STOCKHOLM. ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1917
Ett kors över ett namn som en gång var mig kärt! Mitt hjärta stod stilla medan min blick sökte visshet ur den korta annonsen.
Ja, sannerligen, den döda var en gång min vän. Hon var min vän under de dagar, hon drömde konstnärsdrömmar, under de dagar hennes öde steg fram och med lismande judaskyssar förrådde henne, under de dagar ruelsen och ångern hetsade hennes själ till självmordets förtvivlan, under de dagar slutligen, då hon långsamt och motvilligt vände åter till livet och hennes ögon öppnades för plikten att söka sig ny väg genom det.
Sedan gledo vi småningom från varandra. Hon fann ro och glömska i ett liv levt för andra under vajande röda fanors blod och eld, bland strängaspel, skrällande hornmusik och hallelujarop.
Men min stig lopp jämnt och glatt som tillförne. Snart mindes jag henne icke längre. Jag glömde som vänner glömma varandra, när livets vägar föra åt skilda håll.
Men då jag läste hennes namn under det svarta korset, steg hon åter livslevande inför mig, och min gamla tillgivenhet slog ut sina skära blom på nytt. Jag kände mig gripen, uppriven som förr en gång, så som endast den kan det, som med egna ögon och svidande hjärta sett en av livets tragedier. Och det kom över mig en obetvinglig lust att förtälja hennes historia så som den utspelades inför mig, så som jag hört den berättas av henne själv och andra.