Är menniskans lif ett smärtans lif?
(Les jours de l'homme sont ils des jours de douleurs.)
(1864)

Det menskliga lifvet är en strid från början till slut. Vi födas alla till detta eländiga lif under omständigheter, fulla af bekymmer och smärtor. Barndomen har redan sina små sorger och obehag; ungdomen har sina stora frestelser, på hvilkas besegrande hela lifvet beror. Mannaåldern har sina bekymmer för existensen och uppfyllandet af pligterna; ålderdomen slutligen har också sina taggar och sin bräcklighet. Hvad äro alla njutningar, all glädje, som så många menskor anse för lifvets högsta goda? Vackra illusioner! Lifvet är endast en oaflåtlig strid med motgångar och olyckor, hvilken strid först skall sluta med döden. Men låtom oss betrakta saken från en annan sida. Finnas inga anledningar till att vara nöjd och glad? Jag eger ett hem, föräldrar, som egna omsorg åt min framtid, jag lefver i temligen goda omständigheter, har en god helsa, skall jag då icke vara nöjd och glad? Jo, men ändock är jag det ej. Betrakta den fattige arbetaren, som efter slutadt dagsverk återvänder till sin enkla hydda, der fattigdomen råder; han är lycklig och till och med glad. Han skulle fröjdas åt en småsak, som jag föraktar. O, jag afundas dig, lyckliga menniska, som eger den sanna glädjen!

Men jag är bedröfvad. Hvarför så? — Du är missnöjd, — svarar du. — Nej, alls icke, jag är ganska nöjd med min lott och begär ingenting. Hur är det då fatt? Ah, nu vet jag det; jag är icke nöjd med mig sjelf, och icke med mitt hjerta, som är så fullt af elakhet och vrede. Bort ifrån mig, dessa elaka afsigter, jag vill med Guds hjelp försöka vara lycklig och nöjd. Ty man är endast lycklig då man är nöjd med sig sjelf, sitt hjerta och sitt samvete.

Ingen lycka utan dygd, ingen dygd utan religion.
(1864)

Hvad är lyckan? De flesta verldsmenniskor[2] anse lyckan såsom besittandet af stora rikedomar och allt verldens goda, för att derigenom kunna tillfredsställa sina syndiga önskningar och passioner. Andra, som icke ega så stora fordringar, finna lyckan i blotta välmågan, helsan och i att befinna sig »lyckliga»[3] i skötet af sin familj. Andra åter, som icke ega ens så höga fordringar på den verldsliga »lyckan» och som äro fattiga, äta dålig kost, förskaffad medelst träget arbete, äro[4] nöjda med sin lott och till och med lyckliga. De kunna till och med tänka: hvad jag är lycklig i jemförelse med dessa rika som aldrig äro nöjda.[5] Emellertid, äro dessa verkligen lyckliga, emedan de äro nöjda? Nej, det fins ingen lycka utan dygd. Ingen är lycklig utom den, som för ett verkligen lyckligt lif.[6] Nåväl,[7] men det fins många verkligt dygdiga menniskor. Det fins menskor, som aldrig sjunka i laster, som föra ett anspråkslöst lif, som icke såra någon, som äro benägna att förlåta[8] och som uppfylla sina pligter samvetsgrant, de äro till och med religiösa; de gå i kyrkan hvarje söndag, vörda Gud och hans heliga ord (dock utan att vara pånyttfödda af den Helige Ande!). Nå, äro de då icke lyckliga, då de ju äro dygdiga? — Det fins ingen dygd utan sann religion.[9] Dessa dygdiga »verldsmenniskor» äro i sjelfva verket mycket sämre än de mest lastbara.[10] De förra hafva insöft sig i en moralisk säkerhet (certitude morale), de finna sig vara bättre än andra menniskor[11] och rättfärdiga inför Den Heliges ögon. Men det är just dessa fariseer, som uppfylda af egenkärlek tro sig förtjena den eviga saligheten genom sina gerningar. Hvad äro dock våra gerningar inför den helige Guden? Synder och ingenting annat än synder. Dessa menniskor, som tro sig rättfärdiga, hafva den största svårighet att omvända sig, emedan de icke anse sig ha behof af någon medlare, då de sjelfva vilja vinna himlen genom sina gerningar. En »gammal syndare» deremot, han kan, efter att ha blifvit väckt, finna sig dålig och känna behofvet af en frälsare.[12] Den sanna lyckan består i »att hafva frid med Gud i sitt hjerta genom medlaren Jesus Kristus». Man kan icke finna denna frid förrän man insett sig vara den största af alla syndare och derpå flyr till sin frälsare för att i honom finna återlösning. Hvad vi äro dåraktiga, som stöta ifrån oss lyckan. Vi veta alla hvar den står att finna, men i stället för att söka den, söka vi olyckan under föregifvande att vi söka lyckan.

Härunder skref väninnan: Mycket bra skrifvet. — Det var också sina egna tankar eller ord åtminstone, som hon läst.

Tvifvel gnagde honom emellanåt och han ransakade sina innersta njurar. Sålunda skref han öfver ett sjelfvaldt ämne.

Egoismen styr alla våra[13] handlingar.>

Man säger vanligen: »Denna menska är så god och så välgörande mot sin nästa, alla hans handlingar äro goda, han är dygdig, och allt hvad han gör härflyter af barmhertighet och kärlek till det rätta och sanna». Nåväl, gå in i ditt hjerta och forska något. Du träffar en tiggare på gatan; den första tanke, som griper dig, är visserligen denna: »Hvad den mannen är olycklig, jag vill göra en god gerning och hjelpa honom». Du beklagar honom och ger honom en slant. Men griper dig icke sedan en tanke sådan som denna: »O, hvad det är godt att vara välgörande och barmhertig, det gör hjertat så godt att ha fått ge en almosa åt en fattig». Hvilket var motivet till din handling? Var det verkligen kärlek eller barmhertighet? Då uppträder i ditt hjerta ditt kära jag och dömer dig: det var för ditt jag, du gjorde det, det var för att lugna ditt hjerta, tillfredsställa ditt samvete.

Det var en tid då min afsigt var att bli prest, i sjelfva verket en god afsigt. Men hvilket motiv hade jag dertill? Var det för att tjena min frälsare och arbeta för honom, eller endast af kärlek till honom? Nej, jag var feg och jag ville göra min börda och hans kors lätta och undvika de stora frestelser, som mötte mig öfverallt. Jag fruktade menskorna. Se der motiven. — Tiderna förändras. Jag insåg att jag icke kunde föra ett lif såsom en kristen i sällskap med sådana kamrater, hvilkas gudlösa samtal jag dag ut och dag in måste åhöra, och så valde jag en annan bana, på hvilken jag kunde vara mera oberoende eller åtminstone...

Här är krian afbruten. Den är äfven orättad. Skulle den röra de nya sergeant-intentionerna? Möjligen.

Andra stilar handla om skaparen i naturen och tyckas omedvetet påtryckta af Rousseau, ur hvilken man fick läsa utdrag i Staaffs »Läsebok i franska språket». Han talar nemligen om herdar och näktergalar, hvilka han aldrig sett eller hört. — —

Långa utredningar och bevisföringar hade de äfven rörande sitt förhållande. Var det kärlek eller vänskap? Men hon älskade ju en annan man, som hon nästan aldrig talade om. Johan observerade aldrig hennes kropp. Han såg endast hennes ögon, som voro djupa och uttrycksfulla. Det var icke heller modern han precis dyrkade, ty han längtade aldrig att lägga sitt hufvud i hennes knä, om han var aldrig så olycklig, hvilket han deremot ville göra med andra qvinnor. Han hade nästan fasa för att vidröra henne, icke det dolda begärets fasa, utan afsmakens. Han dansade en gång med henne, men gjorde icke om det. När det blåste ute, och hennes klädning lyftes, såg han bort. Det var nog vänskap, och hennes själ var tillräckligt manlig, och hennes kropp också, för att en vänskap skulle kunna uppstå och räcka. Andliga äktenskap kunna derför endast ega rum mellan mer eller mindre osexuerade, och der de finnas skall man alltid observera något anormalt. De bästa äktenskap, det vill säga de som bäst uppfylla sin verkliga bestämmelse, äro just de »mal assortis».

Antipati, olikhet i åsigter, hat, förakt kunna åtfölja den sanna kärleken. Olika intelligenser och karaktärer frambringa de rikaste barnen, hvilka ärfva bådas anlag. Fru Marie Grubbe, som led af öfverkultur, söker och söker med fullt medvetande en andlig make. Hon blir olycklig, ända tills hon får en stalldräng, som ger henne hvad hon behöfver och stryk till. Det var hvad hon behöfde såsom komplement.

Emellertid nalkades konfirmationen. Den var uppskjuten i det längsta för att hålla ynglingen bland barnen. Och äfven den skulle begagnas som krossning. — Fadern uttalade vid meddelandet af sitt beslut den förhoppningen, att kursen skulle smälta isen kring hans hjerta.

Nå, det blef en baklexa med besked. Först ner bland underklassens barn, tobaksbindare och sotare, lärgossar af alla slag. Han kände medlidande med dem som tillförne, men han älskade dem ej, kunde icke och ville icke närma sig dem. Han hade vuxit ifrån dem genom uppfostran, såsom han vuxit från sin familj.

Han blef skolpojke igen; duades och fick läsa innantill; stiga upp vid frågorna och i klump med de andra ta ovett. Presten var adjunkt och läsare. Han såg ut som om han haft någon smittosam sjukdom eller läst Dr. Kapff. Sträng, obarmhertig, känslolös, utan ett nådens eller tröstens ord. Kolerisk, argsint, nervös, var denna inbilska bondpojke alla damers älskling.

Men genom att höras ofta gjorde han slutligen intryck. Han var svafvelpredikant, förbannade teatrar och alla slags nöjen. Lära och lefverne skulle vara ett. Johan tog nu itu med sig sjelf och sin väninna. De skulle ändra lif; icke dansa, icke gå på teatrar, icke skämta. Han skref numera läsarekrior i skolan och satte sig för sig sjelf för att slippa höra lättsinniga historier.

— Fy fan, du är ju läsare, — sade en dag en kamrat offentligt.

— Ja, det är jag, — sade han. Han ville icke förneka sin frälsare.

Skolan blef nu olidlig. Han led martyrium och han var rädd för verldens lockelse, ty han måtte ha känt huru lifvet lockade. Han fann sig äfven vara man och ville ut och arbeta, föda sig sjelf och gifta sig. Att gifta sig var hans dröm, ty under annan form kunde han ej tänka sig förbindelse med en qvinna. Det skulle vara lagligt och helgadt. Under dessa drömmar föder han ett beslut, som var nog så bizarrt, men väl hade sina grunder. Ett yrke skulle det vara, som var lätt att lära, som födde sin man snart, en plats der han ej skulle vara den sista, men ändock icke skulle vara hög; en ringa, ödmjuk ställning, men som förenade ett rörligt, helsosamt lif i fria luften med en snart vunnen ekonomisk ställning. Rörelsen i fria luften, ett lif i gymnastik var kanske hufvudmotivet när han valde att bli underofficer på ett kavalleriregemente, för att undgå det der fatala dödsåret, för hvilket presten ånyo skrämt honom. Skulle det kunnat vara uniformen och hästen också? Hvem vet? Menskan är ett underligt djur, men han hade ju afslagit kadettuniformen.

Väninnan afrådde allt hvad hon kunde; hon utmålade sergeanterna som de sämsta af alla menskor. Men han var stark och sade att tron på Jesus skulle hålla honom ren från besmittelse, ja, han skulle predika Kristus för dem och göra dem alla rena. Så gick han till fadern. Denne tog det hela som en fantasi, talade om den förestående studentexamen, som skulle öppna hela verlden för honom. Och så gömde han saken tills vidare.

Styfmodern hade fått en son. Johan hatade denna af instinkt, som en konkurrent, för hvilken hans mindre syskon skulle vika.

Men väninnans och läseriets magt öfver honom voro så stora att han af sjelfspäkning ålade sig att tycka om den lille. Han bar honom i sina armar och vaggade honom.

— Det var visst när ingen såg det, — sade styfmodern senare, då han drog fram med detta bevis på sin goda vilja. — Ja, det var just när ingen såg det, ty han ville ej skryta med det. Eller skämdes öfver det. Offret var upprigtigt, när det skedde; när det blef motbjudande upphörde det.

Konfirmationen försiggick efter grundliga dufningar, enskildt, offentligt, i kyrkans kor med halfmörker, under en serie passionspredikningar, ändlösa samtal om Jesus, späkningar, så att stämningen icke kunde dyrkas upp högre. Efter storförhöret bannade han upp väninnan, emedan han sett henne skratta.

Sjelfva nattvardsdagen höll kyrkoherden predikan. Det var en gammal upplyst mans välvilliga råd till ungdomen för lifvet; det var hjertligt och tröstande; inga domsbasuner, intet straff för obegångna synder. Men han var död han, och vännerna hade redan intalat ynglingen emot honom. Ibland under predikan tyckte han det föll som balsam på det såriga hjertat, och det föreföll honom stundom som om gubben hade rätt. Sjelfva akten vid altaret, af hvilken han väntat sig så mycket, förfelade också sitt intryck. Orgeln slet i timmar på O, Guds Lamm, miserere; gossar och flickor greto och voro halfdöda, såsom vid åsynen af en afrättning. Men Johan var bara slö. Han visste hvarken fram eller åter. Nådemedlen hade han sett på för nära håll i klockargårdarne, och saken var drifven in absurdum. Den var nu mogen att falla. Och den föll!

Han fick hög hatt; ärfde brors aflagda kläder, som voro rymliga och fina. Vännen med pince-nez'en fick nu hand om honom. Denne hade visserligen aldrig öfvergifvit honom under läseriet. Han tog saken lätt, välvilligt, öfverseende och med en viss beundran för det martyrskap och den fasta tro, som Johan ville sätta i handling. Men nu ingrep han. Han tog honom med på middagspromenad. Visade honom på stadens skönheter, sade namnen på aktörerna i hörnet af Regeringsgatan och nämnde officerarne, som förde paraden. Johan var blyg ännu, och saknade sjelftillit.

En middag klockan tolf när de skulle gå till gymnastiken, sade vännen:

— Kom med in på Tre Remmare och ät frukost.

— Nej, vi måste i grekiskan!

— Äh, vi ge grekiskan lof i dag.

Skolka! Det var första gången. Men litet ovett var man karl till att ta.

— Ja, men jag har inga pengar!

— Nå, hvad hör det hit, när jag bjuder! — Han blef stött.

De gingo in på källaren. En skön lukt af biffstek slog emot dem; kyparne togo af rockarne och hängde upp hattarne.

— Matsedeln! — ropade vännen med säkerhet, ty han åt på källare sedan ett par år.

— Vill du ha biffstek?

— Ja, då! — Han hade icke ätit biffstek mer än två gånger i sitt lif!

— Smör, ost och bränvin; och två halfva öl!

Utan vidare slog han i supen.

— Nej men jag vet inte om jag törs!

— Har du aldrig supit förr!

— Nej!

— Äh, ta'n du, den gör så godt!

Han tog den. Åh! Det värmde i kroppen, tårarne stego upp i hans ögon, och en lätt dimma lägrade sig öfver rummet; men genom töcknet klarnade det upp; och krafterna växte, tanken arbetade, synpunkterna blefvo nya, och allt det mörka flydda ljusnade. Och så den saftiga köttbiten. Det var mat. Vännen åt ostsmörgås till. Johan sade:

— Hvad säger källarmästaren om det?

Vännen log som en farbror emot honom.

— Ät du, det kostar lika mycket!

— Nej, men ostsmörgås till biffstek! Hvilket oskick! Men Gud hvad det var godt! — Han tyckte sig aldrig ha ätit förr. Och så öl.

— Ska vi ha en hel halfbutelj hvar, är du galen?

Så var det då att äta en gång! Det var ingen så tom njutning som den bleka mannen påstått! Nej, det var en solid njutning att känna stark blod rulla i halftomma ådror, som skulle förse nerverna till lifvets kamp. Det var en njutning att känna bortrunnen mannakraft återvända och att känna en halfkrossad viljas slappa senor åter spännas. Hoppet vaknade, dimman blef ett rosenrödt moln, och vännen lät honom titta in i framtiden sådan den diktades af vänskapen och ungdomen. Dessa ungdomens illusioner på lifvet, hvadan komma de? Af kraft, säger man. Men förståndet, som sett så många barndomsönskningar krossade, borde kunna sluta till orimligheten af ungdomsillusionernas förverkligande. Alla dessa drömmar äro osunda hallucinationer, framkallade af otillfredsstäld drift, och de skola försvinna en gång, och då skola menskorna bli förståndigare och lyckligare.

Johan hade icke lärt att fordra af lifvet annat än frihet från tyranni och tillgång till bröd. Det var ju tillräckligt. Han var ingen Aladdin och trodde icke på lyckan. Han egde nog krafter, men kände dem ej. Vännen skulle upptäcka honom.

— Du ska ut och ruska opp dig med oss ibland, — sade han, — och inte sitta hemma och kura.

— Gå ut, ja, det kostar pengar det, och jag får aldrig några.

— Skaffa dig på lektioner då.

— Lektioner? Jag? Tror du jag skulle få lektioner?

— Du som har så goda kunskaper, det måtte väl gå lätt.

Han hade goda kunskaper! Det var ett erkännande, eller smicker som läsarne kallade det, och det föll i god jord.

— Ja, men jag har inga bekanta! Inga relationer!

— Säg bara åt rektorn, så går det! Det har gått för mig!

Johan vågade knappt tro på en sådan lycka som att kunna förtjena pengar. Men när han hörde att andra kunde det och han jemförde sig med dem! Ja, men de hade tur, de.

Vännen satte fart i honom, och snart hade han lexläsning om qvällarne och satt som lärare i en flickpension.

Nu vaknade hans sjelfkänsla. Pigorna hemma kallade honom herr Johan, och lärarne i skolan interpellerade klassen: mina herrar. Dermed företager han på eget bevåg att reformera sitt skolväsen. Först slutade han grekiskan, som han länge bedt fadern få slippa, men förgäfves. Detta verkstälde han nu på eget bevåg, och fadern fick icke veta det förr än långt efter studentexamen. Derpå instälde han all läsning af matematik, sedan han fått veta att en latinare hade rättighet att sakna betyg i det ämnet. Vidare slarfvade han med latinet. Han skulle ta igen allt på en månad före examen genom blockläsning. Derpå införde han den ordningen att han under lektionerna läste franska, tyska och engelska romaner. Frågorna gingo vanligen i ordning, och han satt med sin bok för sig ända tills frågan nalkades, då han räknade ut hvad han skulle få och i hast preparerade sig. De lefvande språken blefvo nu hans styrka, jemte naturvetenskaperna.

Att läsa lexor med minderåriga var en ny, förfärlig baklexa, men det var ett arbete som betalade sig. Naturligtvis var det endast pojkar med motvilja för läsning som begagnade sig af extra lärare. Det var ett grymt arbete för hans rörliga hjerna att ackommodera sig efter dessas. De voro omöjliga! De kunde icke vara uppmärksamma. Han trodde att de voro trilskna. Sanningen var att de kunde icke få viljan att vara uppmärksamma. Dessa gossar ansågos med orätt vara dumma. De voro tvärtom vakna; deras tankar spelade omkring verkligheter, realiteter, och de syntes snarare ha genomskådat absurditeten i läroämnena. Många af dem blefvo sedan dugtiga karlar i lifvet, och än fler skulle ha blifvit det om de ej tvungits af föräldrar att göra våld på sin natur och fortsätta studierna. I flickpensionen läste han endast med de små. De stora deremot gingo lösa i rummet och visade strumporna mot bordsben och stolsfötter, och han hade ett godt öga till dem, men vågade inga närmanden.

Nu upptogs en ny strid med väninnan, som såg hans ändrade sätt. Hon varnade för vännen, som smickrade honom, och hon varnade för de unga flickorna, om hvilka han talade med en viss värme. Hon var svartsjuk. Hon vädjade till Jesus, men Johan blef tankspridd och så drog han sig ifrån henne.

Det var nu ett muntert och verksamt lif han förde. Paraden och blandare hos Andalusiskan. Om qvällarne serenader, ty han sjöng nu med i en qvartett, punsch och en lindrig kurtis med schweizeriflickor. Han blef kär i en liten blond hos Andalusiskan, som satt och sof innanför disken. Han ville rädda henne åt sig, inackordera henne i en prestgård, bli prest sjelf och gifta sig med henne. Men kärleken gick snart öfver, då han en qväll såg kamraterna ta henne på bröstet inne i ett enskildt rum.

Under allt detta var Jesus suspenderad, men en svag grundton af gudsnådlighet och askes ljöd ännu efter. Han bad ännu af vana, men utan hopp om bönhörelse, då han så länge sökt den bekantskap, som påstods vara så lätt att finna hemma, bara man bultade aldrig så litet på nådens dörr. Och sanningen att säga var han icke heller angelägen att bli tagen på orden. Om dörren öppnats, och den korsfäste ropat stig in, skulle han ej varit glad. Hans kött var för ungt och sundt att ha lust att bli korsfäst.

8.

Islossningen.

Under danska kriget 64 bildades en fond för inköp af krigstelegram, hvilka anslogos på svarta taflan, lästes med intresse af lärarne och gåfvo anledningar till förtroliga samtal, till lärarnes mognare reflexioner öfver krigets uppkomst och orsaker. Man var ensidig skandinav naturligtvis, och frågan bedömdes från studentmötenas synpunkt. Preuss- eller tyskhatet grundlades nu till det kommande kriget och antog redan vid den afhållne gymnastikläraren löjtnant Betzholtz' begrafning ett stillsamt fanatiskt drag.

Uppträdena utanför La Croix's salong med de bekanta vattensprutningarne gjorde endast en löjlig effekt, och man fick aldrig riktigt reda på hvad frågan gälde.

Aftonbladstelegrammet om »Han selv och de 20,000 männen» blef heller icke klart.

Året 65 nalkades. Läraren i historia, adelsman och aristokrat, en känslofull och välvillig man, sökte sätta ynglingarne in i frågan. Partier hade bildats i klassen, och en af Riddarhustalarnes söner, en grefve S., allmänt afhållen och värderad, var chef för opponenterna mot förslaget. Han var af gammal tysk svärdsriddarslägt, fattig, umgicks på förtrolig fot med sina kamrater, men hade bördskänslan starkt rotad. Dagarne före sista voteringen hade kamrater varit nere och hjelpt till att spotta åt presteståndet. Batalj, mera på lek, uppstod i klassen, och bord och bänkar kastades i en hög.

Så var saken igenom. Grefve S. uteblef från lektionen. Läraren i historia talade med rörelse om det offer ridderskapet och adeln gjort på fosterlandets altare, då det afstått sina privilegier. Den gode mannen visste ännu icke att privilegier icke äro rättigheter, utan tagna förmånsrätter, som kunna återbördas såsom egendom vid vissa mindre lagliga köp. Han bad klassen visa hofsamhet öfver segern och icke såra de besegrade. Den unge grefven mottogs också vid sitt återinträde i klassen med utsökt aktning, men känslorna öfverväldigade honom vid åsynen af dessa många vanbördiges ofrivilliga upphöjelse så att han brast i tårar och måste gå ut.

Johan var icke inne i politiken. Den var naturligtvis såsom ett allmänt intresse bannlyst från hemmet, der endast enskilda intressen tillgodoses, och mycket illa de också. Söner uppfostras såsom de skulle bli söner och förbli söner hela lifvet, utan en tanke på att de skola bli fäder. Men ynglingen hade sin underklassinstinkt, som sade honom att en orättvisa höll på att afskaffas, att den högre ytan sänktes så att det blef lättare för den lägre att komma i nivå. Han var naturligtvis liberal, men eftersom kungen också var liberal så var man rojalist på samma gång.

Parallelt med den starka bakströmmen, pietismen, gick nyrationalismen, men i motsatt rigtning. Kristendomen, som med förra århundradets utgång var förvisad till mytologien, hade blifvit återupptagen till nåder, och som läran hade statsskydd kunde restaurationens söner icke värja sig för de ånyo invaccinerade dogmerna. Men 1835 hade Strauss' »Leben Jesu» gjort en ny bresch, och äfven i Sverige sipprade in nytt vatten i de ruttna brunnarne. Boken blef föremål för process, men på den grundvalen byggdes sedermera hela det moderna reformationsverket, af sjelfgjorda reformatorer som alltid, ty de andra, de reformera icke.

Kyrkoherden Cramér har äran af att ha varit först. Redan 1859 utgaf han sitt »Afsked ur Kyrkan», en populär, men kunskapsrik kritik öfver Nya testamentet. Han beseglade sin tro med handling och utgick ur statskyrkan i och med att han afgick från embetet. Det var hans skrift, som gräfde djupast, och om än Ignells böcker höllo sig mera uppe bland teologerna kommo de aldrig ner till ungdomen. Samma år (1853) utkom Siste Athenaren.

Dess verkan förtogs mycket deraf, att det arbetet helsades såsom en literär succès och förvisades till skönliteraturens neutrala territorium. Skarpare ingrep Rydbergs »Bibelns lära om Kristus», 1862, som väckte teologerna till Ragnarök. Renans »Jesu lefnad» i öfversättning af Ignell tog alle man, gamla och unga med storm, och den lästes i skolan jemte Cramér, hvilket icke var fallet med »Bibelns lära om Kristus». Och med Boströms angrepp på Helvetesläran, 1864 voro portarne öppna för rationalismen eller fritänkeriet, såsom det kallades. Boströms egentligen obetydliga skrift verkade dock kolossalt genom Upsalaprofessorns och förre prinsinformatorns stora namn, som den modige mannen riskerade och som ingen efter honom riskerat, sedan det icke längre är någon ära att vara fritänkare eller arbeta för tankens fri- och rättigheter.

Nog af, allting var redo, och det behöfdes bara en pust för att ynglingens korthus skulle ramla. Det kom en ung ingeniör i hans väg. Denne var till och med hyresgäst i väninnans hus. Han observerade Johan länge innan han gick på honom. Johan hade respekt för honom emedan han skulle ha så godt hufvud, och han var nog något svartsjuk också. Väninnan förberedde Johan på bekantskapen och varnade honom. Det var en ytterst intressant person med briljangt hufvud, men han var farlig. Johan träffade mannen. Det var en starkt bygd vermländing, med grofva, hederliga drag, ett godt, barnsligt leende när han log, hvilket icke hände ofta, mera tyst än bullrande. De voro genast bekanta. Första qvällen vexlades endast ett par hugg. Det var frågan om tro och vetande.

— Tron skulle döda förnuftet! — menade Johan efter Krummacher.

— Fy, — sade vännen. — Förnuftet är en Guds gåfva, som höjer menskan öfver djuret; skall då menskan förnedra sig till ett djur genom att vräka Guds gåfva?

— Det fins saker, — svarade Johan (efter Norbeck) — som man mycket väl kan tro utan att man begär bevis. Vi tro sålunda på almanackan utan att sjelfva veta något om planeternas rörelser.

— Ja, — svarade vännen, — vi tro, der vi icke känna att vårt förnuft tar emot. Mitt förnuft har icke rest sig mot almanackan.

— Ja, — svarade Johan, — men på Galilei tid tog det emot i allas förnuft att få jorden gå kring solen. Det är bara motsägelseanda, sade man; han vill göra sig originel.

— Vi lefva icke i Galilei tid, — svarade vännen, — och i vår tids upplysta förnuft tar det emot att tro på Kristi gudom och de eviga straffen.

— De der sakerna ska vi inte disputera om, — sade Johan.

— Hvarför det?

— De stå öfver räsonnemanget!

— Precis detsamma sa jag för två år sen, när jag var troende.

— Har ni varit ... läsare?

— Ja, det har jag.

— Hm! Och ni har frid nu?

— Nu har jag frid!

— Hur fick ni det?

— Jag lärde känna den sanna kristendomens ande genom en predikare.

— Ni är då kristen?

— Ja, jag bekänner Kristus!

— Men ni tror icke att han var Gud?

— Det har han aldrig sagt sjelf. Han kallar sig endast Guds son, och Guds söner äro vi alla.

Väninnan kom och afbröt samtalet, hvilket i parentes sagdt var typiskt för religionsdispyter omkring 1865. Johans nyfikenhet var väckt. Det fans menskor, som inte trodde på Kristus, men hade frid. Nu skulle bara kritik icke ha störtat de gamla gudabilderna; fruktan för tomrummet höll honom igen, tills han fick Parker i hand. Predikningar utan Kristus och helvete, det var hvad han behöfde. Och så vackra predikningar. Erkännas måste att Johan läste dem ytterst hastigt, och att han var mest angelägen om att syskon och anhöriga skulle få njuta af dem, på det han skulle kunna gå fri från deras ogillande. Han förvexlade nemligen andras ogillande med ondt samvete, var så van att ge andra rätt att han föll in i tvedrägt med sig sjelf.

Men Kristus, inqvisitorn, föll, nådavalet, yttersta straff, allt ramlade som om det varit fallfärdigt länge, länge. Han förvånade sig öfver att det gick så hastigt. Det var som att lägga af urväxta kläder och ta på nya.

En söndagsmorgon gick han ut med ingeniören i Hagaparken. Det var vår. Hasseln blommade, och blåsipporna voro utslagna. Vädret var halfklart, luften ljum och fuktig efter ett nattregn. De talade om viljans frihet. Läseriet hade en mycket sväfvande uppfattning af saken. Man hade icke fri vilja att bli Guds barn. Den Helige Ande skulle söka en, alltså prædestination. Johan hade nog velat bli omvänd, men icke kunnat. »Herre, skapa i mig en ny vilja», hade han lärt bedja. Men huru kunde han då vara ansvarig för sin onda vilja? Jo, svarade läsaren, genom syndafallet, då den med fri vilja begåfvade menskan valde det onda, blef hennes vilja ond genom ärftlighet och ond för alla tider och upphörde att vara fri. Och hon kunde endast bli qvitt denna onda vilja genom Jesus och den Helige Andes nådeverkan. Men att bli pånyttfödd berodde icke af hennes egen vilja utan af Guds nåd. Alltså ofri. Men som ofri fortfor hon att bli ansvarig. Deri låg felslutet.

Ingeniören var naturdyrkare, och Johan också. Hvad är denna naturdyrkan, som i våra dagar anses så kulturfientlig? Ett återfall i barbari, säga några; en sund återgång från öfverkultur, säga andra. När menskan upptäckt i samhället en inrättning baserad på misstag och orättvisor, då hon inser att samhället i utbyte mot små fördelar pålägger drifter och begär för hårda tvång, då hon genomskådat illusionen om att hon skulle vara en halfgud och Guds barn och finner sig vara en djurart helt enkelt, så flyr hon samhället, hvilket var uppbygdt med fästadt afseende på menskans gudaursprung och hon går ut i naturen, i landskapet. Der känner hon sig i sin miliö såsom djur, känner sig instäld som staffage i taflan, ser sitt ursprung jorden, ängen; ser hela skapelsens sammanhang i ett lefvande sammandrag; bergen, som blifvit jord, sjön, som blifvit regn, ängen, som är söndersmulade berg, skogen, som stigit ur bergen och vattnet; ser luften i stora massor (himlen), som hon och alla lefvande varelser andas, hör foglarne, som lefva på insekterna, ser insekterna, som befrukta växterna, skådar däggdjuren som hon sjelf lefver på. Hon är hemma hos sig. Och i våra dagar med dess naturvetenskapliga verldsåskådning skulle en enslig stund i naturen, der hela evolutionshistorien är tecknad i lefvande bilder, vara det enda surrogatet för en gudstjenst. Men evolutionsoptimisterna föredraga en stund på en sammankomst inne i en grändhåla, der de utösa sina förbannelser öfver samma samhälle, som de förakta och beundra. De prisa det såsom utvecklingens högsta höjd, men vilja störta det såsom oförenligt med djurets sanna lycka. De vilja ombilda och utveckla det, säga några. Men deras ombildning kan ej ske utan att det bestående störtas i grunden, och de vilja ej några halfmesyrer. Erkänna de då icke att det bestående samhället är en misslyckad evolution och sjelft kulturfientligt på samma gång det är naturfientligt?

Samhället är liksom allt en naturprodukt, säga de, och kultur är natur. Ja, men det är dålig natur, natur på afvägar, efter som den motverkar sitt ändamål: lycka.

Det var emellertid ingeniörens, Johans föregångare och samtidas naturdyrkan, som upptäckte kultursamhällets brister och banade väg för den nya åsigten om menniskans härledning. Redan 1859 hade Darwins »Arternas Härledning» utkommit, men ännu hade den icke hunnit tränga igenom och ännu mindre blomstra och befrukta. Det var Moleschott som då predikades, och, materiens kretslopp var slagordet. Ingeniören plockade med den och sin geologi ner den Mosaiska skapelsehistorien. Han talade ännu om skaparen, ty han var teist, och såg hans visdom och godhet i de skapade verken.

Under det de promenera framåt Gamla Haga börja klockorna i staden att ringa samman. Johan stannar och lyssnar: der var Klara förfärliga klockor, som ringt in hans sorgliga barndom, der var Adolf Fredriks, som skakat honom in till Jesus den korsfästes blodiga famn, der var Johannis, som om lördagarne förkunnat Jakobs skola att veckan var slut.

En sakta, sydlig vind förde larmet ut ur staden och det genljöd under de höga tallarne, manande, varnande.

— Ska du gå i kyrkan? — frågade vännen.

— Nej, — sade Johan. — Jag går aldrig i kyrkan mer.

— Ja, följ ditt samvete, — sade ingeniören.

Det var första gången Johan uteblef från kyrkan. Det gälde att trotsa både faderns befallning och sitt samvetes röst. Han exalterade sig och for ut mot religion och familjetyranni och han talade om Guds kyrka i naturen; talade med hänförelse om det nya evangeliet som förkunnade salighet för alla, lif och lycka för alla. Men så tystnade han.

— Du har ondt samvete, — sade vännen.

— Ja, — sade Johan. — Antingen icke göra hvad man ångrar, eller också icke ångra hvad man gör!

— Det senare är bättre!

— Men jag ångrar mig ändå! Ångrar en rätt handling, ty det vore orätt att hyckla i dessa gamla afgudahus. Mitt nya samvete säger mig att jag har rätt, och mitt gamla att jag har orätt. Jag kan aldrig få frid mer!

Det kunde han icke heller. Hans nya jag stod upp mot hans gamla, och de lefde i oenighet som olyckliga makar hela hans lif framåt utan att kunna skiljas.

Reaktionen mot det gamla, som skulle utrotas, bröt fram i våldsamma angrepp. Fruktan för helvetet var borta, sjelfförsakelsen var enfald, och ynglingens natur tog sin rätt. Konseqvensen blef en ny moral, som han på känsel formulerade så: det som icke skadar någon medmenniska är tillåtet för mig. Han kände att familjetrycket var honom till skada och ingen till gagn; han upphäfde sig mot förtrycket. Föräldrarne, som aldrig visat honom kärlek, men pockat på tacksamhet för att de gåfvo honom på nåd och med förödmjukelse hans lagliga rätt, visade han nu sina verkliga känslor. De voro honom antipatiska; han visade dem köld. På de oupphörliga angreppen mot fritänkeriet svarade han frankt, kanske öfvermodigt. Hans halfkrossade vilja började resa sig, och han insåg att han hade rättigheter att fordra af lifvet.

Ingeniören, som tilldelats den ondes rol, förbannades och blef utsatt för bearbetningar af väninnan, som nu ingick vänskapsförbund med styfmodern. Ingeniören hade icke gått till botten med saken och under antagandet af Parkers kompromiss hade han bibehållit kristendomens sjelfförnekelse. Man skulle vara kärleksfull och fördragsam, följa Kristi exempel och så vidare. Johan hade vräkt alltsammans och kom nu i opposition mot sin lärare. Påtryckt af väninnan, för hvilken han närde en stilla böjelse, och skrämd af sina lärors konseqvenser, förmåddes han nedsätta följande skrifvelse, dikterad af fruktan för den eld han tändt, kärlek till väninnan, vänskap för lärjungen och uppriktig öfvertygelse.

»Till min vän Johan.

»Huru glada möta vi ej våren, då han nu kommer för att berusa och förtjusa oss med sin herrliga, gudomliga friskhet och grönska! Foglarna uppstämma sina glada och lätta melodier, blå- och hvitsippor framskjuta blygsamt sina späda hufvuden under granens hviskande grenar.»

— Det var märkvärdigt, — tänkte Johan vid läsningen, — hur denne flärdfria man, som talar så enkelt och sant, kan skrifva så svulstigt. Det här är osant.

»Hvilket bröst, vare sig gammalt eller ungt, vidgas ej för att insupa vårens friska dofter, som sprida himmelsk frid i hvarje hjerta, trånad, som måste vara en salig aning om Gud och hans kärlek; — (denna vårdoft njutes som en Guds andedrägt). — Kan nu något ondt bo qvar i vårt hjerta? Kunna vi ej förlåta? Ack jo! Vi måste det nu, sedan vårsolens kärleksstrålar bortkysst det kylande snötäcket från natur och hjerta. Vi vänta på och längta efter att få se den snöfria marken grönska, det goda och varma hjertats goda och kärleksfulla handlingar, att se frid och sällhet spridas genom hela naturen.»

— Förlåta? Ja bevars, bara man ändrade sitt uppförande och gaf honom fri. Men man förlät ju icke honom! Med hvad rätt fordrade man då öfverseende från hans sida? Med hvad rätt? Det skulle vara ömsesidigt!

»Johan, du tror dig i naturen och genom förnuftet ha uppfattat Gud på ett bättre sätt än du förut gjorde, då du trodde på Kristi gudom och på bibeln, men du fattar icke idéen i dina egna tankar. Du har blott uppfattat den skugga, som ljuset lemnar bakom ett föremål, men ej hufvudsaken, ljuset sjelft. Du tror att alltid en sann tanke skall förädla menniskan, men, ack nej, det märker du nog sjelf i dina bättre ögonblick. Med dina förra åsigter kunde du förlåta ett fel hos en medmenniska, du kunde uppfatta en sak från en god sida, om ock den tycktes vara ond; men hur är du nu? Du är häftig och bitter mot en kärleksfull moder, du dömer och är missnöjd med din ömme, erfarne och gråhårige faders handlingar.»

— Med de förra åsigterna kunde Johan aldrig förlåta ett fel hos någon, minst hos sig sjelf; stundom hos andra, men det var dumt. Det var ju slapp moral! — En kärleksfull moder! Jo, den var kärleksfull! När kom Axel på den åsigten? De som kalfatrat den hårda qvinnan till sammans! Och en öm fader! Nå, hvarför skulle han icke döma dennes handlingar. Hårdt mot hårdt i sjelfförsvar! Icke längre venstra örat till när det small på det högra.

»Förr var du ett anspråkslöst, älskligt barn, men nu är du en egenkär och inbilsk yngling.»

— Anspråkslöst! Jo, det var säkert, och derför trampades han ner, men nu kände han sina rättmätiga anspråk! — Inbilsk! Ha! Läraren kände sig förbigången af den otacksamme lärjungen.

»Din moders varma tårar falla stridt utför hennes kinder ...»

— Moders! Har ingen mor! Och styfmor gråter bara när hon är ond! Hvem fan har dikterat det här?

»... när hon i ensamheten tänker på ditt hårda hjerta ...»

— Hvad satan har hon med mitt hjerta att göra, som har hushåll och sju barn att sköta?

»... ditt usla själstillstånd ...»

— Det är ju läseri det här! Min själ har aldrig känt sig så frisk och lifskraftig som nu!

»... och din faders bröst är nära att sprängas af sorg och bekymmer.»

— Det var lögn. Han är sjelf teist och bekänner Wallin, för resten har han inte tid att tänka på mig. Han vet att jag är flitig, ärlig och icke går till flickor. Han berömde mig till och med härom dagen.

»... Du fattar ej din moders sorgsna blick ...»

— Den har andra grunder, ty äktenskapet är inte lyckligt.

»... din faders kärleksfulla varningar. Du är lik en klyfta ofvan snögränsen, ur hvilken vårsolens kyssar ej kunna bortsmälta snön eller förvandla några korn deraf blott till en droppa vatten.»

— Han måtte läsa romaner. För öfrigt var Johan mycket vänsäll och mjuk mot sina vänner i skolan. Men mot fienderna i hemmet var han blifven kall. Det var deras fel.

»Hvad skall omgifningen tänka om den religion du fått, då den lemnar så usla frukter? Jo — man skall förbanna den (och dina åsigter lemna ovilkorlig rätt dertill) ...»

— Icke rätt, men anledning!

»... man skall hata och förakta den nedriga usling, som i ditt oskyldiga barnahjerta spred detta helvetiska gift.»

— Der ha vi det. Den nedriga uslingen! Han var öfverflyglad.

»Bevisa framgent genom dina handlingar att du ej uppfattar sanningen så illa som du hittills gjort. Tänk på att vara fördragsam ...»

— Styfmodern!

»... att med kärlek och mildhet öfverse medmenniskors fel och brister ...»

— Nej då, det ville han icke! De hade torterat honom till lögn, de hade snokat i hans själ, ryckt upp god brodd såsom föregifvet ogräs, de ville qväfva hans jag, som hade lika stor rätt att vara som deras; de hade aldrig öfversett med hans fel, hvarför skulle han öfverse med deras? Derför att Kristus hade sagt ... Han gaf fan hvad Kristus hade sagt, för det hade ingen tillämpning mer. För öfrigt brydde han sig aldrig om dem derhemma; han slöt sig inom sig sjelf. Det voro honom antipatiska och kunde aldrig få hans sympati. Det var alltsammans! De hade emellertid fel, och ville ha hans förlåtelse! Skönt! Han förlät dem! Bara han fick vara i fred!

»... lär dig att vara tacksam mot dina föräldrar, som lemna hvarje möda ospard för din verkliga trefnad och lycka (hm!), och låt detta åstadkommas af kärlek till din Gud och skapare, som låtit dig födas i denna förädlande (hm! hm!) skola till slutlig frid och salighet, beder din sörjande men hoppfulle Axel.»

Det var nog med biktfäder och inqvisitorer, tyckte Johan, hans själ var räddad och kände sig fri. De sträckte klorna efter honom, men han flydde. Vännens bref var osant och tillgjordt, och han kände Esaus händer. Han svarade ej, utan afbröt umgänget med vännen och väninnan.

De kallade honom otacksam. Den som pockar på tacksamhet är värre än en fordringsegare, ty han ger först en gåfva, som han skryter med, och skickar sedan räkning, en räkning som aldrig kan betalas, ty en gentjenst anses icke utplåna tacksamhetsskulden; det är en inteckning i en menniskas själ, en skuld, som är obetalbar och sträcker sig ut öfver lifvet. Tag emot en tjenst, och vännen skall fordra att du förfalskar ditt omdöme om honom, att du berömmer hans dåliga handlingar och hans hustrus och barns dåliga handlingar.

Men tacksamheten är en djup känsla, som hedrar menniskan, och som förnedrar henne. Måtte vi komma derhän att icke behöfva bindas af tacksamhet för en välgerning, som kanske endast var en ren skyldighet!

Johan skämdes öfver brytningen med vännerna; men han kände dem hinderliga och förtryckande. För öfrigt: hvad hade de gifvit honom i umgängsnöje, som inte han gifvit igen?

Fritz, så hette vännen med pince-nez'en, var en klok verldsmenniska. Båda dessa ord, klok och verldsmenniska, hade den tiden en ful betydelse. Att vara klok under efter-romantikens tidehvarf, då alla voro litet rubbade, och det var öfverklass-tecken att vara rubbad, att vara klok ansågs då liktydigt med nästan något dåligt. Att vara verldsmenniska denna tid, då alla sökte skoja sig så godt de kunde mot himlen, var också något mindre bra. Fritz var klok. Han ville lefva sitt enda lif godt och trefligt och göra karrier med mera. Han sökte derför de förnäma. Det var klokt, ty de hade magt och pengar. Hvarför skulle han icke söka dem? Hur han kom att fästa sig vid Johan? Kanske animalisk sympati, kanske mångårig vana; några intressen kunde Johan ej befordra, på annat sätt än att han hviskade kamraten och höll honom med böcker. Fritz läste nemligen aldrig öfver och köpte punsch för de pengar, som skulle vara till böcker.

Nu, när han märkte att Johan var rengjord invändigt och att hans yttre menska var presentabel, införde han honom i sitt kotteri. Det var en liten krets af dels förmögna, dels förnäma ungherrar af samma klass som Johan. Denne var först något blyg mot de nätta herrarne, men snart var han inne med dem. En dag kommer Fritz och vid paradtimmen berättar Johan att han är bjuden på bal.

— Jag på bal, är du galen! Inte duger jag der!

— Du, en sådan nätt pojke, ska göra lycka hos flickorna.

Hm! Det var en ny synpunkt på sin person Johan fick. Skulle han — hm? Tänk nu hemma, der han aldrig fick höra annat än klander!

Han gick på balen. Det var i ett borgerligt hem. Flickorna hade bleksot, somliga, andra voro röda som bär. — Johan tyckte mest om de hvita, som voro blåa eller svarta omkring ögonen. De sågo så lidande och smägtande ut och kastade bedjande blickar, så bedjande. Det var en som var likhvit, ögonen brunno kolsvarta i djupa hålor, och läpparne voro mörka så att munnen öppnade sig nästan som ett svart streck. Den slog an på honom, men han vågade icke lägga an, ty hon hade redan sin tillbedjare. Så stannade han vid en mindre bländande, mera söt och mild. På balen kände han sig väl. Umgås borta bland främmande utan att se en enda slägtings kritiska ögon! Men han hade så svårt att tala med flickorna.

— Hvad ska jag säga dem? — frågade han Fritz.

— Kan du inte prata lite lort med dem! Vackert väder, är det roligt att dansa, åker ni skridsko, har ni sett fru Hvasser? Man får svänga sig.

Johan gick på och hasplade upp repertoaren men det blef torrt i gommen och vid tredje dansen äcklade det honom. Han blef ond på sig sjelf och teg.

— Är det inte roligt att dansa? — frågade Fritz. Krya opp dig, gamle likkistpolerare!

— Jo, det är nog roligt att dansa, bara man slapp tala. Jag vet inte hvad jag ska säga?

Det var också förhållandet. Han tyckte om flickorna, kände det behagligt att ta dem om lifvet, det var så manligt, men att tala med dem? Han kände att han hade göra med en annan art af homo, en högre i vissa fall, en lägre i andra. Han tillbad i stillhet den milda lilla och hade utkorat henne till hustru. Hustru var den enda form han ännu tänkte sig qvinnan. Han dansade oskyldigt, men fick höra förfärliga saker om kamraterna, som han ej förstod förr än senare. De kunde nemligen dansa vals baklänges genom rummet på ett okyskt sätt och talade vanvördigt om flickorna.

Hans reflexionssjuka, hans eviga granskande af sina tankar hade tagit bort det omedelbara hos honom. När han talade vid en flicka hörde han sin egen röst, sina ord, dömde dem, och så tyckte han hela balen fånig. Och flickorna sedan! Hvad var det som fattades dem? De hade ju uppfostran som han, kunde verldshistoria och lefvande språk, läste isländska på seminarium och voro styfva i ordrötter, räknade algebra, allt. De hade sålunda samma bildning men ändå kunde de icke talas vid!

— Prata lort med dem, — sa Fritz.

Men det kunde han inte. Och han tänkte för öfrigt högre om flickan än så.

Han tänkte öfverge balerna, då han icke gjorde någon lycka, men han släpades med. Det smickrade honom att vara bjuden och alltid hade det något uppryckande med sig. En dag var han i en adlig familj, der sonen var kadett. Der träffade han två aktriser från Dramatiskan.

Dem skulle han väl kunna tala vid! De dansade med honom, men de svarade honom icke. Han var för oskyldig. Så stälde han sig att lyssna på Fritz' konversation. Men Gud sådana saker han talade om i eleganta ordalag, och flickorna voro hänryckta i honom. Jaså, det var så det skulle vara! Men det kunde han inte! Det fans saker han ville begå, men att tala om det, nej! Hans asketiska religion hade dödat till och med mannen hos honom, och han fruktade qvinnan såsom fjärilen, hvilken vet att den skall dö när den befruktat.

En dag talade en resande vän i förbigående om att äldre bror varit hos flickor. Det föll en fasa öfver honom, och han vågade icke se åt brodern när denne lade sig om qvällen. Med umgänge med qvinnor ingick äfven föreställningen om nattliga slagsmål, polis och förfärliga sjukdomar. Han hade en gång gått förbi det långa, gula planket på Handtverkargatan, och en kamrat hade sagt: der är kurn! Sedan gick han i smyg dit och sökte titta in genom porten för att se något förfärligt. Det lockade och skakade honom såsom en gång en syn af en positivtafla på stång, föreställande en afrättning. Han blef af denna syn så upprifven, att han tyckte det var mulet väder om dan fastän solen sken, och hemkommen om aftonen i skymningen hade några till torkning utbredda lakan så skrämt honom genom att påminna om afrättningstaflan att han föll i gråt. En kamrat, som han sett lik, spökade för honom om natten.

När han gick förbi ett bordell på Apelbergsgatan skälfde han af fasa, icke af lusta. Hela proceduren hade för honom antagit hiskliga former. Kamraterna i skolan hade smittosamma sjukdomar, talade om hvarandra såsom förstörda. Nej, aldrig gå till sådana flickor, men gifta sig, bo tillsammans med den enda han älskade, omhulda och omhuldas, se vänner hos sig, det var hans dröm, och i hvarje qvinna han blossade för såg han en bit af en moder. Han tillbad derför endast sådana, som voro milda, och han kände sig hedrad af att se sig väl bemött. De granna, fjesade, skrattande, var han rädd för. De sågo ut som om de sökte rof och skulle vilja sluka honom.

Denna rädsla var delvis medfödd som hos alla gossar, men skulle ha borttagits om könen icke lefde afsöndrade. Ett faderns förslag långt tillbaka i ungdomen att sätta sönerna i dansskola hindrades af modern. Detta var en faute.

Men Johan var af naturen blyg. Han ville icke visa sig afklädd och vid badningar tog han gerna på simbyxor. En huspiga, som under sömnen blottat hans kropp och sedan angafs af bröderna, smorde han upp med en rotting morgonen derpå.

Med balerna följde nu serenader och med dessa punschaftnar. Johan hade stort begär efter starka drycker; det var likasom om han druckit ett koncentreradt, flytande näringsämne.

Sitt första rus fick han på en kamratsexa på Djurgårdsbrunn. Ruset gjorde honom säll, saligt glad, stark, vänlig och blid, men längre fram vansinnig. Han pratade tok, såg bilder i tallrikarne och gycklade. Detta att agera hade han momentant likasom den äldsta brodern, hvilken, ehuru djup melankoliker i ungdomen, haft ett visst rykte som komiker. Han klädde ut sig, maskerade sig och spelade en rol. De hade äfven spelat pjes på vinden, men Johan var dålig, generad och lyckades endast när han hade ett exalteradt ställe att återge. Som komiker var han omöjlig.

Nu inträder ett nytt moment i ynglingens utveckling. Det är estetiken.

Johan hade i faderns bokskåp hittat Lenströms Estetik, Boijes Målarlexikon och Oulibicheffs Mozarts Lif, förutom de redan nämnda klassiska skalderna. Genom ett sterbhus' utredning inkom i huset vid denna tid också en stor packe förlagsreturer, som bidrog till Johans tidigt förvärfvade omsigt i skönliteraturen. Der fans sålunda i flera exemplar Talis Qvalis' dikter, som befunnos onjutbara; Byrons Don Juan i Strandbergs öfversättning vann aldrig hans smak, ty den beskrifvande poesien hatade han och vers älskade han ej, utan hoppade regelbundet öfver den när den förekom ini prosa; Tassos Befriade Jerusalem i Kullbergs öfversättning var tråkig; Carl von Zeipels berättelser omöjliga; Walter Scotts romaner för långa, i synnerhet skildringarne, (derför förstod han icke Zolas storhet när han efter många år fick läsa hans öfverlastade skildringar, hvilkas oförmåga att göra totalintryck, Lessings Laokoon förut öfvertygat honom om). Dickens blåste lif i sina liflösa föremål och figurerade med dem, stämde in landskapet med personen och situationen. Det förstod han bättre. Eugène Sues Den Vandrande Juden fann han grandios och ville knappt ha räknad bland romanerna, ty roman var något från lånbibliotek och pigkammare. Detta var en verldshistorisk dikt, ville han, och socialismen i den gick galant i honom. Alexander Dumas var indianböcker, tyckte han, och nu var han icke nöjd med sådana; måste ha något innehåll. Hela Shakspeare slök han i Hagbergs öfversättning. Men han hade alltid svårt att läsa pjeser, der ögat skulle hoppa från personnamnen ner i texten. Hans öfverdrifna förväntningar om Hamlet uppfyldes ej, och komedierna tyckte han var ren smörja.

I familjen räknades slägt med Holmbergsson, hvars porträtt fans på väggen och om hvilken berättades historier. Han var visst faderns kusin. Schillers och Goethes byster stodo på bokskåpet, och öfver pianot hängde porträtt af alla stora kompositörer. Lithografiskt Allehanda hölls, och der beundrades alla samtida stora artister genom deras biografier. Fadern var äfven ledamot af Föreningen för Nordisk konst samt som förut nämnts musikälskare, spelade piano och något violoncell. Och nu exeqverade de vuxna sönerna och äldsta dottern violqvartetter, aldrig af andra än Haydn, Mozart och Beethoven. Hemmet hade sålunda en lätt anstrykning af konstälskeri efter ett tarfligt borgarehems små vilkor.

I skolan hade Johan läst Svedboms Läsebok och Bjurstens Literaturhistoria för Bjursten sjelf i Klara skola. En gosse hade reda på att Bjursten var skald. Hvad var skald? Ja, det visste ingen så noga. Senare brukade Johan berätta för sina skaldebröder hurusom han fått stut af Herman Bjursten för att han läst i en sagbok under lektionen, hvilket efter den tidens sätt att se skulle vara ett förebud för hans blifvande verksamhet eller kallelse, som man då trodde på. Ändå senare, när man lärt sig ringakta Bjursten, berättades historien såsom rolig.

Vid privatläroverket omhuldades skönliteraturen väl mycket af läraren i svenska språket, som var något vitter. I fjerde klassen hade de läst Fänrik Stål innantill. Rektorn, som var latinare, frågade en dag hvad de läste:

— Fänrik Stål!

— Det ska ni inte läsa; det ger dålig smak, — sade han åt läraren, som då var en regementspastor och naturforskare. — Realism, barbari! Dispyt!

Den senare läraren hade hög smak. Man fick läsa de tråkiga Kungarne på Salamis, som då lästes högt i alla bildade familjer. En literaturförening var bildad, och der upplästes på högtidsdagarne poem. Fritz hade skrifvit ett stort stycke, som handlade om Riddarholmskyrkan och hette Det svenska Nekropolis. Det gick på melodien: Jag stod på stranden under kungaborgen, och var nog så dåligt.

Johan tålde icke poesi. Det var tillgjordt, osant, tyckte han. Menskorna talade icke på det viset och tänkte sällan så der vackra saker. Men nu anmodades han skrifva i Fannys album en vers.

— Det kan du väl svänga till, — sa vännen.

Johan satt uppe om nätterna, men fick aldrig mer än de två första raderna, och för öfrigt visste han ej hvad det skulle innehålla. Sina känslor kunde man väl icke lägga fram så der till allmänt beskådande. Fritz åtog sig att fuska åt honom, och hop kommo sex, åtta rader, som rimmade, och i hvilka Snoilskys sedan så bekanta sparf på fönsterrutan ur En julafton i Rom fick släppa till fjädrarne. Egendomligt var att Fritz sedan aldrig i lifvet skref en rad vers mer.

Snille var ofta föremål för diskussion. Läraren brukade säga: snillena stå öfver all rang, liksom excellenserna. Johan funderade mycket på det der och tyckte att det var ett sätt att bli i nivå med excellenserna, utan börd, utan pengar, utan att göra karrier. Men hvad snille var, visste han ej. Han yttrade en gång i ett ömt ögonblick med väninnan att han hellre ville vara ett snille än ett Guds barn, och derför erhöll han en skarp tillrättavisning. En annan gång sade han åt Fritz, att han skulle vilja vara en lärd professor, som fick gå klädd som en buse och uppföra sig rått som han behagade, utan att förlora anseendet. Men när någon frågade hvad han ville bli, svarade han prest; det såg han alla bondpojkar kunna bli och det tyckte han anstod honom. Sedan han blef fritänkare skulle han ta graden. Och sedan? Det visste han inte. Men lärare ville han icke bli för någon del.

Läraren var naturligtvis idealist. Braun var en rakstugspoet; Sehlstedt var nätt, men saknade idealitet; Bjurstens Napoleon-Prometheus fick läsas högt; Decamerone, som då utkom i svensk öfversättning, kunde endast läsas utan fara af starka karakterer, var för öfrigt ett klassiskt arbete; Runeberg, i Elgskyttarne en stark realist i formen och öfvergick stundom till råhet, der han ville vara klassiskt enkel: (jemför den lusige Aron på spisen).

Till julen fick Johan två band dikter af Fritz: det var Topelius och Nyblom. Topelius lärde han småningom tycka om derför att han uttalade kärleksqval, och i Ynglingens drömmar formulerades tidens ideal för en yngling. Nyblom var tarflig som poet, men spelade en viss rol som målsman för estetiken, dels genom sina bref från Italien till Illustrerad Tidning, dels genom sina föreläsningar för fruntimmer på Börsen. Nyblom var icke sund realist ännu i sina föreläsningar, utan antikdyrkare eller något sådant.

Större betydelse fick teatern, som kan vara ett starkt bildningsmedel för ungdom och obildade, hvilka ännu kunna få illusioner af målad väf och okända aktörer, som de ej druckit brorskål med.

Johan hade som pojke, åttaåring, sett en pjes, som han ej förstod ett grand af. Det var visst Rika morbror, och allt han mindes var en herre, som kastade en silfversnusdosa i sjön och sjöng om Rio Janeiro. Sedan såg han Engelbrekt och hans dalkarlar och var hänryckt. Och samtidigt: Den Ondes besegrare, med Arlberg, hos Stjernström. Derpå följde operor, som under läseriperioden togos för goda såsom varande mindre syndiga. En gång var han på Dramatiskan och mindes derifrån Knut Almlöf i Svaga sidan och mamsell Hammarfeldt i En utflygt i det gröna.

Samtidens sedekomedi, som icke saknade sitt inflytande, bestod i Jolins Mjölnarfröken, Mäster Smith, Löjen och tårar och Smädeskrifvaren. I Mäster Smith bevisades, enligt kompromissen efter 1848 års misslyckade socialistrevolutioner, att vi äro alla aristokrater, men huru detta missförhållande skulle afhjelpas fick man ej nys om. Faktum qvarstod, och man var nöjd med faktum. I Mjölnarfröken preparerades 1865 års revolution, ty i den bevisades att adel icke är högre race.

Smädeskrifvaren gjorde väsen emedan den slog ner i tidningsreptilernas hyde, och författaren fick en viska inkastad på scenen. Den pjesen var emellertid så realistisk — författaren hade bland andra tagit den lefvande Nybom upp på scenen — att hans på äldre dagar gjorda utfall mot modern realism föreföll obefogadt. Det fans emellertid något snällt och sympatiskt hos Jolin, och hans betydelse i teatern var nästan större än Blanches, hvilken slutligen nedsjönk till en Operakällarens kotteriskald.

Hedberg, som med pamfletten Fyra år vid landsortsteatern väckte en förarglig uppmärksamhet och sedan i Sändebref till teaterdirektören Stedingk framkallade en mera skämtsam än allvarlig uppmaning att förestå teaterns elevskola, räddade sig från total solnedgång genom Bröllopet på Ulfåsa, som blef populärt och öfverglänste Vermländingarne och Engelbrekt. Bröllopet är dödt, men Södermans marsch lefver. Stycket hade för öfrigt ingen betydelse i Johans eller någon samtidas utveckling. Det var ett skuggspel, ihåligt som en operatext, och bars upp af damerna, som der fingo ett rökoffer i stor medeltidsstil. Den underkufvade mannen knotade visserligen och ville icke känna igen sig i Bengt Lagman, men det var inte så noga.

Af större vigt blef införandet af Offenbachs operett på kungliga teatern. Sedan författaren till Sköna Helena fått inträde i franska akademien är det väl icke mera lifsfarligt att vara rättvis mot honom. Halèvy och Offenbach voro israeliter och parisare under andra kejsar-dömet. Som israeliter hade de ingen pietet för den europeiska kulturens anor, greker och romare, hvilkas bildning de såsom orientaler aldrig behöft passera. Som israeliter voro de skeptiska gentemot vesterländsk civilisation, och mest mot vesterländsk kristen moral. De sågo ett kristet samhälle bekänna den strängaste askesmoral och lefva som hedningar. De upptäckte motsägelsen i lära och lefverne, en motsägelse som endast kunde lösas genom att ändra den föråldrade läran, ty lefvernet stod icke att ändra utan genom kloster eller kastrering. Menskorna voro trötta på att hyckla och de gladdes åt att få en ny moral, hvilken stod i full öfverenstämmelse med den menskliga naturens beskaffenhet och vedertaget bruk. Offenbach slog an derför att sinnena voro förberedda och ledsnaden på den obeqväma munkkåpan var allmän. Hellre då spritt naken. Offenbachs operett tog djupa tag, ty den beskrattade hela den vesterländska föråldrade kulturen, prestadömet, konungadömet, matinrättningen, äktenskapet, de civiliserade krigen, och hvad man skrattar åt är icke längre vördadt. Offenbachs operett har spelat samma rol som Aristofanes' komedi, varit ett liknande symptom vid slutet af en kulturperiod och derför har den fyllt en uppgift. Den var skämtsam, men skämt är vanligen maskeradt allvar. Efter skrattet kom det rena allvaret, och der äro vi nu.

Judarne logo vid tidehvarfvets utgång åt dessa kristna, som i två årtusenden sökt göra ett helvete af det glada jordelifvet och som nu först insågo att Kristi lära var en subjektiv, för upphofsmannens och hans under romarväldet suckande samtidas andliga behof lämpad sådan, som måste modifieras efter nya förhållanden. De som af naturen voro positivister och lefvat fram hela epoker utan delaktighet i Kristo, sågo nu de kristna vräka kristendomen, och de logo. Det var judens hämd och hans mission i Europa.

Ynglingen af 1865, ännu skälfvande af stigmatiseringen, utmärglad af kampen mot köttet och djefvulen, med öronen pinade af klockringning och psalmsång, kom in i den upplysta teatersalongen, i sällskap med djerfva ynglingar af börd och god ställning, och från första radens fond ser han nu dessa taflor från den glada hedendomen rullas upp och hör en musik, ursprunglig, med ett visst gemüth, ty Offenbach var germaniserad, sångfull, yster. Sjelfva musiken i ouvertyren kom honom att le, och sedan! Tempeltjensten bakom förlåten kom honom att minnas brödbakningen i klockarens kök; åskan befans vara en oförtent jernplåt; gudarne, som spisade offren, Carl Johan Uddman; gudinnorna, tre sköna aktriser; gudarne, osynliga regissörer. Men här strök också hela den antika verlden. Dessa gudar, gudinnor, hjeltar, som genom läroböckerna fått en anstrykning af helgd, störtades ner; Grekland och Rom, som alltid åberopades såsom urkällan till allt bildadt, afslöjades och röckos ner i nivån. I nivån! Det var demokratiskt, ty nu kände han en press mindre, och fruktan för att icke kunna höja sig dit »upp» var borttagen. Men så kom kapitlet om lifsglädjen. Menskor och gudar parade sig huller om buller utan att begära lof och gudar hjelpte unga flickor att rymma från gamla gubbar, presten stiger ner ur templet, der han ledsnat hyckla, och med vinrankan om sin fuktiga tinning dansar han cancan med hetärerna. Det var rent spel! Det gick i honom såsom Guds ord och han hade intet att invända eller anmärka; det var som det skulle vara, just så. Var det osundt? Nej! Men att vilja tillämpa det i lifvet, dertill hade han icke någon åtrå. Det var ju teaterpjes, det var overkligt, och hans synpunkt var ännu och skulle alltid bli estetisk. Hvad var det der estetiska, under hvilket så mycket kunde smuglas in, under hvars betäckning så många medgifvanden kunde göras? Ja, allvar var det ej; skämt icke heller; det var något mycket sväfvande. Decamerone förherrligade lasten, men dess estetiska värde qvarstod. Hvad var det för värde? Etiskt var den boken fördömlig, men estetiskt berömvärd. Etisk och estetisk! En ny, dubbelbottnad trollask, ur hvilken efter behag framplockades myggor eller kameler.