Denna sommar var emellertid ganska vigtig i hans utveckling, emedan den lösryckte honom från hemmet. Ingen af bröderna var med. Han hade sålunda icke vidare någon förmedlande blodslänk med modern. Detta gjorde honom mera afslutad, och kallhärdade nerverna, dock icke genast, ty vid tillfällen af ledsnad grep honom hemlängtan med hårda klor. Modern steg då upp i den vanliga förklarade dagern af skydd och huld, värmekällan, den vårdande handen.

På hösten, i början af augusti, kom bref med underrättelse att den äldre brodern Gustaf skulle resa till Paris för att i en pension fullborda sina studier för affärslifvet och lära sig språket, men dessförinnan skulle han tillbringa en månad på landet och der aflösa brodern. Tanken på den stundande skilsmessan, glorian från den stora, lysande staden, minnet af många glada bragder, längtan efter hemmet, glädjen att få återse en af blodet, allt förenade sig nu att sätta Johans känslor och fantasi i rörelse. Under den vecka han väntade brodern diktade han om honom till en vän, en öfverlägsen man, som han såg upp till. Och Gustaf var honom öfverlägsen som menniska. Han var en modig, frank yngling, två år äldre än Johan, med mörka, starka drag; grubblade icke, hade ett handlingslystet temperament; var klok; kunde tiga när det behöfdes och hugga till när så erfordrades. Förstod ekonomi och sparde. Han var för klok, tyckte den drömmande Johan. Lexorna kunde han ej, ty han ringaktade dem, men han förstod lifvets konst: föll undan när så behöfdes, skred in när så skulle vara och var aldrig ledsen.

Johan hade nu ett behof att dyrka, att i en annan materie än sin svaga lera knåda upp en bild, deri han kunde lägga in sina vackra önskningar, och nu öfvade han sin konst i åtta dagar. Han gick och förberedde broderns ankomst genom att fördelaktigt utmåla honom för alla sina vänner, rekommendera honom hos läraren, utse lekställen med små öfverraskningar, arrangera en trampolin vid badstället, och så vidare.

Dagen före ankomsten gick han till skogen och plockade hjortron och blåbär, som han skulle fägna gästen med. Derpå dukade han ett bord med hvita pappersark. På dem lade han ut bären, ett gult och ett blått, och midt i ordnade han dem i form af ett stort G. Det hela omgafs med blommor.

Brodern kom; kastade en hastig blick på anordningen, åt, men observerade icke finessen med namnchiffret eller tyckte han det var pjåskigt. I familjen ansågs nemligen allt utbrott af känsla vara pjåsk.

Derpå badade man. När Gustaf tagit af skjortan låg han nästa ögonblick i vattnet och tog genast en sträcksimning ut till moringen. Johan beundrade, skulle gerna ha följt, men denna gång tyckte han det var roligare att vara sämre och låta brodern behålla glansen. Det var den första pojke som simmat till moringen. Vid middagsbordet lemnade Gustaf en fet skinkbit på tallriken. Det hade ingen vågat förr. Han vågade allt. När man på aftonen klämtade, skulle Johan bjuda Gustaf på att klämta. Han klämtade minst tio slag. Johan fasade såsom om socknens öden hade varit utsatta för fara och ömsom skrattade och ömsom bad att han skulle hålla opp.

— Äh, hvad fan gör det, — sa Gustaf.

Så bjöd han honom på sin vän, snickarens vuxna pojke, kanske en femtonåring. Det uppstod genast intimitet mellan de jemnåriga, och vännen öfvergaf Johan, som var för liten. Men Johan kände ingen bitterhet, fastän de två stora drefvo med honom och företogo sig ensamma utflygter med bössa. Han ville ge bara; och han skulle ha gifvit sin älskarinna om han egt någon. Ja, han gaf också anvisning på inspektorens dotter, hvilken brodern mycket rigtigt fann behag i. Men i stället att sucka bakom trädstammarne gick han fram och pratade vid henne, i all oskuld likväl. Detta var den djerfvaste handling Johan sett i sitt lif utföras, och han kände sig sjelf likasom ha vuxit. Han förstorade sig, hans svaga själ likasom handlade genom broderns starka nerver, och han identifierade sig med honom. Han var lika så lycklig som om han sjelf tilltalat flickan. Han gaf idéer till exkursioner, upptåg, roddturer, och brodern satte dem i verket. Han upptäckte fågelbon och brodern äntrade trädet och plundrade dem.

Men detta räckte endast en vecka. Sista dagen, när afresan skulle ske, sade Johan åt Gustaf:

— Vi ska köpa mamma en vacker blombukett.

— Ja vars.

Och så gingo de till trädgårdsmästaren på herrgården. Gustaf bestälde, men det skulle vara fint. Under bindningen gick han och åt bär i trädgården helt öppet. Johan vågade icke röra något.

— Ät du, — sa brodern.

Nej, han kunde icke. När buketten var färdig tog Johan upp och betalade den med tjugufyra skilling. Gustaf gaf intet tecken ifrån sig. Så skildes de.

Vid hemkomsten öfverlemnade Johan buketten från Gustaf.

Modern blef rörd. Vid qvällsbordet väckte blommorna faderns uppmärksamhet.

— Dem har Gustaf skickat mig, — sade modern. — Han är alltid bra snäll, — och Johan fick en sorgsen blick, ty han var så hård. Faderns öga glimmade till under glasögonen.

Johan kände ingen bitterhet. Ynglingens svärmiska offerlusta hade slagit ut, kampen mot orättvisor hade gjort honom till sjelfplågare, och han teg. Han teg äfven, när fadern skickade Gustaf en handkassa, och i ovanligt rörda ordalag förklarade huru djupt han känt detta fina drag af hans goda hjerta. Han teg hela lifvet igenom med den historien, äfven när han hade fått anledningar att känna bitterhet, och han talade slutligen först, öfvermannad, fallen och trampad i arenans smutsiga sand med en grof fot på bröstet och utan att se en hand lyftas för att vifta: nåd. Det var då icke hämd, bara den döendes sjelfförsvar!

5.

Med öfverklassen.

Hit hade nu en mängd ungdom flytt från statens läroverk, och Johan träffade här många gamla kamrater från Klara. Men han återfann äfven lärare från både Klara och Jakob. Dessa gjorde en helt annan uppsyn här och antogo ett annat sätt. Han förstod nu att de varit i samma fördömelse som deras offer, ty de hade haft rektor och skolråd öfver sig. Ändtligen tycktes då trycket uppifrån börja minskas, hans vilja och tankar få frihet, och han förnam en känsla af lycka och välbefinnande. I hemmet berömde han skolan, tackade föräldrarne för befrielsen och förklarade att han aldrig hade så roligt som i skolan. Han glömde gamla orättvisor, blef mera mjuk i sitt väsen och mera frimodig. Modern började beundra hans lärdom. Han läste fem språk utom modersmålet och hade bara ett år qvar till gymnasiiafdelningen. Äldsta bror var nu ute i verlden på ett kontor, den andra brodern var i Paris. Johan liksom flyttades upp i en högre ålderklass i hemmet och stiftade personlig bekantskap med modern. Han talade om för henne ur böckerna om naturen och historien, och hon, som aldrig fått kunskaper, lyssnade med andakt. Men när hon hört på en lång stund, antingen hon nu behöfde höja sig eller verkligen fruktade verldens visdom, drog hon fram med den enda kunskapen, som kunde göra menskan lycklig. Hon talade om Kristus; Johan kände väl igen det der talet, men modern förstod att rigta det till honom personligen. Han skulle akta sig för andligt högmod och alltid förblifva enfaldig. Gossen förstod icke ordet enfaldig, och talet om Jesus liknade icke bibelns. Det var något osundt i hennes åskådning, och han tyckte sig märka den obildades motvilja mot bildning. Hvarför denna långa skolkurs, frågade han sig, när den ändock ansågs vara intet i jemförelse med dessa dunkla läror utan sammanhang om Jesu dyra blod? Han visste också att modern hemtade detta språk ur samtal med ammor, syjungfrur och gamla madamer, som gingo i sirapskyrkan. Underligt, tyckte han, att dessa just skulle ha hand om den allra högsta visheten, som hvarken presten i kyrkan eller läraren i skolan hade aning om. Han började finna att dessa ödmjuka voro bra nog andligen högfärdiga och att vägen till visdom genom Jesus var en påhittad ginväg. Kom dertill att han bland skolkamrater numera hade grefvar och baroner, och när namn på -hjelm eller -svärd började höras i hans skolhistorier, fick han varningar för högfärd.

Var han högfärdig? Troligen! I skolan sökte han aldrig de förnäma. Han såg på dem hellre än på de borgerliga, ty de tilltalade hans skönhetssinne genom sina vackra kläder, fina ansigten, lysande briljantnålar. Han kände att de voro annan ras, egde en ställning, dit han aldrig kunde komma, dit han ej sträfvade, ty han vågade icke fordra af lifvet. Men när en dag en baron anmodade honom om hjelp i en lexa, kände han sig åtminstone vara lika god som denne eller öfver honom i ett fall. Han hade dermed upptäckt att det fans något som kunde sätta honom i jembredd med de högsta i samhället, och hvilket han kunde förskaffa sig: det var kunskaper.

Det rådde vid detta läroverk just genom dess liberala anda en demokrati, som han icke märkt i Klara; grefvar och baroner, de flesta lata, hade icke något försteg för de andra. Rektor, sjelf en bondpojke från Småland, var alldeles renons på vördnad för börd, lika litet som han hyste någon fördom mot de adlige eller särskildt ville stuka dem. Han duade alla, stora och små, var lika förtrolig mot alla, studerade hvar individ, kallade dem i förnamn och var intresserad för ungdomen.

Genom dagligt umgänge mellan borgarbarn och adelsbarn afnöttes respekten. Krypare funnos endast högre upp på gymnasiiafdelningen, der vuxna adelssöner kommo upp i ridspö och sporrar, under det att en gardist höll handhästen utanför porten. Dessa ynglingar söktes af de kloka, som redan inblickat i lifvets konst, men längre än till kaféet eller ungkarlsrummet gick icke vägen.

Om höstarne återkommo en del af de förnäma ynglingarne från expeditioner som extra sjökadetter. De uppträdde då i klassen i uniform med stickert. De beundrades mycket, afundades af många, men Johans slafblod var aldrig förmätet i den vägen: han erkände privilegiet, drömde sig aldrig dit, hade en känsla af att der skulle han bli mera förödmjukad än här, och derför ville han ej dit. Men att komma i nivå med dem på andra vägar, genom meriter, arbete, det drömde han djerft om. Och när samtidigt på våren utexaminerade studenter kommo upp i klassen att ta afsked af lärarne, då han såg deras hvita mössa, deras lediga sätt, deras franka miner, då längtade han sig i deras ställning, ty han märkte huru äfven sjökadetterna tittade med beundran på den hvita mössan.

I familjen hade ett visst välstånd inträdt. Man hade åter flyttat till Norrtullsgatan. Der var gladare än vid Sabbatsberg, och värdens gossar voro skolkamrater. Trädgården hade fadern icke mera, och Johan sysslade nu mest med böckerna. Han förde en förmögen ynglings lif. Huset var gladt, uppvuxna kusiner och kontorets många bokhållare besökte det om söndagarne, och Johan upptogs i deras umgänge oaktadt sina unga år. Han gick nu i jacka, vårdade sitt yttre och såsom gymnasistförhoppning åtnjöt han ett högre anseende än åren medförde. I trädgården promenerade han, och hvarken bärbuskar eller äppelträd frestade honom synnerligen.

Då och då kommo bref från bror i Paris. De lästes högt och med stor andakt. De lästes för slägtingar och bekanta, och det var familjens triumf. Till julen anlände fotografiporträtt af brodern i fransysk collégien-uniform. Det var trumfess. Johan hade nu en bror, som bar uniform och talade franska. Han visade porträttet i skolan och vann socialt anseende. Sjökadetterna grinade emot och sade att det icke var någon riktig uniform, för det fans ingen stickert. Men det fans kepi och blanka knappar och något guld på kragen.

I hemmet visades stereoskopbilder från Paris, och man lefde numera i Paris. Tuilerierna och triumfbågen voro bekanta som slottet och Gustaf Adolfs staty. Det syntes som om talesättet, att fadern lefver i sina barn, verkligen egde något skäl för sig.

Lifvet låg nu ljust för ynglingen; pressen hade minskats, han andades lättare och skulle troligen gått en lätt banad väg genom lifvet, om icke omständigheterna länkat sig så att han fick back i seglen.

Modern hade länge varit svag efter sina tolf barnsängar. Nu måste hon intaga sängen och gick endast då och då uppe. Hennes lynne blef häftigare, och vid motsägelser stego röda flammor upp på kinden. Vid sista julen hade hon råkat i en våldsam dispyt med sin bror om läsarprester. Denne hade vid julbordet framhållit Fredmans epistlars djupsinnighet och till och med satt dem i tankedigerhet långt öfver läsarpresternas predikningar. Det tog eld i modern och hon föll i hysteri. Detta var blott ett symptom.

Nu började hon, medan hon ännu var uppe, att rusta barnens linne och kläder och städa lådor. Hon talade ofta med Johan om religion och andra höga frågor. En dag visade hon honom några guldringar.

— Dem skall ni få när mamma dör, — sade hon.

— Hvilken är min? — frågade Johan, utan att fästa sig vid tanken på döden. Hon visade en flätad flickring med ett hjerta på. Den gjorde ett starkt intryck på gossen, som aldrig egt någon sak af guld, och han tänkte ofta på den ringen.

I huset kom en mamsell för barnen. Hon var ung, såg bra ut, talade litet och hade ibland ett kritiskt leende. Hon hade varit hos en grefve på Stora Trädgårdsgatan och tyckte troligen hon hade kommit ner i ett tarfligt hus. Hon skulle öfvervaka barnen och pigorna, men med dessa umgicks hon nästan förtroligt. Det var nu tre pigor, en husmamsell, en dräng och en dalkulla i huset. Pigorna hade fästmän och det lefdes lustigt i det stora köket, som sken ståtligt med sin koppar och tenn. Der åts och dracks, och gossarne blefvo bjudna med. De kallades för herre af fästmännen och man drack deras skål. Husdrängen var dock aldrig med: han tyckte det var »svinaktigt» att lefva så, för att frun var sjuk. Huset föreföll stadt i upplösning, och fadern stod svåra duster med tjenarne sedan modern låg till sängs. Men modern blef pigornas vän i döden. Hon gaf dem rätt af instinkt. Och de missbrukade hennes partiskhet. Det var strängt förbjudet att utsätta den sjuka för sinnesrörelser, men tjenarne intrigerade mot hvarandra och säkerligen mot patronen också. En dag hade Johan smält bly i en silfversked. Köksan sqvallrade för modern; denna blef häftig och sade till fadern. Men fadern blef bara retad på angifverskan. Han gick till Johan och sade hyggligt, såsom om han behöfde beklaga sig:

— Du skall inte smälta bly i silfverskedar. Jag bryr mig inte om skeden, den kan lagas, men den satans Fredrika har gjort mamma ledsen. Visa inte pigorna sånt der, om du gör något dumt, utan säg åt mig, ska vi ställa det till rätta!

De voro vänner fadern och han, för första gången, och han älskade fadern nu, när han steg ner till honom.

En natt väckes han i sömnen af faderns röst. Han spritter upp. Det är mörkt i rummet. I mörkret hör han rösten, som djup och darrande säger: vill gossarna komma in till mammas dödsbädd! Nu slog det ner som ett åskslag öfver honom. Han frös så att lemmarne smälde mot hvarandra, medan han drog på kläderna, hufvudsvålen isades, ögonen stodo vidöppna och runno, så att ljuslågan syntes som en röd bläddra.

Och så stodo de vid sjukbädden. De greto en timme, greto två, tre. Natten kröp fram. Modern var sanslös och kände icke igen någon. Dödsarbetet hade börjat med rosslingar och nödrop. Småbarnen väcktes ej. Johan satt och tänkte öfver allt ondt han gjort. Icke en moträkning mot orättvisan kom före. Efter tre timmar upphörde tårarna. Tankarne rände hit och dit. Döden var slutet. Hur skulle det bli, när mamma ej fans mer? Ödsligt, tomt. Ingen tröst, ingen ersättning. Det var bara ett tjockt mörker af olycka. Han spanade efter en enda ljuspunkt. Ögat faller på moderns byrå, der Linné sitter i gips med en blomma i handen. Der låg en enda fördel, som denna bottenlösa olycka skulle medföra: han skulle få ringen. Han såg den på sin hand. — Det är ett minne af min mor, skulle han kunna säga, och han skulle gråta vid minnet, men han kunde icke underlåta att tycka, det var fint med en guldring. — Fy! Hvem tänkte den låga tanken vid moderns dödsbädd? En sömndrucken hjerna, ett förgråtet barn. Nej bevars, en arftagare. Var han girigare än andra, hade han anlag för snålhet? Nej, då skulle han aldrig talat om historien, ty den var djupt begrafven hos honom; men han mindes den hela lifvet; den dök upp då och då, och när den kom fram, i sömnlös natt, i trötthetens sysslolösa stunder, då kände han rodnaden hetta vid öronen. Då anstälde han betraktelser öfver sig sjelf och sitt uppförande och straffade sig som den lägsta af alla menniskor. Först när han blef äldre och lärde känna ett stort antal menniskor och tankeapparatens mekanik, kom han på den idén att hjernan är en underlig ting, som går sina egna vägar, och menskorna äro nog sig lika äfven i det dubbellif de föra: det som syns och det som icke syns, det som talas och det som tänkes tyst.

Men vid denna tidpunkten fann han bara att han var dålig, och när han kom in på pietismen, der det talades om kampen mot onda tankar, insåg han att han hade mycket onda tankar. Hvarifrån de kommo? Från arfsynden och djefvulen, svarade pietisterna. Ja, det var han med om, ty han ville icke vara ansvarig för en så ful tanke, men han kunde likafullt icke komma ifrån att tro sig ansvarig, ty han kände icke läran om determinismen eller viljans ofrihet. Den lärans förkunnare skulle ha sagt: en sund tanke hos dig, min gosse, att söka minsta möjliga onda af ett ondt; en tanke som alla arftagare, stora eller små, ha tänkt, och, märk väl, måste ha tänkt, efter alla lagar för tänkandet. Kristendomens sjelfförnekelsemoral med pelarhelgonsidealet i luften kallar de tankar onda, som gå ut på sjelfbevarelse, men detta är osundt, ty individens första, heligaste pligt är att skydda sitt sjelf, så vidt möjligt utan att skada andras.

Men hela hans uppfostran var ju enligt tidens låga föreställningssätt inrättad med fästadt afseende på himlen och helvetet. Somliga handlingar ansågos onda, andra goda. De förra skulle straffas, de senare belönas. Sålunda ansågs det som en dygd att starkt sörja en mor, oafsedt denna moders uppförande mot barnet. En sådan tillfällighet i skapnaden som känslornas långvarighet ansågs som en dygd. De som icke hade så beskaffade känslor voro mindre dygdiga. De olyckliga, som märkte denna brist hos sig, ville göra om sig, göra sig bättre. Deraf hyckleri, falskhet mot sig sjelf. Nu har man kommit derhän, att känslosamhet är upptäckt vara en svaghet, som i äldre stadier skulle ha stämplats som last.

Franska språket bibehåller ännu samma ord vice för lyte och last. Öfvervigt i känsla och fantasi, hvilka dölja sanningen, anses numera tillhöra lägre utvecklingsstadier: vildens, barnets, qvinnans, och är på väg att läggas igen såsom genom öfverodling utsugen mark, och det rena tänkandets tidehvarf står för dörren.

Ynglingen var en qvadron af romantik, pietism, realism och naturalism. Derför blef han aldrig annat än ett lappverk.

Johan tänkte visst icke bara på den fattiga prydnaden; det hela var ett ögonblicks förströelse, två minuter af långa månaders sorg, och när det slutligen blef tyst i rummet och fadern sade: mamma är död, då var det tröstlöst. Han skrek som en drunknande. Hur kan döden vara så bottenlöst förtviflad för dem, som tro på ett återseende? Det måtte allt vara illa bestäldt med tron i dessa ögonblick, när förintelsen af personligheten försiggår med orubblig konseqvens inför ens ögon.

Fadern, som eljes hade isländarens yttre känslolöshet, var nu mjuk. Han tog de två sönernas händer och sade:

— Gud har hemsökt oss; nu skola vi hålla tillsammans som vänner. Menniskorna gå i sin sjelftillräcklighet och tro sig nog, så kommer slaget, och man ser hur man behöfver hvarann alla. Låt oss vara upprigtiga mot hvarandra och öfverseende.

Gossens sorg tog af i ett ögonblick. Han hade fått en vän, och en mägtig, klok, manlig vän, som han beundrade.

Huset kläddes nu med hvita lakan för fönstren.

— Du behöfver icke gå i skolan, om du icke vill, — sade fadern.

Om du icke vill! Det var ett erkännande af hans vilja.

Så kommo tanter, slägtingar, kusiner, ammor, gamla tjenare, och de sade alla välsignelse öfver den döda. Alla räckte händer till hjelp att sy sorgkläder: der funnos fyra små barn och tre stora. Der sutto unga flickor och sydde i den sjuka dagern, som föll genom de hvita lakanen, och de talade halfhögt. Det var mystiskt, och sorgen fick ett helt följe af ovanliga förnimmelser. Aldrig hade gossen varit föremål för så mycket deltagande, och aldrig hade han känt så många varma händer, hört så många vänliga ord.

Om söndagen läste fadern en predikan af Wallin öfver texten: Vår vän är icke död, men hon sofver. Med hvilken oerhörd förtröstan tog han icke dessa ord bokstafligen och hur visste han icke att rifva upp såren och på samma gång läka dem! Hon är icke död, men hon sofver, upprepade han gladt. Modern sof nog derinne i det kalla förmaket, och ingen väntade väl att se henne vakna.

Det led mot begrafningen. Grafplats var köpt. Svägerskan satt med och sydde. Hon sydde och sydde, den gamla modern till sju medellösa barn, den förr rika borgarmodern, sydde åt barnen i det äktenskap, som brodern förbannat. Så steg hon upp och bad att få tala vid sin svåger. Hon hviskar vid honom i ett hörn af salen. De båda gamla falla i hvarandras armar och gråta. Fadern tillkännager att modern skulle få begrafvas i farbrors graf. Farbrors graf var ett mycket beundradt monument på Nya kyrkogården, som bestod af en jernkolonn med en urna på. De fattade derför att en ära var vederfaren modern, men de förstodo ej att ett brödrahat dermed var slocknadt, att upprättelse var efter döden skänkt en god och pligttrogen qvinna, som varit ringaktad derför att hon blef mor innan hon fick titeln fru.

Det strålade nu af försoning och frid, och man öfverbjöd hvarann i vänligheter. Man sökte hvarandras blickar, undvek störande sysselsättningar, läste önskningar.

Så kom begrafningsdagen. När kistan skrufvats igen och bars genom salen, som var fyld af svartklädda, råkade en liten syster i attack. Hon skrek och kastade sig i armarne på Johan. Han tog henne upp på armen och tryckte henne mot sig, som om han var hennes mor och ville skydda henne. Och när han kände den lilla darrande kroppen krama sig fast vid honom, erfor han en styrka som han länge saknat. Tröstlös kunde han ge tröst, och när han lugnade henne, blef han lugn. Det befans emellertid vara den svarta kistan och de många menskorna, som skrämt henne; ty de små saknade knappt modern, greto icke efter henne och hade glömt henne på en kort tid. Modersbandet är icke så snart knutet, det sker endast genom en lång, personlig bekantskap. Johans verkliga saknad räckte knappt ett qvarts år. Han sörjde länge, men det var mera ett behof att fortlefva i stämningen, hvilken var ett uttryck för hans naturliga tungsinthet, som nu i moderssorgen funnit en lämplig form.

På dödsfallet följde en lång sommar i sysslolöshet och frihet. Johan disponerade två rum en trappa upp tillsammans med äldsta brodern, som icke kom från sin affär förrän om qvällarne. Fadern var borta hela dagen, och när de råkades tego de. Fiendskapen var nerlagd, men vänskapen var omöjlig. Ynglingen var nu sin egen herre; kom och gick, styrde och stälde. Husmamselln föll undan för honom, och de råkade aldrig i konflikt. Umgänget med kamrater undvek han, stängde sig inne på sina rum, rökte tobak, läste och grubblade.

Alltid hade han hört att kunskaper voro det högsta, att det var ett kapital, som aldrig kunde förloras, och att man med dem skulle stå sig, huru djupt man än sjönk på samhällsskalan. Att ta reda på allt, veta allt, var hos honom en mani. Han hade sett äldsta brors ritningar och hört dem berömmas. I skolan hade han endast ritat geometriska figurer. Han ville alltså rita, och under ett jullof kopierar han i ett sträck och i raseri broderns alla ritningar. Den sista i samlingen var en häst. När han fått den färdig och sett att det icke var någon konst, lade han bort att rita.

Alla barnen utom Johan spelade ett instrument. Johan hörde skalor och öfningar på piano, viol och violoncell, så han blef led af alltsammans och musiken blef hvad kyrkklockorna varit förut. Han ville kunna spela, men han ville icke gå igenom skalorna. Han tog i smyg notor och spelade genast stycken. Det blef dåligt, men han hade nöje af det. I ersättning företog han sig hålla reda på kompositör och opus till allt hvad syskonen spelade, så att han var öfver dem i kunskap om musiklitteraturen. En gång söktes en notskrifvare till att kopiera Trollflöjten, arrangerad för violqvartett. Johan erbjöd sig.

— Kan du skrifva notor, du? — frågades han.

— Jag ska försöka, — sade han.

Han öfvade sig ett par dagar och så skref han ut alla fyra stämmorna. Det var ett långt, tråkigt arbete, och han höll på att tröttna, men så fick han det färdigt till slut. Det var slarfvigt här och der, men det kunde begagnas.

Han hade ingen ro förrän han fått lära sig alla Stockholmsflorans växter. När han kände dem, kastade han ämnet. Någon botanisk exkursion roade honom ej mer; vandringar i naturen erbjödo intet nytt. Han kunde ej träffa en okänd växt. De få mineralierna hade han reda på. Insekterna egde han i sin samling. Och foglarne kände han på låten, på fjädrarne och till och med på äggen. Allt det der var bara yttre företeelser, namn på saker, som snart förlorade sitt intresse. Han ville se inuti. Han brukade beskyllas för förstörelseanda, ty han plockade sönder allt, leksaker, ur, allt som kom under hans hand. Han kom af en händelse på en Tham'isk föreläsning i vetenskapsakademien, och fick öfvervara en seance i kemi och fysik. De ovanliga instrumenten och redskaperna fängslade honom. Professorn var en trollkarl, men en som talade om hur underverket gick till. Det var nytt, och han ville sjelf intränga i det fördolda.

Han talade om för fadern sin nya böjelse, och denne, som i yngre år sysslat med galvanoplastik, lemnade honom böcker ur bokskåpet. Focks Fysik, Girardins Kemi, Figuiers Upptäckter och uppfinningar samt Nyblæi Kemiska Teknologi. På vinden fans dessutom ett galvaniskt batteri med sex element af gamla Daniellska koppar- och zinksystemet. Detta fick han om händer redan som tolfåring och handterade svafvelsyra så att handdukar, serveter och gångkläder förstördes. Sedan han galvaniserat alla föremål han funnit lämpliga lade han ner den rörelsen. Nu på sommaren i ensamheten tog han upp kemien med raseri. Men han ville ej göra de experiment, som stodo i läroboken; han ville göra upptäckter. Alla medel fattades honom, pengar, apparater, men intet fick hindra. Hans lynne var nu sådant och blef än mer sådant efter moderns död, då han var sin egen herre, att hans vilja skulle fram trots allt och genast. Spelade han schack, gjorde han upp sin anfallsplan på motståndarens kung; gick på hänsynslöst utan att se på sitt försvar, öfverrumplade ibland motståndaren genom sin hänsynslöshet, men förlorade oftast partiet.

— Hade jag fått dra ett drag till, hade du varit matt i stället, — sade han.

— Ja, men det fick du inte, derför blef du matt.

Skulle han in i en byrålåda, och nyckeln ej var till hands, tog han eldgaffeln och bröt upp låset, så att skrufvar och låsskylt röcks loss.

— Hvarför har du brutit sönder låset? — frågade man.

— Derför att jag skulle in i byrån!

Det fans dock en viss ihärdighet i allt detta gå-på. Men endast så länge raseriet varade. Han skulle göra sig en elektricitetsmaskin. Ute i vinden hittade han en spinnrock. Från den bröt han bort det som han icke behöfde och skulle nu ersätta hjulet med en rund glasskifva. Han hittade ett innanfönster. Med en qvartsflisa skar han ut rutan. Men nu skulle den bli rund och få ett hål midt i. Med ett nyckelax satt han och bröt ut flisa efter flisa, ibland icke större än ett sandkorn; detta tog många dagar. Rutan blef rund. Men hur skulle han få hål? Hål i en glasruta. Han gjorde sig en drillborr. För att få bågen bröt han sönder ett paraply för att komma åt ett hvalfiskben och tog en violsträng till lina. Sedan repade han i glaset med qvartsen, fuktade med terpentin och drillade. Men han märkte ingen framfart. Då, när han märkte sig så nära målet, förlorade han tålamodet och besinningen. Han skulle forcera hål med ett sprängkol. Rutan sprack. Då kastade han sig på sin säng, magtlös, utmattad, hopplös. I harmen blandade sig också en förnimmelse af fattigdom. Hade han bara haft pengar! Han kunde gå utanför Spolanders magasin på Vesterlånggatan och se på de kemiska apparater der funnos. Han undrade hvad de kostade, men vågade aldrig gå in och fråga. Hvad tjenade det till? Han fick aldrig några pengar af fadern.

Sedan han hemtat sig från motgången skulle han göra det ingen gjort förr och ingen kan göra: ett perpetuum mobile. Fadern hade omtalat, att ett stort pris var för länge sedan utsatt för uppfinnaren af det omöjliga. Det var något som lockade honom. Han kombinerade ett vattenfall, som drog en pump, med en Heronskälla. Fallet skulle sätta pumpen i gång, pumpen skulle åter draga upp vattnet och Heronskällan hjelpa till. Han måste nu ut i vindskontoret och göra razzia. Sedan han brutit sönder alla möjliga ting för att samla material, började arbetet. En kaffekokare fick släppa till ett rör, en sodavattensmaskin gaf reservoarer, dragkistan gaf beslag, byrån träd, en fågelbur lemnade jerntråd, en ampel blef en af bassängerna, och så vidare. Dagen var inne då afprofningen skulle ske. Då kommer husmamsellen och frågar, om han vill gå med syskonen till mammas graf. — Nej, han hade inte tid. — Om nu det onda samvetet slog honom och störde hans arbete, eller han var nervös ändå, nog af: försöket misslyckades. Då tog han, utan att vilja afhjelpa felet, hela den konstiga apparaten och slog den i kakelugnsstenarne. Der låg verket, som kostat så många nyttiga saker lifvet, och långa tider efter upptäcktes spåren af hans vilda framfärd i vindskontoret. Han fick snubbor, men det bet inte numer.

För att skaffa sig revanche i huset, der han ådragit sig hån för sina misslyckade experiment, anstälde han några knallgasexplosioner samt tillverkade en Leydnerflaska. Kattskinnet drog han af en död, svart katt han hittat i Observatoriibacken, och hvilken han bar hem i sin näsduk. En natt när äldsta bror och han kommo hem från en konsert, funnos inga tändstickor, och de ville ej väcka huset. Johan letade fram svafvelsyra och zink, framstälde vätgas vid gatlyktans sken, slog eld med elektroforen och tände lampan. Dermed var hans rykte som »kemist» stadgadt. Han framstälde äfven Jönköpings tändstickor efter recept ur Teknologien. Hvarför han mycket förvånades öfver det långt senare beviljade Jönköpingspatentet på stickor, hvilka för öfrigt förefunnits i handeln såsom Björneborgs vaxstickor. Och så lade han ner kemien på en tid.

Faderns bokskåp inneslöt en liten boksamling, som numera stod till Johans förfogande. Der fans, utom de ofvan omnämda kemiska och fysiska arbetena: trädgårdsböcker, en illustrerad naturalhistoria, Meijers Universum, Handbok för mödrar med Förlossningskonst, en tysk anatomi med figurer, Napoleons historia på tyska med stålstick, Wallins, Franzéns och Tegnérs dikter, Wallins predikningar, Blumauers Œneis, Don Quixote, fru Carléns och Fredrika Bremers romaner, Deutsche Klassiker m. m.

Utom indianböcker och Tusen och en natt hade Johan ännu icke läst någon skönlitteratur. Han hade tittat i romaner, men funnit dem långa och tråkiga, i synnerhet derför att de saknade illustrationer. Men när nu kemien och alla andra naturens verkligheter voro genomskådade, tog han en dag en visit i bokskåpet. Han tittade i poesierna. Der kände han sig sväfvande i luften och visste icke hvar han var hemma. Han förstod det inte. Så fick han Fredrika Bremer's Skildringar ur hvardagslifvet. Det slog familjejolm och tantmoraler emot honom, och han stälde tillbaka dem. Så fick han fatt i Jungfrutornet. Det var berättelser och äfventyr. Den olyckliga kärleken rörde upp honom. Men vigtigare än allt var, att han kände sig vuxen med dessa vuxna menskor. Han förstod hvad de talade och han märkte att han icke var barn. Dessa fullvuxna voro ju hans jemlikar. Han hade ju varit olyckligt kär, lidit, kämpat, men var qvarhållen i barndomens fängelse. Och nu kom han till fullt medvetande om att hans själ var i fängelse. Den hade varit flygfärdig för länge sen, men man hade klippt vingarne och satt honom i bur. Nu sökte han fadern och ville tala med honom såsom en jemnåring, men fadern slöt sig och rufvade på sin sorg.

På hösten kom ett nytt bakslag och en ny hållhake på honom. Han var mogen till gymnasiiafdelningen, men qvarhölls i skolan, emedan han var för ung och skulle mogna. Han rasade. Det var andra gången man röck honom i rocken, när han ville springa. Han kände sig som en omnibushäst, som oupphörligt tar fart och oupphörligt hålles igen. Detta röck sönder hans nervlif, slappade hans viljekraft och lade grunden till blifvande modlöshet. Han vågade aldrig önska något rätt lifligt, ty han hade sett sina önskningar motas så många gånger. Han ville rusa fram med arbete, men arbete hjelpte ju ej: han var för ung. Nej, skolan var för lång. Den visade målet i fjerran, men satte slagbommar för löparen. Han hade räknat ut att han skulle bli student vid femton år. Han blef det ej förr än vid aderton. Och i sista åren, då han såg utgången ur fängelset så nära, kastades ytterligare ett straff-år på honom, derigenom att sjunde klassen gjordes tvåårig.

Barndomen och ungdomen blef honom ytterligt pinsam; han var led på hela lifvet och sökte nu trösten i himlen.

6.

Korsets skola.

Ett tjuguårigt äktenskap var upplöst. En kamrat under kamp mot lifvets motigheter var förlorad; en qvinna, vid hvars sida en man lefvat, hade gått undan och lemnat en celibatär qvar; husets administratör hade öfvergifvit sin post. Allt var i olag. De små svartklädda pysslingarne, som öfverallt bildade mörka fläckar, i rummen, i trädgården, höllo saknaden vid lif. Fadern tyckte att de voro öfvergifna och trodde dem värnlösa. Han kom ofta hem från sitt arbete om eftermiddagarne och satt då ensam i lindbersån åt gatan. Han hade äldsta dottern, en sjuåring, i knä, och de andra lekte vid hans fötter. Ofta såg Johan den gråhårige mannen med de vackra, sorgsna dragen sitta der under det gröna halfljuset från löfverket. Han kunde icke trösta honom och han sökte honom ej mer. Han såg den gamles vekhet, som han ej trott på, såg honom stirrande dröja med blickarne på dottern såsom om han sökte konstruera ut den dödas drag i barnets obestämda ansigtslinier. Han såg den taflan ofta mellan trädens stammar från sitt fönster, i alléns långa perspektiv; den värmde honom och skakade honom, men han började frukta för fadern, emedan denne ej var sig lik.

Sex månader hade gått, då fadern en höstafton kom hem med en främmande herre. Det var en gammal man med ett ofantligt jovialiskt utseende. Han skämtade godmodigt, var vänlig och artig mot barn och tjenare, men omotståndlig i sitt sätt att få menskor att le. Han kallades kamrern, var en barndomsvän till Johans far och hade upptäckts såsom boende i huset bredvid. De gamle talade om sina barndomsminnen. Der var ett förråd, som kunde fylla tomrummet. Första gångerna stramade faderns stelnade drag när han narrades le åt den spirituelle och humoristiske mannens anmärkningar. Om en vecka skrattade han och hela familjen, så som endast de hvilka ha gråtit länge kunna göra det. Det var en lustigkurre af rang och dertill spelade han viol, guitarr och sjöng Bellman. Det kom ny luft i våningen, nya åskådningar, och sorgens inbillningsfantomer vädrades ut. Kamrern hade också haft sorg, han hade mistat sin fästmö och hade sedan förblifvit ungkarl. Lifvet hade icke lett mot honom, men han hade aldrig tagit saken med lifvet riktigt allvarsamt.

Så kom Gustaf hem från Paris; i uniform, blandande franska ord med svenska, och med lifligt lynne och qvicka gester. Fadern tog emot honom med en kyss på pannan, och ett moln af sorgens minne drog förbi, ty sonen hade ej varit hemma vid moderns död. Men så klarnade det igen och det blef lifligt i huset. Gustaf ingick i affären, och nu hade den gamle någon att tala vid om hvad som intresserade honom.

En sen höstafton efter supén, då kamrern var hemma och sällskapet satt tillsammans, steg fadern upp och bad att få tala. — Mina gossar och min barndomsvän, började han. Derpå förkunnade han sin afsigt att skänka sina små barn en ny mor, och han tillade att passionernas tid var förbi för honom och att endast intresset för barnen dikterat hans beslut att taga mamsell * * * till sin äkta hustru.

Det var husmamsellen. Detta sade han med en öfverlägsen ton, såsom om han ville säga: detta angår er inte egentligen, men ni ska få veta det ändå! Derpå fördes mamsell ut och mottog lyckönskningar, varma af kamrern, men mycket blandade af de tre ynglingarne.

Två af dem hade icke så fina samveten, ty de hade häftigt, men oskyldigt tillbedt henne, den tredje, Johan, hade lefvat i oenighet med henne på sistonet. Hvem som var mest generad, undras.

Det uppstod en lång paus, hvarunder ynglingarne ransakade sina njurar, uppgjorde sina konton och funderade på följderna af denna oväntade händelse. Johan måtte först ha osat brändt horn och funnit situationens kraf, ty han gick samma afton in i barnkammaren och rakt fram till mamsell. Det svartnade för ögonen när han framsade följande tal, i hast komponeradt och öfverläst i faderns stil.

— Som vi nu råka att stå i förändrade förhållanden till hvarandra, — sade han, — så ber jag mamsell låta det förflutna vara glömdt och låta oss vara vänner.

Det var uppriktigt menadt, klokt handladt och hade ingen baktanke. Det var ett bokslut med det gamla och önskan om god samvaro för framtiden.

Följande middag kom fadern upp till Johan på hans kammare och tackade honom för hans ädla beteende mot mamsell, och som uttryck af sin glädje lemnade han honom en liten present, en länge efterlängtad till och med. Det var en kemisk apparat.

Johan skämdes att mottaga gåfvan och fann icke sin handling ädel. Den var naturlig följd, den var klok, men fadern och mamsell skulle hissa upp den och i den läsa goda förebud för sin kärlekslycka. De fingo också snart inse sin villfarelse, som då naturligtvis lades på gossens skuldregister.

Att den gamle gifte om sig för barnens skull, derom finnes intet tvifvel, men att han äfven älskade den unga qvinnan, det är säkert. Och hvarför skulle han ej få det? Det angick ingen, men fenomenet är konstant, både att enklingar snart gifta om sig, huru svårt än äktenskapet varit, och att de känna sig begå en otrohet emot den aflidna. Döende makar bruka plågas mest på sistone vid tanken på att den efterlefvande skall gifta om sig.

Bröderna togo saken flott och böjde sig. De hade faderskulten som religion. Tro och icke tvifla. De hade aldrig tänkt att faderskapet endast var en tillfällig egenskap, som kunde falla på hvar mans lott.

Men Johan tviflade. Han kom i ändlösa dispyter med bröderna och angrep fadern, som före sorgårets utgång förlofvat sig. Han frammanade moderns skugga, spådde olycka och förderf, retades till öfverdrifter och förgick sig.

Brödernas argument var: det rör icke oss hvad pappa gör! — Det var sant att de icke egde döma deröfver, men det rörde dem alla djupt. — Ordryttare, — sade de, ty de kände icke huru orden hafva många valörer.

En afton strax efter, då Johan kom hem från skolan, såg han huset upplyst och hörde musik och glam. Han gick upp på sitt rum och satte sig att läsa. Huspigan kom upp och bad honom från fadern stiga ner, ty det var främmande.

— Hvilka?

— De nya slägtingarne.

Han bad helsa, att han icke hade tid. Så kom en bror upp. Han var ovettig först, bad sedan. För gubbens skull kunde han väl komma ner, bara ett ögonblick och helsa. Han skulle få gå genast.

— Ja, han ville fundera!

Slutligen gick han ner; såg salen full med fruntimmer och herrar; tre mostrar, en ny mormor, en morbror, en morfar. Mostrarna voro unga flickor. Han gjorde en bugning midt på golfvet, artigt men stelt.

Fadern var ond, men ville ej visa det. Han frågade Johan om han ville ta ett glas punsch. Johan tog det. Derpå frågade den gamle ironiskt om han hade så mycket att göra till skolan. Ja, det hade han. Och så gick han upp på sitt rum. Der var kallt och halfmörkt, och att läsa gick ej, när han hörde dans och musik dernere. Så kom köksan och budade till supén. Han ville icke ha någon mat. Hungrig och ursinnig gick han i rummet af och an. Ibland ville han ner, der det var varmt, ljust och gladt; och han hade låsvredet i handen många gånger. Men så vände han om. Han var blyg. Rädd för menskor af naturen, hade han under sommaren, då han icke talt vid någon, blifvit än mera vild. Och så gick han hungrig till sängs och ansåg sig som den olyckligaste menska som fans.

Följande dag kom fadern upp på hans rum. Nu sade han honom att han varit falsk, när han bedt mamsell om förlåtelse.

— Förlåtelse? Han hade icke haft något att be om förlåtelse för.

Men nu skulle fadern böja honom, han måtte göra sig aldrig så hård.

— Försök! — tänkte han. Försöken uteblefvo på en tid, men Johan gick och stålade sig för att mottaga böjningarne.

Brodern satt och läste vid aftonlampan uppe på kammaren. Johan frågade: hvad läser du? Brodern visade titeln på omslaget. Der stod med stora frakturer på gult omslagspapper den ryktbara titeln: »En ungdomsväns varning för ungdomens farligaste fiende.»

— Har du läst den? — frågade Gustaf.

Johan svarades ja, och drog sig tillbaka. När läsningen var slutad lade Gustaf in boken i sin byrålåda, och gick ner. Johan öppnade lådan och tog fram den hemska skriften. Ögonen lupo öfver sidorna utan att våga stanna. Knäna skallrade, bloden försvann från ansigtet, pulsarne fröso. — Han var sålunda dömd till döden eller vansinnet vid tjugufem års ålder. Hans ryggrad och hjerna skulle rinna bort, hans ansigte bli som en dödskalles, hans hår falla af, händerna darra — det var fasligt. Och botemedlet? Jesus! Men Jesus kunde icke bota kroppen, endast själen. Kroppen var dömd till döden — vid tjugufem år — återstod endast att rädda själen från evig fördömelse. — Detta var Dr. Kapffs beryktade partiskrift, som bragt så många ynglingar på dårhuset, bara för nöjet att få öka de protestantiska jesuiternas partinumerär. En sådan skrift, så djupt osedlig, så skadlig, borde i sanning åtalas, seqvestreras och brännas. Eller åtminstone motverkas af upplystare skrifter i ämnet. En sådan fans verkligen och råkade senare i händerna på Johan, som sedan gjorde allt för att sprida den, ty den var så sällsynt. Den hette »Farbror Palles råd till unga syndare», och ansågs vara författad af medicinalrådet Wistrand. Det var en hjertlig bok, som tog saken ledigt; talade uppmuntrande till pojkarne och framhöll särskildt huruledes man öfverdrifvit vådorna af okynnet, hvarjemte han gaf praktiska råd och hygieniska anvisningar. Men än i dag regerar Kapffs ursinniga skrift, och läkare öfverlöpas af syndare, som med klappande hjerta aflägga bekännelsen. För icke länge sen kom en student till en berömd Stockholmsläkare och bekände med tårar huru han förspilt sitt lif och endast afvaktade döden.

— Äh prat, herre, — svarar doktorn. — Se på mig; fins väl ingen som varit så okynnig som jag.

Syndaren såg på honom och fann för sig en fyrtifemårig Herkules, hvilken derjemte egde en stark, orubbad intelligens.

Men Johan fick intet tröstens ord i sin svåra bedröfvelse på ett helt år. Han var dödsdömd; återstod bara att lefva ett dygdigt lif i Jesu intill slaget skulle komma. Han tog upp moderns gamla pietistskrifter och läste om Jesus. Han bad och pinade sig. Ansåg sig ensam som en brottsling, förödmjukade sig. När han gick på gatan dagen efter, steg han ner från trottoaren för hvarje menniska han mötte. Han skulle döda sitt sjelf och uppgå i Jesus; lida sin tid och sedan gå in i sin Herres glädje.

Han vaknade en natt och såg bröderna sitta vid ljus. De talade om ämnet. Han kröp under täcket, stack fingren i öronen, för att icke höra. Men han hörde ändå. Bror talade om pensioner i Paris, der ynglingar bundos i sängarne utan att detta hjelpte. Han ville springa upp, bekänna för dem, be om nåd, om hjelp, men han vågade icke höra bekräftelsen på dödsdomen. Om han gjort det kanske han fått tröst och hjelp. Men han teg. Han svettades och bad till Jesus, icke till Gud numera. Hvart han gick såg han det förfärliga ordet i svarta frakturkapiteler på gul botten, på husmurar, på rummets tapeter. Och byrån der boken låg, inneslöt guillotinen. Hvar gång brodern gick i lådan darrade han och sprang ut. Han stod långa stunder framför spegeln och såg efter om ögonen sjunkit, håret lossnat och dödskallen stuckit fram. Men han såg frisk och röd ut.

Han slöt sig inom sig sjelf, blef tyst och undvek sällskap. Nu inbillade sig fadern att han ville visa sitt ogillande öfver hans giftermål, att han var högfärdig, och nu skulle han krökas. Han var krökt redan och när han med tystnad böjde sig under krossningen, triumferade fadern öfver sin lyckade kur.

Detta retade ynglingen och ibland reste han på sig. Ibland uppsteg ett svagt hopp om att kroppen skulle kunna räddas. Han gick på gymnastiken, tog kallt vatten och åt litet om qvällarne.

För öfrigt, att vara pietist eller älska Jesus må man icke tro är något helt; det är en stämning, som kommer momentvis och går som ett väder, det är ett sätt att se sakerna, som fordrar lång vana att komma in i; det är en rol som icke läres så hastigt. Att vara pessimist när man är ung och stark, och Jesuismen var ren pessimism då den trodde att verlden var usel alltigenom, det går icke så lätt. Lifsglädjen ligger der, och man ser många så kallade upprigtiga sjelfbedragare bland läsarne, som äro rätt muntra. Äro de gifta och sunda, måste de ovilkorligen ha många stunder, då de glömma Jesus helt och hållet och då han icke får vara med, just i de stunder då individen känner lifskraften så mångdubblad, att den räcker utom individen ut på slägtet.

I skolan märktes nu på hans krior intrycken af pietistskrifterna, och två examensstilar, daterade 1862 och 63, hade detta utseende: