Men pjesen gafs med auktoritet på kungliga teatern och spelades af de mest framstående artister, sjelfva Knut Almlöf var Menelaus. Generalrepetitionerna utfördes med frukost, der konungen och gardesofficerare närvoro som värdar. Detta visste pojkarne genom kammarherrens son, som gaf dem teaterbiljetter. Det var på hög befallning nästan!

Emellertid steg skriket högt likasom förtjusningen. Man kunde icke tala utan att dra in ett uttryck om Sköna Helena. Man kunde icke läsa Virgilius mer, utan att man öfversatte Achilles med den morske Achilles. Johan som först fick se pjesen när den spelats ett halft år, blef till och med af latinläraren, då denne begagnade ett citat ur stycket, som Johan ej förstod, tillfrågad om han ej sett Sköna Helena?

— Nej!

— Åh, kors bevare oss, men den får han lof att se!

Man måste se den; och han såg.

Literaturläraren, som var lindrig pietist, predikade emot och varnade, men han angrep den försigtigtvis ur estetisk synpunkt; talade om dålig smak, simpel ton. Det slog an på en del, och på lärarens uppmaning gingo de estetiska snobbarne och hvisslade åt Riddar Blåskägg, naturligtvis efter att ha grundligt roat sig åt den.

Pjesen hade lättat upp ynglingens nertryckta sinne och lärt honom le åt afgudar, men på hans könslif eller uppfattning af qvinnan hade den intet inflytande.

Djupare tog deremot den tungsinte Hamlet. Hvem är denne Hamlet, som lefver än, efter att ha sett rampljuset under Johan den tredjes tidehvarf och alltid blifvit lika ung? Man har gjort honom till så mycket och begagnat honom till alla möjliga ändamål. Johan tillegnade sig honom genast för sina.

Ridån går upp; kungen och hofvet i lysande drägter, musik och glädje. Så kommer den sorgklädde, bleke ynglingen in der och gör opposition mot styffadern. Ha! Han har styffar! Det är åtminstone lika djefligt som att ha styfmor, tänker Johan. Det är min man! Och så skall han krossas, och man vill pina ur honom sympati mot tyrannerna. Ynglingens jag reser sig. Revolt! Men hans vilja är förlamad; han hytter, men kan icke slå. Han agar likväl modern! Synd att det inte var fadern bara! Men så går han med samvetsqval efteråt! Bra, bra! Han är reflexionssjuk, gräfver i sig sjelf, betänker sina handlingar tills de upplösa sig i intet. Och så älskar han en annans fästmö. Det är ju komplett likt. Johan börjar tvifla på att han är ett undantag. Jaså, det här är vanliga historier i lifvet! Skönt! Då har jag icke att ta mig så nära, men icke heller något att vara originel med. Det tillyxade slutet förfelade sitt intryck, hvilket dock upphjelptes af Horatios vackra tal. Bearbetarens ohjelpliga fel att ta bort Fortinbras märkte icke ynglingen, men Horatio, som nu blef kontrast, var icke någon kontrast; han var lika stor mes som Hamlet och sa bara ja och nej. Fortinbras, det var handlingens man, segraren, tronkräfvaren, men han kom icke med, och nu slutade alltsammans med Jammer und Elend.

Men det var skönt att få begråta sitt öde och se sitt öde begråtet. Hamlet blef emellertid tills vidare icke annat än styfsonen; längre fram blef han grubblaren, och ändå längre fram sonen, offret för familjetyranniet. Så der växa uppfattningarne. Schwartz hade tagit fantasten, romantikern, som icke kunde försona sig med verkligheten, och derför uppfyllde han sin tids smakfordran. En positivistisk framtid, som redan fått romantiken löjlig helt enkelt, får väl se Hamlet såsom varande en Don Quixote spelas af en komiker. Hamletiska ynglingar äro redan utsatta för åtlöjet länge sen, ty ett annat slägte har smugit upp, som tänker utan visioner och handlar efter som de tänka.

Skönliteraturens och teaterns neutrala område, der moralen icke fick vara med och ha någon talan, der menskorna beslutat träffas nakna i gröna lunder och leka djuret med två ryggar, der man fick förneka Gud och hans heliga evangelium, der man, såsom i Riddar Blåskägg, fick göra narr af kungligheten på högsta befallning, diktens overkligheter med dess rekonstruktioner af en bättre verld än den förhandenvarande, togs af ynglingen såsom mera än dikt, och han förvexlade snart dikt och verklighet, inbillande sig att lifvet derute, utom hans hem, framtiden, var en sådan der lustgård. Särskildt började nu det närmaste paradiset, eller Upsala, att hägra såsom frihetens tillhåll. Der fick man gå illa klädd, vara fattig, men ändå vara student, det vill säga vara öfverklass; der fick man sjunga och dricka, komma hem full, slåss med polis, utan att förlora anseendet. Det var ideal-landet. Hvem hade lärt honom det? Gluntarne, som han sjöng med sin bror. Men han visste nu ej att Gluntarne voro öfverklassvyer på saken; att dessa sånger tillkommo för att höras stycke efter stycke af prinsar och blifvande konungar; att hjeltarne voro af familj; han tänkte icke på att vigilansen ej var så farlig, då det fans en moster i bakgrunden, tentamen icke så riskabel, då man hade biskopen till morbror, inslagningen af en ruta icke så dyr, då man var i så godt sällskap.

I alla fall, framtiden började sysselsätta honom; han hade återfått hoppet om en framtid, och det ödesdigra tjugufemte året verkade icke mera så skrämmande. Detta hade sin grund i resultaten af en åtgärd, som skoldirektionerna vidtagit i och för utrönandet af sedlighetstillståndet i hufvudstadens skolor. Redogörelsen lästes i aftontidningarne och kom till Johans öron. Vid verkstäld undersökning hade befunnits att de flesta gossar och de flesta flickor voro hemfallna under en last, som var ungdomens farligaste fiende. Alltså gå till himlen i godt och talrikt sällskap! Han var icke ensam om synden! Dertill kom att i skolan talades öppet om saken såsom något hörande till hvars mans förflutna, icke seriöst, utan i anekdotform. Johan fick nu klart för sig att det icke var en sexuel sjukdom, utan att sådana endast följde samqväm med qvinnor. Han var numera lugn, helst inga olägenheter ännu visat sig, och hans tankar voro upptagna med arbeten, eller med oskyldiga flammor för rena flickor med bleksot.

Vid denna tidpunkt blomstrar skarpskytterörelsen. En vacker tanke, som gaf Sverige en armé, större än den indelta: 40,000 mot 37,000.

Johan inträdde som aktiv, fick uniform, motion och lärde sig skjuta. Men han kom äfven i beröring med andra samhällsklassers ungdom. På hans kompani funnos gesäller ur yrkena, bodbetjenter, kontorister och yngre artister utan namn. De voro honom sympatiska, men främmande. Han sökte närma sig, men de antogo honom ej. De talade sin argot, ett kotterispråk, som han ej förstod. Nu märkte han huru klassbildningen söndrat honom från barndomskamraterna och han slöt sig. De ansågo honom à priori högfärdig. Men saken var att han såg upp till dem i vissa afseenden. De voro naiva, orädda, sjelfständiga och ekonomiskt bättre lottade än han, ty de hade alltid pengar. Känslan att gå i trupp på långa marscher hade något lugnande för honom. Han var icke född att befalla och lydde gerna, bara han icke märkte öfvermod eller herrsklystnad i befallningen. Han längtade icke att bli korporal, ty då skulle han tänka för de andra och, hvad värre var, besluta. Han förblef slafven af natur och böjelse, men kände tyrannens obefogenhet och han bevakade honom noga. På en större manöver kunde han icke underlåta att räsonnera öfver vissa besynnerligheter, såsom att infanteri från gardena vid en landstigning höll stånd mot flottans kanoner, hvilka betäckte de pråmar, på hvilka han befann sig. Kanonerna spelade på ett par famnars afstånd midt i näsan på gardisterna, men de stodo qvar. De lydde väl de också utan att begripa. Han räsonnerade och svor, men han lydde, ty han hade åtagit sig att lyda.

Under en rast på Tyresö brottades han på lek med en kamrat. Kompanichefen trädde fram och förbjöd något barskt leken. Johan svarade skarpt att det var rast nu och att de lekte.

— Ja, men lek kan bli allvar.

— Det beror på oss det! — svarade han och lydde. Men han tyckte det var fräckt af chefen att lägga sig i sådana detaljer och han hade tyckt sig märka en viss ovilja från förmannen, som sedan följde honom. Denne kallades magister, emedan han skref i tidningarne, men han var icke student en gång. Der ha vi't! tänkte han; han vill stuka mig. Och nu bevakade han hans rörelser. Antipatien räckte för lifvet å ömse sidor.

Skarpskytterörelsen var närmast framkallad af tysk-danska kriget och var, oaktadt öfvergående, af en viss nytta. Den roade ungdomen, och den borttog en del af militärprestigen, då de lägre klasserna fingo inse att det ej var så svårt. Sedan gaf denna insigt grunden till motståndet mot preussiska värnpligtens införande, som mycket agiterades sedan Oskar II i Berlin uttalat sin förhoppning till kejsar Wilhelm, att de svenska och preussiska trupperna ännu en gång skulle bli vapenkamrater.

9.

Han äter andras bröd.

Johan var blifven aristokrat utan att upphöra sympatisera med underklassen, och som adeln omkring 65 och strax eller var ganska, liberal, nedlåtande och för tillfället populär, blef han duperad. Han fattade icke att de som voro uppe en gång icke vidare behöfde trampa ner, att de som sutto på höjden kunde vara nedlåtande utan att stiga ner, och han insåg ej att de som voro nere kände sig trampade af dem, som ville stiga förbi dem upp, och att de som aldrig hade utsigt komma upp endast hade den trösten att hala ner dem, som voro uppe eller på vägen. Det var ju lagen för jemvigten, som han ej insett än. Han var emellertid hänryckt af att komma bland de förnäma.

Fritz började ge honom instruktioner huru han skulle umgås och uppföra sig. Man skulle inte krypa, vara undfallande, icke säga allt hvad man tänkte, ty det begärde ingen få veta; kunde man säga artigheter utan att smickra för groft, vore det godt; konversera, men icke räsonnera, framför allt ej disputera, ty rätt fick man ändå aldrig. Det var ju en klok yngling. Johan tyckte han var faslig, men gömde orden i sitt hjerta. Hvad han kunde vinna vore en akademisk kondition, kanske få resa utrikes, Rom och Paris med disciplerna; det var det högsta han begärde af de förnäma. Det ansåg han vara att göra lycka, och den lyckan skulle han nu jaga efter.

Så gjorde han sin första visit hos friherrinnan en söndagseftermiddag då hon var i staden. Hon liknade ett gammalt porträtt af en medelålders dam. Örnnäsa, stora bruna ögon och krusadt hår ner öfver tinningarne. Hon var elegisk, släpade på rösten och talade något i näsan. Johan tyckte icke hon såg fin ut, och våningen var tarfligare än hans hem, men de hade ju herrgård på landet, slott. Hon tilltalade honom likväl, ty hon hade ett drag, som påminde om hans mor. Hon examinerade honom, konverserade och släppte sitt nystan. Johan sprang upp, tog fatt nystanet, men återlemnade det med en min, som sjelfbelåtet sade: jag kan det der, ty jag har tagit upp många näsdukar förut åt damerna. Examen utföll till hans fördel, och han var antagen.

Morgonen om dagen då de skulle resa ur staden, infann han sig i våningen. Kunglig sektern, så kallades husbonden, stod i skjortärmarne framför salsspegeln och knöt sin halsduk. Han såg stolt och mjeltsjuk ut och helsade kort och kallt. Johan tog obedd en stol, försökte konversera, men lyckades ej få något lifligt samtal i gång, helst sektern vände honom ryggen och svarade kort.

— Det är ingen förnäm, — tänkte Johan; — det der är en knöl!

Och de voro hvarandra antipatiska som två underklassar, hvilka sågo snedt på hvarandras kraflande uppåt.

Vagnen stod för porten. Kusken hade livré och stod med mössan i handen. Sektern frågade Johan om han ville åka ini eller på kuskbocken, men detta i en sådan ton att Johan beslöt sig för att vara fin och förstå inviten till kuskbocken. Och der satte han sig bredvid kusken.

När piskan smälde och hästarne ryckte fram vagnen hade han blott en tanke: bort från hemmet! ut i verlden!

Vid första gästgifvargård der de rastade steg Johan ner och gick fram till vagnsfönstret. Der förfrågade han sig i en lätt, förbindlig, kanske något förtrolig ton om herrskapets välbefinnande, och erhöll af patronus ett kort, skarpt svar, som afbet alla vidare närmanden. Hvad ville detta säga?

De sutto opp igen. Johan tände en cigarr och bjöd kusken, men denne svarade hviskande, att han aldrig fick röka på kuskbocken. Derpå pumpade han kusken; fick reda på umgänge och dylikt, men försigtigt nog.

Mot aftonen anlände de till herrgården. Den låg på en trädbevuxen kulle och var en hvit stenbyggnad med markiser. Taket var platt och dess trubbiga vinkel gaf något italienskt åt byggnaden; men de der röd- och hvitrandiga markiserna, det var sjelfva finessen. Johan installerades med tre pojkar i en flygel, som bestod af en isolerad stuga af två rum, af hvilka kusken bebodde det yttre.

Efter åtta dagars vistelse på stället hade Johan upptäckt att han var tjenare, med en ganska obehaglig ställning. Hans fars dräng hade bättre rum och eget rum; hans fars dräng rådde om sin person, sina tankar, någon stund på dagen; Johan aldrig. Natt och dag skulle han vara med barnen, leka med dem, läsa med dem, bada med dem. Tog han sig ett ögonblick ledigt och någon af herrskapet fick se honom, så frågades genast: hvar äro barnen? Pojkarne hade nemligen sprungit ner till statfolket, men der fingo de ej vistas för åns skull, som rann der förbi. Han lefde i en evig oro för att något skulle vara i olag. Han var ansvarig för fyra personers uppförande: sitt eget och tre pojkars. Hvarje anmärkning på dem föll på honom. Ingen jemnårig att tala med, ingen ungdom. Inspektoren var i arbete hela dagen och syntes aldrig till.

Men det fans två saker, som gåfvo ersättning: naturen, Södertörnsnaturen, och friheten från hemmet. Friherrinnan behandlade honom mera förtroligt, nästan moderligt, och roade sig att konversera om literatur med honom. Då hade han stunder, då han kände sig som vederlike och öfverlägsen genom sin beläsenhet, men bara sektern kom hem var han barnpiga.

Skärgårdslandskapet hade för honom större behag än Mälarens stränder, och de trolska minnena af Drottningholm och Vibyholm bleknade. Året förut hade han på en tiraljering med skarpskyttarne vid Tyresö kommit upp på en höjd. Der var djup granskog. De kröpo mellan blåbärsris och enbuskar, tills de kommo ut på en brant klipphäll. Der öppnade sig plötsligt en tafla, som kom honom att frysa af förtjusning. Fjärdar och holmar, fjärdar och holmar, långt, långt ut i det oändliga. Han hade, fastän stockholmare, aldrig sett skärgården förr och visste ej hvar han var. Den taflan gjorde ett sådant intryck som om han återfunnit ett land, han sett i vackra drömmar, eller i en föregående existens, som han trodde på, men ej visste något om. Jägarkedjan drog sig åt sidan in i skogen, men Johan satt qvar på branten och tillbad, det är ordet. Den fientliga kedjan hade nalkats och gaf eld; det susade om öronen; han gömde sig; han kunde icke gå derifrån. Detta var hans landskap, hans naturs sanna miliö; idyller, fattiga, knaggliga gråstensholmar med granskog, kastade ut på stora, stormiga fjärdar och med det oändliga hafvet som bakgrund, på vederbörligt afstånd. Han stannade också vid denna kärlek, som icke kunde förklaras i egenskap af den första; och hvarken Schweiz' Alper, Medelhafvets olivkullar eller Normandies falaiser kunde undantränga den rivalen.

Nu var han der i paradiset, ehuru något för långt in; stränderna vid Sotaskär voro gröna, feta betesmarker under ekars skugga, och fjärdar öppnade sig utåt Mysingen, men på långt håll. Vattnet var rent och salt; det var nytt.

Under ströftågen med bössa och hundar och pojkar kom han ner till stranden en vacker solskensdag. På andra sidan sjön låg ett slott. Ett stort, gammaldags stenslott. Han hade upptäckt att han icke bodde i annat än en gård och att hans herre var ofrälse och bara arrendator.

— Hvem bor i det slottet? — frågade han gossarne.

— Der bor morbror Vilhelm, — svarade de.

— Hvad heter han?

— Baron X.

— Brukar ni aldrig vara der?

— Jo, ibland.

Det fans ett slott ändå, med en baron i. Hm! Johans promenader togo snart sin reguliera väg neråt stranden, derifrån han såg slottet. Det var omgifvet af park och en stor trädgård. Hemma hade de ingen trädgård. Det der var annat, det!

En vacker dag underrättar friherrinnan honom att han dagen derpå skulle följa gossarne till barons, der de skulle stanna hela dan. Hon och sektern ville stanna hemma, och han skulle representera huset, tillade hon skämtsamt.

Derpå frågade han om sin toalett. Jo, han kunde åka dit i sina sommarkläder, men ta svarta rocken på armen och gå in i lilla gobelinsrummet på nedra botten och kläda sig till middan. Gobelinsrummet! Hm! Skulle han kanske ta handskar? Hon skrattade. Nej, visst inga handskar. Han drömde hela natten om baronen och slottet och gobelinsrummet. På morgonen körde ett höskak opp på gården för att hemta ungdomen. Äh! Det tyckte han inte om. Det påminte om klockargården.

Och så åkte de. Kommo upp till en stor lindallé, körde opp på gården och stannade framför slottet. Det var verkligen ett slott från Dahlbergs Suecia, och det daterade sig från unionstiden. Från en berså hördes välbekanta smällar af brädspelsbrickor. Och derifrån framträdde en medelålders herre i slankiga hamptygskläder. Hans ansigte var icke nobelt, mera borgerligt snarare, med ett grågult skepparskägg. Han hade örringar också. Johan stod med hatten i handen och presenterade sig. Baronen helsade vänligt och bad honom i stiga in i bersån. Der stod ett brädspel, vid hvilket satt en liten gubbe med frukostskärm på mössan och som var mycket tillmötesgående.

Han presenterades som rektor från en småstad. Johan fick konjak och förhördes i nyheter från Stockholm. Han var djupt inne i teatersqvaller och dylikt och åhördes med stor uppmärksamhet. Nå, se der ha vi't, tänkte han, de rigtiga förnäma äro mycket mer demokratiska än de origtiga.

— Så, — sade baron, — förlåt herr ... jag mins inte namnet. — Ja, så var det. Är ni slägt till Oskar?

— Det är min far!

— Åh, Herre Gud, är det så! Det är ju min gamle vän, sedan jag förde Strengnäs i verlden! — Hva! Johan trodde ej sina öron! Hade baron fört ångbåt? Ja, det hade han. — Men gubben gick på och ville ha reda på Oskar och hans öden.

Johan tittade på slottet och undrade om det var baron sjelf. Så kom friherrinnan ner, och hon var lika enkel och vänlig som baron. Det ringde till middan.

— Nu ska vi ta en sup, — sa baron, — kom med nu.

Johan gjorde en volt i stora förstugan och ville ta på bonjouren bakom en dörr, men det fick inte bli något af. Han gjorde det ändå, ty friherrinnan hade sagt det. Så kommo de upp i stora salen. — Jo, det var ett rigtigt slott. Stenlagdt golf; taket skuret i trä; fönsternischer, djupa som små rum; en spis, som rymde ett mått ved; ett klaver på tre fötter; en krona med glas som pepparkakor; och fullt med svarta porträtt på väggarne. Det var alldeles rigtigt.

Middagen gick, och Johan kände sig hemmastadd. På eftermiddagen spelade han bräde med baronen och drack toddy. Alla artigheter han tänkt ut instäldes, och han var väl nöjd med sin dag när den var till ända.

I stora allén vände han sig om och såg på slottet. Det såg mindre ståtligt ut nu; nästan tarfligt. Det anstod honom bättre som sådant, men det der sagoslottet från andra stranden var roligare att se upp till, bort till. Nu hade han ingenting att se upp till mer. Men han var icke längre nere. Kanske det var roligare ändå att ha någonting deruppe att koxa efter!

När han kom hem examinerades han af friherrinnan. Hvad tyckte han om baron? — Han var snäll och nedlåtande. — Här var Johan redan så klok att han förteg bekantskapen med fadern. De skulle nog få veta det ändå, tänkte han. Emellertid kände han sig varmare i kläderna och var icke så mjuk mera.

Han lånade en dag ridhäst af sektern, men red så vildt att nästa gång voro hästarne upptagna. Då skickade han en statpojke ut i socknen och hyrde en häst. Det var stolt att sitta högt och ränna fram med fart, och han kände sina krafter liksom skarfvade.

Illusioner hade ramlat, men det kändes lugnt att vara i nivå, utan att ha behöft rycka ner någon. Han skref hem till brodern och skröt. Men fick ett nosigt svar. Som han var ensam och icke hade någon att tala med, skref han en dagbok till vännen. Denne hade fått kondition hos en handlande vid Mälaren, der det fans flickor, musik, ungdom och goda middagar. Johan önskade ibland vara i hans ställe och han kände att han kommit in i något jolmigt. I dagboken sökte han dikta upp verkligheten och lyckades äfven eröfra vännens afund.

Historien om barons bekantskap spred sig, och friherrinnan ansåg sig skyldig tala illa om sin bror. Johan hade dock nog förstånd att inse det här låg före en detalj ur en fideikommiss-tragedi. Som den icke rörde honom brydde han sig icke om att forska i den.

Vid ett besök i prestgården råkade komministern få höra om Johans presterliga planer. Som kyrkoherden upphört predika för ålderssvaghet, var hans vikarius den enda tjenstgörande. Och han fann sysslan tung; derför falkade han efter unga studerande, som voro angelägna få debutera. Han frågade Johan om han ville predika. — Men han var icke student. — Det gjorde ingenting. — Hm! Det var något att tänka på!

Komministern tog fast på honom. Här hade så många studenter och gymnasister predikat förut, ja, kyrkan hade fått en viss ryktbarhet för att den berömde skådespelaren Knut Almlöf predikat der i sin ungdom. — Menelaus? I sköna Helena? — Just han! — Och så slogs evangeliiboken upp. Postillor lånades och Johan lofvade infinna sig på fredagen för att profpredika.

Han skulle sålunda ett år efter konfirmationen upp i predikstolen och tala på vår Herres vägnar, och de skulle sitta som andäktiga, ödmjuka åhörare, hans husbonde, baronerna och fröknarna och patronerna. Redan vid målet, så hastigt, så utan prestexamen, ja utan studentexamen, och kappa och krage skulle han få låna och vända på timglaset och säga Fader Vår och läsa upp lysningar. Det steg honom åt hufvet, och han reste hem en half aln längre, med full visshet om att han icke mera var någon pojke.

Men när han kom hem vaknade betänkligheterna. Han var fritänkare. Var det hederligt att gå fram och hyckla? Nej, nej! Men skulle han afstå derför? Det var för stort offer. Äran vinkade, och kanske han kunde så ut något frö af fria tankar, som skulle kunna gro.

Ja, men det är ohederligt! Han såg nemligen alltid med sin gamla egoistmoral på den handlandes afsigt, icke på handlingens nytta eller skada. Det var nyttigt för honom att predika, det var icke skadligt för andra att höra ett nytt, sant ord, alltså ... Men det var icke hederligt! Han kom inte ifrån det. Han lättade sitt samvete för friherrinnan.

— Tror ni att presten tror på allt hvad han säger?

Det var prestens sak, men Johan, han kunde icke.

Slutet blef att han tog en promenad (till häst) till komministergården och bekände kort. Komministern såg misslynt ut att behöfva mottaga förtroendet.

— Ja, men herrn tror väl på Gud, i Jessu namn!

— Ja visst gör jag det!

Nå så tala bara inte om'et. Biskop Wallin nämnde aldrig Jesu namn i sina predikningar. Men rör inte i't bara; låt mig slippa veta't.

— Ja, jag ska göra mitt bästa, — sa Johan, glad att ha räddat sin heder och icke mindre sin ära!

De togo en sup och en smörgås, och saken var afgjord.

Det var något rart nu att sitta med sitt Gefle vapen och sina postillor för sig och höra sektern fråga efter magistern. — Och så en piga, som svarade: magistern sitter och skrifver på sin predikan.

Nu hade han texten för sig att begrunda. Det var sjunde söndan i Trefaldighet, första årgången, och orden lydde i sin helhet som följer:

»Jesus sade: nu är menniskones son förklarad, och Gud är förklarad i honom. Är nu Gud förklarad i honom, så skall ock Gud förklara honom i sig sjelf; och skall snart förklara honom.»

Det var allt. Johan vände ut och in, in och ut, men han fann ingen mening. Det var »tjockt», tyckte han. Men det vidrörde den ömmaste punkten: Kristi gudom. Om han nu toge mod till sig och förklarade bort Kristi gudom, så hade han gjort en stor bragd. Den lockade honom och med Parkers hjelp diktade han en lofsång på prosa öfver Kristus såsom Guds son, samt framkom ytterst försigtigt med att vi alla voro Guds söner, men Jesus, Guds utvalde, käre son, i hvilken han hade ett godt behag, och hvars läror vi skulle höra. Men det var bara inledningen, och evangeliet lästes ju opp efter inledningen. Hvad skulle han då predika om? Nu hade han redan fredat sitt samvete genom att uttala sin öfvertygelse om Kristi gudom. Febern glödde, modet växte, och han kände att han hade en kallelse att uppfylla. Han ville draga svärd mot dogmerna, nådens ordning och läseriet. Det var en uppgift.

När han så kom till den afdelning i predikan, der han skulle efter textens uppläsning säga: Med anledning af upplästa heliga text vilja vi på denna korta stund taga till betraktelseämne etc, så skref han: Som dagens text icke ger oss anledning till några vidare betraktelser, så vilja vi på denna korta stund betrakta ett ämne, som är af större vigt än något annat... Och så betraktade han Guds nådaverk i omvändelsen.

Det var två angrepp: ett mot textkommissionen, ett mot kyrkans lära om nådavalet.

Han talade först om omvändelsen såsom en allvarsam sak, som fordrade sina offer, och beroende på menskans fria vilja (det hade han icke klart för sig). Han tummade på nådens ordning och slutligen slog han upp himmelrikets portar för alla: Kommer till mig, I alle, som arbeten och ären betungade; publikaner och syndare, skökor och ståthållare, alla skulle in i himlen, till och med röfvaren fick evangeliet. I dag skall du vara med mig i paradiset. Detta var Jesu evangelium för alla, och ingen skulle tro sig gå med nycklarne till himlen och inbilla sig ensam vara ett Guds barn (det fick läsarne!), utan nådens dörrar stodo öppna för alla, alla!

Han blef nu allvarsam och kände sig likasom en missionär.

På fredagen infann han sig i kyrkan och från predikstolen fick han läsa upp några ställen ur predikan. Han valde de oskyldigaste. Derpå repeterades bönerna under det komministern stod under orgelläktaren och ropade: högre, långsammare! Han var approberad, och de togo en sup och en smörgås.

På söndagen var kyrkan full af folk. Johan kläddes i kappa och kragar inne i sakristian. Ett ögonblick tyckte han det var löjligt, men så kom ångesten öfver honom. Han bad till den ende, sanne Guden om hjelp, när han nu skulle dra svärd för hans sak mot tusenårig villfarelse, och när orgelns sista ton ljudat ut, gick han frankt upp för predikstolen.

Allt gick i ordning. Men när han kom till stället: »Som dagens text icke ger oss anledning till några betraktelser» och han såg de många hvita fläckarna, som voro anleten, röra i sig nere i kyrkan, darrade han. Men blott ett ögonblick. Så tog han i, och med temligen stark och säker stämma läste han opp sin predikan. När han kom mot slutet var han rörd sjelf öfver de vackra läror han förkunnade, så att tårarne skymde skriften på papperet.

Han andades ut. Läste alla bönerna tills orgeln tog upp, då han gick ner. Der stod komministern, som tog emot honom med ett tack, men, men, det duger inte att gå från texten; aj, aj, aj, om konsistorium fick veta det. Men det var nog ingen, som märkte det, skulle vi hoppas. Om sjelfva innehållet var ingenting att anmärka.

Och så blef det middag i prestgården; och der lektes med flickor och dansades, och Johan var liksom litet hjelten för dagen.

— Det var en mycket bra predikan, — sa flickorna, för den var så kort.

— Han hade läst alldeles för fort. Och så hade han hoppat öfver en bön.

— Alla barn i början, — sa komministern.

På hösten återvände Johan med gossarne till staden för att bo hos dem och läsa lexor med dem. De gingo i Klara skola. Återigen en baklexa. Samma Klara skola, samma rektor, samma elaka lärare i latinet. Johan läste och durkade samvetsgrannt med gossarne, förhörde dem och kunde svära på att lexorna voro öfverlästa. Och ändock kom anmärkningsboken hem, och i den läste gossarnes far så och så många icke öfverlästa lexor.

— Det är lögn, — sa Johan.

— Ja, men det står här i alla fall, — sa fadern.

Det var ett grymt arbete, och samtidigt läste han sjelf på studentexamen.

När höstterminen var slut for man åter till landet. Man satt vid spisen, knäppte nötter, en hel säck, och läste Frithiofs saga, Axel och Nattvardsbarnen. Qvällarne voro långa och odrägliga. Men Johan upptäckte en nykommen inspektor, hvilken behandlades nära på som dräng. Detta retade Johan att formera bekantskap, och på dennes rum brygde de punsch och spelade kort. Friherrinnan tillät sig anmärka att inspektoren icke var något sällskap för Johan.

— Hvarför det?

— Han saknar ju bildning!

— Hm! Det var inte så farligt.

Hon framkastade äfven att det vore henne behagligt om informatorn valde familjens sällskap om aftnarne eller åtminstone vistades på gossarnes rum. Han föredrog det senare, ty der uppe var unket, och han var ledsen på att läsa högt och konversera.

Han satt nu på sitt och gossarnes rum. Dit kom inspektoren och de spelade sitt parti. Gossarne tiggde och bådo att få vara med. Hvarför icke? Johan hade i sitt hem spelat whist med fadern och bröderna i alla sina dagar, och det oskyldiga nöjet användes som uppfostringsmedel i disciplin, ordning, uppmärksamhet och rättvisa, och han hade aldrig spelat om pengar. Hvarje fusk tillbakavisades ögonblickligt, otidigt jubel öfver en vinst nertystades, missnöjda i miner öfver en förlust begabbades.

Saken fick passera, och inga anmärkningar gjordes, ty herrskapet var belåtet med att gossarne voro sysselsatte och att de sluppo dem. Men umgänget med inspektorn tyckte de ej om. Johan hade en gång på sommaren satt upp en trupp af sina elever och statpojkar, hvilka han exercerade på fältet. Förbud utfärdades mot umgänge med statbarn.

— Hvar klass skall hålla sig för sig, — sa friherrinnan.

Men Johan kunde icke förstå hvarför, sedan klass-skilnaden med 1865 var upphäfd!

Ovädret drog emellertid ihop och var färdigt bryta löst. En småsak tände på.

En morgon stimmade herrn i huset efter sina bortkomna körvantar. Han gick på äldsta pojken på misstankar. Denne nekade och skylde på inspektorn, angifvande tidpunkten, en resa till prestgården, då denne skulle ha haft vantarne. Inspektoren blir uppkallad.

— Herrn har tagit mina körvantar, hvad är det för slag?

— Nej, det har jag visst inte!

— Hvad för slag? Hugo påstår det!

Johan, som var närvarande, stiger oombedd fram och säger: Det ljuger Hugo. Det är han sjelf som haft dem.

— Hvad fan säger den för slag? — (En nick åt inspektoren att gå.)

— Jag säger som sant är!

— Hur understår herrn sig beskylla min son i en drängs närvaro?

— Herr X. är ingen dräng! Och för öfrigt är han oskyldig!

— Jo, ni ä oskyldiga, som sitter och spelar kort tillsammans och super med gossarne! Det är snyggt, det!

— Hvarför har ni inte anmärkt det förut, skulle ni fått veta att jag icke super med gossarne!

— Ni, ni! Djefla pojke! Ni för er.

— Herrn kan skaffa sig en annan pojke till lärare åt sina pojkar, efter som herrn är så snål att inte vilja ta en vuxen person. — Och så gick han.

De skulle resa till stan samma dag, ty jullofvet var slut. Hem alltså, hem igen. Hufvudstupa tillbaka i helvetet, hånad, stukad, sju gånger värre sen han skrutit med sin nya ställning och gjort jemförelser med hemmet. Han gret af ilska, men han kunde ej gå tillbaka efter en sådan skymf.

Det kom bud efter honom från friherrinnan. Hon fick vänta en stund. Derpå ett bud till. Han gick upp morsk. Hon var ganska blid. Bad honom lofva att stanna några dagar! Stanna hos dem tills de hunnit få ny lärare. Han lofvade, när hon bedt ihållande. Hon skulle åka med gossarne in.

Så körde slädan fram. Sektern stod bredvid och sade: herrn kan sitta på kuskbocken.

— Jag vet nog min plats, — sade han.

Emellertid måtte sektern mera ha fruktat en kompromiss ini slädan med hustrun än han hade lust att förödmjuka, ty vid första rast bad friherrinnan honom stiga in. Nej, det ville han inte!

I stan stannade han åtta dagar. Under tiden hade han skrifvit hem ett något spanskt bref i verldsmannaton, som icke behagade gubben oaktadt han smickrat honom.

— Jag tycker du borde ha frågat om du fick komma hem först, — sa han.

Ja, det hade han rätt i. Men sonen hade aldrig tänkt sig hemmet annat än som ett hotell, der man åt och bodde gratis.

Och så var han hemma igen.

Genom en outgrundlig naivitet hade Johan låtit förmå sig att ännu någon tid gå och läsa lexorna med sina forne elever. — En qväll ville Fritz dra honom med ut på ett kafé.

— Nej, — sa Johan, — jag skall gå på lektion.

— Hvart?

— Till kunglig sekterns!

— Hva! Har du inte slutat med dem än?

— Nej, jag har lofvat fortsätta tills de få en informator.

— Hvad har du för det då?

— Hvad jag har? — Jag har haft bostad och mat!

— Ja, men hvad har du nu då, när du inte har bostad och mat?

— Hm! Det har jag inte tänkt på!

— Du är en djefla narr, som går och läser gratis med rikt folks barn! Så, nu går du med mig, och sätter aldrig din fot der mer!

Johan kämpade en strid på trottoaren.

— Jag har lofvat!

— Du ska inte lofva! Kom nu med och skrif ett återbud!

— Jag måste ta afsked!

— Det behöfs inte! Man hade lofvat dig, det ingick i vilkoren, en gratifikation till julen, men du fick ingenting; och så låter du behandla dig som en dräng. Kom nu och skrif! — Han släpades in på Andalusiskan. Amanda tog fram papper och penna, och efter vännens diktamen skref han att han i anseende till stundande examen icke vidare hade tid att ge lektioner!

Han var fri!

— Men jag skäms, — sa han.

— Hvad skäms du för?

— Jo, jag skäms för att jag varit oartig!

— Äh prat! Så — en half punsch!

10.

Karakteren och ödet.

Svaga dyningar läto märka sig nere i läroverkets högsta klass, der nu unga män intresserade sig för allmänna frågor. Sålunda stod svarta taflan en morgon fullskrifven med namn, börjande med Adlersparre. Rektorn, som icke läst morgontidningen, frågade hvad denna namnlista betydde. Det var Stockholmsvalen till Andra kammaren. Han gjorde derpå en revy och utbredde sig om kammarens sammansättning, yttrande farhågor öfver den nya representationens blifvande gagn för land och rike. Man drog redan öronen åt sig; och förtjusningen var öfver.

Klassen var äfven indelad i frihandlare och protektionister, och Gripenstedts tal lästes.

Frökenreformen diskuterades ifrigt. Johan, som nyss sett tre gamla fröknar rifva hårflätorna af sig och i fin societet förbanna »tidsandan», som stal från hederligt folk hvad deras förfader ärligt förvärfvat, tyckte att det var en god reform. Den tog icke från fröknarne något, ty de fingo behålla sin titel, men den gaf samma rätt åt alla. Det var med den titeln som med saligheten. Ingen aktade den, när den blef upplåten åt alla.

— Då ska pigorna också kallas mamseller, — skrek fröken.

— Ja, — svarade Johan, — minst!

Men den reformen låter ännu vänta på sig, af okända skäl. De skulle naturligtvis kallas fröknar, men man kunde åtminstone upphöja dem till mamseller först, för att ej ådraga dem ett oberättigadt löje.

Fritänkeriet antog dimensioner. Johan hade efter predikningen känt sig hafva ett kall, en pligt, att utbreda den nya läran och stå för den. Han började derför att uteblifva från bönen, och satt qvar i klassen under det utryckning skedde i bönrummet. Rektorn kom in och ville drifva ut honom och medbrottslingar. Johan svarade att hans religion förbjöd honom deltaga i en främmande kult. Rektorn vädjade till lagar och författningar. Johan svarade att judarne sluppo bön. Rektorn bad honom vackert för exemplets skull att närvara. Han ville icke ge dåligt exempel. Rektorn bad innerligt, gemytligt, för gammal bekantskaps skull. Johan gaf efter. Men han sjöng icke med i psalmerna och icke hans kamrater heller. Då blef rektorn ursinnig och höll ett strafftal; utpekade Johan och smädade honom. Johan svarade honom med att organisera en strejk. Han och likasinnade gingo nu regelbundet så sent till skolan, att bönen var slut när de anlände. Kommo de ändock för tidigt, sutto de i förstugan och väntade. Der på vedlåren träffade de lärare och språkade med dem om ditt och datt. Rektorn upptäckte detta. För att krossa de upproriska påfann han, att när bönen var slut och skolan församlad låta öppna tamburdörren och inkalla revolutionsmännen. Dessa defilerade nu med fräcka miner och under en skur af ovett genom bönsalen, men utan att stanna. Slutligen togo de detta för vana, att sjelfmant stiga in och ta ovettet när de tågade genom stora bönsalen.

Rektorn fattade agg till Johan och visade tecken till att vilja kugga honom i examen. Johan satte hårdt mot hårdt och läste nätter och dar.

Teologiska lektionerna urartade nu till disputationer med läraren. Denne var prest och ateist och var road af invändningarne, men äfven han tröttnade och befalde snart att man skulle svara med läroboken.

— Hur många personer i gudomen?

— En!

— Ja, men hvad säger Norbeck?

— Han säger tre!

— Nå, så säg det, då!

I hemmet var det tyst. Johan fick vara i fred; man såg att han var förlorad, och det var för sent att gripa honom. En söndag gjorde fadern ett försök i den gamla stilen, men fick svar på tal.

— Hvarför går du aldrig i kyrkan mer? — frågade han.

— Hvad ska jag der att göra?

— En god predikan har alltid något godt med sig.

— Predika kan jag göra sjelf.

Klippt!

Läsarne läto en prest hålla förbön för Johan i Betlehemskyrkan, sedan de fått se honom i skarpskytteuniform en söndagsförmiddag.

I maj 67 aflade han studentexamen. Underliga saker kommo i dagen. Det fans karlar med skägg och glasögon, som kallade halfön Malacca för Sibirien och som trodde att östra indiska halfön var Arabien. Personer erhöllo betyg i franska, som uttalade eu som y och icke kunde konjugera hjelpverberna. Det var otroligt. Johan sjelf tyckte att han var starkare i latinet tre år förut. Historien skulle hvarenda en blifvit kuggad i, om man icke haft nys om frågorna. Det var för mycket läst och för litet lärdt. Kompendier i alla ämnen skulle ha gjort mera gagn och kunnat afsluta studentexamen i fjerde klassen. Men det var med studentexamen och är än, liksom med saligheten och frökentiteln, den skulle förlora sitt behag om den blef för alla; men nog skulle den bli behagligare för alla och mycket nyttigare.

När han om aftonen var approberad (det slutades med bön, som skulle läsas af en fritänkare, hvilken staplade på Fader vår, hvilket origtigt tillskrefs sinnesrörelse), drogs han af kamraterna ner till Storkyrkobrinken, der de köpte honom en hvit mössa (han hade aldrig pengar). Derpå gick han ner till kontoret att glädja fadern. Denne mötte han i förstugan, på väg hem.

— Jaså, det är gjordt nu, — sa fadern.

— Ja!

— Och mössan redan?

— Den har jag tagit på kredit!

— Gå in till kassörn, så får du betala den.

Och så skildes de.

Ingen lyckönskan; intet handslag. Nå, det var den gamles isländarnatur att icke kunna yttra ömmare känslor.

Johan kom hem, då alla sutto vid aftonbordet. Han var glad och hade druckit punsch. Men hans glädje stämde ner. Alla tego. Syskonen gratulerade icke. Då blef han förstämd och teg sjelf. Gick direkt från bordet ut, till stan, till kamraterna. Och der var glädje. Barnslig, dum, öfverdrifven glädje, med för stora förhoppningar.

Om sommaren gaf han lektioner i stor skala och var hemma. Med pengarna skulle han resa till Upsala om hösten och ta graden. Presten lockade honom icke mer; det hade han lagt bakom sig, och för öfrigt stred det mot hans samvete att aflägga prested.

Denna sommar var han för första gången hos en flicka. Han kände sig snopen, som så många andra. — Jaså, det var alltsammans! — Det var kostligt att det skedde midt emot Betlehemskyrkan. Hvarför hade det emellertid icke skett förut, så hade så många års qval varit besparade, så mycken kraft innehållen. Det var emellertid rätt lugnt efteråt, och han kände sig sund, glad, som om han fylt en pligt.

Om hösten reste han upp till Upsala. Gamla Margret packade hans kappsäck, lade ner kokkärl och kuvert. Derpå tvang hon honom att låna femton kronor. Af fadern fick han ett fodral med cigarrer och uppmaning att hjelpa sig sjelf. Sjelf medförde han åttio kronor, som han förvärfvat på lektioner och med hvilka han skulle göra sin första termin.

Verlden stod honom nu öppen, och han hade ju inträdeskort på hand. Återstod bara att komma in. Bara!

Menniskans karakter är hennes öde, var denna tid ett stående och mycket godkändt talesätt. Nu, när Johan skulle ut i verlden och göra sitt öde, använde han många lediga timmar på att göra upp sitt horoskop, utgående ifrån sin karakter. Han trodde nemligen att han hade sin karakter färdig. Samhället hedrar med namnet karakter sådana, som sökt och funnit sin ställning, tagit sin rol, utfunderat vissa grunder för sitt uppförande och slutligen handla derefter automatiskt.

En s. k. karakter är en mycket enkel mekanisk inrättning; han har bara en synpunkt på de så ytterst invecklade förhållandena i lifvet; han har beslutat sig för att för lifvet ha en och samma mening för en bestämd sak; och för att icke göra sig skyldig till karakterslöshet ändrar han aldrig mening, huru enfaldig eller orimlig den än är. En karakter måste följaktligen vara en temligen vanlig menniska och vara hvad man kallar litet dum. Karakter och automat tyckas något så när sammanfalla. Dickens' berömda karakterer äro positivdockor, och karaktererna på scenen måste vara automater. En väl tecknad karakter är liktydig med en karrikatyr. En karakter skall dessutom veta hvad han vill. Hvad vet man om hvad man vill? Man vill eller vill inte, det är allt. Söker man reflektera öfver sitt viljande, då upphör vanligen viljan. I samhället och lifvet måste man alltid betänka följderna af sin handling för sig och andra och måste derför reflektera. Den som handlar ögonblickligen är en oklok och en sjelfvisk, en naiv, en omedveten; det är sådana, som gå fram i lifvet, ty de se ej på hvad olägenheter deras handlingar kunna ha för andra, utan se bara på handlingens fördel för dem sjelfva.

Johan undrade, med den vana han fått genom det kristliga njurransakandet att sjelfskåda sig, om han hade en karakter, passande för en man, som ville göra sin framtid.

Han erinrade att den pigan, som han slagit, derför att hon blottat hans kropp under sömnen, efter händelsen sagt: det är karakter på den pojken! — Hvad menade hon med det? — Hon hade sett honom ega handlingskraft nog att efter en skymf gå ut i parken, skära en käpp och straffa henne. Hade han gått den ordinarie vägen och sqvallrat för föräldrarne, hade hon tyckt att han var en mes. Modern deremot, som då lefde, hade dömt hans handling annorlunda: hon kallade honom hämdgirig. Der hade han redan två synpunkter på samma sak och han höll sig naturligtvis vid den, som var minst hedrande, ty det trodde han mest på. Hämd? Det var ju straff? Hade han rätt att straffa? Rätt? Hvem hade rätt? Föräldrarne hämnades ju alltid! Nej, de straffade. De hade alltså en annan rätt än han, och det fans två rätt.

Jo, han var nog hämdgirig. En pojke på Klara kyrkogård hade öppet sagt att Johans far hade stått i halsjern. Det var en skymf mot hela slägten. Som Johan var svagare än pojken, uppbådar han sin äldre bror, som kunde slåss, och tillsammans utkräfva de blodshämden med några snöbollar. Ja, de utkräfde hämden ändå längre, ty de klådde hans yngre bror också, som var relativt oskyldig, men som såg nosig ut.

Det var nog gammal god slägthämd det der, med alla dess symptomer. Hvad skulle han ha gjort? Sqvallrat för magistern. Nej, det gjorde han aldrig. Han var alltså hämdgirig. Det var en graverande tillvitelse.

Men så började han tänka efter. Hade han hämnats på fadern för de orättvisor han tillfogat honom, eller på styfmodern? Nej! Han glömde och drog sig undan.

Hade han hämnats på lärarne i Klara genom att skicka dem stenlådor till julklapp? Nej! Var han då så sträng mot andra och var han så småaktig vid dömandet af deras handlingssätt mot honom? Nej bevars, han lät behandla sig ganska legert, var lättrogen och kunde narras till hvad som helst, bara han icke kände tryck, förtryck. Kamrater hade mot löften om byte narrat af honom hans herbarium, hans insektssamling, kemiska apparater, hans indianböcker. Hade han kräft dem, eller chikanerat dem? Nej, han skämdes, på deras vägnar, och höll till godo. Vid en termins slut hade fadern till en elev glömt betala Johan. Han skämdes att kräfva honom och först ett halft år senare måste han på faderns uppmaning taga ut sin fordran.

Detta var ett egendomligt drag hos Johan att han identifierade sig, led på andras vägnar, blygdes. Han skulle, om han lefvat under medeltiden, ha stigmatiserat sig.

Om en bror sa en dumhet eller smaklöshet, så skämdes Johan. I kyrkan hörde han en kör af skolbarn som sjöngo grufligt falskt. Johan gömde sig i bänken och skämdes.

Han slogs med en kamrat och lyckades ge denne ett starkt slag för bröstet, men när han såg gossens ansigte förvridas af smärta, föll han i gråt och räckte honom sin hand. När någon bad honom om en sak, som han högst ogerna ville, led han på dens vägnar han icke kunde göra till viljas.

Han var feg, såg icke någon gå ohörd ifrån sig af fruktan att få se en missnöjd. Han var ännu mörkrädd, rädd för hundar, hästar, främmande menskor. Men han kunde vid behof vara modig, såsom då han revolterade i skolan och det gälde hans studentexamen, eller då han opponerade mot fadern.

En menniska utan religion är ett fä, stod det i gamla abc-boken. Nu, när man upptäckt att fäna äro de mest religiösa och att den som har vetande icke behöfver religion, så blir religionens gagnande verksamhet betydligt reducerad. Genom att oaflåtligt sätta kraften utom sig, i Gud, hade ynglingen förlorat kraften och tron på sig sjelf. Gud hade ätit sönder hans jag. Han bad alltid och alla stunder, då han var i nöd. Han bad i skolan, när frågan kom, han bad vid spelbordet, när korten gåfvos. Religionen hade förderfvat honom, ty den hade uppfostrat honom till himlen i stället för till jorden, familjen hade förstört honom, ty den hade bildat honom för familjen istället för till samhället, och skolan hade utvecklat honom för universitetet i stället för till lifvet.

Han var villrådig, svag. Om han skulle köpa tobak, frågade han vännen hvilken sort, och han stannade i valet mellan Hoppet och Gefle vapen, tills han slutligen tog Chandeloup. Derför föll han i händerna på vänner. Det att veta sig vara afhållen borttog fruktan för det okända, och vänskapen stärkte honom.

Nycker förföljde honom ännu. En dag, under det han var i kondition på landet, reste han in till staden för att derifrån fara ut och helsa på Fritz. När han kom till stan for han icke ut, utan blef liggande på en säng hemma hos föräldrarne, under många timmars kamp om huruvida han skulle fara eller ej. Han visste att vännen väntade honom, längtade sjelf få träffa honom, men reste ej. Dagen derpå for han tillbaka till sitt herrskap, skref ett jämrande bref till Fritz och sökte förklara sig. Men, Fritz blef ond och förstod sig inte på nycker.

I all sin svaghet kände han stundtals en ofantlig fond af kraft, som gjorde att han trodde sig om allt. Vid tolf års ålder såg han en fransk ungdomsbok, som brodern hemfört från Paris.

— Den ska vi öfversätta och ge ut till julen, — sa han.

De öfversatte, men sedan visste de ingenting om proceduren, och boken blef liggande.

Han fick fatt i en italiensk grammatika och läste italienska.

På konditionen tog han sig för, af brist på skräddare, att ändra ett par byxor. Han sprättade upp sömmarne, sydde om dem, pressade med stora stallnyckeln. Han lagade också sina skor.

När han hörde syskonen spela qvartetter var han aldrig nöjd med utförandet. Han kände lust att springa upp och ta instrumenten från dem och låta dem höra hur det skulle vara.

När han öfvade sin sångstämma begagnade han violoncellen och tog ut på den. Bara han fått veta hvad strängarne hette.

Johan hade lärt sig tala sanning. Småljög, som alla barn, af sjelfförsvar eller mot näsvisa frågor, men hade en brutal förnöjelse att midt i en konversation, der man lirkade med sanningen, säga rent ut hvad alla tänkte. På en bal der han teg, frågade hans dam honom om han var road af att dansa.

— Nej, inte alls.

— Nå, hvarför dansar ni då?

— Derför att jag är så illa tvungen.

Han hade stulit äpplen, som alla pojkar, och det graverade honom ej, och han gjorde inga hemligheter af det. Det var häfd på det.

I skolan hade han aldrig haft någon affär af ledsam art. En gång sista dagen på termin hade han brutit ner klädhängare och rifvit sönder gamla skrifböcker i sällskap med andra. Han kom fast, ensam. Saken var ett okynne, ett utbrott af vild glädje, och togs icke vidare tragiskt.

Nu, när han gått till doms med sig, började han samla andra menskors omdömen om sig, och nu först häpnade han öfver de skiftande domarne. Fadern tyckte han var hård; styfmodern att han var elak; bröderna att han var besynnerlig; pigorna hade lika många omdömen, som de voro talrika; den sista älskade honom och ansåg föräldrarne behandla honom illa och att han var snäll; väninnan tyckte först han var känslofull, vännen ingeniören först att han var ett älskligt barn; vännen Fritz att han var en dysterman, full af ysterheter; mostrarna att han hade godt hjerta, mormor att han hade karakter; hans älskarinna på Stallmästargården afgudade honom naturligtvis; lärarne i skolan visste icke riktigt hvar de hade honom. Mot de morska var han morsk, mot de hyggliga hygglig. Och kamraterna? Det sade de aldrig; smicker begagnades ej, men ovett och slag när det behöfdes.

Johan undrade nu om han var en så mångsidig figur, eller om omdömena voro så mångsidiga. Var han falsk, visade han sig annorlunda mot de ena än mot de andra? Ja, och det hade styfmodern väder på. Hon sa alltid att han gjorde sig till, när hon hörde något godt om honom.

Ja, men alla gjorde sig till. Hon, styfmodern, var vänlig mot sin man, hård mot styfbarnen, mjuk mot sitt barn, stod på tå för husvärden, var högfärdig mot pigorna, neg för läsarpresten, log mot de mägtiga, grinade mot de vanmägtiga.

Det var ackomodationslagen, som Johan icke kände. Menskorna voro så; det var en anpassningsdrift, hvilande på beräkning och öfvergången till omedveten eller reflexrörelse. Som ett lamm mot sina vänner, som ett lejon mot sina fiender.

Men när var man sann? Och när var man falsk? Hvar fans jaget? Som skulle vara karakteren? Det fans icke på ena eller andra stället; det var med på båda. Jaget är icke något ett sjelft; det är en mångfald af reflexer, ett komplex af drifter, begär, somliga undertryckta då, andra lössläppta då!

Ynglingens komplex var, genom många korsningar i blodet, stridiga element i familjelifvet, rika erfarenheter ur böcker och brokiga upplefvanden i lifvet, ett ganska rikt material, men oordnadt. Han sökte ännu sin rol, efter som han icke funnit sin ställning, och derför fortfor han att vara karakterslös.

Han hade ännu icke kunnat besluta sig för hvilka drifter som skulle undertryckas och hur mycket som af jaget skulle och måste offras för samhället, i hvilket han nu gjorde sig i ordning att inträda.

Hade han kunnat se sig sjelf nu, hade han funnit att de flesta ord i han talade voro ur böckerna och kamraterna; hans gester från lärare och vänner; hans miner från slägtingar, hans lynne från mor och amma, hans böjelse från far, farfar kanske. Hans ansigte bar icke några drag af mor eller far. Som han icke sett morfar eller farmor kunde han icke döma om likhet dervidlag. Hvad hade han då af sig sjelf och i sig sjelf? Ingenting. Men der funnos två grunddrag i hans själskomplex, som blefvo bestämmande för hans lif och hans öde.

Tviflet! Han tog icke emot tankarne fullständigt kritiklöst, utan utvecklade dem, kombinerade dem. Derför kunde han icke bli automat, och icke inregistreras i det ordnade samhället.

Känslighet för tryck! Derför sökte han dels minska det genom att höja sig i nivå, dels anlägga kritik på det högre, för att få se att det icke var så högt och alltså icke så eftersträfvansvärdt.

Och sådan gick han ut i lifvet! För att utveckla sig, och lika fullt alltid förbli sådan han var.