Vildhjärnor: Amerikahistorier

Dock blef det inte bättre än att han i ungefär en timmas tid turvis bad, svor och slogs, och arbetet med att hålla honom och förebrå honom för opassande språk började bli rätt styft.

Till slut förstod han att allt var lönlöst, och som en klok general, gjorde han det bästa möjliga af en obehaglig situation.

Han tog till och med den många gånger erbjudna groggen och under dess och pokerns förenade inverkan började han bli gemytlig, i synnerhet som pokern gick till hans fördel.

På detta sätt gingo några timmar fort, tills på slaget 12 en automobil hördes komma frustande nedför avenyen och stanna utanför.

»Mr Chester,» sade då den herre, som först mött honom, äfven kallad Johnny. »Vi få tacka för den angenäma samvaron, och beklaga att den så snart måste afbrytas. »Er automobil väntar utanför.»

Chester tackade för nöjet och påstod sig ha haft en förhållandevis treflig afton. Han bifogade dock den upplysningen, att han aldrig förr träffat en så homogen samling oförbätterliga skurkar, och att han hoppades snart få se samtliga dingla i galgen.

Upplysningarna upptogos som ett godt skämt, Chester steg upp i vagnen, en man satte sig hos chauffören, och tio minuter därefter aflevererades Betty Johnsons fästman, frisk, ogift och med 17 dollars spelvinst på fickan, vid sin egen port.

Jims födelsedag.

Jim började sin födelsedag med att rida fram till sheriffens bostad och idka någon skarpskjutning utanför fönsterna. Detta berodde dock mindre på någon avoghet mot rättvisans tjänare än på den omständigheten, att Jim börjat fira sin födelsedag redan dagen förut, och ansåg detta vara det värdigaste sätt, hvarpå man kunde celebrera dess ingång.

Detta oförargliga nöje stördes dock af sheriffens biträde, en ung man, känd för framstående färdighet i handhafvandet af eldvapen. Han kom nämligen ut på trappan med en Smith & Wesson i handen och anhöll att få veta anledningen till saluten.

Som Jim just inte hade reflekterat öfver anledningen, och dessutom hade en viss motvilja mot att resonnera med folk, som voro hemfallna åt ovanan att peka med revolvrar, ansåg han det vara lämpligare att rida bort än att svara.

Han red alltså bort, och denna åtgärd vann tydligen sheriffens biträdes gillande, ty han sände efter Jim en vänlig uppmaning att komma tillbaka och fortsätta saluten, så snart han hunnit ordna för begrafningen.

Jim kunde inte med småaktigt folk, och man måste medgifva, att sheriffens biträde burit sig småaktigt åt.

Det är väl inte något ondt i att man roar sig med att skjuta skarpt, och om en kula skulle råka gå in genom ett fönster och ha ihjäl någon, så måste väl det, i all rimlighets namn, anses vara en ren olyckshändelse. För öfrigt skall man ju en gång öfvergifva världens flärd, och då kan väl tid och sätt vara ganska likgiltigt.

Jim var mycket nedstämd, när han red sin väg. Inte så mycket för sin egen skull, men han tyckte att det var ett sorgligt tidens tecken, att ett biträde till sheriffen i Harristown var i stånd att hysa så trånga synpunkter.

Hade det varit en frikyrkopastor eller en godtemplare, så hade han inte fäst sig vid det, ty för dem är ju trångsyntheten ett lifsvillkor, men sheriffens biträde — — —. Jim var mycket, mycket sorgsen.

Men Jim nöjde sig inte med att beklaga detta sorgliga faktum, han ville äfven råda bot för det onda och återföra den förvillade till rätta vägen, och hans hjärna spanade efter ett medel att genomföra hans lofvärda uppsåt.

Det dröjde rätt länge innan han fick inspiration, fastän han uppfriskade tankarna med en medhafd whiskybutelj, men när han fick syn på ett rep, som låg utanför järn-, speceri- och herrekiperingsaffären, och som man glömt att ta in fick han klart för sig hvad som borde göras.

Sedan han tjudrat hästen utanför handelsboden, tog Jim repbundten på ryggen, och begaf sig tyst tillbaka till sheriffens bostad.

Där skar han ett stycke af repet och spände det framför dörren cirka en fot ofvan marken. Därefter gick han till handelsboden efter sin häst, red tillbaka till sheriffens och återtog därutanför sin nyss afbrutna, angenäma sysselsättning, skarpskjutningen.

Det dröjde inte länge förrän sheriffens biträde kom utrusande, arg som ett bi och fortfarande med en Smith & Wesson i handen.

I samma ögonblick som Jim hoppade af hästen, snafvade sheriffens biträde öfver repet, slog skallen i marken och blef liggande stilla. Men Jims lycka var denna dag större än han vågat hoppas, ty omedelbart efter biträdet kom sheriffen själf med liknande hastighet, äfvenledes ilsken och väl beväpnad.

Men i likhet med sitt biträde var han allt för omisstänksam, stötte mot det förrädiska repet, gjorde en grann volt och slog i backen. Han förlorade dock inte sansen och hade nog strax varit på benen igen, om inte en revolvermynning kittlat hans nacke och Jims vänliga röst anmodat honom att för sin hustrus och sina, kanske snart faderlösa, barns skull iakttaga en viss stillsamhet i uppträdandet.

Sheriffens enda önskan i lifvet var just då att få krossa Jims skalle, men den kalla revolvermynningen i nacken utöfvade ett lugnande inflytande på hans nervsystem. Han inskränkte sig därför till att uttrycka sina tankar på ett sätt, som visade hur stora möjligheter det engelska språket dock äger, om det behandlas af en kompetent person.

Men Jim fäste sig inte vid småsaker. Omsorgsfullt tillvaratog han först överhetspersonernas skjutjärn och bad därefter sheriffen binda sitt biträdes händer.

Sheriffen fullgjorde, fastän med tydlig motvilja, uppdraget på ett tillfredsställande sätt. Därefter fick sheriffen själf lägga händerna på ryggen och Jim band dem där, stadigt och säkert.

Med litet kallt vatten fick han snart lif i biträdet, och när den unge mannen väl kunde stå för sig själf, lade Jim en snara kring hvarderas hals, ledde dem till stadens storgata och tjudrade dem där vid hvar sin påle utanför Pattersons diversehandel.

Den skara Harristownbor, som på morgonen befriade de båda skjortklädda polismännen lämnade hvarken i talrikhet eller uppsluppenhet något öfrigt att önska. Däremot lyckades både sheriffen och hans biträde fullkomligt bevara sitt allvar om än inte sin värdighet.

Så snart de hunnit få kläderna på sig, sadlade de hvar sin häst och redo ut för att söka träffa Jim.

Men han hade föredragit att fortsätta födelsedagsfirandet på annat håll.

Det farliga Amerikat.

Karl Svenson, sedermera känd under namnet mister Charley Swanson, var ungefär dubbelt så trött som en ordinär tegelbärare, när han ändtligen en mörk kväll satte sin fot på Great Western-bangårdens perrong i Minneapolis.

Bara att vara lika trött som en ordinär tegelbärare är minsann inte så litet! Jag har själf pröfvat yrket och af basen erhållit vitsord om att vara särdeles ordinär. Och jag var, och verkade, så trött, att basen redan andra dagen fann sig föranlåten att gifva mig ett slag för vänstra ögat, en spark — — — ja, hvar som hälst och bedja mig dra — —.

Detta ansåg jag vara en förtäckt invit, att mina tjänster voro öfverflödiga, hvarför jag gick utan att säga upp min plats.

Efter denna lilla utvikning återgå vi till Karl Svenson. Han kom direkt från det usla Sweden, där man bara får äta sill och potatis, ut till det fria, härliga Amerika, där man ofta inte ens har tillgång till denna enkla, men hälsosamma kost.

Två dagar hade han lidit ombord på en Wilsonångare mellan Göteborg och Grimsby. Ytterligare två dagar på ett emigranthotell i Liverpool hade inte just bidragit att göra resan till ett angenämt minne, och en stormig resa öfver Atlanten hade slutligen gjort hans mage så tom, så tom. På invandringsstationen Ellis Island hade han skaffat sig ett godt, men oerhördt dyrt mål mat, och sedan rest på järnväg i fyrtioåtta timmar utan att få mycket hvarken vått eller torrt. Och nu var han ändtligen framme i Minneapolis.

Karl Svenson visste, att det var ett farligt land han kom till. Emigrantagenten i Göteborg, Sweden, hade varnat honom för runnare, bondfångare och andra bedragare, och en bekant svensk-amerikan hade gjort honom fullt förtrogen med det obehagliga faktum, att en till tänderna beväpnad bof stod på post bakom hvart gathörn.

Men Karl Svenson var inte rädd, ty han hade i sin ficka en från Sweden medförd revolver af den tidigare medeltidens konstruktion, och med den skulle han, jädrans anpeta, knäppa den, som vågade sträcka ut nyporna efter hans 40 dollars.

Nu gällde det bara att få tag i ett bra hotell, där man inte blef bestulen och hälst inte heller mördad.

Inte en enda hotellvaktmästare var på stationen, och så godt var det, ty Karl hade nog ändå inte vågat följa med dem, och han förvånade sig öfver, att icke den traditionelle bedräglige agenten störtade fram för att lägga vantarna på hans kappsäck, som annars lär vara brukligt.

Regnet stod som spö i backen, när Karl steg ut på Washington avenue. En och annan gaslykta spred sitt bleka sken, och Karl drog sig för att med kappsäck och allt våga sig in i det mördaruppfyllda mörkret.

Han stod där tveksam om hvad han skulle göra, och en känsla af öfvergifvenhet började smyga sig öfver honom, då han midt emot stationen fick syn på en transparent skylt med följande utseende:

Karl läste noga. Hotel, det var ju precis som på svenska, och att »rooms» skulle vara rum begrep han också, ty han hade inte svårt för att fatta. Siffran 25 tilltalade hans sparsamhetskänsla och han beslöt att riskera lifvet och ta in på hotellet.

Både »screendörren» med moskitnätet och den riktiga ytterdörren voro olåsta och omedelbart innanför ledde en brant trätrappa upp till en stor, tom vestibul, bedröfligen upplyst af en rykande fotogenlampa. Ingen människa kom.

Karl kände efter att revolvern fanns nära till hands och började titta på de många dörrar, som funnos i vestibulen. De flesta voro numrerade, men på en stod det »Office», och på en annan två bokstäfver. Han försökte först den sistnämnda, men fann, när han öppnade, att det inte var den plats han sökte och försökte därför den andra.

Den var låst, men öppnades om några ögonblick inifrån af en halfklädd käring, som yttrade några obegripliga ord.

— Råmms! svarade Karl på flytande engelska och visade en kvartsdollar, försiktigtvis säkert fasthållande slanten.

Käringen förstod, skakade på hufvudet och höll upp en half dollar mellan fingrarna. Karl nickade, och var två minuter senare inhyst i ett ganska trefligt rum, dock först sedan han betalat sin halfva dollar i förskott.

När käringen gått, låste Karl noggrannt dörren och underkastade rummet en minutiös besiktning. Under sängen fanns ingen, rutan öfver dörren, hvarigenom rummet fick sitt ljus, var krokad inifrån, garderober funnos inte, inga spår af lönndörrar kunde upptäckas i väggarna och taket var utan en enda spricka, så att någon sådan där inrättning, som sänker sig ned och kväfver den sofvande, som det stod beskrifvet i »Grefvinnans hemlighet» — en bok som han i Sweden köpt för 10 öre häftet med en kaffekanna af äkta brittanniasilfver som gratispresent — var tydligen inte inmonterad i det rummet.

Det var därför med jämförelsevis stort lugn Karl klädde af sig, lade klockan, plånboken och revolvern under hufvudkudden och gick till hvila.

Det var första gången på nära två veckor han låg i en riktig säng och då är det inte underligt att han somnade, så snart hufvudet berörde kudden.

Han hade väl sofvit ett par timmar, när han plötsligt spratt till och blef klarvaken, som om han fått en elektrisk stöt.

Någon hade vidrört hans hand!

Med bultande tinningar och alla muskler spända låg han och stirrade ut i mörkret, medan alla de historier han fått till lifs om det farliga Amerikat runno upp i hans hjärna. Han tänkte på resande, som spårlöst försvunnit, stympade, nakna lik, som hittats i gränderna och många andra angenäma saker, som äro lämpliga att tänka på när man ligger vaken om nätterna.

Tyst! Någon rörde sig i rummet!

Sakta, sakta gled Karls hand upp under kudden och drog fram revolvern.

Nu tassade det på golfvet. Ett skrapande ljud hördes.

Kallsvetten bröt fram på Karl Svensons panna, och i hans själ uppsteg en stilla önskan, att han lydt sin faders råd och moders bön och stannat på fosterlandets kära torfva. Men hans hand grep hårdt om kolfven, och han var fast besluten att sälja sitt lif så dyrt som möjligt.

Han vred sakta hufvudet så att han kunde se öfver rummet. Mörkret bildade allehanda mystiska figurer i hörnen och Karl fick krypare.

Men där vid dörren — —! Stod där inte någon?

Karl stirrade dit. Jo visst! Där stod något långt och mörkt, tydligen en människa. Beslutsamt satte han sig upp i sängen och siktade på mannen.

Pang! Pang! Pang!

Efter skotten föll tystnaden dubbelt så djup och tryckande som förut. Så smällde en dörr och någon började bulta på dörren till Karls rum, under utösande af en massa ord, som Karl inte begrep.

Han kastade sig emellertid ur sängen, tände lampan och öppnade.

Utanför stod den halfklädda käringen med en lampa i handen, och bakom henne en grupp män, klädda i skjutvapen och en obetydlighet kläder.

Käringen hade en hel del att säga på sin rotvälska, och karlarna trängde sig in i rummet för att se på liket. Karl begrep inte ett ord och sade så på ren svenska.

Då vände sig en af karlarna, en ljuslagd jätte, mot honom, och frågade, likaledes på svenska, hvad tusan han sköt efter.

Glad öfver att träffa en landsman relaterade Karl det hela, och svenskens allvarliga ansikte mjuknade allt mer. När Karl slutat, förklarade den andre saken för de öfriga, och Karl kände hur han rodnade när hela hopen gapskrattade åt honom.

Men svensken klappade honom beskyddande på axeln, och talade om, att det fanns billigare sätt att skrämma bort råttor än att skjuta sönder sin öfverrock.

Dagen därpå flyttade Karl Svenson, på den fortfarande halfklädda käringens anmodan, till Uppland Hotell, ett stycke längre upp på gatan, där han inkvarterades i ett rum tillsamman med två svenska arbetare och cirka 38.000 väggmadamer.

Förbjuden frukt.

Knappfabrikanten Redwood satt bekvämt tillbakalutad i en karmstol i sitt luxuöst inredda arbetsrum och den aromatiskt doftande röken från hans Henry Clay steg i mjuka slingor mot taket. I en likadan stol midt emot satt hans vän och konkurrent Bates, likaledes njutande en havanna. Efterverkningarna af en bättre middag gjorde sig gällande och de båda herrarna sutto tanketomma, slött ägnande sig åt att låta maten smälta, då Redwood slutligen bröt tystnaden.

»Vi kunna alltså anse saken afgjord,» sade han i lugn, likgiltig ton, utan att lyfta de halfslutna ögonlocken.

Bates sände ut ett moln af blå rök, hvilken tungt blef hängande kvar kring hans blanka hjässa.

»Alldeles, alldeles! Fördelen å båda sidor är påtaglig, och vi behöfva väl knappast betvifla, att kontrahenterna äro villiga. Jag har lärt känna Harry som en skarp affärsman, fastän han kanske är något för impulsiv, och ett arrangemang sådant som detta måste helt säkert falla honom i smaken. Hvad Gertie angår tror jag mig kunna svara för henne — — — — Sporten vid Harvard har ju gjort Harry till en mycket ståtlig ung man. För öfrigt saknar flickan inte sinne för det praktiska och om jag på ett förståndigt sätt framlägger de fördelar som anordningen skulle medföra, så kommer nog detta att visa sig vara tillräckligt för att hon skall gå in på saken.»

Åter sjönk tystnaden öfver rummet. Bruset af en automobil hördes långt borta, steg till ett dån när vagnen passerade förbi, och dog så småningom bort i fjärran. Cigarrerna glödde.

»Ju mer jag tänker på saken, desto bättre tycker jag om förslaget,» sade Redwood slutligen. »Vi äro ju båda något till åren, och kunna när som hälst förtjäna att få hvila efter lifvets arbete. Om då Harry gifter sig med Gertie, kan han med heder föra vårt arbete ännu längre fram än hvad vi hunnit. Som ägare till två af landets förnämsta knappfabriker kommer han att intaga en ledarställning inom knapptrusten, som nu är under bildning, men äger han bara en, är han dömd att bli vasall. Hvem vet hur långt han kan hinna med en sådan start? Hade vi haft dylika förutsättningar när vi började, i stället för att behöfva sträfva oss upp från nedersta stegpinnen, så hade landet antagligen haft ett par finanskungar mera i den dag som är. Nu får andra generationen fortsätta den väg som vi banat.

För Gertie är fördelen inte mindre. En trustmagnats hustru har en afundsvärd ställning! By god! De unga ha det bra!

Jag minns när jag först kom hit från Ohio som en sjutton års pojke med fem dollars på fickan. Det var ju inte något stort kapital, men det har vuxit nu.

Well, jag var ju van vid hästar och fick snart plats som utkörare hos en mjölkförsäljare. Så avancerade jag till kusk vid den då nyanlagda spårvägen, den kördes med mulåsnor första tiden som du vet.

Det var då jag blef bekant med Mary, min salig hustru, som var biträde i en vattenbutik, där vi kuskar brukade läska oss under de heta sommardagarna. Du har ju för rästen hört historien många gånger förr. Det gick sakta uppåt till en början, men det gick, och nu är jag där jag är.»

Bates hostade.

»Ja, det var andra tider då! Och det kanske var vår lycka, att vi fingo börja där nedifrån. Men, som du säger, de unga, som ha fått starten af oss, ha de största förutsättningar att åstadkomma mera än vi hunnit. Jag skall tala med Gertie redan i kväll.»

Mr. Bates höll ord. Efter supén samma afton frågade han sin vackra dotter miss Gertie Bates, hur hon egentligen tyckte om mr Harry Redwood. Gertie blef litet förvånad, ty fastän Bates var affärsman, var han på intet sätt af moder natur utrustad för den diplomatiska banan och frågan framkastades därför helt plötsligt midt i Gerties berättelse om senaste balen hos Vandergolds.

Själfva frågans plötslighet väckte Gerties misstankar, och hennes svar var därför mycket försiktigt. Hon räknade Harry som en af sina vänner, sade hon, kanske med en skugga af tonvikt på ordet »vänner».

Mr. Bates blef genast konfunderad, ty han hade alltid haft litet svårt för att tala allvar med sin dotter, som alltid varit hans despot, och han kunde inte finna någon annan utväg ur dilemman, än att tala om hela historien. Och detta gjorde han på ett sätt, som endast bekräftade hvad ofvan sagts om hans diplomatiska talang. Han började nämligen så:

»Min vän, mr Redwood, och jag, ha beslutat, att du och Harry skola bli ett par. Det skulle nämligen ur affärssynpunkt vara mycket fördelaktigt om båda fabrikerna i framtiden kunde komma under en ledning.»

Därefter framdrog han en mängd skäl för ett dylikt arrangemang, skäl, som, enligt Bates mening, borde kunna nedslå det starkaste motstånd. Det var alltså med en känsla af sin vältalighets makt, som han omsider tystnade och väntade få höra Gerties bifall.

Gertie satt tyst och lyssnade på sin far, utan att dock låta sig öfverväldigas af hans retorik. Hon och Harry voro barndomsvänner, hade lekt tillsamman, när hon sprang i korta kjolar och promenerat tillsamman, när han blef »collegeman», och hon behöfde inte rannsaka sig själf särdeles ingående för att finna, att han innehade första platsen bland hennes manliga vänner.

Men »ett ur affärssynpunkt fördelaktigt äktenskap» var inte i hennes smak, och därför blef hvarje skäl, som hennes far framlade för partiet af henne accepteradt som en orsak att inte gå in på det.

När mr Bates slutat, log hon därför ett kallt, retsamt leende, steg upp från stolen, smekte sin far på kinden och sade:

»Allt det där låter ju bra, men det finns en faktor, som pappa inte tagit med i räkningen.»

»Och det är?»

»Min vilja!»

Mr Bates satt som fallen från skyarna. Det här lät ju inte vidare uppmuntrande.

»Inte har väl du något emot det,» sade han. »Det är ju ett rent af lysande parti.»

»Harry Redwood blir aldrig Gertie Bates man,» svarade den unga damen beslutsamt. »Det vore kanske bäst att samtliga herrar sökte sätta sig in i den saken redan nu. God natt, lilla pappa!»

Och borta var hon.

Bates satt kvar och såg ansenligt snopen ut och hans utseende afspeglade den gången hans själstillstånd. Ty den första tanke som slog honom, när dörren stängts bakom Gertie, var den obehagliga frågan:

»Hvad skall Redwood säga?»

Men Redwood hade just ingen orsak att förebrå sin vän Bates för hans misslyckande, ty han hade själf samma kväll i rökrummet haft ett samtal med sin son, hvarvid det visade sig att mr Redwood junior inte var mera medgörlig än miss Bates i denna fråga.

Senior framlade saken på ett högst affärsmässigt sätt och nöjde sig inte med att med siffror bevisa de materiella fördelarna af förbindelsen, utan framhöll också i de mest superlativa ordalag miss Gerties personliga företräden, ett område hvarå, inom parentes sagt, junior var betydligt mera sakkunnig än sin far.

Men olyckan ville, att junior just då råkade vara förälskad i miss Maud Hunter, dotter till den berömde tuggummifabrikanten med samma namn — efternamn förstås — och då denna förälskelse inträffat endast ett par veckor förut, hade man all anledning förmoda, att den skulle räcka åtta, ja kanske fjorton dagar till.

Följden af denna vidriga omständighet var, att Harry lämnade ett lika bleklagdt som bestämdt »nej» till svar på seniors framställning.

Föreställningar hjälpte inte. Några ord om en trustmagnats miljoner möttes med svaret, att junior inte var till salu, och när senior förlorade tålamodet och brusade upp, brusade junior, som var sin faders son, också upp, sade sin oskrymtade mening om saken och gick i vredesmod till sin bäste vän, för att få sympati och hjälp med grälet öfver hrr Bates och Redwood.

Dagen efter dessa händelser hade mr Bates och mr Redwood ett timslångt samtal å den förres kontor. När de skildes tycktes de ha drabbats af en stor glädje, och Bates lofvade att hälsa på Redwood på aftonen.

Samma dag på middagen hände det, att unga mr Redwood mötte miss Gertie Bates på gatan. Harry, hvars vrede tydligen gällde äfven det tillämnade föremålet, hälsade kallt. Gertie svarade med en omärklig nick och en nästan fientlig blick och Harry fortsatte sin väg under djupt begrundande.

Gerties hjärna fungerade snabbare än Harrys, och hennes kinder glödde af harm, när han passerat. Hans kyliga hälsning hade nämligen kommit henne att se saken från en ny sida.

»Mr Redwood har naturligtvis föreslagit honom samma sak, som pappa föreslagit mig,» tänkte hon, »och han vill inte gå in på det. Det är därför han hälsar så på mig.»

Oaktadt att detta var just hvad Gertie borde önska, om man fick döma efter hennes ord, kunde hon inte låta bli att känna sig en smula irriterad.

Var inte hon en flicka, som hvem som hälst kunde vara glad öfver att få? Kanske den där koketta Maud Hunter skulle vara att föredraga? Eller var inte Gertie minst lika söt som hon? Var hon inte god nog åt den dumme Harry Redwood? För rästen brydde hon sig inte om, hur han bemötte henne! Hon hatade honom! O, hvad hon hatade honom!

I den stilen gingo hennes tankar, fastän hon gång på gång sökte intala sig, att hon alls inte brydde sig om, om han aldrig såg åt henne mer. Hon skulle i alla fall aldrig se åt honom. Men när hon kom hem i sitt eget rum kastade hon sig på sängen och bet i kudden, vätande den med sina tårar.

Harry, å sin sida, fick sin fåfänga lika svårt sårad af Gerties knappa hälsning som hon af hans, och äfven han led en hel del.

Men att gå hem och gråta låg inte riktigt för hans röst, utan han gick i stället till sin bäste vän och invigde honom i alla detaljer. Vännen, som ansåg Harry vara världens präktigaste pojke näst sig själf, bibringade honom någon tröst genom att uttala sitt stora misshag med en flicka, som var i stånd att handla så, och han uppmanade Harry att under inga omständigheter bry sig om henne. Vännen hade nämligen själf ett godt öga till Gertie Bates.

På aftonen bad mr Redwood senior sin son stanna hemma, emedan mr Bates lofvat komma på ett parti kort, och Harry lofvade gärna, men blott på det villkor, att ej ett enda ord nämndes om någon förbindelse mellan honom och Gertie. Och han fick löftet.

Framåt kvällen sutto således de tre herrarna bänkade kring ett spelbord och med en animerad poker i full gång. Som vanligt stego insatserna allt mera ju längre det led, och spelets spänning steg i proportion.

Hur det gick till kunde ingen förklara, men innan man visste ordet af, hade de båda äldre herrarna råkat i häftig dispyt om hvem af dem som gifvit. Harry upplyste genast om den saken, men upplysningen ignorerades och trots Harrys försök att medla, urartade dispyten snart till ett formligt gräl.

Harry kunde ingenting göra åt saken, utan den fick ha sin gång och ehuru de båda herrarna allmänt ansågos vara särdeles kalla och lugna, hade man, när mr Bates gick, börjat använda otidigheter.

När Bates var gången, vände Redwood sig till sin son.

»Och en dylik karl har man varit god vän med i många år!» sade han hetsigt.

»Mr Bates är en gentleman,» sade Harry lugnt.

»Nej! Det är just hvad han inte är! Jag har hittills haft goda tankar om honom, men i kortspel kommer en persons verkliga karaktär fram, och den, som bär sig åt så som Bates, är ingen gentleman!»

»Mr Bates är en gentleman,» upprepade Harry kallt. »Och i morgon komma ni båda att ångra det här obehagliga intermezzot och bedja hvarandra om ursäkt.»

»Aldrig!» utbrast Redwood. »Mellan oss är allt umgänge och all bekantskap slut. Han kommer lika litet i mitt hus mera som jag i hans. Du såg skarpare än jag, Harry, när du här om dagen nekade att träda i närmare förbindelse med den familjen trots de ekonomiska fördelarna.»

Harry stod stel och rak och såg skarpt på sin far.

»Den familjen duger nog för hvem som hälst att träda i förbindelse med, äfven om de ekonomiska fördelarna vore betydligt mindre än de äro.»

»Jag har inte begärt att få veta din åsikt om familjen Bates,» sade Redwood senior upplysande. »Men jag förbjuder dig att vidare umgås med någon af dess medlemmar.»

Harry smålog kallt, bugade lätt och svarade:

»Mitt umgänge tänker jag allt framgent välja efter min egen smak. Jag har nämligen gått och läst för rätt många år sedan.»

Så gick han till sin bästa vän och talade om alltsamman, och vännen sade att gubben Bates var en gammal skurk, hvars hus Harry gjorde bäst i att sorgfälligt undvika.

Den »gamle skurken» mr Bates gick direkt från Redwoods hem och höll en längre föreläsning för sin dotter om sin f. d. vän Redwood. Han pointerade häri skarpt alla brister såväl i Redwoods utseende och gångkläder som i hans uppfostran, moral och affärsmetoder, särskildt dröjande vid hans särdeles obetydligt utvecklade själsförmögenheter.

Gertie anmärkte genast, att hrr Bates och Redwood gärna kunde taga hvarandra i hand och vara vänner, ty två herrar, som den ena dagen kunde arrangera ett giftermål som om det vore en vanlig affär, och andra dagen råka i ett vanligt, simpelt gräl om kortspel, voro likadana båda. Den ene hade ingenting att säga om den andre.

Bates blef ursinnig.

»Arrangera giftermål! Den saken är slut nu! Det blir aldrig något giftermål mellan min dotter och sonen till en dylik person, det svarar jag för.»

Gertie svarade ingenting på detta, men hon tänkte, att om Harry inte hälsat så kyligt dagen förut, så hade ingen kunnat veta hur det hade gått. Men nu så — —!

Det var naturligtvis en ren händelse, att Harry dagen därpå råkade intaga sitt té just i det tea-room där Gertie och ett par af hennes väninnor brukade träffas, när de voro ute för att gå i butikerna.

Nära en timme satt han där vid en halftömd tékopp och studerade ett nummer af The Sun, som han till slut nästan kunde utantill, men då kom också belöningen för hans tålamod i form af Gertie, som trippade ut ur hissen.

Harrys hälsning präglades denna gång af betydligt mera värme än dagen förut, ty han for upp från bordet och gick emot henne, under tiden krampaktigt sträfvande att se öfverraskad ut.

Gertie var som ett isblock, men nekade honom, trots allt, inte att slå sig ned vid hennes bord.

En sådan älskvärdhet, som Harry den eftermiddagen utvecklade, hade han säkert aldrig förr lyckats prestera och så småningom började Gertie, med eller mot sin vilja, tina upp. Snart pratade de lika gemytligt som förr i tiden, och när téet var drucket, gjorde de en promenad tillsamman, hvarefter Harry följde Gertie hem.

Han fick visserligen inte följa med in, men erhöll däremot hennes löfte om en promenad i automobil dagen därpå.

När de skilts, gick Gertie upp på sitt rum och studerade noga sin bild i spegeln. Hon fann allt ganska godt, och omtalade i djupaste förtroende för spegelbilden, att en sådan ung man som Harry fanns inte i hela New-York state, och inte utanför heller.

Harry gick till sin bäste vän och talade om hvad han gjort samt fick del af vännens lifliga ogillande.

Motorpromenaden nästa förmiddag blef vederbörligen uppskattad af både Harry och Gertie och Gertie fick tillfälle att se hur väl han manövrerade auton, när de passerade mera trafikerade gator. Denna gång slapp dock Harry att gå när de kommo till porten, ty Gertie visste med säkerhet, att hennes pappa var borta, och därför lät hon Harry följa med in.

De sutto i biblioteket och pratade fullständigt ostörda, och Harry ansåg stunden vara inne att tala om för Gertie hur söt hon verkligen var, och Gertie — — ja, det dröjde inte särdeles länge förrän hon, med armarna kring Harrys rakade nacke, anförtrodde honom detsamma, som hon dagen förut sagt till sin spegelbild.

När Redwood senior om middagen kom hem, satt junior och väntade på honom.

»Hör nu, pappa!» sade han, så snart han hälsat på senior. »Jag tycker, att du och jag borde fara till mr Bates, och se till att den där dumheten i förrgår blir glömd.»

»Jag kan inte finna någon anledning till det,» svarade senior.

»Men det kan jag!»

»Låt höra!»

»Att vi båda böra stå på god fot med min blifvande svärfar.»

Redwood tog emot underrättelsen med öfverraskande lugn.

»Såå!» sade han endast. »Är det på det viset? Well, jag vill inte ställa mig i vägen för din vilja i en så viktig sak. Säg till om auton, så skall jag ringa upp Bates och fråga, om han vill bjuda oss på en kombinerad förlofnings- och försoningsmiddag.»

Några timmar senare sutto de båda herrarna i mr Bates rökrum, medan junior och Gertie voro envåldshärskare i biblioteket.

Mr Bates smålog mot sin vän och konkurrent Redwood och sade:

»Ser du! Min lilla list lyckades!»

Och mr Redwood smålog igen, sände ut en symmetrisk ring af blå rök från sin doftande Henry Clay.

»Ungdomen är sig lik! Förbjuden frukt lockar alltid mäst!»

Hendersons harar.

Det fattades inte synnerligen många fel på vår framstående vän Henry Henderson. Tvärtom! Han var nämligen en bland de duktigaste karlar som Chicago någonsin frambrakt och kunde ha den minsta utsikt att någonsin lyckas frambringa.

Så sade han åtminstone själf, och vi trodde honom. Ty när en person står sex fot och fyra i strumpfötterna, väger nittiofem kilo och har ett hetsigt humör, betviflar man mera sällan hans uppgifter. Så vida man inte är särdeles högt lifförsäkrad och mycket mån om sin änka.

Henderson var specialist på jakt, och särskildt hade hararna olyckan att vara föremål för hans omsorger, och han tyckte mycket om att tala om sina jaktbedrifter. När han om kvällen råkade, eller snarare lyckades, leda samtalet in på det gebietet, var det bäst för den som hade något annat att säga, att gå till en martinsmedja eller ett större plåtslageri och säga det, ty där hade han ändå någon utsikt att kunna göra sig hörd.

Henderson har nämligen mördat harar i alla delar af United States of America, och när han talar om dem, roar det honom att använda en röst som i hörbarhet intet lämnar öfrigt att önska.

En ganska märklig omständighet är, att samtliga harar, som råkat komma i vägen för Hendersons säkra lod, på ett eller annat sätt skilt sig från sitt släkte. Vanligen genom en enorm storlek, men stundom ha de äfven varit behäftade med andra egenheter, såsom klöfvar, lång svans eller dylikt, och det är ju inte förvånansvärdt, att Henderson fann sig föranlåten att nämna ett ord om dem då och då.

En annan sak är, att Hendersons skjutskicklighet, enligt samma källa, var fenomenal. Han kunde helt enkelt inte skjuta bom, äfven om han försökte. Jag är för min del fullkomligt öfvertygad om, att om Henderson på måfå affyrade sin bössa upp i luften, så skulle en vingprydd harpalt samtidigt anlända till och lämna denna jorden. Ty sådan är Henderson.

Vi bodde tillsamman med Henderson en månad, och genom att hvarje afton hålla lärorika föredrag för oss om sina harar och sin skjutskicklighet, lyckades han till slut icke obetydligt öka vårt intresse för sin sport, och vi grepos af en lätt förklarlig åtrå att se Henderson på jakt.

Vi framlade också en gång denna plan för Henderson, och han lofvade att tänka på den.

Hvad man än må säga om Henderson, så kan man dock inte förneka att han höll ord. Han tänkte på förslaget. Tänkte mycket och länge på det. Ja, han hade nog ännu fortsatt att tänka på det, om vi inte till slut insett det orätta i att lägga hela bördan på Hendersons axlar.

Så snart våra samveten vaknat, gingo vi och talade med en karl, som hade jaktmarker, och fingo mot en dollar löfte att jaga där en söndag. Sedan skaffade vi bössor och matsäck och sade till Henderson, när allt var klart.

Men vi hade otur, ty Henderson hade just då svåra magplågor och kunde inte gå ut.

Då väntade vi en vecka, hyrde åter markerna och underrättade Henderson, som fick återfall af en feber han haft för tre år sedan, och måste förtära rusdrycker som medicin.

»Få vi se på din tunga, Henderson!» sade vi, och Henderson räckte gladt ut den.

»Du har inte feber, Henderson,» sade vi allvarligt. »Ty din tunga är inte belagd.»

»Då har jag tandvärk,» svarade Henderson. »Och förrästen har jag reumatism i benen, och ryggmärgslidande och tyfus, och lungsot och vill hälst lägga mig och dö. Gif hit whiskyflaskan.»

Då insågo vi att Henderson verkligen var sjuk, hvarför vi öfvermannade honom, slogo in honom i ett vått lakan och masserade honom samfäldt under tio minuter.

Hendersons språk var något alldeles rysligt.

Han var så ful i mun, att vi befarade hjärnfeber och lade en isblåsa på hufvudet. Som vi dessutom befarade att blindtarmsinflammation tillstött, lades äfven ett stycke is på hans mage.

Henderson fällde en del yttranden, hvilka måste betecknas som stötande.

Vi upptäckte att hans fötter voro kalla, och för att undvika förkylning lade vi en butelj varmt vatten vid hvardera foten. Vattnet var verkligen rätt varmt.

Men Hendersons anmärkningar voro ännu varmare.

Emellertid blef det alltmera klart för oss, att Hendersons svåra sjukdom hade sin rot i ondt blod, och vi beslöto att åderlåta honom. Han hade själf en bra rakknif, som var mycket lämplig för ändamålet.

Just då inträffade den glädjande tilldragelsen, att Henderson plötsligt tillfrisknade. Han förklarade till vår stora fröjd, att all sjukdom var som bortblåst och att en liten jaktutflykt skulle verka stärkande.

På grund häraf inställdes behandlingen och Henderson fick kläda på sig. Under tiden drucko vi, af ren vänskap, ur en flaska konjak, som vi funnit i hans säng. Den kunde aldrig ha varit nyttig för Henderson.

När allt var klart, satte vi oss och Henderson på tåget och reste till jaktmarkerna. På vägen uppmanade vi Henderson att tala om jakthistorier, men han var mera intresserad af haussen i hvete. Harar voro rätt fjärran från hans tanke just då.

När vi anländt till jaktmarkerna, gingo vi i samlad trupp ut i skogen. Där skulle, enligt förljudande, finnas mycket vildt, men däraf syntes endast en anmärkningsvärdt ringa del, och Hendersons humör började bli bättre.

En hare mötte vi dock, och denne blef så förvånad vid vår åsyn, att han satte sig och tittade.

»Kiss, kiss!» sade Henderson.

Men haren som inte var sällskaplig af sig, vände och aflägsnade sig skyndsamt.

»Förbannade kattracka!» sade Henderson.

I samma ögonblick small ett skott från ett af våra gevär, och när skytten hämtat haren, tackade han Henderson, för att han icke tagit den för sin del.

Henderson såg litet generad ut, men vi förklarade saken så, att då denna hare hvarken var uppseendeväckande stor eller på annat sätt märkvärdig, hade han lämnat den åt oss. Om den däremot kommit, när han lockade på den, hade den ju varit tillräckligt egendomlig för att vara värd att tagas vara på.

När vi vandrat en timma till i skogen, ansågo vi det vara nog och togo Henderson till en glänta. Där fingo vi se en hare, som satt halft dold bakom en buske.

Henderson sköt tre skott, hvaraf ett träffade en björk, ett marken och ett atmosfären, och gick därefter fram för att hämta bytet.

Det var en bra hare, och i likhet med Hendersons öfriga harar hade den sin lilla egenhet. Den var nämligen passad, och hade en enrisruska i magen.

Henderson talar aldrig om harar nu. Han är för intresserad hästkarl för att kunna tänka på något annat än kapplöpningar. Han har också haft många äfventyr med hästar.

Vi fundera på att ta Henderson till en kapplöpning snart.

Ye Sing.

Blizzarden dref snön genom gatorna i en hvit, kompakt massa, som stod likt en vägg utanför rutornas frostrosor, men detta herrans oväder endast ökade njutningen för oss, som sutto inne i ett varmt rum, hvars skymning endast bröts af det matta ljus, som utstrålade genom kaminens gelatinfönster. Vi voro två unga män, den ene, som ni förstår, jag, den andre min kamrat, som då för tiden lydde, eller borde ha lydt, namnet Bill, men som nu, under ett annat namn, återbördats till fäderneslandet och den civilisation, som möjligen kan förekomma i det mörkaste Småland, och vi njöto vår kvällssiesta, utan att bekymra oss om de arma exemplar af människosläktet, som sleto ondt i snöstormen utanför. En lång stund hade vi suttit tysta i drömmar, medan cigarrerna sakta glödde, då Bill plötsligt sade:

»Erkänn att det är ett hälsingland, old boy!»

»Hvilket?» frågade jag, undrande om det var Staterna, Minnesota eller något annat »köntri», som var i farten.

»Att sitta här, femtusen mil från gamla Sweden, nu när det lider mot jul och de ha trefligt där hemma. Tänk dig mina hedar täckta med hvita drifvor, och en blek måne på en himmel, där tusentals stjärnor gnistra som kristaller i natten.»

Jag vill här påpeka, att Bill är skald.

»Det kan du ha rätt i, Bill, men den saken får man finna sig i, det lärde jag redan första julen jag var här.»

»Jag kan inte inse, hvarför jag skall finna mig i en sak, som jag inte tycker om,» svarade Bill. »Jag tål inte det här vårdslösa julfirandet på juldagen, som de ha för sig här. Hela den amerikanska julen är ett oting ....»

»Utom mistelkvisten i taket,» inföll jag.

»Right you are! Utom mistelkvisten,» svarade Bill. »Men nu tänker jag fira jul här, en äkta svensk jul, med gran och grenljus, lutfisk och fläsk, glögg och risgrynsgröt, och så skall här dansas ringdans kring granen precis som vi gjorde hemma i Småland.»

»Jag går in på allt,» instämde jag. »Men förlåt om jag framslungar en liten enfaldig fråga: hur faderlund skola vi två bära oss åt för att dansa ringdans? En sådan åtgärd tycks förutsätta allvarliga fysiska deformiteter.»

Bill betraktade mig hånfullt.

»Idiot!» sade han vänligt, och försjönk därefter i tystnad.

Som jag intet ytterligare hade att tillägga, följde jag hans exempel.

Sedan denna angenäma samvaro fortsatt en stund, började Bill fundersamt räkna upp en del namn.

»Erikssönerna, Milly på herrekiperingen, Peters på Syltan, lille Berg på Missionsbladet, Tilly och Anna och så Ye Sing på tvättinrättningen — det blir tillräckligt.»

»Förlåt en oskuldsren yngling! Hvad ämnar du göra?»

»Bjuda hit hela rasket på julfäst, naturligtvis!»

»Och Ye Sing med?»

»Han är själfskrifven! Någon originalitet får det väl lof att vara. Tänk dig Ye Sing ätande julgröt och sjungande en kinesisk julpsalm! Har du nånsin sett en kines äta julgröt förr?»

»Knappast! Och jag erkänner, att det skulle vara ganska roligt, att få lägga den upplefvelsen till min rika samling.»

»Tjopp då! I morgon skaffar jag agremangerna och arrangerar det hela, och du bjuder gästerna.»

— — — —

Julaftonen ingick klar och kall, och snön låg i mjuka drifvor öfver gatorna. Bill hade försvunnit redan tidigt på morgonen och jag följde vid en något senare timme exemplet, för att bjuda gästerna. Det gick lätt att öfvertala dem, ty de voro allesamman ensamma som vi, och endast allt för glada att få fira jul på hyggligt vis en gång. Endast Ye Sing, kinesen på tvättinrättningen, gjorde några små svårigheter, emedan han inte visste hvad hela tillställningen egentligen skulle betyda. Mot den moderata ersättningen af 50 cents gaf han dock med sig och lofvade att hedra vårt enkla samkväm. Lille Berg på Missionsbladet var däremot icke nöjd med så litet, utan uppställde som oeftergifligt villkor, att glögg skulle finnas i obegränsade kvantiteter. Så köpte jag, med tanke på Milly, en mistelkvist i en blomsterhandel och vandrade hem till vår kula, där Bill var sysselsatt med att kläda granen med glitter, bomull och svenska flaggor — gud vet hvar han fått dem från.

Inackorderingsfrun lagade med förtjusning julmaten, det var första gången på många år, och när gästerna fram på aftonen började komma, voro båda våra rum smyckade till julfäst. Att grenljusen bestodo af tre hopsplitsade dankar kunde ju inte inverka på julglädjen.

Erikssönerna kommo först, och frågade, i samma ögonblick som de hunnit inom dörren, om vi väntat länge. Ty klockan fattades blott tio minuter i den bestämda tiden och de voro båda från landet. Kort därefter hördes lätta steg i trappan och vi betraktade med spänd förväntan dörren. Mistelkvisten hängde nämligen där ofvanför. Dörren öppnades. Milly stod på tröskeln. Som pantrar rusade vi alla fyra fram för att använda privilegiet, men Milly tog ett steg åt sidan och följden blef, att Bill tryckte en öm kyss på den yngre Erikssons svällande, ehuru något snusiga läppar, medan den äldre på ett liknande sätt karesserade mitt vänstra öra. Något skamflata stodo vi där, medan Milly skrattade åt oss, och kommo, för försiktighets skull, öfverens om att singla slant om, hvem som skulle få kyssa nästa flicka.

Kort därefter kom lille Berg på Missionsbladet och frågade, nästan innan han kommit in, om man fick supen till fisken. Lugnad i detta hänseende ägnade han sig åt att dricka glögg och flirta med Milly på ett sätt, som gaf mig anledning att hota honom med allvarlig kroppsskada, en hotelse, som dock icke hade någon synbar inverkan på hans uppförande.

Tilly och Anna kommo därnäst och kysstes af resp. Eriksson junior och Bill. Därefter kom Peters som blef okysst, och lille Berg, som blifvit lifligt intresserad af den hälsning, som beskärdes Tilly och Anna, frågade om vi väntade någon mer flicka. Vi svarade ’ja’, och Berg bad att få abonnera på den, en begäran, som utan invändningar beviljades.

Snart ljödo åter trippande steg i trappan, och Berg ställde sig i posityr. En stilla knackning ljöd på dörren. Berg kastade upp den, tog den utanför stående personen om halsen och kysste till. Nästa sekund dansade Berg, under upphäfvande af de rysligaste eder, omkring på golfvet, medan Ye Sing stod i dörren, förtjust och förvånad öfver ett så hjärtligt mottagande.

»Stig in, Ye Sing,» sade Bill vänligt. »Slå er ned, spotta och var hemtreflig.»

Ye Sing steg in, tyst och allvarlig, drog af sig sina tjocka känger och tog på sig ett par mjuka filttofflor, bugade sedan djupt och frågade:

»Me washee dishes?» (Mig diska?)

»Sällan, snedögde son af midtens himmelska rike. Icke för detta lumpna ändamål har du inbjudits i denna utvalda krets och begåfvats med en half dollar,» svarade Bill. »Nej, ättling af en tusenårig kulturstat, här ska’ru finna kärlek.»

Med detta överräckte han till den angenämt öfverraskade mongolen ett glas rykande glögg och bad att få skåla. Ye Sing läppjade försiktigt, drack sedan hänförd ur hela glaset och höll fram det till påfyllning under förklaring, att detta var en »velly, velly good drinkee», mycket, mycket god dryck.

Lille Berg, som ansåg kinesens glöggdrickning vara ett intrång i sina personliga rättigheter, protesterade högljudt mot, att den ädla varan slösades på en asiat, men då hans anmärkningar inte ledde till någon åtgärd försvann han ute i köket.

Så satte vi oss till bords och gröten kom fram. Då anlände lille Berg från köksregionerna och gaf kinesen i julklapp ett par pinnar, som han täljt därute. Ye Sing tyckte visst inte, att de voro af den modell han var van vid, men han tackade likafullt och lät dem försvinna i en af sina vida ärmar. Men detta ingick icke i Bergs planer. Han hade täljt pinnarna för att se Ye Sing äta gröt och mjölk med dem, och han förklarade med en röst, som säkerligen hördes tvärs öfver gatan, att han icke ville gå miste om detta lärorika nöje. Som emellertid Ye Sing lika bestämt, ehuru mindre högröstadt, förklarade, att han icke kunde den konsten, fick Berg finna sig, men hans aktning för den kinesiska kulturen led härigenom ett svårt afbräck.

Efter maten dansade vi kring granen och sjöngo: »Nu är det jul igen». Ye Sing dansade med, men då han hade litet svårt att komma tillrätta med sången var Peters vänlig nog, att på stående fot göra en fri öfversättning af texten till kinesiska. Den lät ungefär så här: »Tjing, tjing, tjang, jangtsekiang» o. s. v., men egendomligt nog tycktes Ye Sing inte förstå det lingo, som Peters uppgaf vara Yes hemlands klingande språk. När Peters såg, att hans öfversättning icke blef accepterad, åtog han sig att lära Ye den svenska texten. Efter något arbete var första raden inlärd, och därvid fick det bero, emedan Peters arbetsförmåga inte räckte längre.

Men Ye Sing var förtjust och dansade solo kring granen, sjungande: »No elle jol ien, No elle jol ien», på en melodi, som möjligen åtnjuter en viss popularitet i det himmelska riket, men hvars lämplighet som svensk folkvisa torde vara omtvistad.

Så gick kvällen under glam och glädje, och när glöggen till sist var slut och grenljusen nedbrunna i stakarna tog Ye Sing åter på sig de tjocka skorna, och gästerna sade god natt. Men medan vi sade adjö, lyckades jag i förstugans mörkaste vrå sticka in mistelkvisten bland banden på Millys hatt.

Vännerna.

Under ett par månader hade Anderson varit sysselsatt med att genomkorsa den stora republikens nordvästra stater, i akt och mening att samla prenumeranter på Missionsbladet, Kristlig och politisk tidning för svenskarna i Amerika.

Som emellertid ofvannämnda svenskar icke tycktes tillbörligt uppskatta denna publikation, hade det ekonomiska utbytet af Andersons välsignelsebringande verksamhet blifvit skäligen klent. Förgäfves hade han förevisat de dyrgripar hvarmed bladet i fråga begåfvade sina förskottsbetalande prenumeranter, men de praktfulla håfvorna — en oljetryckstafla föreställande »Jerusalem i sin härlighet» eller ett porträtt af Martin Luther, efter fritt val — förmådde icke uppmjuka den ytterst lindrigt kristliga befolkningens hjärtan i den mån, att de blefvo villiga att öfverlåta sina dollars i Andersons trogna vård.

Anderson var således just ingen Rockefeller, när han en vacker eftermiddag kom på utslitna klackar vandrande järnvägslinjen mot den lilla staden Little Springs i Iowa, där han visste, att en ganska blomstrande svensk missionsförsamling var till finnandes. I hans ficka funnos tre exemplar af Förenta Staternas kvartsdollarmynt och från dessa hade Anderson föresatt sig att icke skiljas, förrän bleka svälten stirrade honom i ansiktet.

På grund af denna sin obenägenhet för utgifter styrde Anderson sina steg till den svenske pastorns bostad, där han kunde beräkna att för en dag eller två få tak öfver hufvudet utan penningar och för intet, eller i värsta fall i utbyte mot ett halfårs gratisprenumeration på Missionsbladet.

Andersons beräkning slog inte heller fel. Ty när han för pastorn framställt sitt ärende, bjöds han på mat hvarefter han inkvarterades i ett rum, där den af olyckan hemsökte gudsmannen redan förut hyste en tidningsagent, representanten för kristliga ungdomstidningen Blåklockan, mr Gus Sutherquist.

Af vissa skäl fann mr Anderson sig föranlåten att gent emot mr Sutherquist iakttaga ett ytterst reserveradt uppträdande, och mr Sutherquist ansåg sig tydligen icke ha skäl att bemöta mr Anderson på annat sätt, men sedan mr Anderson genom en liten titt öfver mr Sutherquists axel funnit, att denne herre, trots sin utan tvifvel strängt kristliga moral, debiterade sin tidning hotellkostnader fastän han bodde gratis, och för mr Sutherquist påpekat, att äfven mr Anderson hade samma vana, blef förhållandet dem emellan genast märkbart hjärtligare.

Aftonen tillbrakte de båda herrarna, som kristliga tidningsagenter bruka, med förtäljande af sedelärande berättelser och förtärandet af någon läskedryck, exempelvis lemonad, ur en medhafd butelj. Under tiden blefvo de allt mer förtroliga, och svuro slutligen, under inflytande af läskedrycken, hvarandra evig trohet och vänskap i nöd och lust, samt äfven i affärer, och öfverenskommo att påföljande dag gemensamt söka sprida Ordet, i form af Missionsbladet och Blåklockan, bland invånarna i Little Springs.

Nu voro, som nämnt, Little-Springsborna rätt kristliga af sig, och till följd däraf blef resultatet godt. Anderson hade, när de på kvällen träffades, lyckats introducera Missionsbladet i 9 hem, en bragd, som inbrakt honom 13 dollars och 50 cents, af hvilka han själf fick tillgodoräkna sig 5:40, och Gus Sutherquists fiskafänge hade resulterat i 11 prenumeranter på Blåklockan, summa 11 dollars, af hvilka 4:40 voro hans egna.

Så lyckliga dagar kunde man dock icke beräkna ofta, och vännerna höllo just på att resonnera om, hur man skulle kunna göra dem litet mindre sparsamt förekommande, när Gus tappade pipan ur mun och slog sig för pannan.

»Ah, en idé!» skrek han. »En himlasänd gudaingifvelse.»

Därpå steg han upp, fattade sin förvånade väns hand och underrättade honom, att deras lycka var gjord. Sedan framlade han sin plan, hvilken så lifligt slog an på Anderson, att han fann sig föranlåten att utföra en liten indiandans.

Denna afbröts dock något omildt af pastorn, som kom upp och meddelade, att så bråkiga herrar icke kunde vara sanna kristna, och att de därför voro oförhindrade att lämna hans hus nästa morgon. Ju tidigare desto hällre.

Vännerna togo pastorns ord ad notam, ty klockan var knappast tre på morgonen, då de lämnade hans bostad genom fönstret. Då de emellertid ogärna ville lämna den man, som visat dem så mycken vänlighet, utan att ha ett litet minne af honom, hade Gus före affärden smugit sig in i pastorns arbetsrum, där han hämtat ett fickur och diverse andra småsaker.

I distraktion hade han också råkat stoppa på sig en del kontanter, som han hittade i en skrifbordslåda, en sak som han inte märkte, förrän det var för sent att vända om och lägga dem tillbaka. Han slog därför knut på näsduken, för att inte glömma att sända dem pr post, och att han sedan råkade tappa näsduken var ju ren otur.

En liten promenad på morgonkvisten skadar ju inte alls och med spänstiga steg promenerade vännerna i den härliga friska luften de få kilometerna till närmaste järnvägsstation.

Den var, som de flesta dylika, en »stad» om 7 à 8 hus, och tilltalade inte alls resenärerna, som funno den för liten att operera i. Vid 8-tiden på morgonen kom ett tåg, och Gus Sutherquist följde med detta till Brooks Junction, ett samhälle beläget ett par timmars resa från deras tillfälliga uppehållsort, medförande hela bagaget. Anderson stannade kvar, för att komma efter med middagståget.

Framkommen till Brooks Junction tog Gus en kappsäck i hvardera handen och gick direkt till den svenska församlingens herde, där han presenterade sig som representant för de båda tidningarna Missionsbladet och Blåklockan af hvilka han erbjöd pastorn ett gratisexemplar för lifstiden om han finge stanna till sista tåget på kvällen. Gus’ billiga begäran bifölls genast, och pastorn gick så långt i sin vänlighet, att han inbjöd Gus att deltaga i frukosten, som nyss var serverad. Gus protesterade och uppgaf att han inte var hungrig men pressades med mildt våld ned på en stol vid frukostbordet, där han snart på ett effektivt sätt vederlade sin förra uppgift.

Den stora uppmärksamhet som Gus ägnade frukosten, hindrade honom dock icke att föra en lika kristlig som målmedveten bordskonversation. Han berättade hur han i två år genomkorsat Amerika i alla riktningar för Blåklockans räkning, och hur han under sina resor haft lyckan att blifva ett medel för mången syndares omvändelse. Ty det var icke för guldets skull han verkade på detta sätt, utan för att sprida god, kristlig litteratur i så många hem som möjligt. Därför brukade han också, där det tilläts honom, aflägga ett vittnesbörd vid de bönemöten han kom att besöka, och hände det ofta att han blef det ringa medlet att omvända en själ.

Pastorn blef mycket glad.

»Då är ni säkert en man, som i mycket rikt mått fått gåfvan, broder,» sade han. »Och om ni ville göra oss den tjänsten att tala några ord, så skall jag gärna sammankalla vännerna i afton. Då kan ni nog också få tillfälle att placera en del tidningar.»

Gus svarade blygsamt, att väl vore hans gåfvor ringa, men nåden var så mycket större, och han skulle därför gärna tala.

Med middagståget kom Anderson. Men han uppsökte icke pastorn, utan gick direkt till hotellet, där han åt litet och drack ganska mycket, spelade biljard och tärning och för öfrigt fördref tiden på bästa sätt, tills aftonen kom.

På kvällen gick han ut ett slag och promenerade, och när han kom till bönehuset, steg han in och satte sig nära dörren.

Därinne voro ett sextiotal bröder och systrar församlade, och för dem introducerade pastorn, broder Southbranch — Sutherquist hade ändrat namn för tillfället — som skulle aflägga ett vittnesbörd.

Gud, hvad den nye brodern talade vackert. Det tog rätt in i hjärtrötterna, och näsdukarna kommo snart fram. När brodern slutat, ämnade kören klämma i med en sång, men den kom af sig vid ingången, ty nere vid dörren reste sig en man, som med tårade ögon och utsträckta händer gick emot den nye brodern, hvilken såg en smula förvånad ut.

»Southbranch!» sade mannen. »Känner ni igen mig?»

»Jag känner eder icke, broder!» svarade Gus saktmodigt.

»Minns ni den sjunde oktober 1904 i Des Moines, Iowa?» frågade mannen vidare.

»Jag kan icke så noga minnas, broder!» svarade Gus.

Församlingen var högst intresserad.

»Om ni inte minns mig,» sade mannen gråtande, »så glömmer jag dock aldrig er, ty genom eder fördes jag till den rätta vägen, som jag sedan lämnat, och dit ni nu för mig för andra gången.»

»Halleluja!» andades församlingen och kören tog upp sången: »Hur ljufligt att mötas vid Jordanens strand.»

»Låt mig prenumerera på de där tidningarna ni har!» sade mannen därefter och lämnade Gus en tiodollar. »De tidningar ni för måste vara goda.»

Gus tackade, skref ut kvitto och lämnade tillbaka 7 dollars 50 cents.

»Nej,» sade då mannen. »Behåll penningarna! Om ni ännu insamlar medel till missionen bland zulukaffrerna, så lämna öfverskottet dit.»

Gus tackade ödmjukt och hemställde till församlingen att tacka den ädle gifvaren.

Församlingen skrek: »Halleluja», men mannen afsade sig all ära. Ville någon tacka honom, så vore det bättre att göra detta genom att prenumerera å Southbranchs tidningar, eller skänka en skärf till missionen.

Genast framsteg en af församlingens diakoner och följde uppmaningen, en annan pamp gjorde likadant och snart stod man i kö.

Den nyfrälste biträdde vänligen med att taga emot kollekten till zulukaffrerna.

Dagen därpå lämnade Anderson och Sutherquist-Southbranch sina platser i resp. tidningars tjänst och drogo med 120 dollars på fickan vidare mot okända öden.