Vildhjärnor: Amerikahistorier

Hon steg upp och bugade lätt mot sitt sällskap.

»Förlåt mig baron! En viktig familjeangelägenhet tvingar mig att lämna er för ögonblicket.»

Och hon gick för att telegrafera sitt svar.

Den kritiske läsaren finner det kanske en smula underligt, att telegrammet kom så precis i det rätta ögonblicket.

Jag medger att det är egendomligt, men det brukas allmänt i bättre böcker.

Sista balen.

Jag låg på min chäslong, och tog min lilla eftermiddagssiesta när Bill kom hem. Hans ankomst ryckte mig på ett brutalt sätt ur drömmarnas rike och slungade mig in i den kalla verkligheten, ty han var på den tiden assistent hos en trottoarläggare, och rörde sig inte precis som en balettdansös.

»Är det jordbäfning, eller håller huset på att rasa bara som tidsfördrif?» frågade jag, när jag hunnit morgna mig litet.

»Vet inte!» svarade Bill. »Jag håller inte reda på dagshändelserna.»

Han lefde tydligen i okunnighet om hur det lät, när han kom uppför trappan och hängaf sig åt sin lilla älsklingsvana att öppna den något bristfälliga dörren med vänstra foten.

»För rästen kan du ju stiga upp och ta på dig din andra krage,» fortsatte han och grep efter min cigarettask, hvilken jag dock, genom ett språng från chäslongen lyckades rädda i sista ögonblicket.

»Tillåt mig påpeka,» svarade jag förnärmad, »att jag är ägare till inte mindre än fyra kragar, oberäknadt den, som du lånat, och som följaktligen är hopplöst förlorad. Men trots detta öfverflöd på stärksaker, kan jag icke finna någon anledning att förbruka någon extra i kväll.»

Bill tände, med synbar smärta, sin pipa. Han hade föredragit min enda cigarett.

»Jag träffade Tilly där nere,» yttrade han plötsligt.

»Frågade hon efter mig?»

»Dig!» kom det hånfullt. »Kan inte inse hvarför hon skulle fråga efter dig. Men hon bjöd oss på bal! Sista balen för säsongen, som skall hållas någonstädes borta på nordsidan. Det var därför jag föreslog att du skulle företaga en mycket behöflig uppsnyggning af din person.»

»Klockan?»

»Är sju! Balen börjar åtta.»

»Alltså skola vi vara klara om en halftimma.»

»Right you are! Klockan half åtta skola vi hämta Tilly och Anna hos Stonebergs.»

Tilly och Anna voro brodöser och bodde i världens minsta rum, hvilket var beläget i vindsvåningen — eller »ättikan», som det heter på svensk-amerikanska, — af Bills principals, trottoarläggarbasen Stonebergs hus.

Det ansågs allmänt, åtminstone inom familjen Stoneberg, att förhållandet mellan Anna och Tilly å ena sidan och Bill och mig å den andra var icke obetydligt varmare än vanlig bekantskap. Bill och jag hade icke konstaterat att detta var fallet, men då blotta misstanken skaffat Bill en löneförhöjning af 25 cents om dagen, ansågo vi det icke ekonomiskt fördelaktigt att skingra denna uppfattning. En uppfattning, som för öfrigt delades äfven af Tilly och Anna.

På den bestämda tiden voro vi hos Stonebergs, hämtade de båda sköna damerna och foro med dem pr spårvagn till balen på nordsidan.

Vi kände inte en själ af de närvarande, men en dylik bagatell kunde ju inte i nämnvärd mån genera ett par gentlemän.

Att inga andra förfriskningar än lemonad, glass och »en pis käk» — eller en bit kaka, som man äfven kan kalla det — serverades, var ju ett stort, och för oss fullkomligt ofattbart fel, med tillställningen, men det var dock inte oöfvervinneligt.

Well, vi dansade two-step och gud vet allt hvad det var, med Tilly och Anna och Flossie och Lilly och alla de andra flickorna, och fastän det var trefligt nog, var det dock rätt sträfsamt. Man blef svettig och torr i halsen, och lemonaden ville inte riktigt förslå att släcka den härliga törst, som uppkom.

Till slut blef det dock för olidligt att med lemonad och andra onaturliga njutningsmedel söka bekämpa vårt begär efter läskedrycker, och därför begåfvo vi oss ut på expedition efter ett ställe, där sådana funnos att tillgå.

Detta mötte ingen svårighet, ty efter vanligheten fanns det en krog vid närmaste hörn, och ehuru vi med afsky betraktade sådana syndanästen och ännu mera ogärna besökte dem, måste vi gå in, ty nöden har ingen lag.

Milwaukeeöl är rätt godt. Bill och jag drucko sju glas hvar, men då ett dylikt oafbrutet öldrickande icke blott skulle bli för enformigt utan också stöta på dryckenskap och ha en menlig inverkan på hälsotillståndet, togo vi en liten torr whisky mellan hvarje ölglas.

När vi skulle gå, bjöd — »tritade» — saloon-keepern oss på hvar sin extra whisky. Man gör så i Staterna för att stå väl med sina kunder.

Sedan stegade vi tillbaka till balen med hvar sin bjudcigarr i vänstra mungipan och en stor och djup välvilja mot hela världen i hjärtat.

Denna välvilja yttrade sig, omedelbart efter vår ankomst, i att Bill tog Anna i famn och kysste henne varmt, ömt och hörbart midt på munnen.

Detta väckte något uppseende, men då Anna talat om för alla damerna och dessa i sin tur för herrarna, att Bill och hon voro litet förlofvade, togs det hela som bevis på ett godt förhållande och föranledde på sin höjd några välvilliga småleenden.

Uppmärksamheten blef dock större och mera pinsam när jag började dansa solocancan under afsjungandet af en fransk visa, som sällskapet inte förstod och därför trodde vara osedlig. Mitt uppträdande tolererades dock tills jag afslutade dansen, satte mig i knät på den vackraste flickan i salen, och talade om för henne, att jag älskat henne i åtta år.

Bill är en säker boxare, och själf tror jag, att jag kan mäta mig med de fleste af min egen vikt, men vi behöfde också all vår färdighet i »the noble art» under de närmaste tre minuterna.

Jag minns att den vackraste flickans fästman, smekt på underkäken af min knytnäfve, gick till sömns och att jag såg en annan herre vika sig dubbel på grund af en »solar-plexus»-stöt, med varm hand utdelad af Bill.

Sedan omringades jag af en mängd unga män med hårda hjärtan och ännu hårdare händer.

Jag minns att huset sammanstörtade, planetsystemet dansade en vild krigsdans och att jag sväfvade fritt i rymden, tills jorden rusade upp och slog till mig.

Jag befann mig sittande på en gräsmatta och min enda känsla var en viss ömhet öfverallt.

Bakom mig var ett hus, och ofvanför mig ett fönster, hvarigenom vännen Bill var i färd med att brådskande lämna huset, assisterad af några tiotal hjälpsamma händer och fötter.

Sedan vi samlat ihop våra kringspridda lemmar, smögo vi vår smärtfyllda väg till spårvägslinjen och åkte under tystnad hem.

Vi hörde sedan, att balen var arrangerad af godtemplarlogen »Prärieblomman».

Nyårskorten.

Karl Gustaf Adalbert Andersson var inackorderad hos en fru, hvilken äfven hade en dotter, hvars tidigare ungdom förflutit under förra århundradets senare decennium.

Karl var en trettiofemårs man med goda inkomster, dito utseende och reumatism i vänstra benet, en sak som f. ö. inte hör till historien. Att Karl var ungkarl behöfver jag icke säga; och att fröken Serafia, så hette fruns dotter, med mycket blida ögon betraktade honom, är ju också solklart.

Hennes ömma låga var dock icke besvarad. Möjligen hände det en och annan gång att Karl tog henne under hakan, men då hade han i regel förtärt något för mycket Pomril, och smeksamheten var således icke vidare allvarligt menad.

Men fröken Serafia och äfven hennes något mera ålderstigna, men energiska, moder hade beslutat att inkorporera Karl Gustaf Adalbert med familjen, och skydde inga medel när det gällde att nå detta mål. Till den ändan fick Serafia, som knappast kunde koka hårdkokta potatis, beröm när hennes mamma lyckats med matlagningen, och hon gick ofta omkring i hushållsförkläde när Karl kom hem.

Men Karl var obeveklig. Fröken Serafias behag uppskattades icke i någon nämnvärd mån af den i dylika saker litet kräsnare ungkarlen och hvad matlagningen angick anade han, att modershanden varit med när det gällt att tillaga de läckra anrättningarna.

Fröken Serafia förtröttades dock icke. Hon väntade endast att ett tillfälle skulle komma, för att gripa det i flykten och göra Karl till en lycklig make och fader. Det ena först och det andra sen.

Så nalkades nyåret, och Karl beredde sig att skicka kort till sina vänner och bekanta. En vacker aftonstund satt han hemma och plitade namn och adresser på ett sextiotal små kuverter, stoppade visitkort i dem och gick sedan ut.

När Karl gått, kom fröken Serafia in i hans rum och fick se alla kuverten, som lågo på hans skrifbord. Hon tog ut kortet ur ett af dem och betraktade med ömma blickar det kära namn som prydde det:

Så där såg det ut, och fröken Serafia undrade hur länge det skulle dröja, innan ordet »fru» framför detta namn skulle beteckna hennes person.

Plötsligt fick hon en genialisk idé. I jämt trettioåtta sekunder tvekade hon, sedan sprang hon in i sitt rum och plockade beslutsamt fram en ask visitkort på hvilka stod:

Därefter satte hon sig inne i Karls rum, och stoppade ett af sina egna kort i hvart och ett af kuverten, tog sedan på sig hatt och kappa och gick till posten med hela härligheten, fastän det kostade henne öfver två kronor i porto.

När Karl kom hem, undrade han hvart korten tagit vägen, och frågade sig för. Serafia rodnade när hon underrättade att hon skickat af dem och omtalade sedan efter någon tvekan, hvad hon »på skämt» gjort.

Karl bleknade.

»Är det riktigt sant, fröken Serafia?» frågade han.

»Jaa då!» svarade den älskliga flickan. »Herr Andersson blir väl aldrig ond?»

»Ond?!» kved Karl svagt. »Kors i herrans namn, nu ä’ vi ju förlofvade!»

»Älskade Karl, det kommer så plötsligt,» skrek Serafia och slog armarna om hans hals. »Men jag är din, din för evigt.»

Naturligtvis var Serafias mamma där i det rätta ögonblicket för att välsigna dem och tala om för Karl att hon länge anat, att han i hemlighet älskat Serafia, så att Karl blef både förlofvad och gift.

Han lär för rästen nu gå och samla till en biljett till Brasilien.

En middagsbjudning.

Mr Swanson var en mycket elegant ung man. Han använde mycken och välluktande pomada i håret, rökte cigarrer med maggördel — naturligtvis utan att taga af gördeln — och var ständigt klädd efter senaste modets allra vansinnigaste föreskrifter. Det säger sig själf, att han stod i manufakturaffär, och han var, enligt den gängse åsikten bland de små modister och brodöser där han sökte sitt umgänge, en fulländad gentleman.

Mr Jackson, född Jakobson, stod i sybehörshandel och var i allt sin vän mr Swansons like.

De båda herrarna voro oskiljaktliga och den kroniska kassafeber som behäftade dem båda, var det enda som hindrade dem att lefva lifvet så som de miljonärssöner, som på gatorna susade förbi dem i sina automobiler. Ty att lefva högt var deras högsta längtan, och de byggde tillsamman luftslott om ett par miljonflickor, som skulle komma in i butikerna till dem för att köpa en docka tråd, bli kära i de sköna och eleganta expediterna och gifta sig med dem.

Det var ju inte något orätt i att de drömde drömmar, men det okloka var, att de någon gång omnämde dem för en eller två af de kalla, smarta amerikaner, som voro deras kamrater i butikerna.

En vacker vårförmiddag, en af de första dagar, då solen lyckats genombryta molnen och skänka ett stänk af hopp om kommande sommarljus, ringde det på Swansons telefon.

»Hallå! Är det Swanson? Jo, det är Jack! Fina nyheter, unge man! Fått löneförhöjning i dag och jag tycker, att vi skulle fira den med en middag, en riktigt fin middag på West Hotel, sådan som vi ska’ äta hvarenda dag när Hon har kommit. Hvad tycks?»

»Men ha vi råd till det?» vågade Swanson invända.

»Råd! Certainly! Löneförhöjningen är så god som skänkta pängar och den får springa. Jag bjuder! Vi träffas på West.»

En stund senare pinglade helvetesmaskinen i sybehörshandeln och Jackson efterfrågades.

»Jack? Hur mår du i dag? Skulle inte litet prima föda smaka? Jag har tänkt se dig på en liten utsökt middag i dag på mitt gamla vanliga mathål West Hotel. Kommer du?»

»Prata inte smörja, Swanson!» uppmanade Jackson. »Jag äger ju inte en röd cent.»

»Men jag! En större kofva har ramlat ned på mig och därför anser jag, att vi för en gångs skull ska’ lefva som gentlemän och frottera oss mot vårt blifvande umgänge. Kommer du med, annars bjuder jag någon härtig af mina bekanta.»

»Visst sjutton kommer jag,» svarade Jackson ifrigt och hängde upp luren, för att minuten därefter nonchalant anmärka till en af sina kamrater i affären:

»Min vän, baron Vere de Vere från Paris är i sta’n, och vill nödvändigt se mig på middag på West. Egentligen är jag upptagen af en dam ur societeten, men han var så envis, att jag måste lofva att komma.»

Några minuter efter sex steg Swanson in i West hotels stora musikhall och satte sig där att vänta på Jack, som en stund senare anlände. Fast besluten att spela hemvan på stället steg Swanson upp och gick emot sin vän med glad öfverraskning målad i sitt ansikte.

»Nej se tjänare, old boy!» utropade han. »Tänkte jag inte att jag skulle träffa dig här. Hur lefver världen med dig?»

Och Jackson, som genast var inne i situationen, svarade släpigt och med en »förnäm» nasalton:

»Very well, thank you! Roligt att se dig. Eftersom vi träffas så här apropos, kanske vi skulle ta en bit mat tillsamman. Eller hur?»

Genom en tyst öfverenskommelse nämndes inte ett ord om bjudningen, utan de resonnerade under middagen om väder och vind, teatrarnas senaste succéser, varietéernas nyaste divor och sådant som de kunde antaga, att ett par världsmän skulle samtala om.

Det blef en god middag. Fyra rätter, ett par sorters viner, till sist ett glas cham och så kaffe och likör. Swanson njöt och beundrade sin vän Jackson. Jack njöt också, och undrade hvar Swanson fått pängar från.

Till sist slog uppgörelsens timma och vaktmästaren kom med notan. Han lämnade den till Jackson.

Jackson lämnade den obesedd till Swanson, som kastade en flyktig blick på den och sände den tillbaka öfver bordet till Jackson.

Jack kastade nu också en flyktig blick på den, ryste åt summan och gaf den tillbaka till Swanson.

Då blef Swanson irriterad, och frågade hvafasen han skulle med notan till, och den väluppfostrade vaktmästaren drog sig diskret utom hörhåll. Men icke ur synhåll.

»Du skall betala den, naturligtvis!» upplyste Jackson nonchalant.

Swanson ryckte till, som stungen af en glasögonorm.

»Betala den!? När det är du, som bjuder!»

Jackson tappade nonchalansen och nasaltonen.

»Jag, som bjuder? Är du alldeles förbannad, karl? Det är ju du, som har telefonerat till mig och bedt mig komma hit!»

Swanson höll på att få slag.

»Nej, dra’ nu — — Du har ju bjudit mig hit för att du fått påökt!»

Samtalet antog nu en mycket liflig prägel, och det tog en god stund att komma till det resultatet, att det tydligen var en tredje som ringt upp dem och låtit dem bjuda hvarandra på middag. Men när det klarnat, föll en stor förstämning öfver dem, och de blickade ängsligt, längtande mot dörrarna som två fåglar i bur. Ty de voro kemiskt fria från allt hvad mammon hette.

Swanson, som var filosofiskt anlagd, satt tyst en stund och tycktes tänka. Se’n sade han:

»Om jag bara kunde förstå hvad tus — —.»

Då slog en tanke honom. Riktigt! Det var ju den första dagen i årets fjärde månad.

Kallt blod.

Dagens ridt var slutad. Kreaturen hade lagt sig till hvila och rundt den lilla glimmande lägerelden sutto pojkarna pratande och rökande sina pipor, endast Arizona-Jim, som skulle rida vakt på efternatten, hade rullat in sig i sin filt, dragit hatten öfver ansiktet och gått till hvila med hufvudet mot sadeln.

Röken steg som en smal pelare upp i den vindlösa natten, lågorna stego då och då ett ögonblick för att sedan döende sjunka samman, och samtalet började visa ansatser att afstanna, då Frank Dutchman, tysken, plötsligt ryckte till och skarpt stirrade på Arizona-Jims hufvud.

»Ligg stilla, Arizona!» sade han. »Det gäller lifvet!»

Arizona-Jim låg stilla, »Dutchie» drog sin revolver, siktade noga och tryckte af. Kulan passerade en knapp kvarts tum från Arizonas tinning och en skallerorm vred sig med krossadt hufvud på marken.

Arizona-Jim reste sig, kastade en blick på den slingrande ormen, sände honom med ett slag in i elden och lade sig åter lugnt ned.

»Jaså, bara en skallerorm! Bless you! Jag trodde, att det var något extra,» sade han lidelsefritt.

Dutchie tittade på Arizona, därefter på de öfriga, nu fullt klarvakna, pojkarna och så på Arizona igen.

»Det var då den kallblodigaste tusan jag någonsin sett,» sade han. »Han behandlar ju en skallerorm som om det vore en moskit. Om inte den slår rekord, så — —!»

På det viset kommo historierna i gång.

»Arizona är inte bortkommen precis,» inföll Broncho-Bill. »Men rekord slår han nog inte ändå. Nere i Chicago fanns det en gång en neger, Onkel Tom, kallade de honom, och han var hela sydsidans fasa. Saken var nämligen den, att Onkel Tom slagit sig på rånaryrket, och bedref det med en sådan skicklighet och fräckhet, att alla polisens försök att få tag i honom blefvo fruktlösa.

Och, noga taget, kanske inte heller efterspaningarna bedrefvos med all den energi man kunnat vänta, ty Onkel Tom hade alls ingen motvilja mot rånmord, och det hade gång på gång händt, att personer, som inte hastigt nog räckt upp händerna, utan vidare fått sig en kula i skallen. Detta gjorde att ingen precis ville åtaga sig att lägga vantarna på karlen.

Men det fanns i Chicago en detektiv, som kallades »The Razor» — Rakknifven — och han hade beslutat att taga Onkel Tom död eller lefvande, kosta hvad det ville. Därför dref han natt efter natt, klädd som arbetare och med revolvern nära till hands, på sydsidans gator i hopp att möta rånaren.

Till slut lyckades det. Hvarifrån negern kom, var Rakknifven aldrig karl att förklara, men en natt stod Onkel Tom plötsligt framför detektiven med revolvern riktad mot hans hufvud och kommenderade:

»Hands up! Quickly!»

Men Rakknifven var en kallblodig karl. Han betraktade lugnt revolvern och sade:

»Ett ganska vackert vapen! Jag skall ge er fyra dollars för det!»

Svartingen blef så förvånad att han lät vapnet sjunka, och nästa ögonblick var hans själ på väg till det varma stället, medan Rakknifven stoppade ned sin rykande revolver och gick för att telefonera efter en polisvagn att föra bort liket i.»

Pojkarne uttryckte alla sin beundran för detektivens mod och själsnärvaro, men Goldmine-John ansåg dock icke, att detta var rekord.

»När jag prospectade efter guld i södra Californien, hade jag en kamrat som hette Price, och den karlen var absolut den kallblodigaste människa jag träffat.»

Där nere i ökentrakterna finns en afgrund, som kallas Djäfvulsklyftan, så heta ju för resten de flesta klyftor i världen. Den här är 110 fot djup och i dess botten rinner en liten bäck fram, annars är bottnen af sand, beströdd med klippstycken, som under årens lopp fallit ned där.

Well, en gång voro vi, fyra stycken kamrater, i de där trakterna och redo icke långt från klyftans rand, när Prices häst blef alldeles vild. Price var en god ryttare, men hästen lät, trots alla hans ansträngningar, icke tygla sig, jag tror själfva den onde flugit i kreaturet.

Det bar allt närmare och närmare bråddjupet och vi ropade till Price att han skulle kasta sig ur sadeln, men han trodde väl att han skulle lyckas tygla hästen till sist, och satt kvar.

Plötsligt, när de voro nära kanten, gjorde hästen ett kast, slog några slag med framfötterna öfver afgrunden och störtade sedan ned med ryttare och allt.

Men i samma ögonblick som han föll svängde Price hatten öfver hufvudet och ropade:

»Good bye, boys!»

Sådan var han.

Vi hade inte litet besvär innan vi lyckades finna en plats där man kunde stiga ned, men till slut funno vi en och klättrade mödosamt till klyftans botten, riskerande nacken vid hvarje steg.

Vi funno snart nog Price, som låg där han fallit med ena benet under sin döda häst. Kadavret var snart undanvräkt och vi kunde undersöka vår vän.

Han lefde!

Men ena benet, det som kommit under hästen, var af på ett par ställen, tvärs öfver hufvudet hade han ett svårt sår, och ena handen hade fläkts upp mot en hvass klippkant.

Med en klunk sprit lyckades vi väcka honom till medvetande om än litet, och förbundo därefter hans hufvud.

Sedan kom turen till den skadade handen, och en af pojkarna råkade lyfta upp den, så att den kom framför Prices halft seende ögon.

Det gick en darrning genom Prices kropp, intelligensen i hans blick återvände, med en kraftansträngning lyfte han hufvudet och såg skarpt på såret i handen.

»Guldsand, b’gosh!» sade han, och sjönk medvetslös tillbaka.

Och när vi sågo efter, fanns bland smutsen i såret verkligen några svagt glimmande korn.

Price hade störtat rakt ned i en guldgrufva, som sedan visade sig vara rätt gifvande.»

»Det var en pojke, som duger det!» sade en af gossarna.

»Han var den mest kallblodige man jag känt,» upprepade Goldmine-Johnny.

Då vaknade Arizona-Jim, som sofvit som ett godt barn medan de öfriga berättade. Han hörde de sista orden, trodde att det var frågan om kappljugning och kastade sig genast in.

»Skräp!» sade han och gäspade. »Kalla ni det där kallblodigt! Det skulle det minsta barnhusbarn ha gjort lika bra.

Men vill ni höra talas om en verkligt kallblodig man, så skall jag berätta om min vän Foster i Frisco. Det var en man, som aldrig kunde bringas ur fattningen, aldrig, om så himlen trillat ned.

Han bodde, som sagt, i Frisco, och han bor där än förrästen, så att om någon af er inte tror historien, så går det ju an att fråga honom när ni kommer dit någon gång. Jag vet adressen. Men det är inte värdt att ni går dit utan rekommendation från mig, ty alla fähundar, som inte ha introduktionsbref från någon af hans mera framstående bekanta, sparkar han ut genom fönstret, och han bor i 74:de våningen.

Denna man var i Frisco år 1906, när den stora jordbäfningen var där, och som alla andra verkligt fina karlar var han och hörde Caruso på kvällen. När det var slut på teatern var han ute och roade sig litet, och var framåt morgonsidan på väg hemåt, gående. Hans automobil hade gått sönder, se.

När nu den här Morris —, hm, hm, Fletch —, Foster menar jag, hunnit till Market street så small det.

En enda hälsickes knall, och så störta hvartenda hus i hela stan tillsammans.

Det haglade stenar, järnbalkar och takplåtar rundt omkring Foster, men genom så godt som ett underverk blef han inte träffad af en enda. Det här fortfor i ett par timmar, och Foster fick stå där han stod, annars hade han blifvit så ihjälslagen som en människa egentligen kan bli.

Till sist slutade dock stenregnet och vägen låg fri framför Foster. Då tände han en fin cigarr, som kostat 20 cents, — han röker aldrig billigare, — tittade upp mot himlen och sa’:

»Bom sköt ni, era jäklar!»

INNEHÅLLSFÖRTECKNING