Fallmaskinen.
»På tal om uppfinnare,» sade Ned Jackson, och fyllde sin pipa med Swans tobak, »så bodde det för ett par år sedan en karl här i trakten, som sysslade med sådant.
Han hade hyrt Pidersens gamla lada att experimentera i, och där inne hamrade han och uppfann och gick an, så att halfva countyts befolkning brukade stämma möte där utanför om kvällarna. Inte för att de fingo se något, men det var ju intressant ändå att ligga i gräset där utanför och höra hur han bultade och väsnades där inne.
Vi va’ verkligen stolta öfver Hawley, han hette så. Det var den första uppfinnare vi haft i det här countyt och det fanns ingen mer än vi som hade någon här i trakterna. Hvad det egentligen var, som han uppfann, visste vi inte och inte spelade det någon roll heller. Hufvudsaken var att han uppfann.
Då och då gjorde han en insamling för att betäcka kostnaderna och vi betalade gärna, fastän vi ofta tyckte att det klunkade litet egendomligt i de lådor som skickades till honom. Men om det var sprit, så var den nog denaturerad, ty han förklarade själf att han var nykterhetsvän, och aldrig drack något starkt, utom när han blef bjuden.
En dag kom Hawley upp till Hoolans saloon där vi stodo, en hel del af oss, och underrättade att maskinen var färdig. Nästa söndag mellan klockan 11 och 1 skulle han förevisa den på statens landtbruksmöte, som hölls då, mot en entré af 25 cents.
Vi gratulerade naturligtvis Hawley, bjödo på whisky och behandlade honom vänligt, ty nu var det klart, att vi skulle bräcka folket rundt omkring. Och Hawley skröt och domderade, och påstod, att en sådan maskin som han uppfunnit aldrig blifvit uppfunnen förut, och han sade saker om Thomas Alva Edison, som Thomas nog skulle kännt sig rätt besvärad af, om han hört dem.
Well, landtbruksmötet började och Hawley visade sin maskin för en beundrande människomassa om 300 personer utom barn och negrer, dock först sedan han noggrannt inkasserat alla 25:centarne.
Den såg inte mycket ut för världen, maskinen, men Hawley förklarade, att alla verkligt stora uppfinningar utmärkte sig för stor enkelhet. Det var endast en träställning med segelduk på, och vi som satsat, undrade rätt mycket hur den apparaten hade kunnat draga så stora kostnader. Men ingen brydde sig för rästen om, att det varit dyrt, ty vi hade ju i alla fall vår egen uppfinnare, och det hade vi råd till.
När allmänheten var samlad, steg Hawley upp och höll ett tal.
»Detta maskinteknikens underverk, som ni, mina damer och herrar, samt barn och negrer, se framför er,» sade han, »är en uppfinning, som fyller ett länge kändt behof.
I dessa dagar bygga alla människor flygmaskiner, hvilka mycket riktigt stiga upp i luften, men det händer lika ofta att de falla ned, och att den djärfve uppfinnaren slår ihjäl sig. Denna fara är nu fullkomligt afvärjd.
Man har förut användt fallskärmar, ett slags primitiva inrättningar, som endast fylla mycket små fordringar och alls inte motsvara de kraf på säkerhet och komfort, som en modärn luftseglare har rätt att uppställa.
Därför har jag, på fullt vetenskapliga grunder, konstruerat denna fallmaskin, som nu står framför er.
Luftseglaren medför den upp i luften, och när han känner, att han börjar falla, stiger han helt lugnt upp i fallmaskinen och seglar sakta och elegant till jorden. Allt hvad han behöfver göra är att landa riktigt.
Sedermera skall jag sätta en motor i maskinen och göra den till kombinerad flyg- och fallmaskin. Som emellertid denna förbättring blir dyrbar, ser jag mig tvungen att hemställa till de närvarande om något litet bidrag.»
Vi pojkar härifrån countyt voro väldigt stolta öfver fallmaskinen och genast villiga att satsa en dollar eller två hvar. Vi satsade för rästen af gammal vana, ty det hade vi gjort ett par gånger i veckan under den senaste tiden.
Men främlingarna voro mera småsinnade, och en af dem yttrade högt, att det inte vore någon konst att snickra ihop en träställning och sedan påstå, att man kunde destillera whisky med den eller hvad som hälst. Han ville se hvad maskinen dugde till innan han satsade något.
Som ni vet så har dom alltid en så’n där ballon captif på statens landtbruksmöten, och någon föreslog, att vi skulle skicka upp Hawley med den och låta honom gå ned med sin maskin. Uppfinnaren protesterade visserligen, men vi tyckte att förslaget var bra, ty då skulle folket få se att våran uppfinnare verkligen dugde.
Hawley var mycket ovillig, men med tillhjälp af ett par starka karlar fingo vi upp honom i fallmaskinens korg, hängde den i ett rep under ballongen och släppte upp hela härligheten. Två man sutto i ballongkorgen.
När ballongen löpt linan ut, skar dom af repet, och fallmaskinen kom.
Det var synd på Hawley i alla fall, ty han var säkert ett geni, och hade han kunnat få den maskinen att flyga lika bra som den föll, så hade han nog blifvit världschampion.
Men felet var nog det, att han inte landade rätt.»
En rekreationstripp.
Vi voro två rika unga män, som en vacker juniafton vandrade in i staden Fargo i Nord-Dakota. Rika på erfarenhet och framtidsmöjligheter, men tyvärr inte på guld.
Vi reste för vår hälsas skull. Allt för långa uppehåll mellan målen ha nämligen ett särdeles ogynnsamt inflytande på det allmänna hälsotillståndet, och ägaren till det »boardinghouse» i staden vid Mississippi, där vi brukat intaga våra lukulliska måltider, hade på ett synnerligen ofint och pockande sätt begärt att få åtnjuta den ersättning af dollar 3:50 i veckan, som i fyra veckor uteblifvit.
Med rätta upprörda öfver ett sådant beteende lämnade vi omedelbart boardinghouset. Sedan vår värdinna, likaledes af lumpna, materiella motiv, nekat att låta oss bo kvar och dessutom låst in våra koffertar, samt då ett antal personer, hvilka förmenade sig ha guld att fordra af oss, hänsynslöst nog började uppsöka oss i vår privata bostad, beslöto vi att företaga en liten turisttripp till de stora hvetefälten i Nord-Dakota.
Det var ju litet obehagligt, att våra tillgångar voro begränsade till ett par dollars, medan resan till Fargo kostar cirka sex dollars pr person, om jag minns rätt. Och de snikna järnvägsbolagen hysa en lika löjlig, som djupt rotad antipati mot fripassagerare.
För ett par unga män, som pröfvat mycket, från litteratur och konst till plåtslageri och trottoarläggning, är dock ingenting omöjligt. Vi hade beslutat att resa till Nord-Dakota, och en stor och energisk samling fordringsägare i förening med ett par väntande processer om brutet äktenskapslöfte bidrogo på ett underbart sätt att stärka vårt beslut.
En stjärnklar natt gingo vi alltså ned till Northern Pacific-järnvägens godsstation och funno där, efter något sökande, en olåst godsfinka, inredd med den i sådana vagnar brukliga raffinerade lyxen. Den stod inkopplad i ett tågsätt, och vi kröpo in.
Vagnen innehöll en själfbindande skördemaskin och några smärre landtbruksredskap, och däraf slöto vi att den skulle väster ut. Landtbruksredskap användes visserligen äfven öster om Mississippi, men en sådan obetydlighet som hveteodlingen å den sidan, torde knappast ta mycket maskiner i anspråk.
Tidigt på morgonen plomberades vagnsdörren af en brakeman, som var oförsiktig nog, att inte först se efter om det var någon inuti. För hvilket vi voro honom tacksamma. Därefter förslösade tåget flera dyrbara timmar med att gå fram och tillbaka och växla in nya vagnar, en ytterst tidsödande sysselsättning, som vi alls inte gillade.
Af vissa skäl underläto vi dock att framföra våra klagomål till tågbetjäningen.
Ändtligen bar det på allvar af, men utan att vi visste om det gick åt öster eller väster. Snart fingo vi dock klart för oss, att vi reste åt rätt håll, ty tåget passerade inte någon bro. Godsstationen ligger nämligen på västra stranden af Mississippi.
Vi gratulerade hvarandra till vår goda tur och somnade sedan stilla, vaggade till sömns af tågets dunkningar, ett godt samvete och den trötthet, som följer af sex veckors intensiv arbetsinställelse.
Vår tur var dock inte så stor som vi trodde, ty när tåget gått ett par timmar, afkopplades vår vagn vid en station och växlades in på ett stickspår, medan vi uttömde vårt ordförråd.
För att inte fördärfva svenska folket, vill jag inte repetera de ord som sades, men de verkade snarast som lofsånger, i jämförelse med de yttranden, som fälldes när vi upptäckte, att vi inte kunde komma ut.
Ungefär en timma sutto vi på detta sätt fångna, ilskna och hungriga, tills till slut någon kom och bråkade med låset.
I samma ögonblick som dörren öppnades, hoppade vi ut, och när vi fingo se, att vår räddare var en ensam stationskarl, anlade vi våra bästa bofansikten och frågade med basröst, om han hade något emot att vi åkt med tåget.
Han svarade, förståndigt nog, att det var brakemannens sak och inte angick honom.
Vid närmare undersökning af den plats dit ödet kastat oss, funno vi, att det var en liten vacker stad, som hette Dassel och där man för moderat pris kunde få skinka med ägg, whisky och andra matvaror. På denna grund förskingrade vi där vår ena dollar och hade sedan turen att hitta en tom godsfinka i nästa västgående godståg.
Men i godsfinkan fanns det redan en landstrykare, när vi kommo och ökade sällskapet till tre. Han talade engelska med tysk accent och hade en flackande blick, som jag inte tyckte om. Han var emellertid treflig nog och pratade om allt mellan himmel och jord.
Godsfinkans dörr stod halföppen, när vi lämnade Dassel, men när tåget kommit ett stycke ut på linjen, började tysken klaga öfver, att draget skulle skada hans delikata fysik, och bad någon af oss stänga dörren. Bill steg upp och drog igen den, och i samma ögonblick var tyskens högra hand i bakfickan.
Men han missräknade sig, ty vi hade varit ute förr. När han begärde att få dörren stängd, fattade vi genast galoppen och innan hans artilleri hunnit ur fickan, stirrade hans vackra ögon hopplöst och för en gångs skull stadigt, in i våra revolvermynningar.
Han hade tydligen ingenting annat att göra än att sträcka upp händerna, och detta gjorde han, på anmodan, prompt och bra.
Vi befriade honom så från hans vapen, öppnade åter vagnsdörren och bjöd honom artigt stiga ut. Visserligen tvekade han, ty tåget gick rätt fort, men sedan vi uppmuntrat honom med en spark i vekryggen och en knytnäfve i nacken, fattade han mod och gjorde språnget. Vi sågo honom slå ett par dubbelsaltomortaler, innan han nådde moder jord, sedan gingo vi in i vagnen och sköto igen dörren. Jag har ofta undrat, om han undgick att bryta nacken.
Vid stationen Herman i Minnesota, nära gränsen till Nord-Dakota, öppnades vagnsdörren af en brakeman i sällskap med ett par stationskarlar. Bill upptäcktes och anmodades att komma ut. Han följde maningen, men blef inte desto mindre ovänligt behandlad af brakemannen och hans vänner. Bill behandlade dem ovänligt i gengäld och jag hoppade ur vagnen för att deltaga i den allmänna glädjen.
Det lifliga umgänget fortsattes en stund, men som vi voro i minoriteten funno vi oss snart föranlåtna att aflägsna oss.
Tio minuter senare mötte vi åter brakemannen och hans vänner på ett förfriskningsställe i staden, och drucko då ett glas med dem och idkade sällskapslif, tills tåget gick. Vi skildes som vänner.
Samkvämet hade tagit hälften af vår dollar, och våra ekonomiska möjligheter voro ganska begränsade, men som vi voro enkla unga män, och betraktade hårpomada och manschetter snarare som lyx än som nödvändighetsartiklar, hoppades vi att med denna anspråkslösa summa, och farmarnes kycklingar, kunna hålla lifvet vid makt tills vi kommit öfver gränsen.
Visserligen kunde vi ha sökt arbete i Minnesota, men vi hade ju beslutat oss för Nord-Dakota, och man har väl sin stolthet, för tusan, äfven om man ingenting annat har.
Natten tillbrakte vi i en lada, och efter att ha frukosterat på bröd och en vattenmelon, som vi på kvällen hittat i ett öppet fönster, satte vi oss på morgonkröken i gång för att uppnå Fargo. Efter många timmars tramp på järnvägsslipers uppnådde vi till sist, trötta och hungriga, staden som ligger nära gränsen af tre stater, där Red Rivers grumliga vatten söker sig väg norrut.
Nord-Dakota är en ganska ny stat, och när den fick sina rättigheter, ombesörjde de öfriga staternas godtemplare och andra vänner af en förtäckt spritkonsumtion, att dessa rättigheter icke innefattade spriträttigheter.
Konsekvensen är, att folket i Nord-Dakota är mera törstigt än annat folk, och att de ha lika rika tillfällen att få törsten släckt, men också att whiskyn är dubbelt så dyr som i de stater där man har riktiga lagar.
Den summa som betalas för utskänkningsrättigheter kallas i Minnesota »license-fee». I Dakota använder man namnet »mutor», men skillnaden är endast formell, ty i båda fallen hamna medlen i samma fickor.
Vi gingo till en soft-drink-bar, — nykterhetskafé — för att få ett glas öl och höra efter plats.
Det var nämligen i landtbrukets tjänst vi beslutat ställa våra krafter, och för sådana anställningar tjänstgöra krogarna som platsbyråer. På den kro —, förlåt, soft-drink-baren, funno vi lyckan.
Detta tillgick på det sättet, att Bill kom i språk med en svartklädd man, som hade ett så blankblekt, bakslugt ansikte, att Bill ansåg sig böra titulera honom pastor.
Pastorn frågade om vi sökte arbete, talade om att han tyckte om våra ansikten, och att han trodde sig kunna lita på oss, och fastän vi inte kunde ge honom samma goda betyg, sökte vi på alla sätt understödja hans goda åsikt om oss.
Jag tror att vi lyckades.
Vi blefvo nämligen tillfrågade om vi ville tjäna femtio dollars på ett lätt och jämförelsevis hederligt sätt, och då lätt förtjänta pängar alltid varit en lockelse för oss, accepterade vi anbudet och fingo veta detaljerna af uppdraget.
I all sin grandiosa enkelhet var vår mission riskabel nog. Men man kan ju inte heller begära att få femtio dollars utan allt arbete eller risk. Vi föredrogo litet risk, ty arbete har aldrig legat särskildt mycket för oss.
Det var helt enkelt frågan om att föra ett parti sprit från Fargo till hufvudstaden Bismarck, som ligger långt inne i staten. Whiskykaggarna voro packade i lådor, märkta »Järnvaror». Dessa skulle vi inlämna på järnvägen i Fargo i eget namn, och sedan utlösa dem i Bismarck och föra dem till pastorns magasin, allt på egen risk. Och den var inte så liten, ty man hade tänkt spara in mutorna till polisen.
Risken, ett par års straffarbete eller något ditåt, kunde som sagdt inte afskräcka oss, snarare tvärtom, så att vårt enda villkor för antagande af anbudet var fem dollars per man i förskott och fri sprit från stunden för öfverenskommelsen tills uppdraget slutförts. På grund af sakens natur ansågo vi oss böra göra det senare tillägget.
Pastorn gick in på våra fordringar och vi gingo ut för att se på staden i hans sällskap och söka göra slut på våra pängar, en sak, som för Bill och mig var praktiskt omöjlig, då pastorn betalade det flytande och vi inte gärna kunde äta upp pängarna.
Nästa morgon inlastades våra kolli på järnvägen, och vi reste därefter till Bismarck. Där fingo vi vänta en half dag innan sakerna kommo. När de anländt, hyrde vi ett par åkare och körde hem dem till pastorns magasin, utan att polisen så mycket som såg åt oss.
Så enkelt var det.
Man skulle kunna tycka, att femtio dollars och fri sprituosa var mer än tillräcklig ersättning för ett så lindrigt arbete, men Bill, som var född finansman, såg en chance att tjäna en mindre förmögenhet och begärde helt kallt 250 dollars utöfver det stipulerade priset för att inte anmäla saken för polisen.
Den är nämligen mycket pigg på whiskybeslag, när den inte behandlas.
Då blef pastorn ond och kallade oss fula namn, hvilka vi samvetsgrannt bearbetade och returnerade. Sedan hotade han att anmäla oss för spritinsmuggling och erhöll vår tillåtelse därtill. Så slog han Bill i hufvudet med en ljusstake, så att vi blefvo tvungna att hålla honom. Till sist betalade han.
Polisen gjorde samma afton ett större spritbeslag och de båda angifvarna fingo 100 dollars i belöning.
Men vi följde vårt ödes maning, köpte hästar och redo åt sydväst, mot boskapsdistrikten.
Kalmarflickan.
Slättoppade skonaren »Två Bröder» gled sakta fram mot hamnen, drifven af en svag sydostlig vind, som kom seglen att stå slappa och halffyllda mot den klarblå morgonhimlen.
Längst fram på backen stod styrman Augustson och stirrade mörkt framför sig, ty styrman Augustson var förbaskad, och hvarken det vackra vädret eller hemstaden, som han alltmer närmade sig, kunde skingra hans svårmod. Styrman, som förra våren tog sin kaptensexamen, hade nämligen under studietiden varit tvungen att låna pängar, hela 200 kr. Af dessa hade han så småningom afbetalt hälften och tänkte nog betala resten också hvad det led. Men nu hade de hundra kronorna plötsligt blifvit uppsagda till betalning, — långifvaren behöfde väl pängar, — och förföllo om tre dagar.
Hundra kronor är ingen särdeles stor summa, men för en ung kustfararstyrman, som bara har 60 kronor i lön och en gammal mor att skicka hem pängar till, kan den ibland tyckas oerhörd. För närvarande visste inte styrman Augustson, hvar han skulle ta de där pängarna. Att försöka med skepparn var inte lönt, det hade han klart för sig, och ingen annan hade han att vända sig till. Han skulle således icke kunna möta utgiften, skulle bli lagsökt, det skulle bli bekant hemma i fiskläget, och gammelmor skulle få skäms för sin son. Därför var styrman Augustson förbaskad, och man måste erkänna, att han hade fullgiltig orsak.
Men akterut, på kommandobryggan, gick skepparn och var förbaskad äfven han. Inte så, att han hade några ekonomiska bekymmer att dras med, gubben stod sig tvärtom godt, men han hade säkert föredragit sådana framför den tyngd, som nu hvilade på hans lilla fetthjärta.
Det var nämligen så, att gubben varit en svår fruntimmerskarl och stor friskus i sina da’r, och hade inte precis lagt bort sina vanor från ungdomsåren, sedan han seglat in i den äktenskapliga hamnen tillsammans med en änka med skinn på näsan och ett par innehållsrika sparbanksböcker. När han därför i Kalmar träffade en söt flickunge, stoppade han i distraktion vigselringen i västfickan och drejade bi.
Olyckan ville dock att galeasen »Venus», hvars skeppare sedan gammalt hade ett godt öga till flickan, anlände till hamnen. Johanson på »Venus» såg genast hur sakerna stodo, och mån om sina egna intressen, underrättade han genast flickan, att kollegan på »Två Bröder» var en lycklig make och fader. Följden blef ett uppträde med tårar och tillbehör, och en hotelse att frun skulle få veta hela historien. Som skepparen på »Två Bröder» hade all orsak förmoda, att flickan hållit ord och skrifvit till hans fru, och som han hyste stor och berättigad respekt för denna dam, kände han sig allt annat än lätt om hjärtat, när han såg sig af gynnsamma vindar föras allt närmare den väntande makans famn. Det var därför inte underligt, att skepparn gick fram och tillbaka på kommandobryggan som ett fångadt vilddjur, och att den stackars rorsmannen fick veta att han var till.
Länge hade skepparn sett styrman stå där framme på backen och öppnade just munnen för att säga honom något obehagligt, när ingifvelsen kom. Han tvärstannade midt i promenaden, slog sig för pannan med knytnäfven och skrek till:
»Djää...!» — så att rorsmannen starrbligade af förvåning.
Sedan stod han i flera minuter och lät idén mogna i sin hjärna tills han slutligen ropade:
»Augustson!»
»Kapten!» svarade styrman, och kom sakta och trumpet akteröfver.
»Han har alltid varit en präktig pojke, Augustson,» sade skepparn inställsamt när styrman hunnit fram.
»Det är väl därför kapten har skällt på mig så förbannadt den här resan?» framkastade styrman.
Skepparn såg litet besvärad ut, men fortsatte:
»Det skall Augustson inte fästa sig vid. Det är inte så illa menadt, för se, jag har alltid tyckt att han är en präktig pojke, en riktigt präktig och duktig och arbetsam pojke, och det tycker jag än.»
»Det gör kapten rätt i,» inföll styrman gillande.
»Och han vet, att jag alltid varit vänlig mot honom.»
Styrman hostade.
— — »äfven om jag någon gång varit litet häftig och sagt saker, som jag inte haft någon vidare mening med. Därför hoppas jag, att jag kan lita på honom, om jag ber honom om en liten tjänst.»
»Det beror på, det,» svarade styrman försiktigt.
»Säg han ’ja’ med detsamma, Augustson,» försökte skepparn öfvertala. »Det är inget svårt alls, och det är inget arbete eller så.»
»Låt mig höra hvad det är om först,» envisades styrman.
»Jo, som han vet så — — så var jag — hm — bekant med en flicka där nere i Kalmar.»
»Ja, jag hörde det.»
»Ja. Och det finns ju ingenting att säga om det, hva’? En glad sjömansfyr, he he he — —»
»Jag skulle skäms, om jag vore som kapten. Gift karl och allting.»
»Nej då, det skulle Augustson visst inte. Vänta tills han själf blir gift, så skall han få se. Man är glad att få slippa ifrån ibland.»
»Det beror väl på hurudan hustru man har,» svarade styrman, som i sin hytt hade ett fotografi af en liten flicka, som han hälst inte ville slippa ifrån.
»Kanske det, kanske det!» mumlade skepparn betänksamt. »Men när jag nu har det så, att jag tycker det är roligt att komma ut på vift ibland, så tycker jag, att det är svinaktigt af Johanson på »Venus» att gå och ställa till det för mig så, som han gjorde.»
»Åh, han ville väl ha henne själf,» var styrmans reflektion.
»Det förstås! Men han kan väl vara schentleman för det,» sade skepparn. »Nu har emellertid kalmarflickan skrifvit till kär — — hm, frun, menar jag, så nu står jag där.»
»Det gör kapten,» instämde styrman gladt.
»Vet han hvad det vill säga, Augustson?» frågade skepparn allvarligt.
»Usch, ja då!» svarade styrman med värme. »Jag har nog hört henne. Ursäkta att jag säger det, men hon är svår.»
»Det är hon,» instämde skepparn af hjärtat. »Och om han har den ringaste tillstymmelse till hjärta i bröstet, så hjälper han mig ur det här, Augustson.»
Om styrman blifvit erbjuden »Två Bröder» med last och inventarier som present, så hade han icke kunnat se mer förvånad ut.
»Hur i herrans namn skall jag kunna göra det?» frågade han.
»Asch!» svarade skepparn, och knuffade styrman förtroligt i sidan. »Det vore väl den sure, om inte två stycken sjöbussar skulle kunna rå på ett fruntimmer.»
Styrman tog ett par steg tillbaka och betraktade skepparn skarpt.
»Ämnar kapten bära hand på sin lagvigda maka?» frågade han allvarligt.
»Nej, för allt i världen,» utropade skepparn, förskräckt öfver blotta tanken på något dylikt. »Det kunde aldrig falla mig in. Men jag menar, att vi två skulle väl kunna klara upp saken, om vi sloge våra kloka hufvuden ihop. Så här skall det gå till. Det första frun träffar mig, börjar hon naturligtvis tala om det där brefvet. Jag svär emellertid på, att jag är oskyldig, och att jag aldrig hört talas om fruntimret förr.»
»Kapten! Öka inte sin skuldbörda genom att svära falskt,» varnade styrman.
»Nödlögn är ingen synd,» svarade skepparn lugnt. »Gamle Olson på »Falken», som jag seglade med när jag var pojke i världen, svor sig fri i en sjöförklaring, och han var ändå troende. Alltså nekar jag för, att jag känner flickan, men frun tror det naturligtvis inte.»
»Naturligtvis inte,» instämde styrman villigt.
»Då kommer han, som stått så att han hört alltihop, och ser skamsen ut — han kan se skamsen ut, om han försöker, Augustson? — och förklarar att det är han, som gått i Kalmar och bråkat med flickan, och inbillat henne, att han var kapten på »Två Bröder», och så ber han om ursäkt. Han får nog litet ovett af frun — —»
»Det får jag säkert!» ansåg styrman.
»Men det skall han inte fästa sig vid, och äfven om jag skulle bli tvungen att ge honom litet också för formens skull, så går det snart öfver, och se’n har han det goda medvetandet, att han sparat sin gamle skeppare många gråa hår.»
»Som frun annars skulle ha ryckt ut,» ifyllde Augustson.
Skepparn låtsade icke märka tillägget, utan frågade:
»Skall han hjälpa mig med det då?»
Styrman funderade ett tag, insåg att det var ett gyllene tillfälle, och svarade:
»Kan jag göra kapten någon tjänst med det, så kyss till!»
Skepparn grep styrmans händer och hade nog omfamnat honom också, om han inte fortsatt: — — »men inte begär väl kapten, att jag skall göra det för ingenting.»
Den sidan af saken hade skepparn egentligen aldrig tänkt på, men han insåg genast, att tjänsten var pängar värd, och sade:
»Nej, för all del! Jag har ingenting emot att ge honom en tia eller två för det. Hur mycket begär han?»
»Hundra kronor!» svarade styrman beslutsamt.
Skepparn baxnade.
»Hundra kronor! Är han alldeles förbannad, Augustson? Hundra kronor, det är pängar det!»
»Ja, det är det,» medgaf styrman.
»Nu skall han inte vara oresonlig, Augustson. Jag skall gå så långt att jag bjuder honom femtio kronor, för det kan det kanske vara värdt, men inte en styfver mer.»
»Är det så, att kapten inte vill ge hundra kronor, så är det kanske bäst, att kapten bekänner för frun,» svarade styrman. »Om kapten ber vackert, så kanske hon förlåter kapten,» tillade han uppmuntrande och gick föröfver.
På kommandobryggan stod kapten kvar. Han trodde inte vidare på möjligheten af att erhålla fruns amnesti, och hade hälst velat säga ett minnesord eller två till styrman, men ansåg det, under nuvarande omständigheter, klokare att tiga.
Skonaren var nu inte långt från hamnen, och skepparn kunde se en del folk, som väntade på kajen. Han satte kikaren till ögat och kände hur det isade längst inne i hjärtrötterna, när han urskilde en liten, fetlagd fruntimmersfigur, som han kände igen. Åsynen häraf beröfvade honom totalt modet, och han ropade till sig styrman:
»Han får sjuttifem, Augustson!»
»Jaså!» svarade styrman kallt, och gjorde min af att gå föröfver igen.
»Skall han ta det då?» frågade skepparn.
»Hundra har jag sagt,» svarade Augustson bestämt.
»Det är rofferi, Augustson!» protesterade skepparn svagt.
»Nej, det är det inte,» invände styrman. »För om kapten inte tycker, att det är värdt hundra, så är det ingen, som tvingar kapten att betala.»
Skonaren gled nu in i hamnen, och kapten fann sig föranlåten att vinka med mössan åt den lilla fetlagda figuren, och figuren besvarade vinkningen — med ett papper.
Det var tillräckligt.
»Han får hundra, Augustson,» sade skepparn beslutsamt.
»Kontant,» svarade styrman.
Det tyckte dock skepparn gick nästan för långt.
»Har han då inte något förtroende för sin kapten?» frågade han med ömklig röst.
Och styrman svarade:
»Jo, för all del! Men det kan hända, att frun tar hand om pängarna när hon kommer ombord, och då sitter nog de hundra långt inne. Sådant har man sett förr.»
Skepparn fann argumentet öfvertygande, och utan vidare resonnemang gingo de ned i kajutan. En väldig plånbok framtogs ur väggskåpet, och ur denna uppräknades tio flottiga och vikta tior, hvilka styrman, efter att omsorgsfullt ha räknat dem tre gånger, stoppade i sin stora läderpung. Sedan affären beseglats med ett handslag, stego de upp på däck igen, och skepparn, som nu, trots utbetalningen, var glad och nöjd, vinkade ånyo en hemkomsthälsning till den hulda makan.
Han var emellertid angelägen att få affären öfverstökad så snart som möjligt och genast ankaret gått skrek han till skeppspojken:
»Tag ekan, Gustaf, och far och hämta käringen!»
»Hämta käringen var det, ja!» repeterade pojken fermt men vanvördigt och gled vigt utför fånglinan ned i ekan, som hängde på släp.
Inom fem minuter var ekan tillbaka, och skepparn hjälpte, med hittills oanad ömhet, sin bättre hälft uppför fallrepet. När hon väl stod på däck, ämnade han sluta henne i sin kärleksfulla famn, men hon sköt honom från sig och utropade:
»Johannes! Här har jag fått bref från ett fruntimmer i Kalmar, som påstår, att du har så godt som förlofvat dig med henne, när du var där, och att hon sedan fått veta att du är gift!»
Skepparn anlade ett sådant uttryck af fasa, förvåning och sårad oskuld, att en skådespelare skulle ha afundats honom.
»Och tror du verkligen detta om din Johannes, Aurora lilla?» frågade han i hjärtslitande ton.
»Tror hvad den där slynan skrifver? Precis som om du skulle våga kurtisera andra fruntimmer bakom min rygg! Åhnej, Johannes! Jag känner dig alltför väl. Det är du alldeles för stor harkrank till!»
Efter dessa ord svepte hon ned i kajutan och skepparn följde sakta efter. I trappan kastade han en lång blick på styrman, men denne vände ryggen till och sände lugnt en laddning tobakssaft öfver babords reling.
Lundgren.
Lundgren var en moraliskt fördärfvad människa.
Han svor som en präst, söp som en godtemplare och var för öfrigt behäftad med alla sju dödssynderna utom snustuggning.
Men han hade också sina goda sidor, och lät hellre någon bjuda sig på mat än han gick hungrig. Törstig var han alltid ändå.
Han startade sedermera ett blåbärsbolag eller något liknande, och kom bort. För närvarande är han antagligen miljonär och stadsfullmäktig i Argentina, såvida han inte är hängd.
Lundgren ägde nämligen talang. Dessutom ägde han en vän, som i sin tur ägde en rephandel i den sjöstad där Lundgren utöfvade sin välsignelsebringande verksamhet. Vännen hette Rep-Lasse, och hans rephandel gick dåligt.
En förmiddag när Lundgren var ledig — Lundgren arbetade nämligen sällan före middagen. På eftermiddagen hvilade han — gick han in i boden till Rep-Lasse för att få upplysning huruvida Lasse var törstig.
En lycklig tillfällighet fogade det så, att Lasse just då kände sig torr som en predikan invärtes. Rep-Lasse var född torr. Invärtes!
De gingo därför till ett ställe där de kunde få sockerdricka och beställde sådan. Af misstag fingo de konjak och vatten, men då deras finkänslighet förbjöd dem att till den serverande damen yttra någon anmärkning, höllo de motvilligt till godo med hvad de fått.
Rep-Lasses affär gick, som sagdt, dåligt och Lasse klagade så bittert för Lundgren, att dennes känsliga hjärta rördes och kom honom att gifva Lasse uppmuntran och mer konjak. Men han nöjde sig inte med detta, ty han var en handlingens man, och beslöt att skaffa Rep-Lasse litet sysselsättning.
Lasse hade i sin affär en telefon, som för rästen hade den egendomliga vanan att gå sönder en gång i kvartalet, tills Lasse af nya vänner och annat obekant folk lyckats hopvigga abbonemangsafgiften.
På denna telefon ringde det samma eftermiddag, och Lasse gick, ehuru ogärna, att svara, ty telefonen användes hufvudsakligen af hans fordringsägare.
Men denna gång var det något annat.
En vederhäftig röst i telefonen anhöll att få köpa litet rep. Lasse bugade för apparaten, tackade och tog fram papper och penna. Under de närmaste tio minuterna hade han fullt upp att göra med att skrifva och buga, buga och skrifva och tacka och tacka och tacka. Ty det var den största order hans affär någonsin undfått.
Lundgren tog sig ledigt från sin eftermiddagssysselsättning den dagen, och aflade, en halftimma efter telefonsamtalet, en visit i Lasses bod.
Men Lasse hade stramnat till betydligt sedan sist, och han hade full sysselsättning. Med en yxa i handen gick han an värre bland repbundtarna, mätte och kapade, kapade och mätte, tjugu famnar af en sort, femtio af en annan och så vidare. Åt Lundgrens obetydliga person ägnade han inte en blick.
Men Lundgren tog inte anstöt af denna uraktlåtenhet, utan stod lugn och betraktade det anslående skådespelet, med ansiktet skinande af äkta glädje öfver vännens brådska.
Till slut kunde han dock inte underlåta att yttra sig.
»Jag tyckte, att du klagade i förmiddags öfver att du ingenting hade att göra, och nu går du ju på som en tungomålstalare.»
Rep-Lasse bromsade ett ögonblick i kapningen, strök med rockärmen svetten ur sitt upphettade ansikte och sade stolt:
»Klagar! Hvem fasen har klagat? I den här affären strömma beställningarna in, förstår du. Fick nyss en telefonorder på flera hundra kronor, och det är just den, som jag är i färd med att effektuera.»
Med det grep han åter tag i yxan och började kapa.
»Jädrans i det!» sade Lundgren begrundande. »Det tar sig således! Hvem är det, som skall ha så mycket rep?»
Om Rep-Lasses hustru sett sin man i det ögonblicket, så är det ovisst om hon kändt igen honom, ty hans anletsdrag blefvo hastigt ännu mera vanställda.
Yxan slog han i golfvet så att träflisorna röko, och gaf den därpå en spark, så att den for bort i andra ändan af rummet.
»Dj............ etc. etc.,» skrek han. »Det glömde jag ju att fråga.»
Lundgren ansåg då tiden vara inne att dra sig tillbaka, medan Rep-Lasse uppläste valda stycken ur Scrivers »Själaskatt».
En predikare.
Den lilla präriestaden låg och latade sig i solen, som från en glasklar himmel sände sina brännande strålknippen ned genom den värmedallrande atmosfären. Ingen vindfläkt åstadkom den minsta rörelse å de ändlösa vidderna, och stadens gator voro öde och tomma, ty det var högsommar och middag, då allt lefvande domnar under trycket af gräsöknens oerhörda hetta.
Inne på krogen, där det var svalare, hade det lilla lif, som ännu pulserade, koncentrerat sig. Där stodo kreatursdrifvarna mot diskens mässingsstång drickande iskallt milwaukeebier ur väldiga glas, berättande för hvarandra konstfärdigt hopljugna historier om de heta dagar de varit med om och svärande öfver de händelselösa middagstimmar de af ett ociviliseradt fastlandsklimat tvingades att dagligen genomlida.
Bartendern, halfnaken och pigg som vanligt, var sysselsatt med att langa upp fradgande ölglas till de törstiga gästerna. De nakna armarna skeno af svett och den kulörta skjortan satt fastklibbad vid den muskulösa öfverkroppen. Då och då, under någon paus i ölserveringen, ställde han sig att se ut genom fönstret, och upptäckte så till slut något, som möjligen skulle kunna åstadkomma ett angenämt afbrott i enformigheten.
Långt, långt borta, där prärien sammansmälte med himlens ljusblå kant syntes en mörk punkt, som sakta förstorades och närmade sig. Den delade sig i två, och om en stund kunde man urskilja tvänne ryttare, som sakta redo fram mot staden i solgasset.
»Hva’ ä’ det för några välsignade idioter, som rida ute i den här bakugnshettan?» sade en ung man, därmed på pricken uttryckande de öfrigas outsagda tanke.
»Antingen ä’ det någon som ska’ hämta doktorn, och i så fall ä’ det förståndigt, att dom far två stycken — en ensam man skulle knappast kunna få ut honom i dag — eller också ä’ det gröngölingar.»
Denna sunda tankegång gillades fullkomligt af de närvarande, och en liflig konversation utspann sig, om hvilket af de två alternativen som vore det riktiga. De flästa höllo på det senare antagandet, och när ryttarna kommit tillräckligt nära, för att detaljerna skulle kunna urskiljas, bekräftades också detta. Ty medan den ene såg ut som en prärieman var den andre klädd i mjuk, svart hatt, svart bonjour och — blankskinnskor.
»Fy tusan!» sade en. »Det är ju en präst. Jag håller två dollars på, att det är en metodist.»
»Antaget,» svarade en annan. »Jag har sett mer än en baptistpräst förr, så att jag vet hur dom ser ut. Ser du inte hur det blänker om fötterna på honom? Tror du, att någon annan än en baptistpräst ger sig till att rida i galoscher?»
Samtalet afstannade dock vid främlingarnas ankomst, ty trots sitt prästerliga yttre, red mannen med de blänkande skodonen rakt på krogen. Med den andres hjälp steg han af hästen, borstade dammet af sin bonjour och steg så rakt in i syndanästet, där ett tjugutal ögon betraktade honom med ett oförställdt intresse, som dock var blandadt med en hel del indignation.
Med ett småleende på läpparna steg prästen fram till disken och begärde ett glas kallt sodavatten.
»Med whisky eller konjak?» frågade bartendern kärft, medan ett stilla flin upplyste de närvarandes ansikten.
Prästen tycktes dock inte ta illa upp. Hans småleende var tvärtom ännu mildare, när han svarade:
»Tack, hälst utan alkohol.»
Bartendern mumlade något otydligt om käringar och sirap, men slängde fram två glas sodavatten på disken, ty följeslagaren skulle också läska sig med denna enkla dryck, ehuru han grinade när han sväljde den, och kastade en så längtansfull blick på en whiskyflaska, som stod i en hylla, att pojkarna började hysa vissa förhoppningar vis à vis honom.
När pastorn druckit ur vattnet och omsorgsfullt torkat sig om munnen med en silkesnäsduk, vände han sig till de församlade, och sade:
»Käre bröder! Mitt namn är Josuah Jeremiah Jennings, och jag är, som ni alla af min klädedräkt kunna se, en ordets förkunnare.
Länge hörde jag, där jag bodde i en af österns storstäder, talas om det vilda lif, som fördes här ute på prärien. Jag hörde talas om hur rusdryckerna flödade, hur summor bortspelades på faro och poker, och hur litet ett människolif, som dock är skaparens dyrbaraste verk, aktades i dessa trakter. Då fasade jag och bad till den, som styr våra öden, att han måtte förskona mig från att någonsin behöfva besöka denna af synden smittade näjd. Men hans vägar äro icke våra vägar och min vilja är icke hans.
En natt, när jag låg i min ljufva slummer, vaknade jag vid att en inre röst sade till mig: »Josuah! Hvi rädes du? Gå ut på den vilda prärien och predika ordet. Du är ett ringa redskap, men genom dig skall Herren utföra ett stort verk.»
Denna maning vågade jag icke motsätta mig, utan for inom kort hit ut, för att fullgöra min mästares vilja. Och si! Han har varit när mig, så att mitt arbete har burit en härlig frukt i denna karga jordmån. I alla städer jag besökt, har ett andligt lif uppspirat, och många själar vunnits.
Nu senast kommer jag från Big Rock, eder grannstad, där ett stort arbete utförts. Därifrån medför jag denne nyfrälste broder — han visade på följeslagaren — som varit min vägvisare hit, och som skall vara mig behjälplig vid de möten jag här kommer att hålla.
Jag har tänkt börja verksamheten i denna stad med ett litet möte här på stället, hvarunder jag ämnar söka öppna edra ögon för hur syndiga edra vägar äro. Jag hoppas att restaurantens föreståndare ingenting har att anföra häremot?»
Bartendern tycktes ha en del att anföra, och hade nog äfven utfört sin afsikt om icke en mystisk blinkning från den »nyfrälste» kommit honom att tiga. I stället vände han prästen ryggen.
»Jag tager min väns tystnad som ett medgifvande,» sade prästen. »Och skall genast öppna mötet, blott jag fått hämta min bönbok, som jag olyckligtvis råkat glömma i sadelväskan.» Och han skred ut genom dörren.
Knappast hade svängdörrarna fallit igen bakom pastorns rygg, förrän den »nyfrälste» tog ordet:
»Well, pojkar!» sade han. »Ni hörde af honom själf hvad han är för en, och hvad jag är för en, och ni kan ge er tusan på, att han omvändt oss där borta i Big Rock. By Gad! Jag har inte haft så roligt se’n jag var inne i Butte och såg Barnums cirkus för två år se’n. Han har haft oss att falla på knä och sjunga sånger, sträcka händerna mot höjden och läsa böner så att det finns inte en syndig själ i Big Rock, som har något vidare behof af mera motion under åtminstone ett år.
Det var så förbaskat roligt, att jag frivilligt åtog mig att visa vägen hit, bara för att få se det om igen.
Men om ni ska’ ha något vidare nöje af det, ska’ ni hålla god min, pojkar. Låtsa att ni ta honom på allvar, och låt honom frälsa er så mycket han vill. Sjung när han vill, fall på knä när han vill och gör i allmänhet efter som han gör före, så lofvar jag er den trefligaste sommarunderhållning ni haft i ert lefvande lif.»
Så öppnades dörren igen, och medan den nyfrälste anlade en så gudsnådlig uppsyn, att pojkarna hade all möda i världen att hålla sig för skratt, steg pastorn in och beredde sig att öppna mötet.
»Mina vänner!» började han. »Vi skola inleda denna lilla andaktsstund på öfligt sätt med en sång, någon af de sånger, som ni lärt i er barndom och säkerligen ännu icke glömt. Jag antar till exempel, att några af er minnas den vackra sången: »Jag önskar bli en ängel.»»
Ingen anmälde sig, och pastorns ansikte antog ett på samma gång förvånadt och beklagande uttryck.
»Men den lilla sångens pärla, som heter: »I himlen är mitt hem», kunna ni väl ändå?»
Samma resultat. Pastorn suckade djupt.
»Då få väl min nyfrälste vän och jag sjunga ensamma denna gång. Snart hoppas jag, att ni alla skola kunna vara med.»
Så stämde pastorn upp söndagsskolsången »Jag önskar bli en ängel, och ibland änglar stå,» och den nyfrälste klämde i med kraftiga lungor och en väldig bränvinsbas, så att pojkarna veko sig dubbla. De uppskattade till fullo extranöjet.
När sången var slut, knäppte pastorn sina händer och sade:
»Låtom oss höja våra hjärtan och händer mot höjden, och uppsända en åkallan till alltings upphof.»
Pojkarne sökte se högtidliga ut och pastorn sträckte händerna mot krogtaket, vände ut och in på ögonen och började bedja med en röst, som darrade af sinnesrörelse. Samtliga närvarande följde exemplet så att inom femton sekunder hvarenda man stod med uppräckta händer och bakåtböjdt hufvud och njöt obeskrifligt af situationen.
Då drog den nyfrälste fram två grofva revolvrar, riktade dem mot menigheten och sade:
»Käre bröder! Om ni inte önska, att omedelbart blifva förlossade från denna tåredal, så hålla ni händerna fortfarande uppräckta, medan pastorn insamlar kollekten.»
Utan tråd.
John Knox var den blygaste man i New-York, inklusive »förstäderna» Brooklyn och Jersey City.
Den flicka han älskade hette Katherine, och var den vackraste och mäst älskvärda flicka i alla fem världsdelarna. Enligt Johns åsikt.
John hade varit kär i Kitty allt sedan han gick i skolan, och borde således ha varit förlofvad med henne länge, men hans olycksaliga blyghet hade alltid varit i vägen.
Hur många gånger hade han inte haft tillfälle att tala om sina känslor, både på båtfärder och promenader och hemma hos Kitty, men det hade aldrig blifvit af, fastän han sedan länge hade klart för sig hvad han skulle säga.
»Käraste Kitty!» skulle han börja. »Du får förlåta min djärfhet att kalla dig så, ty det innebär ju ganska mycket, men saken är den, att jag under många år hemligen älskat dig. Om nu saken är den, att du äfvenledes hemligen älskar mig, torde du upplysa mig om detta faktum, och skall jag, i detta lyckliga fall, taga mig friheten, att hos din fader anhålla om din hand.»
Just så skulle han säga. Det kunde inte kallas förmätet och inte heller tydas som flyktig flirt.
Många, många gånger, hade han haft orden på tungan, men de tycktes ha den egenheten, att aldrig komma längre. Det blef genast något tjockt i halsen när han skulle tala, och så var det slut.
Kitty för sin del tyckte bra om John, kanske till och med mera än hon ville erkänna ens för sig själf.
Med kvinnans ofelbara instinkt var hon fullt på det klara med hur det var fatt med John, och hon väntade att han skulle ta mod till sig och säga ut. Men det dröjde.
Det kan hända att Kitty tröttnat litet på att vänta, och när baron Henri de Quelquechose, pank, utlefvad och högadlig, kom öfver för att söka förgyllning för sin något kantstötta vapensköld, öfversåg Kitty med att hans hår var lika tunnt som hans blod, och skänkte honom många småleenden och mycket hopp. Hennes pappa bidrog i sin mån, med ett lån på några lumpna tusen.
När John fick klart för sig hur det stod till var han mycket nära att komma bort. I två dagar satt han hemma och ansade sin förtviflan, men på den tredje gick han till Kitty för att få besked.
Kärleken och svartsjukan hade blåst upp hans mod till en abnorm höjd, men ju mera han närmade sig Kittys hem, desto mera sjönk hans tapperhet, tills den, när han till sist stod ansikte mot ansikte (fastän på något litet afstånd) med henne, var fullkomligt slut, och förhållandet således normalt.
John resonerade följaktligen teater, litteratur, väder och allt, men hela tiden hängde inledningsorden: Käraste Kitty! på hans tunga, utan att han hade förmåga att spotta ut dem.
Oturen ville, att baronen kom en halftimma efter John. Han konverserade lätt, elegant och intressant, så att John gjorde sig inte alls vid sidan af honom. Medvetandet härom bättrade just inte saken för John, utan han blef ur stånd att säga ett enda ord. Länge dröjde det inte förrän han sade adjö och gick.
Fyra gånger gjorde han om försöket och hans förtviflan växte hvarenda dag. Om han inte varit rädd att få sitt namn i tidningarna, hade han förmodligen begått själfmord och lämnat efter sig ett vackert bref till Kitty.
Flera gånger tänkte han sätta sig öfver publiciteten och hoppa ned från Brooklynbron, men vid närmare eftersinnande fann han, att då han inte kunde bli i tillfälle att se Kitty läsa det vackra brefvet och höra hvad hon skulle säga när underrättelsen kom, skulle han ju själf inte få det minsta nöje af själfmordet, och att besvära sig för andras skull tilltalade honom inte alls.
Monsieur le baron fann snart äfven han, att tiden började bli mogen för ett frieri. Af blyghet led han just inte, och äfven om det i hans kretsar i Frankrike var brukligt att uppvakta en dam en längre tid, innan man vågade komma med ett frieri, ansåg han dock inte, att dylik ceremonie var nödvändig när det endast gällde en vanlig liten amerikansk guldfågel.
Men Kitty tyckte, att det var god tid med baronens frieri, ty hon väntade, trots allt, fortfarande på John, och när baronens eleganta fraser tycktes slå in på farliga vägar började hon genast tala om något annat.
Baronen förstod att afgörandet borde uppskjutas och han fann sig i det oundvikliga som en vis man bör göra.
John betraktade dagligen sin bild i spegeln, för att se om han magrat, eller om de första grå håren ännu börjat visa sig, men såväl det ena som det andra tecknet på svår sorg uteblef.
När som hälst väntade han få hjärtslag af sorg, men hans fysik tycktes ha en ovanligt stor motståndskraft.
Men till Kitty vågade han sig inte mer.
Till sist beslöt Kitty att inte vänta längre på John, och det kan ingen undra på. Hon tyckte, att när han endast behöfde säga ett ord för att få den, som han gått och suckat efter så länge, så hade han en viss skyldighet att säga det ordet. Om inte för sin egen skull så för hennes.
Men John kom aldrig, och Kitty kom, efter långt tänkande och kanske litet tårar, till den slutsatsen, att en karl, som inte vågar fria, är inte värd att ha, och hon beslöt att resa till Europa på ett par månader, och ta sin pappa med.
När baronen fick höra talas om Europaresan blef han mycket charmerad, ty han hade själf tänkt att resa, och det skulle vara syperbt om de fingo ressällskap.
När John fick höra talas om Europaresan, ansåg han spelet förloradt och gick hem och lade sig på en soffa. Där beslöt han att bli ungkarl i hela sitt lif, och att hans läppar aldrig mer skulle formas till ett leende.
Han drömde sig några år framåt. Hur när han, med blekt, allvarligt ansikte, skred fram genom gatorna, folket skulle vända sig om efter honom och hviska:
»Se, där går mannen, som aldrig ler! En flicka krossade hans lif.»
Ty John var romantiskt anlagd.
I sinom tid reste Kitty med far och baron, och John led svartsjukans alla kval. Men andra dagen efter afresan rann honom det gamla, äkta irländska ordspråket: »Säg aldrig dö, förrän du är död!» i sinnet, och han erinrade sig plötsligt, att han inte var riktigt död än, och således inte hade rätt att »säga dö», eller med andra ord, ge tappt.
Och innan ännu inflytandet af denna nya åskådning hunnit svalna, afsände han ett marconigram till atlanterångaren, för att sedan vrida sig i kval, och önska att det vore ogjordt.
»Lusitania» styrde med full fart mot öster. Oceanen låg som en spegel och passagerarna dåsade i sina däckstolar eller promenerade på däcket, späjande efter ett fartyg eller några tumlare, som kunde ge omväxling i det dagliga enahanda.
Kittys baron hade fått rätt mycket uppmuntran under dagarna före afresan, och andra dagen ute hade han bestämt att arrangera saken. Det skulle nämligen passa honom särdeles väl att komma hem, förlofvad med en dollarsprinsessa.
Efter lunchen sutto de tillsamman i konsertsalen och baronen hade skickligt ledt samtalet så, att det blef lätt att komma till saken.
»När vi nu komma till England, leda våra vägar åt olika håll, miss Kate,» sade han.
»Ja, baron skall ju till Paris och jag till London,» svarade hon. »Men vi kanske träffas i Paris sedan.»
»Jag hoppas det, miss Kate! Ty det blir mycket svårt att skiljas från er!» sade han med värme.
»Hvarför det?» frågade Kate, naivt och inviterande.
Baronen fattade eld.
»Därför, att — — —»
En bugande stewart stod framför dem, kommen från ingen vet hvar.
»Trådlöst till er, miss!»
Kitty slet upp det blå kuvertet och läste de få orden: