Ysaïl: En berättelse från Chicago

Det var en jublande melodi, i hvilken de dåraktiga orden flöto som pärlande champagneskum, och hela publiken log och jublade med och orkestern lät tonerna dansa som yra fjärilar. Och den lilla irländskan slängde och skakade och nickade med sitt lockiga hufvud och sträckte ut de runda armarna, som ville hon famna hela salongen, och hennes lilla röda mun, som hade så brådtom med de snabba orden, putade ut med fylliga läppar fulla af kyssar. Och i applåd- och blomsterstormen blixtrade hennes blågrå ögon, som om detta varit det förnämsta de skådat under ett sextonårigt lif. Och de stora ridågardinerna böljade som vågsvall kring hennes lilla modellkropp.

Därpå kommo negrerna.

De gingo sin cake-walk i allt mer ökad takt och under ständigt stigande ackompanjemang. Det var ovillkorligt smittande, och de taktfasta handklappningarna och banjoskrällarna ryckte åskådarna med. Då orkestern brast fullt lös med pukor och trumpeter, stämde alla in i refrängen:

Under ett larm, som sopade genom salen lik en stormvind, föll ridån för att genast höjas. De svarta gestalterna i sina lysande dräkter vredo sig som ormar, ansiktena strömmade af svett, ögonens hvitor glänste som elfenbenskulor och alla de akrobatiska dansstegen gjordes på nytt i furiöst tempo. Högre, högre ljöd cake-walkens febermelodi, och bastrummor, trianglar och mässingslock smällde. — Från scenlogen anförde O’Neill med en stor pappersrulle hela publiken. Han hade rest sig upp till full längd och hans förfärliga röst ljöd öfver alla andras:

— Sjung med — sjung med för satan! Stampa — stampa — nå:

— Keep them golden ...

Han gestikulerade vildt.

— Det menas himlen, skrek han — den gyllene porten — haha ...

Sång och musik brusade orkanlikt, väggarna skälfde.

Hugo såg efter sin George Sand-figur. Hon hade gått. I hennes ställe satt där damen från bilen utanför porten. En ung man i frack slog i champagne åt henne. Hon stirrade stelt framför sig, underligt leende, och hennes juveler glittrade i kalciumljuset. Öfver henne hängde rabatten af unga kvinnor och deras ansikten glödde af vin. Bakom dem kom ledet af svarta frackar, hvita skjortbröst och chapeau clacquer. Kvinnorna sjöngo med. — De voro den stora stadens Moloksoffer — bränslet. Och kvinnan i logen liknade en sminkad sfinx. Dåren O’Neill anförde.

Salongen mörknade. Det blef tyst. Hugo kände sitt hjärta häftigt klappa. Han glömde allt — belägenhet, omgifning, det förgångna och det kommande. — Nu, tänkte han, nu, just nu kommer Ysaïl. Och jag lefver nu, nu, nu — just nu!

Den svaga ringningen hördes inifrån. Kapellmästaren fick sin elektriska signal och introduktionen började. Därpå släcktes äfven i orkestern, och på ledarens taktpinne tändes en liten glödlampa. Den lyste och svängde rytmiskt af och an i bågar som en eldfluga. Ridån höjde sig.

Scendekorationen var en djungel i grönt månsken. Ysaïl stod med sin gitarr midt på scenen och i samma dräkt, endast tunnare och finare, som om natten hos Wosslick. Kroppens former voro fullt skönjbara genom tyget. Hon höjde de nakna armarna och sjöng.

Det var omöjligt urskilja orden. Hugo igenkände melodien från stormkvällen. Det var en stormsång — men utan ord. Ysaïl liknade en staty och han trodde sig någon gång hafva sett en egyptisk afbildning af gudinnan Pacht med kattansiktet, som påminde om zigenerskan. Hon stod med knäna tätt hoptryckta, rak, smärt, de unga brösten spända. Ögonen lyste elfenbensgula under de tvärraka brynens svartränder.

Ridån föll och den gick ej upp på nytt, då endast matta applåder följde. Tydligen begrep ingen prestationen. Från fondgalleriet hördes till och med hyssningar.

Hugo reste sig förvirrad och ond. Förstodo då ej dessa åsnor att detta var något extra — var vackert, var glimt af annan värld? Han såg hotfullt upp mot läktaren, som ljusnade under lampornas opaliserande pånyttfödelse. Då fick han se sin George Sand-flicka, som kommit in i dyrbar supékappa med hvitt pälsbräm och stannat bort i logen. Hon applåderade ifrigt. — Likaså O’Neill i scenlogen. Hugo smällde hop händerna ett par kraftiga tag och armbågade sig sedan ut. Från scenen hördes bakom ridån bullret af ställningar som restes för en trupp räckgymnaster. Orkestern stämde.

Utkommen antastades Nordling af en tiggare. Han hade inga ben och inga händer utan hasade sig omkring på ett par brädlappar och med tillhjälp af armbågarna. Hugo erinrade sig plötsligt att han ännu hade tio cents kvar af dollarn, enär han ej druckit mer än ett glas öl. Han trefvade efter tiggarens rockficka men kunde ej finna den. Då öppnade krymplingen sin tandlösa mun och höll den ljudlöst öppen. Nordling förstod och stoppade i det svarta gapet den lilla silfverpänningen.

Tiggaren hoppade bort. Hugo såg honom försvinna inom en glasdörr till en grändhåla, där dräggen fick ett stort glas sprit för billigt pris. Genom den immiga rutan kunde han otydligt urskilja, hur den stympade varelsen spottade ut slanten på en pall och en karl i blått förkläde därpå i stället hällde ett mått visky i den gapande munnen.

VI.
Dörren.

— Hvad skall jag göra nu? Nordling upprepade rådvill frasen. Han brann af längtan att träffa Ysaïl, men visste ej hur det skulle gå till.

Borta på State street vällde alltjämt folkhoparna. Blossen och ramperna lyste, och spridda orgeltoner och sång fördes ned mot Trocadero. Bakom huset hördes sjön sucka.

En bil hvisslade förbi. Den lilla irländskan satt bakom glasväggarna omgifven af herrar. Mellan sig hade de en champagnekylare, ur hvilken dubbelhalsar stucko upp.

Då föll det honom in att se på det skrynklade programmet. — Jo, mycket riktigt, zigenerskan var tvungen deltaga i den lilla enaktsoperett, som enligt bruket afslutade föreställningen. Det skulle dröja minst en timme innan hon kom ut ur teatern.

Han fick en idé. Hvarför ej gå upp till Academie Julian-afdelningen? Han kände tidningstecknarna och huset stod ju så godt som utanför. Ett par steg bara och han vore där.

Litet tvehågsen gick han fram till den stora portalen. Atheneum Building, läste han. De undrade nog, hvarför han så hastigt försvunnit ur deras krets, de kunde ju ej veta orsaken, han hade aldrig talat om sina svårigheter. Dumt för resten, tänkte han. Kanske hade han annars länge sedan haft plats som ritare någonstädes. — Nå, han skulle gå upp i alla fall för att döda timmen.

Elevatorkorgen gled snabbt uppåt. I hvarje våning lyste det — här var det Chicago, som om nätterna fick arbeta på konstnärlig utveckling. Öfverallt ateljéer och studios af alla slag, skolor, klubbar, korrespondensbyråer. Ur en del dörrar trängde ljudet af pianon, mandoliner och fioler. Det var musikundervisning. Deklamerande uppfattades på andra håll — där funnos teaterelevskolor och recitationshallar. Genom några stora rutor uppsnappades i en blink raden af långa ritbord, det var en nattlig arkitektskola.

— Sextonde våningen, skrek hisspojken och smällde upp gallerdörrarna. Hugo gick raskt fram till en gardin, som täckte ingången till den lilla amerikanska afdelningen af den berömda parisskolan.

Vaktmästaren mindes honom. Jo, det var modellkväll — kvinnlig. Han följde en smal gång och steg in i ett stort och högt rum.

Skynken voro dragna för takfönstren, men genom luckor och springor glimmade stjärnor på den mörka natthimlen. Ljusramper löpte kring väggarna, tätt under ateljétaket, skuggades af bleckskärmar och funnos äfven särskildt koncentrerade öfver modellplattformen. Denna träställning var fyrkantig och af en half meters höjd. Rundt omkring voro lägrade ett femtiotal elever. De närmaste sutto på låga pallar med ritbrädena stödda mot golfvet, bakom dem stodo andra vid stafflier och de bortersta hade höga målarstolar och spännramarna uppinnade till staffliernas högsta höjd. En ung flicka poserade naken på tribunen — fötterna inriktade på plankornas kritstreck, hvilka utvisade första posens ställning. Ljuset föll öfver hennes unga kropp, som i öfverbelysningen fick blåskuggor under bröst och i ljumskarna. Benen tedde sig nästan violetta genom blodets samlande nedåt under posen. Bakom henne grinade ett skelett vid sin ställning och några gipsafgjutningar af händer och fötter lyste hvita mot väggens grå väfbeklädnad.

Alla arbetade tysta. Endast kolens hvässande mot sandpapperen hördes. En liten fransman gled ljudlöst från staffli till staffli — men utan att rätta något. Hans svarta ögon följde på sin höjd pröfvande någon af de unga männens hastiga jämförande måttagningar med stiftet öfver modellens proportioner. Då han fick se Hugo, nickade han och pekade mot ett hörn, där hopfällda stafflin stodo i klunga och ritbräden voro inskjutna i numrerade bås. — Nordling skakade på hufvudet.

Han betraktade flickan. Hon liknade den irländska subretten, men var slankare. Hon såg trött och blek ut; på ställningen, som var den enkla med ena handen i sidan och motsatt fot framskjuten, förstod han att det var en tjuguminuterspose. Hon darrade synbarligen och öfverkroppen sviktade fram och tillbaka — Nordling iakttog att skulderbladet var ibland från hans synvinkel ett par decimeter ur grad med längdlinjen. Han blef orolig och såg sig om efter tidtagaren. Just som denne med klockan i hand reste sig för att skrika »paus» föll flickan handlöst framstupa.

Det blef uppståndelse. Lyckligtvis hade en student hunnit taga emot henne i fallet, hon kunde annars lätt hafva spetsats mot något staffli. Det var mycket varmt i rummet och skynkena hissades undan och ett par fönster halades upp. Den lilla modellen kvicknade till, hon svepte lugnt om sig kappan som om ingenting händt och satte sig bredvid plattformen för att hvila de tio minuterna. — Eleverna gingo ut i galleriet för att röka.

Nordling såg förgäfves efter någon bekant. Han hade ett underligt intryck af att här borde han vara och gifva allt annat på båten. Så hade det också varit under hela ingenjörskursen — hans fantasi ville oupphörligt leda ögat på afvägar. Skulle det aldrig blifva bättre? Men så mindes han spekulationerna med uppfinningen och såg på en gång stora ytor betäckta af cirklar, af kugghjul, af röda, blå och svarta traceringslinjer. Och dock — hvad var detta trolljäkteri efter zigenerskan väl annat än ett utslag af denna konstnärsfantasi, som han förgäfves sökte döda. Samtidigt kände han, att en gång inne på den teoretiska vägen, skulle han järnhårdt hålla sig till banan och låta allt annat frysa bort. Och än en gång fick han förvissningen om att denna på en gång efterlängtade och fruktade stund snart skulle komma och drömmarna för evigt vara förbi.

Nordling åkte ned. — Träffar jag ej Ysaïl i kväll, ser jag henne aldrig mer, sade han högt.

— Hvad? sade hisspojken.

— Eh — eh — gatan, mumlade Hugo.

— All right, sir.

Grindarna smällde, kablarna skallrade och korgen sköt ned i hissnande fart.

State streets folkström tycktes ha tilltagit. Alla förlustelselokaler släppte ut sitt innehåll, autos skreko och trumpetade på alla kanter. Uppåt Clark brunno stora eldar och smällde skott som vid ett fjärde-juli-firande. Hugo skyndade ned en gränd som ledde till sceningången på Trocadero.

Här stod en liten kö af herrar i halfkappor och hög hatt. Några gamla kvinnor dröjde äfven. Ett par negrer väntade med en kärra för att forsla bort några koffertar och spelade under tiden kort i ljuset från lampan öfver bakporten. Dyningarna från Michigan hördes tydligt svalla mot kajpålverket.

På en gång kommo flera flickor, tydligen statister, genom trägrinden i entréhallen. De omringades genast af männen, men en gestalt i lång gummikappa och med en lätt sjal öfver hufvudet skilde sig snabbt från sällskapet och nästan sprang uppåt gränden. Det var Ysaïl. Hugo skyndade efter.

Han hann henne utanför dörren till en liten vinkällare, som låg undangömd och inklämd i en mörk passage mellan höga och svarta varuhus. En ensam lykta brann öfver skyltens snidade Bacchus.

— Ysaïl, flämtade han, Ysaïl — känner du igen mig?

Hon vände.

— Ja, svarade hon endast.

— Jag har ej sett dig se’n hagelstormen. Du sade jag skulle få söka dig hos Wosslick. Jag har varit där, men du fanns ej. Nu såg jag dig i kväll på Trocadero ...

— Ah — nå, hvad tycka? Jag vara bra? Vara vacker? Men amerikaner ej förstå. De inte klappa mycket åt mig.

— De äro idioter. Du var mycket vacker, Ysaïl. Mycket, mycket, mycket vacker! — Kom, låt oss dricka något, äta något. Hvarför ej gå in här?

— Har du pängar?

— Ja visst — sedlar.

Han log.

— Det är bra — duktig gosse.

I leendet och tonen låg något för Hugo obegripligt. Det var eggande och berömmande — hvad menade hon, hvad trodde hon?

— Duktig gosse, upprepade zigenerskan, duktig rysk gosse.

Han njöt af hennes ord, ty de visade att hon verkligen kom ihåg honom.

Nordling stötte upp dörren med foten och en klocka larmade till. Det var ett helt litet rum med vinfat kring väggarna, dunkelt upplyst af en taklykta af venetianskt smide och tomt på gäster. En gammal italienare med örnnäsa och gråstubbadt hår kom fram.

De satte sig i ett hörn. Ysaïl öppnade kappan. Hennes bara barm blänkte brun i det gula skenet. Kring halsen ringlade i tredubbla hvarf kedjor af bernstenskulor och silfver- och kopparmynt.

De fingo vin, frukter och en maccaronirätt samt risbollar i curry. Ysaïl åt som en fågel och hon knappast rörde vid vinet. Därpå började hon röka. Hugo, som ej visste hvad han skulle säga, betraktade henne oaflåtligt. Hon började le — och så småningom, under det hennes gula ögon drogos hop till smala, svarta streck, inom hvilka en guldrand glänste, stannade detta leende, blef ljufvare, varmare, mjukare. Nordling glömde den gamla italienaren, han lutade sig öfver det lilla träbordet, grep Ysaïl i axlarna och drog hennes hufvud mot sitt. Hon spetsade sin mun med de tunna violetta läpparna och kysste honom tvärs öfver bordet. Det kändes som ett hack af en fågelnäbb. Men hennes guldögon hade för en sekund blickat rakt in i hans och det var som hade han sett ned i en förgylld bål, till randen fylld af simmande madeira.

Korgflaskan var endast halftömd, men Ysaïl ville gå. Vinkällarens värd tog emot betalningen utan att ändra en min. Han var van vid att se underliga människor från Trocadero.

Ysaïl ledde vägen. Hon tycktes känna till folktomma passager. De vandrade genom gränder, smala, svarta och öde. De stego nedför trappor, kröpo efter flodens kajmurar som vattenråttor och vattnet plaskade kring deras fötter. De kommo under broar och viadukter och en gång färdades de en lång stund under en trottoar. Slutligen syntes norra delen af Clark street och Ysaïl hejdade stegen.

— Jag skulle gå till Wosslicks, sade hon, men inte vilja. Du är med. Kom!

Och de fortsatte västerut på en bred, men illa träkubbslagd gata. De gingo i skuggan och Ysaïl kramade hans hand hårdt. Då han ibland slog armen om hennes lif, kände han under kappan hennes kropp slingra som en orm.

Vid västra flodarmen stannade hon:

— Nu gå! Snäll gosse.

Hugo började tala högt. — Nej, han ville icke gå.

Zigenerskan tvekade.

— Farlig trakt, sade hon.

— Det bryr jag mig icke om.

Ysaïl log.

— Du känna farlig trakt?

Han svarade utan betänkande:

— Ja visst. Jag älskar den — den är min.

— Ah!

Och då tryckte hon sig plötslig tätt till honom och gaf honom en följd af snabba kyssar, fågelkyssar, hvilka liksom hackade hans läppar. Men då han till sist höll henne fast och det började susa i hans öron, bet hon honom och därpå trefvade de vidare, hand i hand.

Omgifningen blef ödslig. Förfallna hus och kåkar lågo efter halft raserade gångbanor som tycktes bestå af ruttnande broplankor. Grushögar omväxlade med lergropar, och öfver lutande plank stucko upp knotiga och nakna träd. Belysningen var en och annan gaslykta, hvars röda ljus stirrade likt ett öga vid någon mörk och ruskig knut. Skepnader gledo omkring som hyenor och mellan ett par höga, öfvergifna spannmålselevatorer skymtade linjen af prärien. Från floden blåste en nattvind.

Ysaïl stannade.

— Tyst! hviskade hon.

Därpå:

— Hvissla!

Hugo hvisslade.

De lyssnade båda. Intet hördes. Om hvisslingen varit en signal, hade den ej blifvit besvarad.

— Så kom då, sade zigenerskan.

De gingo ännu några steg och nu kunde tydligt uppfattas prasslet från präriegräset och präriehundarnas tjut.

Flickan stannade utanför ett tvåvåningshus af trä, omgifvet af ett sönderbrutet staket. Ingen grind fanns, och då Nordling följde henne uppför gången till trappan och därvid kom att blicka tillbaka, såg han den stora staden aflägset resa sig högt mot skyn, som färgades röd af reflexen från många tusen gators millioner ljus.

Ysaïl öppnade porten och de trefvade uppför en knakande och brant trappa. Därpå slog hon upp en dörr och Hugo befann sig i ett rymligt rum, på hvars midtelbord brann en nedskrufvad lampa. Fönstren voro täckta af gardiner.

Zigenerskan kastade af kappan. Rummet var torftigt möbleradt och smutsigt. Möblerna voro vanliga amerikanska gungstolar, ett par soffor, ett skåp och bord. Men i fondväggen var en stor, tillsluten skjutdörr med dubbla skifvor.

Flickan sträckte armarna högt öfver hufvudet — samma gest som då hon började sjunga. De voro smala, af utsökt form. I armhålorna syntes den mörka skuggningen af svart hår, som glänste i lampskenet.

Hon log.

— Är du nöjd? Ysaïl trött. Nu gå!

— Skall jag gå tillbaka hela denna väg? Får jag ej stanna?

Hon skrattade lågt.

— Omöjligt. Inte nu. En annan gång — kanske. Om du är duktig gosse och ger Ysaïl vacker present — när du gör pängar.

Hugo gick fram till dörren. Det föreföll honom som rörde sig någon därinnanför. Ysaïl sprang fram och bredde ut armarna. Hon stampade med foten:

— Gå — gå — gå.

— Hvem bor där inne?

— Consuelo.

Nordling ryckte till.

— Hvad, stammade han, Con — Consuelo?

— Javisst. Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysaïl.

Svensken stirrade.

— Consuelo och Miriam och Myrrha och Ysaïl, eftersade han förvirrad.

— Ja, du skall få träffa dem allesamman nästa gång. Men ingen är så vacker som Ysaïl.

Hugo betraktade dörren. Det var en underlig syn, en nattdröm. Den höga, dubbla dörren och framför den flickan, fantastiskt klädd, halfnaken, brun, med bredda armar, ögonen gnistrande likt bärnstenen och mynten på hennes smala, djärft skurna hals. Han blef rädd.

— Måste jag gå, Ysaïl?

— Ja, ja.

Hon tog sats som en katt och sprang rätt på Hugo, slog armarna om honom och sköt honom baklänges. Utifrån hördes långt bort en hvissling.

— Fort — du skall få många kyssar — Ysaïl din — alltid hos Wosslick efter Trocadero — fort —

Hon talade ilsnabbt, tungan halkade på meningarna och hon blandade in ord på ett främmande språk.

Hugo kysste henne hastigt och började famla sig nedåt trappan. Det sista han såg, innan flickan stängde, var ej Ysaïl utan den bakre dörren, hvars tillskjutna halfvor sakta delades till en smal springa, som lyste i eld och purpur.

Utkommen började Nordling springa. Han följde ingen väg utan sprang som en förföljd och af instinkt österut. Hjärtat bultade, i tinningarna hamrade det, mjälten högg, för hans ögon skymlade skuggor och kring öronen fläktade som af läderlappsvingar. Han snubblade öfver träkubb och skenor, han snafvade i gropar och spår. Flämtande nådde han till sist Clark street. Då vände han sig om. Tvärgatan, han kommit fram, låg mörk och oändlig och det såg ut som formade den sig längst bort till en hög och tillsluten dörr.

III.

VII.
Sagan om lilla Lisa.

En mörk oktoberdag satt Hugo Nordling ensam i fru Ostroems förmak. Han satt i orgelsoffan och stirrade tungsint och trött in i den svarta och tomma spiselöppningen, hvars hylla var fylld med gräsligheter i gips, porslin, pappmassa och till och med vax.

Hela dagen hade han gått rundt till fabrikskontor, ingenjörsverkstäder, smältverk, alla upptänkliga mekaniska anstalter och maskinfaktorier. Han hade åkt ut till Pullman, till Wagnerverkens afdelning, till Deerings redskapsanläggning, till Illinois Steel Co. Han hade besökt platser där han aldrig förr varit, och hans sista dollar hade gått åt enbart till spårvägsafgifter. Men det var förgäfves. Den vanliga frasen om igenkommande hade upprepats öfverallt. Dock såg det ej ut att blifva ondt om arbete under vintern. Men allt berodde på presidentvalet. Segrade republikanerna, kunde arbete påräknas öfverallt, ritare skulle då behöfva engageras i det oändliga. Men vunno demokraterna så skulle verken stängas.

— Hvilket land — hvad skall jag taga mig till! suckade Nordling.

Nu kunde han ej påräkna få bo längre hos Ostroems. Mister Ostroem hade fått en mystisk anställning som någon sorts biljettförsäljare vid ett kontor nere i staden. Hvad det var för ett kontor, ville han dock ej yppa — det var strängeligen förbjudet, sade han. Han påstod att det var fråga om en uppfinning. — Sålde man då i herrans namn biljetter till uppfinningen? — Well, mja, det var just däri affären låg — men det kunde ej yppas! Faktum var att han emellertid hade godt om pängar. Hugo antog att han möjligen sålde lotter på det förbjudna Louisiana State Lotterys hemliga officin eller också gjorde något ännu värre.

Men med inkomsten, hvarifrån den nu än kom, följde oberoende af hustrun. Och nu blef han än fullständigare den vackre hustyrannen. En dag tillkännagaf han sålunda att en kvinnlig kontorskamrat — ung och vacker, tillade han — ville flytta till deras boardinghouse. Fru Ostroems fasa gick utom alla gränser. Men mister Ostroem förklarade, att uppläts det ej rum för henne, så komme han att flytta. Om något, borde man visa tacksamhet för att han nu sökt draga betalande gäster till huset i stället för de logerare utan anställning, som funnos där. — Det gafs ingen pardon, Nordling måste flytta. Han var för tillfället den enda, som var ur stånd att betala, och hans lilla rum det enda, som kunde tänkas ledigt. Dessutom låg det en våning högre än herrns i huset.

Andra ledsamheter funnos också. Den svenska dansösens lilla flicka var mycket sjuk. Ljudet af hennes hosta trängde om nätterna genom hela huset och kom Hugo att stöna af medlidande och smärta. Han visste intet grymmare än ett litet barns lidanden, det var för honom det orättvisaste i skapelsen. Hvad som helst annat kunde han numera nog så kallblodigt uthärda, men till och med gråten, en snyftning endast, från någon liten stapplande varelse var honom pinsam och outhärdlig. Han hade försökt att sitta hos barnet och berätta sagor, men som dagarna gingo och det lilla bröstet rosslade och kämpade allt mera, under det ögonen blefvo allt större och mer feberlysande i ett litet hvitt anlete, vid hvars kallbleka panna små guldlockar klibbade, måste han afstå. När han såg de små aftärda händerna vildt famla öfver det nötta täcket, hörde den sönderslitande hostan och kände sin fasansfulla hjälplöshet, blef han utom sig och måste springa ut för att kväfva de eder och förbannelser, som ville stiga till hans läppar. Och modern, den stackars gatflickan, var i förtviflan. Långt ifrån att önska barnets bortgång som det utan tvifvel lyckligaste för dem bägge, såg det ut som var lilla Lisas lif hennes eget lifsvillkor. Hon dansade hvarje kväll hos Mc Vicker i Ali Baba och de fyrtio röfvarna, men nu hände aldrig mer, som förr, att några nachspiel följde på föreställningarna. Hela natten satt hon vakande vid lillans läger.

Och en dag hade hon fått i sin sorg ett hysteriskt anfall i matsalen. Det var då som mister Harden, amerikanaren och den förnämste inackorderingen, hade sagt till den gråtande mistress Ostroem — med fin ironi anspelande på olika missförhållanden i huset:

— Att det var ett fattighus och sjukhus, det har jag länge haft klart för mig. Äfven att det skall blifva en bordell. Men blir det dessutom dårhus, skall jag bedja få flytta ...

Hugo stirrade på salongens möbler. De sågo ut som vanskapliga djur i skymningen. Draperiernas bollar, plyschtrasor och spetsar liknade svansar och slamsor på afdragna och till torkning upphängda hudar. Nere i köket grälade gumman med de nya pigorna. De svarade med att bedja henne beskydda dem mot herrn. Han hade natten förut sökt tränga in i deras rum. Nu blef det orkan. Kopparlock skrällde stridsfanfarer och dörrar smällde kanonskott. I stället för krutrök trängde stekos från härsket flott upp genom trappan och in i förmaket. Genom de tunna väggarna hördes Lisas förfärliga hostanfall.

Nordling lyssnade apatiskt. — Hvilket elände det hela! Och så Ysaïl. Sedan Trocaderonatten hade han ej sett henne. Ibland trodde han nästan att hon var ett hjärnspöke. Han hade gått flera nätter ned till Wosslicks källare och där vid ett glas öl ätit sin gratismåltid för kvällen. Men hon fanns aldrig där. Ej heller på Trocadero. Hon hade slutat utan vidare efter ett par dagars uppträdanden och ej till någon yttrat hvart hon skulle gå. Ingen visste något om henne.

— Hvem är hon? tänkte Nordling för hundrade gången. Och han sökte analysera sitt intryck af henne.

— Älskade han henne? Ja, nej, jo, nej! Men han kände en fullkomligt vanvettig passion växa inom sig och slå som blåheta vågor rundt om honom, när han riktigt tänkte på henne. Hon var inkarnationen af allt kvinnligt mystiskt, han kunde tänka sig, och samtidigt det mest fantastiskt konstnärliga, han någonsin drömt. Det var i detta det låg: mystiken, kvinnan. Men hvad skulle till exempel ett förhållande dem emellan utvecklas till? Äfven under bästa förutsättning, att han hade inkomster, pänningar, kunde de ju icke gifta sig. Ej heller till älskarinna dugde denna sällsamma nattfjäril — de kunde ju knappt talas vid på samma språk. Och i hennes uppträdande låg lika mycken plötslig köld som glimtar af impulsiv hetta. Och för resten — hvar var hon nu? Han skulle troligen aldrig mer se henne.

Än en gång såg han i detalj scenerna vid deras två, på det hela så korta sammanträffanden. Hur hon kommit under åskbyn som en stormsvala och blåst in bland de olyckliges och förkastades hop, hur han följt henne i natten och hur den hemlighetsfulla dörren gäckat hans förhoppningar.

— Hon blef till en symbol och i det öfverspända tillstånd, Nordling genom de sista månadernas umbäranden kommit till, var han böjd att tro det hela en profetisk dröm, en fantasi.

— Hon är en uppenbarelse, en hallucination — och jag, jag äter för litet ...

Dörren till förmaket kastades upp och värdinnan kom in. Hennes gumkinder voro blossande röda, den lilla näsan het som ett spiselkol och ögonen rödgråtna. Några grå testar flaxade under den svarta och flottiga hårrosetten.

— Å, herre gud, mister Nårdling, oj, oj, oj, — nu dör miss Mauds unge, och människan ä’ ju inte hemma — och mister Harden, oj, oj, oj — och Ostroem, det eländet, tänker gå!

Hugo blef genast vaken. Ysaïlfantasierna försvunno som skyar i stark blåst; här var endast Chicago, staden utan sagor, men med verklighetshistorierna präntade på hvarje dagssida — och mycket starkare och underbarare och grymmare än barndomsbibliotekets illustrerade häftesskatt.

Han reste sig ur orgeln.

— En doktor — har ni inte inte —

— Jo, certainly, jo, men doktor Frick är inte hemma, ska man ta en amerikan?

— Naturligtvis, för all del, mistress Ostroem ...

Gumman skrek några befallningar nedåt trappan. En dörr smällde i källarvåningen.

— När jag kom in så låg det lilla kräket och var alldeles blå i ansiktet — hon kväfs bestämdt —

Hugo afbröt. Han kallsvettades af vanmäktigt medlidande och förtviflan.

— Snälla fru Ostroem, säg ej mer! Om jag skulle springa ner till Mc Vickers?

— Yes, yes — men först ska’ väl mister Nårdling höra hvad doktor Smith säger — han bor i hörnet af Chestnut och Dearborn —

— Ja, visst, javisst — certainly.

Det ringde.

Hugo skyndade ut och slog upp dörren åt gatan. På trappan balanserade en orakad och halfsluskig, svartklädd figur. Han bar i handen en aflång, nött läderväska. Han lallade:

— As — as — as long as — as there’s — life — hick! — you know, there is — there’s hope — hick! — you know ...

Det var doktor Smith.

Han låtsades springa uppför trappan, men halkade tillbaka. Uppkommen, tog han ett snedsteg. Han luktade karbol och visky.

— Excuse me, stammade han, men business is business. Jag känner ej detta hus. Hvem — hvem är det som skall betala mina tjänster?

Nordling skakade som i frossa.

— Doktor, sade han, vi äga detta hus.

— För all del — jaså. Well, ni förstår, jag har i två hela år, sir, fått läsa på min examen, två års studier, sir, innan jag fick graden i mitt college i Wisconsin ... Det är lång tid för en fattig man. Förut var jag bara simpel barberare. Men det är arbete, sir, som skapar det grandiosa i vår nation, sir. Vår stolta örn skall alltid breda sina vingar öfver ett stjärnströdt — nej, jag menar öfver ett folk af fria söner, sir. Jag tar endast fem dollars, sir. Det är ju bara ett litet barn. Annars är jag kirurg, sir, kirurg och specialist i veneriska sjukdomar ...

Hugo ryste. Han öfvervägde om han skulle släppa in den druckne charlatanen eller slunga honom i gatan. Men fru Ostroem kom ut och bad nigande doktorn stiga in.

Han trängde fram till sängen, där lilla Lajsa låg döende. Hennes ögon hade ingen blick längre — de liknade en slocknad fågels. De små bleka läpparna voro halföppna. Hårets gula slingor voro fuktiga af svett och lågo som brutna stjälkar på det grådaskiga örngottsvaret.

Doktor Smith fläkte upp täcket och blottade den utmärglade lilla kroppen. Hugo tyckte sig bevittna ett våldtäktsförsök. Fru Ostroem började snyfta. I dörren trängdes pigorna.

— Finns det någon visky? frågade läkaren.

— Hvad till? sade Nordling skarpt.

— Hvad till? Till att ge det lilla liket förstås och äfven gnida det med. Så länge det finns lif, finns hopp.

Han öppnade sitt läderfodral. Det innehöll saxar, tänger, lancetter och knifvar. De voro otvättade. På en del funnos blodstänk, andra sågo ut som öfverdragna med en hinna af var, några voro rostiga.

Det flammade rödt för Hugos ögon. Han slog igen locket till väskan med en smäll.

— Gå ut, sade han, pekande på dörren, gå ut. Ni är drucken.

— Sir, skrek Smith, är ni galen? Ni, ni — ni svensk! Förbannade svensk —

Nordlings hjärna glödde. Han rusade på amerikanaren, fattade honom i strupen och körde honom baklänges genom dörren, ut i farstun, ut på trappan. Där kastade han honom handlöst utför stentrappstegen.

Smith låg på trottoaren. Nordling sparkade ned instrumentlådan. Därpå ilade han ned.

Doktorn hade ej skadat sig. Hans ögon sprutade skräck och tungan lallade:

— Så länge det finns lif ...

Svensken visste ej mer hvad han gjorde. Han grep på nytt Smith i strupen, ryckte upp honom och höll honom mot ett kastanjeträd, pressande hufvudet hårdt mot stammen.

— Ni är ingen doktor, hväste han, ni är en humbug, ni är en mördare!

Han skakade honom våldsamt. Han kände en jättes krafter växa i sina muskler. Gnisslande med tänderna röt han:

— Akta er, jag skall i morgon anmäla er — jag känner dussintals läkare.

— Släpp mig, rosslade Smith. — Släpp mig för guds skull — jag ber er om ursäkt — jag är en fattig man — jag är specialist —

Hugo släppte honom. Smith raglade i väg. På trottoaren låg fodralet.

— Hej, ropade Nordling, kom tillbaka.

Doktorn låtsade ej höra.

Då sprang svensken med en ed efter honom. Han grep honom i axlarna. Smith blef hvit i ansiktet af förskräckelse:

— Jesus människa, ni tänker väl ej mörda mig?

— Gå tillbaka! Tag upp fodralet och tag det med er!

Smith lydde hundundergifvet. Därpå gjorde han en stor krok öfver gatan och försvann i skymningen.

Nordling stod som bedöfvad ett ögonblick. Han kunde ej tänka klart. Så fick han höra fru Ostroems gråt och pigornas jämmer från trappan. Han gick fram.

— Mistress Ostroem, sade han lugnt, var ej rädd — det blir intet obehagligt. Nu går jag ned och hämtar miss Maud.

Han vände och gick fram till Clark street. Han var åter alldeles lugn, ehuru det kändes som kröp det af myror inom hufvudskålen. Utbrottet hade varit en naturlig reaktion, mindre gällande Smith än hela den hungerperiod, det nya landet låtit honom genomgå. Han smålog:

— Jag håller på att bli amerikanare.

Då han kommit fram till hörnet, där dadelförsäljaren stod vid sin kärra, kom han ihåg, att han ej hade några pängar. Men han kunde ej förmå sig att gå tillbaka och låna af gumman.

— Jag får gå ned, resonerade han, gå raskt i stället för att åka.

Och han började halfspringa.

Han nådde bron, utan att hafva uppfattat husen och folket omkring sig. Han fortsatte brådskande in i staden. Vid hörnet af Monroe street vände han till vänster. Där låg Mc Vickers stora teater. De elektriska ljusskyltarna strålade öfver kolossala affischer med färglysande scener ur pantomimen Ali Baba och de fyrtio röfvarna.

Han gick in i närmaste gränd. Där borde sceningången finnas. Långt bort brann en glödlampa. Kulisser lågo hopfällda på en långkärra, som stod utanför en tämligen bred sidoport. Hugo steg in. Ingen syntes. Han gick uppför en brant stigande gång, upplyst af gaslågor, som brunno orangeröda inom ståltrådsnät, och kom till en gård. Ett par glasdörrar ledde dit ut. Han stötte upp den ena och ett häftigt drag uppstod, som med en smäll åter klämde igen svängdörren. Nordling hörde steg och vände sig om. Då såg han en liten svart skinndörr glappa på sina gångjärn alldeles bredvid sig. Han klämde sig in och befann sig nu vid scenuppgången. En bred trappa förde med några steg upp till klädloger och scengolf.

Nordling tvekade. Ridån måste nyss ha fallit för någon akt, ty handklappsstormen aftog och orkestern började spela mellanaktsmusik. Hugo beslöt våga försöket.

Han steg långsamt uppför den breda trappan. Skrattande och fnissande flickröster hördes ofvanför hans hufvud. En ny, kort trappa syntes innanför en dörr. Han såg nu, att han befann sig på en sorts plattform af trä och ville gå vidare.

Men han motades vid ingången af en karl i solkig frack och byxor, fläckade af fuktig sågspån. Det groteska i mannens klädsel ökades af att hans trubbiga näsa var rödsminkad — den glänste som cinnober — och att i stället för stärkskjorta visades en vanlig brungrå ylletröja inom västens urringning.

— Hvad vill ni? skrek karlen — det hördes på hans uttal att han var irländare — här kommer ingen in. Eller ä’ ni fotografen?

Hugo stirrade uppåt trappan. Bakom den lille löjlige mannens rygg vällde en bred ljusflod, ej olik månsken. Den sneddade det dammtjocka dunklet i en skarp vinkel, ungefär från axeln till golfytan, en meter från fötterna, där den slog cirkel. Äfven träställningen utanför scendörren belystes delvis af denna glänsande kaskad. Underliga apparater af nickel och mässing skeno i ljuset som nypolerade. En del liknade kranar, andra häfstänger. Vanliga tåg och tåg af stål, linor, rep och smala kablar linjerade upp dörramens interiörrektangel.

— Nå, satan, förbannelse, hva’ i alla — brusade figuren allt häftigare.

— Jag skulle — jag skulle vilja träffa Maud.

Irländaren tog ett steg tillbaka, kanske inför Nordlings resligare växt, måhända för allvaret i hans röst — men mest såg det ut som om han trott sig se en dåre.

Hugo teg. — Ja, hvad hette hon väl, den svenska gatflickan, som om kvällarna dansade bland hundra andra olycksbarn — och förmodligen i bortersta ledet — under ett tillfälligt engagemang för några cents för aftonen, vid en lysande teater långt ut i västerns hufvudstad? Maud, hade hon ju sagt till honom den där sagokvällen, men gamla mistress Ostroem kallade henne Lisa. Svenska Lisa — hvarför inte?

Högt sade han:

— Hon kallas visst Maud, men —

Den lille mannen afbröt:

— Här finns bara en Maud: Maud Williams, sångerskan. Och henne kan det väl ej vara?

Han log, dock ej elakt, i det hans blick öfverfor Hugos slitna dräkt.

Nordling rodnade ofrivilligt.

— Nej, naturligtvis inte. Men — hon heter också Lisa?

Irländaren skakade på hufvudet:

— Vet inte ...

— Hon ä’ bara figurantska — för tillfället — hon ä’ svenska —

— Ah!

Det kom ett nytt uttryck i det clownliknande ansiktet. Det var ett uttryck af resignation och smärta, men ett uttryck utan våldsam öfverdrift, liksom hade äfven detta minspel tillhört de nötta och inlärda grimaserna. Men då Hugo litet förvånad vidgade ögonen, försvann under hans blick den förstående glimten och samma liknöjda, på en gång slappa och hårda anlete som förut mötte honom.

— Svenskan, fortsatte aktören, jaså svenskan. Ja, käre vän, hon — hon är borta.

— Är hon borta?

På nytt kom detta outgrundliga i ansiktets apmask. Och när nu Nordling såg på honom, igenkände han plötsligt uttrycket. Det var ej den kalla reflexen från kalciumljusets bländpelare, det var ej heller återskenet af någon sympatikänsla eller en inre värmevåg, som färgade för minuten masken midt emot honom med äktare smink. Nej — det var samma flyktiga min af grubbel, ångest och broderssökande, som han iakttagit i zigenerskans mörka anlete stormkvällen på krogen vid Clark street och i den buttre poliskonstapelns uppsyn ett ögonblick under månskensnatten utanför den sömnlöse millionärens villa vid Michigansjön. Denna plötsliga uppenbarelse af hjälplöshet inför någon stor gåta, famlandet efter en likes hand i mörkret — detta något, som ej anletsdragen mäktade dölja, hur stelnade de än för öfrigt voro.

Hans reflexioner varade endast några sekunder, liksom den andres minspel var lika öfvergående. Det hväste till öfver deras hufvuden och ljuset skiftade, mörknade, strålade därefter med förnyad styrka och föll åter som förut, endast en hårsmån rubbadt från första läget, slående en cirkelrund hvitfläck på golfvets dammiga tiljor.

— Ja, ja, sade irländaren, hon är borta. — Jag själf har ju intet med detta att skaffa — jag är bara en low comedian, en akrobat, som slår volter i apkostym — liksom hon var en dancing-girl. Nå, hon sa’ att hon kom från the Royal Opera in Stockholm — well, well. Men låt oss säga att hon ej kunde något — nej, verkligen, ingenting kunde hon. Så blef det gräl i kväll, pantomimen går ej längre som den skulle och vår stagemanager är brutal. Veckans lön hade svenskan redan fått i förskott, dessutom var det ett par plikter, hon och en tio stycken till fingo gå. Good bye! Nå —?

Han slog ut med händerna, höjde på axlarna och knep ihop med ögonen.

— Ja, sade Hugo, jag känner knappt flickan och jag är ej hennes älskare. Men, som sagdt, hennes lilla barn är döende ...

Han stod och tänkte på uttrycket »bara en dancing-girl». Och det födde en idéassociation. Han mindes Degasutställningen uppe på the Art Institute, där bland de sällsynta verken äfven en del af mästarens kolstudier hopbragts. Det var en helt liten teckning — en flicka, knotig, mager, utsvulten, öfvertränerad; en dansös, men beröfvad rampens glansljus, pudrets och tuschens fernissa, paljetternas skimmer. Flämtande böjde hon sig ned i kulissvrån och snörde hop skornas korsband kring smalbenet. Hur ful, hur kantig, hur trött hon var med hvassa armbågar och stela, osköna vador. En grändunge ur rännstenssmutsen — en ... Only a dancing-girl.

En elektrisk klocka ringde, skarpt, så att de båda ryckte till. Nästan samtidigt hördes en gäll stämma ropa något, därpå ljödo kraftiga flatslag i händerna och en van, befallande röst yttrade en lång ramsa i myndig kommandoton. Den tycktes komma från alldeles öfver deras hufvuden.

Aktören rätade upp sig.

— Jo, jo, sade han, o yes, jag förstår.

Han nickade.

Nordling såg, hur på ömse sidor om den rödsminkade näsan runno tårar. Och han hörde clownen hviska, hest och underligt:

— Jag var också en gång — länge se’n — Dublin — kär i en danserska. Ja, ja, jag lefde på henne — då. Poor girl, död nu. Hon hette Maggie.

— Han tror mig ej, mumlade Hugo.

Högt sade han:

— Nå, tack då, adjö.

— Måste klä mig, skrek irländaren i sin förra ton, apa — kullerbyttor —

Och han försvann midt genom den snedstrålande ljusfloden, hvilken tycktes insuga, förtära, bränna upp hans skugga.

Då Nordling gick ned den brant sluttande gången, hvars gaslågor inom sina metalltrådsglober fladdrade för draget från gården, uppstämde orkestern därinne en skrällande souzamarsch. Tonerna ekade ut i gränden, som nu var mörkblå. Man hörde egentligen endast rytmens poängtering från skallande bastubor, trummor och lock.

Trött vandrade Hugo hemåt. Det var en kylig kväll, men med klar himmel — vinden kom från norr och molnen hade drifvits ut öfver Michigan. Stjärnorna brunno kallt och klart. Det skulle bestämdt blifva tidig vinter.

Hugo frös vid tanken.

— Om jag ej inom fjorton dagar har arbete, vandrar jag ut på landsbygden och se’n får det gå hur det vill. Det blir naturligtvis döden.

Öfver bron. Den långa gatan upp. Utanför Wosslicks hejdade han sig, men fortsatte genast. Han hade så när fallit för frestelsen att gå in och bedja att på kredit få dricka visky.

— Om nu O’Neill ville komma, tänkte han, så skulle jag supa mig full med honom, så full att vi båda blefvo lika tokiga.

Ändtligen Chestnut street. Han smög fram till huset. Matsalsfönstren lyste, det var fullt med gäster. Han såg upp mot porten: jo, mycket riktigt, där satt redan fäst vid vredet en liten krans med stor rosett och långa band. De voro hvita, till tecken af att ett barn dött. Hugo undrade om de ej snart skulle få sätta dit äfven ett par långa, svarta florsband, utmärkande att en fullvuxen, att modern följt efter.

— Hvar kan hon vara?

Han upprepade halfhögt frågan i tamburen, där det var mörkt.

Då kom gamla fru Åström fram. Hugo såg i det svaga ljuset från gatans lykta att hon var svartklädd. Han blef rörd.

Gumman snyftade:

— Hon har varit här, stackars människa. Stackars, stackars flicka, det är nog inte roligt. Nu ä’ hon så ensam, liten. Och det blir nog bara elände nu. Hon grät inte — var inte det underligt? Hon bara stod och såg på det lilla liket, vet mister Nårdling. Så gaf hon mej tio dollars och så gick hon rätt ut. Men efter tio minuter kom Linn, the undertaker, han som har begrafningsbyrån, vet ja’, på Clark street och satte upp bandet, di brukar, på dörr’n. Då hade hon varit inne och sagt till om ekkista, och allt. Och betalt, och allt. Herre gud, ja. Bara hon nu inte går och gör sig något illa.

Från köket skreks något. Soppan var slut och fru Ostroem måste ned.

Hugo gick upp på sitt lilla rum. Han ville ej äta. Ville ingenting. Utan att kläda af sig lade han sig raklång på sängen och stirrade upp i mörkret. Ett nätskuggverk från fönstret dansade på det gipsstrukna taket. Det liknade fladdrande svarta fjärilar på ljus botten. Grändlyktan kastade öfver bakgården, genom det gamla trädet vid planket, detta ljusspel. Hugo stirrade och stirrade.

Och han önskade att han som lilla Lajsa i rummet inunder nu varit riktigt borta.

*                    *
*

Men svenska Lisa, den lilla danserskan, gick ensam ned en yttergata som förde till flodmynningen.

Hon kände sig trött intill döden och hennes hufvud tycktes henne tomt. Och dock låg ett leende kring läpparna, öfver hvilka ännu smink och puder voro fästa. Hennes ögon sågo rakt fram, och pupillerna liknade två orörliga punkter.

Då hon kom fram till det höga kajverket, som här löpte i höjd med flodbroarnas räcken, uppsökte hon en plats hvar hon kunde stiga ned för de sluttande sidorna. Hon fann en smal öppning bakom ett stort varuhus, och försiktigt klifvande nedför branten och hållande sig i de stora pålar, som likt master stucko upp ur sanden, tandande hela bäddens kam, ända ned till vattenytan, nådde hon sjön.

Solen hade gått ned, det var mörkt. Stora skybankar stodo upptornade öfver Michigan bakom hamnpiren, hvars röda fyrljus blänkte mot den svartblå väggen. Men strimmor af gult och rödt satte inslag i molnen längre västerut. Och från yttersta kajudden, på andra sidan flodarmen, där de stora handelshusen, fruktbasarerna och fiskkvarteren lågo, strömmade bländande elektriskt ljus.

Lisa gick ned till vattnet. Hon gick ut i vattnet. Det skvalpade öfver hennes skor.

Hon stod mellan två kolpråmar. Vattnet, oljigt och dyigt, gungade all slags orenlighet. Det var allt upptänkligt, från döda råttor till skalen af apelsiner och bananer. Det var korkar, spån, papper och allt som en stor stad dagligen ger ifrån sig.

Men Lisa kände ej stanken, märkte icke orenligheten, det bortkastade och förbrukade affallet och skräpet, som floden vaggade. Hon tänkte på en saga.

Det var sagan om lilla Lisa. Hon som flöt utomlands på ett stort näckrosblad och träffade alla de stygga och fula paddorna i lifvet och som fick skälfva af köld och digna af trötthet och hunger. Men som till sist kom till prinsens slott och fick hvita vingar och drog in i all sköns härlighet.

Danserskan gick längre ut. Vattnet nådde henne öfver höfterna, det började draga nedåt i kjolarna.

Från Rush streets katolska kyrka, Notre Dame, ringde plötsligt klockor. Ljusen från hallarna nådde nu tvärs öfver floden klart och tydligt gatflickan.

Och i deras spel förvandlades allt. Vattnet lyste som smaragd. Bananasskalen blefvo till guldglänsande båtar, hela flottiljer, som drefvo ut att möta prinsessan. Himlen flammade i solnedgång, fyrens ljus lyste som en stjärna och smala silfverband tycktes fläta sig öfver vattnet för att emottaga den väntade.

Hon knäppte händerna, tryckte dem hårdt mot bröstet, slöt ögonen och lät sig falla framstupa.

Det smutsiga vattnets vidgande ringar skimrade i regnbågens färger, vredos till förgätmigejkransar, inom hvilka små armar vinkade och barnaögon tindrade; alla stjärnor strålade, alla ljus lyste och alla klockor klungo och spelade den kväll, lilla Lisa gick in i sin sagas himmelrike.

VIII.
En historia om hösten.

Det var i slutet af oktober.

Hugo Nordling hade i öfver en veckas tid logerat hos en bekant, en snickare, den man, som delgifvit honom nyheten om det sista pänningebrefvet.

Han hette Mattson. Det var en enkel karl, men med de förutsättningar för sitt goda uppehälle, som det nya landet fordrade i yrkesskicklighet, arbetsamhet, sparsamhet och ordentlighet. Han hade varit tio år i den stora staden, ständigt knogande, aldrig utan arbete, men ändock ej ägande förmågan att höja sig öfver de tio tusen kamraterna. Sålunda var han ej sin egen, hade aldrig kunnat börja ens den anspråkslösaste lilla verkstad. På de stora fabriker, där han arbetat, hade han aldrig stigit till någon slags förman. Ej heller hade han gift sig och följaktligen ej skaffat eget hus på egen grund. Men han hade alltid varit väl aflönad och hans sparbanksbok i Illinois Trust and Savings Bank var på insättningssidorna välfödd.

Hugo hade lärt känna honom på inackorderingsstället. De hade haft rum bredvid hvarandra och språkat tillsammans om kvällarna vid pipan och lagerölet. Hugo tyckte om honom på det vis, en sådan natur alltid gör: som en pålitlig och god man, visserligen djupt underlägsen i andliga ting, men med sund och praktisk blick på omgifning och världens enklare vägar. Mattson såg upp till Nordling, viss om att han en gång skulle blifva något för svenskarna mycket hedrande bland de nackstyfva yankeeborna, som han aldrig lärde sig blifva kamrat med — endast arbetsdjur åt. Hur det var, hade Mattson aldrig glömt sitt land, han längtade hemligt tillbaka till sin bygd där han tänkte sig — så gick drömmen — en gång få köpa ett litet ställe, en bättre bondgård, ja, en liten herrgård. — Och nu var drömmen färdig, om ett par veckor skulle han vara öfver på den andra sidan med späckad plånbok — öfver, för att aldrig mer fara på det stora vattnet.

Mattson hade det sista halfåret bott i Lake View, långt norr upp. Han hade haft en liten våning och eget hushåll. Då Hugo beslutat, som en sista planka, att uppsöka snickaren, hade han genast fått en soffa i salen att ligga på och därjämte själffallet inbjudits deltaga i alla måltider. Mattson hade förbättrat dessa betydligt, han var glad få inför Nordling utveckla sina hemkomstplaner.

Det var ej roliga samtal för Hugo. Han kände sig som en hund vid smulorna från den rike mannens bord. Han försökte emellertid gifva alla de råd och upplysningar han kunde om det lämnade fosterlandet. Och så hade dagarna gått — i dag skulle Mattson resa. De stora höstexkursionerna med lägre biljettpris hade just börjat och Mattson köpt sin steeragepassage. Ty det kunde ej falla honom in att ens nu sikta så högt som till en andra-klassfärd.

En natt till skulle Hugo ligga kvar. Sedan var alltsammans uthyrdt och möblerna sålda till en tysk snickarmästare.

De sutto alla tre vid den nyss slutade måltiden. Kofferten och en lår voro nedsända. En sista omgång fatöl var efterskickad och nya cigarrer tända. Tysken sade något om Vaterland och att han tänkte resa hem om fem år med hustru och barn för att visa dem Berlin, kejsaren och Grossvater och Grossmutter. Och, tillade han, dricka ett sådant öl, som endast Deutschland bryggde.

— Sverige är mycket vackert, sade Mattson. Och Stockholm är en af världens vackraste städer — det vet ni väl, mister Schultze?

Schultze nickade och bolmade.

— Ja, ja, gewiss.

— Det är annat än Chicago.

Hugo satt tyst. Hvad sade de? Hur skulle det bli?

— Och, sade tysken, när tänker mister Nordling resa hem?

Ja, när? Han skulle aldrig mer se sitt gamla land. Men i öronen låg ännu ljuden af tyskens fem år och han svarade i ett stelt leende:

— Om fem år.

— So, vi fare då på samme dampfer, man får mycket bättre mat på tyska linjerna ...

Hushållerskan, en gammal smålandsgumma, hvars barn, två söner, omkommit genom olyckshändelse vid brobyggnad, och nu fick försörja sig på gamla dagar i stället för den hvila, till hvilken hon efterskickats, kom med ölet i en handkanna. Mattson blåste af fradgan och serverade.

— Skål för Sverige, sade han.

De drucko.

Glasen fylldes med de sista dropparna och Schultze reste sig.

— Skål för gamla Tyskland, sade han.

De drucko.

Nordling tittade i kannan. Det fanns ej något kvar till en skål för Amerika.

Det var tid att gå ned till stationen. Tysken tog afsked, Hugo skulle följa sin värd.

Kabelvagnen rusade genom gatorna. Förbi den stora parken, ned Clark, in i tunneln. Upp igen mellan de höga husen, hvars toppar redan sveptes i ett svafvelgult töcken. Genom vindlande passager, där folk trängdes och lyktor började flamma. Det sorlade omkring dem, stadens lungor flämtade. Vid hörnen blåste oktobervind, hvirflande om med smuts, spillning, stickor och strån. Ändtligen lyste järnvägshallens stora fönster. Järn- och glaskupolen liknade en ofantlig ostkupa.

Vid alla perronger stodo ångande tåg. De bevakade gallergrindarna släppte långsamt igenom den ringlande strömmen af resande — mest hemåtvändande invandrare. Svindlande högt upp under glastaken, där ångmassor simmade som skyar, hängde stora glober, hvars intensiva ljus utsände hvita strålknippen som från solar. Det ekade rundt om af hvisslingar, af klockringningar, af hammarslag, af röster och tramp från tusen fötter.

Vid en upphöjning, belamrad af koffertar af alla slag, stannade Hugo och snickaren. Stapeln af resgods reste sig öfver dem som ett hus.

De hade god tid. Nordling visste ej hvad han skulle säga. Det förekom honom som skulle han själf aldrig få lämna staden — äfven i lyckligt fall, med arbete och pänningar, skulle ej landet vidare släppa honom. Han var död för den där andra sidan, dit Mattson och alla rundt omkring gingo. Han tyckte sig se, hur han i framtiden ofta följde hemresande vänner ned till en station och där tryckte deras händer och sade:

— Farväl — hälsa det gamla landet.

Liksom man bjuder en döende afsked på väg till något imaginärt, något som man i barndomen visste finnas, men sedan förlorat tron på, tappat bort.

På en godskärra satt en sjöman. Han var brun som en kaka tuggtobak och hade blåa tuschskepp och ankaren på händerna och armlederna. I handen höll han en liten kardus i stanniolomslag och med indigofärgad etikett. Den föreställde en sjöman, som stod på ett ben bredvid en tågrulle och svängde sin mössa i skeppsdans. Tobakens namn lästes öfver: Sailor Boy. Ett knyte stod bredvid kärran. Ur karlens ficka hängde en lång ostindisk näsduk i granna färger.

— Hej, sade han, kom hit, boys, och tag en bit. Tugga och var glad, ty nu segla vi tillbaka till Old England! Tillbaka till merry old England. Home, you know.

Och han började sjunga med skroflig röst någon sjömanssång, som handlade om hem och älskad kust och fosterland och stormar och strid och försvar och hjärtan som alltid skulle klappa för dear old England.

— Adjö, sade Nordling plötsligt. — Jag kan ej stå här längre. Tack, Mattson och — och hälsa Sverige.

Han gick raskt sin väg utan att se sig om. Det kändes som krympte hjärtat våldsamt samman, som kramadt af en fruktansvärd hand. Och därpå fylldes bröstet med något hett — bestämdt skulle det sprängas och hjärtat brista.

— Nu är sista förtöjningen kastad, sade han. Han sade om frasen flera gånger, men visste ej hvarför. Utkommen på trappan kände han att det regnade, graniten var svart af regn. Det var kallt och kändes skönt. Han gick rakt fram med ansiktet uppåtvändt, höstregnet sköljde som strida tårar öfver kinderna. En spårvagn stannade. Han klättrade upp och den rullade vidare. Först i tunneln märkte han att det händelsevis varit ett nordsidans kabeltåg, som han gått upp i. Det kunde lika gärna hafva varit västsidans linje, ty han brydde sig för stunden ej om hvad han gjorde. Han hade icke ens pängar till afgift för färden. Då konduktören kom fram, såg han upp och sade endast:

— Jag har inga pängar. Jag är utan arbete. Jag är mycket trött. Låt mig åka upp till Lake View.

Konduktören såg på honom ett ögonblick, svarade ingenting, men gick därefter tillbaka till sin plattform. Vagnen for vidare i regnet.

Nordling återvann småningom sin behärskning. Han tänkte på konduktörens medgifvande och tyckte strax att det på nytt bedrägligt ljusnat omkring honom. Denne främmande karl hade utan vidare kunnat brutalt kasta af honom, men i stället — ah, människorna här voro dock ej så farliga, endast de togos på rätt vis. Kunde han blott få minsta lilla inkomst.

Det drog svalt från vagnens öppna framsida. Takets läderstroppar fläktade bakåt för vinden. Den stora lyktan på motorvagnen var tänd, ljuset skar dimman i triangelform. Butikfönstren, fullklistrade med valupprop, började tändas.

Vid hörnet af Chicago avenue steg Hugo af. Han ville se om något bref möjligtvis kommit till Ostroems. Då han hoppade ned, vände han sig till konduktören, som redan drog i klocksträngen, signalerande till föraren att fortsätta.

— Tack för er hygglighet!

Konduktören, skramlande med sin pänningväska, svarade endast, utan att vända på hufvudet:

— All right.

Vagnen försvann i den tätnande dimman, de bakre taklantärnorna lyste som två runda ögon och luftledningens koppartrådar hväste och sjöngo länge öfver Nordlings hufvud. Då ett nytt stort searchlight dök upp öfver spåren, klyfvande töcknet i trekantsljus, gick ändtligen Hugo.

Det fanns intet bref. Han stannade ej för att träffa någon utan vandrade modfälld vidare.

Som han gick, fick han hastigt känslan af att någon följde efter honom. Tvärgatan var smal, trädplanterad och hade broläggning öfver trottoarerna. Den var dimhöljd och folktom. Steg i takt med hans egna ljödo, då han lyssnade, bakom honom.

Han stannade.

Långt bort i det gulgråa, sväfvande dunklet stannade då också en svart gestalt. Den såg liten och undersätsig ut.

Nordling fortsatte några steg och vände se’n plötsligt. Mannen bakom hade börjat gå men sprang nu åt sidan och doldes af ett träd.

Hugo väntade länge. Därpå gick han långsamt tillbaka. Ingen syntes.

Han gick ut midt på gatan och väntade, ögon och öron skärpta. Han trodde sig slutligen se en mörk figur krypa efter en tegelmur till vänster.

Nordling var ej rädd. I stället befann han sig i ett sorts galghumör; tanken på den sorgliga situation, i hvilken han befann sig, gjorde honom oförvägen och det föreföll honom tragikomiskt att en rånare gjorde sig besvär att leka hans skugga. Men vid det att ordet skugga drog genom hans hjärna, föll det honom in att det mycket väl kunde vara en Pinkertonman eller någon annan privatdetektiv som »skuggade» honom. Han togs kanske för rånare.

En förbittring som den, hvilken förmått honom att halft strypa stackars doktor Smith för ett par veckor sedan, sjöd oväntadt i hans ådror. Det blef rödt för ögonen och hamrade i bakhufvudet. Med ett par språng var han öfver på vänstertrottoaren och grep en hukande gestalt i nacken. Det var en liten karl i topphatt på ett krusigt hufvud och med ringar i öronen. Han blef utan tvifvel dödligt förskräckt, men yttrade ej ett ord, endast kröp ännu mer samman som en katt eller igelkott. Plötsligt gjorde han sig fri med ett snabbt grepp, flög åt sidan och sprang därefter nedåt gatan. Han sprang oerhördt fort och var snart försvunnen i dimman, men Hugo tyckte sig, vid den hastiga tvärvändningen under hans händer, ha sett ett par vilda, svarta ögon och en dubbel rad af stora knappar, som blänkte likt silfvermynt på en sammetsjacka. Och ett rödt skärp hade lyst till. I en blink såg han för sig Ysaïls bild och på en gång var han åter inkastad i trollkretsen af mystik. Det var en af zigenarna — hvar fanns Ysaïl?

All trötthet och modlöshet var borta. Kunde han blott finna äfventyrsflickan, skulle han aldrig mer slappna till. I morgon skulle han söka öfver hela västsidan. Hon var blomman, som fick honom att glömma omgifningen — när han nu tänkte efter, föreföll det fabelaktigt att han de två sista månaderna kunnat flyta med utan att dragas i djupet. Och han ville placera detta faktum inom det gåtfullas område, Ysaïl hade gifvit gatdrifvarlifvet dess skimmer, ett skimmer som värmt och tändt hans fantasi och som skulle till sist få honom att haka sig fast vid en af ekrarna i Den Nyckfullas hjul.

— Jag blir ju poetisk, log Hugo för sig själf.

Och han mindes sin dagbok, den lunta papper med alla nedkastade intryck, som han i ett par års tid roat sig med att fylla. Det hade varit hans föresats att troget gifva åt dessa blad de öden, hans färd skulle skänka. Hvilka äfventyr hade han ej trott sig kunna komma att anteckna. Början hade också gjorts — det var soliga sidor, fulla af förhoppningar, undren som den nya världen visade ett par vidgade och iakttagande ögon. Men nu var det länge sedan han rört vid papperen. Han skulle nog aldrig våga bläddra och titta i dem. Det var med dem som med hans teckning utom fackritningen. Fantasi och drömbilder, som han nödvändigt måste slunga. Det fanns en hägring kvar, som han alltid skulle spara på, hans uppfinning. För ögonblicket tordes han ej tänka på den, men på den var han monoman. Men allt annat skulle kastas, förtöjningar, som måste lossas likt det band, han känt brista, då han följt snickaren ned till stationen. Känslan af att han aldrig skulle återvända till en fosterjord.

Det ljöd musik. Hugo stod utanför ett kapell. I dimman syntes de smala, gotiska fönstren orangefärgade.

Det var en liten svensk kyrka. Han steg in.

— Det blir slutet på i dag, sade han. En aftonmässa öfver alla de dumma drömmarna hemifrån.

Det var en helt liten sal, och blott på de främsta bänkarna sutto några människor. De flesta voro gamla gummor, och Hugo såg att de hade näsdukarna hopvikta och lagda på psalmböckerna, som de brukat i det gamla landets bondkyrkor. Några äldre män sutto där också med tofvigt och grånadt hakskägg. Ingen ungdom syntes. Då och då hostade någon af de skröpliga åhörarna och det ekade bort i vrårna. Nordling satte sig vid dörren.