför stadsfullmäktige. Han utarbetade en hel liten historik över råttorna, "som ingalunda höra till de djur, om vilka Den Heliga Skrift talar med välvilja och aktning". Han nämnde i förbigående några ord om "en icke omöjligen existerande s. k. råttkonung, vars seder skola vara otuktiga och därför desto farligare och ovärdiga ett kristet samhälle, som även bland djuren bör beflita sig om tukt och hyfsning."
Herrar stadsfullmäktige behagade skratta. Doktor Roth yrkade frågans remitterande till en kommitté, "som ur ekonomisk, hygienisk, moralisk, biologisk och teologisk synpunkt måtte granska herr stadsfullmäktige Hagelins så märkliga meddelande". Det var mycket roligt och trevligt alltsamman, och änkan Carléns toddar tömdes under glam och stim. Men hos Blekängsmadammerna var känslan för det komiska föga utvecklad. De sågo sig övergivna av denna världens stora, de vände sig till Gud, som väl ändå till sist ska få bukt med alla sina skapade varelser, det må nu vara råttor eller stadsfullmäktige eller lärda doktorer.
* * * * *
Denna ödmjuka, tålmodiga hållning behagade icke Blekängsbarnen. De fingo alldeles för mycket stryk och alldeles för litet mat för de elaka råttornas skull, och de beslöto att bekriga och döda råttkungen. I spetsen för rörelsen ställde sig en söderflicka, den åttaåriga Louise Krok. Hon var modig, beskäftig och rådsnar.
På den tiden hade doktor Elis Eberhard Roth en foxterrier, som han kallade "sin fosterson" och åt vilken han givit namnen Enok Ebenezar. Enok Ebenezar var en sex sju år gammal, han hade i sin ungdom stått i ett ömt förhållande till änkan Carléns taxtik, som fött honom en son, Prick, en riktig fuling men en förträfflig råttdödare.
Båda dessa djur hörde till Louise Kroks närmaste vänkrets. Hon beslöt att använda dem i råttkriget, det skulle kosta dem ansträngning och blod, men det skulle helt säkert bereda dem ett ogement nöje.
Emellertid var Louise alltför klok att gå till verket utan grundliga förberedelser. Först och främst måste hon skaffa sig noggranna underrättelser om råttornas hemliv. Hon erfor av trovärdiga Blekängsbarn, att råttorna i början av september inte alls ha några ungar. Vidare att de vila sig på lördagarna alldeles som judarna, och att de således troligen hålla sig samlade under bron den dagen.
Den första lördagen i september, som var en mycket ruskig och blåsig dag, samlade Louise sina trupper på Blekängsgatan. Hundarna höllos i band, far och son morrade ilsket åt varandra, men denna inbördes fiendskap skulle säkerligen försvinna, när de väl kommit i strid med råttorna.
Louise ordnade sina skaror. Två gossar Björner, riktiga skvallerbyttor, skickades hem och vid deras hot att skvallra fästes intet avseende. Syster Agnes och lilla Abraham posterades i hörnet av Oscarsgatan, dels för att de icke måtte bli åsyna vittnen till blodbadet, dels för att hålla utkik på obehöriga. Av samma orsak placerades lilla flickan Sörman, som hade röda strumpor, och hennes bror i hörnet av Sofiagatan. Någon överrumpling från ordningsmaktens sida befarades icke. Men det fanns i staden en ung lektor Holmin, för vilken man aldrig kunde vara säker. Han smög ikring som en katt, flaxade fram ur dunkla vrår som en läderlapp. Han kallades "Aposteln" och fruktades av både Gud och människor men mest av barnen.
Sedan dessa försiktighetsmått vidtagits, smögo sig Louise och två stycken pojkar in på tändsticksfabrikens gård för att stjäla bräder. Det var nämligen nödvändigt att stänga för brovalvets västra mynning, eljest skulle råttkungen kunna dra sig tillbaka uppför bäcken. Brädstölden avlöpte lyckligt, men under tiden råkade hundarna i slagsmål, barnen släppte snörena och Prick jagade sin fader Enok Ebenezar utför hela Blekängsgatan. Och ehuru Louise tämligen snart lyckades infånga dem, gjorde händelsen ett nedslående intryck på Blekängsbarnen.
—Ä—det är inte värt, viskade de. Ä—och så kommer bara fabrikörn rätt vad det är och slår ihjäl oss.
Av hänsyn till Louise kallade de honom fabrikörn i stället för gubbfan. Louise sade:
—Det var då också besynnerligt. Ni vill väl bli uppätna av råttorna, kan jag tro. Usch, vad ni är fega. Jag ska nog sköta om morfar.
Fördämningsarbetet påbörjades. Det var livat och utfördes snabbt och villigt. Louise måste dela sin uppmärksamhet mellan arbetet och lille Abraham, som börjat gråta. Hon blev otålig.
—Ja, ett är då säkert, sade hon. Man skulle aldrig ha barn. De är bara till besvär.
Men när Abraham lade sin blöta nos mot hennes kind, blev hon mild igen, dansade polka med Abraham och lät pojkarna arbeta bäst de kunde. Plötsligt hoppade en stor råtta upp ur bäcken, skumpade långsamt och värdigt över gatan och försvann i en källarglugg. Pojkarna skreko, hundarna skällde och sleto i banden.
—Släpp dem inte! ropade Louise. Agnes måste gå hem med Abraham, för det börjar regna.
—Gå hem själv! sade Agnes.
Pojkarna förkunnade, att dammen var färdig. Vattnet började redan stiga upp på Blekängsgatan. Man måste handla. Men pojkarna hade fått myror i huvudet. Vem skulle egentligen få råttorna, de döda råttorna?
—Usch, ni får ta dem. Var så god. Men jag ska ha råttkungen, för jag vill visa onkel Roth, att han finns.
Det tyckte pojkarna var rättvist. De ställde sig på kant vid bäckkanten.
Louise gick själv ned i bäcken, vars vatten börjat sina, och knuffade
Enok Ebenezar under bron.
—Buss, Enok! Ta råttorna, råttorna, råttorna—
Sörmans flicka med de röda benen kom springande, andtruten och viktig.
—Hagelins pojke kommer, berättade hon.—Vilken av dem?
—Benjamin.
—Horungen, sade pojkarna. Men det förstod inte Louise.
—Jaså den. Jag kan då inte förstå, att Enok inte ger skall. Vi måste släppa dit Prick också.
Prick rusade genast in under bron och ställde till med ett förfärligt oväsen—Ä, de slåss, sade pojkarna.—Nej, de tar råttor, sade Louise. Passa på, säger jag er. Snart kommer de.
Pojkarna beväpnade sig med allehanda tillhyggen. Louise måste upp ur bäcken för att mota bort Agnes, som nyfiken närmat sig.
—Att du inte skäms. Ska du låta barnet se på ett sådant elände.
Under det att systrarna grälade med varandra och sökte trösta Abraham, som åter tagit till lipen, hade Benjamin Hagelin hunnit fram till bron. Han gjorde sig underkunnig om vad som förehades. Det var en mycket stillsam och betänksam gosse, sexton år gammal, blek och fet.
—Vem ska ha råttorna? frågade han. Och när han fått veta, hur delningen uppgjorts, sade han eftertänksamt:
—Ja, det kunde jag tro. Den djävla ungen ska ha det bästa alldeles som gubb-fan.
—Det är hon, som har hundarna, förklarade pojkarna.
—Ä—hundarna gör ju ingenting. De säger ju inte ett knyst. För resten är det väl ni, som ska slå ihjäl den. Inte kan den där flickslängan slå ihjäl en råtta inte.
Louise kom fram till dem, hon var upprörd men behärskad.
—Benjamin ska vara snäll och gå sin väg, sade hon. Benjamin har aldrig fått lov att vara med.
—Bryr jag mig om er, snorungar. Jag är, var jag är, och går, vart jag vill. Fördömda ynkryggar. Adjö med dig, blodsugareunge.
Därmed gick han. Louise följde honom, tills han lyckligen kommit förbi lille Abraham. Hade han sagt något till Abraham eller bara petat på honom, så skulle han ha fått. Men det gjorde han inte.
Louise återvände till bron. Pojkarna hade samlat sig kring en död råtta, som Prick kastat upp. Det var ett stort djur, men det var icke råttkungen. Prick hade återvänt in under bron, man hörde hur han flåsade och nosade.
En av pojkarna sade:
—Hör nu Lovis, varför ska Lovis ha råttkungen?
Louise svarade kort:
—Det har jag sagt.
—Det är väl inte ackurat säkert för det, menade pojkarna.
Louise bleknade, ögonen blevo stora och läpparna knepos ihop. Men hon behärskade sig och sade:
—Nu ska jag ha råttkungen. Hade ni bett vackert, så hade ni fått'en.
Men nu ska jag ha honom, därför att ni är elaka.
—Det ska vi väl se, sade pojken. Det är väl ändå vi, som byggt dammen.
—Understa dig inte, skrek Louise. Det är då också besynnerligt, ska vi ha slut på råtteländet eller ska vi inte—
Men vattnet, som dämts upp bakom bron, hade redan fått hjälp, bräder och stenar vräktes ikull och vattnet forsade in under bron. Ett skall och ett jämrande tjut! Prick kravlade sig fram mellan bräderna, borrade ned tassarna i dyn och lyckades hålla sig kvar, tills Louise fick tag i hans halsband. Prick var räddad. Men Enok Ebenezar rullades av vattnet över Blekängsbäckens stenar. Hans huvudskål var krossad.
—Enok, Enok! Älskade Enok, ropade Louise. Å, snälla barmhärtige Gud, fräls Enok!
Pojkarna lyckades få upp honom på land. Men när de sågo, att han var död, smögo de sig bort, skamflata och rädda. Louise tog Enok Ebenezar i famn och bar honom genom hela staden. Vattnet strömmade, tårarna strömmade, blodet strömmade. Det var en sorglig syn.
Blekängsgatan låg öde, bräderna ramlade utför bäcken, fastnade, bildade små dammar, bröto sig lösa och ramlade vidare. En allvarsam polisbetjänt kom vandrande gatan framåt, betraktade med häpnad den ovanliga mängd av gyttja, som kastats upp vid bron, sparkade på den döda råttan, skakade på huvudet och gick sin väg.
Efter en stund kom flickan med de röda strumporna och hennes bror. Flickan bar en trädgårdsspade, gossen släpade på en liten låda. Flickan tog fram ett tidningspapper, svepte den döda råttan däri och lade henne i lådan.
—Hon är allt söt ändå, stackars lilla råtta, sade gossen.
Flickan tog lådan och bar den över bron ut på åkern. Hon satte ned kistan och började gräva i jorden.
—Varför ska hon begravas? frågade gossen.
—För det är synd om'na, sade flickan.
—Ska vi ösa vatten på henne? frågade gossen.
—Nej, det är bara när en döps. Men vi ska läsa Gud som haver.
—Den kan Gusten med! sade gossen.
Och så läste de "Gud som haver"—flickan flytande och med "betoning", gossen stapplande och utan att komma till slutet. Han ville börja om från början igen. Men flickan tyckte, att det kunde vara nog, hon tog lillebror och spaden och släpade dem över bron.
Och därmed var råttkriget slut.
INGENJÖR KROK BADAR IHJÄL BLEKÄNGSBARNEN. BROMS GÖR FÖRLUSTER. OCH APOSTELN VAKAR
Vid fyllda fyratio år upphörde ingenjör Julius Krok med allt arbete. Maskinaffären gick bra, men ingenjören hade visat sig vara överflödig. Och likväl hade han gjort ganska mycket för den affären. Han hade bland annat låtit sätta upp två stora båglampor framför ingången, de första båglamporna i staden. Det var en väldig reklam, och dessutom inbillade han sig, att lamporna skulle verka uppryckande på stadens affärsliv. Krokens lampor betraktades länge som någonting märkvärdigt och utomordentligt luxuöst. Vid Mickelsmässan lockade de bönder som flugor. Och stadsborna själva stämde möte "under Krokens lampor", förebrådde sina lata och lättsinniga barn, att de "rände under Krokens lampor" och använde sig ofta av den ironiskt uddiga frasen: "Jag tror, du lyser värre än Krokens lampor!"
Julius Krok blev snart led vid sina lampor. De lyste honom i ansiktet, när han gick ut, de lyste honom i ansiktet, när han kom hem. Det var som att gå tvärs över societetshusets stora sal en första decemberkväll, då man firade konungens namnsdag. Julius Krok ville plocka ner sina lampor igen, men svärfar sade nej. Och följden blev, att Julius Krok höll sig hemma om kvällarna.
För resten kunde han gärna stanna hemma. Änkan Carléns arvingar hade i grund förstört "källaren" för honom. De hade rivit ned det blågröna huset, schaggsoffan mellan kamin och fönstret existerade icke längre. De hade byggt upp ett stenhus med torn och tinnar. Röd plysch på möblerna, röda mattor på golv, vars bräder icke voro handsbreda. Uppasserskor i stället för skänkmamseller, och i stället för gumman Carlén med sin gulskaftade korkskruv, sin brokiga schal och sin vita spetsmössa, en blekfet herre i svart redingote, en blekfet herre med vaxade mustascher.
Julius Krok kunde gärna hålla sig hemma, alltid fann han någon sysselsättning. Han satte sig vid bordet och såg på, hur fru Marie förde nålen upp och ned genom stramaljen. Ibland nickade hon åt honom, och han nickade igen. Ibland frågade hon, om han inte skulle gå ut och röra på sig litet. Det låg ingen ovänlighet i frågan, endast en svag ängslan att han kunde ha tråkigt.
Men han hade icke tråkigt. Han satt och funderade över Abraham. Vad skulle gossen bli?
Fru Marie sade:
—Om Gud vill, så blir han en hederlig karl.
Visserligen, men det var icke nog, icke ens det väsentliga. Julius Krok var själv en hederlig karl. Det viktigaste är, tänkte han, att gossen blir orädd, stark och ihärdig. Framför allt ihärdig, ja gärna envis, om det inte går för mindre. Av två onda ting—
Doktor Roth hade ställt gossens horoskop och spått—på skämt— naturligtvis—att han skulle bli skarprättare.
—Av morfar har han ett flinthjärta, av mor ett orubbligt lugn, idel goda egenskaper. Men tyvärr har pojkstackarn en far. En kar' som sover tre år och vaknar det fjärde för att rusa upp och hugga yxan i sten. Låt honom studera till skarprättare. Det är inte ärofullt men det är nyttigt—
Sådant skämt behagade icke Julius Krok, det var alltför grovkornigt. Han insåg naturligtvis det löjliga i att söka staka ut en treårig pys' levnadsbana. Men det var något att sysselsätta tankarna med, en fantasilek. Fru Maries hand, som med maskinmässig precision förde nålen, plågade honom. Yllegarnet fräste mot stramaljen, det var ett obehagligt ljud, ständigt upprepat, ständigt upprepat.
—Marie, skulle du inte vila dig?
—Vila mig? Hon såg upp, hela ansiktet log, men ögonen voro av gråsten, matta och uttryckslösa. Man kan väl inte vila sig jämt—
—Se på mig, hi, hi, fnittrade ingenjören till. Se bara på mig, Marie—
—Det är en annan sak, Julius. Du har dina tankar och funderingar. Inom familjen och dess närmaste omgivning betraktades ingenjören som en "tänkare". Och man bemötte honom fördenskull med en viss medlidsam vördnad. Detta förhållande var honom varken obekant eller obehagligt. Han kunde icke låta bli att kokettera med sin öronlock, och han kunde icke låta bli att kokettera med sina tankar. Han visste, att när han stirrade framför sig, tystnade barnens stoj, och när han snurrade öronlocken mellan fingrarna, bar Louise lillebror ut i köket eller in i barnkammaren. Den enda, som icke hyste någon vördnad för öronlocken, var lilla Agnes.
—Om pappa ändå ville klippa bort den tussen, sade hon, så skulle pappa se riktigt snygg ut.
När Agnes satt vid salsbordet och sydde dockkläder, gick ingenjören in till sig eller in till Louise och Abraham, som lekte i barnkammaren. Han gjorde en liten sned bugning för sin dotter och sade:
—Kära Louise, kan jag få sitta här en stund? Här är så varmt och skönt.
—O ja då, det fick han visst! Louise var välviljan själv, hon gjorde bekvämt för pappa, skulle nödvändigt lägga upp hans fötter på en stol, svepte honom i filtar och erbjöd sig till och med att springa upp till morfar efter kattskinn. Och hon gav Abraham stränga förmaningar.
—Gå nu inte sta och kladda på pappa, för då blir det smisk. Och hör sen!
Ingenjören höll en tidning för ansiktet och lyssnade på barnens joller. Det var nästan uteslutande Louise, som förde ordet. Hon kunde alla Blekängsmadammernas jeremiader utantill, hon kände livets, särskilt det äktenskapliga livets skuggsidor. Hon brukade gifta bort Abraham med dockan Vera. Det skedde medelst några hastigt frammumlade besvärjelser. Och sen brast stormen lös!
—Jaså! Det var besynnerligt. Tycker du, att det här är ett kristligt leverne? Kanske att du ska vara full varenda dag?
—Jag är inte full, sade. Abraham.
—Jaså? Inte det? Du kan ju inte stå på benen. Nog får en tåla att du tar dig ett glas, eftersom du är karl. Men du får sova i förstugan och hör sen! Jag vill inte veta av några konster, så att barnen ser det—
—Skulle ni inte kunna leka någonting vackert? frågade ingenjören. Till exempel, att Abraham är en prins, som drar ut på friarestråt. Och så dödar han en stor drake. Jag ska gärna vara draken, jag. Så här—titta—Och ingenjören grinade till sig på ett mycket diaboliskt sätt. Men Louise skakade på huvudet.
—Ja, du förstår, pappa, nog kan vi alltid. Men Abraham är alldeles för liten. Inte vet han, vad en drake är. Bara han blir stor så ska vi leka vackra lekar.
Ibland lekte hon, att Abraham var Enok Ebenezar, salig i åminnelse. Då måste han ligga stilla under pappas stol, vädra någon gång och morra men alltid vara mycket lydig. Under tiden berättade Louise historier från Blekängen, vad madam Andersson sa' om madam Ekman, och vad fru Sörman sa' om Benjamin Hagelin. Men helst berättade hon om madam Pettersson, madam Petterssons man och madam Petterssons tvillingar.
—Jo för ser du, pappa, de kalla honom Liter-Pelle, för när han gifte sig så drack han ut tre liter. Och han var så oredig på morgon när han vakna', så när han fick se madam Pettersson i sängen, så sa' han: Säg mig sanningens ord, Malin: Är vi gifta eller är vi bara förlovade? Och då sa' Malin, som sanningen var, att de var gifta, och så sa' hon, att han skulle skämmas, för annars hade hon minsann inte legat där. Och då sa' Liter-Pelle, den fulingen: Tvi vale mig stackare, jag trodde jag drömt.
Men vet du, vad onkel Roth sa'? För han var med, då Malin fick tvillingarna, för de var väl sjuka, de små kräken, kan jag tänka. Och när då Liter-Pelle kom hem om middan, så sa' onkel Roth: Jubla, Pettersson, jubla, det är tvillingar. Och nu så kallar de onkel Roth för jubeldoktorn. Det kan en veta, att det är ingenting att jubla åt. Men Liter-Pelle, den stollen, han är så glad och säger att kors i jösse namn, det lär ska vara mina pojkar båda två, efter vad Malin säger. Men madam Andersson säger, att han kan vara lagom stursk. För när man har flera hundra kronor skuld och avdrag på lönen för hyran, så ska man inte vara så överflödig, det går aldrig väl, säger madam Andersson.—
—Vovvovvov, skällde Abraham. Nu vill jag inte vara hund.
—Jaså, det var besynnerligt. Ja, då får du vara fattigt barn då. Hon ledde honom bort till kakelugnen och smorde honom i ansiktet med kol och aska. Abraham tog saken med ro, men ingenjören blev djupt upprörd.
—Nej fy då, Louise! Inte är alla fattiga barn så där smutsiga?
—Jo, det voro de visst det, påstod Louise. Är ett barn icke riktigt smutsigt, så är det icke något riktigt fattigt barn.
—Det var illa. Tänk om du och jag, om vi skulle ta och tvätta dem?
Ingenjören skämtade, men Louise tog det för kontant.
—Å, får de komma hit upp allesamman? Vi ska bada dem i Abrahams balja.
Och tvillingarna med!
Ingenjören drog i locken och bet sin mustasch. Han blev ivrig, kastade av sig filten och började vandra av och an i rummet. Abrahams balja var måhända icke lämpad för folkbad i större skala. Men det fanns andra utvägar. Byk- och brygghuset på söder. t.ex.? Ett otäckt gammalt ruckel visserligen, som icke använts på många herrans år. Men pannmur och panna funnos kvar. Och tunnbindaren kunde i hast slå ihop några kar. I hast skulle det ske, ty skedde det icke i hast, så skedde det aldrig!
Louise fick i uppdrag att förbereda barnen. Hon beskrev för dem badets behag, och hon talade om, att barn bli mycket snällare, sen de väl blivit rena. Och tänk, vad fin du ska bli! sade hon. Tänk om din mamma inte känner igen dig!
Det där skrämde barnen en smula och bland mödrarna restes ett segt motstånd. Nog kände man den stollige ingenjören. Männen hade han velat duscha, och nu ville han bada ihjäl ungstackarna. Men han skulle allt akta sig, det kunde bli fästning för mindre.
Doktor Roth, som understödde företaget med många råd och ännu flera speglosor, ansåg, att man borde vända sig till skolmästaren. Men han måste tas med lämpor. Magister Bäckman var en beläst man och en stor politikus. Han hade radikala åsikter i många stycken, men i fråga om barnavård höll han sig helst till det gamla.
—Nu skall det prövas, sade doktorn, när de båda herrarna klättrade uppför magisterns knarrande trätrappor. Nu ska det prövas, om vi äro kallade att styra folkens öden.
Magistern var en smula omornad efter middagsluren, han kammade sina testar med fingrarna och bugade.
Nej, se herr stadsläkare Roth och herr ingenjör Krok—det var en ära.
Ottilia, min hustru, jag har fått besök! Giv mig en nystärkt krage.
Behagar herr doktorn en pris snus?
Herrarna satte sig tysta och allvarliga. Doktorn snusade och nös, som endast doktor Roth kunde nysa. Därefter sade han:
—Magistern har väl hört den sista nyheten? Inte? Jo, nu må magistern tro!—
—Va'—va'—va' är det, herr doktor? Va' är det?—Ottilia, du glömmer att göra les honneurs.
Fru Ottilia steg in, lång och rak och en smula besvärad. Men doktorn kastade bomben.
—Mitt herrskap, sade han. Den femte maj lämnade stormakternas sändebud
Aten.
Skolmästaren knep ihop munnen, sköt ut hakan, så att det sträva skägget pekade i vädret. Han var överväldigad.
—Och det får jag veta först nu! Men vad var det jag sa', Ottilia? Vad sa' jag i påskas? Det går galet för Georg, sade jag. Han skulle aldrig farit till Grekland, det forna Hellas.
—Nej, det ska vara ett lågt stående folk, sade ingenjören. Doktorn började redogöra för grekernas hygieniska förhållanden, som han icke kände. Han målade svart i svart, övergick så småningom till mera närliggande förhållanden och hamnade i brygghuset på söder. När de lämnade magistern, var han entusiastisk badvän. Han tyckte icke om nyheter, men han kunde se saker i stort. Stormakternas sändebud, Hellas' förfall hade bragt honom till besinning.
Den första lördagen i september tågade folkskolans barn i god ordning ned till brygghuset, där madam Andersson fyrade på under pannan. Först kommo gossarna med magister Bäckman i spetsen. Han räknade: ett tu. Se rätt fram! På lämpligt avstånd följde fru Ottilia med flickorna. De fnissade förläget och några av de minsta gräto av skam och ängslan. Söderfruarna granskade tåget i reflexionsspeglarna och utbytte sina tankar. I Garvarebrunnsgränd hade några Blekängsmadammer samlats "för att säga adjö" åt barnen. De voro fortfarande misstrogna och förargade på ingenjören. Det verkade dock lugnande, att det var madam Andersson själv och inte "jubeldoktorn", som stod för badningen.
Nere på torget möttes truppen av lektor Holmin. Han hade stått i en portgång mitt emot Carléns nya hotell, och hans egentliga uppgift var att fånga "elementargossar", som till äventyrs lockats av punschångorna. Men intet mänskligt var honom främmande. Han spände ut sin regnkappas vingar och flög ut ur portgången.
—Vart skulle magistern taga vägen? Bada? Bada gossar och flickor om varandra?—Nej, bykstugan var delad i tu delar förmedelst ett skynke?—Och vem garanterar?
—Det gör Ottilia.
Lektorn betraktade fru Ottilia och kände sig något lugnad. Men för säkerhets skull beslöt han att övervara det första badet. Aposteln kommer med, viskade barnen, och de höllo sig tysta som små möss.
Ångan, hettan, plaskandet eggade upp "Aposteln". Han blev röd under ögonen, hans händer skälvde.
—Det här går inte an, viskade han till magistern. Det måste vara olika baddagar för gossar och flickor.
Magistern hade ingenting att invända i princip, men han trodde, att det skulle bli dyrare för ingenjören, som stod för kostnaden.
—Det är snuskigt att tänka på pengar i ett sådant fall, menade lektorn. Han gick genast upp till ingenjören och frågade honom öppet, om han ville vara en ungdomens förförare. Nej, det ville han icke. Han begärde ökade anslag av fru Marie, och de beviljades utan knöt. Fru Marie var mycket medgörlig, nar det gällde mannens "funderingar".
Följande lördag var det åter gossarnas tur att bada. Lektor Holmin mötte vid södertull, magistern satte skägget i vädret och låtsades icke se honom. Men lektorn strök honom över rockärmen och sade:
—Jag tänkte hjälpa magistern med att ha uppsikt över gossarna. Det är en oerhört svår sak. Vi måste betänka, tillade han viskande, att själva nakenheten verkar förförande.
Magistern tuggade fram ett: fi donc! och marscherade rak som en korpral in i den vita dimman. "Aposteln" flög efter med flaxande vingar. Rastlöst tassade han av och an mellan badkaren, stannade ett ögonblick här och där för att spänna sina rödsprängda ögon i någon lekfull syndare. Gossarna stänkte vatten på honom, det hörde till badningen, och dessutom hade han regnkappa. Magistern stod bakom pannmuren, pöste och fräste som själva ugnen. Men aposteln fullgjorde sin plikt utan människofruktan. Han sprang utefter väggarna och granskade dem med förstoringsglas. Och slutligen fann han, vad han sökte: En gosse hade klottrat ett fult ord på väggen.
Det blev rannsakan! Magistern måste leta igenom alla fickor för att finna den brottsliges, som måste innehålla en blyerts. De hade blyertsar allesamman, mer eller mindre söndertuggade men brukbara.
—Gossar, sade lektorn, och han talade milt, på det att den skyldige måtte gå i fällan. Gossar, kan någon av er säga, vad det här ordet egentligen betyder?
Gossarna stirrade på varandra och i backen, magisterns sträva skägg gick till väders. Men madam Andersson slog sig på knäna och skrek:
—Nej, aldrig hörde jag på maken! Ska det bli katkesförhör!
Det blev skratt och fnissande. Aposteln flaxade ut, försvann som en svart fågel i dimman. Han flaxade upp på Nyheternas redaktion och satte sig att skriva. Redaktören, som var en trött gammal man, sade:
—Ja, nu skriver du någonting rasande, Holmin. Och så får jag skämmas.
Men vad gör det mig? Svärta som svärta, smörja som smörja.
Artikeln framkallade mycket tissel och tassel i staden. Men magistern fortsatte oförtrutet att bada sina ungar. Han var envis som synden. Och dessutom var han född diplomat och politikus. När "lördagsgossarna" tågade förbi någon farlig punkt, där lektorn brukade stå på lur, tog han upp en psalm, vanligen den etthundra och tjugufjärde.
"Mörksens furste stiger ned, hotande och vred—" ljöd det ur sjuttio vidöppna pojkgap. Och aposteln måste vända. Han kunde icke tysta ned psalmsångarna. Magistern visste, vad han gjorde.
Men Julius Krok led av allt detta bråk. På söder sa' man, att han förförde barnen, och på norr, att han förkylde dem. Det var sorgligt båda delarna. Han visste ju, att det var överdrifter, men någon sanning kunde där ju ligga till grund. Också kunde han icke värja sig för den tanken, att allt vad han gjorde var galet. Eller snarare blev galet. I och för sig kunde det nog vara rätt och bra, men det behövdes bara, att han lade handen vid—
Julius Krok förälskade sig i skogarna. Han tyckte om att vandra på måfå mellan stammarna. Han kunde lägga sin hand på en tall alldeles som man lägger handen på en väns axel, när man vill tala förstånd med honom, giva och taga skäl. Tallarna gåvo inga skäl och togo kanske icke heller. Men de läto honom resonera, gestikulera, utveckla sina tankar i lugn och ro. De störde honom icke, och de skrattade icke åt honom, när han vände ryggen till.
Ibland fick Abraham följa med till skogen. Louise gick i skola och Agnes satt helst hos mamma. Men Abraham följde gärna med, i synnerhet om pappa bar honom, när han blev trött. Han var tyst och lydig, sprang efter som en liten hund. Syster Louise hade lärt honom, att man aldrig fick störa pappa, när han "tänkte". I skogen brukade pappa tänka högt och slå med händerna, men det förvånade icke Abraham. Han hade varit i kyrkan och sett prosten "bära sig åt". Han antog, att det här var någonting liknande och under alla förhållanden något, som han icke behövde bry sin hjärna med.
På Blekängsgatorna kunde det någon gång hända, att Abraham kom i slagsmål med någon liten gosse. Det skedde i all tysthet. Pappa hade förbjudit honom att slå fattiga barn. Det var synd.
—Ja men rika barn då? invände Abraham. Dom får jag väl klå?
—Jo, medgav ingenjören, som icke ville göra alltför stora inskränkningar på sonens frihet. Jo, om det inte är flickor. Flickor äro nämligen svagare——Ja men Agnes är starkare än jag. Henne får jag väl klå? När hon säger Ahabraham—Ingenjören svarade undvikande, och gossen fick klart för sig att strykförbudet egentligen inskränkte sig till "fattiga barn". Han godtog det. Han tyckte inte om att fundera för mycket. Var det rätt, så var det rätt.
En frostklar novembermorgon hade far och son förirrat sig ända upp till Tanningen, till den förfallna jaktstugan, som ligger högt över sjön. Abraham var trött och en smula grinig. Ingenjören satte sig på stenen utanför stugan, tog gossen i knät och berättade sagor. Han berättade om varulven, hans röst var entonig och Abraham somnade. Han vaknade av, att fadern rest på sig och, alltjämt hållande gossen i famn, upprepade gånger bugade i riktning mot stugan.
Abraham vred sig ett halvt varv runt och såg en underlig syn. I stugdörren stod en stor, fet ung man, besynnerligt klädd. I trots av kylan bar han varken rock eller väst, bara skjorta och byxor. Men byxorna slutade vid knäna, de ludna benen voro blottade, fötterna voro instuckna i halmsockor. Han bar guldbågade glasögon och en tjock guldkedja hängde över magen. Även främlingen bugade upprepade gånger och smålog. Det lugnade icke Abaraham. Han hörde ingenjören be om förlåtelse, och han fick den uppfattningen, att den besynnerlige mannen måste vara varulven. När främlingen närmade sig skrek han högt:
—Spring då, pappa! Det är varulven.
Båda herrarna skrattade, men ingenjören var synbarligen förlägen. Han hade suttit på trappan och talat högt för sig själv, som hans vana var. Och plötsligt öppnas dörren, och doktor Hyltenius träder ut och ber om ursäkt, att han ofrivilligt lyssnat. Hyltenius var systerson till baron de Sars på Rogershus och efter vad det påstods förlovad med baronens fosterdotter. Ingenjören kände honom ytligt, han blev förlägen över att hava blottat sig inför en främling. Han titulerade honom baron, tog tillbaka titeln, vecklade in sig, rodnade och snubblade på stenarna. Och Abraham skrek.—
I slutet av november kom det ett mäkta stort snöfall, som gjorde slut på ingenjörens och Abrahams skogsvandringar. Folk påstod, att snön snart skulle gå sin väg, åtminstone skulle julen slaska, eftersom Anders braska. Kylan höll i sig hela december. Snön knarrade, men blev slutligen hård som is. Skaren bar de tyngsta lass, så att man lät vara att skotta Björkenäsvägen. Nordnordvästen blåste stadigt, strök snöflagor från grenarna och lät dem rassla nedför Backarna. I Storån small det som kanonskott, och Blekängslådorna småsmattrade som kafferostare.
Madammerna började bliva oroliga. Ryggvärken höll dem vakna om nätterna. De tittade långt i kolbingen, eller gingo med händerna väl inrullade i förklädet runt vedstapeln på bakgården, den ynkliga lilla stapeln, som mest bestod av ris. Gummor och barn med säckar på ryggen ströko i mörkret omkring tändsticksfabriken och kolupplaget. J. A. Broms satte ut vakter. Men vakterna fingo fri täring på Tre Remmare och det svarta fnaset i kolbingen steg ända upp till kanten. Det var avverkning i Björkenässkogen, och spridda, dova slag av "spökyxor" hördes ännu vid midnatt. Men vedstaplarna vuxo obetydligt.
Luciadagen i skymningen gick madam Andersson upp på Backarna för att skära björkris. Backarna hade stått öde i många år, men icke förty såg madammen en stor grå hund ligga på förstukvisten. Han rörde varken på kropp eller svans, men han hade eld i ögonen och tungan hängde röd och lång ur käften. Nu var det jämnt tjugu år sedan baron de Sars sköt den sista vargen, en förfärlig best, som påstods ha gått ända fram till Tre Remmare för att få en sup i pälsen. Han på förstukvisten var således en spökvarg. Han varslade för vintern.
Barnen Sörman berättade för barnen Krok, att varulven vandrat på
Blekängsgatan. Han såg ut som en stor svart hund och hade bara tre ben.
Kastade man stål efter honom, så lyfte han på svansen och sprutade
etter, men ropade man tre gånger Kristi namn, så försvann han i marken.
Denna skildring stämde icke överens med Abrahams erfarenhet från
Tanningen. Men var och en vet, att varulven byter gestalt.
Vidare berättade barnen Sörman, att deras far nog skulle bli ihjälslagen. Det hade mor sagt. Flera arbetare hade avskedats från verkstaden och från fabriken. Och de hade svurit att hämnas på Sörman. Far brydde sig inte om det, men mor fick icke ro om nätterna. Hon hade skurit ett runt hål i rullgardinen, och där stod hon halva natten och stirrade ut i mörkret.—
J. A. Broms hade verkligen sett sig tvungen att inskränka driften både vid fabriken och vid verkstaden. Han gjorde det ogärna, ty avskedanden betydde förlust i hyror och osäkra fordringar. Men tiderna voro alltför dåliga. Inom staden hade fyra handlande måst uppgiva sin stat. Och änkan Carléns arvingar hade begärt moratorium. Det var farligt. Blev den affären icke klarerad på tillfredsställande sätt, så skulle det knaka i många knutar. Själve häradshövding Björner påstods vara illa däran. Han hade varit ute på Rogershus men icke blivit mottagen. Baronen hade insjuknat i difteri. Gamla gubben! Världen hade fått en knuff.
De avskedade arbetarna, ett trettiotal cirka, voro orimligt förvånade.
De hade aldrig varit med om dylikt, och hade inte tänkt sig möjligheten.
Skulle de inte ha arbete till dödagar?—Var står det skrivet? frågade
Bromsen. Nej, det stod inte skrivet någonstans och arbetarna gingo hem
till sina madammer, klöste sig bak öronen och sade:
—Nej, gubbfan har nog rätt, si. Det står inte skrivet.
Lyckligtvis var det slädföre och stor timmerkörsel i skogarna. Det var ovant arbete och hårt för dem, som skämts bort vid ångpannorna. Men det fick gå. Värst var det med matsäcken, som ibland måste lagas för både två och tre dagar, och med kläderna, som inte voro avsedda för utearbete. Men det fick gå. Förtjänsten var skaplig.
Trettondagsafton slog vädret om. Sydosten kom. Backarnas björkar raknade, snön smälte. Björkenäsvägen, som icke skottats, blev ofarbar och timmerkörslorna måste upphöra. Gud ske lov för värmen, sade Blekängsmadammerna, men de trettio avskedade blevo avskedade på nytt och gjorde intet annat dagsarbete än det, som görs på krogen.
Liter-Pelle hade forslat Malin och tvillingarna till Rogershus, där morfar var statare. Han leddes grymt och söp förfärligt. Till sist hade han supit mod i kroppen och vågade sig ända fram till Bromsens.
—Jag får ödmjukast fråga, om det är fabrikörns mening, att tvillingarna ska svälta ihjäl? Se det är så, att Malin har kommit tillbaka, för det fanns inte plats längre i stathuset.
—Husch då, kära Pettersson, svälta ihjäl? Malin har väl mjölk att ge dem?—
—De ha nog magrat ett grann kring knäna, fortsatte Lite-Pelle. Men en kan i alla fall inte se likare ungar. Så inte kan det väl vara fabrikörns mening, att de ska svälta ihjäl?
—Ja, varför super han så, kära Pettersson? Han super opp sina pengar—
—Jag har inga pengar, fabrikörn. Jag super på krita, så det är ingenting att säga om.
—Ja, vi ska se till, vi ska se till—
Och Liter-Pelle fick verkligen arbete. Han fick i uppdrag att hålla Blekängslådorna fria från de tunga istappar, som hotade att fördärva takkanter och stuprännor. Vädret var ostadigt, det snöslaskade och regnade om dagarna och frös om nätterna. På söder snöt man sig, hostade, drack fläderte och åt kungens av Danmark bröstkarameller. På norr drack man "uddevallare", när det fanns mojänger. Pettersson, som oupphörligen granskade sina tvillingar och vägde dem i handen eller på besman, var icke belåten. Han stack dem med pekfingret i köttet och skakade på huvudet.