En illa använd dag är för alltid förlorad.

Tiden är den dyrbaraste af alla de gåfvor, som Gud har gifvit oss; derföre skola vi använda den på ett sätt, som visar, huru högt vi värdera denna gåfva. Vi skola använda hvarje dag, hvarje timma till något nyttigt ändamål, såväl för kroppen som själen, och icke förspilla den på ett onyttigt sätt.

Om jag således använder en dag på ett, för mitt samvete icke tillfredsställande sätt, så kan den förlust, som jag lidit, aldrig ersättas; således är den förspilda dagen förlorad för alltid, i anseende till de nyttiga lärdomar, som jag då kunnat inhemta, ty den tid, hvilken har flytt, kommer aldrig tillbaka. Hvarje dag förer oss närmare grafven; och vi skola tänka på att en gång stå till svars för, huru vi användt vår tid. Vi skola derföre ifrån ungdomen vänja oss att rätt värdera och använda den dyrbara tiden, och hvarje dag söka inhemta nya kunskaper och för öfrigt använda den på ett sätt, som Gud och vårt samvete bjuda. Ty en illa använd dag är för alltid förlorad.

Hvad solen är för jorden, är Religionen för menniskan.

Solen är oumbärlig för all jordisk vegetation. Utan hennes lifgifvande ljus och värma, skulle inga vexter, inga djur och i följd deraf inga menniskor finnas, utan hela vår jord skulle vara en öken. Men solen ingjuter icke allenast lif utan äfven hopp hos menniskorna; ty, då hon om qvällen går ned, hoppas vi alltid att se henne nästa morgon uppgå med en ny dag. Likasom vi för vårt lekamliga lif nödvändigt behöfva solen, så är religionen lifskraften för vårt andliga lif. Ty det är den, som gifver oss tröst i våra bekymmer och äfven hopp om ett kommande lif, den är ock den enda driffjedern till en dygdig och rättskaffens lefnad, emedan den förespeglar en belöning för de goda gerningarne samt straff för de onda.

Ynglingens jag hade nu blifvit genom lif, skolumgänge och lärdom ett rätt rikt resumé, och genom jemförelse med andras enklare jag fann han sig öfverlägsen. Men nu kom Jesus och ville döda hans jag. Det gick icke så lätt, och kampen blef svår, vildsint. Han såg också huru ingen annan förnekade sitt jag, hvarför, hvarför i Jesu namn skulle han förneka sitt?

På bröllopet gjorde han revolt. Han steg icke fram och kysste bruden, såsom de andra syskonen, och han drog sig ifrån dansen tillbaka till toddygubbarne, der han berusade sig något.

Nu skulle straffet komma och hans sjelf brytas ner.

Han blef gymnasist. Det gjorde honom icke vidare glad. Det kom för sent, som en för länge sedan förfallen skuld till honom. Han hade tagit ut den njutningen i förskott. Ingen gratulerade honom, och han fick icke genast gymnasistmössa. Hvarför? Skulle han stukas, eller ville icke fadern se hans lärdom i yttre tecken? Slutligen blef det ett förslag att en moster skulle brodera kransen på sammet, som skulle sys på en vanlig svart mössa. Hon broderade en ek- och lagerqvist, men dåligt, hvarför han led smälek af kamraterna. Han var den enda, som hade gått utan den sedvanliga mössan en lång tid. Den enda! Utpekad ensam, förbigången ensam!

Derpå nedsattes frukostpengarne, som i skolan varit fem öre, till fyra. Detta var en onödig grymhet, ty huset var icke fattigt, och en yngling behöfver mer mat. Följden blef den att Johan aldrig åt frukost, ty tolfskillingen för veckan gick åt till tobak. Han hade en förfärlig aptit och var alltid hungrig. När det var kabeljo till middan åt han sig trött i käkarne, men gick hungrig från bordet. Fick han då absolut för litet mat? Nej, ty det finnes millioner kroppsarbetare, som få mycket mindre, men de högre klassernas magar måtte vara anpassade för starkare och mera koncentrerad föda. Han mindes derför hela sin ungdom som en lång svält.

Vidare nedsattes dieten under styfmoderns regim och maten blef sämre. Linnet fick numera också endast bytas en gång i veckan i stället för två. Det var en förkänning af att en underklass kommit upp till styret. Ynglingen var icke högfärdig på så sätt, att han icke erkände husmamsellns börd, men när hon uppträdde såsom tryck, flyttadt nerifrån öfver honom, då gjorde han uppror — men så kom Jesus emellan och bad honom vända andra kinden till.

Han växte och fick gå i urväxta kläder. Kamraterna började gyckla med honom för hans korta byxor och hans hemgjorda krans på mössan. Alla hans skolböcker köptes antiqvariskt i gamla upplagor, hvaraf uppstod många ledsamheter i skolan.

— Det står så i min bok, — svarade Johan.

— Får jag se på din bok!

Skandal! Och order att köpa nyaste upplagan, hvilket aldrig skedde.

Hans skjortor slutade nu på halfva armen och kunde icke knäppas. På gymnastiken behöll han derför alltid jackan på. En middag skulle han i egenskap af rotmästare stanna qvar på enskild, högre lektion för löjtnanten.

— Tag af er jackorna nu, gossar, så ska vi ta oss lite motion, — sade löjtnanten.

Alla kastade af sig, utom Johan.

— Nå, är jackan af än?

— Nej, jag fryser, — sade Johan.

— Han ska snart bli varm, — sade löjtnanten, — af med tröjan bara.

Han vägrade. Löjtnanten kom nu vänligt skämtsamt fram till honom och drog i ärmarne. Han gjorde motstånd. Läraren såg på honom.

— Hvad är det för slag? — sade han. — Jag ber hyggligt, och han vill icke göra mig till viljes. Gå då sin väg!

Ynglingen ville säga något till sitt försvar; såg bedröfvad på den hygglige mannen, hos hvilken han alltid stått väl — men han teg och gick!

Nu kände han qväsningen. Fattigdom, ålagd af grymhet som förödmjukelse, icke framkallad af nöd. Han beklagade sig för bröderna, men de sade att han icke skulle vara högfärdig. Klyftan, som olika bildning dragit mellan dem, var öppnad. De tillhörde nu olika samhällsklasser och de grupperade sig på faderns sida, såsom klasskamrat och den magtegande.

En annan gång fick han en jacka, som var en ändrad blå frack med blanka knappar. Kamraterna hånade honom derför att han ville leka kadett. Och det var det sista han ville, ty vara mer än synas, deri låg hans högfärd. Den jackan led han otroligt af.

Derpå började det systematiska böjningsarbetet. Johan kördes upp om morgnarne tidigt och sändes ut i ärenden, som skulle uträttas innan han gick till skolan. Han skylde på lexorna, men det hjelpte ej. Du har så lätt att lära, att du hinner med att läsa annat skräp, hette det.

Att gå ärenden, när det fans dräng, kulla och så många tjenare — onödigt. Han insåg att det var ferlan. Nu hatade han sina förtryckare, och de honom.

Derpå började en annan kurs i dressyr. Han skulle vara oppe om morgnarne och köra fadern ner till staden, och detta innan han gick i skolan, så återvända med häst och vagn, spänna ifrån, sopa stallet och ge hästen mat. Samma manöver upprepades på middagen. Sålunda sköta lexor, skola, och två gånger om dagen köra till och från Riddarholmen. Han frågade sig vid äldre år om det kunde ligga någon öm omtanke i detta; om den kloke fadern såg att hans hjernverksamhet skadade honom och att han behöfde kroppsarbete. Eller kanske det var en ekonomisk åtgärd för att spara drängens arbetstid. Kroppsarbetet var nog nyttigt och skulle kunna anbefallas alla föräldrar till påtänkning, men Johan kunde ej se välviljan, om den fans, ty det hela gick till så elakt, så öppet elakt som möjligt, och visade så sin afsigt att göra ondt, att han ej kunde upptäcka några goda afsigter, hvilka ju äfven kunnat finnas der vid sidan af de elaka. När sommarlofvet kom, urartade körningen till stalltjenst. Hästen skulle fodras ut på bestämda timmar, och Johan måste hålla sig hemma och passa klockslag. Hans frihet var slut. Och han kände den stora förändringen, som inträdt i hans ställning, och hvilken han tillskref styfmodern. Ifrån att vara en fri man, som rådde sin tid och sina tankar, var han blifven tjenare: du kan göra liten nytta för maten! Och när han såg huru de andra bröderna skonades för drängsysslor, var han öfvertygad om att det var elakhet. Att skära hackelse och sopa golf, bära vatten och sådant, var utmärkt godt, men afsigten förderfvade allt. Om fadern sagt honom att det var nyttigt för hans helsa, särskildt hans könslif, skulle han med nöje gjort det. Nu hatade han det. Han var mörkrädd, ty han var som alla barn uppfostrad af pigor, och han måste göra stort våld på sig för att kunna gå upp på höskullen om qvällarne. Han förbannade hvarje gång han skulle dit, men hästen var en godmodig tok, som han talade vid ibland och beklagade sig för. Dessutom var han djurvän och hade kanariefoglar, som han vårdade med omsorg.

Han hatade sysslan emedan den var honom ålagd af för detta husmamsellen, som ville hämnas och visa sin öfverlägsenhet öfver hans öfverlägsenhet. Han hatade den emedan den ålades såsom betalning för hans studier. Nu hade han genomskådat uträkningen med hans lärda bana. Man skröt med honom och hans lärdom; det var sålunda icke af godhet mot honom han fick undervisningen.

Så trotsade han och körde sönder vagnsfjedrarne. När de stego af vid Riddarhustorget, synade alltid fadern hela vagnen. Så fick han se att en fjeder var af.

— Kör till smeden, — sade han.

Johan teg.

— Hörde du?

— Ja, jag hörde.

Nu fick han köra ner till Målargatan, der smeden bodde. Denne förklarade att han behöfde tre timmar till lagningen. Hvad återstod att göra? Spänna ifrån, leda hem hästen och komma igen. Men att leda en påselad vagnshäst på Drottninggatan och i gymnasistmössa; kanske möta pojkarne vid Observatorium, som afundades hans mössa, eller ännu värre, de vackra flickorna på Norrtullsgatan, som logo vänligt mot honom. Nej, hellre hvad som helst. Så tänkte han leda Brunte ner till Rörstrandsgatan, men då fick han släpa honom öfver Karlberg, och der kände han kadetter. Han stannade på gården, sittande i solgasset på en bjelke, och förbannade sitt öde. Han tänkte på alla somrar han varit på landet, på alla kamrater, som nu bodde på landet, och derefter mätte han sin olycka. Men hade han tänkt på bröderna, som nu sutto instängda på heta, mörka kontor i tio timmar, utan hopp om en enda dags ledighet, skulle han ha kommit till andra resultat rörande sitt läge; men det gjorde han ej. Likväl skulle han nu ha velat byta med dem. De förtjenade åtminstone sitt bröd och sluppo vara hemma. De hade sin ställning klar, men hans var oklar. Hvarför skulle föräldrarne låta honom lukta på äpplet och så rycka undan det? Han började längta ut, hvart som helst. Hans ställning var falsk, och han ville ha den ren. Ner eller upp, icke emellan hjulen och krossas!

Derför gick han också en dag till fadern och bad att få sluta skolan. Fadern gjorde ögon och frågade hyggligt hvarför. Han var led på alltsammans, lärde ingenting och ville ut i lifvet att arbeta och föda sig sjelf.

— Hvad vill du bli då?

Det visste han inte. Och så grät han.

Några dagar derefter frågade fadern honom om han ville bli kadett. Kadett? Det blixtrade för ögonen på honom. Han visste icke hvad han skulle svara. Det var för mycket. Bli en sådan der fin herre med sabel. Han hade aldrig drömt så djerft.

— Fundera, — sa fadern.

Han funderade hela qvällen. Der på Karlberg, der han badat och blifvit bortjagad af kadetterna, skulle han få gå i uniform. Bli officer, det vill säga få magt, flickorna skulle le emot honom, och — ingen skulle mer förtrycka honom. Han kände lifvet ljusna, pressarna lyftas från bröstet och hoppet vaknade. Men det var för mycket för honom. Det passade hvarken honom eller hans omgifning. Han ville icke dit upp och befalla, han ville bara slippa att lyda blindt, att bevakas, att kufvas. Slafven, som icke vågar begära af lifvet, vaknade hos honom. Han sade nej! Det var för mycket för honom!

Men tanken att ha kunnat få det, som kanske alla ynglingar längtat efter, var honom nog. Han afstod det, steg ner och återtog sin kedja. När han senare blef en sjelfkär läsare, så inbillade han sig att han afstått äran för Jesu skull. Det var icke sant, men något sjelfplågeri låg det nog i offret.

Emellertid hade han ytterligare läst i föräldrarnes kort: de ville ha heder af honom. Troligen var den der kadett-idén styfmoderns!

Nya stridsämnen erbjödo sig och af allvarligare art. Johan hade tyckt sig märka att de yngre syskonen gingo dåligt klädda och han hade äfven hört skrik från barnkammaren.

— Ha! hon slår dem!

Nu spionerade han. En dag märkte han att barnpigan lekte på ett misstänkt sätt med den yngre brodern, då denne låg till sängs. Gossen blef ond och indignerad och spottade flickan i ansigtet. Styfmodern ville ingripa, men Johan trädde upp. Nu hade han blod på tanden. Saken hänsköts till faderns hemkomst. Efter middagen skulle slaget stå. Johan var beredd. Han kände sig som målsman för den döda modern. Så börjades det. Fadern ryckte på Pelle efter vederbörlig angifvelse och skulle slå honom.

— Låt bli och slå honom! — skrek Johan med en befallande och hotande ton och gick fadern på lifvet, som om han ville ta honom i kragen.

— Hvad i Jesu namn säger du för slag?

— Rör honom inte. Han är oskyldig.

— Hör du, kom in får jag tala vid dig, du är visst tokig, — sade fadern.

— Ja, jag ska komma, jag, — fortfor den rädde Johan såsom en besatt.

Fadern föll ett ögonblick för hans säkra ton, och hans ganska klara förstånd måtte ha sagt honom att saken var sjuk.

— Hvad har du att säga? — frågade han lugnare, men misstänksam ännu.

— Jag säger att det är Karins fel; hon bar sig illa åt, och hade mamma lefvat, så...

Det stack djupt!

— Hvad pratar du för smörja om mamma! Du har en ny mamma nu. Bevisa hvad du säger. Hvad har Karin gjort?

Ja, det var just olyckan att han icke kunde säga det, ty han fruktade röra vid en öm punkt. Han teg, och han föll. Tusen tankar snurrade genom hufvudet. Hur skulle han uttrycka sig! Orden trängdes och han sa en dumhet, tagen i högen ur en skolbok.

— Bevisas? — sade han. — Det fins klara saker, som hvarken kunna eller behöfva bevisas. (Fy fan så dumt, tänkte han, men det var för sent!)

— Nej hör du, nu är du dum, — sade fadern och hade öfvertaget.

Johan låg slagen, men ville bitas ändå. En ny skolreplik han sjelf fått i näsan och som värkte än, stack sig i handen på honom.

— Om jag är dum, så är det ett naturfel, som ingen har rättighet att förebrå mig.

— Åh skäms, att stå och prata persilja med mig. Ut med dig och kom inte igen! — Han blef utkastad.

Efter den betan höllos alla afstraffningar när Johan var borta. Man trodde att han skulle flyga i strupen på dem, om han hört något, och det var nog sannolikt.

Det fans äfven ett annat sätt att böja honom, ett ohyggligt sätt, som brukas ofta nog i familjer. Det var att stanna honom i växten genom att tvinga honom att umgås med yngre syskon. Barn tvingas ofta leka med sina syskon antingen de äro sympatiska för hvarandra eller ej. Detta är ett grymt våld, men att nödga en äldre söka umgänge med en mycket yngre, det är brott mot naturen, det är att stympa ett ungt, växande träd. Johan hade en yngre bror, ett barn på sju år, ett snällt barn, som trodde alla väl och icke gjorde någon för när. Johan såg noga efter att man ej misshandlade honom och tyckte om honom. Men att tala vid eller umgås förtroligt med en så ung, som icke förstod den äldres tankar eller språk, det gick icke.

Nu skulle han det. En första maj, när Johan beräknade få gå ut med kamrater, sade fadern helt enkelt: tag nu Pelle med dig och gå till Djurgården, men se efter honom. Det fans ingen appell. De kommo på slätten, mötte kamrater, och Johan kände den lilla brodern som en black om benet. Han ledde honom för att han icke skulle trampas af folket, men han kände huru han önskade honom hemma. Gossen talade, pekade på förbigående, och Johan rättade honom. Men som han kände sig solidarisk skämdes han på hans vägnar. Hvarför skulle han behöfva ta om igen sådana sensationer som att skämmas för fel i etiketten, hvilka han dessutom icke begick sjelf. Han blef stel, kall och hård. Gossen ville se på Kasper, men Johan ville ej. Han ville ingenting af allt hvad brodern ville. Och så blygdes han öfver sin hårdhet. Förbannade sin sjelfviskhet, hatade sig, föraktade sig, men kunde icke frigöra sig från de dåliga känslorna. Pelle förstod ingenting; han såg bara ledsen och försakande ut, tålig och mild. — Du är högfärdig, sade Johan åt sig sjelf, du beröfvar barnet ett nöje. Var mjuk. — Men han hårdnade. — Slutligen bad den lille få köpa pepparkakor. Johan piskade sig att göra uppköpet. Midt på slätten. Tänk om någon såg honom, en gymnasist, köpa pepparkakor, och kamraterna, som sutto på Novilla och drucko punsch sedan. Han gjorde köpet och stoppade kakorna i blusfickan på brodern. Och så gingo de framåt. Det kommer två kadetter, som varit Johans kamrater. Han ser dem skrida fram emot sig. I det samma räcker en liten hand fram en pepparkaka. — Se der, Johan, har du! — Han stötte tillbaka den lilla handen. Och han ser två blåa, hjertegoda ögon, frågande, bedjande se upp mot sig. — Nu ville han förintas, gråta, taga upp det sårade barnet i sina armar, bedja honom förlåta, värma upp isen, som kristalliserade in hans hjerta. Han kände sig vara en usling, en eländig, som stötte tillbaka en hand. De gingo hem.

Han ville skaka af sig brottet, men kunde ej. Men han framkallade bilden af medbrottslingarne, som framtvingat den bedröfliga situationen, och han piskade dem i sina tankar.

Han var för gammal att vara i nivå med barnet, och han var för ung att kunna stiga ner till barnet.

Men fadern, som lefvat upp genom sin förbindelse med en tjugofyraårig qvinna, vågade äfven opposition mot Johans lärda auktoriteter och ville stuka honom också på det området. De sutto efter afdukadt aftonbord, fadern med sina tre tidningar, Aftonbladet, Allehanda och Posttidningen, Johan med en skolbok. Gubben gjorde en paus.

— Hvad är det du läser? — frågade han.

— Filosofi!

Lång paus. Pojkarne kallade alltid logiken filosofien.

— Hvad är filosofi för slag, egentligen?

— Läran om tänkat.

— Hm! Ska man behöfva lära sig tänka! Får jag se på det der!

Han sköt upp glasögonen och läste.

— Tror du bönderna i riksdan (han var bondehatare, men nu behöfde han bönderna till argumenteringen), tror du bönderna i riksdan ha lärt filosofi? Det tror inte jag, men ändå slå de professorer på fingrarna, så det är lust åt det. Ni läser så mycket onödigt! — Och dermed var filosofien afskedad.

Faderns sparsamhet försatte äfven Johan i högst obehagliga ställningar. Två kamrater erbjödo sig att under lofvet lära honom matematik. Johan frågade fadern om tillstånd.

— Ja, gerna för mig.

När de sedan skulle honoreras, förmenade gubben att de voro så rika att man icke kunde betala dem.

— Men man kunde ge dem en present, — menade Johan.

De fingo aldrig något!

Han skämdes i ett helt år och kände första gången det ohyggliga i en skuld. Kamraterna gåfvo först fina vinkar, sedan grofva. Han undvek dem icke, kröp efter dem för att visa sin tacksamhet. Han kände att de egde bitar af hans själ, hans kropp, att han var deras slaf och att han icke kunde bli fri. Ibland framkastade han löften, inbillande sig de skulle fyllas, men de fyldes aldrig, och skuldens tyngd ökades af brutna löften. Det var en tid af ändlösa qval, kanske mycket bittrare då, än han sedan kunde erinra sig dem.

För att hålla honom igen i växten uppsköts äfven konfirmationen. Han läste teologi i skolan och evangelierna på grekiska, men han var inte mogen för konfirmationsexamen!

Krossningsarbetet i hemmet blef så mycket mera tryckande, som hans ställning i skolan var en fri mans. Han hade som gymnasist fått rättigheter der. Sålunda steg han upp och gick ut ur klassen, utan att begära lof; blef sittande vid frågorna och vågade räsonnera med lärarne. Han var den yngsta i klassen, men satt bland de äldsta och längsta. Lärarne uppträdde numera såsom föreläsare mera än som lexförhörare. Den förre menskoätaren från Klara skola var en patriark, som utlade Ciceros Ålderdomen och Vänskapen och brydde sig mindre om glosorna. Ja, han ingick i en ganska närgången förklaring öfver Didos och Æneas' möte i grottan, hvarvid han började med den förklaringen att »dem renom är allting rent», utbredde sig om kärleken, förirrade sig och blef djupt melankolisk. (Pojkarne fingo sedan veta att han just i draget friade till en gammal fröken). Han tog aldrig någon hög ton mera, utan var nog ädelmodig en gång då han läst öfver galen lexa (han var svag i latinet), att helt öppet bekänna det han icke vågade ge lektionen på den grunden, och hvarur han drog den sens moralen, att man aldrig borde gå till skolan oförberedd på lexorna, äfven om man var aldrig så skicklig. Detta gjorde stor effekt på pojkarna. Han vann som menniska, om ock han förlorade som latinare. Och sedan hjelptes man åt vid explikationerna.

Johan blef såsom skicklig i naturvetenskaperna invald i föreningen »Naturvetenskapens vänner», och såsom den enda ur sin klass var detta en stor ära. Nu fick han vara tillsammans med kamrater ur de högsta klasserna, hvilka skulle bli studenter året derpå. Och så skulle han hålla föredrag. — Han talade om detta hemma, att han skulle hålla föredrag. — Han skref ihop en afhandling om Luften och läste upp den.

Efter sammankomsten gick föreningen ner i en grop vid Hötorget och drack punsch. Johan var blyg för de stora herrarne, men han kände sig märkvärdigt väl. Det var första gången han blifvit upplyftad ur sin åldersklass. Der talades i tur om oanständiga anekdoter. Han talade bara om en oskyldig sådan och med mycken blyghet. Sedan kommo herrarne hem på besök och togo med sig hans bästa fjellväxter och några kemiska apparater.

Johan hade fått en vän i skolan af en ren slump. När han satt primus i skolans högsta klass kom rektorn en dag in med en lång herre i bonjour, mustascher och pince-nez.

— Hör du Johan, — sade han, — tag hand om den här gossen, han är nykomling från landet, och sätt honom in i förhållandena.

Pince-nez'en såg föraktligt på pysen i jackan, och det blef icke något närmande. Men de sutto bredvid hvarandra, och Johan höll i boken och hviskade den gamle, som aldrig kunde något, men talade om blandare och kaféer.

En dag leker Johan med hans pince-nez och råkar bryta af fjädern. Kamraten blef ond. Johan lofvade att låta laga den. Han tog pince-nez'en med sig hem. Den var tung att bära, ty han visste ingen utväg att få pengar. Så grep han sig an och skulle laga den. Tog ur skrufvar, borrade en gammal urfjeder, men lyckades icke. Kamraten påminde. Johan var förtviflad. Fadern skulle aldrig betala den.

— Nå, då låter jag laga den, så får du betala sedan.

Den blef lagad och det kostade femtio öre. På måndagen aflemnade Johan tolf skilling i koppar och lofvade lemna resten nästa måndag. Kamraten förstod sammanhanget.

— Det är dina frukostpengar, — sade han. — Har du bara tolf skilling i veckan?

Johan rodnade och bad honom taga emot. Nästa måndag lemnade han de andra kopparslantarne. Nytt motstånd, nytt motyrkande.

Ynglingarne följdes sedan klass efter klass och ända in i Upsala och ändå längre. Han hade ett gladt lynne och tog verlden utan alla omsvep. Disputerade lindrigt med Johan, men fick honom mest att skratta. Och genom motsättning mot det trista hemmet blef skolan nu en glad, ljus tillflyktsort från familjetyranniet. Men deraf uppstod ett dubbellif, som åter skulle förrycka honom i alla ledgångar.

7.

Första kärleken.

En vilja hade han, som arbetade ryckvis och då fanatiskt; men samtidigt ville han egentligen ingenting; var fatalist, trodde på oturn; var sangvinisk och hoppades allt. Hård som is i hemmet, var han dessemellan känslosam till sentimentalitet; kunde gå in i en portgång och taga af sig underrocken åt en fattig, gråta vid åsynen af en orättvisa. Hans könslif, som efter upptäckten af synden lagts ner, bröt nu ut i nattliga drömmar, hvilka han tillskref djefvulen och mot hvilken han åkallade Jesus som hjelpare. Han var nu läsare; upprigtig? Så upprigtig någon kunde vara, som ville lefva sig in i en antiqvarisk verldsåskådning. Han var det af behof hemma, der allting visade sig som ett hot mot hans andliga och lekamliga frihet. I skolan var han en glad verldsman, osentimental, mjuk och lätt att umgås. Der uppfostrades han för samhället och hade rättigheter. I hemmet drogs han upp som en matnyttig växt för familjens behof, och hade inga rättigheter. Han var äfven läsare af andligt högmod, såsom alla läsare. Beskow, den botfärdige löjtnanten, hade kommit hem från Kristi graf, der han funnit ginvägen öfver dimissionsexamen till himlen. Hans »Resa» lästes i hemmet af styfmodern, som lutade åt läseriet. Beskow gjorde läseriet fint och på modet, och efter modet följde nu en hel del af underklassen. Läseriet var hvad spiritismen nu är: ett godtköpsvetande, en föregifven högre kunskap om förborgade ting, och det omfattades derför med begär af alla fruntimmer och olärda, och stack sig slutligen in vid hofvet. Gunnar Wennerberg hade bänknyckel i Betlehemskyrkan och justitierådet Adlercreutz satt ordförande i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen.

Hvilade detta på ett andligt allmänt behof? Var tiden så hopplöst reaktionär att man behöfde bli pessimist? Nej! Kungen förde ett muntert lif på Ulriksdal och gaf en glad, fördomsfri ton åt societetslifvet. Friska strömmar brusade i det politiska lifvet, der nu representationsförslaget förbereddes. Danska kriget väckte uppmärksamheten på utlandet och rigtade blickarne utom rå och rör; folkbeväpningen med skytterörelsen väckte land och stad med trummor och spel; de nya oppositionstidningarne Dagens Nyheter och den våldsamme Söndags-Nisse blefvo ventiler för instängd ånga, som måste ut; jernvägar öppnades på alla kanter och satte ödemarker i förbindelse med de stora motoriska nervcentra. Det var icke någon mörk nedgång, tvärtom en uppvaknandets ljusa, förhoppningsfulla ungdomstid. Hvar kom då läseriet från? Det var ett blåsande väder; kanske äfven en landgång för de i bildning vanlottade, på hvilken de räddade sig från lärdomstrycket oppifrån; det låg äfven ett demokratiskt element i detta, att en för hög och låg gemensam godtköpsvisdom fans att tillgå, som satte alla samhällsklasser i nivå. Nu när bördsadeln var på upphällningen, kändes bildningsadeln dess mer tryckande. Man afskaffade den i ett slag genom läseriet, trodde man.

Johan blef läsare af många motiv. Bankrutt på jorden, han skulle dö vid tjugufem år med smält ryggrad och bortfallen näsa, sökte han himlen. Tungsint af naturen, men full af ysterheter, älskade han det tungsinta. Led vid läroböckerna, som icke gåfvo lefvande vatten, emedan de ej berörde lifvet, fann han mera spis i en religion, som oupphörligt fann sin tillämpning i dagliga lifvet. Dertill kom mera direkt att den olärda styfmodern, som kände hans öfverlägsenhet i bildning, sökte krafla sig öfver honom på Jakobsstegen. Hon talade ofta vid äldsta bror om de högsta tingen, och var Johan då i närheten fick han höra huru de föraktade hans verldsliga visdom. Detta retade honom, och han skulle upp till dem. Derför fick han gå öfver dem. Vidare hade modern efterlemnat ett testamente, deri hon uttalade sig mot andlig högfärd och pekade på Jesus. Sist kom vanan att i familjebänken söndag ut och söndag in höra en läsarprest predika Jesus, hvarförutom huset var öfverlupet med pietistskrifter. Det trängde sig på honom från alla håll.

Styfmodern och äldsta brodern brukade sitta och i minnet genomgå en god läsarpredikan de kunnat få höra i kyrkan. En söndag efter slutad gudstjenst tog Johan och skref upp hela den beundrade predikan. Han kunde icke neka sig nöjet att presentera den åt styfmodern. Gåfvan mottogs icke med välbehag. Hon var stukad. Men hon gaf sig icke en tum.

— Guds ord skall vara skrifvet i hjertat och icke på papperet! — sade hon. Det var icke illa sagdt, men Johan såg att hon var högfärdig. Hon trodde sig vara längre på helgelsens väg och redan ett Guds barn.

Kapplöpningen börjar, och Johan går på konventiklar. Derpå svaras med ett halft förbud, ty han var icke konfirmerad än; och alltså icke mogen för himlen. Nu fortsätta dispyterna med äldre brodern. Johan säger att Jesus förklarat det barnen höra till himlen också. Man slåss om himlen. Johan kan Norbecks teologi, men den förkastas osedd. Han tar Krummacher, Kempis och alla pietisterna till hjelp. Nej, det hjelpte ändå inte. — Så här skulle det vara! — Hur? — Som jag har det, men som du inte kan få! — Som jag? — Se der läsarens formel. Sjelfrättfärdighet. — En dag sade Johan att alla menskor voro Guds barn. — Omöjligt! Då vore det ju ingen konst bli salig! — Det skulle vara en konst, som endast de kunde! — Skulle då alla bli saliga? — Ja visst, Gud var kärleken och ville ingens förderf. — — Om alla blefve saliga, hvad gagnade då att plåga sig? — Ja, det var just frågan! — Du är således en tviflare, en hycklare? — — Mycket möjligt att de voro det allesammans!

Johan ville nu storma himmelen och bli ett Guds barn, och kanske dermed också stuka de andra. Styfmodern var nemligen icke konseqvent. Hon gick på teatern och dansade gerna. En lördagsafton på sommaren förkunnades att hela familjen skulle på lustresa om söndag morgon. Det var en order. Johan tyckte det var synd, ville begagna tillfället och i ensamheten söka Jesus, som han icke funnit än. Omvändelsen skulle nemligen efter beskrifning inträda som ett åskslag och åtföljas af visshet om att man var ett Guds barn, och så vore friden der.

När fadern om aftonen läste tidningen gick Johan fram till honom och bad få vara hemma från lustresan.

— Hvarför det? — frågade han vänligt.

Johan teg. Han skämdes.

— Ja, om din religiösa öfvertygelse förbjuder dig, så följ ditt samvete.

Styfmodern var slagen. Hon skulle begå sabbatsbrottet, men icke han.

De reste. Johan gick i Betlehemskyrkan och hörde Rosenius. Rummet var mörkt, hemskt, och menskorna sågo ut som de fylt de fatala tjugufem åren och fått ryggraden smält. Blygråa i ansigtet, slocknade blickar; skulle det vara möjligt att den doktor Kapff skrämt dem till Jesus allesammans? Underligt såg det ut.

Rosenius såg ut som friden och strålade af himmelsk glädje. Han erkände visserligen att han var en gammal syndare, men Jesus hade honom renat och nu var han lycklig. Han såg lycklig ut. Var det möjligt att det fans en lycklig menniska? Hvarför blefvo då icke alla läsare!

Johan hade ändock icke erfarit nåderörelsen och han hade ofrid. Det var för liten publik för att den skulle kunna komma honom att tro, det endast här i huset vid Öfre Bangränden de salige hade sin boning. Alla de stora kyrkorna, der döda prester predikade, voro ju fulla af blifvande osalige.

På eftermiddan läste han Thomas a Kempis och Krummacher. Derpå gick han ut till Haga och bad hela Norrtullsgatan efter, att Jesus skulle söka honom. I Hagaparken sutto små familjer med matkorgar, och ungdom lekte. Var det möjligt att alla dessa skulle resa till helvetet? Ja visserligen! Orimligt, svarade hans goda förstånd. Men det var så. En kalesch med fina herrar och damer körde förbi. Och de der, de voro allaredan dömda! Men de hade roligt åtminstone. De lifliga taflorna af glada menskor fördystrade honom än mer, och han kände den förfärliga ensamheten i en folkhop. Trött i tankarne gick han hem, nedslagen som en författare, hvilken sökt disposition med våld, men ej kunnat finna den. Och han lade sig på sin säng och längtade från hela lifvet.

På aftonen kommo syskonen hem, glada och bullrande, och frågade om han haft roligt.

— Ja, — svarade han, — har ni?

Och nu fick han detaljer om utfärden och kände styng i hjertat, hvar gång han afundades dem. Styfmodern såg icke åt honom, ty hon hade begått sabbatsbrottet. Det var hans tröst! Nu skulle det genomskådade sjelfbedrägeriet ha tärt upp sig och dött, men då inträder en ny vigtig faktor i hans lif, som eldar upp sjelfplågningen till fanatism, hvarpå den dör knall och fall.

Hans lif hade icke varit så ursinnigt jemntrist under dessa år som det senare i perspektiv tedde sig, då alla mörka punkter voro tillräckligt många att smälta ihop till en enda grå fond. Men bakom och under allt hvilade hans tillbakatryckta ställning i lifvet såsom barn, då han var manbar, läroämnenas oförmåga att intressera, hans kiliasm, eller väntan på döden vid tjugufem år, hans otillfredsstälda slägtdrift, omgifningens olika bildningsgrad och oförmåga att begripa honom.

Med styfmodern följde tre unga flickor i huset, hennes systrar. De öppnade snart vänskap med styfsönerna och gjorde promenader, kälkbacksåkningar och lekar tillsammans. De sökte alltid åstadkomma försoningar; erkände systerns fel för gossen, och dermed var han genast nöjd, så att hans hat gaf sig. Äfven mormodern tog förmedlarens rol och uppträdde slutligen afgjordt som vän till Johan och bad mången gång stormen lägga sig. Men ett fatalt öde kom honom att förlora denna vän också. Fastern hade icke tyckt om det nya giftermålet, och brytning med brodern hade inträdt. Detta var en stor sorg för gubben. Umgänget upphörde, och man såg hvarann icke mer. Det var högfärd naturligtvis. Men en dag möter Johan kusinen, då en äldre flicka, mycket fint klädd, på gatan. Hon var nyfiken höra om det nya giftermålet och promenerar med Johan på Drottninggatan.

Hemkommen träffar han mormor, som i hvassa ordalag förehåller honom att han icke helsat på henne i Kungsbacken, men hon förstod nog att han var i för fint sällskap för att vilja helsa på gumman. Han bedyrade sin oskuld, men förgäfves. Som han icke hade många vänner var denna förlust smärtsam.

Emellertid följde äfven umgänge med andra unga flickor af styfmoderns bekantskaper. Det lektes lekar, pantlekar efter tidens enkla seder, och man kysste flickorna och tog dem om lifvet. Och en vacker dag hade han lärt sig dansa samt blef en ifrig valsör. Detta blef en mycket god uppfostran för ynglingen, ty derigenom vandes han att se och vidröra qvinnokroppen utan att hans lidelser väcktes. Första gången han skulle kyssas, darrade han, men snart var han lugn. Elektriciteten fördelades, fantasierna fingo fast form, och drömmarne blefvo mera ostörda. Men elden brann, och djerfheten trädde fram ett par gånger. Vid en pantlösning i ett mörkt rum tog han en ung, vacker, svarthårig flicka på brösten, som endast doldes af en tunn garibaldiskjorta. Hon fräste. Han skämdes efteråt, men kunde icke underlåta tycka sig manlig. Om hon inte hade fräst, bara!

En sommar vistades han med styfmodern hos en af hennes slägtingar, en landtbrukare i Östergötland. Der blef han behandlad som gentleman och blef ganska god vän med styfmodern. Men det räckte inte länge, och snart stod striden i ljusan låga. Så gick det upp och ner, fram och åter.

Vid denna tid är det som han ingår, nu vid femton års ålder, sin första reguliera kärleksförbindelse, om det nu var kärlek. Kulturkärleken är en mycket förfalskad och komplicerad känsla och är i botten osund. Ren kärlek är en sjelfmotsägelse, om man nemligen i begreppet ren inför betydelsen osinlig. Kärleken såsom slägtdrift skall vara sinlig, om den skall vara sund. Såsom sinlig måste den älska kroppen. Under det ruset pågår ackomodera sig själarne, och sympati uppstår. Sympati är vapenhvilan, kompromissen. Derför utbryter vanligen antipatien, när det sinliga bandet lossnat, icke tvärtom. Men ordet sinlig har genom kristendomens kadaverösa moral fått en låg betydelse: anden är fången i köttet; döda köttet och gif anden fri. Nu äro likväl anden och köttet ett, så att om man dödar köttet dödar man anden.

Kan vänskap uppstå och vara mellan de olika könen? Endast skenbart, ty könen äro födda fiender; + och - förbli alltid motsättningar, positiv och negativ elektricitet äro fiender, men söka hvarandra för att komplettera hvarandra. Vänskap kan endast uppstå mellan personer med samma intressen, samma åskådningar ungefär. Man och qvinna äro genom samhällsordningen födda med olika intressen, olika åskådningar; derför kan vänskap mellan könen endast uppstå i äktenskapet, der intressena blifva de samma, men då endast så länge qvinnan egnar hela sitt intresse åt familjen, för hvilken mannen arbetar. Så snart hon egnar sig åt något utanför familjen är fördraget brutet, ty mannen och qvinnan ha fått skilda intressen, och nu är det slut med vänskapen. Derför äro andliga äktenskap omöjliga såsom ledande till mannens slafveri, och derför förestår äktenskapets snara upplösning.

Femtonåringen förälskade sig i en qvinna på trettio år. Hade det varit ren, sinlig kärlek, då hade man kunnat misstänka något osundt hos honom, men han kunde till sin heder skryta med att hans kärlek var osinlig.

Hur han kom att älska henne? Många motiv som alltid, icke ett enda.

Hon var värdens dotter, hade som sådan en öfverordnad ställning, och huset var rikt och öppet för gäster. Hon var bildad, beundrad, herrskarinna i huset, duade sin mor; hon kunde var värdinna, förde konversationen, omgafs af herrarne, som alla ville bli uppmärksammade af henne. Dertill var hon emanciperad, utan att vara fientlig mot männen; hon rökte och drack sitt glas, men icke med osmak. Derjemte var hon trolofvad med en man, som fadern hatade och som han ej ville ha till måg. Fästmannen vistades i utlandet och skref sällan. I huset umgingos en häradshöfding, teknologer, en literatör, prester, borgare. Alla fladdrade omkring henne. Johans far beundrade henne, styfmodern fruktade henne, bröderna uppvaktade. Johan höll sig bakom alla andra och observerade henne. Det dröjde länge innan hon upptäckte honom. Slutligen en qväll, när hon gnistrat och upptändt alla herrar, drog hon sig trött in i ett förmak der Johan satt.

— Gud, hvad jag är olycklig! — sade hon för sig sjelf och kastade sig på soffan.

Johan gjorde en rörelse och blef sedd. Han ansåg sig böra säga något.

— Är ni så olycklig som skrattar jemt? Ni är bestämdt inte så olycklig som jag ändå?

Hon tittade på pojken, tog upp samtal, och de voro vänner.

Sedan talade hon helst med honom. Detta höjde honom. Han var förlägen när hon lemnade en krets af vuxna män för att sätta sig bredvid honom. Han började nu gräfva i hennes själ, gjorde frågor och anmärkningar om hennes själstillstånd, som röjde att han observerat mycket och tänkt mycket. Han fick öfvertaget och blef hennes samvete. När hon skämtat för lifligt en qväll kom hon till ynglingen för att bli straffad. Det var ett slags flagellation, behaglig som en smekning. Slutligen började herrarne bry henne för pojken.

— Kan ni tänka er, — sade hon en aftonstund, — de påstå att jag är kär i er.

— Det säga de om alla af olika kön, som äro vänner.

— Tror ni att vänskap kan finnas mellan man och qvinna?

— Ja, det är jag viss på, — svarade han.

— Tack, — sade hon och räckte sin hand. — Hur skulle jag som är dubbelt så gammal som ni, som är ful och sjuk, kunna vara kär i er; och så är jag ju förlofvad till!

Nej, det var naturligtvis inte möjligt att en gammal och ful qvinna kunde vara betagen i en ung, väl utvecklad, gymnasticerad ynglings kropp, helst ynglingen hade små knubbiga händer med långa, väl skötta naglar, små fötter och smäckra ben med starka vador, och ännu bevarade ett friskt hull med gryende skäggväxt. Men logiken är inte så stark, när hjertat är såradt. Att Johan deremot skulle älska en trettioårig qvinna, lång och karlavulen, som hade sockersjuka och vattsot, det var nästan orimligt.

Men efter den betan tog hon öfvertaget. Hon blef moderlig. Det grep honom; och när hon sedan raljerades för sin böjelse, kände hon sig nästan generad samt slog bort alla andra känslor än de moderliga och började arbeta på hans omvändelse, ty hon var läserska också.

De råkades i en fransysk konversationscirkel och hade långa promenader hem, under hvilka de talade franska. Det var lättare att säga kinkiga saker på ett främmande språk. Derpå började han skrifva franska krior för henne, som hon rättade.

Faderns beundran för den gamla flickan aftog, och det der fransktalandet vidrade styfmodern, emedan hon icke förstod det. Äldre broderns prerogativ på franskan var också dermed neutraliseradt, hvilket förargade fadern så, att han en dag säger åt Johan, att det var obelefvadt tala ett främmande språk i närvaro af personer, som ej förstodo det, och han kunde inte förstå hur mamsell X., som skulle vara så bildad, gubevars, kunde tillåta sig sådan ogrannlagenhet. Men hjertats bildning var icke det samma som bokbildning.

Hon var icke tåld numera i huset, och de, blefvo »förföljda». Dertill kom att familjen flyttade till granngården, så att umgänget blef mindre lifligt.

Första dagen efter flyttningen var Johan upprifven. Han kunde icke lefva utan hennes dagliga sällskap; han kunde icke lefva utan detta stöd, som lyftat honom ur hans åldersklass upp ibland de vuxna. Att gå dit in till henne och söka henne som en löjlig älskare, nej, det kunde han icke. Återstod bara att skrifva bref. Och nu öppnas en korrespondens, som räckte ett år. Styfmoderns syster, som afgudade den intelligenta och glada flickan, lemnade brefven i hemlighet och brefskrifningen gjordes på franska att i händelse af konfiskering förbli hemlig, utom det att man rörde sig lättare under denna betäckning. Hvad brefven handlade om? Om allt. Om Jesus, om kampen mot synden, om lifvet, döden, kärleken, vänskapen, tviflet. Ehuru hon var läserska umgicks hon med fritänkare och led af tvifvel, tvifvel på allt. Johan var ömsevis hennes stränge lärare, ömsevis hennes straffade son.

Några öfversättningar af de franska kriorna kunna ge ett begrepp om oredan i bådas inre.