Ysaïl: En berättelse från Chicago

Gång efter annan genomläste svensken den korta skrifvelsen, som innehöll för honom nyckeln till framtiden. Han slukade orden, han präntade i sig hvarje stafvelse, hvart skiljetecken, papperets format, tryck, egendomligheter, vattenstämpeln, till och med det lätta sudd som kvarlämnats öfver skrifmaskinens djupblå bläck efter kopieringen. Han lärde sig namnen på listan öfver de presiderande styrelsemedlemmarna i bolaget, hans hjärna fotograferade i minnet för evig tid den betydelsefulla lappens hela utseende in i minsta detalj, kuvertet, frimärket, de taggade kanterna efter konvolutets febrila uppfläkning. Och med ett leende, som tycktes stelna till en mask öfver hela ansiktet, satt Hugo Nordling på en köksstol nere hos fru Ostroem länge stramt stirrande och höll det öppnade brefvet rakt utsträckt framför sig, oviss om han borde gråta eller skratta.

Så hade då till sist lyckan skiftat och tillfället kommit. Hans fantasi ville skena i väg i det oändliga i takt med hans klappande hjärta, och han tyckte sig höra rullande guldmynts rassel mellan hvinet från jättefabrikers remmade svänghjul. Men lika hastigt efterträddes lyckoglädjen af en strupsammansnörande ångest, och han sade till sig själf att det hela var endast en chimär, den vacklande grunden för en korthusbyggnad. Han skulle ej kunna gå dit förr än i morgon, då han först nu på kvällen fått brefvet, och då skulle det kanske vara för sent! Eller ock ville de blott fråga om något — det sades ju ej ett ord om arbete i det afmätta meddelandet. Men — matter, previously mentioned, det kunde dock endast betyda en sak: den förut afhandlade frågan, det vill säga arbete! Och på nytt klang och jublade det inom panna och pulsar.

Slutligen steg han upp. Den känsla af yrsel, som bemäktigat sig honom, fanns ännu kvar och i ett lätt rus af väntande framgångar sprang han uppför trapporna. Presidentvalet var för länge sedan undanstökadt, republikanerna hade ånyo vunnit, den förre presidenten var återvald och alla spådde landet en lysande affärsframtid. — Helt säkert, mumlade Hugo, skall detta blifva till något, helvetet är öfver för denna gång och nu gäller det att skapa det jordiska himmelriket, hvilket nog i alla fall har silfver- och sedelväggar!

Han mötte den förnämsta hyresgästen, amerikanaren mr Harden, som kom ut från badrummet i tredje våningen. De stötte nästan ihop och Hugo tog ett steg baklänges, i det han på sin ledigaste engelska lät följande mening rinna som vatten öfver läpparna.

— Excuse me — är i brådska — glad nyhet. Har just fått en ytterst förmånlig plats ...

Amerikanen sken upp.

— Såå. Glad att höra det. Hvilken bransch?

— Ingenjör.

— Mycket bra — men hvilken firma?

Hugo sade långsamt, betonande hvarje stafvelse:

— Frazer & Chalmer.

Mr Harden blef förvånadt och betydelsefullt allvarlig. Han höjde ögonbrynen, spände blickarna uppriktigt mot svensken och sträckte ut sin hand:

— Gratulerar er, unge man — gratulerar er af allt mitt hjärta. Ni är en son af John Ericsson — af hm — af John Ericssons land, menar jag. Och sådana äro alltid välkomna hos oss, de göra Amerika heder. De hjälpa försvara — likt Ericsson — vår ärorika örn, och stjärnbaneret skall — skall — stjärnbaneret skall alltid svaja öfver deras hufvuden. Vill ni gå med och ta en cocktail?

Mr Harden hade talat med af rörelse och djup mening vibrerande stämma, Hugo tyckte sig se tårar glänsa i hans järnbruna ögon. Han blef själf nästan rörd. Visserligen tyckte han sig för ej så länge sedan ha hört ungefär samma godtköpsfraser i ett annat och obehagligt sammanhang, men det gjorde detsamma, ty nu hade han arbete. Han tryckte hårdt Hardens hand och svarade:

— Tack, mr Harden, jag värderar sådana ord högre än om de kommo från en landsman — de — de äro endast afundsjuka.

Han visste ej hvarför han egentligen gaf denna obehöfliga karaktäristik — orden lades honom mot hans vilja af någon inre makt i munnen.

— Naturligtvis går jag gärna med, tillade han.

Han kände sig smickrad, men tänkte samtidigt tyst:

— Du skulle ej vara så förekommande, om jag fortfarande vore utan arbete, din yankeeräf!

Och så gingo amerikanen och svenskamerikanen ned till en bar och drucko visky.

Därinne stodo ett par svenskar. Hugo betraktade dem medlidsamt, nästan med förakt och ansträngde sig att gifva den amerikanska betoningen åt sitt språk, och han fick anledning att omtala firman Frazer & Chalmer ett par gånger. Då de lämnade det lilla kaféet, kände han sig stolt och lycklig öfver sitt sällskap. Han tyckte sig ha genomgått en hemlig gradrecipiering och blifvit upptagen i en medborgarorden, han var ej längre arbetslös, ej svensk, han var amerikan. — Han hade fått arbete.

Följande morgon var Nordling tidigt uppe. Han tog en kall dusch och lät raka och klippa sig innan första frukosten. Barberaren fick höra några ord om den nya anställningen och äfven till den svarte skoputsaren, den hvisslande negerpojken i hörnet af Dearborn avenue, gafs en vink om Frazer & Chalmer. Gamla fru Ostroem sken af välvilja, också mister Ostroem myste och begagnade tillfället att tillskansa sig en femma af sin hustru. — Det väckte stort uppseende hos samtliga inackorderingar och pigor att se hur påfallande kordialt mr Harden hälsade Nordling just som de tunna pannkakorna med maplesirap serverades.

Men då Hugo stod utanför portalen till kontorshuset öfver på västra malmen och lyssnade till dånet från ugnar, hjul och hammare inom fabriksområdet, kände han sig som en liten pojke inför sitt första skolbesök, och det var ej utan att hans hjärta klappade i förfäran som de stora bälgarna, pistongerna och vidundren inne i de skakande glas- och järnbyggnaderna på andra sidan verkstadsmuren. Därinne arbetade hundratals sotiga kroppar under hvisselpipors hvin, kättingars rassel, vinschars skärande jämmer i skenet af flammande härdars intensivaste hvitglöd. Muskler knötos till stora, hårda bollar och lemmar vredos, vändes, sträcktes och krymptes samman vid alla slags bänkar, sågar, maskiner, saxar och fruktansvärda knifvar. Ångan fräste och vatten rann, kolstybb yrde och metaller forsade, plåtar böjdes och stora lastvagnar rullade på smala spår öfver och under jord. De stora båglamporna svängde och flämtade som lågande solar och alla människor sprungo i vild brådska kring sina göromål. Men inne på kontoren sutto fina unga män böjda öfver böcker och räknade och skrefvo och i ännu en annan fil af ljusa rum ritade hundra unga ritare stora, hvita ark fulla af tuschens svartaste och underligaste geometriska krumelurer, dem sedan de tusen armarna skulle mekaniskt följa vid sina tunga och flåsande hammare, hjul, tänger och smältformar. Och dit in skulle lilla svensken Hugo Nordling och bli stor.

Han drog djupt efter andan, rätade upp sig och steg beslutsamt in genom de stora glas- och bronsdörrarna.

En livréklädd portvakt häjdade honom:

— Hvarthän?

Nordling kramade brefvet i sin ficka.

— Mr Hall, sade han.

Portierens ton nyanserades litet respektfullare:

— Mr Hall? Well, sir, femte dörren till vänster, den här högergången ...

Han slog med handen nedåt en korridor som vid semaforsignalering. Hugo följde anvisningen. Då han efter en nervös knackning öppnade en mahognydörr, såg han i skarpt ljus i ett högt och smalt rum en mager, svartklädd herre med indianprofil sitta vid en elegant pulpet. Elektriska ringledningar funnos ett helt batteri af på en särskild liten polerad skifva, hvars emaljknappar lyste som skrifmaskinstangenter. Herr Hall pekade på en stol, svängde sin egen så att ljuset föll bakifrån och sade därpå helt kort:

— Ni önskar —?

Hugo sträckte fram sitt bref.

— Så, godt. Nåväl, mister Northing, ni är välkommen. Ni har tur. I går var ni bestämd för en sextiodollarsplats, en kopistplats i blåtrycksrummet bland fyrtio andra kopister. I dag får ni af en händelse sättas in i ett specialrum, där ni blir ensam med en till och er månadslön är hundra dollars. Och hvilken kamrat se’n — unge Bullard, ende sonen till Bullard i Philadelphia. Om ni är klok, sir, så blir ni god vän med honom. Ni förstår — mycket god vän ...

Amerikanen log och sköt en listig blick ur sina svarta ögon. Nordling log tillbaka, han kände sig yr och lycklig.

— Vi vet, fortsatte Hall, edra rekommendationer — men de betyda intet. Jag är öfvertygad om att ni reder er, och, hur var det, hade ni ej vissa planer — en uppfinning — en ny idé?

Hugo rodnade af glädje, de kommo således ihåg hans utläggningar, vid de föregående, fruktlösa besöken.

— Jo, stammade han, jo — jovisst, jag har i åratal grubblat på en uppfinning.

Mister Hall log ännu vänligare:

— Hur var det nu, var det på elektroteknikens område?

— Nej, en elevator, en spannmålsele —

— Javisst, javisst ja. Er store landsman, John Ericsson, som vi amerikaner alltid skola minnas och erkänna, kommer ni kanske att täfla med. Nå, det blir en senare fråga. Emellertid — välkommen hit och var viss att stjärnbaneret och vår stolta örn alltid med glädje hälsar hvilken främmande son som helst, som vill sätta in sina krafter i — i, låt oss säga — deras lands storhet.

Hall svängde stolen tillbaka och räckte brådskande sin hand åt svensken.

Hugo reste sig.

— Förlåt, sade han, skall jag —

— Ja, ni skall stanna med det samma. Det är sant, vi ha för vana att, om så önskas, utbetala första månadens — men endast första! — lön i förskott. Allt annat drages per vecka och i efterskott. Dessutom afsättes dels denna första månads lön, dels ännu hundra dollars med tio dollars i månaden, så att ni, om ni skulle önska lämna oss om något år, då har tvåhundra dollars innestående. Förstår?

— Ja visst, jag tackar —

Amerikanen talade nu fort och affärsmässigt:

— Behöfs ej. Gå ned till assisterande kassören och hälsa från mig — jag varskor honom nu:

Han tryckte två gånger på en ledningsknapp.

— Så där!

— Förlåt, ännu en sak — skulle — skulle jag ej uppvakta någon af cheferna — herr Frazer eller —

Hall skrattade.

— Nej min unge vän: Frazer är död och Chalmer bor i New York, jag har själf aldrig sett någondera af dem. De ha ingen aning om er ...

Och han vände sig brådt mot sin pulpet och började lyfta på brefbuntar.

Hugo gjorde en liten bugning och gick.

Nere i det stora kontoret, som liknade en bank, fick han sina pänningar. Då han kände den lilla rullen frasande sedlar tryckta i västfickan ryste han af välbehag. Och när han hunnit hälsa unge Bullard, som väntade honom i ett ljust och luftigt ateljérum, och funnit att den blifvande kamraten var en fin, vacker och leende ung man, kände han lust att gråta af tacksamhet. De förhörde med några enkla frågor hvarandras kunskaper och funno hastigt ut att de skulle sympatisera förträffligt. Hugo fick i uppdrag af öfveringenjören, som var tysk och i största hast passerade på en flygande rond, att taga ihop med genomskärningen till ett nytt järnvägshjul. Han konstaterade att han med lätthet förstod de knapphändiga orderna och en känsla af obeskriflig trygghet fyllde hans bröst. Inom hans tinningar sjöng det och brusade — arbete! arbete! arbete!

En gäll hvissling skar luften. Den räckte fulla fem minuter och tycktes till sist blifva så intensiv att örhinnorna värkte. Andra hvisslingar stämde i, längre bort, gällare, svagare, kortare, längre. Alla den stora västsidans stora fabriker blåste lunchtimme. De olika fabrikshusens maskinbuller afstannade så småningom. Hammardån, hjulrullande, motorernas stönande andhämtningar upphörde. Det blef jämförelsevis stilla i luften, som nyss vibrerat af tusen malmstämmors skrin, hväsande och surr och klang. Klockan var tolf.

Gnolande en vals drog Bullard af sig lösärmarna af vaxduk. I ett hörn af rummet var en marmortoalett med slipad spegelglasskifva och kallt och varmt vatten. Han fyllde den lilla runda bassängen från de lysande nickelkranarna och den utvalda tvålen spred en svag mandeldoft i rummet. Det lilla toalettskåpets linnehanddukar lyste, nystrukna och färska, som hvitaste snö.

Hugo stod vid ett af de stora fällfönstren. Solen föll in öfver värmeledningens glänsande galler och ute i det ljusa diset aftecknade sig långt bort öfver fabriksbyggnader, vinschar, kranbalkar och broskelett Auditoriumteaterns väldiga fyrkant. Det fula och massiva tornet såg ut som en aflägsen jätte, hvilken stod kapprak vakt mot Michigansjöns blanka spegel.

— Vi gå ut och äta tillsammans, sade Bullard, så kan jag sedan visa er hvar jag brukar köpa mina ritgrejor. Det är hos Abbott på Madison street.

Alltjämt gnolande kammade han sitt lockiga, midtelbenade hår. Slutligen färdig tände han en cigarrett och drog Hugo ut.

— Vi ha en timme på oss, kom låt oss ta’ ett tåg ...

Nere på gården ringlade en bred svart folkorm. Det var arbetarna, som gingo till frukost. De kommo massvis ur komplexens inre, men ordnade sig sedan på led, ty de måste gå genom en tidtagningsmaskin vid utgången.

— Det där slippa vi, sade Bullard muntert.

Och Hugo Nordling log ett gladt och redan litet öfverlägset leende. — Ty han hade ändtligen, ändtligen arbete!

XI.
Den innersta dörren.

En decemberafton kom ingenjör Nordling från City under norra flodarmen genom den dubbla kabeltunneln. Han hade nyss skilts från ingenjör Bullard och var på väg hemåt. De hade ätit middag nere i staden och tömt en flaska rödvin, och denna ovanliga dryck hade hetsat upp Hugo, så att han föredrog att promenera i stället för en ståplats i de öfverfyllda tågvagnarna, som oafbrutet, bildande en enda lång kedja, doft rasslande, rullade förbi honom.

Det var en egendomligt mild vinterkväll. På förmiddagen hade den första snön fallit, men som vanligt hade vädret kastat om och nu var det ljum tö. En i ljusskenet nästan saffransgul modd täckte körbanan, och spåren lyste våta och blanka gatan upp. Bakom svängbrons höga stolpar, bakom spannmålstornen, kajvaruhusen och frukthallarna brann blodröd kvällshimmel.

Men ur tunnelmynningen sköt tåg efter tåg. De breda banden ringlade långsamt ur det svarta, gapande hvalfröret, svängde upp på Clark street och försvunno långsamt mot mörkret kring parkfonden. Vagn efter vagn gled förbi, fick belysning af någon hörnlykta eller skyltruta och visade då raderna af bleka arbetaransikten, som trötta tätt trycktes mot hvarandra, skuldra vid skuldra, näsa mot nacke. Slokhattarna skuggade likgiltiga, hårda, slappa, stelt stirrande anleten. De unga fabriksflickornas österländska drag sågo lidande ut i det osäkra skimret och männens breda axlar, kraftiga nackmuskler eller ock hvita, lungsotshärjade och tärda ansikten blefvo till typer som ej tycktes höra till mänsklig ras, endast imitera den. På detta sätt sammanpackade, i kompakta massor, hvilka forslades fram, en lefvande last, vagn efter vagn i ett oändligt, aldrig slutande tåg, kunde de tros vara några fulländade maskiner, hvars arbetande delar bragts till hvila och som något konstruktörsgeni roat sig med gifva människogestaltens former.

Klockan slog sju i Notre Dames hvita torn och trafiken blef oerhörd. De stora lastvagnarna körde upp i gränder och tvärgator för att utvänta kroppsarbetarnas hemtåg. Kuskar och packkarlar gingo in på närmaste krog och utefter trottoarkanterna stöddes bicyklar i hundratal. Endast automobilerna tutade alltjämt otåligt efter plats.

Hugo hade stannat vid hörnet af Ontario street. Han betraktade frånvarande ett halft dussin poliskonstaplar, som med battongerna förgäfves bemödade sig bereda genomgångar för människofloden.

En af dessa poliser föreföll Nordling bekant, men han kunde ej minnas hvar han sett honom. Han såg ut att som de andra vara irländare, men i hans buttra uppsyn låg något godt, något sträft och så att säga korrekt godmodigt. — Jag har sett honom förut, tänkte Hugo och följde hans mera humana knuffningar med battongen. — Gud vet om jag ej rent af talat med honom ... Och vid tanken ryste Nordling lätt ty den upprullade för hans inre syn hela svältperioden före hans anställning.

Nu hade han varit öfver en månad hos Frazer & Chalmer och allt hade gått på bästa sätt, han var hemvan där, hans arbete uppskattades, Bullard var hans bästa vän, redan var han inbjuden till hans Philadelphiahem. Och bakåt ville ej Hugo tänka i onödan — han tyckte sig därvid blifva räddare nu, då allt var väl öfver än då krisen faktiskt pågått.

Som han emellertid lyfte blicken för att fortsätta framåt, träffade den Wosslicks stora källarskylt, och en här af minnen stormade på honom.

— Hvar fanns Ysaïl?

Ett par dagar efter det han börjat på fabriken hade han en söndagsmorgon farit ut till Ysaïls hus. Han hade haft nya kläder från topp till tå, en sjöskumspipa till zigenaren, som lånat honom pängar, och en liten ring åt Ysaïl. Men zigenerskan hade ej varit hemma och hela emottagandet hade varit så underligt och förläget att Nordling ej gjort om besöket. Visserligen hade mannen enträget bedt honom, men samtidigt skelat och sneglat så otäckt och lömskt under lugg, att Hugo fått bestämd afsmak för vidare umgänge. — Han hörde ej längre hop med dem.

Men nu — nu, hvar fanns Ysaïl? Om han blott finge en enda gång till trycka henne intill sig, nu då han var säker, var på solsidan och skulle kunna njuta utan att tigga. Han erinrade sig plötsligt att hon ju ej ens visste hvad han hette — hon hade aldrig frågat. Ja, hvilken underlig tös, hon frågade aldrig, det var ju nästan overkligt ...

Trottoarens folkström började nu åter vaja och svänga framåt. Kabeltågen rullade alltjämt förbi, men ej fullt så tätt. Vagnarna glesnade, passagerarna började uppblandas med butikbiträden. Hugo fick en knuff af någon, han sneddade gatan och gick in till Wosslicks. Då han öppnade svängdörren och mekaniskt lyfte blicken mot gatfonden, såg han hur kabeltågens släpvagnar, hvars violetta och röda ögon blinkade efterst, slukades af vintermörkret.

Salen var sig lik. I det töckniga ljuset från pelarnas lampor skymtade den förfärliga oljemålningen öfver Karl den Stores intåg, och de tre flugsmutsade porträtten öfver hvar sin dörr sågo stelt och melankoliskt ned på samlingen af slarfvigt klädda kroggäster. Matbordet i sitt hörn doftade som en kloak och bland de trasiga resterna på flottiga brickor och i nedspillda karotter blänkte gaslågan under korffatet. Den lilla böhmiska kyparen höll på att sågspåna det fuktiga golfvet.

Hugo blef stående vid diskhörnet. Han tyckte på en gång att stolarna voro för smutsiga att sitta på, borden för klibbiga, människorna för sluskiga, hela lokalen för ruskig att för honom kännas vid. De som rörde sig därinne voro främmande ansikten, nya för dagen kanske, men de voro ändå alla samma nattyper, samma lifvets skuggfigurer som han sett förut.

Och längst bort stod O’Neill. Advokatens ansikte var pussigt och spöklikt hvitt. Hans svarta ögon under de uppsvällda locken stirrade dystra på hyllans glas. Bredvid honom, inom disken, stod Wosslick. Han var ännu fetare än förr och tycktes knappt orka draga blossen ur den cigarr, som hängde mellan hans blåröda läppar.

— Får jag ett glas öl, sade Hugo.

Nu kom böhmaren fram. Han kände ej igen Nordling. Doppande sina nedspånade röda armar i en balja isvatten, som stod under en tunna, torkade han dem därefter på sitt fläckiga förkläde. I det samma ljöd ett skri genom rummet.

Det kom från O’Neill. Han hade stigit fram på golfvet och kastat nerohufvudet tillbaka, snigellockarna klibbade som af svett vid hans bleka och vackra panna.

— Nu får den mensch ein anfall igen, mumlade den lilla vaktmästaren, pass man blott på ...

— O’Neill, sluddrade värden och slog med handen slött i diskskifvan. — O’Neill, sä — säger jag, nu får det vara slu — va — vara slut, säger jag på det här. Gå och skrik nå’n annan stans ...

Wosslick vände trumpen sin rygg åt gästen.

Men O’Neill hörde ej. Hans ögon började plötsligt lysa med ett skimmer som hos sig långsamt tändande glödlampor. Han intog position som en talare, slog ut med handen och röt:

— Gentlemen, lyssna! Ja, det är slut, jag har ej vidare att tillägga. Men jag böjer mig ej för juryns beslut, jag respekterar ej, jag resignerar ej. Jag går min väg, det är allt. Se hit!

Snabbt drog han en liten flaska ur fickan, satte den till munnen och skrek:

— Skål, kamrater — nu går advokaten James Francis O’Neill ...

Han tömde det lilla glaskärlet som därefter krossades mot golfvet, då han lät det falla. Själf stod han upprätt några sekunder, under det att hans ansikte fruktansvärdt förvreds och ett hest vrål steg från hans läppar. Därpå störtade han handlöst omkull.

En ögonblicklig förvirring följde. Hugo tappade sitt ölglas, fradgan stänkte på hans benkläder. Wosslick såg ut som om han träffats af slag. Han höll sig med båda händerna i disken och stammade tillintetgjord:

— Man kommer att stänga min bar — herre gud, jag blir ruinerad — mina herrar, ni äro vittnen att det var själfmord — jag kunde ej hjälpa det — mina fiender skola säga — — —

Men ingen lyssnade till värden. Alla trängdes kring den olycklige advokaten. Någon tog upp den sönderslagna flaskan. Bitarna kvarhöllos af etiketten, som var röd, och på hvilken lästes under en dödskalle och ordet Poison: Carbolic acid.

Genast skreko flera stämmor om hvarandra:

— Han har tagit gift — en har tagit karbolsyra — spring efter polis — doktor — gift — karbolsyra ...

Men O’Neills kvidan hade tystnat. Då han fallit omkull, hade han vältrat sig öfver på ryggen och efter det benen krampaktigt sammandragits, hade de börjat trumma mot golfvet i snabb takt som trumhvirflar. Men snart hade fötterna upphört med de hemska ljuden och efter några sparkningar låg han orörlig, stel, död. Liket var fläckadt af sågspån, det såg ut som hade imperatorsgestalten dragits ut från en arena.

Hugo vågade ej se på den döendes ansikte. Han kände sig sjuk och matt, och ännu en gång upplefde han i denna lokal känslan af att genomgå en dröm. De omkringståendes prat om advokatens egendomligheter, hans hastiga sortie och om Wosslick och polisen, föreföll som ord utan mening, hvilka klingade fjärran och ofattbart. Helt maskinmässigt fann Nordling ett glas i sin hand, han tömde det och fann att det var visky, men han kunde ej förstå att han begärt det. Då de andra tackade förstod han att värden bjudit på detta graföl.

Nordling sträckte på sig och såg sig omkring. Alla diskuterade fortfarande själfmordet. Han gick långsamt mot dörren, stannade en stund, men då ingen märkte hans aflägsnande eller bad honom stanna, öppnade han raskt och gick ut. I detsamma stod zigenerskan framför honom.

Vinet, ölet och viskyn kom hans blod att sjuda. Han tyckte att ett tunt flor, skärt och gult, låg öfver gatan, framför husen, för de redan julsmyckade butikernas eklärerade grannlåtsfönster. Ysaïl fäste sina mörkgula ögon på honom och log.

Ett ögonblick dök ansiktet af den gamle höfdingen, eller hvad han var, upp tätt bakom Ysaïls skuldra. Men äfven han log, så de hvita tänderna blottades och blixtrade under hans mongoliska mustasch, och zigenerskan sade några ord på det främmande språket och båda skrattade. Så försvann han som genom en fallucka, och Hugo måste också skratta, då han tog Ysaïls arm under sin och de gingo ned i en bigränd. Mörker uppslukade dem, han hörde blott polisvagnens gonggong skrälla och såg en skymt af den svarta begrafningsvagnens täcklåda, som i karriär vek om ett hörn, följd af en springande folkhop. Därpå voro de djupt inne i gränden.

— Ysaïl, hvart gå vi?

Hon svarade, i det hon ökade stegen:

— Hem till mig. Du minnas dörren?

Hugos hjärta klappade hårdt.

— Ja, sade han ifrigt, den innersta dörren. Hvad mer?

— Så du komma med Ysaïl. I morgon jag fara bort.

Men Hugo, som kände sig i det ökade stadiet af ett rus, aktade ej därpå. Han ville stanna flickan och upprepade gång efter annan:

— Så hör då, Ysaïl — stanna, lyssna, vi gå ej hem till dig, kom med mig — vi gå ned i sta’n, på en teater, på ett hotell, vi skola supera —

Men hon drog honom i armen:

— Var ej dum — kom ...

De veko kring hörn, gingo öfver gårdar, genom lutande portgångar. Stundom snafvade Nordling.

Han fortsatte att bevekande mumla:

— Så hör — jag har pängar — mycket, mycket pängar.

Hon skrattade sitt låga ormskratt:

— Har du? Då Ysaïl glad! Har du nu gjort den uppfinning?

— Ja, ja, ja — mycket, mycket pängar.

Och plötsligt stannade han, uppgifven af trötthet och slog sina armar kring henne.

— Jag går ej längre, förklarade han.

— Se så, nu äro vi här — se!

Och verkligen, Hugo trodde sig igenkänna det gamla rucklet. I mörkret reste sig ett lågt hus med ett staket utanför. Marken var uppblött och gyttjig.

Han hörde Ysaïls röst före sig:

— Kom — här är Ysaïl.

Ett ljussken slog en bred flamma i natten och rektangeln var en dörr. Därpå knarrade trappan under hans steg, en ny dörr och han famlade sig igenom ett svart rum, där han stötte mot bord och stolar, ännu en dörr och mjuka mattor kändes under fötterna likt gungande tufvor i kärr. Ett draperi drogs undan — en sista dörr och Hugo stod i en liten kammare, hvars väggar voro filt- och mattbelysta. Han visste ej hvarifrån belysningen kom, men skenet var hafsgrönt, och då han sjönk ned, märkte han att han satt på en låg och bred säng, fylld af brokiga kuddar, sjalar och präktigt färgade täcken. Och Ysaïl kröp tätt intill honom, slog sina nakna armar kring hans hals, bet honom i kinderna och kramade honom, som ville hon kväfva honom.

Ett ögonblick förekom det Nordling som visade sig midt på väggen zigenarens grinande ansikte, men det försvann genast. Han såg Ysaïl resa sig och räcka honom en metallbägare.

— Drick, sade hon.

Hugo ville skjuta bort drycken. Den luktade parfym och kväljde honom därför. Men flickan blef ond. Hon stampade med sin lilla fot och rynkade ögonbrynen. I detsamma kastade hon af sin jacka och Hugo såg henne nu stående alldeles rak, med hårdt lindad gördel kring de smidiga höfterna, endast en armslängd ifrån sig. Han famlade efter broschen af slipade glasbitar, som fäste gördeln.

— Drick först, sade hon.

Då drack han.

Dryckens kvalm försvann, den var i stället isande och förklarande, och nu såg han att Ysaïls kammare inom den innersta dörren ej var liten utan ett stort långt galleri. Taket, som var hvälfdt som en dôm och hade utskärningar likt moriska arabesker, var öfversålladt af ljusblå stjärnor, femuddade, i en oändlig rad, och kanterna voro rubinröda som vin eller blod. Från dessa stjärnor kom också ljuset och det var ej längre hafsgrönt utan blått, som himlens eter. Och kring väggarna stodo smala pelare, lindade med band, likt barberarnas skyltpålar, och de vredo sig omkring sig själfva så att spiralerna löpte uppåt, mot stjärntaket. Men mellan pelarna föllo i motsatt riktning, det vill säga mot golfvet, vackert färgade vattenströmmar, som flöto ut öfver det marmorrutade golfvet, hvars sneda, svarta, röda och hvita kvadrater tycktes hoppa i hvarandra. Längst bort böljade tjocka sidendraperier likt solbelysta kvällsmoln i storm. — Men Ysaïl var försvunnen.

Det gjorde dock ingenting. Det var så vackert och underbart att ligga där och se på detta kaos af krypande, svängande, hvirflande och bugande ränder, strömmar, växlande takfält och stjärnytor. Ibland blefvo de till trianglar, som kröpo in i hvarandra, ibland till roterande cirklar, ibland till en enda massa af fallande facetter i prismats färger, likt glasbitarna i en leksakskikare. Och slutligen föreföll det Hugo som sväfvade han själf, och han tyckte sig se O’Neills ansikte, men ej dödt, utan lefvande, och mister Ostroems ansikte och den grinande zigenarens korplugg. Han såg en flod af ansikten, ett haf af ansikten, de passerade förbi som arbetaretåget på Clark street. Och alltsammans, ansikten, stjärnor, moln, pelare, Ysaïls kammare, hennes egen vaga drömbild, det blåa ljuset och den röda gördeln, stadens mörka gränder, af hvilka han oförmodadt såg en perspektivisk rad, allt, färger, lif och rörelse, slocknade i ett nu och det blef ogenomtränglig natt. — Han kände en stelnande förnimmelse som frystes hans kropp till is.

*                    *
*

En hvit vårdag vaknade ingenjör Hugo Nordling fullständigt och klart till medvetande. Det var i en säng på allmän sal i Alexian Brothers Hospital.

Och så småningom berättade man honom att en gråkall vintermorgon hade ett par privata polismän från Pinkertons, som händelsevis snokade igenom stadens värsta utkant, funnit en så godt som naken man på prärien. De hade trott honom död af ett krossår i nacken, men han hade lefvat upp, tack vare en konstitution, som måste blifvit förberedande grundlagd af generationer bönder i ett härdande nordiskt klimat.

Där Hugo låg i den stora salen under en anslagstafla, liknade han med sin kloroformluktande hufvudbindel en sårad soldat. Bullard sade det åt honom, då han besökte honom och meddelade att firman hade plats öppen för honom, om han raskade på med att krya till sig.

Nordling tänkte på liknelsen och tyckte att den ej var så oäfven. Han hade stupat på okändt fält, men först efter en strid, som redligen varat i många och långa månader.

Då han en ljum eftermiddag gick ifrån lasarettet, kände han att han nu först riktigt vaknade till en ny värld med nytt lif och endast vakna intressen. Det fanns ej längre sagor och drömmar, och skulle någonsin fantasien tagas i anspråk af hans ritarhjärna, så skulle den dock vara af så pass substantiell natur, att den kunde omsättas i klingande valuta.

Detta meddelade han sin vän Bullard följande dag, då de båda stodo lutade öfver vinkelborden uppe i det ljusa ateljérummet. Och Bullard tyckte det var förståndigt sagdt och båda lyssnade lika förnöjda — halft andäktigt, halft lockade att takthvissla — till maskinernas buller nere ifrån gården, hvilket kom rutorna att sakta dallra som då tonerna vibrerande genomströmma en kyrkas orgelpipor.

Den inledda polisundersökningen angående ett mordiskt öfverfall efter narkotisk bedöfning, samt rån, med mera, på en ung ingenjör, gaf intet resultat. Detta beroende på de sväfvande uppgifter, den unge mannen kunde meddela. Icke ens huset, enligt hans påstående beläget i något af de ökända, ruskiga kvarteren på andra sidan af nordvästra flodarmen, var han i stånd att utpeka. Hvad beträffar de zigenare, han sökte gifva en beskrifning af, så voro de likaledes omöjliga att uppspåra.

XII.
— — — — — — — — — — —

Långt efteråt, då Hugo lämnat såväl Frazer & Chalmer, som den stora staden, många år efteråt, då han gjort och länge sedan sålt sin uppfinning och var gift och hade barn och hette Hugo Northing (H. Northing Esq. of the firm Northing, Bullard & Bullard, Iron and Steel Works, Pittsburg, Penn.) — tänkte han ibland på Ysaïl.

Han mindes också den hårda perioden, då han saknade lya och kula och icke visste hvar han skulle luta sitt hufvud, och fastän han undvek att tänka för mycket tillbaka, sammanväfdes alltid, när det dock skedde, denna tid på ett underbart sätt med Ysaïl.

Det kunde hända, att när fru Northing — née Bullard — någon sommar låg i London eller vid Rivieran, herr Northing efter ett herrsamkväm gick ut och satte sig på sin hustrappa och i den tropiska sommarnatten tänkte öfver sitt lifs öden.

Så underligt kunde då hans tankar gå, att han oförmärkt suckade djupt. Där han satt ensam och tyst framför sitt präktiga parkavenyhus af huggen brunsten, skulle man ha svårt att förstå, hvarför han suckade. Det är ej heller troligt, att han ens själf riktigt fattade det. Möjligen trodde han det bero på att han med hvarje år blef tvungen att arbeta allt trägnare — det var nu en gång så, att det arbetet grep sin man allt fastare — och att järnmarknadens spännande timmar på aktiebörsen tillsammans med spekulationerna vid ritbrädet tärde en del på hans nerver. Men hur som helst, i nattens stilla timmar tänkte han på hvad han gärna ville kalla kamptiden.

Då kunde han med nästan ett litet leende erinra sig den stora stadens långa gator. Den stora staden, som lefde på människors blod, svett och hjärnmassa, som slukade millioner offer och som tog till fånga dem, som strömmade dit, fängslade dem inom sina granitmurar för alltid, kramade dem, trampade på dem, dödade dem — som födde vansinniga hopp hos tusen och lät ett par för dryg betalning nå tinnarna, när deras hår redan tunnats af och blicken och hjärtat blifvit okänsliga. Men som trots allt, dock var den stora staden, där nuets underverk föddes och lefde.

Han log trött, då han mindes de långa nätterna, de vilda feberdrömmarna, de förtviflade tankarna, nattens skuggor, gatans människor, grändens faror och hungerns fasor. Hans öga skådade fjärran bakåt, inåt, nedåt, när han kom ihåg de skälfvande figurer, som, i evig kretsgång kring det tunga lifshjulet, befolkat hans värld den tiden. Han letade efter deras namn och anletsdrag och hans visste ej alltid om han gissade rätt, där han satt på sin stentrappa ensam i natten, ty han hade för länge sedan bannlyst dessa skuggor ur sitt minne.

Också ännu längre tillbaka vandrade hans tankar, och de kretsade för någon kort halftimme kring det lilla stackars landet uppe i norr, från hvilket han för alltid vandrat bort. Men där hade han ännu mindre beröringspunkter, det var som efter en organisk operation — en bortskuren lem, hvilken ersatts af en mycket starkare, om ock konstgjord. Nej, det lönade ej mycket, att grubbla på, de som en gång tänkt på lille Hugo Nordling och hoppats i stilla glädje att han skulle blifva en duktig man, de voro döda och borta och de hade ej fått tid vänta och höra om hans utveckling. Och ingen annan heller troligtvis, annat än möjligen genom dunkla och lösa rykten, ty han umgicks aldrig med landsmän.

Men märkvärdigast var, att någon enstaka gång, någon sällsynt, ljum och enslig nattstund, kunde mister Northings tysta suck stiga af annan orsak. Äfven den hade han svårt att för sig klargöra innebörden af, men han kände dock att den rörde sig öfver, hade sitt ursprung i hans äktenskap.

Ty hur lyckligt allt gestaltat sig för honom här i lifvet, var det äfven här något han hungrade efter. Det lilla ordet kärlek behöfde ej ovillkorligen ha gemenskap med ordet hustru, men med kvinna skulle det väl i alla fall i hvar mans lif någon gång sammankopplas. — Och det hade det nog ej i herr Northings.

Dessa underliga tankar voro emellertid så sällsamma och utom den sfär, Hugo Northing rörde sig i, att han halft af feghet ej vågade pejla deras djup. Det var som hade han likt mannen i spökhistorien fruktat att få se under kistlocket sitt eget förebrående jag.

Då kunde visionen af Ysaïl stiga upp. Och plötsligt, som ett stjärnskott i natten, trodde han sig se hennes fina och grymma anlete afteckna sig mot den stora stadens nattbelysta bakgrund. Och åren därborta stego upp ur glömskans graf, i hungersvepningar, i tårdukar, i det tysta släpets och motgångarnas svarta dräkter.

Så småningom sammanblandades hennes namn med de åren, blef ett begrepp för dem. Det var som hade kamptiden smultit in, gått upp i dessa fem bokstäfver, och ibland förekom det honom, som hade hon varit något overkligt. Allt efter som år lades till år bleknade bilden af Ysaïl och slutligen stod hon i hans minne endast som en produktion af hans hjärna, och han trodde ej längre att han någonsin träffat henne. Hon blef ett namn, som han någon gång förvånad mumlade. Och då han riktigt tänkte efter, tycktes det honom, som hade han ju aldrig kunnat möta en sådan kvinna.

— Hur, sade han till sig själf, skulle det gått till? Hon är på sin höjd en bild af den stora stadens nattsida — ej mer. Jag, som inte, vare sig utom eller inom mitt äktenskap, tycker, känner mig ha verkligt ägt en Ysaïls syster, en af hennes olagligt eller lagligt fallna systrar, hur skulle jag ha kunnat ägt Ysaïl ...

Och han upprepade för sig själf, ensam i den tysta och balsamiska natten, på stentrappan till sitt rika och tomma granithus:

— Hon skymtade sporadiskt en gång — i den stora staden — hon var den stora staden — gatan, natten, Ysaïl — — —

Så blef hon en svältens fantasi, en hungerdröm.