Genom flitiga besök i museerna och genom en öppen blick för allt, som möter oss af vackert eller fult på gator och torg, lära vi oss dock småningom upptäcka orsakerna hvarför den ena byggnaden — som t. ex. Petersénska huset vid Munkbron, eller adelsklubbens hus vid Kungsträdgården, Hallwylska palatset vid Berzelii park, Bünsowska huset vid Strandvägen, teknologiska institutet i Kungsbacken, Adelsköldska villan på Villagatan, elektricitetshuset vid Smålandsgatan — behaga oss så oändligt mycket mer än de hus, som omgifva dem. Eller hvarför t. ex. den ena statyn ger oss intryck af lif, den andra af död och därför lämnar oss alldeles kalla. Eller hvarför den ena taflan för hvar gång ger oss en ökad glädje, medan vi ledsna på den andra, hvars ämne kanske först tilltalat oss så, att vi föredragit den framför andra, i själfva värket värdefullare.

Villkoret för att finna skönheten är att söka den; villkoret att lära förstå den är att älska den! Då tränga vi med hvarje dag allt mer in i dess väsen, lära oss finna de äkta skönhetsvärdena och erhålla sålunda också möjligheten att åt vårt enda, lilla fattiga rum gifva en sådan prägel, att den som där inträder, skall känna att dess väggar omsluta en människa, hvars lif blifvit lyckligare genom att hon kan njuta och välja det sköna.

På landet är det ibland herregården och kyrkan, men dock mäst naturen, hvilken understöder och utvecklar skönhetssinnet. Där är det blommor och grönt, som bäst pryda hemmen; där är det alla årstidernas skiftande taflor man måste lära sig uppfatta och älska. Från och med vårens tindrande ljus öfver den ännu kala jorden till höstens grå himmel, mot hvilken träden så fint eller kraftigt teckna sig; från vinterns rimfrosthöljda hvita björkar till sommarens strålande färgprakt kan den seende ständigt finna nya taflor att njuta. Och om man än på landet har mindre tillfälle än i staden att för billigt pris kunna skaffa sig vackra föremål till hemmet, så har man däremot på landsbygden mera tid och råd att genom vacker hemslöjd — väfnader, snideri och konstsöm — pryda det. Hvarken land eller stad äro således lottlösa när det gäller skönheten! Denna kan öfverallt komma att meddela sitt glädjande, förädlande inflytande, endast människorna börja att öppna sina ögon och hjärtan för allt det vackra. Men först och främst måste de lära sig inse att det vackra alls icke hör till lifvets öfverflöd, utan att man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare, ifall man i sitt hem, det må vara hur litet som hälst, möter vackra former och färger på de ting, med hvilka man omgifver sig. Förstår man att uppsöka det sköna i konsten och naturen, då inser man snart af egen erfarenhet att skönheten ger hjälp och lyftning äfven under det tyngsta arbetssläp.

Men ingen konst, ingen lyx kunna gifva skönhet åt det rika hem, där den värkliga skönhetskänslan och skönhetsglädjen saknas. Det är förgäfves, som man söker ersätta dem genom prakt. Dessa antydningar — om de enkla medel med hvilka man kan nå skönhet i de enklaste hem — afslutas därför bäst med Ehrensvärds gyllene ord:

Tingens skönheter fly mer och mer, som de blifva sammansatta och för människans natur onyttiga.

2. Hvardagsskönhet.

Invid mitt barndomshem fanns en lång hag-väg, tätt bevuxen med kort gräs, så att den såg ut som täckt med en gångmatta af grön sammet. Men så fort man började gå på vägen, fann man vid hvarje steg att också här funnos stickor och vissna löf, småsten och gropar: det var blott när man såg tillbaka och framåt, som vägen syntes alldeles grön och sammetslen. I synnerhet när man såg framåt!

För ungdomen ser framtiden ut som denna gröna stig. Snart får man dock erfara huru mycket mindre jämn lifvets väg är, än den ter sig för det framåtblickande ögat. Det står icke inom människoviljans makt att helt omdana lifsförhållandena, och därför ligger lyckan, som de gamle sade, “i gudarnas knän“, icke i svaga människohänder.

Men ehuru det således endast till en del beror på oss själfva, om lifvet blir lyckligt, kunna vi själfva afgöra om det skall bli rikt och skönt.

Detta senare beror på om vi lära oss se, höra, gå ...

Många röster afbryta: “Vi äro lyckligtvis hvarken blinda, lama eller döfva!“ Men för att veta om vi värkligen kunna se, höra o. s. v. måste vi kunna svara nej på en fråga:

Ha ni aldrig någonsin tråkigt?

De flästa medgifva då helt visst, att de ofta känna ledsnadens blyhätta öfver sitt hufvud, den, som gör allt tungt, grått och olustigt.

Men nu är det så att de, som värkligen kunna höra och se, för dem kan ledsnaden visserligen skymta förbi, men vågar ej närma sig dem annat än på höfligt afstånd.

Det skulle således finnas olika sätt att se, att gå och att höra?

Helt visst.

Den ena människan ser till exempel att där står ett hus, där en träddunge och att där ligger en oslagen äng.

Den andra människan ser också huru täckt huset ligger inbäddat i det gröna; huru vackert solljuset glimmar på trädens löfvärk; huru mångskiftande ängsblommornas färger blandas med hvarandra.

Den förstnämda människan märker väl att stormen viner och att fåglarna sjunga. Men den andra förstår hvad stormen talar, och fågelkvittret ger återklang i hennes hjärta. Den ena ser på taflor med öfverhalkande ögon; taflorna säga honom intet, han känner sig ej rikare eller gladare genom att gå och tänka på de djupa färgerna, det själfulla uttrycket i ett konstvärk. Han läser en bok för att få tiden att gå; ej för att få näring åt sin tanke, sin inbillning, sin känsla. Men den andra människan går omkring i sitt arbete med konstvärkets, med bokens lif i sin själ.

Den förstnämda människan kan nog se andra människors yttre företeelser, men märker ej ens om de äro värkligt vackra eller icke, ty hon söker ej själen i dragen, ej lifshistorien i uttrycket. Tusende ting, som röra andras sorg eller glädje, arbete eller hänförelse, äro för en sådan människa dolda. När hon talar, blir det därför också blott om ytligheter, pängar eller nöjen, mat eller kläder, vind eller väder — ingen blir vare sig klokare, bättre eller gladare därigenom. Och hör hon andra tala innehållsrika ord, då gå dessa som moln högt öfver hennes hufvud, falla icke som fruktbringande rägn öfver hennes själs marker.

Man finner således, att det icke är alla som se, hvilka ha två ögon i hufvudet; icke alla som lefva, hvilka gå omkring på ett par friska ben.

En af de största andar, som mänskligheten ägt, är, som de flästa veta, den tyske diktaren Göthe, hvilken föddes 1749 och dog 1832. Han hade således haft ett ovanligt långt lif, men ej blott detta, utan äfven ett ovanligt rikt. Ej genom en mångfald af yttre öden, utan därigenom att han ända från sin tidiga barndom förstod att lefva, förstod att med vakna sinnen och öppen själ tillägna sig konstens, naturens och människolifvets rikedomar.

Bland de otaliga visa ord han yttrat om konsten att lefva är också detta:

“Man borde hvarje dag se en vacker tafla, höra någon god musik, läsa i en värdefull bok och göra åtminstone en god gärning.“

Genom att vi följa denna Göthes lefnadsregel kunna tider, hvilka äljes skulle förflyta tomma och tråkiga, för oss erhålla ett rikt värde, liksom den grå vadmalsvåden, hvilken sägnen låter Sigrid den fagras make pryda med pärlor och ädelstenar.

“Men för oss är det alldeles omöjligt att följa den regeln“, invända några röster. “Vi ha inga taflor hemma; på museum kan man ju inte gå hvar dag. Och hur ofta bjudes man på opera eller konsert eller ens vacker musik i sällskapslifvet? Böcker — ja, dem kan man lättare få. Men har man boken, finnes ofta inte tid att läsa den. Och goda gärningar! Jag undrar just hur mycket godt man kan göra med sin veckolön — som skall räcka till allt möjligt annat också!“

Och dock är det alldeles säkert, att äfven den, som bor där hvarken museer eller musiknöjen finnas, som sällan ser en ny bok och som kanske ej ens kan lefva på sin veckolön — hon eller han kan i alla fall följa Göthes visa råd för att ge lifvet innehåll!

En del af dem, som läsa detta, se i sina hem, om icke riktiga konstvärk, så dock en eller annan afbildning af dylika, men de ha vant sig att betrakta dem ungefär som möblerna: som något hvilket hör till och man ej vidare tänker på. Börja nu värkligen se på dem; söken upptäcka konstnärens tanke och känsla i dem — och dessa afbildningar skola för er bli lefvande, ge er daglig glädje genom sin åsyn!

Och, om ej ens sådana afbildningar finnas i hemmet, så har man i alla fall bilder och taflor rundt omkring sig, i hemmet och utom det: de vackert blommande växterna i fönstret; det lilla rödkindade, klarögda barnet; en gummas fina, gråa hufvud; här midt emot en ung arbeterska, som med behagfulla, lätta och mjuka rörelser sköter sin syssla; där far en landtman till torget: han ger en präktig bild af kraft och hälsa, då han med fast hand tyglar sina hästar. Äro ej träden här borta en tafla, där de stå med sin rimfrost på de fina grenarna? Är ej kyrkspiran eller bärgstoppen vacker, där den tecknar sig mot himlens aftonguld?

Den, som är nog lycklig att bo på landet, kan i naturens skiftningar, vid landtlifvets sysslor, dagligen finna nya taflor. Äfven där naturen icke är i vanlig mening vacker, kunna seende ögon upptäcka så mycket att glädjas åt: hedens röda ljung, eller åkerns gula vågor, skogens gröna djup, eller aftonhimlens färger.

Men musiken? Ja, också den kan man i viss mån skaffa sig själf. Har man ej öra för skogens och böljans melodier, för fågelkvittret och biens surr, för pärlande skratt och ömma tonfall — då blir man nog ofta utan sitt dagliga musiknummer! Men har man icke öra för alla dessa toner från lifvets stora strängaspel, då är man nog inte häller bland dem, som skulle kunnat helt öppna själen ens för de största mästares toner!

Böcker finnas sällan godt om i svenska hem. Hos oss anse tyvärr äfven de rika, att de i allra främsta rummet böra spara på böcker och läsa blott hvad de kunna få låna — ehuru i ett värkligt bildat hem möbler och kläder hällre borde vara enklare och böckerna flera! Dock finnes det nästan alltid någon utväg för den, som allvarligt vill nå fram till världslitteraturens haf. Baden där kunna ha sina faror, liksom baden i det öppna hafvet. Men man kommer upp ur dem friskare, starkare, vackrare än förut — vackrare, emedan en rikare själ ger oss ett själfullare anlete!

För den, som endast har några få goda böcker inom sitt räckhåll, återstår det att dess mer fördjupa sig i dem man har. Och så kan man ju än flitigare vända bladen i naturens och människolifvets båda väldiga värk! Ofta kan man genom att följa en enda plantas utveckling lära mer, än af en afhandling; från en arbetarhustru får man kanske höra en lifshistoria, mer gripande än en roman; hos en gammal backstugusittare kan man finna en lefnadsvishet, djupare än hos mången lärd. Ty visheten och poesien finnas icke blott inom bokpärmarna, det kommer man snart att upptäcka!

De goda gärningarna slutligen?

Ungdomen vet icke, att den öfvar en god gärning endast därigenom att — i hälsa och glädje, i godhet och oskuld — finnas till! En sådan ungdom är helt enkelt tillvarons största skönhet och största välgärning för de åldrande, de af lifvets sorg och möda brutna.

Men både ung och gammal ha dessutom möjligheten att äfven på annat sätt göra godt, och icke en utan många gånger om dagen. Räcka våra pänningar ej så långt — ehuru de med omtanke räcka icke så kort — så finnes vår arbetskraft, som kan förmå en del. Och alltid finnes den finkänsliga vänligheten mot de lidande, med hvilken vi kunna göra godt, om också både pänningar och tid fattas oss.

Och dessutom finnes det inom hemmet så många goda gärningar att öfva! Där kunna familjens medlemmar på mångfaldigt sätt lätta arbetet eller spara stegen för hvarandra; där finnas tillfällen att försvara den oskyldigt angripna; att ställa till rätta en oordning, som annars skulle vållat ledsamheter; att uppmuntra eller trösta med ord, blick, leende; att dämpa tvister eller häjda förtal och tomt prat, genom att föra något bättre på tal. Vid arbetet, i kamratkretsen, i lifvet skall vanan att gå vår väg fram i värksam välvilja göra lifvet ljusare, rikare, skönare för vår omgifning och därigenom för oss själfva.

Alla inse nog nu, att det icke var öfverdrift i mitt påstående att man — om också under enformigt arbete, tunga sorger, tryckta förhållanden — förmår lefva ett rikt lif! Den fattigaste skall kunna äga mer af tillvarons värkliga skönhet och rikedom än den, som synes besitta allt världens goda, men som icke har en lefvande själ att omfatta det med.

Ty konsten, naturen, böckerna, människorna äro våra, blott i den mån vi själfva älska dem. Hängifvenhet är villkoret för all tillägnelse, vare sig af kärlek, godhet, vishet eller skönhet. Endast den, som ger, äger något ...

Detta är en af lifvets skönt allvarliga sanningar, hvilken vi visserligen kunna meddela hvarandra som ett råd, men hvilken hvarje människa hvar dag af sitt lif själf måste efterlefva för att värkligen inse.

3. Fästvanor.

När Verner von Heidenstam i sin geniala studie öfver Svenskarnas lynne framhöll vår brist på sund konservatism, träffade han därmed äfven grundorsaken till den poesilöshet, som blifvit följden af vårt hänsynslösa handhafvande af gamla minnen och gamla seder.

Kvinnorna, hemlifvets och sedens skaparinnor, hafva framför allt skuld i att den vackra, starka konservatismen dör ut, att hemlifvet allt mer saknar den fasthet och skönhet, hvilka gifva djup åt hemkänslorna och åt fosterlandskärleken.

Jag vill här endast uppehålla mig vid en enda sida af den nämda hänsynslöshetens utplattande invärkan, nämligen den, som yttrar sig i utplånandet af de gamla fästseder, hvilka fordom voro orubbliga grundlagar i hemmen.

Att en del gamla seder måste komma att öfvergifvas, sammanhänger med nya lifsåskådningar, ändrade produktionsförhållanden, lifligare samfärdsel och andra tidens drag. Att hvarje hem kommer att fira sina fäster mer individuellt, är äfven en naturlig följd af utvecklingen. Men många af de gamla bruken äro icke afskaffade genom något annat inflytande, än slapp likgiltighet och bristande sinne för den glädje och stämning, dessa bruk medföra. Framför allt ha hållningslöshet och poesilöshet efterträdt den gamla innehållsrikedomen, emedan man försummat att gifva fasthet och följdriktighet åt de nya bruk, dem man i hvarje särskilt hem gör gällande. Ena året firar man till exempel julen på ett sätt och andra året på ett annat; den ena anordningen finner husmodern besvärlig, den andra finner husfadern onödig, och så öfverger man dem och det uppstår i fästvanorna en rörlighet, under hvilken barnen medvetet lida. “Hvarför få vi inte detta i år? Vi hade det ju så i fjol? Ack, låt oss få det så, som vi förr brukat!“ hör man ofta barnen bedja. Och de röja genom denna sin konservatism en djup etisk och estetisk själfbevarelseinstinkt! Ty det är upprepandet, vanorna, hvilka på alla hemlifvets områden bestämma känslornas djup och innehållsrikedom. Illa sköter därför den uppfostrare sitt värf, som icke förstår att bruka årets fäster, liksom alla dess andra naturliga glädjeämnen, för att utveckla barnets känslolif, för att poetiskt fördjupa så väl dess ömhets- som dess skönhetsintryck.

Hemmet i staden har i detta fall färre hjälpmedel än hemmet på landet, men hvarje hem har dock någon möjlighet att göra afbrotten i årets hvardagsgång rika på färg, en färg, som ger en glödande glans ännu åt gubbens minnen, och som tårar främlingens ögon när han, i andras hem, ser några af de små drag, hvilka voro fästens kännetecken äfven i hans barndomshem.

I staden som på landet har man ju i regeln julgranar, och barnen själfva vaka så godt de förmå öfver att granen skall blifva prydd alldeles på samma sätt år efter år. Och öfver julmatens häfdvunna art vakar den manliga konservatismen!

Men annars består julens firande numera egentligen i hopandet af nya läckerheter och i massor af julklappar. Ingendera delen främjar den poetiska julstämningen! Men den gammaldags julfirningen med grenljus och stora högar af julbullar; med kärfve åt fåglarna och dopp i grytan; med julbock, julkrubba och julkubbe; på landet med den hänryckande färden vid bloss till julottan; med de gamla jullekarna ända till tjugondag Knut, då julen dansades ut — alla dessa och andra gamla seder fyllde barnets sinne med hälgens säregna stämning, en stämning, som tyvärr allt mer förflyktigas genom det nutida julfirandet: fråssandet i ett öfverflöd af presenter, godsaker och stora barnkalas. Här och hvar uppehållas ju ännu en och annan af de gamla julsederna, men i det stora hela blifva dessa seder allt mer tillfälliga och höra icke till det ovillkorliga, det genom hvilket fästminnena bli djupa och skilda från allt annat.

Nyåret har länge saknat en särskild fästprägel, ty nyårsvakan är nästan alldeles fallen ur bruket. Men därför borde hemmen skapa hvar sin sed, enligt hvilken de unga — i allvar och i glädje — på ett vackert sätt sade det gamla året farväl och hälsade det nya. Trettondagen har numera endast kvar sin böna i gröten, sedan den fröjd, som stjärngossarna beredde barnen, äfven hör till det försvunna. Som folksed kan stjärngossarnas vandring ju icke återkomma, men som hemnöje för barnen kunde seden helt visst ännu bli långlifvad, i synnerhet sedan Skansen — till hvars skapare den sunda konservatismen i vårt land står i outplånlig tacksamhetsskuld — åter upptagit densamma, liksom Lucia med hennes brinnande ljuskrona.

Påsken har ju ännu på västkusten kvar sina påskeldar och öfver allt sina ägg, med målning och med inskrifter. Den glädjen kunde bli ännu stämningsfullare för barnen, om man följde den tyska seden att — då man så kan — utomhus, i det nyss bara gräset och bland de ännu nakna buskarna, göra fågelbon, i hvilka barnen sedan själfva söka och finna sina brokiga ägg — den ännu kala markens första frukt för året! Endast i få bygder ser man nu vid Valborgsmässan eldarna flamma i den ljusa kvällen. Inte heller firas första maj som förr med våfflor och mjöd, af hvilket man drack sig märg i benen! Om hemmen åter upplifvade denna sed och — i en tidsenlig form — den gamla leken mellan de utklädda vinter- och vårkungarna, skulle barnen erhålla ett oförgätligt minne af vårens återkomst.

Allt hvad våren hunnit gifva af blommor och grönt sattes fordom vid pingsten i spisel, i ljuskronor och stakar — liksom för att fira vårens seger öfver allt, där elden kämpat mot vinterns köld och mörker! Och huru “klädde“ man icke hvar vrå vid midsommaren; huru kär var ej dess fäst med sin “majstång“, sin dans och sin musik i sommarnatten! Men på många ställen i vårt land är nu också majstången tyvärr endast ett minne!

Alla dessa och andra enkla bruk, som sammanhängde med lifsuppfattningen och med årets tider, voro emellertid fulla af just det enkla bildspråk, den naiva skönhet, som lämpa sig för barnets behof och gifva poesi åt barnets stämningar.

Hvarje hem har ju äfven sina särskilda fästdagar, åt hvilka man dock nu mera ofta på samma sätt försummar att gifva denna särskilda fästprägel, som från en kär vana blir ett kärt, rörande minne. Födelsedagarnas och andra bemärkelsedagars traditionella blommor, fästrätter och “firningar“ — än med “utklädsel“ eller knäckkokning eller plättkalas och dylika enkla nöjen — kunna emellertid icke ersättas af några mer storartade, för hvar gång nya fästligheter.

Hvarje hem har plikten att göra äfven hvardagen och söndagen innehållsrika för barnen, genom små nöjen efter slutat arbete: om vintern sagostunder vid brasan, med äpplen och nötter vid särskilda anledningar; eller sång kring pianot eller läsning af en ny “rolig bok“ eller förevisning af ett planschvärk. En mor, som är artist i hemlifvets konst, skapar för aftonens samvaro det lugn, som redan ger barnen en fästlig känsla; hon förstår att med några blommor i en vas eller andra enkla små anordningar för trefnaden fylla barnens sinne med omedveten skönhetsglädje, medan den mor, som saknar hemlifvets konstsinne, däremot dagligen pinar barnen genom den oro, den fulhet, den hållningslöshet, hon kring sig utbreder. Under gemensamma vandringar — särskilt när hemmet är på landet — öfverflöda glädjekällorna för den, hvilken förstår att lära barnen se hela naturen som en fäst, från framträdandet af sälgens luddiga “gåsungar“, blåsipporna och lärkan, till den första hvita snön! Det är kunskap och poesi på en gång att låta barnet följa kornet fram till den gröna brådden, det lena axet och det fina mjölet; honungen från klöfverängen och lindblomman till den hvita vaxcellen; fågeln från det spräckliga ägget i boet till flyttfåglarnas färd genom den klara höstluften; äpplet från den rosiga blomman till den fyllda fruktkorgen!

Genom att de vuxna sålunda lära barnet se och förstå naturen, blir hela året för barnet fylldt af lefvande skönhet. Barnen räkna tiden efter det första gökropet, det första axet, den första linnéan, det första smultronet och de första nötterna! De lära sig älska all skönhet omkring sig, som konstnären älskar den. Och äfven den hvardagliga enformigheten genomtränges för dem af innehållsrikedom, när de vänja sig att med alla sinnen lefva, med alla sinnen njuta skönheten, först på barnasätt, i det lilla och enskilda, sedan — då blicken vidgats — i det stora och hela.

Mången kvinna, som själf är känslig för skönheten och naturen, som känner stämningens makt att ge färg åt tillvaron, som genomglödes af minnenas poesi, försummar dock nu ofta att för barnen rikta hemlifvet och söckendagen, liksom fäststunden och hälgen, med denna färg, denna poesi. Men när hemlifvet åter blir en konst, till hvars utöfning kvinnorna erhålla ro och tid, då kommer en af de uppgifter, åt hvilka de med djup skaparglädje skola ägna sig, att blifva den att, genom enkla och naturliga medel, fylla hemmet och barnasinnet med dagliga glädje- och skönhetskänslor.

4. Skymningsbrasan.

Om allt mellan himmel och jord finnas olika meningar. Enstämmiga äro emellertid tankarna om solen och om brasan; åtminstone äro alla nordbor rättrogna sol- och eldsdyrkare!

Men man lefver ej efter denna sin religion. På många sätt beröfvar man sig själf solen — till exempel genom att täppa fönstren med gardiner eller sofva långt in på förmiddagen! Och år från år uttränges brasan af bränslesparande uppfinningar.

Det är icke mera den blossande julbrasan, som ger julaftonen dess ljusskimmer. De väldiga stockeldarna flamma icke längre i de stora öppna spisarna på herregårdarna, ty spisarna hafva måst ge vika för kakelugnarna, som nu i sin ordning ofta stå kalla. Just i vår tid, när man icke längre har ro att hålla skymning eller råd att elda med ved, har man börjat brodera braskuddar, inbjudande till långa pratstunder framför elden i skumrasket, kuddar, hvilkas oföränderligt prydliga skick emellertid visar, att brasan sällan brinner. Som andra gudomligheter före henne är hon förjagad af den prosaiska nyttan, denna gång i gestalt af patenterade kaminer och värmeledningar!

Men med brasan förlorar vårt folk mer poesi och skönhet än om tre fjärdedelar af alla våra skalders och målares värk ginge upp i rök!

Finnes det något äkta nordens barn, som ej först började drömma under stirrandet i den lekande, lockande elden, hvilken omöjligt kunde vara så stygg, som mamma sade? Bar drömmaren äfven gryet till en tviflare i sig, då blef en dag hågen att pröfva eldens egenskaper oemotståndlig: man brände under jubel den ena saken efter den andra, tills pappas tidning eller mormors stickstrumpa blifvit underkastade eldprofvet, eller de små händerna illa tilltygade under något försök att ta fatt den trolska elden. Men hvarken bannor eller brännblåsor kunde minska kärleken till elden: den skälfvande vördnad, hvilken utgör en så stor del af barnets kärlek — liksom af all stor kärlek — blef endast ökad och med den tjusningen.

Och när man blifvit några år äldre, då äro de växlande bilder, glöden dana, barnens käraste tafvelbok, en där de själfva äro de skapande konstnärerna.

“Hvad ser du?“ frågar man hvarandra. “En jätte med ett glödande gap.“ “Jag ser en prinsessa på knä i en skog.“ “Ser du där, ett lejon, med eldögon?“ “Ja, ja, och bakom en riddare med hjälm!“

Hvar och en i syskonringen — ifall man har lyckan att vara flere syskon — väljer i glöden sitt palats. Och många ramlade luftslott under senare år hafva framkallat mindre häftiga sorgeutbrott än det torn, som först instörtade, mången ståtlig villa mindre äkta glädje än det slott, som längst stod upprätt i den falnande glöden.

Och huru många hemska och rörande sagor hafva icke fått sina belysningar af brasan, när barnjungfrun berättat “mera“, “bara mera“, med barnaflocken lägrad omkring barnkammarelden, som lyst i tårarna på deras, af harm eller hänförelse blossande, kinder! När sedan sagorna tystnade, emedan småsyskonen skulle i säng, då afhandlades det hörda vid en brasa i salen; jättehufvuden knäcktes och troll stektes i inbillningen, medan nötterna och äpplena undergingo detsamma i värkligheten. Man täflade om att visa sig duktig genom att — sedan man först brandförsäkrat fingrarna i munnen — nappa de kol, som sprakade ut, och kasta in dem igen. Stundom lyckades det så väl, att en hel brand föll ned och måste in igen med hjälp af eldgaffel och en fyndighet, lik Tummelitens i dennes svåra lägen! När man lyckades med branden växte modet, och man undrade ifall man ej själf genom list och bragd kunnat bortsnappa sjumilastöflarna och hämta prinsessan ur jättens våld?

Allt detta afhandlades, medan falaskan föll öfver glöden, skuggorna djupnade i salens hörn och den döende brasans röda strimmor blefvo så hemska, att man kröp tätt intill hvarandra i tjusad skräck öfver dessa drömda faror.

När så den tiden kom, att man kunde läsa sagor själf, huru många förbud utfärdades icke mot att läsa vid eldsken för ögonens skull; förbud dem man gjorde väl i att öfverträda! Ty om än ögonen ledo en smula — hvad vann icke fantasien af denna läsning framstupa vid brasan, hvars flammor lekte öfver Andersens Eventyr eller folksagorna eller Snorre Sturlason; hvars röda glöd manade fram syner af de blodiga böljorna vid Svoldern och Hjörungavåg!

Intet landtbarn glömmer väl någonsin den stora dag, då man för första gången fick elda i barnkammaren: huru man sprang till själfva vedbacken efter veden; huru man tiggde de torraste spingstickor; huru man tillgrep en hel bunt svafvelstickor, njutande af syskonens häpnad, de som ännu strängt förmanades att icke leka med elden! Ingen minister har med mera oro motsett voteringen om en kabinettsfråga, än en dylik sexåring afvaktat om den nytända brasan skulle ta sig!

Och när sedan den ålder kommit, då man icke längre är liten, men ännu ung, huru drömmas ej just vid brasan de finaste, skäraste drömmar om lyckan vid egen härd! Och huru ofta hafva ej under alla åldrar tårar torkats i brasans sken; huru klart har man icke vid dess ljus blickat in i de dolda gömslena af sin egen eller en annans själ! Huru många rika minnen hafva ej genom brasans trollmakt blifvit frambesvurna!

Man vet icke riktigt hvad en brasa är, om man ej firat skymning invid en dylik, som flammat ur spiseln i någon gammal bondstuga eller prästgårdssal eller kanske allra hälst i en herregårdssalong, en brasa, hvars sken fladdrande lekt öfver de träpanelade väggarna, belyst de mörknade familjeporträtten, glindrat i ljuskronornas prismer, kallat fram ur halfskymningen alla röda färgstänk i de gamla broderierna, all förgyllning på de antika stolarna och uppfört fantastiska dansar i det höga taket. Under tiden måste en kvinnlig familjemedlem af en föregående generation berätta — på det äkta konstnärliga, stilla sätt, där berättaren själf försvinner — och göra alla de romantiska släkt- och ortkrönikorna samtida, lefvande, förfärande och förförande. Medan man, under stirrande på eldens lekande tungor, lyssnade till den lugna, lidelsefria stämman, då vaknade kanske för första gången aningen om lifvets tragik: om lidelser, förtärande som eldslågor, om känslor, hvilka icke af stora vattuströmmar kunna utsläckas.

Brasan glöder aldrig så gyllenröd som i sådana skymningsstunder, utom när två människor i ett nytt hem blicka in i den, under drömmen att bli lyckliga genom hvarandra, och när den flammar som glädjebloss från härden i ett återfunnet hem.

Den religiösa kult, fäderna ägnade härden lika väl som altaret, har egentligen aldrig upphört i våra nordliga bygder, där elden under en stor del af året ersätter solens värme och ljus. Spåren af denna religiösa dyrkan lefva ännu i månget folkord, mången folksed ända från de tider, när vikingar, under af stockelden sotad ås, samlades till sagoförtäljande dryckeslag.

Hvad brasan dag ut och dag in är för fattigman på svenska landsbygden, det anar den, som en höstafton farit förbi bygdens små stugor och i brasans fladdrande ljus sett barnen samlade kring mor, som kokar gröten eller spinner på sin rock, medan barnen med hög röst läsa sin läxa i eldskenet, hvilket breder en stunds glans och skönhet öfver den tarfligaste omgifning. Och far ökar farten af sina nyss så trötta steg, när han ser det vänliga eldskenet lysa ur de små rutorna!

Det är en ännu återstående rikedom för landsbygdens fattiga att, huru stora deras umbäranden än annars äro, de mera sällan än deras likar i staden behöfva sakna eldens lifgifvande inflytande. I fattig mans stuga ersätter den från spiselhällen sprakande tallvedsbrasan delvis varma kläder och närande rätter, lampor och ljus, taflor, musik och poesi. Det var detta den franske diktare visste, som svarade sin dotter, då hon sporde om de båda glimmande punkterna vid synranden:

Men också i fråga om de burgna hemmen finnas de, som tro att hemkärleken står i så oupplösligt samband med eldstaden, att den aftager med denna och alldeles upphör i de land, där elden endast brukas att koka vid! Så mycket sanning ligger väl i denna paradox, att arten af hemkänslan helt visst blir en annan hos de folk, där inga brasor behöfvas.

Men dessa folk äga då en ersättning i rikare solflöden och i allt det myckna, som därmed sammanhänger. De nordbor åter, hvilka ej bland sina käraste barndomsintryck hafva brasan — och dessa stackars människor blifva i kaminernas dagar allt flera — dessa nordbor hafva ingen ersättning. De blifva, om icke sämre, så dock alldeles afgjort fattigare än de, hvilka äga denna heliga eld bland sina minnen. Och därför bör hvar och en, som kan det, låta sina barn växa upp med brasans glädje.

*     *     *

Under dessa funderingar öfver brasan hade jag nästan glömt min egen, hvilken föranledt dem.

Skörnade lågo träden i kakelugnen, färdiga att vid den lättaste beröring falla i sär med rödglödande kol, hvilka snart skulle kallna till en handfull aska, enda återstoden af hvad som en gång var den fina resningen af en glänsande, hvit björk, som speglat sin mjälla vårgrönska i en insjös yta; öfver hvars vajande grenar sommarmånskenets ljusa floder runnit; som på ängens höstdäfna tufvor strött skurar af gyllengula löf; på hvars fina, af rimfrostens silfver omspunna, kvistar vinternattens stjärnor hängt som blåblixtrande juveler.

Stackars björk! All din fägring, all din kraft, all din rikedom, hindrade icke att yxan sattes till din rot, att sågen gjorde dig till ved!

Du blef “värderad“ och du blef “samhällsnyttig“. Men det kostade dig ditt lif ...

Den sista glöden mörknade. Under falaskans gråhvita flagor blänkte dock ännu några kol, ett par heta, glimmande ögon, hvilka tycktes spörja:

“Är då människornas öde annorlunda?“

Ja, svarade det inom mig, människornas öde är annorlunda men ej sällan ringare. Äfven vi ryckas ofta ur den sfär, i hvilken vi lefvat vårt värkliga lif, bort till nyttans värld. Men där bli vi icke, som trädet, lifvande, värmande skönhets- och glädjebringare. Vi förtorka, vi förbränna icke. Men först när vi inse att vi måste förbrinna, ifall vi skola lyckas göra lifvet varmare och skönare för oss själfva och för andra — först då skola våra människoöden i innehållsrikedom kunna jämföras med trädets, hvilket falnar på vår härd!