2.

Dressyren börjar.

Det blef brist på jemvigt i plus och minus och nya slitningar uppstodo som följd.

Om vintermorgonen väckes sjuåringen och bröderna klockan sex vid kolmörker af husan. Han är icke fullsöfd, utan har ännu sömnfebern i kroppen. Far och mor och småsyskon och pigor fortfara att sofva. Han tvättar sig i kallt vatten, dricker en kopp kornkaffe med ett franskt bröd, under det han störtar igenom fjerde deklinationens ändelser i Rabes grammatika; durkar igenom en bit på »Joseph säljes af sina bröder» och rabblar opp andra artikeln med förklaring.

Så stoppas böckerna i väskan och man går. Utanför porten på Norrtullsgatan är det mörkt än. Hvarannan oljelykta vinglar på sina rep för en kall vind och snödrifvorna äro djupa. Ingen dräng har ännu varit ute och skottat. Mindre gräl om hastigheten i marschtempot uppstår mellan bröderna. Endast bagarkärrorna och polisen äro i rörelse. Vid Observatorium äro snödrifvorna mycket höga, hvilket gör att byxor och stöflar bli genomvåta. I Kungsbacken inträder man hos bagarn och köper frukostbröd, ett franskt bröd, som vanligen uppätes på vägen.

Vid Hötorgsgränden skildes han från bröderna som gingo i ett privat realläroverk. När han slutligen anlände till hörnet af Klara Bergsgränd slog klockan, den fatala klockan i Klara. Han fick vingar under benen, väskan slog honom i ryggen, tinningarne bultade, hjernan hoppade under pulsarnes våldsamma slag. När han kom i kyrkgårdsgrinden såg han att klasserna voro tomma. Det var för sent.

Pligten var för honom som ett gifvet löfte. »Force majeure», tvingande nöd, intet kunde lösa honom. Sjökaptenen har tryckt på connoissementet att han förbinder sig leverera varan oskadd den och den dagen, »om Gud vill». Om Gud ger storm eller snö är han löst. Men gossen hade inga sådana försigtighetsmått för sig vidtagna. Han hade försummat sin pligt och han skulle ha straff: det var allt.

Han gick tunga steg in i klassen. Der var endast kustos, som log emot honom, och hans namn skrefs opp på svarta taflan under rubriken: Sero.

En qvalfull stund gick, och så höras starka nödrop i secunda och rappen af en rotting falla tätt. Det är rektorn, som gör sin razzia eller tar sin motion på de senkommande. Han faller i häftig gråt och darrar i hela kroppen. Ej för smärtan, men för vanäran att läggas opp som ett slagtdjur eller en delinqvent. Då öppnas dörren. Han far opp. Men det är städerskan, som skall putsa lampan.

— God dag, Johan — säger hon. — Har han kommit för sent, som är så ordentlig annars. Hur mår Hanna?

Johan upplyser att Hanna mår väl och att det snöat så mycket på Norrtullsgatan.

— Har ni flyttat till Norrtullsgatan, Gubevare oss.

Nu öppnar rektorn dörrn och rektorn kommer in.

— Nåå, du!

— Rektorn ska inte vara obeskedlig mot Johan, för han bor på Norrtullsgatan.

— Tyst, Karin — säger rektorn — och gå!

— Jaså du, du bor på Norrtullsgatan, du? Det är långt bort det. Men du kan passa på tiden ändå.

Han vände och gick.

Det var Karins förtjenst att han undkom stryk. Och det var ödets att Hanna tjent hos rektorn sammans med Karin. Det var relationernas magt, som räddade honom från en orättvisa.

Och så skolan och undervisningen! Är det nog skrifvet ännu om latin och rotting! Kanske! Ty han hoppade sjelf på äldre dagar öfver alla de ställen i böcker, som handlade om skolminnen, och han undvek alla böcker, som behandlade det ämnet. Hans svåraste drömmar som vuxen, när han ätit något tungt om aftonen eller haft en ovanligt bekymmersam dag, bestodo i att han återfann sig i Klara skola.

Nu är förhållandet det, att lärjungen får en lika ensidig föreställning om läraren som barnen om föräldrarne. Den första klassläraren, han hade, såg ut som menniskoätaren i sagan Tummeliten. Han slogs jemt och sade att han skulle piska barnen så de skulle krypa på golfvet, han skulle piska dem »som gryn» om de ej kunde sin lexa.

Han var emellertid ej värre än att Johan såsom gymnasist var nere med kamraterna och lemnade ett album, när denne for från Stockholm, och att läraren var mycket omtyckt, ansågs som en riktig hederspascha. Mannen slutade som landtbrukare och hjelte i en östgöta-idyll.

En annan ansågs som ett monster af elakhet. Han tycktes verkligen slåss af böjelse. — Tag fram rottingen, — så började han lektionen, som sedan gick ut på att öfverraska så många som möjligt med icke öfverläst lexa. Denna slutade med att hänga sig efter en skarp tidningsartikel. Men Johan hade då som student träffat honom ett halft år förut i Uggelviksskogen, der han blifvit rörd af den gamle lärarens klagan öfver verldens otacksamhet. Ett år förut hade denne från Australien i julklapp mottagit en låda sten från en forden lärjunge. Kamrater till den grymma läraren talade äfven om honom såsom en välvillig tok, som de brukade drifva med. Så många synpunkter, så många omdömen! Men än i dag kunna icke gamla Klarister sammanträffa utan att utgjuta sin fasa, sitt hat till det obarmhertigaste af allt uppenbaradt i menskohamn, liksom de ock alla erkände att han var en utmärkt lärare.

De visste väl icke bättre, voro väl så uppfostrade, de gamle, och vi som ju hålla på att lära förstå allt, anses också skyldige att förlåta allt.

Detta hindrade icke att skoltiden, den första, betraktades som en lärotid för helvetet och icke för lifvet; att lärarne föreföllo vara till för att pina, icke straffa, att hela lifvet låg som en tung, tryckande mara dag och natt, då det icke hjelpte att ha kunnat sina lexor när man gick hemifrån. Lifvet var en straffanstalt för brott, begångna innan man var född, och derför gick barnet med permanent ondt samvete.

Men Johan lärde också något för lifvet.

Klara var en skola för bättre mans barn, ty församlingen var rik. Gossen hade skinnbyxor och smorläderstöflar, som luktade tran och blanksmörja. Man satt derför icke gerna bredvid honom, när man hade sammetsblus.

Han iakttog också att de fattigt klädda fingo mera stryk än de väl klädda, ja de vackra gossarne sluppo alldeles. Om han då läst psykologi och estetik skulle han förstått detta fenomenet, men det förstod han ej då.

Examensdagen lemnade ett skönt, oförgätligt minne. De gamla, svarta rummen voro renskurade; barnen helgdagsklädda; lärarne i frackar och hvita halsdukar; rottingen undanlagd; alla afrättningar suspenderade. Jubel- och klangdag, då man kunde inträda i dessa pinorum utan att darra. Flyttningen inom klassen, som företogs på morgonen, beredde emellertid vissa öfverraskningar, och de nerflyttade anstälde jemförelser och betraktelser, som icke alltid hedrade lärarens omdöme. Och betygen föreföllo temligen summariska, som de nog måste vara. Men lofvet vinkade och allt skulle snart vara glömdt. Vid afslutningen inne i qvinta fingo lärarne tack af erkebiskopen, men lärjungarne fingo klander och förmaningar. Föräldrarnes närvaro, särskildt mödrarnes, gjorde dock de kalla rummen så varma och en ofrivillig suck: hvarför kunde det icke alltid få vara så fredligt som denna dag, steg nog upp hos barnen. Suckarne ha blifvit delvis hörda och ungdomen lär icke numera se i skolan en straffanstalt, om också den icke än har fått se någon tydlig mening i det myckna lyxläsandet.

Han var icke något ljus i skolan, men icke någon odåga. Som han endast på grund af sina tidiga kunskaper genom dispens fått inträde i läroverket, emedan han icke uppnått erforderlig ålder, var han alltid yngst. Vid uppflyttning i secunda, dit hans betyg kallade honom, blef han qvarhållen ett år i klassen för att mogna. Detta blef ett svårt bakslag i hans utveckling. Hans otåliga lynne led deraf att ett helt år läsa om gamla lexor. Mycken ledighet vann han, men hans läslust förslöades och han kände sig förbigången. Hemma var han yngst, i skolan också, men blott till åren, ty förståndet var äldre.

Fadern tycktes ha märkt hans läslusta och syntes vilja lägga an på honom till student. Han hörde hans lexor, ty han hade fått elementarbildning. Men en gång då åttaåringen kom in med en latinsk explikation och bad om hjelp, måste fadern erkänna att han icke kunde latin. Barnet kände öfvertaget, och osannolikt är ej att fadern äfven kände det. Den äldre brodern, som börjat i Klara skola samtidigt med Johan, blef hastigt tagen derifrån, emedan Johan en dag blifvit monitör för den äldre, som stående fick höras i sin lexa af den yngre. Det var oförståndigt af läraren att så arrangera och klokt af fadern att rätta missförhållandet.

Modern var stolt af sonens lärdom och skröt dermed för sina väninnor.

I familjen spökade ofta ordet student. Vid studentmötet i början af femtiotalet var staden öfversvämmad af hvita mössor.

— Tänk när du får hvit mössa! — sade modern.

När studentkonserter hållits, talades derom i flera dagar. Upsalabekanta kommo också stundom ner till Stockholm och talade alltid om studentens glada lif. En barnpiga, som städat i Upsala, kallade Johan studenten.

Midt i skollifvets förfärliga hemlighetsfullhet, der barnet aldrig kunde finna något kausalsammanhang mellan latinska grammatikan och lifvet, uppdök ett nytt hemlighetsfullt moment för en kort tid, att sedan försvinna. Rektorns nioåriga dotter bevistade de franska lektionerna. Hon placerades med afsigt på bortersta bänken att hon ej skulle ses, och att vända sig om på platsen var ett groft brott. Hon fans der emellertid och hon kändes i rummet. Gossens fysiska könslif var ännu icke vaket, men han, som troligen hela klassen, blef kär. Lexorna i ämnet, då hon var närvarande, gingo alltid bra, ambitionen var sporrad, och ingen ville bli pryglad och förödmjukad i hennes närvaro. Hon var säkerligen ful, men hon var fint klädd. Hennes mjuka röst, ibland målbrottspojkarnes, klang igenom, och lärarens, monstrets sträfva anlete log, när han talade till henne. När han ropade upp hennes namn, hvad det lät vackert! Och ett förnamn bland alla dessa familjenamn!

Hans kärlek yttrade sig i en stilla melankoli. Han fick aldrig tala vid henne, och skulle aldrig ha vågat. Han fruktade och åtrådde henne. Men om någon kommit och frågat hvad han ville henne, skulle han icke kunnat säga det. Han ville henne ingenting. Kyssa henne? Nej, man kysstes aldrig i hans familj. Ta i henne? Nej! Mycket mindre då ega henne. Ega? Hvad skulle han göra med henne? Han kände att han bar på en hemlighet. Den plågade honom så att han led och hela lifvet mörknade. En dag hemma tog han en knif och sade: jag vill skära halsen af mig. Modern trodde han var sjuk. Det kunde han icke säga. Han var då omkring nio år.

Hade det nu varit lika många flickor som gossar i skolan och under alla lektioner, skulle troligen små oskyldiga vänskapsförbindelser uppstått, elektriciteterna blifvit afledda, madonnadyrkan reducerad och hans origtiga begrepp om qvinnan icke följt honom och de andra kamraterna genom lifvet.

Faderns kontemplativa lynne, skygghet för menskorna efter nederlagen, opinionens på honom hvilande dom öfver hans i början olagliga förbindelse med modern, hade kommit honom att draga sig tillbaka till Norrtullsgatan. Der hade han hyrt en malmgård med stor trädgård, vidsträckta egor med kobete, stall, ladugård och orangeri. Han hade alltid älskat landet och jordens odling. En gång förr hade han hyrt en egendom utanför staden, men kunde icke sköta den. Nu skulle han ha trädgård, kanske både för egen skull och barnens, hvilka fingo en uppfostran, som erinrade något om Emiles. Mellan långa plank låg huset isoleradt från grannar. Norrtullsgatan var en trädplanterad aveny, som ännu icke hade stenlagda trottoarer och var föga bebygd. Bönder och mjölkbud beforo mest gatan, då de skulle in och ut från Hötorget. Likvagnarne som släpade ut till Nya Kyrkogården, slädpartier till Brunnsviken, ungherrar, som åkte till Norrbacka eller Stallmästargården, voro dernäst de mest synliga trafikanterna.

Trädgården som omgaf det lilla envåningshuset var vidsträckt. Långa alléer med minst hundra äppelträn och otaliga bärbuskar korsade hvarandra. Täta bersåer af syrén och jasmin voro placerade här och hvar, och en väldig gammal ek stod ännu qvar i ett hörn. Der var skuggigt, rymligt och lagom förfallet för att vara stämningsfullt. Öster om trädgården höjde sig en grusås, som var bevuxen med lönnar, björkar och rönnar; och öfverst stod ett tempel från förra århundradet. Åsens frånsida var uppgräfven här och der efter en misslyckad grustägt, men erbjöd vackra partier af häggbevuxna dälder och snår af viden och törnen. Från denna sida såg man ej gatan eller huset. Vyen sträckte sig derifrån ut öfver Bellvy, Cedersdalsbergen och Lilljansskogen. Endast få, spridda hus syntes på långt håll, tobakslador och trädgårdar deremot i oändlighet.

Man skulle sålunda bo på sommarnöje hela året om, och det hade barnen ingenting emot. Nu fick han se på nära håll och upptäcka sjelf växtlifvets hemligheter och skönheter, och den första våren var en underbar öfverraskningarnas tid.

När jorden låg nygräfd med sin djupa svärta under äppelträdens hvita och skära soltält, när tulpanerna lyste i sin orientaliska färgprakt, då tyckte han det var högtidligt att gå i trädgården, högtidligare än på examen och i kyrkan, julottan ej undantagen. Men härmed följde ett raskt kroppslif. Gossarne skickades upp med skeppsskrapor att skrapa mossan af träden, de rensade landen och skyfflade gångarna, vattnade och krattade. Ladugården var befolkad med en ko, som fick kalf; höskullen blef en simskola, der det hoppades från bjelkarne, och hästen i stallet reds till brunnen att vattnas.

Lekarne uppe på åsen blefvo vilda; stenblock rullades, trädtoppar äntrades och ströftåg företogos.

Hagaparkens skogar och snår genomsöktes, i ruinerna nedsteg man på unga trän och fångade läderlappar, harsyrans och bergsötans ätbara egenskaper upptäcktes, fågelbon plundrades. Snart uppfans krutet också, sedan pilbågen var aflagd, och hemma i backarne sköts snart kramsfågel. Med allt detta följde snart en viss förvildning. Skolan blef allt vidrigare och stadsgatorna ohyggliga.

Samtidigt började ungdomsböckerna skänka fart åt afciviliseringen. Robinson var epokgörande, och Amerikas upptäckande, Skalpjägaren, med flera, väckte en upprigtig leda för skolböckerna.

Vildheten tilltog så under det långa sommarlofvet, att modern ej mer kunde styra de obändiga pojkarne. De skickades först på försök i simskolan vid Riddarholmen, men halfva dagen gick åt på gatorna. Slutligen tog fadern det beslut att sända de tre äldsta i inackordering på landet, der de skulle vistas sommaren ut.

3.

Borta ifrån hemmet.

Det fick han aldrig svar på hvarken i böckerna eller i lifvet, men förhållandet qvarstod: han blef aldrig sig sjelf, aldrig frigjord, aldrig en afslutad individ. Han förblef en mistel, som icke kunde växa utan att bäras upp af ett träd; han blef en klängväxt, som måste söka ett stöd. Han var svag och räddhågad af naturen; han öfvades i alla manliga idrotter, var god gymnast, satt upp på löpande häst, förde alla slags vapen, sköt, simmade, seglade djerft, men endast för att icke vara sämre än de andra. Om ingen såg honom när han badade, kröp han i; såg någon på kastade han sig på hufvet från ett badhustak. Han kände sin räddhåga och ville dölja den. Han anföll aldrig kamrater, men angreps han, slog han igen, äfven en starkare. Han kom skrämd till verlden och lefde i ständig skrämsel för lifvet och menskorna.

Båten ångar ut åt fjärdarne, hafvet öppnar sig; ett blått streck utan strand. Det nya skådespelet, den friska vinden, brödernas munterhet kryar upp honom, och så tänker han på att han snart rest aderton mil på sjön, när ångbåten svänger in i Nyköpingsån.

När landgången lagts ut kommer en medelålders man med ljusa polisonger som efter ett kort samtal med kaptenen mottager gossarne. Han ser snäll ut och är glad. Det är klockaren i Vidala. På stranden står en trilla med en svart märr före, och strax äro de uppe i staden och stanna på handelsmannens gård, der det också är bondqvarter. Det luktar sill och svagdricka inne på gården, och väntan blir olidlig. Han gråter en skur till. Ändtligen kommer Herr Lindén på en bondvagn förande resesakerna, och efter många handtryckningar och små glas reser man ur staden. Det är afton när man kommer ut genom tullen. Trädesåkrar och gärdesgårdar öppna ett långt, ödsligt perspektiv, och öfver röda byar synes i fjerran ett skogsbryn. Den skogen skall man igenom, och man har tre mil att åka. Solen går ner och man åker genom mörka skogen. Herr Lindén pratar och söker hålla modet uppe. Han talar om lekkamrater, badställen och smultronplockning. Johan somnar. Vaknar vid en gästgifvargård med fulla bönder. Hästarne spännas från och vattnas. Färden går genom mörka skogar. Man får stiga af och gå uppför backarne. Hästarne röka och flåsa, bönderna på bagagevagnen skämta och supa, klockaren pratar med dem och säger roligheter. Och så åker man igen och sofver. Åker vaken, stiger af och rastar. Mera skogar, som det förr varit röfvare i, svarta granskogar under stjernhimmel, stugor och grindar. Gossen är alldeles bortkommen och nalkas det okända med bäfvan.

Slutligen blir vägen jemn, det ljusnar, och vagnarne stanna utanför ett rödt hus. Midt emot huset står en hög, svart byggnad. En kyrka. Återigen en kyrka. En gumma, som han tyckte, lång och mager, kommer ut och tar emot barnen, som hon leder in i ett rum på nedra botten, der ett bord står dukadt. Hon har en skarp röst, som icke låter vänlig, och Johan är rädd. Man äter i mörkret, men maten smakar ej, ty den är ovanlig, och man är trött med gråten i halsen. Så föres man opp på en vindskammare, fortfarande i mörkret. Intet ljus tändes. Der är trångt; sängar, bäddar på stolar och på golfvet, och luktar förfärligt. Sängtäcken röra sig och ett hufvud sticker opp. Så ett till. Det fnissar och hviskar, men de nykomna kunna ej se några ansigten. Äldsta bror får egen säng, men Johan och äldre bror skola ligga skaffötters. Det var nytt. Nå, de krypa ner och börja dra på täcket. Stora bror sträcker ut sig ogeneradt, men Johan protesterar mot öfvergreppet. De sparkas och Johan blir slagen. Han gråter genast. Äldsta bror sofver redan.

Nu hörs en röst från en vrå djupt nere vid golfvet.

— Ligg stilla, pojkdjeflar, och slåss inte.

— Hvad säger du för slag? — svarar bror, som är en djerf pojke.

Basrösten svarar:

— Hvad jag säger? Jag säger att han inte ska vara kitslig mot den lilla!

— Angår det dig, det?

— Ja det angår mig. Kom hit han, ska jag klå honom.

— Klå? Du?

Bror stiger upp i skjortan. Basen möter på golfvet. Det är en liten fyrkantig pjes med breda axlar, det är allt hvad man kan se. Många åskådare sitta upp i sängarne.

De slåss och stora bror får smörj.

— Nej slå honom inte; slå honom inte.

Lilla bror kastar sig emellan. Han kunde aldrig se någon af sitt blod få stryk eller lida, utan att känna det i sina nerver. Åter hans osjelfständighet, de olösliga blodsbanden, nafvelsträngen, som aldrig kunde klippas, men endast gnagas af.

Så blir det tyst och så faller sömnen på, den medvetslösa, som lär likna döden och som derför lockat så många till förtidig hvila.

Nu börjar ett nytt litet lif för sig. Uppfostran utan föräldrar, ty barnet är ute i verlden bland främmande menskor. Han är rädd och undviker omsorgsfullt alla anmärkningar. Angriper ingen, men försvarar sig mot öfversittare. Emellertid är man tillräckligt många för att kunna få jemvigt, och rättvisa skipas af den bredaxlade, som är puckel, men kanske derför alltid går med den svagare, när han anfalles orättvist.

Det läses om förmiddagarne, badas före middan och arbetas om eftermiddagarne. Det rensas i trädgården, bäres vatten från källan, ryktas i stallet. Det är fars önskan att barnen skola arbeta med kroppen fastän de betala vanlig inackordering.

Men Johans lydnad och pligtkänsla för egen del räcker ej att göra honom lifvet drägligt. Bröderna utsätta sig för anmärkningar, och dem lider han lika mycket af. Han känner sig solidarisk och blir aldrig mer än en tredjedels menska den sommaren. Straff, andra än att sitta inne, förekomma ej, men anmärkningar äro nog för att oroa honom. Arbetet gör honom stark till kroppen, men nerverna äro lika känsliga för intryck. Ibland sörjer han modern, ibland är han ystert glad och anför lekarne, helst de våldsamma. Att bända loss stenar i kalkstensbrottet och tända eldar på dess botten, åka på brädlappar utför branta berg. Rädd och oförvägen, uppsluppen och grubblande, ingen jemvigt.

Kyrkan står på andra sidan vägen och kastar en skugga öfver sommartaflan med detta becksvarta tak, denna likhvita vägg. Grafkorsen sticka upp öfver kyrkmuren och ingå slutligen i hans dagliga fönsterutsigt. Kyrkan slår icke hela dygnet som Klara, men om aftonen klockan sex få gossarne gå ut och klämta med linan, som hänger ner från tornet. Det var ett stort ögonblick när hans tur kom att klämta första gången. Han var nästan en kyrkans embetsman och när han räknade tre gånger de tre slagen trodde han att Gud, pastorn och socken skulle taga skada, om han klämtade ett slag för mycket.

På söndagen fingo de stora pojkarne gå upp och ringa klockorna. Då stod Johan i den mörka trätrappan och beundrade. Fram på sommaren kom en kungörelse med svarta kanter. När den lästes upp i kyrkan blef det stor rörelse. Kung Oskar var död. Det talades mycket godt om honom, om också ingen direkt gick och sörjde honom. Men nu ringdes det hvarje dag mellan tolf och ett.

Kyrkklockorna tycktes förfölja honom.

På kyrkogården lekte man mellan grafvarne och kyrkan blef snart en intim. Om söndagen placerades alla inackorderingarne på orgelläktaren. När klockaren nu tog upp psalmen utposterades pojkarne vid stämmorna, och vid en nick från mästaren drogos alla stämmor ut på en gång, och ungdomen bröt in i kör. Det gjorde alltid stor effekt på församlingen.

Emellertid, genom att se de heliga tingen på nära håll och genom att handskas med reqvisitan till kulten gjordes han snart familjär med dessa höga saker, och respekten minskades. Sålunda blef nattvarden icke vidare upplyftande när han på lördagsqvällen ätit af det heliga brödet i klockarens kök, der det bakades och stämplades ut med en stamp, på hvilken krucifixet var graveradt. Gossarne åto det och kallade det munlack. Efter nattvardsgångens slut blef han en gång bjuden på vin inne i sakristian tillsammans med kyrkvärdarne.

Dessoaktadt började nu, sedan han lösryckts från modern och han kände sig omgifven af okända, hotande magter, ett starkt behof att sluta sig till något skydd att vakna. Han bad sina aftonböner med temlig andakt; om morgnarne, när solen sken och kroppen var uthvilad, erfor han icke detta behof.

En dag när kyrkan vädrades sprungo barnen och lekte derinne. I ett anfall af ysterhet stormades altaret. Men Johan, som eggades till ytterligare bragder, rännde opp på predikstolen, vände timglaset och predikade ur bibeln. Detta upptåg gjorde stor lycka. Derpå gick han ner och sprang genom hela kyrkan på de öfversta bänkkanterna utan att röra vid golfvet. Framkommen till första bänken vid altaret, grefvens bänk, trampar han för hårdt på psalmbokspulpeten, hvilken med ett brak störtar ner i golfvet. Panik. Alla kamraterna störta ut ur kyrkan. Han stod der ensam, tillintetgjord. Nu skulle han ha velat störta till modern, bekänna sin skuld och bedja henne om hjelp. Men hon fans der icke. Han kommer ihåg Gud. Faller på knä vid altaret och läser hela Fader vår. Stark och lugn, såsom om han fått en tanke ofvanifrån, stiger han upp från golfvet, undersöker bänken, ser att tapparne ej äro afbrutna; tar listen, passar in fogar och tappar, rycker af skon, som han förvandlar till hammare, och med några väl rigtade slag är pulpeten lagad. Han pröfvar sitt verk; det håller. Och han går, jemförelsevis lugn, ut ur kyrkan. — Så enkelt, tyckte han nu. Och han skämdes öfver att ha läst Fader vår. Hvarför skämdes han? Kanske han kände dunkelt, att uti detta orediga komplex, som kallas själ, fans en kraft, som, i nödens stund uppkallad till sjelfförsvar, egde ganska stor förmåga att reda sig. Att han icke trodde att Gud hjelpt honom framgick deraf, att han icke föll ner och tackade honom för hjelpen, och denna sväfvande förnimmelse af blygsel uppstod troligen deraf, att han insåg det han gått öfver ån efter vatten.

Men detta var blott ett öfvergående moment af sjelfkänsla. Han förblir ojemn och numera äfven nyckfull. Nyck, kapris, eller »diables noirs», som fransmannen kallar det, är ett icke fullt förklaradt fenomen. Offret är besatt: det vill ett, men gör motsatsen; det lider af begär att tillfoga sig ondt och nästan njuter af sjelfplågeriet. Det är en själssjukdom, en viljans sjuklighet, och äldre psykologer vågade en förklaring medelst framhållande af tvåheten i hjernan, hvars två hemisferer kunna under vissa förhållanden operera sjelfständigt hvar för sig, och i strid mot hvarandra. Men den förklaringen är förkastad. Personlighetens dubbelhet ha många observerat, och Goethe har behandlat ämnet i Faust. Nyckfulla barn, som icke »veta hvad de vilja», sluta med gråt, nervspänningens upplösning. De »tigga stryk», säger man också, och eget är att se huru en lätt aga vid sådana tillfällen liksom sätter nerverna i jemvigt och tyckes nästan välkommet af barnet, som genast lugnar af, är försonlig och icke alls bitter öfver det straff det efter sin mening måste anse sig ha lidit orättvist. Det tiggde verkligen stryk såsom medicin. Men det fins ett annat sätt att utdriva de svarta andarne. Man tar barnet i sina armar, så att det känner en vänlig menniskas magnetism, och det lugnar af. Det sättet är bättre än alla andra.

Gossen hade sådana anfall. När ett nöje vinkade, en utflygt med bärplockning till exempel, bad han få stanna hemma. Han visste att han skulle få dödande tråkigt hemma. Han ville så gerna fara med, men han ville framför allt stanna hemma. En annan vilja, starkare än hans, befalde honom stanna hemma. Ju mer man räsonnerade med honom, dess fastare blef motståndet. Men kom då någon helt frankt och tog honom skämtsamt i kragen och kastade upp honom på höskaket, då lydde han och var glad att han så blef befriad från den oförklarliga viljan. Han lydde i allmänhet gerna och ville aldrig sticka sig upp eller befalla. Han var född för mycket slaf. Modern hade tjenat och lydt hela sin ungdom och som upp-passerska varit höflig mot alla.

En söndag voro de i prestgården. Der var flickor. Han tyckte om dem, men var rädd för dem. Hela barnskaran gick ut och plockade smultron. Någon hade föreslagit att man skulle slå tillsammans bären och sedan äta dem med sked till socker, när man kom hem. Johan plockade flitigt och höll öfverenskommelsen, åt ej ett bär utan aflemnade sin tribut ärligt. Men han såg andra som fuskade. Vid hemkomsten utdelas bären af prestens dotter, och barnskaran tränger sig fram kring flickan att få hvar och en sitt skedblad. Johan håller sig längst bakom. Blir glömd och blir utan bär.

Förbigången! Med bitterhet i sinnet såsom en förbigången, går han ut i trädgården och gömmer sig i en berså. Han känner sig som den sista, den sämsta. Men nu gråter han ej, utan han känner något hårdt och kallt resa sig som en stålstomme inne i sig. Och efter anstäld kritik på hela sällskapet finner han att han var den redligaste, ty han åt icke ett bär ute på svedjan, och så — pang! der kom felslutet — derför att han var bättre än de andra, så blef han förbigången. Resultat: han ansåg sig bättre än de andra. Och han erfor en stark njutning af att vara förbigången.

Han hade också en förmåga att göra sig osynlig och hålla sig undan, så att han blef förbigången. Fadern kom en gång hem med en persika till aftonbordet. Alla barnen erhöllo en skifva af den sällsynta frukten, men hur det föll sig, Johan blef utan, och det så att den eljest rättvise fadern icke märkte det. Han kände sig så stolt af denna nya påminnelse om sitt oblida öde, att han senare på aftonen måste skryta för bröderna med det. De trodde honom icke, så orimlig ansågo de historien. Ju orimligare, ju bättre!

Han plågades äfven af antipatier. En söndag på landet kom det en vagn med ungdom till klockargården. Ur steg en svartmuskig gosse med dolsk men djerf uppsyn. Johan sprang vid hans åsyn och gömde sig på vinden. Man letade upp honom, klockaren smickrade honom, men han blef sittande i sin vrå och hörde på huru barnen lekte, ända tills den svarta gossen hade rest.

Kalla bad, vilda lekar, strängt kroppsarbete, ingenting kunde härda hans lösa nerver, som stundom ett ögonblick kunde spännas till det yttersta.

Han hade godt minne, läste ordentligt, helst om reala ting såsom geografi och naturvetenskap. Aritmetik gick in minnesvägen, men geometri hatade han. En vetenskap om overkligheter oroade honom; först senare, när han fått fatt i en handbok i landtmäteri och insett geometriens praktiska nytta, fick han lust för ämnet, och då mätte han upp träd och hus, refvade trädgårdsland och alléer och konstruerade pappfigurer.

Han ingick nu i sitt tionde år. Var bredaxlad och brunhylt; håret var blondt och struket upp öfver en sjukligt hög och framstående panna, hvilken ofta var föremål för samtal och af slägtingar gaf anledning till öknamnet »professorn».

Han var icke längre automat, utan började samla egna iakttagelser och draga slutledningar, derför nalkades den tidpunkt, då han skulle söndra sig från sin omgifning och gå ensam. Men ensamheten måste för honom bli en ökenvandring, ty han egde icke nog stark individualitet att kunna gå för sig sjelf; hans sympati för menskorna skulle bli obesvarad, emedan deras tankar icke kunde gå jemnt med hans; och sedan skulle han gå omkring och bjuda ut sitt hjerta åt den förstkommande, men ingen skulle ta emot det, ty det var dem främmande, och så skulle han draga sig tillbaka i sig sjelf, sårad, förödmjukad, förbisedd, förbigången.

Sommaren gick till sitt slut och han reste hem till skolans öppnande. Dubbelt trist föreföll nu det mörka huset vid Klara kyrkgård, och när han såg den långa filen af rum, som under latinska namnen till och med qvinta, skulle genomsläpas på bestämdt utstakade år, innan en ny fil af rum på gymnasium skulle genomtråkas, då tyckte han att lifvet just icke var lockande. Samtidigt börjar hans sjelftänkning att revoltera mot lexorna. Följden blir dåliga betyg. En termin senare, efter nerflyttning i klassen, tager fadern honom ur Klara skola och sätter honom i Jakobs, på samma tid man bryter upp från Norrtullsgatan och installerar sig i en malmgård på Stora Gråbergsgatan nära Sabbatsberg.

4.

Beröring med underklassen.

Jakobs skola var fattiga barns skola. Här ingår han i umgänge med underklassen. Kamraterna voro sämre klädda, voro såriga om näsan, hade fula drag och luktade illa. Hans egna skinnbyxor och smorläderstöflar gjorde ingen dålig effekt här. Han kände det lugnare i denna omgifning, som anstod honom; blef mera förtrolig med dessa barn än med de högfärdiga i Klara.

Men många af dessa barn voro bjessar i att kunna sina lexor, och skolans snille var en bondpojke. Jemsides dermed funnos många så kallade »busar» i de lägre klasserna, och dessa slutade vanligen i andra. Han gick nu i tredje och kom ej i beröring med dem, och de rörde aldrig någon i en högre klass. Dessa barn gingo samtidigt i något yrke, voro svarta om händerna, rätt gamla, ända till fjorton, femton år. Många af dem seglade med briggen Carl Johan om somrarne, och uppträdde sedan på hösten i tjäriga lärftsbyxor, svångrem och knif. De slogos med sotare och tobaksbindare, togo aptitsupen i frukostlofvet, gingo på krogar och kaffehus. Oupphörliga ransakningar och utvisningar voro dessa gossar utsatta för och ansågos i allmänhet, men med stor orätt, som dåliga barn. Många af dem ha sedan blifvit dugtiga borgare och en, som seglat på Carl Johan, (busbriggen), har sedan slutat som officer vid gardet. Han har aldrig vågat tala om sin seglats, men när han för vaktparaden framåt Nybrohamnen och ser den beryktade briggen ligga der, går det en rysning genom honom, säger han.

En dag mötte Johan en forden kamrat från Klara och han sökte undvika honom. Men denne går på Johan och frågar honom i hvilken skola han nu går.

— Jaså, du går i den busskolan, — sade kamraten.

Johan kände att han kommit »ner», men han hade sjelf önskat det. Han framstod icke alls bland kamraterna, men kände sig hemma med dem, befryndad med dem och han trifdes bättre än i Clara, ty här tryckte icke något uppifrån. Han ville sjelf icke stiga upp och trycka ner någon, men han led af press uppifrån. Han ville icke ditupp, men han erfor ett behof af, att det icke skulle finnas några deruppe. Men det grodde ändå i honom det der, att de gamla kamraterna ansågo honom ha gått ner. Och när han på gymnastikuppvisningen kom i Jakobisternas dunkla trupp och mötte Klaristernas lätta rotar med fina sommarkläder och ljusa ansigten, då såg han klass-skilnaden och föll då ordet »buse» ifrån det andra lägret, då osade det krig i luften. De båda skolorna slogos ibland, men Johan gick aldrig med. Han ville icke se de gamla vännerna och icke visa sin förnedring.

Examensdagen erbjöd i Jakob en annan anblick än i Klara. Handtverkare, tarfligt klädda gummor, utstyrda restaurationsfruar, åkare, krögare utgjorde publiken. Och det tal skolans inspektor höll för församlingen, det var annat än erkebiskopens glada blomstertal. Han läste upp namnen på de late (eller för läsning svagt begåfvade), hunsade föräldrar för att deras barn kommit för sent eller uteblifvit, och salen genljöd af gråt från fattiga mödrar, som kanske icke vållat dessa lätt förklarliga försummelser, och som i sin enfald trodde sig ha dåliga söner. Så kommo premierna. Det var alltid burgna borgarsöner, som haft råd att uteslutande egna sig åt lexorna, hvilka nu helsades såsom dygdemönster.

Moralen, hvilken väl skulle vara läran om skyldigheter och rättigheter, men slutligen blifvit en lära om vår nästas skyldigheter mot oss, uppträdde uteslutande såsom en stor författningssamling af skyldigheter. Ännu hade barnet icke hört omtalas en enda mensklig rättighet. Allt var på nåd; han lefde på nåd, åt på nåd, fick gå i skolan på nåd. Här i de fattiges skola begärde man än mera af barnen. Man begärde af de fattiga att de skulle ha hela kläder. Hvar skulle de få dem ifrån? Man gjorde anmärkning på deras händer, derför att de blifvit svarta under beröring med tjära och beck; man begärde uppmärksamhet, fina seder, höflighet, det vill säga allt orimligt. Lärarnes skönhetssinne narrade dem ofta till orättvisor. Johan hade en knäkamrat som aldrig var kammad, hade sår under näsan, flytningar ur öronen, hvilka luktade illa. Hans händer voro orena, hans kläder fläckiga och trasiga. Sällan kunde han lexorna och fick alltid anmärkningar och handplagg. En dag anklagades han af en kamrat att ha infört ohyra i klassen. Han fick då en egen plats sig anvisad; han var utstött. Han gret bittert, så bittert. Derpå blef han borta. Johan skickades såsom ordningsman för tillfället att söka honom hemma. Det var i Dödgräfvargränden han bodde. I ett rum bodde målarfamiljen med mormor och många små barn. Georg, gossen i fråga, satt med en liten syster i knäet, som skrek förtvifladt. Mormodern hade en annan liten i sina armar. Far och mor voro ute på arbete, hvar på sitt håll. I detta rum, som ingen hade tid att städa och som ej kunde städas, osade koksens svafvelångor och småbarnens orenligheter, här torkades kläder, lagades mat, refs oljefärg, knådades kitt. Här lågo alla motiven till Georgs immoralitet i dagen. Men, invände alltid någon moralist, man är aldrig så fattig att man ej kan hålla sig hel och ren. Så enfaldigt! Likasom icke sylön, (om man har något helt att sy på), tvål, klädtvätt, tid, kostade något! Att vara hel, ren och mätt är väl det högsta den fattige kan tänka sig komma till. Det kunde icke Georg och derför blef han utstött.

Nyare moralister ha trott sig gjort den upptäckten, att underklassen är mera omoralisk än öfverklassen. Med omoralisk skulle denna gång menas att den icke höll sociala öfverenskommelser så bra som öfverklassen. Detta är ett misstag, om icke något värre. I alla de fall der underklassen icke tvingas af nöd är den pligttrognare än öfverklassen. Den är äfven barmhertigare mot likar, mildare mot barnen och framför allt tåligare. Hur länge har den ej tålt att dess arbete begagnas af öfverklassen, innan den slutligen börjat bli otålig!

För öfrigt har man alltid velat hålla morallagarne så sväfvande som möjligt. Hvarför bevaras de ej i skrift och tryck såsom den gudomliga och den borgerliga lagen? Kanske derför att en ärligt skrifven morallag skulle nödgas upptaga äfven menniskans rättigheter.

Revolten mot lexorna tilltog nu hos Johan. Hemma läste han allt möjligt, men lexorna slarfvade han igenom. Skolans förnämsta läroämnen voro nu latin och grekiska. Undervisningsmetoden var absurd. Ett halft år åtgick att explicera en fältherre i Cornelius. Läraren hade ett sätt att inveckla saken, som bestod i att eleven skulle »ta ut konstruktionsordningen». Men han förklarade aldrig hvad detta skulle innebära. Det bestod nämligen i ett uppläsande af textens ord i en viss ordning, men i hvilken, det sade han aldrig. Den sammanföll icke med den svenska öfversättningen, och när gossen gjort några försök att fatta sammanhanget, men ej kom till klarhet, tog han sig för att tiga. Han blef halsstarrig, och när han ropades upp att explicera, teg han, äfven om han kunde lexan. Ty så snart han började läsa haglade anmärkningar, på ordens tonvigt, på tempot, på rösten, på allt.

— Kan du inte, förstår du inte? — ropade läraren utom sig.

Gossen teg och tittade föraktligt på pedanten.

— Är du stum?

Han teg. Nu var han för gammal att få stryk, hvilket dessutom började bortläggas. Och så fick han sitta der.

Han kunde öfversätta texten på svenska, men ej på det enda sätt läraren ville. Att läraren bara ville ha det på ett sätt tyckte gossen var fånigt. Han skulle ha stormat igenom hela Cornelius på ett par veckor, och detta afsigtliga, oräsonliga krypande, när man kunde springa, deprimerade honom. Han såg ingen idé i det.

Samma fenomen vid lektionen i historia.

— Nå du, Johan, — säger läraren ungefär, — tala nu om hvad du vet om Gustaf den förste.

Gossen stiger upp från platsen, och så löpa hans ostyriga tankar så här ungefär:

— Hvad jag vet om Gustaf den förste? Åh! Det är mycket det. Men det visste jag i prima redan, (nu är han i qvarta), och det vet magistern också. Hvad tjenar det till att rabbla opp det igen?

— Nåå du? Är det allt hvad du vet. — Han hade inte sagt ett ord och kamraterna skratta. Nu blir han ond. Han försöker att börja tala, men det stockar sig i halsen. Hvad skall han börja med? Gustaf var född på Lindholmen i Roslagen. Ja, men det visste ju han och magistern förut. Så fånigt att stå och jamsa om det der.

— Jaså, du kan inte din lexa, du vet ingenting alls om Gustaf den förste.

Nu öppnar han munnen och säger kort och bestämdt:

— Jo, det kan jag visst det!

— Jaså du kan, hvarför svarar du inte då?

Han tyckte att magistern hade frågat så dumt och nu ville han inte svara. Han slog, bort alla tankar på Gustaf den förste och tänkte med våld bort på något annat, på kartorna på väggen, på lamporna i taket, och nu gjorde han sig döf.

— Sitt ner då, efter du inte kan din lexa, — säger magistern. Han sätter sig ner och låter tankarna löpa ut, sedan han bestämt sig för att magistern ljugit.

Det låg i detta något af afasi, oförmåga eller ovilja att tala, och det följde honom långt fram i lifvet, tills reaktionen kom i form af pratsjuka, oförmåga att hålla mun, drift att tala ut allt hvad tanken producerade. Naturvetenskaperna lockade honom, och de timmar då läraren visade skolbotanikens kolorerade figurer af örter och trädslag, då tyckte han att det mörka rummet ljusnade; och när magistern läste ur Nilssons Fauna om djurens lif, så lyssnade han och lade på minnet. Men fadern såg att det gick dåligt med de andra läroämnena. Latinet i synnerhet. Men Johan skulle läsa latin och grekiska. Hvarför? Han var väl utsedd att gå den lärda vägen. Fadern anstälde en undersökning. När han fick höra af latinläraren att denne ansåg sonen som idiot, måtte detta ha stuckit hans sjelfkänsla, och han beslöt flytta gossen till ett privatläroverk med mera rationella metoder. Ja, han var så retad att han tillät sig den förtroligheten att berömma Johans förstånd och för första gången säga ondt om hans lärare.

Emellertid hade denna beröring med de fattigare klasserna hos gossen alstrat en tydlig ovilja för de högre. I Jakobs skola var det en demokratisk anda, så till vida att jemnåriga alltid kände sig i nivå med hvarandra. Ingen drog sig för den andres sällskap på andra grunder än personlig antipati. I Klara var det kast- och bördskilnad. I Jakob skulle förmögenhet kunnat göra en aristokrati, men det fans inga förmögna. Och de ytterligt fattiga behandlades af kamraterna med deltagande utan nedlåtande, om ock den dekorerade inspektorn och de akademiskt bildade magistrarne visade motvilja för de elända.

Johan kände sig solidarisk och befryndad med kamraterna, sympatiserade med dem, men blef skygg för de högre. Han undvek de stora gatorna. Gick alltid den trista Holländargatan eller den fattiga Badstugatan. Men af kamraterna lärde han att missakta bönderna, som här hade sina qvarter. Det var stadsbo-aristokratism, som äfven det mest obetydliga stadsbarn, huru fattigt det än är, har insupit. Dessa kantiga figurer i gråa rockar, som skakade på mjölkkärror och hölass, behandlades som löjliga personer, underlägsna varelser, hvilka saklöst beskötos med snöbollar. Att åka bak på deras slädar ansågs som ett medfödt privilegium. Att skrikande upplysa dem om att vagnshjulet gick omkring och få dem att titta på underverket var en stående qvickhet.

Men hur skulle barn, som icke sågo annat än ett samhälle der allt var ordnadt opp- och nervändt efter egentlig vigt, der det tyngsta låg nederst och det lättaste öfverst, kunna undgå att ta det som låg under för att vara det sämre? Aristokrater äro vi alla. Det är visserligen delvis sant, men det är icke desto mindre illa, och vi borde söka lägga bort att vara det. Underklassen är emellertid mera verkligt demokratisk än öfverklassen, ty den vill icke stiga öfver, utan endast komma upp i nivån; deraf dess påstådda begär att vilja höja sig. Underklassen ville helst ha jemvigt genom att sänka nivån och slippa den förtviflade ansträngningen att »höja» sig. Det finnes aristokrater med namnet demokrater, som söka höja sig för att få öfva tryck, men de äro snart genomskådade. En sann demokrat vill hellre sänka det oberättigadt upphöjda än »höja» sig. Detta kallas att dra ner till sin låga ståndpunkt. Uttrycket är korrekt, men har fått inskjutet en falsk, ful betydelse.

Samhället lyder Archimedes' lag om vätskors jemvigt i kommunicerande rör. Båda ytorna sträfva att komma i samma läge. Men jemvigt kan endast inträda genom att den högre ytan sänks, hvarigenom samtidigt den lägre höjes. Det är dit det moderna samhällsarbetet sträfvar. Och det går dit! Säkert! Och sen blir det lugn.

Sedan numera intet kroppsarbete hemma kom ifråga blef Johans lif uteslutande ett inre, overkligt tankelif. Han läste hemma allt hvad han kom öfver. Om onsdags- och lördagseftermiddagarne kunde man se elfvaåringen i en nattrock och en rökmössa, som han fått af fadern, och med en lång tobakspipa i munnen, med fingren instuckna i öronen, sitta fördjupad öfver någon bok, helst en indianbok. Han hade redan läst fem olika Robinsöner och njutit otroligt af dem. Men i Campes bearbetning hade han såsom alla barn hoppat öfver moralerna. Hvarför hata alla barn moraler? Äro de omoraliska af naturen? Ja, svara de nyare moralisterna, ty de äro djur ännu och erkänna icke samhällsfördraget. Ja, men moralen uppträder också för barnet endast med pligter och inga rättigheter. Moralen är derför orättvis mot barnet, och barnet hatar orättvisan.

Han hade derjemte anlagt ett herbarium, en insektsamling och en mineralsamling, samt läste Liljeblads Flora, som han funnit i faderns bokskåp. Den boken tyckte han mer om än skolbotaniken, ty der stod en mängd små saker om växternas nytta, när den andra bara talade om ståndare och pistiller.

När bröderna med afsigt störde honom i läsningen kunde han rusa upp och hota med slagsmål. Man sade då att han var förläst.

Banden med lifvets verkligheter löste han upp, och han lefde ett skenlif i främmande länder, i sina tankar, och var missnöjd med den gråa, enformiga dagliga tillvaron och sin omgifning, som blef honom alltmer främmande. Men fadern ville icke släppa honom vill i fantasierna, utan han fick numera gå ärenden, såsom att hemta tidningar och aflemna post, hvilket han ansåg som ingrepp i sina personliga rättigheter och alltid gjorde med missnöje.

Det talas nu för tiden så mycket om sanningen och tala sanning, som om detta vore en svår sak, hvilken förtjente beröm. Om man fråndrager berömmet så är det icke utan att det har sina svårigheter att få reda på verkliga förhållandet, hvilket ju skulle vara sanning i denna bemärkelse. En person är icke alltid den, som hans rykte anger, ja, en hel opinion kan vara falsk; bakom hvarje tanke lurar en passion, hvarje omdöme är koloreradt af ett tycke. Men konsten att skilja sakförhållandet från tycket är gränslöst svår, derför kunde sex tidningsreferenter på samma gång se sex olika färger på kejsarens kröningsrock. Nya tankar tas icke gerna emot af våra automatiska hjernor, äldre personer tro bara sig sjelfva, och obildade inbilla sig att de väl måtte kunna tro sina egna ögon, hvilket de icke alltid borde lita på, då det fins så mycket synvillor.

I Johans hem dyrkades sanningen.

— Tala alltid sanning, hända hvad som hända vill — upprepade fadern så ofta, och så berättade han en historia om sig sjelf. Huru han en gång lofvat en kund afsända en vara på dagen. Han glömmer bort det, men måtte ha haft att tillgå ursäkter, ty när den ursinnige kunden kommer in på kontoret och öfveröser honom med skymford, svarar fadern med att ödmjukt bekänna sin glömska, anhålla om förlåtelse och förklara sig villig ersätta förlusten. Sens moral: kunden faller i förvåning, räcker sin hand och betygar sin aktning. (I parentes: köpmän måtte icke ha så höga fordringar på hvarandra!)

Nå! Fadern hade ett godt förstånd och som äldre man var han säker på sina slutledningar.

Johan, som aldrig kunde vara sysslolös, hade gjort en upptäckt: att man kunde fördrifva tiden på den långa vägen till och från skolan och på samma gång bli rikare. Han hade en gång på den trottoarlösa Holländargatan hittat en jernmutter. Den tyckte han var rolig, ty den blef en bra slungsten på ett snöre. Derefter gick han alltid midt på gatan och tog upp allt jern han såg. Som gatorna voro illa lagda, och öfverdådigt körande icke var förbjudet, så misshandlades redskapen grymt. Derföre kunde en uppmärksam vandrare vara säker på att hvarje dag hitta ett par söm, en sprint och minst en mutter, stundom en hästsko. Johan tyckte mest om muttrarne, och tog dem till sin specialitet. På ett par månader hade han samlat väl en half kappe.

En qväll sitter han och leker med dem när fadern kommer in i rummet.

— Hvad har du der? — säger fadern och gör stora ögon.

— Det är muttrar, — svarar Johan säkert.

— Hvar har du fått dem ifrån?

— Jag har hittat dem.

— Hittat dem? Hvar?

— På gatan.

— På ett ställe?

— Nej, på många. Man går midt på gatan och tittar ner, — säger han.

— Nej, hör du, det går inte i mig. Det der ljuger du. Kom in, får jag tala med dig.

Talet hölls med en rotting.

— Vill du nu bekänna!

— Jag har hittat dem på gatan.

Han pryglas, tills han »bekänner».

Hvad skulle han bekänna? Smärtan och fruktan att icke få slut på uppträdet aftvang honom följande lögn:

— Han hade stulit dem.

— Hvar?

Nu visste han icke hvar en mutter satt på en kärra, men han gissade att de sutto inunder.

— Inunder kärror — alltså.

— Hvar?

Fantasien framkallade en plats der det stod många kärror.

— Vid byggeraget midt emot Smedgårdsgränd. —

Den der specificeringen af gränden gjorde saken sannolik. Den gamle trodde sig nu säkert ha tagit sanningen ur honom. Och så följde reflexionerna:

— Hur kunde du ta bort dem med bara fingrarne?

Det hade han icke drömt om. Jo, nu såg han faderns verktygslåda för sig:

— Med en skrufmejsel.

Nu kan man inte ta muttrar med skrufmejsel, men faderns fantasi var i rörelse och han lät lura sig.

— Men det är ju förfärligt! Du är ju en tjuf! o. s. v. Tänk om polisen hade kommit.

Johan tänkte ett ögonblick lugna honom med att det var lögn alltsammans, men utsigten att få mera stryk och bli utan qvällsvard afhöll honom.

Om aftonen när han lagt sig och modern kom in och bad honom läsa sin aftonbön, sade han patetiskt och med lyftad hand:

— Jag har ta mig fan inte stulit några muttrar.

Modern såg på honom länge, och så sade hon:

— Du ska inte svära så!

Kroppsstraffet hade förödmjukat honom, kränkt honom, han var ond på gud, föräldrar, och mest på bröderna, som icke vittnat för hans sak, oaktadt de kände förloppet. Han gjorde ingen bön den qvällen, men han önskade att det blifvit eldsvåda, utan att han behöft tända på. Och så tjuf till!

Sedan dess var han misstänkt eller rättare hans dåliga rykte stadgadt, och han pikerades länge med erinran om den stöld han aldrig begått.

En annan gång gjorde han sig sjelf skyldig till lögn, men genom en inadvertens, som han icke kunde förklara på länge. (Anbefalles föräldrar till begrundande.) En skolkamrat med syster kommer en söndagsmorgon på våren hem till honom och frågar om han vill gå med till Haga. Ja, det vill han, men han skall fråga mamma om lof först. (Pappa var borta.)

— Skynda dig då!

Ja, men han skall visa sitt herbarium först.

— Ska vi gå nu?

— Ja, men jag ska bara in till mamma först.

Men så kommer en liten bror in och tar hans herbarium.

Ofoget afstyres, men nu skola de se hans mineralier också.

Under tiden skall han byta om blus. Derpå tar han en liten bit bröd i skänken. Modern passerar och helsar kamraterna; de tala om ett och annat från hemmet. Johan har brådt, lägger in sakerna och för sina vänner ut i trädgården att se på groddammen. Ändtligen går man till Haga. Han lugn i den fulla tron att han begärt lof af modern.

Så kommer fadern hem.

— Hvar har du varit?

— Jag har varit i Haga med vännerna.

— Hade du lof af mamma?

— Ja!

Modern protesterar. Johan blir stum af häpnad.

— Jaså, du far med lögn.

Han var svarslös. Men han var så viss på att han bedt modern om lof, så mycket mer som intet afslag var att befara. Han hade så fast beslutat att göra det, men biomständigheter hade gått emellan, han hade glömt det och han ville dö på att han icke ljög.

Barn äro i allmänhet för rädda att ljuga, men deras minne är kort, intrycken vexla så hastigt, och de förblanda önskningar och beslut med verkstälda handlingar.

Emellertid lefde gossen länge i den tron att modern ljugit. När han sedan reflekterat många gånger öfver fenomenet, trodde han att hon glömt saken eller icke hört hans anhållan. Långt, långt senare började han misstänka att möjligen hans minne svikit honom. Men han var berömd för godt minne, och det gälde ju bara två, tre timmars mellantid.

Hans misstankar om moderns sannfärdighet (och hvarför skulle hon ej kunna säga en osanning, då qvinnor ju så lätt förvexla sina hallucinationer med verkligheter?), stärktes en kort tid efteråt. Familjen hade köpt en möbel: ett stort evenemang! Gossarne skulle just gå på visit till faster. Modern ville gömma på nyheten och öfverraska fastern vid hennes nästa besök. Derför bad hon barnen icke tala om evenemanget.

De komma till faster. Hon frågar strax: har mamma köpt den gula möbeln än?

Bröderna tiga, men Johan svarar gladt: nej.

Efter hemkomsten vid middagsbordet frågar modern:

— Nåå, frågade faster om möbeln?

— Ja!

— Hvad svarade ni?

— Jag sa nej, jag! — säger Johan.

— Jaså, du hade kurage att ljuga du, hugger fadern in.

— Ja, mamma sa det, — svarar gossen.

Modern bleknar och fadern blir tyst.

Det var ju oskyldigt i det hela, men det var icke så betydelselöst i sitt sammanhang. Svaga tvifvel om »andras» sanningskärlek vaknade hos barnet och öppnade nu ett nytt belägringstillstånd af motkritik.

Kölden mot fadern tilltager, och nu spanar han efter förtryck och gör oaktadt sin svaghet små försök till uppror.

Barnen kommenderas i kyrkan hvarje söndag, och familjen hade bänknyckel. Den orimligt långa gudstjensten och de obegripliga predikningarne upphörde snart att göra intryck. Innan värmeledning ännu var införd utgjorde det en fullständig tortyr att om vintern sitta två timmar i en bänk och frysa om fötterna, men man skulle dit ändock, om för själens helsa, ordningens skull, eller för att lemna hemmet i ro, hvem vet. Fadern var sjelf ett slags teist. Han läste hellre Wallins predikningar än han gick i kyrkan. Modern började i stället luta åt pietismen. Hon sprang efter Olin och Elmblad och Rosenius, och hade väninnor, som buro hem Pietisten och Andlig Dufvoröst. Dufvorösten undersöktes af Johan och befans innehålla roliga historier om missionärer i Kina och beskrifningar på skeppsbrott. Pietisten fick ligga. Det var bara dekokt på epistlarne i nya testamentet.

En söndag får Johan det infallet, kanske efter någon oförsigtig bibelförklaring i skolan der det talats om andarnes frihet eller dylikt, att han icke skall gå i kyrkan. Han blir hemma helt enkelt. Om middagen innan far kommer hem, förklarar han inför syskon och tanter, att ingen kan tvinga en annans samvete och derför gick han icke i kyrkan. Nu ansågs han vara besynnerlig, och derför slapp han stryk den gången, men sedan skickades han i kyrkan.

Familjens umgänge kunde utom med slägten icke vara stort, på grund af äktenskapets felaktiga form. Men olyckskamrater söka hvarann, och umgänge hade underhållits med en af faderns ungdomsvänner, som begått en mesalliance med sin älskarinna och derför förskjutits af föräldrar och kamrater. Denne var jurist och embetsman. Hos honom träffades en tredje, också embetsmannafamilj, med samma äktenskapsöde. Barnen visste naturligtvis icke af den tragedi som här agerades. Alla familjerna hade barn, men Johan kände sig icke dragen till dem. Hans blyghet och menskofruktan hade efter tortyrhistorierna i hemmet och skolan tilltagit, och utflyttningen i stadens utkanter jemte sommarvistelserna på landet hade förvildat honom. Han ville icke lära dansa, och han tyckte pojkarne voro fåniga, som kråmade sig så der för flickorna. När modern vid ett tillfälle uppmanade honom vara artig mot flickorna, frågade han hvarför? — Han hade nu blifvit kritisk på allt och ville veta hvarför? —

På en utflygt i det gröna sökte han förmå gossarne till myteri, då de buro flickornas schalar och parasoller.

— Hvarför ska vi vara betjenter åt de der ungarna? — sade han, men gossarne hörde icke på honom.

Slutligen blef han så led vid att gå bort att han gjorde sig sjuk eller gick och vätte ner kläderna i dammen, för att som straff få vara hemma. Han var icke barn längre och derför trifdes han ej med de andra barnen, men de äldre sågo i honom endast ett barn. Han gick nu ensam.

Vid tolf års ålder sändes han en sommar ut till en ny klockargård invid Mariefred. Der voro många inackorderingar, alla af så kallad oäkta börd. Som klockaren icke hade några större kunskaper räckte ej hans vetande till att höra Johans lexor. Vid första försöket i geometri fann läraren att Johan var så skicklig att han bäst studerade sjelf. Nu var han kaxe. Han studerade sjelf. Klockargården låg invid herrgårdens park, och i dess kungliga omgifningar promenerade han, fri från arbete, fri från uppsigt. Vingarne växte och manbarheten nalkades.

Genom förvärfvad och kanske naturlig blygsel har man så länge hållit den vigtiga frågan om manbarhetens inträdande och dermed sammanhängande fenomen fördolda. Dåliga böcker, spekulanter i medicinböcker, och pietister, som till hvad pris som helst velat göra propaganda, räddhågade och okunniga föräldrar, hafva alla, och många i god afsigt, gjort allt för att skrämma unga syndare från odygdens väg. Senare och upplystare undersökningar af kunniga läkare hafva åter tagit till uppgift att utröna fenomenets orsaker och förnuftiga botemedel, samt framför allt borttaga barnets uppdrifna fruktan för följderna, emedan det visat sig att skrämseln och de uppjagade samvetsqvalen just varit orsaken till de jämförelsevis få fall af vansinne och sjelfmord man har antecknat. Vidare har man upptäckt, att det icke var odygden sjelf, utan den otillfredsstälda driften, som framkallat sjukdomsfenomenen, och en ny fransk läkare har gått så långt, att han till och med anser handlingen vara ett icke skadligt underhjelpande af naturen. Detta må han stå för. Faktiskt är emellertid det, att man konstant skall finna de sinnessjuka behäftade med ovanan. Men felslutet ligger i att man förvexlar orsak och verkan.

Sinnessjuka instängas; hvad skola de taga sig till?

Hos sinnessjuka har med själslifvets slocknande det vegetativa och animala lifvet tagit öfverhand, och derför bryter driften ut, ohejdadt sökande sin tillfredsställelse hur den kan. Ett annat felslut: hvarje sinnessjuk utforskas om han förr burit hand på sin kropp. Alla sinnessjuka ha det, men derför är icke detta orsaken till sjukdomen, ty nu är det uppdagadt, att många menniskor hafva någon gång burit hand på sin kropp. Men detta hålles hemligt, och derför gå en hop unga syndare och tro sig vara ensamma om det inbillade brottet, och de tro att de stränga lärarne, som sedan skrämma dem, ha lefvat oskyldiga. Nu kan å andra sidan icke nekas att öfverdrift i detta fall kan följas af sjukdomar, men då är det öfverdriften, som vållat det; och den fortsatta vanan, som gjorde att det naturliga sättet icke kom till sin rätt, vållade olägenheter just derigenom. Att ovilja mot könet skulle bli en följd är ej sant, ty odygdiga pojkar ha sedan blifvit dugtiga fruntimmerskarlar, bra makar och lyckliga fäder. Eget är också att fruntimren icke visa sig gunstiga mot oskulder.

Hur gick det nu till? På vanligaste sättet. En äldre kamrat föregick vid badning med exemplet och de yngre följde. Någon känsla af skam eller synd märktes ej, och ingen gjorde hemlighet af det[1]. Hela saken tycktes knappast ha sammanhang med det högre könslifvet, ty kär i en flicka hade gossen varit vid åtta års ålder, då driften ännu sof fullständigt.

Samtidigt fick han äfven kunskap om att skolbarnen i byn plägade umgänge i skogen, när de gingo från skolan. Dessa barn voro åtta à nio år, och föräldrarne fingo nys om saken, men lade sig icke i den. Detta förhållande eller missförhållande lär vara regel på landsbygden och borde tagas i betraktande då man skrifver så tvärsäkert om lasten och uppmaningar till lasten.

Någon vändpunkt i gossens själslif bildade icke denna tilldragelse, ty grubblare var han född, och till ensling gjorde honom hans nya tankar. För öfrigt lade han snart bort odygden när han fick en skrämbok i handen, men då inträdde i dess ställe en kamp mot begären, dem han ej mägtade besegra, emedan de öfverföllo honom i form af gyckelbilder under drömmen, der hans kraft var slut, och sömnen fick han ej njuta lugn förr än han vid aderton års ålder öppnade umgänge med andra könet.

Fram på sommaren blef han kär i inspektorens dotter, en tjuguåring, hvilken icke umgicks i klockargården. Han kom aldrig att tala till henne; men spanade ut hennes vägar och kom ofta i närheten af hennes bostad. Det hela var en stilla dyrkan på afstånd af hennes skönhet, utan några begär, utan något hopp. Tycket liknade snarare en stilla sorg och skulle kanske lika väl fallit på någon annan, om der funnits umgänge med flickor. Det var en madonnadyrkan, som intet åtrådde, utom att få ge något stort offer, helst en dränkning i fjärden, men ändå i hennes åsyn, ett dunkelt förnimmande af egen otillräcklighet som en half menniska, hvilken icke ville lefva utan att ha kompletterats med den andra, »bättre» hälften.

Kyrktjensten fortfor och gjorde numera icke vidare intryck. Det var tråkigt bara.