Ysaïl: En berättelse från Chicago

II.

IV.
The boardinghouse.

Dörren åt gatan stod öppen till gamla fru Åströms inackorderingsställe vid Chestnut street. En mager piga sopade trappuppgången och från hallen stod dammet som en rök öfver förstutrappan, på hvars järnbalustrad satt en par och fyrtiårs herre i hvit jockeymössa och rökande en silfverbeslagen sjöskumspipa. Hvar gång den unga flickan närmade sig honom och lutade sig ned i sitt arbete, passade han på att tämligen djärft och hårdhändt krama henne hvar så föll sig, hvarvid hon blodröd i ansiktet, men med blickarna drunknande i mannens karamellvackra utseende — innefattande glänsande bruna, fullkomligt uttryckslösa ögon samt stora svärtade mustascher — hviskade:

— Nej men jisis, mister Ostroem då — låt bli — tänk om missis ...

Ned ifrån köket trängde matos: lukt af biffstek, af pannkakor, som gräddades, och den syrliga aromen af förvällda tomater.

Hugo Nordling kom gatan uppåt. Han var ännu stel i lederna, men budskapet om pänningar hade stimulerat mer än mat och hvila. Han sökte erinra sig hur mycket han egentligen kunde vara skyldig fru Ostroem för den tid han bott och ätit hos henne på kredit. Ett halft år hade han bott där och däraf betalt för två månader, sedan hade han då och då stuckit åt henne någon dollar — men å andra sidan hade han ibland lånat af henne. Han var nog skyldig för fyra månader à tjugufem dollars, alltså hundra dollars. Gud i himlen, hundra dollars! Och hvad kunde brefvet innehålla? Det var förmodligen från hans moster, den snälla, tåliga, undergifna, gamla, goda moster Kristin, som af sin lilla kassörskelön försakat ihop hundra kronor till den älskade systersonen i Amerika, och nu sände dem, då hon ju aldrig fick bref, till det hus, hon trodde att syster Karins Hugo alltjämt bodde i. — Här fick Hugo tårarna i ögonen, ty han mindes den döda modern. — Och hundra kronor — tjugufem, tjugusju dollars! Hvad skulle den beskedliga mistress Ostroem låta nöja sig med?

Nordling var framme. Han tänkte öppna järngrinden och gå in matsalsvägen. Matsalen låg, liksom köket, i souterrainvåningen.

Då fick mister Ostroem sikte på honom.

Han flög upp som en retad kalkontupp. Därpå blef han likblek i ansiktet och hans blå skäggbotten lyste. — Det var periodiskt återkommande anfall af ursinnig ilska hos denne drönare, och de kunde drabba hvem som helst af hustruns inackorderingar. Nordling hatade han på grund af ett inbilladt förolämpande öfversitteri under den tid, denne hade pängar och han själf, som vanligt, ej förtjänade något. — I verkligheten var han från början en skicklig finsnickare, men hade i det nya landet innehaft en fördelaktig hofmästarbefattning hos en millionär och under denna sin butlertid gjort bekantskap med den tjugo år äldre kokerskan, gift sig med henne och förmått henne på sina ganska dryga besparingar sätta upp ett boardinghouse. Hvarefter han lefde lugnt på sitt ståtliga utseende, under ständiga tiggerier från hustrun och mystiska antydningar om en politisk plats, som i framtiden väntade honom, då en viss person blefve vald till borgmästare.

Mister Ostroem rusade ned från trappan. Pekande på Nordling med pipskaftet, som skälfde i hans hand, framstötte han, darrande på målet:

— Hvad vill ni här — låna pängar af gumman — våga inte gå in — för jag vet inte hvad jag gör — ut —

Hugo smålog.

— How do you do, mister Ostroem, sade han lugnt. — Jag vill betala gumman litet pängar ...

Herr Ostroem slog om.

— Betala — nå — ja — det — det kan ni göra till mig.

— Naturligtvis — men gumman har brefvet.

Ostroem gick mulen uppför trappan. Han skulle dock om en stund kanske kunna få en femdollar af gumman till sin biljardspelning — det enda han numera var skicklig i.

Hugo gick ned och in i matsalen. Det var ett aflångt rum, lågt i taket, hvitstruket, blommor för fönstret, som stötte i marken, och ett långt bord med hvit duk längs midten, afdelande två rader rottingstolar. Tre lampor med reflexskärmar af bleck hängde i taket öfver bordet, belysande dess center och bägge flyglar. Centern kommenderades af en väldig fruktskål med magert innehåll, flyglarna hade hvar sin förman i ett par bordsställ af skurnött nickel, bärande legendariska rester af cakes och marmelader. Mellan dessa framstående poster kommo de underordnade i form af brödkorgar, hvilka däremot voro pyramidaliskt väl försedda. Gemene man slutligen bildades af ett batteri tomma tallrikar på dubbla leder, och hvilkas gradbeteckning kunde sägas vara de fettränder, det flottiga diskvattnet i hastigheten kvarlämnat. Vapnen, för att fullständiga liknelsen, knifvar och gafflar, lågo staplade tillsammans med en hög sammanrullade grå fältkappor — servetter — på en liten hörnhylla. Lamporna voro ej tända och det var skumt i salen, trots tidig förmiddag. Golfvet luktade såpa och fukt efter nyligen skedd skurning och från fondens kök hördes en vredgad kvinnoröst. Det var matmoderns. Flickan, som städat, fick sin skrupens för slampigheten med herrn, hvilket mistress Ostroem nedifrån iakttagit genom spiraltrappans midtelurhålkning. — Hon använde den som ett ofantligt såväl tele- som stetoskop.

Hugo Nordling väntade några minuter. Stormen i köket lade sig och snart hördes därifrån endast smällandet af spiselluckor och kastrullock. Dörren gled upp och fru Ostroem kom in.

Hon var en liten tjock och rund gumma med ett par vänliga grå ögon i ett degansikte, färgadt rödt af arbetet vid ugnen. På hufvudets glesa grå testar bar hon en liten svart spetsmössa, hade små guldringar i öronen, mycket breda och tjocka vigselringar på ett kort ringfinger och vid en rem kring lifvet en väska och en stor nyckelknippa. Hon log fryntligt som en gammal clown vid åsynen af Nordling.

— Nå, hur har herrn det — något jobb ännu? sade hon.

Och då han ej genast svarade, oviss om taktiken i genmälet, fortsatte hon omedelbart med en viss gammaldags gemyt:

— Såja, mister Nårdling, nog kommer jobb — det är bara att hålla i. Här är bref till honom, få se hvad det kan vara. Och Ostroem tänker gå.

Eftermeningen, som tillades i hviskande ton och kunde tyckas sakna sammanhang med frågorna för öfrigt, var gummans vanliga sätt att sluta hvilket resonnemang som helst och betydde att Ostroem hotat med att lämna henne. En hotelse som naturligtvis aldrig sattes i verket. Hugo log också:

— Å strunt, han vet nog att han aldrig får ett bättre boardinghouse än här! Jag väntar ännu, jag, på den där utlofvade ritarplatsen hos Frazer & Chalmer. Äfven Western Electric har gifvit mig godt hopp ...

Det sista var endast ett godt hopp i Hugo Nordlings fantasi för att stärka intrycket för tillfället, men den första firman hade verkligen på en rekommendation från Göteborg antecknat den unge svenskens namn.

— Och det där brefvet ... sade Hugo dröjande.

Gumman hade satt sig och knäppt upp sin väska. Hon tog upp ett aflångt kuvert med fyra svenska frimärken och fem små sigill på.

— Mister Nårdling är väl snäll och tänker på mej! sade hon i en sorts klagande underton och räckte honom brefvet. Därefter blef hon sittande med ögonen riktade på den unge mannen.

Han var en smula generad. Det fanns ej annan råd än att bryta brefvet. Emellertid gick han långsamt fram mot fönstret, liksom för att kunna se bättre, höjde kuvertet ett par gånger mot dagern, slet hastigt upp det, under det han vände värdinnan ryggen, nappade en sedel, kramade den ljudlöst samman i handen, låtande samtidigt lacken knastra för att förtaga möjligt prassel, och förpassade den snabbt som en trolleriprofessor i en västficka. Det hela tog två sekunder. — Han snurrade rundt.

— Få se, sade han, hvad någon hygglig själ har skickat.

— Har inte mister Nårdling skrifvit hem efter viss summa då? frågade fru Ostroem i missräkning.

— Nej, nu har jag ju plats hvilken dag som helst, sade Nordling i lätt ton. Han tillade:

— Och då vill jag ej oroa dem ...

Värdinnan suckade.

Hugo sprätte upp sidorna af kuvertet för att gifva sig sken af att ej ännu ha tillräckligt öppnat det. Därpå drog han fram två sedlar och ett sexviket brefark.

— Se, sade Hugo litet forceradt muntert, se bara, mistress Ostroem, gull, gull, lull, lull — och redan växladt i amerikanskt mynt.

Han tillade vemodsfullt:

— Det blir ej mycket i vårt mynt, men där hemma betyder sjuttiofem kronor mycket, ofta nog.

— Yes, yes, suckade gumman.

— Nå — rättvis delning, här är tjugu dollars, hälften hvar, var så god fru Ostroem.

Han räckte henne en tiodollarssedel.

— Tack, tack.

— Och så kan fru Ostroem vara snäll och växla den här kanske?

Värdinnan öppnade sin väska, stoppade ned de bägge sedlarna och började skramla med mynten.

— Jag vet knappt om jag kan — jo, det blir jämnt det, en femdollar i papper och fem i silfver om mister Nårdling vill?

— Tack, kära fru Ostroem — jag önskar jag kunnat gifva mer ...

Han vek ihop sedeln och stoppade de stora silfvermynten i byxfickan. De tyngde skönt.

— Hvar bor Nårdling nu? frågade gumman och reste sig pustande.

Hugo valde den billigaste gatan, han visste, för sitt svar:

— På Market street.

— Hos svenskar?

Han visste ej hvarför, men svarade instinktivt:

— Nej, hos tyskar.

— Yes — dom ska’ väl ha lite’ dom med ... Vill han ej äta litet?

Värdinnan slätade ut ett dukhörn på slagfältet, hvars trupper alltjämt stodo i parad.

— Tack fru Ostroem, men kunde jag få ta ett bad? De ha inte badrum därhemma.

Han lade märke till att gumman efter betalningen uteslöt herrtiteln och kände sig plötsligt nedstämd.

— Jo vars, gå upp bara.

— Och så har jag visst litet tvätt, som jag ej kunde ta ut när jag flytta’?

— Ja vars, ta’t. Det ligger i Nårdlings gamla rum, som ej är uthyrdt.

Gumman skumpade ut i köket och Hugo klef trapporna med fyra steg i taget.

Men då han kom in i sitt forna lilla bakgårdsrum, som blott innehöll en säng, en byrå och en stol, sjönk han ihop. Han kände sig ytterligt matt och ånyo kom den utestängdes förtviflan öfver honom.

Och han dolde sitt ansikte. Den stora kroppen skakades af snyftningar och tårarna sipprade mellan hans fingrar. Han var för vek, han dugde nog aldrig — hvad skulle han göra — hvad skulle det väl bli sedan —? Och dessa pängar — detta bref som han knappt vågade läsa, ty han kände sig ovärdig ...

Med blicken bländad af tårar läste han, mumlande orden med kväfd röst som i en stapplande bön vid någon kärs bår.

Och han läste:

Nordling satt länge och stirrade på en punkt. För hans ögon dansade och brände i eldskrift det lilla brefvets affärstydliga, nu af ålder litet darrande piktur. Och detta omsorgsfulla och vackra pränt framkallade en bild. Han såg mostern med sitt bleka, fina, förgrämda anlete. Den tåliga, genom gråt i det tysta förbrunna blicken, det nu tunna hårets gråa slingor, den böjda gestalten vid sin pulpet i den pedantiska landsortsstadens kramhåla. Han såg hennes genom lidanden tillkämpade lugna min, det vackra undergifna leendet. Han tänkte på hennes aldrig pliktsvikande arbete under de långa åren, som beröfvat henne alla illusioner, äfven de minsta, till och med den lilla önskan att få besöka ett par kära grafvar. Och hennes bild framträdde mot ett hem och ett land, som han kände sig aldrig mer skola få se. Och han tyckte sig redan död. Och gripen af den utvandrandes plötsliga ångest, hvilken är den i natten utstöttes, kastade han sig öfver sängen, bet i kudden för att dölja ljudet af de krampsnyftningar, som ville kväfva honom och grät sig slutligen till sömns som hade han än en sista gång varit ett litet hemlöst barn.

*                    *
*

Det var skymning då han vaknade. Han reste sig förvirrad och lyssnade. Genom trappuppgången steg slamret af porslin och glas, som diskades. Han såg på det hopskrynklade brefvet, hvilket han ännu höll kramadt i handen. Så blef han sig själf igen, kall och eftertänksam som den ännu efter kastningarna studsande immigranten bör vara. Han stoppade ned brefvet, såg på den undansnillade sedeln — jo, det var en tiodollars — och beslöt att gå ned. Efter att hastigt hafva tvättat ansikte och händer begaf han sig utför spiraltrappan.

I andra våningen mötte han fru Ostroem. Hon skrek till i förskräckelse.

— Jisis, jag trodde det var en burglar ...

— En röfvare — jo jag tackar, ånej, inte än.

— Har inte mister Nårdling gått än, men gå då ned och ät — alla ha redan haft supper. Och Ostroem tänker gå.

— Nu igen?

— Han ville ha fem dollars till den där biljarden — hvem vet om det är till den för resten — och jag hade ju inte växel, herrn fick ju det. Så måste jag ge honom tiodollarn, och nu får jag väl icke se honom i natt.

Det var inte långt ifrån att gumman snyftat. Nordling fortsatte nedåt matsalen. Värdinnan ropade efter honom:

— Kom upp i parlorn se’n och språka litet ...

— Tack, ja, jag skall titta in i förmaket.

Matsalsbordet var ett härjadt fält med skrynklig och såsfläckad duk och tusentals brödsmulor. Efter stormningen hade anförarna beröfvats allt innehåll och alla linjer voro brutna, alla punkter i oordning. Till och med soja- och senapskopparna erbjödo anblicken af djupt förfall. En ensam flygellampa belyste melankoliskt valplatsen.

Hugo åt med glupsk aptit den kallnande maten, som den magra flickan framsatte. Hon hade rödgråtna ögon, förmodligen syndens lön för annan person. Tomatsoppa med små kex afslutade måltiden.

Fru Ostroems kära parlor, det vill säga hennes salong, hennes förmak, var hennes stolthet. Det innehöll allt som var smaklöst af en tapetserarfantasis utsväfningar. Gardiner, mattor och hemska draperier hängde och slängde på, öfver och under allt. En del hade spetsar, en del broderier, en del plyschbollar och tofsar, en del hade alla dessa attribut tillsammans. Äfven en möbelsnickares värsta deliriumssyner funnos afbildade i hans produktion i form af vansinniga möbler, omöjliga att komma under fund med. Allt var naturligtvis billigt, men dyrt betaldt enligt landets afbetalningssystem.

Nordling gick in.

I rummet sutto fru Ostroem och en ung dam i en sorts soffa, som liknade en orgel. En liten ljuslockig flicka stod vid skuggan af en stol, hvars spindelben, andedräktsäte, hårfina karm, och allt, var helt och hållet förgylld. Detta spröda machverk var nämligen ej afsedt att sitta på.

— Lajsa, sade den unga damen, uttalande Lisa på engelskt vis, rör ej stolen!

— Insch-ni-jör Nårdling från Stockholm och miss Maud, också från Stockholm, från op’ran — presenterade fru Ostroem, vänligt leende.

Det var en ganska ung flicka, smärt och hade varit vacker, men med något trött och lidande, något slocknadt i anlete och blick. Det slog Nordling att samma förgrämda uttryck mindes han från sin barndom både i sin mors och mosters ansikten. Det var som hade en gång något ramlat, något brustit för dessa kvinnor, och minnet af illusionens slutliga flykt outplånligt stämplat deras drag.

— Mamma, sade den lilla flickan, kan den herrn sagor?

Den unga kvinnan rodnade, men log samtidigt.

— Var tyst, Lajsa.

Hugo kände sig beklämd. Han tänkte på sitt bref. Han såg också att miss Maud var fattigt och trasgrant klädd och att barnet hade något hektiskt öfver sig. Plötsligt hostade det — en våldsam hosta som kom det lilla bröstet att arbeta i kramp och färgade det magra ansiktet blodrödt under guldlockarna.

— Tack, kära fru Ostroem, för mat, stammade han.

— Sitt ned, sitt ned, sade gumman. Här ä’ alla gästerna borta i kväll, på teatern förstås, det är ju lördag. Men fröken är glad att slippa en gång — hon är vid Mc Vickers ...

— Jaså, sjunger —

Miss Maud skrattade. Det såg inlärdt ut.

— Nej, jag dansar, jag var ett tag vid operan hemma, men det — det är bättre här. Jag kom till världsutställningen, jag och en kamrat. — Nästa vecka ha vi en ny pantomim: Ali Baba och de fyrtio röfvarna.

— Sitt, uppmanade värdinnan, sitt, sitt.

De satte sig. Nordling sjönk till synes ned i en byrå — men det var en emmastol. Samtalet gick trögt, då och då afbrutet af barnets frågor och hostanfall. Nordling föreslog till sist att få gå efter litet öl — han skulle ändå ha en cigarr. Damerna tackade med förtjusning. I köket lånade han en bleckflaska — den sedvanliga hämtaren. Då han återkom, hade han med sig, utom ölet, två buteljer ingefärslemonad och en påse kanderade dadlar, köpta vid gathörnets vagnsstånd. Ute var det alldeles mörkt och ganska kyligt. Han undrade om han skulle få tillbringa natten i sitt gamla rum.

Miss Maud tände en cigarrett, som Nordling erbjöd. Fru Ostroem hade satt fram glas på en chaislong som var ett bord.

De talade om Sverige. De talade försynt om det gamla landet, som om en död. Hugo fick känslan af att sitta långt bort från verkligheten och se på något genom ett flor. Den lilla flickan bad honom med de små tunna armarna om hans knän:

— Snälla du, tala om en saga ...

— Så bra hon talar svenska, sade Nordling, vänd till fröken-modern.

— Det skall hon åtminstone lära sig, svarade dansösen lifligt och med ett uttryck i rösten som skilde sig från den annars tämligen än konstlade än simpla ton, hvari hon talade.

— Snälla du, snälla du, berätta! upprepade barnet bedjande.

Han lyfte upp flickan.

— Och om hvad, liten?

— Sagan om lilla Lisa.

— Jag vet ej om jag kan —

— Om lilla Lisa, du vet. Om Tummelisa ...

Nordling mindes skoldagarna och då han hvarje lördag för sparad veckoslant i hörnets boklåda köpte ett subskriptionshäfte af den store danskens sagor. — Tummelisa var det ... Ah, hvar fanns väl hans barndoms bibliotek nu? Han såg vägghyllan i sängkammaren, vindskupan med det lilla bord, som var hans, kaminens ventilögon och luckans röda gallermun, där kolen lyste mellan tänderna. Han hörde faderns tunga andhämtning från utdragssoffan, på hvilken han tog den för det sjuka hjärtats skull förbjudna middagsluren. Och öfver plåttaken föllo flingorna i kapp med blåskymningen.

— Tummelisa, sade än en gång det lilla svenska utskottsbarnet i det främmande landet.

Och Nordling berättade.

Han diktade själf och lade till där han ej kom i håg, men det var en mycket vacker saga, och både gamla kokerskan Ostroem med sitt spiselbrända och bekymmerfulla stackars gumansikte och den unga gatflickan, som sökte lära sitt olagligt födda barn sitt hemlands språk, lyssnade som i ottesång. Och i den lillas blåringade och stora ögon lyste det som af reflexer från heldagsljus och hon glömde sina dadlar och sökte hålla tillbaka hostan så mycket som möjligt. Och utvandraren själf med en stundom skymd blick och ibland underligt tjock röst talade alltjämt om Tummelisa, som hade ett grannt lackeradt valnötskal till vagga och blå violblad till madrasser och till täcke ett rosenblad. Och som en natt togs bort och flöt utomlands på ett stort näckrosblad och träffade alla de stygga och fula paddorna och ollonborrarna och råttorna och fick skälfva af köld och digna af trötthet och hunger. Och han berättade om lilla Lisas alla äfventyr och pröfningar, och om fågeln som var nästan ihjälfrusen, men kvicknade till, och till sist flög bort med Tummelisa från allt det stygga och fula.

— Och se’n? sade lilla Lajsa.

Hugo läste som ur bok — det var som hade en minnets skåpdörr slagits upp från förr:

— »Så kommo de till de varma länderna. Där sken solen mycket klarare och himlen var dubbelt så hög, och vid diken och hägnader växte de vackraste gröna och blå vindrufvor. I skogarna hängde citroner och apelsiner, luften doftade af myrten och krusmynta, och på landsvägen sprungo de vackraste barn och lekte med stora, brokiga fjärilar. Men svalan flög ännu längre bort, och det blef allt vackrare och vackrare. Under de präktiga gröna träden vid den blå sjön stod ett skinande hvitt marmorslott från gamla tider, och vinrankorna slingrade sig omkring de höga pelarna; högst där uppe voro många svalbon, och i ett af dessa bodde svalan, som bar Tummelisa.»

Och så berättade Hugo till sist för den lilla Lajsa hur den lilla Lisa blef förd till en stor hvit blomma och af blommans ängel fick hvita vingar på sin späda kropp och med dem flög rakt in i sällhet och ljus.

Då sade lilla Lajsa med sin tunna, allvarliga röst:

— Säg du, flög hon in i himmelriket då?

Och Nordling visste ej hvad han skulle svara. Ty sagan var slut och han var så långt, så långt från sagornas värld.

Han klappade barnet på hufvudet. Miss Maud reste sig och likaså fru Ostroem. Han hörde gumman vänligt hviska till dansösen och uppfattade att hon nu kallade äfven modern för Lisa. Det var sent och Hugo tackade för anbudet att öfver natten få ligga i sitt gamla rum. Innan han gick upp kom Miss Maud fram och tryckte tafatt hans hand.

— Tack, sade hon, och rösten skälfde litet, — tack — det var så — så vackert och — snällt mot min stackars lilla unge ...

V.
Hvad en dollar räcker till.

Då Hugo tidigt följande morgon vaknade, sken en blek och kall höstsol på gårdsmuren midt för hans fönster. Tunn och kallt blå höjde sig himlen öfver muren och gårdens enda träd, en knotig och tynande kastanje, släppte blad från sina som i frossa skälfvande grenar. Ur soplåren yrde sågspån, kolstybb och papperstussar.

Men Nordling sprang lätt ur sängen. Han hade sofvit bort kvällsintrycken och kände sig stark och nästan munter. Nu skulle han taga ett bad.

Badrummet var i samma våning. Han fyllde karet med kallt vatten och steg med förtjusning ned i den kalla porslinsovalen. En mandeltvål förbrukades, och han frotterade länge sin kropp, till dess den under fiberhanddukarna lyste röd som eld. Det var som hade han velat tvätta af de sista motgångarna, skölja bort olyckorna och nu ren och stark gå något nytt och verkligt emot. Han hvisslade lågt en melodi som han trodde sig ha uppfattat i Ysaïls sång.

Därefter rakade han sig, utan vidare lånande herr Ostroems bästa knif, och kammade omsorgsfullt sitt hår. Alltjämt hvisslande plockade han fram rent linne ur tvättinrättningens manillapapperspaket, hvilket låg i den lilla, för öfrigt tomma byrån. Han borstade sina kläder med viskborstarna som hängde i sina bleckställ, och då han vändt och knutit sin halsduk hårdt kring den kalla, höga och glanshvita dubbelkragen, kände han sig ånyo vara människa.

Slutligen räknade han pänningarna. Tio dollars hade fru Ostroem fått. Så hade han köpt litet i går kväll — hvad var det? En pint öl, fem cents, en cigarr, ett paket cigarretter, fem cents hvardera, två flaskor gingerale, tio cents, och den lilla påsen.

Det blef trettio cents och mycket riktigt återstod nitton och sjuttio. Han beslöt att bedja få återtaga sitt gamla rum, för en vecka till att börja med, och betala två dollars i förskott. Hugo rullade sedlarna, tian och femman, väl tillsammans och stoppade dem i klockvästfickan, skrapade samman silfret och stack det i högra byxfickan, samt gömde brefvet inom de nötta läderpärmar, hvilka skulle föreställa plånbok. Därpå gick han ned.

Värdinnan var förtviflad. Ostroem hade varit borta hela natten och, nyss återkommen, genast lagt sig att sofva. Han hade sett ut som ett uppgräfdt lik i ansiktet och stinkte af mysk — mistress Ostroem begrep nog, men vänta! Till att börja med hade hon kört bort den unga städerskan, hennes eget hem skulle åtminstone ej vara ett dåligt hus.

— Ja visst får mister Nårdling rummet. Här skall man stöka och slita för ingenting — nu måste jag göra en extra stark frukost åt Ostroem, så att han ser ut som folk igen ...

Gumman lät en lång följd af rasselljud uppstå genom vilda manipulationer med lock, grytor, pannor och spiselattiraljer. Det lät som en rad af artillerisalfvor, och hon var så äktenskapligt upprörd, så köksröd och så blind från såväl inre som yttre ugnslågor att hon knappast märkte de två stora silfverdollrar, Nordling lagt på matsalsbordets slagfält, då han flydde ur köket.

Avenyen utanför låg blank, rak som ett streck, och öfver den gråtorra asfalten rullade höstens första löf. Alléernas träd sträckte i smalnande perspektiv ända ned till floden, bakom hvilken affärsstaden låg och öfver hvars guldunst summo svarta, blå och hvita rökmoln. En neger skrek något åt Hugo, och han klättrade upp på den svarte skoputsarens stolplattform för att få skorna borstade.

— Fine morning, sar!

Yllebindlarna flögo öfver Nordlings fötter. De ormade sig kring häl, tåspets och hålfotens sidinsväng och en svag kittling irriterade behagligt. Hugo ögnade flyktigt igenom de stora rubrikerna i Daily News andra morgonupplaga, som negern räckt honom. Det var som vanligt mord, eldsvådor, järnvägsolyckor och börspanik. Litet våldtäkt med åtföljande lynchning, några nattliga rån, ett par millionärdöttrars bortgiftande med europeiska adelsmän utan pängar, kapplöpningar, prisboxningar och annonser, annonser, annonser.

Vinden spelade genom träden, dansade med fallande blad och lät tidningen fläkta.

Skorna skeno som spegelglas, men alltjämt ingned putsaren dem på nytt. Han var en ung och vacker typ, med den kaffebruna teint som första rasuppblandningen ger. Den lilla sportmössan satt på ena örat, de stora, svarta ögonen spelade lifligt åt alla håll, tändernas emalj porslinslyste. Den röda skjortan var öppen på sjömansvis öfver ett bredt och brunt bröst och han hvisslade en munter cakewalk.

Färdigt — och Hugo hoppade ned. Han räckte sin nickelslant åt pojken, som i några vana taktslag med viskborsten öfverfor hans rock. Han kunde ej låta bli att le, då han såg in i de svarta solögonen och negern log tillbaka. I nästa sekund jigdansade denne ut midt på bulevarden, sökande kunder, och Nordling hörde efter sig hans glada och gällt musikaliska röst i yrkesropet:

— Shine, sar! Shine, sar?

Solen lyste blek öfver gatan. Luften var sval. Bakom gallergrindarna till de likformiga husens hvita trappor skurade uppskörtade flickor balustrader och dörrar. En och annan ridknekt, rökande sin korta bulldoggspipa, sysslade med sadlar och remtyg. Då och då växlades några ord mellan de unga flickorna och deras fnissande skratt ljöd öfver avenyen. Ibland föll ett gulnadt blad, singlade genom luften och fastnade på Hugos rockuppslag.

Han gick och tänkte på sin dag. Det föreföll honom i den rena och eggande luften som andades han för första gången utan obehag. De sista månadernas ångest och förslappning var borta, han skulle nu lyfta sig öfver svårigheterna. Först ville han göra upp dagens program. Redan i dag skulle han gå till Frazer & Chalmer och på nytt höra efter — det verkade bra att han var ren och snygg. Men först skulle han äta något. Och för resten en fridag — på Konstmuséet var en Degasutställning och han hade aldrig förlorat sitt medfödda intresse för konst. Denna tanke förde med sig minnet af de unga artister, han först råkat, men då den lilla reskassan var slut, dragit sig ifrån. Äfven till dem kunde han titta upp. Och så Ysaïl — han måste in till Wosslicks. — Låt mig se, sade han till sig själf, jag har sextiofem cents i växel, de få gå i dag, så blir det jämnt en dollar, och den måste räcka!

Ju närmare han kom Dearbornbron, dess högre steg larmet från stadens hjärta. Det var ett surrande ljud och ett väldigt mummel, ett dån som från en oerhörd ångmaskin. Det steg och föll icke utan stod för hörseln som en jämnhög mur i den höga luften. Endast växte liksom hvarftals. Öfver floden låg ett topasgult töcken.

Hugo passerade bron. Pojkar metade under bjälklaget och uppe i sitt torn läste brovaktaren en tidning. Rundt om tutade ilsket bogserare, och små motorbåtar kilade som vattenraketer mellan bojar och förankrade pråmar. En lukt af rutten frukt och fisk kom från Water streets saluhallar.

Nordling hade först tänkt gå till något af Kohlsaats lunchrooms, men han erinrade sig ett ställe, där man fick en stor kopp kaffe och tre nygräddade majskakor för fem cents. Han beslöt att först af allt gå dit.

Water street var en enda stor sammangyttring af varuvagnar. Några dussin poliskonstaplar med svettströmmande ansikten under kaskarna och högt lyftade battonger sökte förgäfves i en ström af eder och förbannelser att reda ut härfvan. Hugo kom lyckligt igenom.

Han armbågade sig fram ett par kvarter, vek in i en gränd och nådde Higgins lilla coffeehouse. Rummet, källarlågt och fylldt af ånga som efter en pannexplosion, var packadt af kunder. Hugo ställde sig bakom en stol liksom de andra och fick slutligen plats. En neger kastade fram kopp, grädde och socker, en annan slängde ut de små rykande bröden, som ännu fräste från ugnsplåten och tycktes hoppa på tallriken. Det gällde att äta fort för att bereda plats och Hugo nästan skållade sig. Han erlade vid dörren sin tribut för poletten från disken och knuffade sig ut. — Ett nytt extrablad skreks ut öfverallt under rysliga tjut. Det gällde en afrättning, en hängning för en kvart sedan af en dubbelmördare, och alla detaljerna funnos redan i fuktigt tryck, till och med illustrerade.

Nordling skyndade ned till Lake Front.

Strandbulevarden bredde sig svartblå i skuggan från de stora hotellen — Auditorium, annexet och alla klubbpalatsen. Långt bort aftecknade sig den fula Kolumbusstatyn mot skelettviadukterna till strandjärnvägarnas olika stationshallar och midt på planen reste sig Konstmuseets gråhvita byggnad med dorisk kolonnfasad, flankerad af kolossala bronslejon. Röken från minuttågen låg ut öfver Lake Michigans stålblå yta.

Hugo vandrade länge omkring i den, trots gratisentréen, så godt som folktomma Degasafdelningen. De bonade golfven tröttade så småningom och han gick långsamt sin väg, styrde västerut mot Chalmerska fabriken.

Men där fanns ännu ej plats. Han emottogs emellertid med igenkännande och en särskild anteckning gjordes angående en detaljkunskap. På återvägen stannade han utanför börsen. Han började blifva trött och fick infallet hvila några minuter på detta dagdrifvarnas favoritgalleri.

Genom den stora portalen hördes surret från spekulationsvärldens jättebikupa. Telegrambud och kontorspojkar strömmade oafbrutet upp och ned i flygeltrapporna. Hugo gick två trappor upp och in på friläktaren.

Nere i salen rådde det vanliga vanvettslifvet, larmet, trängseln, förbistringen. Kring den stora hveteplattformen, med trappor upp till, och som sedan terrassformigt sänkte sig inåt som ned i en dal, svärmade några hundra mäklare. Andra hundratal väsnades kring majsborden, kring fläsk- och bomullsringarna. Femhundra telegrafister klickade ständigt iväg på sina apparater och i fonden hamrade stenograferna på sina skrifmaskiner. Golfvet var betäckt af sädesprofvernas korn och af tusentals sönderrifna depescher och noteringar. Vansinniga tjut hälsade hvarje fluktuation i marknaden och buden för fallande eller stigande vrålades fram som i orkanstorm. Alla, millionärer, fraktmänniskor, bokhållare och springgossar, voro i skjortärmarna, och luften var fylld af damm, papperslappar och hvetekorn. De stora båglampornas glober flämtade högt öfver den hvirflande massans hufvuden, gonggonger ljödo och elektriska signaler tändes och slocknade på markeringsläktaren. Raden af olika anslagstaflor belägrades af en svettdrypande hop mellanhänder, och härs och tvärs kilade blixtsnabbt de små expressbuden med sina blocknotes, hvars hvita lappar kunde innehålla ett par krumelurer som betydde ruin eller förmögenheter. Stundom uppstod en plötslig stillhet, en tystnad, som hämtade hela denna väldiga maskin, hvars trådar räckte världen rundt, andan. I nästa sekund bröt åter helveteslarmet löst, rullade dånande och cyklonlikt salen rundt, slog mot väggarna, steg mot taket i oceanisk öfversvämning och kom byggnaden att skälfva. Med förvridna anleten och knutna händer störtade representanterna för hausse och baisse i striden, och deras frenetiska rop skallade som skeppsbrutnas i dödsångest. Men kall och lugn bredvid the Boards president stod den unge millionärsgosse som framkallat denna storm, af hvilken han en gång skulle slukas, och läste med nöje de sista underrättelserna som sade att missväxten — alltså hungersnöden — i Indien var i ständigt stigande. Och båglampornas hvitgredelina ljus hoppade och hväste öfver affärsvärldens Gehenna.

Nordling stirrade hypnotiserad ned i den kokande afgrunden. Han tyckte det liknade hagelstormen, han nyligen upplefvat, och han önskade han vore därnere i den tjutande skaran med brinnande ögon och iskalla hjärnor, och dunkelt kände han att en gång kanske skulle på något liknande sätt som dens, hans tid komma.

En ringning, så häftig och skarp att den öfverröstade tumultet, ljöd. Det var första varningssignalen till att om en kvart dagens börs skulle sluta. Den stora fondklockan visade ett. Hugo trängde sig ut och formligen sopades utför trapporna. Han flöt ihop med strömmen från första våningen och hörde skriken småningom aftaga, eka ned i porthallen, surra under dörrhvalfven för att blifva till bikupsstim utanför huset och slutligen dö bort, upplösas i La Salle streets gatubuller.

Yr och törstig dref han ned mot gatans tunnel. Han ville till Wosslicks källare.

Han steg ned för trapporna i det lilla kurliknande nedgångstornet. Tunnelns gångbana löpte smal som ett rör och i skarp lutning längs med kabelbanornas undervattenshvalf. Det var så tyst och svalt därinne. Fukten rann från de hvitkalkade väggarna och vattnet sipprade mellan murstenarna, som hotade floden att bryta in och begrafva den trafikpuls, människorna, icke nöjda med gator och broar, djärfts draga under vattnets yta. De endast af nätverk omgifna kolspetsarna på båglamporna kastade violetta och fantastiska ljusfigurer öfver gången, och ett doft dån och en svag vibrering varskodde oupphörligt annalkandet af en kabelvagn. Klockorna ljödo förstämda, skuggor och dagrar hoppade öfver de förbiilande fönsterraderna. Efter släpvagnarna redo djärfva bicykelryttare och tätt inpå dem gled ett nytt kabelvindunder. — Och öfver vagnar och människor gingo de stora skeppen.

Wosslicks barrum var så godt som tomt. Dunkel härskade redan därinne; endast genom gallerfönstret föll blek eftermiddagssol. De tre porträtten stirrade med oljetrycksstela ögon rätt ut i luften och öfver Karl den Stores intåg kröpo härskaror af flugor. Vid ett bord spelade tre sluskar poker, och en ensam gäst, som såg ut som en djurtämjare, rafflade tärning vid disken med the bartender. Den lilla böhmiska kyparen hackade is i en stor träbalja. Lokalen luktade fuktig sågspån och surt öl.

Nordling kastade en blick åt fribordet med lunchvarorna. Som vanligt fanns den blandning på ondt och godt, hvilken den amerikanske krögaren kan med ett glas öl bortskänka. Hugo gick fram och fyllde sin tallrik med korf, bröd och ost. Böhmaren serverade honom en bierkupa.

— Schön tag, sade han.

Hugo visste ej hur han skulle fråga efter Ysaïl.

— Har — har den där zigenerskan, eller hvad hon är, varit här sedan stormkvällen, sade han till sist.

— Ten vackre flicke, no, hon är på teater.

— På teatern, hvad, hvilken?

— Trocadero, oh yes.

Svensken kände godt till Trocadero. Det var en stor varieté med servering, och en nöjeslokal, som fascinerat honom som få och i början ej tagit så litet af hans kassa. Till gengäld hade den gifvit honom de bästa engelska språklektioner, han erhållit. Likt alla landets dylika ställen hade den dock äfven ett mycket billigt pris för dem som så ville, och Hugo hade klar sin plan för aftonen. — Jag har nu femtiofem cents kvar, jag är ju rik, tänkte han. Jag äter middag för tio, tar inträdet en timme efter föreställningens början — general admission — som är femton, dricker så småningom tre glas öl och har då ändå en nickel kvar till en ask cigarretter!

Det var sent, då Nordling slutat sin tarfliga måltid på en af sjömansbarackerna. Då han kom ut, brann himlen i svafvel och koppar bakom spannmålselevatorerna, medan bakom de stora tredäckade Milwaukeefärjorna kröp upp ur sjön en blekröd måne. Michigan var lugn, och på nytt hade en indiansommarens värmevåg gjort kvällen kvaf och varm. Moskiterna surrade.

State street var ett eldhaf. Den torglikt breda gatan sågs myllra af folk, af svarta hopar, kompakta massor, ur hvilka individerna med svårighet skildes. Stundom skymtade turkar, armenier, syrier, negrer och kineser och en och annan indian. De på vanligt europeiskt sätt klädda sammanblandades, flöto så att säga i hvarandra till en enda kosmopolitisk rashop. Trottoarernas dubbelströmmar af höger- och vänsterpasserande liknade fyra ofantliga ormar, som buktade åt tvenne håll, stundom stannande, ibland snärjande, men alltid strax åter glidande vidare. Körbanorna voro packade med åkdon af alla slag och öfver kuskarnas rop och hjulens gnissel skreko automobilernas trumpeter och ljödo spårvagnarnas gonggonger. Från tvärgatornas luftbanor slogo hvita rökhvirflar, pustade pistongerna och hvisslade pipor. De tusen gatuförsäljarnas varuskrän öfverröstades endast af extratidningarnas vilda larmrop om brand, mord och sedlighetsskandaler. Natt hade redan svept kring tjuguvåningshusens öfversta fönsterrader — de ljusglimmande rutorna liknade lanternor fästa vid en Jakobsstege, som försvann i skyn. Från Masonic Temples takträdgård trängde stundom vid ett vindsvep nedåt några spridda toner af en souzamarsch. Men ur alla butiker, de små, som kröpo ned i källare, likaväl som de stora, hvilka borrade sig genom sex våningar, och hvars oerhörda fönster förvandlade husen till glaspalats, strålade ljus, hvars reflexer från prismor, speglar, facetter och strålkastare fördunklade de dubbla raderna af gatans höga båglampor. Elektriska ljusskyltar utanför restauranger, teatrar och hotell snurrade i form af stjärnor, hjul och månar med alla upptänkliga färger från hundratals glödlampor. Transparenta skyltar i oändlighet, spända från hus till hus, gatan öfver och ned så långt blicken nådde, lyste och skimrade. Gasramper, bildande manshöga bokstäfver, klädde väggarna, annonserande allt, från patentmedicin till sättet att frälsa själar, och högt upp i luften fladdrade upplysta små ballonger och drakar, hvars fladdrande vimplar och svansar skreko ut artikeln för dagen. Apotekens illuminerade fönster med de stora globerna i regnbågsfärger täflade i glans med diamanthandlarnas, hvars gallerförsedda skyltkvadrater tycktes spruta eld. Alla krogdörrar stodo vidöppna och deras spegelskifvor återkastade ljusen från lokalernas kandelabrar. Äfven trottoarernas asfalt glödde — långa sträckor var den genombruten af smidesverk, hvars tjocka glas genomsläppte ljus från underjordiska etablissemang. Och här och där smällde fyrverkeripjäser, stego raketer och svärmade eldflugor. Vid gatukorsningarna kunde man se papperslanternorna lysa i kineskvarteren uppe vid South Clark street.

Vid van Buren street, som förde rakt ned till Trocadero, hvars portalobelisker af eld lyste mot sjöfonden, stannade Hugo. Trängseln var här kompakt. Dels var det en dubbelstation för två avenyers luftbanor, dels hade de fyra hörnen inkräktats af hvar sin gatucharlatan — en trollkonstnär, en försäljare af patentmedicin, en dentist som drog ut tänder midt på gatan och en religiös helbrägdagörare. Dessutom hade frälsningsarmén föranstaltat öppet möte med orkester och en stor vagnsorgel och från alla dessa hopens underhållare steg ett skrän som på en marknad. Hvarje frånspänd kärra i de fyra hörnen var förvandlad till estrad och omgifven af facklor och höga stänger med brinnande tjärpytsar, kring hvilka millioner moskiter dansade dödsdans. Polisen brydde sig ej om att upprätthålla mer än skenbar ordning, massan skötte sig bäst själf.

Hugo närmade sig varietén långsamt genom att gå från pelare till pelare under luftbanans brohvalf. Före honom gingo arm i arm en hel rad, åtta, tio stycken, unga flickor. Några hade the streetgirls små halmhattar öfver nästippen, men de flesta voro barhufvade och deras tjocka och svarta hår var uppfäst med granna kammar. Den yttersta i ledet bar en korg på armen, handen kokett och mjukt i sidan. Hon vände sig om, nickade åt Hugo och tog en liten ros ur korgen. Han skakade på hufvudet:

— Inga pängar!

Då stack hon blomman i hans knapphål och han räckte henne en cigarrett, som hon leende tände på hans.

Öfver porten flammade namnet Trocadero i eldskrift. Planen var full af cabs, hyrvagnar och automobiler. Rundt om stodo alla slags försäljare, frukt-, lemonad- och konfektutbjudare. Vid ett bord bröts ostron, vid en liten ugn stektes kastanjer. Men äfven en rad af polska judar från stadens ghetto med bockskägg under de krokiga näsorna och korkskrufslockar framför öronen, hvilka böjdes af hattarnas brätten, utbjödo på en fruktansvärd blandning af engelska och yiddish sina kramlådors kedjor och knappar. De olika ropen drunknade emellertid i skriken från pojkarna, som sålde den sista varietésången — nyss sjungen på Trocadero.

Nordling sköts sakta mot ingången. Han sökte med blicken öfverfara de jättestora affischerna, som täckte väggar och ställningar, men färgerna voro för bjärta, belysningen för nyckfull och själfva plakaten så nära inpå och så oproportionerligt stora att han ej kunde urskilja hvad de skulle föreställa. Ej heller upptäckte han några bokstäfver bildande Ysaïls namn.

Några druckna sjömän krånglade i själfva porten. Ett par frackklädda herrar skreko på en bil, hvars chaufför var försvunnen. I närmaste auto, en stor lyxtonneau, satt en stel, mycket vacker och ung kvinna, betäckt af juveler. Hon satt alldeles orörlig, ett underligt och fruset leende kring den blodröda munnen. Hon liknade en sminkad sfinx.

Högerläktaren var, som vanligt, fylld af pråligt klädda damer, alla unga. Deras extravaganta koafyrer och hattar lyste som en lång rabatt af blommor.

I en loge satt ensam en ung kvinna. Hon var mycket mörk och vacker, en säregen skönhet, som tydde på polsk eller spansk härkomst. Det låg något förnämt i hennes sätt och det såg ut som vore hon där för att göra studier. Hugo hade nyligen läst George Sand på Newberrybiblioteket och han döpte den främmande till Consuelo.

Logen närmast scenen var fylld af herrar, bland hvilka Nordling igenkände advokaten från Wosslicks. Han satt med rynkade ögonbryn och korslagda armar, ett åskmoln öfver neropannan. — Hela öfre parterren var ett vimmel af folk kring de små runda borden och kyparna hade svårt få rum att servera. Öfver stränginstrumentens fantastiska toner ljödo som revolverskott biljardbollarnas smällar inne i de stora spelsalarna en halftrappa ned. Och från baren slungades som vid fyrverkeri kraschljuden af krossis, glasskrammel, bricksmällar, kolsyrebubbel, silfverklang och korkdetonationer.

En negerpojke i uniform delade omkring programblad, japanska annonssolfjädrar och små koppar med glace. Öfverallt i salen stodo lagerträd och krukpalmer. Det var mycket varmt, men de stora takfläktarna satte ett drag i gång, som hvirflade om med tobaksröken och spridde parfymdoften.

Hugo studerade sitt program. Ysaïl skulle komma i nästa afdelning. Hon hade en inhemsk subrett och en negertrupp före sig. Hennes nummer var ej särskildt framhäfdt med fetstil eller inramning, där stod helt enkelt under namnet, som Nordling nu för första gången såg stafvadt — och som han föreställt sig det — »the beautiful gypsy-songtress». Han rekvirerade ett glas öl.

Ungrarna försvunno och teaterorkestern kom in. Den ordnades hastigt, och så brusade en marsch.

Därpå subretten i en elegant budoarinteriör med blåa sammetsgardiner och stora silfvervaser. Hon var irländska, liten, välskapad och hette Marguerite. Och hon sjöng om sig själf: