Min ödmjuka och kärliga hälsning, med önskan att Gud Allsmäktig månde bevara kära fru Moder vid god hälsa och sundhet, det jag ock dagligen beder om, oss alla till hugnad i denna tidens vedermöda.

Ändock jag med kunglig majestäts kurir, som återvände från Stockholm till Åbo, redan skickat den goda tidning, att jag lyckligen överstått denna farligheten på Ålands hav, vill jag dock nu, när lägenhet gives med en annan beskickning till Åbo, låta kära fru Moder något mer veta om det som tilldragit sig på denna besvärliga resan samt efter min framkomst hit till Strömsholm.

Jag anträdde färden från Åbo den tionde i denna månad klockan sex på morgonen. Vi körde med fyra slädar utåt isen, kuriren först och jag efter med Maju och Långström, men före oss gingo två skidlöpare, som provade isen, om den oss bära kunde. Den dagen kommo vi lyckligen över till Föglö, men nästa dag lopp inte så lyckosam av, ty när vi kommit halvvägs mot Eckerö, mötte vi en bred råka i havsisen, där vattnet porlade fram rätt som en fors, och som vi inte hade en båt, måste vi vända om igen. När vi då kommo tillbaka till Föglö, voro där tre nya resande, som ock ville över till Åland, nämligen en tysk doktor och hans tolk, som hade med sig en tattarepojke. Som det nu var en söndag, hade vi gärna farit till kyrkan, om inte kuriren haft så skräckeligen brått, så han inte vänta kunde. Vi fortsatte resan och hade lejt fyra karlar, som sköto båten framför sig; därmed kommo vi över råkan och kunde jämväl hjälpa andra däröver, ty en stor skara folk kom från öarna och ville till kyrkan, vilket var rätt nöjsamt att se i det klara solskenet på den blanka isen.

Vi hade ännu långt till fasta Åland, när himmelen begynte mulna och vi fingo över oss storm med yrväder. Detta blev nu så tjockt och mörkt, att vi inte hittade vägen och måste tillbringa natten på en kal klippa. Jag vet nu inte, om vi där skulle frusit ihjäl, men doktorns tolk, som var en gammal lustig krigsman, visste råd för allting. Han hittade drivved, tände en god brasa, värmde åt oss öl, som han hade med sig, och stjälpte slädarna så, att vi fingo tak över huvudet. Så gick den natten skäligen, utom att tattarepojken illfänades och beständigt makade kolen så nära Maju, att kjorteln sveddes och hål brändes i strumporna, det han påstod vara nyttigt till att hålla sig varm med i kölden.

Andra dagen kommo vi lyckeligen till Eckerö. Men där fingo vi rasta i sex dagar, eftersom sista stormen upprivit en part av isen på Ålands hav. Till vår förnöjelse blev dock en stark köld på tredje dagen efter vår ankomst till Eckerö, så att vi kunde tåligen vänta. Dock hade tiden blivit nog lång, där icke den tyske doktorn, som var en besynnerligen lärd och berester man, förkortat dagar och kvällar med underliga sägner om Välskland, Tyskland och endels Hispanien. Men inte förstod jag mig på hans kristendom; han prisade påven och Sigismundus, viljandes intala mig, att vår släkt alltid varit av sådant sinnelag. K. fru Moder skall inte tro, att jag lät locka mig därav till villfarelse.

Den nittonde var isen bleven så stark igen, att vi dristade oss på väg och sade valet åt doktorn och krigsmannen, som ville över till Tyskland, men Maju tog det hurtiga avsked av tattarepojken, som henne amuserat på resan, att hon undfägnade honom med en brav kindpust, sägandes detta också vara gott att värma sig med i kölden.

När vi begåvo oss ut i mörkret klockan fyra på morgonen, reste vi först mellan öar och klippor, men vid klockan elva voro vi ute på stora havet, alltid låtandes prova isen framför oss. Där vi rastade för att fodra hästarna, syntes intet land framför oss eller bakom oss, allenast himmelens moln och någon enslig klippa, med snö betäckt; men de förunderliga färger av solskenet på isen och molnen kan jag inte till fylles prisa, ty sådant är av Allsmäktig Gud, som råder över hav och land och allt beprytt med förgyllande fägring. Annars är intet mer att förtälja, än att vi lyckeligen kommo till Grisslehamnen klockan mellan sju och åtta på aftonen. När vi kommo fram, hade min trogne Långström förfrusit sitt vänstra öra, och Maju föll att sitta med domnade ben, men som där inte blev någon vidare skada av, kunde vi rosa marknaden och med glatt mod säga det villa havet farväl.

I Stockholm dröjde vi två dagar hos k. fru Moders k. fränka, fru Ulvsparre, som mig väl emottog och var vid god hälsa. Därifrån reste vi till Strömsholm, efter jag inte nu gav mig lägenhet att uppvakta min nådiga hertiginna i Linköping. Jag kom fram på eftermiddagen och blev strax införd till gamla drottning Karin, som nu är av ålder vit som en duva och icke går ut av sitt rum annars, än till kyrkan, dit hon i vackert väder låter bära sig i en porte-chaise. Jag kan inte nog förtälja, huru nådig hon var mot mig, sägandes att jag kom som en ljusens ängel till Ebba i denna ensligheten och skulle nu göra all min flit att få henne glader igen. Undföllo henne ock de orden, att det är som snö på blommor, när man i unga år mister sin hjärtanskär. K. fru Moder skall tro, att vid dessa orden kommo mig tårarna i ögonen, efter jag nogsamt visste huru kär drottning Karin förr hade unga Roosen, när hon måste taga gamle kung Gösta.

Jag undrade vid mig själv huru jag skulle finna Ebba i denna prövningstiden, och var mer rädder, än min sed annars är, att frambära ärendet mitt, för vilket jag var kommen den långa vägen. Hon var fast mager och blek, det jag nog hade väntat, men stilla och tålig, såsom hon alltid varit. När hon såg mig, vart där i förstone ett så klart solsken i hennes fagra anlete, att jag tänkte: nå gudskelov, ännu kan hon töa, när där kommer vår efter vinterfrost. Men i detsamma tänkte jag, att det jag med mig förde var icke allenast snön på blommorna utan fastmer hårda haglet, och det stack mig som en lansspets i hjärtat.

Ändock Ebba Brahe tog mig så kärligt i famn, förmärkte jag snart, att hon var rädder för det jag hade att säga henne. Vi talade första dagarna om de glada dagar, när vi lekte som barn tillsamman, och om gamla drottningen, och om k. fru Moders hälsa och min salige frände herr Evert och om herr Jakob Pontusson och andra krigshjältar, men intet kny om konungen eller det oss båda närmast på hjärtat låg.

När vi så i try dagar lekt främmande, tog jag mod till mig och sade om kvällen, när hon följde mig till min sovkammare, att hon skulle nu vara min allrakäraste vän, som hon alltid varit, och höra det som jag hade att henne förtro av mitt hjärtas fullhet. Varpå hon svarade, att hon nog visste varom det var, men det kunde så gärna vara osagt till evig tid, efter det intet gott kunde vara. Gud skulle nog hjälpa henne att bära det värsta, om så bleve nödigt.

Jag sade till henne: allt därför är jag nu hitkommen, att du skall få veta det värsta av mig och ingen annan, ty om hela världen sade dig det, skulle du inte tro det, men mig skall du tro. Och när jag sagt dig det värsta, skall jag ock säga dig det som bättre är, nämligen att du härefter bliver besparad mycken sorg och ovisshet, så att du kan vända dig helt till Gud och vara förnöjd med vad hans goda, behageliga vilja är. Ty allenast med ett sådant sinnelag skall lyckan på sistone falla dig stadigt till.

Då förtäljde jag henne allt vad k. fru Moder redan vet om konungens tal med mig på Kymmenegård och dolde där intet. Vid jag talade, färgades hennes bleka kinder röda. Hon svarade inte ett ord, när jag så talade, men när jag ändat, uppreste hon sig och frågade om jag drömt det, ty annan sanning kunde där inte vara.

Jag såg nu väl det jag länge fruktat och varför jag gjort denna besvärliga resan, nämligen att Ebba gensade i sitt hjärta allt vad andra sagt henne om konungens ändrade sinnelag och höll fast vid det hoppet, att han nog skrivit till henne som förr, men att man henne de breven förhållit. Jag måste då giva henne bevis att jag talat sant, och jag kan inte nog tacka dig, k. fru Moder, att du på Svidja gav i min hand de två kärleksvisorna, som konungen diktat och mig tillsänt, den ena svenska på Kymmenegård och den andra tyska till Pernå. Utan dessa papper hade varken jag eller någon annan kunnat övertyga Ebba om huru det rätteligen var. Men nu lade jag dem framför henne och bad henne dem noga genomläsa, sammanläggandes bokstäverna i den första, som voro Christina F., och i den andra, som voro Fleming.

Jag vet inte huru länge hon stavade dessa papperen. Hon syntes inte förstå dem, eller inte kunna läsa för gråt, eller äntligen misstänkte hon något svek därunder. Men handskriften var henne för välbekant, för att hon kunde längre tvivla. Då kastade hon papperen från sig och såg mig an med sådana ögon, som jag aldrig kunnat tro, rätt som vore jag hennes dödsfiende. Men jag sade till henne med gråtande tårar, att det hade jag inte förskyllt, aldrig hade jag sökt konungens ynnest, som skulle vara min största hjärtesorg, därsom jag inte visste att den skulle hava en snar övergång. Jag lovade henne att aldrig återse honom, med mindre han vore förmäld. K. fru Moder vet, att Ebba haver ett hjärta som guld, och när hon sig något återhämtat ifrån den första hastigheten, sade hon sig väl förstå, att det kunde vara så som jag sade. Men nu kunde hon inte säga mer; hon ville betänka sig till i morgon.

Jag kastade mig på min säng och grät. Men jag hade inte legat länge, innan Ebba kom tillbaka, föll mig om halsen och sade, att hon nu väl visste jag vore hennes uppriktigaste vän; jag skulle förlåta henne, att hon så hastig varit mot mig och inte strax velat tro det. Vi hade då ett långt och kärligt tal med varandra allt tills dager vart. Hon sade mig allt det som henne på hjärtat låg, och k. fru Moder kan väl förstå vad det var, men jag skriver nu inte om det, efter det hennes sak är och icke min. Allenast det kan jag inte förtiga, att efter den natten har Ebba haft mera ro i sitt sinne än förr på länge, när hon nu vet det visst, som förr var så ovisst och gnagde som en orm hennes hjärta. Sveriges drottning bliver hon icke, men i stället bliver hon en frimodigt undergiven kvinna, som fått frid med sin Gud.

För den skull, k. fru Moder, skall du inte banna din envisa dotter, att hon så dumdristeligen givit sig ut på havsens isar i detta ärendet, det ändock på sistone torde varit till någon fromma. Drottning Karin sänder sin nådiga välönskan till allt gott, och likaledes betygar dig Ebba sin vördnad. Gud uppehålle k. fru Moder till ett långt liv och sällhet, önskar

P. S. Långström beder ödmjukeligen påminna, att Blacken bliver väl skodd nu i halkan. Jag haver ock just förnummit det ryktet, att Birkholt friat för konungen till en prinsessa av Brandenburg. Gud give så väl vore. Lev väl, vergiss mein nicht.

En solklar eftermiddag i slutet av april månad samma år 1616 trängde sig en talrik människoskara kring stora ingången till Åbo domkyrka. En blond yngling, vars kappa och hatt förrådde en lantjunkare av herremannaklassen, närmade sig en bland mängden stående högrest gammal man och frågade honom vad denna folksamling betydde. Den gamle svarade:

— De säga att herr Evert Karlssons lekamen skall föras i dag från Kankas till domkyrkan, och man väntar nu sorgetåget. Gud välsigne herr Evert, han var en ärlig herre, som far hans i tiden, och en ärlig död dog han för konung och fädernesland.

— Ja, sade ynglingen, hela landet sörjer herr Evert Horn. Kände ni honom?

— Fadern kände jag gott; jag har tjänat under honom i Liffland. Det är hjärteblod i Hornar och Flemingar; jag hör mera till Flemingarna, men heder åt den som hedras bör.

— Har ni varit av Flemingarnas folk, så har ni väl ock tjänat gamle herr Klas? frågade ynglingen med synbart intresse.

— Något, unge junker; dock mera hans hästar. Jag var redan för gammal att tjäna i bondekriget. I stället lärde jag unge herr Johan rida, honom, ni vet, vars oskyldiga blod rann i sanden här utanför Åbo. Det var en stygg gärning, herre; men Gud allena dömer människors uppsåt.

— Kände ni herr Arvid Tönnesson och hans son Ivar av Tavastesläkten? frågade ynglingen vidare, upprörd av dessa minnen.

— Jag såg dem på Svidja och här i Åbo. Stoltare riddare ha icke suttit till häst framför ledet. De fingo sin blodiga bane i Viborg, men de voro män, unge junker, de voro icke oskyldiga piltar, som ingenting ont gjort.

— Säg mig: om en man, som den förre konungen låtit dräpa, efterlämnat en son, är det rätt eller orätt att sonen tjänar den nye konungen, som är son till hans faders baneman?

— Man svarar icke vem som helst på sådana spörsmål i dessa tider. Är ni Sten Ivarsson av Tavastesläkten, så spörj icke en av Flemingarnas folk i sådana ärenden.

— Jag är hans yngre broder, Bengt Ivarsson, och är hitkommen till Åbo för att söka inträde i konungens tjänst, om detta annars står väl tillsamman med ära och samvete, svarade ynglingen trohjärtat.

— Nå det var ärligt tal. Huru kunde jag också vara nog dum att taga eder för den oregerlige herr Sten? Efter ni frågar mig på ära och samvete, så skall jag svara eder, att människors måttstock är en annan än Guds. Oss har han givit den lag, att vi ock skola älska våra ovänner; långt mindre skola vi tillräkna söner vad deras fäder brutit. Gack, unge junker, och tjäna med gott samvete den nye konungen! Han är en rättskaffens ung herre och menar väl med landet; det säger en som tjänat hans faders fiender och som sett sin gård brännas av den förre konungens folk.

— Jag tackar eder, svarade ynglingen och tryckte hans hand. Ni vet mitt namn; så säg mig ock ert!

— Stefan är mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. — Har ni sett den nye konungen?

— Aldrig.

— Då kan ni i dag få se hans blida anlete. Det sägs att han själv varit med på Kankas vid herr Everts likbegängelse, och nu tänker jag han kommer till kyrkan, när de nedlägga den döde i koret. Men vill ni, så gå vi förut in i kyrkan, efter vi där kunna se bättre. Jag känner kyrkoväktaren; han skall släppa oss in.

Herr Bengt följde villigt Stefan, och de insläpptes genom en sidodörr. Ehuru det var full dager, brunno vaxljus på högaltaret, vars omhägnad, likasom pelarna, var klädd med sorgflor. Alltid skumt under valven, även i det klaraste solsken, mottog det ärevördiga templet endast en sparsam dager igenom de små fönstren, där man ännu såg en och annan glasmålning från den katolska tiden trotsa sekler och lågor.

Kyrkan var nästan tom. Endast i några familjebänkar sutto adliga fruar och jungfrur, som velat i tid bereda sig plats att åse högtidligheten. I Tottska gravkoret brann en lampa, och där knäböjde en sorgklädd, beslöjad kvinnogestalt på det kalla stengolvet.

— Vem beder så ensam där borta i koret? frågade herr Bengt sin följeslagare.

— Det är fru Sigrid Tott, som knäböjer på sin moders, drottning Karins, grav.

— Kände ni drottning Karin Månsdotter?

— En fattig krigsman, som vandrat mycket omkring, måste väl känna den enda drottning som bott här i landet. Jag kom aldrig den gång till Liuksiala, utan att den välsignade frun lät först undfägna mig på det bästa i folkstugan och sedan kalla mig upp till sig att berätta för henne om forna dagar. Det fanns icke en fattig på många mils avstånd, som icke var dag välsignade henne i sin morgon- och aftonbön, och lika blid var hon mot alla, hög eller låg, vän eller ovän, ja mot själva herr Olof Stenbock, som varit så grym mot kung Erik i tiden. Jag minns nog den dag, när Stenbocken stack sig undan för hertig Karl och blev skjuten som en eländig flykting i skogarna, huru fru Karin då lät uppsöka hans döda kropp och begrava honom i vigd jord, vedergällande ont med gott... Mig var hon synnerligen huld för att jag var en bland kung Eriks bågskyttar i mina unga dagar; det fick jag ofta för henne förtälja. Och för fyra år sedan råkade jag just komma till Liuksiala, när hon låg på sitt yttersta. Jag fick komma till hennes säng och säga farväl åt henne, jag med alla andra av gårdens folk, och hon orkade intet mer tala, men hon gav fru Sigrid ett tecken att läsa för henne Johannes’ första epistel, som är om ljuset och kärleken, och vid fru Sigrid läste mitt i andra kapitlet, förmärkte vi alla, huru den kära gamla fruns ögonlock sakta föllo ihop, och i den samma stunden vart hon saligen döder. Så var det med fru Karin, och dotter hennes, som nu beder i koret, brås uppå mor sin; sonen kände jag inte; han reste världen omkring undan kung Johan. Men dottersonen, unge herr Åke, lärer brås uppå morfadern, varandes en ostadig och hårdsint herre, duktig i slagsmål, såsom ock Tottesläkten hör till de styvare här i landet.

— Vem är den förnäma frun, som sitter ensam i högbänken närmast altaret med en uppvaktande kammarjunkare vid bänkdörren?

— Det är ståthållaren herr Johan De la Gardies husfru, Karin Oxenstjerna, den förnämsta i Åbo. Hovtjänaren, som nu träder fram till bänken, lärer förmäla, att sorgetåget snart kan förväntas.

Gamle Stefan hade gissat rätt, ty strax därpå intogo två härolder sin plats vid stora ingången, dörrarna uppslogos, och processionen visade sig. Först intågade krigsfolket, så många som kunnat sammanbringas hemma i landet, medan hären låg i fält; därefter ett antal av den avlidnes underlydande bönder, efter dem Åbo stads borgerskap, sedan ett stort antal finska adelsmän. Efter dem följde härolder och fanbärare, efter dem den dödes kista, buren av officerare, och näst därefter Evert Horns änka, Margareta Fincke, med deras ende späde son, Gustav, buren av sin amma, samt alla hemmavarande medlemmar av släkten Horns båda grenar, till Kankas och till Åminne. Närmast efter dem följde biskopen med sina präster, efter dem ståthållaren och slutligen konungen själv, omgiven av en talrik och lysande svit, alla sorgklädda. En avdelning av vakten och två härolder avslutade tåget.

Menigheten strömmade in och uppfyllde kyrkan.

En sorgmarsch uppstämdes, en mässa sjöngs, biskopen höll ett kort tal framför högaltaret, där kistan hade nedsatts på en matta av svart sammet, och därefter började konungen, såsom i fält, strids- och segerpsalmen »Vår Gud är oss en väldig borg», vari alla närvarande instämde. Många ögon fylldes av tårar, och en fuktig glans i den unge konungens blickar vittnade om huru kär den hädangångne varit för honom, såsom för hela fäderneslandet.

Kistan nedsänktes i gravvalvet, omgiven av de fanor, vilka den tappre fältherren själv i livstiden tagit från rikets fiender.

Konungen växlade några deltagande ord med änkan, fru Margareta, och med fru Sigrid Tott, tryckte deras händer och gick att åter ägna sig åt rikets angelägenheter.

Dagen därpå hade ståthållaren Johan De la Gardie föredragning i slottet. Konungen var uppbragt över de mångfaldiga klagomål som fortfarande inlupo, än från fogdarna över böndernas motsträvighet att erlägga resterande gärder, än från bönderna över fogdarnas olagliga utpressningar. De la Gardie beslöt att avleda konungens vrede åt ett annat håll, där den med mera skäl kunde slå ned.

— Eders nåde vet, sade han, att bönderna i Virmo och flera härader blivit på vintern uppviglade av konung Sigismunds utskickade och satt sig till öppet motvärn mot fogdarna.

— Det vet jag, Gudi klagat, genmälde konungen bistert, och att så skett länder icke eder till synnerlig berömmelse.

— Jag har nu lyckats gripa en av dessa utskickade på Åland, och han hitfördes i går afton fängslad till slottet. Vad skall göras med karlen?

— Rannsaka honom först, häng honom sedan!

— Jag har rannsakat honom med den påföljd, att han icke kan undgå repet, men beklagligen tyckes han endast ha varit verktyg för den rätte boven, som undsluppit. Han pratar i vädret om tusen saker, men förtiger hårdnackat det som mest är nödigt att veta. Skall jag använda sträckbänken?

— Låt föra in honom hit!

Ståthållaren gav en befallning, och snart infördes under bevakning en med tunga bojor belagd äldre man i ryttaredräkt, en Herkulesgestalt med ett frimodigt och jovialiskt utseende.

— Ditt namn?

— Ivar Bertilsson, kvartermästare i kunglig majestäts tjänst den tiden herr Klas Fleming förde regementet i landet, men sedan benådad, jämte många andra ärliga gossar, vid eders majestäts lyckosamma uppstigande på tronen.

— Så? Och du har brukat min nåd till att stämpla mot min regering? Du har låtit skicka dig av de polske till att uppvigla folket och att utsprida förrädiska plakater i landet?

— Med förlov, ers majestät, en fattig karl har inte råd att bestå sig mer än en Gud, en kung och en tröja. Jag är en kronans hund; när man säger till mig: apporte! så resonerar jag inte.

— Gott. Du skall också bli hängd som en hund. Vem var din huvudman här vid stämplingarna?

— Ännu i går skulle jag förr låtit rycka tungan ur halsen på mig, innan jag sagt hans namn, men i natt låg jag och frös i slottstornet och fick tid att betänka mig. Ivar Bertilsson, sade jag till mig själv, vad pocker har du för tack för att du varit en stövare åt Sigismundus? Rätt som en fähund här du smugit dig genom landet och slitit ont, men vad gott har du av’et? Jo, tom mage och tom pung. Hundra gyllen skulle du få i månaden och har icke fått femtio på ett halvt år. Stallmästare skulle du bliva i Warschau, men har icke en hästkrake här i landet, utan får lunka till fots genom kärr och mossar. Galgen blir din lön, Ivar Bertilsson; nej, då kan du hellre tjäna Gustavus, om han behöver en gammal pojke, som luktat krut i fem och tjugu år. För si, vad nu anbelanger den stora äran att bli ett helgon, så betackar jag mig och missunnar den inte åt dem som äro därtill mera klippta och skurna än jag.

— Håll dig till saken, karl! Vem var din huvudman?

— Jaså, med förlov, efter ers majestät är så nådig och frågar, så skall jag ock ärligen svara. Var jag icke honom så trogen, som fäste åt klinga? Men som en turk och en räv har han lönat min trohet. Vet eders majestät hur det gick till, när jag blev knipen på Åland? Jo, det gick så till, att allt var redan väl beställt, vi hade fraktat en skuta, som skulle föra oss över till Riga, och skutan låg färdig på redden; vi skulle ro ut i en båt. När vi redan voro i båten, kom jag ihåg, att jag glömt i gården en kutting öl, som allt var behövlig i vårkylan på sjön, och gick upp att hämta tingesten. Då kom en långbent länsman, som hade fått korn på oss; jag undan och han efter. När vi så kommo till stranden, vad tror ers majestät att jag såg? Båten hade lagt ut från stranden, när oråd märktes på landbacken, och så besveko mig de hedningarna och lämnade mig i sticket. Nå, jag säger ingenting om att den slyngeln Sam ännu därtill gjorde lång näsa åt mig, efter han nyss förut hade fått stryk, men prästen, ers majestät, han skall för den mandaten få vrida sig som en mask i skärselden! Jaså, jag skulle säga hans namn? Pater Padilla kallades han i Warschau och sades vara biktfader åt Sigismundus. Inte vet jag så noga, men från Rom kom han, det är säkert, det hade han brev på.

Konungen växlade några ord med De la Gardie på latin: — Påven har tussat på oss sin bästa spårhund. Denne Padilla har drivit böhmarna till förtvivlan och injagat skräck hos alla protestanterna i Tyskland. Karlen, hans hantlangare, är en bulvan, som icke fått titta långt i korten, men torde hända han något vet, som kan vara till nytta. Häng honom icke tills vidare, förvara honom väl, och låt honom prata. Och du där — fortfor konungen på svenska till fången — marsch tillbaka till tornet, och säg till att de icke låta dig frysa. Ditt liv hänger på att du talar sanning.

— Hade jag velat ljuga mig från repet, så hade jag väl kunnat hitta på bättre sannsagor och icke stått här med dessa fyra armbanden, genmälde fången, i det han utleddes, med en frimodighet som icke misshagade hans stränge domare. Vill ers majestät bevisa sin nåd mot en gammal krigsman, som slagits mot far hans, så ställ sex man i ledet med goda musköter och befall dem att sikta rätt mot Ivar Bertilssons breda bringa. Repet har aldrig varit rätt i hans smak.

— Har ni något vidare att förmäla? frågade konungen De la Gardie.

— En ung man, som kallar sig Bengt Ivarsson Tavast till Kurjala, anhåller att få träda i eders nådes tjänst vid adelsfanan.

— Ivarsson till Kurjala? Jag har nog av hans broder Sten. Det är ett obändigt blod i Tavastesläkten.

— Den unge karlen likar sig till att vara mera tam, genmälde ståthållaren småleende. Hans släkt är en av de äldsta i landet, och många hänga vid namnet Tavast.

— Och har jag icke redan sökt utplåna även den blodskulden? genmälde konungen motvilligt. För honom in!

Bengt Ivarsson inträdde. Hans kinder voro vita som snö, och konungen misstog sig om anledningen därtill.

— Vad? sade han strängt. Vill du bli soldat och bleknar för den konung, som skall föra dig i striden?

Den unge mannen förmådde icke svara ett ord.

— Gå! fortfor konungen i samma ton. Mina soldater skola kunna se djävulen själv i vitögat. Jag behöver män och icke jungfrupiltar.

— Värdigas höra mig! stammade den unge lantjunkaren, som dock kände tillräckligt Tavasteblod sjuda i sina ådror vid en beskyllning för feghet.

— Vad har du att säga mig?

— Om jag är blek, fortfor Bengt, så värdes icke förakta mig för att jag tänker på mina fäder!

— Din fader och din farfader ha dött förrädares död. Om du tänker på dem, varför kommer du hit? Varför inväntar du icke på Kurjala den första polska här som kommer att befria landet från mitt tyranni och att utropa dina förfäder som helgon?

— Värdigas än en gång höra mig! utbrast ynglingen, nu med vredens rodnad på sina kinder. Därför att mina förfäder dött förrädares död, ändock de förtjänat en annan lön för den trohet de bevisat den de ansågo för sin rättmätige överherre, därför står jag nu här. Jag kommer som en tropliktig undersåte, efter eders majestät ingen del haver i det förgångna, och jag bönfaller ödmjukeligen att få erbjuda eders majestät min ringa tjänst, på det att icke allenast mina fäders minne må upprättas i mig, det de intet behöva, men att ock eders majestät för min trohets skull må återgiva dem äran, när eders majestät icke kan återgiva dem livet.

Gustav Adolf hade både av medfödd mildhet och politisk klokhet sökt utplåna de blodiga spår hans fader efterlämnat; men han var ömtålig för allt som vidrörde denna sträng och kastade skugga på faderns minne. Han var retad förut och brusade upp.

— Sitter du till doms över din konung, dåraktige pojke, och vill lära honom vad rätt eller orätt är? Gå, tacka din ungdom och oerfarenhet, att jag icke giver dig bättre besked om en undersåtes plikter! Jag har nog av eder, obändige Tavaster. Min fader, som I lasten, har av oförtjänt nåd återgivit eder Kurjala gård, den I förverkat. Sen till, att jag icke tager hans gåva tillbaka.

Det fanns ögonblick, när den milde Gustav Adolf påminde om sin järnhårde fader, sällsynta ögonblick, men detta var ett. Ynglingen, som redan varit beredd att böja knä för den stränge härskaren, drog sig tillbaka, till hälften förkrossad, till hälften i vrede. Först på slottets borggård återvann han besinningen och utbrast i tårar av sårad stolthet.

— O, min moder, klagade han, du hade dock rätt! Välan, mitt beslut är fattat. Jag erbjuder min tjänst åt Sigismund. Rätt måste jag finna, här eller där.

— Sök rätt hos den domaren, som allena rättfärdig dömer människors uppsåt! yttrade bakom honom en välbekant röst. Den gamle Stefan stod på borggården och hade förnummit hans avbrutna ord.

— Skall då all rätt förtrampas på jorden? utbrast ynglingen häftigt.

— Och var fann jag rätt, när jag två gånger fördrevs från hus och hem? Jag förtröstade på Herren och byggde min gård för tredje gången. Där led jag åter övervåld, men varför skulle jag misströsta? Hjälparen kom i nödens stund, och så kommer han alltid. I dag har jag klagat hos konungen över fogdens utpressningar. Konungen har lovat undersöka min sak, och jag hoppas få rätt, men jag förtröstar icke på furstar, jag förtröstar på konungarnas konung.

Vid dessa ord närmade sig en adjutant till Bengt Ivarsson med befallning att återvända till ståthållaren, som hade något att säga honom. Ynglingen gick, och Stefan stannade kvar. Om en stund kom Bengt tillbaka med gladare uppsyn.

— Nå, vad sade jag? yttrade Stefan småleende. Står rättvisan redan för dörren? Det var bittida.

— Ståthållaren räknar släktskap med oss genom min moder och säger sig hava stillat konungens vrede. Jag får ännu icke visa mig på en tid, men till midsommar tror han förvisst att jag får tjäna vid adelsfanan.

— Ja, det trodde jag om vår unge herre och konung. Han är hastig till mods som hela sin släkt, men han ångrar sig snart, och då är han blid som solsken. Gud vare lovad för sådana furstar. Nu skall rätt råda och orätt vika. Men i allting skola vi hava vår tröst till Herren allena.

Trollböle heter en liten gård på östra kusten av den långt framskjutande halvön Hangö, som bildar sydspetsen av det finska fastlandet. Nejdens hela lynne förklarar de folksägner, som givit upphov åt gårdens namn. Halvöns ryggrad av ödsliga berg, där trollen trivas i klyftorna, reser sig tätt bakom gården. Tre små täcka och hemlighetsfulla insjöar mellan bergen, enkom skapade till skogsfruns speglar, uttömma sitt överflödiga vatten genom en liten förtjusande å, som slingrar sig mellan branta stränder till havet, matar en flitig kvarn och i sin mynning är en älsklingslekplats för stimmande fisk. Men när man, följande åns slingringar, nedstiger från de skrovliga bergen till gården på sluttningen, öppnar sig med ens en bländande utsikt över Pojo vik och den lilla staden Ekenäs med dess vita kyrka och rödmålade hus på motsatta stranden.

Det är sant, att vid tiden för denna berättelse drog ännu ingen järnväg, såsom i våra dagar, sin raka vall med de frustande lokomotiven närmast havsstranden nedanför gården, men så stod i dess ställe urskogen hög över alla berg och sandslätter på halvön. Trollböle, som nu är fattigt och glömt, var då en förmögen gård, som svedjade skogen och hade sin binäring av sjöfart på Reval. I dag var allt ordnat till högtid: äldste gårdssonen firade sitt bröllop med gamle Stefans sondotter från Ahtiala, han, som förr bott på Hangö, där de unga då plockat lingon i skogarna.

Det var midsommardag klockan ett på eftermiddagen. Gården var folktom, emedan alla voro i den med löv och blommor utsirade stadskyrkan, där brudparet vigdes. En femtonårig vallflicka satt ensam på bergsluttningen, vaktande gårdens kor. Hon företog sig att sjunga i ensamheten:

Medan hon sjöng, steg hon upp på höjden, för att se om icke brudtåget redan var synligt på vägen från staden. Ingen syntes, hon kände sig ensam, berget och skogen voro hennes enda förtrogna.

Det väntade brudtåget ledde hennes tankar till den dag när hon själv skulle stå brud. Hon stannade vid en gammal mossbevuxen tall, klappade honom kärligt och sjöng nu i en annan ton:

— Det är en gammal fästman du fått, sade en förnäm adelsjungfru, som plötsligt uppenbarade sig med sin tjänarinna på berget och hört flickans sång.

— Han är nog så bra som en annan; han springer icke ifrån mig, han, svarade flickan och klappade åter lekfullt den trogne vännen.

— Har du hört när man väntar krigsfolket hit ifrån Hangö?

— Nej, vad hon säger! Krigsfolket? Vad skulle de göra här, när de få slåss därborta?

— Vet du icke att det nu är fred i landet, och nu kommer krigsfolket hem från kriget. Har du icke hört freden kungöras i kyrkan?

— Nej, vad hon säger! Är det fred? Nu skall stallpelle bli arger, för han tycker inte om krigsfolk, och oxa blir odrägliger, när han vädrar en knekt. Men där komma de; hi och hej!

Och med flygande hår sprang flickan utför berget, för att betrakta brudtåget. I detsamma kom hon ihåg sin fattiga dräkt och slank in i badstugan, från vars glugg hon hade fri utsikt.

Tåget närmade sig nu gården, företrätt av två spelmän till fots, av vilka den ene frampinade besynnerliga toner ur ett stort konstigt valthorn, medan den andre av alla krafter slog trumma. Efter dem följde två talmän åkande, sex brudsvenner ridande och sex brudtärnor åkande. Sedan följde brudparet, därefter kyrkoherden, mäster Sigfrid, åkande vid sidan av brudens farfar, sedan brudparets föräldrar och därefter övriga gäster. Den alltifrån hedendomen såsom helig ansedda eken hade sin tillbörliga andel i festtåget. All ungdomen bar ekkvistar i händerna, bruden bar kring sin panna en krans av eklöv och blåklint, medan brudparets och många andras seldon voro smyckade med fältens blommor.

När man hunnit till gården, ledsagades brudparet i procession till den med ryor, löv och blommor festligt prydda stugan, där man först sjöng en psalm och sedan fick höra ett välkomsttal av den vördige mäster Sigfrid. Först därefter intogo vederbörande sina hedersplatser, och nu kringbjöds välkomstbägaren, en silverpokal från kung Göstas tider, fylld med starkt kryddat öl. Brudparet skulle dricka alla till, och en tenntallrik på det stora bordet påminde gästerna om att därvid lägga en skärv åt stupade fattiga soldaters änkor och barn. Därefter spredo sig gästerna. En del stannade vid ölet i stugan; andra gingo ut till det enstaka höga Trollberget i söder, vid vars fot upprann en helig källa, där man hade för sed att offra slantar, nålar och knappar, alldeles som i den hedniska tiden. Brudgummen hade redan kvällen förut varit nog förtänksam att där nedlägga en silverpenning åt skyddsandarna, och när nu bruden efter gammal sed offrade i samma källa en bröstnål av silver, trodde man sig hava blidkat naturmakterna.

Några funnos likväl, som ännu icke ansågo detta tillräckligt. En äldre kvinna fann det vara alldeles nödvändigt att också blidka jungfru Maria. Hon trädde fram med en kruserlig nigning, doppade i källan en liten kvast av nio sorters olika blommor, bestänkte bruden med »vigvattnet» och gick sedan med dessa blommor nio gånger kring samma unga brud, under det att hon långsamt framsade följande besvärjelse:

Därpå skulle bruden fästa blomsterna vid sin barm och lägga dem till natten under sin huvudgärd.

Nu framträdde bland sällskapet en äldre axelbred man, som med mycken fyndighet sökt att dölja bristerna i sin slitna ryttardräkt under högtidens blommor och eklöv.

— Vad nu? sade han med en förtrolig nick, såsom till en gammal bekantskap. Huru står det nu till med katekesen? Vad säga biskop och konsistorium om att en så renlärig person som mor Agneta från Tovön intalar folket sådana vidskepelser?

— Nå, det må jag säga, genmälde hon, förunderliga ting får man se här i världen! Det är sannerligen första gången en sådan gammal öltratt som Ivar Bertilsson lämnar stånkan innan sista droppen är tömd. Biskop och konsistorium lära väl icke mindre förundra sig, när en sådan ärkepapist som besagde Ivar Bertilsson, den där nyss gick i påvedömet upp över öronen, med en fart blivit bättre kristen än annat hederligt folk. Och nu tager han sig för att predika, den där!

— Å fy skäms, att tycka illa vara för så litet, återtog mannen i den slitna jackan med samma godmodiga framfusighet som alltid utmärkt den manhaftige kvartermästaren Ivar Bertilsson. Kommer ni ihåg när jag tog er med båda händerna om nacken och kysste er mitt på Pojo kyrkbacke? Nå, det är allt tider sedan. Är ni led vid er man, så knyck bara i mig; jag står väl hos kunglig majestät och kronan, alltsedan jag såg Gustavus i ögonen utan att blinka. Ni må tro han tyckte att jag var en karl, och jag förstod att det kan bli en krigsman av honom med tiden, bara han får bättre förstånd att sköta hästar. Det har jag sagt honom, och sedan jag nu givit Sigismundus på båten, så är jag kunglig majestäts tropliktige hovslagare och första karl vid mönstringarna. Men si, det går över ert förstånd, strömmingssaltare! En sak ångrar jag, och det är att jag ej beställde ett lagom rep åt den oduglingen Sam. Nå patern, ja han skulle vara en rar konfekt åt Belsebub. Men vad det angår, att jag skulle hava lämnat stånkan halv, så är det lasteligt tal om en krigsman. Visst blev hon halv, för det jag väntar få se adelsfanan rida fram här på landsvägen. Men säg, må de nu hinna dricka allt tomt, innan jag hinner tillbaka till stugan?

Mor Agneta hade tåligt avbidat det långa talets slut, i hopp att få svara med ord och inga visor, men hennes hopp blev besviket. Tre eller fyra fänikor söderifrån kommande kavalleri närmade sig i sakta skritt och läto från sin trumpeter höra en munter hälsning. Det var mest ungt folk, men som redan bestått mången het dust och nu glada återvände till fäderneslandet. De hade prytt sina stormhattar med gröna kvistar och instuckit blommor i musköternas mynningar, likasom hade även de varit bröllopsgäster.

Emellertid voro ryttarna icke inbjudna till bröllopet, där intet visthus kunnat stå ut med deras friska aptit; och så van en krigare var i dessa oroliga tider att komma som objuden gäst varhelst han behagade, skulle fänikorna sannolikt ridit Trollböle förbi, därest icke anföraren oförväntat kommenderat halt. Anföraren var Klas Fleming, och anledningen till hans order var ett oförmodat möte med hans syster Kerstin Fleming, som kommit från Svidja för att här få trycka hans hand, innan han en kvart mil härifrån svängde av åt väster på vägen till Åbo. Fröken Kerstin hade varit nog förtänksam att även ihågkomma sin broders folk, och hennes tjänare hade i staden uppköpt allt som behövdes till den enkla måltid de nu hade i ordning på bergsluttningen invid landsvägen.

Medan alltså de båda syskonen Fleming under förtroliga samtal tagit plats på en av bergets naturliga vilobänkar, sutto ryttarna muntert av och läto den opåräknade undfägnaden smaka sig väl. Bröllopsgästerna fingo likaledes ett oförväntat nöje av denna anblick. Ivar Bertilsson ansåg sig som en självskriven gäst även vid detta andra gästabud, blandade sig med viktig min i ryttarnas upplösta leder, sparade icke nyttiga lärdomar för den oerfarna ungdomen och delade broderligt deras bröd, fläsk och öl. Hästarna voro, i hans tanke, under all kritik. Han skulle icke vara det minsta förvånad, om han hörde dem grymta. Och huru voro de skodda sedan! Käringar hade skott dem; gingo de icke som kattor på hal is! Och vad sadlar och remtyg angick...

— Nå, nu kan det vara nog, avbröt honom en skäggig veteran, som ledsnat vid detta prat. Vad har han ridit för kameler i sina dagar, efter han icke bättre förstår sig på våra finska stridskampar? Håll ut en stund i ett gott napptag, så skall han få se de lättfärdiga polska och ryska grannlåtshästarna flåsa efter andan, så att de storkna, medan våra kampar bli muntra först när de fått betänka sig någon timme i värsta leken. För resten skall jag säga honom, kamrat, att är ryttaren bra, nog får han folk av hästen.

— Det är just det jag har sagt Gustavus, återtog konung Sigismunds tillämnade stallmästare med sin vanliga tvärsäkerhet, i det han hämtade andan efter en ny klunk. Men vem frågar nu för tiden efter en gammal krigsmans råd? Pojkar, som redo käpphäst när jag suttit tjugu år i sadeln, mena sig nu förstå den saken bättre. De skulle ha sett Svidje Klas, som folk kallade sotnäsan! Det var en karl att rida tvärt igenom muren, så att det rök om honom.

— Red han icke tvärt igenom stenmuren, så kunde han väl sätta över den, inföll gamle Stefan, som ock vandrat ut från bröllopsgården för att se huru nutidens ungdom redde sig i stigbyglarna. Nog hade jag suttit i sadeln i tjugu år, när Ivar Bertilsson ännu red käpphäst; men icke tilltror jag mig därför att undervisa Gustavus.

Vid dessa ord framträdde ur skaran en ung ryttare och räckte veteranen från kung Göstas tider trohjärtat handen.

— Guds fred, fader Stefan! Tack för ett gott råd på Åbo slotts borggård!

— Min själ är det icke unge herr Bengt Ivarsson från Kurjala! utropade den gamle överraskad. Jag väntade icke så snart återse eder.

— Och ni väntade icke att återse mig som simpel ryttare vid adelsfanan? Men det kan vara så gott att tjäna sig upp i graderna med eller utan förfäder. Varje släkte må bära sin egen skuld eller sin egen ära. Jag har nu tjänat kungen som knekt jämnt ett år och lärt mig att rida en ovän på livet; vill nu kungen göra mig till kornett, så gör han det för min egen skull och icke för det att jag heter Tavast.

— Rätt så, unge man, genmälde gamle Stefan och besvarade kraftigt handtryckningen. Nog blir det karl av eder, herr Bengt, och en så bra karl, som någonsin burit det frejdade Tavastenamnet. Med sådant folk skall vår konung gå med seger till världens ände.