Ysaïl: En berättelse från Chicago

En mager man spelade på en liten kammarorgel framme vid det blygsamma altaret. Han var förmodligen också predikanten, men just nu spelade han och sjöng. Det var en gammal välkänd Sankeymelodi, som Hugo kom i håg se’n barndomen. Darrande stämmor hjälpte till och föllo in i refrängen.

— På den andra sidan floden —
sjöng mannen vid orgeln.

— — andra sidan floden —
sjöngo de gamla efter.

— Vi skall mötas i himlen en gång,
hördes prästens röst.

Och de gamla gubbarna och gummorna sjöngo med sina darrande och spruckna röster:

— Vi skall mötas i himlen en gång.

De upprepade denna refräng som en tröstande försäkran och den lilla orgeln brusade högre, sången steg och ljöd helgjutnare, det gaf återljud i det skumma templet.

På nytt dämpades orgeltonerna och den spelande tog om med uppåtvändt anlete:

— På den andra ...
Församlingen sjöng med.

Hugo smög ut. Han längtade upp till de tomma rummen i Lake View. Det var en lång vandring, men han kände att han kunde gå fort. Dörren slöts tyst bakom honom och han lämnade på tå den lilla svenska kyrkan vid den fattiga gatan, där en handfull skuggor i den mörka höstnatten beredde sig till en sista resa öfver okända djup.

Han gick raskt, och på en timme nådde han Mattsons bostad. Nyckeln fanns öfver panelen, som vanligt. Han steg in.

Hushållerskan hade gått. Då han tändt gasen, såg han, att hon på ett bord satt fram tallrik, glas, knif och gaffel, som till kvällsdukning, men ingen mat. Han undersökte skafferiet, men där fanns endast en bit degig och kall äppelpaj. Han letade efter något att dricka, men intet fanns. Då han ätit pajsegmentet sköljde han ned maten med ett glas vatten från vattenledningen. Därpå tittade han in i det lilla sofrummet. — Jo, det var bäddadt. Fanns månne tobak? — Verkligen, i en bleckburk låg en bottensats. Han skrapade omsorgsfullt ihop smulorna och fyllde sin gamla majspipa. Den blef nästan full. Girigt dragande blossen gick han fram och tillbaka i de tomma rummen. Och hans reflexioner formade sig till en sista dagbokssida.

Han erinrade sig en sista gång alla umbäranden och missräkningar. Det blef ett kapitel om svält, om gradvist nedsjunkande i liknöjdhet och om utplånande af en del känslor, han lärt sig att kalla goda. Men det blef också rikt på nya erfarenheter, på räknande med nya, förut dolda krafter och oanade möjligheter. Hvarje dag hade varit ett äfventyr — när han nu denna höstnatt öfverblickade dem, såg han rad läggas till rad af upplefvelser, som förut skulle tyckts honom diktade. Men det var fortfarande vemod öfver det mesta och han kunde ej tillbakahålla en suck vid tanken på den ungdomsperiod, som nu gick till ända. Det tycktes honom, som vore lifvets höst redan nära, som tillhörde han hösten, vore ett höstens barn. Till och med Ysaïl, som skymtat förbi någon natt af den stora stadens nätter, bar bild af höstblomma. — Skrefve jag nu, sade han, och skulle fylla de många blanka sidorna i min stackars dagbok med en historia om början af mitt lif — ah, hvad är det jag säger, om början af slutet på mitt lif här ute, så skulle det blifva en sammanfattning af det hela, som kunde kallas en höstens historia.

Lifvad af tanken gick han fortare, rökhvirflarna slogo volter bakom ryggen.

— Hvarför inte? Jag tar papper och penna och skrifver, nu sofver jag i alla fall ej på ett par timmar.

Och leende gjorde han sig i ordning vid det stora matsalsbordet. Det låg på en hylla några ark papper bredvid bläckhorn, pännor och ett par böcker. Han bredde ut en gammal tidning, som underlag och slätade ut de hvita arken. Han satte sig.

En rad af bilder drog förbi.

Där var hundra små vyer från enkla matställen, nattkaféerna på hjul, kroghålor, härbärgenas spisningsställen. Scener från gatan på alla dygnets timmar, från pantlåneställena, från parkernas undangömdaste soffor. Wosslicks källare, Ysaïls ruckliga hus, månskensfloden öfver millionärsvillorna vid sjön, fabrikskontor, O’Neills bleka ansikte med svarta ormlockar, varietébilder, poliskaskar och tusende typer från trottoaren. Danserskans döende barn, humbugsdoktorn, mistress Ostroems förgråtna spiselanlete. Tjufven som ej förrådde en kamrat — ah, där var det. Så djupt sjunken hade han aldrig känt sig som då, det kunde godt vara en allmän spegelbild af hans lif denna hemska höst.

Det hade händt nyligen vid en af hans förtviflade irrfärder efter arbete. En afton befann han sig på Wabash avenue, där den är som bredast och värst. Och där —

Hugo såg hela uppträdet som på en kinenomatografduk. — Ja visst, hvarför ej.

En historia om hösten kunde sidorna heta. En historia om hans höstlif.

Och gripen af ämnet föreställde sig den arbetslöse svensken att han berättade episoden för någon, som sedan i sin tur beskref den. Så liflig var hans inbillning att orden under pennan fingo lefvande flykt, och han skildrade, glömsk af situationen, fotografiskt och likväl fantasibemängdt. Han såg sig själf bortglömd, död i främlingslandet och den imaginära åhöraren däremot välbehållen hemma och berättande med öfverlägset och samtidigt medlidsamt tonfall.

Hugo Nordling skref. Pipan slocknade och lades bort. Gasen brann öfver hans hufvud med ett svagt fräsande ljud. Detta skref han:

En dag så där i oktober, när höstens regn slår mot min ruta och skymningen stiger tidigare än vanligt kring lyktornas ljus, tänker jag hvarje år på en god vän, jag en gång hade, och som nu troligen ej längre finnes till. Jag säger troligen, ty jag lämnade honom i en världsdel, för hvilken han var lika litet anpassad som fisken för fågelns element, och jag har aldrig hört något från honom sedan den dag, vi skildes.

Han berättade mig en gång följande:

En höstkväll, då han vandrade fram längs en af regnet uppblött aveny, grubblande öfver hvar han skulle få nattlogis och ett mål mat, hejdades han vid hörnet af en tvärgata af en individ, än mer sluskig än han själf. Detta ville säga mycket, ty han hade i nära sex månaders tid fört den mest tänkbart problematiska existens, efter det den lilla pänningsumma, han medfört vid sitt emigrerande, i det främmande landet hastigt smält bort.

Den i trasor höljda figur, som med en armrörelse fått honom att stanna, tilltalade honom på följande sätt:

— Ni fryser — hva’? Ni ä’ hungrig? Inte sant — ni vet ej hvar ni ska’ ligga i natt?

Min vän betraktade i det kalla skenet af en båglampa den som sålunda hånade hans öfvergifna belägenhet. Det var en mager och svartmuskig typ, med ett par rödbruna hängmustascher öfver blåbleka läppar. Då han talade, visade hans öfre tandrad en lucka, och då han var ung och för öfrigt hade friska tänder, verkade det som hade ett par blifvit utslagna i ett slagsmål. Hans ena öga var dessutom svullet och blånaden blodsprängd, och hans annars aristokratiska och bleka anlete här och där skråmadt. Han tillade:

— Och inga vänner förstås ...

Och liksom för att kröna sin ofinkänsliga intervju skrattade han kort, lågt och bittert.

Stum, och med en känsla af repulsiv skräck, betraktade min vän nattvandraren.

— Ja, fortsatte denne, fattig, det vill säga utan pängar, och hungrig, det vill säga utstött, utom lagen — främmande land kanske också, det vill säga alldeles hjälplös — hvad tänker ni — hahaha — egentligen ta’ er till?

Då min vän ville skynda förbi, grep honom nattskuggan i rocken:

— Hör på — inte hoppar man i sjön. Hur skulle en varm visky med peppar och ingefära smaka en så’n här höstkväll, då det är för vått till och med för hundarna att sofva på asfalten?

Strax bredvid brann en röd kroglykta. Under lästes i transparenta bokstäfver på en bågskylt öfver portalen: Visky, porter, öl. Och två små emaljskyltar på ömse sidor ingången upplyste i feta, svarta bokstäfver om att: Varma korfvar serveras gratis till hvarje glas.

Jag anför nu min väns egna ord:

— Innan jag hunnit svara, hade den okände halft dragit, halft knuffat mig fram till kafédörren. Den gick upp, och i en dimmig lokal, hvarest den varma luften gungade i gråblå rökböljor, svagt genombrutna af några citronfärgade gaslågors fladdrande sken, skönjde jag en massa gestalter hukade kring nedspilda bord och sysslande med solkiga kort. Längst bort löpte en disk, vid hvilken några mänskliga trasor hängde, och väggarna voro täckta af mångfärgade affischer, annonserande boxningskamper och kapplöpningar.

Vi sutto i ett hörn, hastigare än jag hunnit tänka. Och två rykande toddar stodo emellan oss. Jag drack. Det brände som eld. — Nu har jag sjunkit så lågt jag kan, minnes jag det flög genom mitt trötta och förtviflade hufvud, jag sitter här på bekostnad af en buse, midt bland samhällets afskum och drägg!

Som om hade han läst min tysta tanke, sade nu min följeslagare:

— Seså, hvad är det för pjunk! Tror ni inte också jag varit fin karl — jo gubevars! I bank till och med. Än se’n? Hvad är det för något för resten att ha suttit i en bank? Nej, min käre herr svensk eller tysk eller hvad ni är för något, när vi ha kommit så här långt, så gäller det sekunden och sekundens behof. Hör på!

Och han omtalade för mig att han hittat en klocka, en dyrbar pjäs, ett guldur, dubbelboetteradt, besatt med diamanter och med en tjock och tung guldkedja till, vid hvilken hängde berlocker af olika ädelstenar. Han sade detta i låg, hes och hviskande ton, och under det våta hattbrättet glödde hans ögon som ett rofdjurs, under det ångan från våra toddyglas steg i spiraler, bakom hvilka hans hvita ansikte med de blodiga såren spöklikt skymtade.

Jag satt där slö och förintad och lyssnade till hans cyniska anmärkningar. På två dagar hade jag ej förtärt mer än några koppar kaffe och litet bröd vid någon ambulatorisk kafévagn. Den varma spriten bedöfvade, redan efter första klunken befann jag mig i ett lätt rus och jag önskade få sjunka ned på golfvet och somna in för alltid. De ruskiga gestalterna omkring mig skrämde mig ej, fastmer kände jag mig som en deras kamrat, och i det surr och den rök som fyllde krogrummet, tyckte jag mig för första gången på länge andas friare och tryggare. Någon satte ett fat rykande korfvar och en senapskopp på vårt bord. Jag började glupskt äta, under det mina ögon tårades af tacksamhet.

Men snart rycktes jag ur min dvala. Min bordskamrat räckte ut sin hand, fattade min axel och ruskade mig hårdt.

— Somnar du, idiot? Om en kvart stängs judhålan och du får bara stirra på de tre kulorna ... Laga dig i väg med det samma, så får du se’n stoppa i dig bättre saker än hundkött i korfskinn.

Jag såg stelt på min bekantskap. Jag förstod ej ett ord af hvad han sade. Naturligtvis hade han förut utvecklat ett förslag, men jag hade ej hört det.

Under förbannelser och svordomar tog han nu på nytt i största korthet om sin plan, hvilken helt enkelt var den, att jag skulle pantsätta den hittade klockan i närmaste lånekontor, hvilket som skylt, enligt landets sed, öfver dörren bar tre förgyllda kulor. Själf kunde han ej göra det, emedan han riskerade att ögonblickligen arresteras som tjuf, då han var en ökänd poliskund. Mitt utseende var emellertid fördömdt hederligt, för att ej säga dumt, och därför anförtrodde han mig också klenoden — en sak, som han ej ville göra åt hvem som helst. Nu skulle jag raska på, ta hvad som bjöds af juden den gamle, knepige polacken, och därpå skynda tillbaka till krogen. En tredjedel af pängarna skulle blifva mina.

Jag reste mig. Klockan med kedja och allt hvilade redan i min ficka. Ej för ett ögonblick tvekade jag att göra som tjufven bedt mig. Det förekom mig helt naturligt att jag skulle hjälpa honom, liksom att jag skulle betalas därför. I det ögonblicket tror jag att alla moraliska begrepp, som tiotals års omsorgsfull uppfostran präntat i mig, försvunno som dun för vinden. Min förtviflade belägenhet, hungern som ref i mina inälfvor, spriten, som brände min hjärna, och min nattbekantskaps magnetiserande ögon förenade sig till något hotfullt, till ett dunkelt medvetande, ur hvilket framgick en befallning, som jag måste lyda. Jag tog några vilda snedsteg, som ej uppmärksammades i trängseln och sorlet, nådde dörren och skuffades ut.

Våt och kall låg gatan där med höstens dis mellan husen. Avenyens träd sträckte sina aflöfvade grenar likt af svält utmagrade och nakna armar mot den tunga skyn. Aflägset hörde jag hafvet stormvräka och vinden hvisslade kring knutarna. De flämtande ljusen och skuggorna från trädgrenarna, dem blåsten satte i ständig viftning, regnets isande kyla, förstärkt af nordlig vind, den breda, men redan folktomma gatan, mörkret — allt, till och med luckorna för stängda butiker och verkstäder, hvilka jag tyckte symboliserade hopplösheten för den arbetslöse och utestängde, talade till mig höstens fruktansvärda språk, hviskningarna om det förestående slutet, vintern och döden. Men om nattluften kom mina trötta lemmar att rysa, kylde den likväl ej mitt sinnes brand och skingrade icke för ens bråkdelen af en sekund mina förvirrade intryck. Jag sprang fram mot närmaste hörn, där pantlånekontorets skyltkulor glindrade högt öfver dörren, och där för länge sedan mina egna få dyrbarheter från fädernehemmet hamnat. Regn och vissna löf yrde i blåsten kring mitt hufvud.

Vid tvärgatan måste jag stanna. En polisvagn svängde just om, gonggongen skrällde, hästarna sträckte i galopp och konstaplarna med dragna battonger och revolvrar hade svårt hålla sig fast på sätena. Men jag skänkte ingen uppmärksamhet åt den vanliga synen utan skyndade in i den lilla trånga butiken, just som den gamle juden ämnade regla dörren.

I närmaste afskrankning vid disken gick jag in. Korgdörren slöt sig bakom mig och helt lugnt lade jag klockan framför mig. Hur hade jag ej vid mina första besök, fylld af skam, först ångestfullt i timmar vandrat utanför den afskydda lokalen, därefter som en strykrädd hund smugit genom dörren och slutligen med bultande hjärta, ömsom rodnande och bleknande, likt en brottsling dragit fram min konfiramationsklocka eller silfverkuvertet efter min mor. Men nu stod jag kall och nästan småleende inför den hukande gestalten, som girigt med vana händer undersökte den stulna panten.

Det blef en kort affär. Några sedlar, representerande ej ens sjättedelen af verkliga värdet, trycktes i min hand för uret, tillsammans med det kvitto, på hvilket samma falska namn, jag förut brukat uppgifva, också nu stod. Jag gick långsamt ut.

Jag glömmer aldrig den häpnad, som bemäktigade sig mig i nästa minut. Ej så mycket af att trottoaren var fylld med folk, fattigt folk och trasigt folk — ty sådan var stadsdelen — folk af alla nationer, barhufvade, smutsiga, med ansiktena plöjda af sorgens och umbärandets fåror. Ej heller af att polisvagnen stannat utanför den krog, jag nyss lämnat, och att konstaplarna spärrat ingången, ty dylika hastiga razzior hände när som helst i kvarteret. Nej, hvad som naglade mig fast i smutsen på gångbanan, fängslade hela min gestalt, och kom mig att med spärrade ögon dricka hvad jag såg, var ett hvitt och blodskråmadt ansikte, hvars ägare med handklofvade händer skuffades ut ur krogen och kastades upp i vagnen. Och egentligen ej heller det, utan att detta ansikte vändes mot mig med tysta, igenkännande ögon, som tydligt sade: var lugn — tag pängarna och njut dem, icke förråder jag en kamrat. Icke en rörelse gjorde han, icke en rörelse gjorde jag, och vagnen rullade bort, körd i galopp, under massans skrän, hvisslingar och några kastade småstenar. — Han hade rånat en herre, sorlade man omkring mig, slagit honom sanslös och tagit hans dyrbara klocka. Nå än sedan, mumlades det, han var känd som en hygglig karl i alla fall — han, min kamrat. Och käre vän, i det ögonblicket tyckte jag det själf ...

Hvad jag sedan gjorde, ja — men hvarför icke. När jag vände mig om, stod, huttrande under en påkastad sjal, en bararmad och vacker, men svulten, mager och sminkad ung flicka strax bakom mig. En asfaltblomma, ett höstbarn som vi alla, tjufven, jag och de andra. — De pängar, jag hade, räckte i tre dagar.

Detta berättade mig, som sagdt, en vän, jag en gång hade. Han berättade det en höst, och det har alltid förekommit mig, som var det en historia om hösten. Det vill säga, om den opoetiska delen af hösten, om den höst, som, oberoende af ålder, finnes i lifvet. Regnets och nattskuggornas höst, hvilken lyckligtvis ej är till för alla. Men jag påminner mig den alltid så där en kuslig dag i oktober.

Om min vän har jag aldrig sedan sport ett ord.

Då Hugo skrifvit de sista orden, brast han i gråt. Det förekom honom, som hade någon från det hvita papperet uttalat dem med hög och tydlig röst. Det ännu ej torkade bläcket lyste svart mot det hvita, och han tyckte sig stirra på sitt eget liktal. Han kastade pennan och var färdig skrynkla samman bladen. Men på en gång öfverväldigad af trötthet sjönko armarna ned och han kände sig färdig att somna med hufvudet på bordet. Han steg likväl upp och raglade in i sofrummet. För trött att kläda af sig somnade han, utsträckt snedt öfver sängen, som hade han stupat. Gasen brann öfver bordet i ytterrummet och lågan flämtade stundom till, som hade någon andats på den.

IX.
Den inre dörren.

— Knackade det?

Hugo vred sig på bädden, ryste af morgonkylan, men somnade ånyo. Hans andetag blefvo åter jämna.

— Knackade det?

Han vände sig tungt öfver på annan sida, sjönk djupare i slummer.

Han drömde en underlig och förvirrad dröm. Han drömde att han var i Sverige, men åter måste resa till Amerika, och det var plågsamt. Men han hade en bra plats i Amerika och ingen i Sverige. Dock, respängar fattades och det var också pinsamt. Så drömde han i en sorts fortsättning af första drömmen att han var i Amerika, i New York, och platsen liknade en blandning af Gustaf Adolfs torg i Stockholm och Battery Park med Broadways mynning i New York. Men nu var han utan anställning i det nya landet och hade intet fäste i det gamla. En stor båt skulle strax gå, den låg midt för Akvariet, och ginge han ombord, skulle allt bli bra, men han hade inga pängar. Så drömde han att han var på båten, men han visste ej om den gick till Amerika eller till Sverige. Var det nu så, att den verkligen for dit, blef det olyckligt ändå, ty där hade han ingen plats och inga pängar, men i Amerika fanns anställning och guld, bara han kom dit. Så drömde han att han var där igen och skulle aldrig se Sverige mer, fast han längtade efter det och i drömmen sökte säga sig själf: detta är bara en dröm. Och plötsligt var han instängd i en trång kajuta och bultade förtviflad på dörren. Han bultade, bultade ...

— Knackade det?

Nordling slog upp ögonen men slöt dem åter genast. Jo, det knackade — han lyssnade, ännu halft i dvala. Då knackade det tydligt, tre gånger, försiktigt, undersökande. Hugo reste sig upp på armbågen.

I ytterrummet brann gaslågan, till storlek, form och färg en citron. Utanför fönstren, hvilka saknade gardiner, stod dimmgrå morgongryning. Norra pelarbanans första tåg rasslade förbi i jämnhöjd med taket, rutorna skakade sakta, hvita ångslingor flögo mot dem som fåglar. Det var kallt, järnspiseln gapade svart och tom med öppnad lucka. Vattenledningens kran droppade. Skafferidörren stod på glänt, i springan satt en råtta.

Hugo stirrade på ytterdörren. Låskolfven vreds långsamt först åt vänster, därpå till höger. Så ruskades dörren tyst och pröfvande. Paus. Därpå ett svagt gnisslande ljud — någon sköt en dyrk i låset och började bända åt alla sidor.

I ett nu var Nordling klarvaken. Han drog af skorna och tassade ut i strumplästerna. Han önskade lifligt att nu ha hos sig sin präktiga belgiska revolver, men den var ju länge sedan en förfallen pant i en sådan där liten bod med tre kulors skylt. Vid spiseln stod en eldtång, krokig och sotig. Han tog den och rätade litet på den. Därpå smög han bakom dörren och hukade sig ned något — tången i höger hand, halft höjd till slag. Ett ögonblick tänkte han släcka gasen, men besinnade sig: ljusförändringen kunde röjas utifrån genom nyckelhålet. Hugo stod andlös, väntande, beredd till språng.

Den falska nyckeln vreds och vändes. Det var ett helt vanligt lås, men dyrkningen tycktes misslyckas. Det blef åter en paus, hvarunder Nordling hörde sitt hjärta slå.

Så sköts ett smalt järn mellan dörrkanten och ramen. Och nu började låsskrufvarna lossna. Om några sekunder skulle låset ge vika. Hugo väntade ej längre. Han sträckte ut handen, vred snabbt om nyckeln och flängde upp dörren.

Den gick inåt. En liten karl tumlade in och tappade några dyrkar och ett litet bräckjärn. Han rätade upp sig och tog ej till flykten. I stället log han. Det var zigenaren från föregående kväll.

— God vän, sade han, god kamrat, måste träffa god kamrat. Hvarför du ej öppna, när god vän knacka?

Då han såg Hugos attityd med tången, sträckte han ut båda armarna och sade bevekande:

— Komma från Ysaïl. Ja, hafva mycket god hälsning från Ysaïl ...

Hugo kastade eldtången och såg stum på sin besökare. Han förstod intet.

— God vän, god kamrat, babblade denne.

Men hans ögon flögo spanande omkring rummet. De irrade som svarta insekter sökande byte.

— Hvad vill du? brast plötsligt Hugo ut i barsk ton och gick den lilla svartmuskige karlen inpå lifvet.

Han skrattade, blottande alla sina hvita tänder. Fingrande på mynten i sin rock sade han:

— Du komma nu till Ysaïl. Jag ej vara säker i går på gatan om det vara du. Ha följt dig hela halfva dagen i går. Ja, säkert. Från järnväg och upp Clark. Åka kabel. Stiga af — följa dig. Men du skrämma mig, tro du ville döda mig. Ja. Nu du ej öppna. Jag tänka: han tänka polis nu komma och taga honom. Så jag försöka öppna dörr — som du bruka ...

Zigenaren skrattade lågt och underförstående.

— Som du bruka, upprepade han.

Skall jag gå till Ysaïl, frågade Hugo, ignorerande karlens mening, hvilken han blott till hälften fattade.

— Ja, ja, nu. Jag gå med och visa. Du taga något vackert med, liten gåfva till Ysaïl, liten present. Har du inte?

— Inte nu — men snart.

— Ah! Ja, du snart göra stor present?

— Ja, mycket snart. Snart få mycket fin plats, få bra arbete — du förstå?

Omedvetet talade Nordling samma abrupta och ofullkomliga engelska som zigenaren. Till och med hans starka brytning imiterade han.

Zigenaren skrattade och klappade händerna. Han nickade med hufvudet, ögonen tindrade.

— Ja, ja, du vara duktig gosse, Ysaïl berätta. God vän, god kamrat. Vi akta dig för polis. Ha, vi lura polis bra — du inte veta än ...

Nordling såg sig omkring. Han måste ändå lämna rummen, tysken skulle flytta in strax på morgonen, innan han gick till sin verkstad. Men Hugo öfvervägde om det var rådligt gå med denne gynnare, som rent af tycktes taga honom för någon rånare och inbrottstjuf. Han såg arken på bordet och kunde ej hjälpa att le. — Tjuf, ja, hvem vet, tänkte han, kanske jag till sist blir en vanlig Chicagobof. En gång förut togs jag ju för kamrat —

Så skrynklade han samman hvad han skrifvit kvällen förut och stoppade papperen i spiseln. Ingen skulle läsa dem.

— Stark, du vara mycket stor och stark, myste zigenaren — Ysaïl tycka om stor och stark gosse. Och du vara ljus. Ysaïl tycka om ljusa gossar från Ryssland ...

Hugo drog på sig kängorna. Så tog han hatten. Han torkade sig hastigt med en våt handduk i ansiktet, angelägen om att så fort som möjligt komma i väg. Den andre samlade hop sina dyrkar och de gingo ut. Hugo låste dörren och lade nyckeln öfver panelen. De spår, som syntes efter järnet, skulle ej märkas i den skumma farstun.

De väntade en stund i dimman, tills ett genomgående kabeltåg anlände. De togo plats längst fram bakom föraren. Zigenaren rullade en cigarrett och betalade på Hugos tillsägelse konduktören.

— Du får dubbelt en annan gång, sade han.

Zigenaren endast log.

Hugo satt tyst under färden ned till staden. Det hela föreföll honom främmande och omöjligt. När de kommo upp ur tunneln funderade han på att hoppa af. Men då framställde sig frågan: hvad skall jag ändå se’n göra? Bättre följa med på vinst och förlust och se hvad det blir till.

Och han föreställde sig Ysaïl i sin vackra och vällustiga dräkt inne i purpurrummet.

Vid ett hörn, där den stora spåröglan knutades, bytte de om vagn och foro ned i västsidans tunnel. Hugo sökte följa vägen, han fann att de en lång stund åkte uppåt Milwaukee avenue, den västra stadsdelens hufvudpulsåder. Men se’n kommo svängningar in på bigator, hvars krångliga namn han förgäfves sökte i hastigheten dechiffrera på hörnlyktornas namnplåtar. Sangamon street, trodde han sig sålunda läsa på en. West Madison på en annan. Slutligen stego de af och gingo därefter till fots längre västerut. Prärien började skymta. Efter några krokar hit och dit kring ruckel och öfver afskrädestomter stodo de utanför Ysaïls hus, Hugo igenkände staketet.

— Gå upp, hviskade zigenaren, jag gå igen. Ysaïl vänta.

Och han aflägsnade sig verkligen hastigt och försvann bakom ett lider, ur hvars plankrämnor gammal halm stack ut.

Hugo dröjde. Bottenvåningens dammiga rutor tittade sömnigt på honom, som otvättade och smutsiga ögon, öfver hvilka okammadt och testigt hår hängde. Fönstren, spräckta här och där, hade inga gardiner, man såg rakt in, rummen voro tomma, med trasiga tapeter, som stycktals hängde i trasor, fulla af fuktfläckar. Mossa och strån viftade för vinden kring fönsterkarmarna.

Då blicken nådde öfre våningen, såg han bakom fönsterglaset öfver porten Ysaïls vackra ansikte. De stora, glänsande ögonen, inramade i tunga svarta flätor, i hvilka glaspärlor virats, sågo under fällda lock leende ned på honom. Bakom de lätt öppna mörka läpparna skymtade de små skarpa tändernas rad, hvit som hos ett rofdjur.

Utan vidare betänkligheter öppnade Nordling porthalfvan och gick in. Den slog tungt igen efter honom, så huset skakade och rostiga riglar skrällde. Gångens dörrar halföppnades af luftdraget och visade de nakna rummen med upprifna golf, bristande takläggning och kalkfylld atmosfär. Trappan knarrade under hans steg, men där uppe stod Ysaïl i öfverbelysning och sträckte sina ljusomflutna nakna och runda bronsarmar mot honom.

— Du komma. Så snäll. Och du hafva vacker present åt Ysaïl — inte sant?

Hon lät Hugo kyssa sig. Med slutna ögon besvarade hon äfven hans kyssar, men till sist bet hon till i en fågelhackskyss, vred sig lös ur hans armar och ilade in.

— Hu, kallt. Kom in och du få något godt.

Hugo gick in och stängde dörren. Det stora rummet visade en ruskig bild i det grå morgonljuset. Gungstolarna voro dammiga och med flottiga eller tobaksbruna fingermärken på ekytans polering. Golfvet var svart af smuts och bordets duk var tidningspapper, på hvilket stora oljefläckar från den slarfvigt fyllda lampan med spräckt kupa kartritat sjöar. I fönstren lågo döda flugor, det såg ut som högar med korinter. — Men från fonddörrens springa lyste mellan dubbelskifvorna liksom förra gången rummet innanför i purpur och guld.

Och nu gick zigenerskan fram till dörren, sköt med ena handen upp dörrhalfvan och bjöd honom med en graciös armrörelse att stiga in.

Nordling tog några steg fram.

Där inne var ett helt litet rum utan fönster. Tak och väggar voro behängda med draperier i orientaliska mönster, vid de fyra hörnen hade de sneddats så att rummet på sätt och vis blef åttkantigt som det låga rökbord, hvilket stod i dess midt. Golfvet hade flera mattor, den ena ofvanpå den andra, smyrna och orientaliska, om äkta eller imiterade var omöjligt att afgöra. En låg divan löpte rundt åttkanten, på draperierna hängde cittror, elfenbensinlagda gitarrer och dolkar, kroksablar och halsband af mynt, falska stenar och stora glaspärlor. Från taket hängde på metallkedjor en stor skålformad lampa, eller rättare kupa, genombruten af galler och smidesverk samt besatt med stora, facettslipade olika färgade glasbitar. Skenet från denna lampa öfver de öfvervägande röda gardinerna och divanens gula öfverkast gaf det purpur- och guldskimmer åt rummet, som förut väckt Hugos nyfikenhet. Några stora skålar af hamrad, gul metall stodo på bordet. De voro fyllda med konfekt och cigarretter.

Ysaïl sköt till dörren och drog därefter för draperiet. Därpå sjönk hon ned på divanen och tecknade åt Hugo att sätta sig på andra sidan bordet. Han ville i stället komma närmare henne, men hon drog samman de fina svarta bågbrynen.

— Nej, måste lyda, annars inte få vara hos Ysaïl. Säg att Ysaïl bor vackert?

Hugo satte sig.

— Javisst bor du vackert. Jag har aldrig sett något så vackert. Jag har sökt efter dig, men ej hittat. Hvarför slutade du på Trocadero?

— Trött. Vi tala om annat, inte fråga om Ysaïl. Vill du ha kaffe eller dricka sorbet?

— Sorbet? Nej tack, får jag kaffe.

— Ja, rök cigarretter. Var snäll. Ysaïl snart komma.

Hon reste sig och Hugo såg att hennes bara små bruna fötter voro stuckna i ett par miniatyrtofflor af rödt läder med små guldfransarbeten kring kanterna. Den korta kjolen, som slutade strax nedom knäna, var paljetterad, men många af paljetterna voro borta och endast guldtrådarna lyste kvar. Lifvet liknade en öppen och rundskuren jacka af svart sammet och under slingrade en röd gördel kring den smidiga midjan. Håret hängde i fyra tjocka flätor och den enda prydnaden var banden af glaspärlor. Då hon försvann i ytterrummets dagsljus, syntes det att dräkten var sliten och dammig som en gammal kostym ur en teatergarderob.

Men det lilla gömda fågelboet i rucklet nära västerns prärie var i stället så mycket mer bedårande. Färgprakten stördes ej af någon obarmhärtig höstdager, det dämpade ljuset från takets skimrande lampa förgyllde i stället mattor och väggprydnader. Nordling tände en cigarrett, och den doftade som någon österländsk och mystisk parfym, och dess smala, ringlande spiral steg ljusblå rätt upp mot takdraperiet likt offerröken från silfverskålarna i en moské under halfmånens tecken eller från ormkopparna på altaret i en lianomslingrad Rhaddapagod.

Ysaïl kom tillbaka med två små blå porslinsaskar och två smala bägare i tulaarbete. Därpå lagade hon kaffet på arabiskt sätt, tände ett litet spritkök och serverade slutligen den tjocka, sumpiga drycken i de små bägarna. Men den heta och svarta vätskan var stark och god, Hugo hade aldrig smakat så godt kaffe. Han hade gärna sett att den åtföljts af bröd, ty hans mage började svida af hunger, men han ville ej erkänna det. Och efter en liten stund gick hungerkänslan, döfvad af det starka kaffet, öfver. Vid en cigarrett kände han sig helt mätt. Ysaïl låg på rygg på mattan och lutade hufvudet mot divankanten. Hon rökte långsamt, ögonen som vanligt nästan slutna, så att de svarta fransarna bildade ett fylligt tuschstreck, flätorna ringlande som svarta ormar på ömse sidor den obetäckta halsens runda båge.

Nordling kände en lättjefull domning smyga öfver sig. Han betraktade genom röken Ysaïl och skulle gärna velat ha henne bredvid sig, men han kom sig ej för att säga något. Ej heller ville han flytta sig, han tyckte han kunde ligga på detta sätt i all evighet och endast betrakta zigenerskans gåtfulla ansikte, belyst af rummets trollampel. Han var nära att sluta ögonen, cigarrettstumpen hade rullat från hans fingrar och hans hufvud sjönk djupare bakåt, då han hörde Ysaïls beslöjade stämma:

— Hvarför har ej gosse vacker present? Hvarför du ej göra något? Inte lyckas bra nu?

— Ysaïl, sade Nordling, plötsligt vaken, hvad tror du jag gör?

Hon skrattade sitt låga, porlande skratt:

— Ysaïl nog veta, nog förstå. Ysaïl ej dum.

— Hör på: jag gör ingenting. Jag har intet arbete nu, men jag får snart. Och då blir jag en stor man, en fin man — förstår du mig? — och förtjänar mycket pängar. Då skall jag hyra en vacker våning nere vid sjön på östra sidan och du skall komma och hälsa på mig. Jag skall köpa dig en vacker ring med en riktig diamant i och du skall få en ny dräkt från en fransk skräddare och en stor hatt och du skall gå med mig på teatern. Och vi skola ofta äta ute på franska restauranger och på Bismarck och hos Henricis och på Tonsetti. Vi —

Hon afbröt:

— Hvad arbete? Hvad arbete du mena?

— Jag vet ej om du förstår — jag är ingenjör — jag tänker emellertid på en uppfinning, som skall göra mig rik, det är med maskiner, ja, du kan ej begripa det, det hjälper ej att jag förklarar ...

— Hvad uppfinning?

— Ack, det är en maskin som skall lasta säd. Förstår du? — majs och korn och råg och hvete, som kommer i stora båtar och se’n tas upp och lägges i stora magasin, i de stora elevatorerna, du vet, som stå nere vid floden.

Hon nickade ifrigt, men hennes ansikte hade fått ett mörkt och missnöjdt uttryck. Hon satte sig upp och fäste ögonen fullt på honom.

— Säg, sade hon långsamt, när får du den uppfinning — när får du alla de pängar, de många pängar för uppfinning din?

— Å, det kan ske snart, vänta litet, nästa gång jag kommer hit, skall jag ha plats. Och jag skall säkert, säkert, ha allt med till dig som jag då förtjänat ...

Han menade hvad han sade. I sitt hjärta kände han sig rörd vid tanken på hur denna främmande halfvilda flicka tagit sig an en okänd gatans nattfågel. Det skulle han aldrig glömma, och hans första veckopänning skulle gå till en liten minnessak, om än aldrig så ringa, åt Ysaïl.

— Hör, sade hon, jag ej förstå så mycket, men — men jag förut trodde du vara en gosse som våra. Du säga så, då vi första gången träffas. Hvarför? — Nå, Ysaïl icke veta, ah, Ysaïl tycka om dig ändå. Lofvar du komma snart igen med vacker present och många pängar, så skall Ysaïl alltid tycka om, alltid älska dig?

Hennes ansikte växlade, det var nu fullt af ljuf rörelse, ögonen trånade, munnen lofvade, rösten flöt honungslen och de runda armarna lindades lidelsefullt kring divanens sjalar. Hon snodde de gula styckena till kuddar och tryckte dem därefter till barmen, naggande med sina spetsiga och hvita tänder i deras franskanter, under det de bärnstensskiftande ögonen sågo upp på Hugo genom hårets glesa ridå.

Han famlade efter hennes kropp, men hon kröp undan, reste sig i ett språng och stod rak vid ingångens draperier med fingret på munnen.

— Tyst, vänta — rök cigarrett — Ysaïl komma strax tillbaka.

Hon var ute, innan Hugo hunnit komma fullt upp och han hörde blott prasslet af gardinerna och därefter hur dörrhalfvorna skötos till och, tyckte han, en nyckel vreds om. Då han kände på dörren bakom purpurtyget, fann han också att den var stängd och han var för tillfället fånge, inlåst i Ysaïls åttkantsrum.

Men den smula oro, han genast kände, försvann snart vid tanken på hur vacker Ysaïl nyss varit. Han lade sig raklång på zigenerskans plats på divanen, hvilken bibehållit värmen af hennes nacke och den sällsamma doften af hennes hår, och tände en cigarrett.

På nytt höll en domning på att smyga fjättrar öfver hans sinnen, när hviskande röster nådde hans öra. Så svag var förnimmelsen, att han först trodde sig drömma, men då höjdes en manlig stämma, som han tyckte sig igenkänna, och Nordling satte sig upp. Han lyssnade skarpt. — Riktigt, tre, om ej fyra röster blandades till ett lågt och ifrigt samtal alldeles i hans närhet. Och en af stämmorna bar tonljuden af Ysaïls musikaliska röst. Han hörde tydligt de gurglande vokalerna, som liknade källporl, och de hväsande konsonanterna hvilka ljödo som säfsus och vindsmek.

Men de talande befunno sig ej i ytterrummet. Ljuden kommo från motsatt håll — det måste finnas ett rum innanför purpurkammaren.

Försiktigt reste sig Nordling. Han trefvade med handen på bortre väggens draperier. Det första var en röd matta med smala, blå och gröna inslag i form af trianglar och ovaler, men under hängde en tunn hvit silkessjal med breda, ljusgula bårder. Den löpte på ringar, hvilka måste vara tygöfverklädda, ty de rasslade ej. Han fann en snodd och då han försiktigt drog i den, gick gardinen ljudlöst åt sidan, blottande en liten svart dörr. Och nu hördes rösterna tydligt. Hugo närmade örat.

Han kunde ej uppfatta ett enda ord. De talade på ett främmande språk. Af allt att döma blefvo de plötsligt ense, ty de tycktes alla eftersäga samma ord och därefter skiljas. Ordet lät som ett upprepande af stafvelserna zi-ska.

Hugo fick brådt draga för gardinen och ordna mattan. Sedan lade han sig ned på divanen och fortsatte röka. Upptäckten af ännu en innersta dörr förbryllade honom visserligen, men hvad hade han väl att frukta? Detta folk, som han ju ej visste hvad det kom från, vare sig de nu vore zigenare eller något annat, hade naturligtvis sina egna, främmande sedvänjor. Och han var ju tydligen alldeles för fattig och obetydlig, ännu åtminstone, för att kunna, om han ville tänka sig det värsta, vara utsedd till ett plundringsoffer? Han skulle emellertid gå Ysaïl inpå lifvet med ett par frågor.

Låset knäppte. I nästa sekund var flickan inne. Hon satte sig lugnt på sin förra plats, alldeles ofvan Hugos hufvud och tog ett par sockrade dadlar ur skålen. Nordling sträckte handen efter sötsakerna och fick fatt i en liten oval tingest, som såg ut som en rosenröd mandel. Han smakade den, den var äckligt söt och kvalmigt parfymerad, så att han måste gömma den i sin näsduk. Därpå satt han upp.

— Hvarför du fråga efter andra flickor, när du har Ysaïl? sade hon endast.

Hugo vidblef:

— Men den där dörren?

Hon ryckte på axlarna och drog missnöjdt ned mungiporna.

— Det också är Ysaïls rum. Jag sofva där inne, men du aldrig få komma dit, när du alltid fråga efter andra ...

Hon kastade upp benen på divanen, tände en cigarrett och tillade:

— Det ej finnas några andra flickor — bara Ysaïl. Jag endast säga så för att narra dig.

— Och hvarifrån kommer du — är du zigenerska — hvilka äro de andra — hvem är han som hämtade mig — hvad vilja ni mig? Berätta, Ysaïl!

— O, så många frågor! Jag tycka om dig, du vara stark och ljus gosse från Ryssland och Ysaïl tycka om dig — är det ej nog? Hvarför fråga så mycket, hvarför alltid vilja veta? Ah, man skall aldrig fråga — folk alltid ha bättre, då de ej veta allt! Om jag få vackert halsband, Ysaïl ej dum och fråga: hvarifrån komma vackert halsband — hvem gjorde vackert halsband — berätta om vackert halsband! Ysaïl tiga och taga emot gåfvan och vara mycket glad och mycket, mycket tacksam. Man skall icke fråga, icke veta ...

Hon talade med en obeskrifligt lustig och intagande min, spärrande upp sina stora och vackra ögon vid vissa vändningar och grimaserande med munnen, som gjorde de smala läpparna piruetter. Nordling betraktade henne förtjust. Hon fortsatte:

— Du vara lik en stor gosse i Ryssland.

— Såå — har du då varit där — kommer du från Ryssland?

— Ah, dessa dumma frågor! Ysaïl icke veta. Skall jag sjunga och spela för dig?

Hur gärna Hugo än annars skulle hafva velat höra den underliga flickan, trodde han sig likväl denna gång för nära gåtans lösning, om han fortsatte fordra svar på sina frågor. Han vidtog därför:

— Nej, nej, inte nu, sedan. Om du berättar om dig något, så lofvar jag att ej komma hit förr än jag har mycket saker med åt dig och har mycket pängar också ...

Ysaïl skrattade. Det var det låga skrattet med underklangen af bitterhet i. Och hennes ögon hade en nyans af förakt i blicken. Hon lät hufvudet falla bakåt och korsade de små fötterna, hvarvid de röda tofflorna föllo af. Hon tände en ny cigarrett och sade mellan rökpustarna:

— Så, jag vill berätta då och hvad jag berätta skall heta: Ysaïl icke veta.

Hon vred sig mot honom på sidan, drog upp fötterna under paljettkjolen och stödd på armbågen, med handen djupt in under de svarta flätorna, talade hon, blicken skådande långt i fjärran:

— Stort torg vid vacker hamn med blått, blått, blått vatten. Många skepp med gula segel, med röda segel, med blåa segel, med röda och blåa och gula segel. Och på torget hvita tält öfver långa bord, där alla köpa och sälja. Många vackra saker, o, så vackra! Skålar och mattor och krukor och halsband och vapen och flickor. Ja, flickor. Unga, vackra, nakna flickor. Och Ysaïl litet barn då. Någon köpa Ysaïl ...

Men hvad han heta, och hvad staden heta och hvad stadens land heta — Ysaïl icke veta.

Ysaïl fara på häst, Ysaïl fara på skepp, Ysaïl bo i stort vackert hus, alldeles hvitt, med många höga, smala hvita torn. En vacker kanal flyta förbi och spegla alla hvita, höga tornen. Ysaïl leka i trädgårdar, som växa på taken och se många vackra flickor dansa. En gammal man röka vattenpipa, när månen gått upp och kanalen är svart, under det vackra, hvita huset. Många tjänare slå i sorbet och vifta stora blad och några spela och sjunga sagor.

Där Ysaïl växa upp och heta Ysaïl, kallas Ysaïl, men hvarifrån Ysaïl först komma, hvad Ysaïl först heta — Ysaïl icke veta.

Och sedan — ack, Ysaïl kan ej säga. Hon vandra i skog, hon vandra öfver stepp, öfver berg. Ysaïl dansa på torg i stora städer, hon dansa i skog vid eld, som brinner i natten. Ysaïl träffa vacker gosse med långa, gula lockar, Ysaïl hålla mycket af honom och han dansa med Ysaïl. Men vacker, ljus gosse gå en natt från Ysaïl och Ysaïl är ensam med fattiga män, som vandra i skog, öfver stepp, öfver berg. Sedan Ysaïl fara på största skepp långt bort — fara hit. Och möta dig. Ysaïl tänka på första gosse och hålla mycket af dig ... Ysaïl dansa på Trocadero, blifva trött, ligga ensam här och röka cigarrett.

Ysaïl ofta längta. Men hvad Ysaïl längta efter — Ysaïl icke veta.

Du säga att du en dag gifva Ysaïl vacker present. Ysaïl skall blifva mycket glad. Du kanske sedan blifva stor man, rik man och du snart glömma Ysaïl. Hon skall fara på skepp, fara på vagn, fara till många länder. Och hon skall dansa och sjunga och träffa många vackra gossar och få många vackra presenter. Men en gång skall hon fara till ett stort lands största stad och alltid stanna där.

Men när det blifva och hvad den stadens land heta, dit Ysaïl en gång gå — Ysaïl icke veta.

Hon tystnade och vände sig om på ryggen, slutande ögonen. Nordling hade betagen lyssnat. Han tyckte sig aldrig ha hört något så naivt vackert och alla hans misstankar flyktade. Minnet af hennes sång i Wosslicks källare dök upp och han frågade, i det han reste sig och gick öfver till zigenerskans plats:

— Säg, Ysaïl, är det detta du säger då du sjunger till den lilla gitarren?

Ysaïl slog upp ögonen och hviskade med dunkel och drucken blick:

— Ja, jag sjunga det på mitt språk.

— Och ditt språk — hvad är ditt språk?

Han knäföll vid divanen och tog fatt i de tunga flätorna.

Men hon log endast och skakade på hufvudet.

— Ysaïl icke veta, sade hon.

Därpå sträckte hon vällustigt sin ormkropp, sköt armarna under nacken och slöt ögonen fast.

*                    *
*

En timme därefter gick Hugo Nordling sin väg. I ytterrummet stod hans vägvisare, mannen med mynten i jackan.

Han log hemskt. Hugo hade ej förr sett detta leende, det liknade ett rofdjurs grin, en vargs, en gams grin.

— Kom, sade han, jag visa dig till kabeltåg. Jag veta, att du ej just nu hafva pängar. Du taga detta. Du sedan hjälpa oss.

Och han räckte den förvånade svensken en tiodollarssedel, hopvikt, skrynklig, tummad och till ytterlighet smutsig.

Nöden har ingen lag och Hugo stoppade på sig sedeln. Han kom sig ej för att tacka utan mumlade endast:

— Vänta, vänta — du skall få tillbaka allt — allt.

Utanför huset var gråkall höst. Långt bort öfver kvarterets ruckel reste sig i dimman affärsstadens skyskraparhus, som jättelika och oformliga fästningstorn, sammanbundna med väldiga vallar. Kyrkspirornas spetsar doldes i de låga molnen och allt efter som de båda männen gingo, tätnade dimman. Den lurade tjockare i hvarje grändmynning och när de nådde en hufvudgata, i hvars midt löpte kabelns dubbla trerännsspår, hade lyktor tändts.

— Du snart komma, var det sista Hugo hörde ur ett rödaktigt töcken, när han svingade sig upp på en skakande platform.

Han tyckte sig åka i ett sagoland och i hans hjärna tumlade två tankar: Ysaïl, pängar — pängar, Ysaïl.

Men också något annat rördes under hvirfveltankarna. Hvad det var, kunde Hugo ej klargöra för sig. Ibland tycktes det taga fast form och blifva som dämpade hviskningar till en sorts entonig melodi i takt med vagnens monotona dunkande öfver skenskarfvarna. Men därpå upplöstes det likt cigarrettröken under smideslampan i Ysaïls rum, och då kändes det som något oroande och hotande, något som väntade likt det dolda och okända bakom en hemlighetsfull, stängd och svart dörr.

Kabeltåget rullade framåt i dimman på sin färd genom de milslånga gatorna.

VI.

X.
Arbete.

Hugo slet med skälfvande fingrar upp det lilla hvita, enkla och aflånga kuvertet, hvars firmastämpel i vänsterhörnet på en gång blygsamt och medvetet i små typer bar blott två namn: Frazer & Chalmer. Högerhörnets kaminröda tvåcentsfrimärke med Washingtons bild var afstämpladt Chicago, mottagningsdagens morgon. Den maskinskrifna adressen var nära på korrekt, endast slutbokstafven, g, saknades i namnet Nordling.

Memorandalappen var till halfva sin storlek öfversållad med medaljer kring en vy af firmans väldiga fabriker. I rödt tryck annonserades dessutom verkets sista artikel, en nyuppfunnen kopplingsskruf, och den var afbildad i pregnanttryck på guldgrund. Slutligen följde i en lång spalt namnen på samtliga officianter inom det stora kompaniet.

Själfva brefvet var maskinskrifvet och lydde: