— Du kan inte parera 132 millioner infört vete med 18 tusen utfört, även om du tar 27 millioner utförd havre med; och du har ändå infört 92 millioner råg och 27 millioner majs, allt kilogram! Vad lever Sverige på?
— På trä och järn!
— Nej, det finns inte ett stortimmer, inte ett mastträd kvar i Norrland, säger somliga; andra säger det är lögn; svaret beror på valkorporationens intresse för stunden; vi exportera endast gruvkäppar och »planchettes» säger sågverksägaren, om han är till vänster, vilket förnekas om han är åt höger.
— Nå järnet då?
— Vi exportera järn, det är säkert, men vi importera också; 162 millioner kilo stångjärn är utfört, men 21 millioner infört; 91 millioner gjutgjärn är utfört, men 50 millioner är infört, och vi ha köpt 55 millioner kilo av järnvägsskenor i utlandet på ett år. Vad lever Sverige på?
— På vigilans, svarade doktor Borg utan betänkande.
Isak log.
— Ja, på vigilans, men sådant brukar sluta med krasch, när räntorna icke kunna betalas, och ibland slutar det med finka, om man är befunnen vårdslös gäldenär. Tänk om hela Sverige skulle ryka in som vårdslös gäldenär?
— Ja, svarade doktorn, det var Arvid Falks mening en gång, när han gick på muren ännu och profeterade för döva öron.
— En konstig kropp den där Falk, som slutligen råkade i strid mot sig själv … invände Isak.
— Nej, det kan jag inte finna, klippte doktorn. Han experimenterade med ståndpunkter, och som samvetsgrann laborator anställde han kontrollexperiment, ställde sig försöksvis på motståndarens sida, läste mot i korrekturet, prövade talet nerifrån, och när motexperimentet utföll negativt, återvände han till den beprövade utgångspunkten. Det där begriper ni inte. Men Falk hade klargjort sig, om han använt Kierkegaards metod. Denne diktade författarpersonligheter och gav sig en ny psevdonym varje gång. Victor Eremita är en annan än Johannes Climacus; Constantin Constantius är icke Johannes de Silentio, men alla tillsammans äro Sören Kierkegaard. Falk var en vivisektör, som experimenterade med sin egen själ, gick alltid med öppna sår, tills han gav sitt liv för vetandet, jag vill inte begagna det missbrukade ordet sanningen. Och skulle hans samlade skrifter komma ut en gång, borde icke ett ord ändras, utan alla motsägelser lösas i den gemensamma Kierkegaardska titeln: Stadier på Livets väg.
Nu plaskade ångbåten in i Kyrkviken, och passagerarne måste råkas vid landgången, vänner och ovänner.
Redaktör Gustav Borg var född i Bergslagen av adlig ätt. Fadren var länsman, och höll strängt på sitt adelskap; uppfostrade sina söner i en viss högfärd, som isolerade dessa från medelklassen, utan att giva dem introduktion i överklassen. Sönerna, Gustav och Henrik, studerade vid Västerås gymnasium och voro kamrater med några av högadelns ättlingar, men dessa ville icke närma sig; de låtsade okunnighet om adelskapet Borg.
Emellertid växte länsmanssönerna upp; enkla i det yttre, men med klackringar på pekfingren och kronor på rakdonen, iakttogo de sig i sitt uppförande, höllo sig uppe som man säger, och voro beslutna att adla namnet genom kunskaper och befordran.
Men när det led fram mot tiden då adeln skulle »avskaffas» blev Gustav student.
Han for till Uppsala och skulle skriva in sig i nationen hos kuratorn. Den tiden stod det ett nob. (nobilis) efter alla adliga namn i studentkatalogen.
När nu kuratorn skrev in Borg i matrikeln glömde han sätta nob.
Gustav Borg flammade upp och frågade om kuratorn ville beröva honom hans arv och eget, hans traditioner och familjeära.
Kuratorn förhöll sig lugn, men frågade:
— Är Borg verkligen svensk adelsman?
— Verkligen? Vad vill det säga? står jag inte i adelskalendern?
Kuratorn, som själv var adelsman och kände skråets hemligheter, svarade med en blinkning:
— Jo! i adelskalendern!
— Nåå? återtog Gustav.
— Ja, si adelskalendern det är en bok, men ättartavlorna, si det är något annat. Känner herrn inte ättartavlorna, Anreps ättartavlor?
— Nej, jag har inte sett dem, men det lär vara en skandalbok.
— Ska vi se på’n då, svarade kuratorn och tog en volym från skrivbordet. — Det är en märkvärdig bok det här; den började utges för länge sen och sista häftet kom häromdagen. Alldeles som om boken vore beställd; och det är kanske den som kommer att stänga Riddarhuset — nu ska vi se: B; B, O; Borg. Adeliga ätten Borg numro 1570. Det står ett kors efteråt och det betyder att ätten är utdöd.
Den unge studenten kände bokstavligen att han dog; och han föll ner på en stol. Men när han hämtat sig, försökte han gripa efter halmstrån:
— Då äro vi adopterade!
— Adoption finns icke efter svensk lag, och herrn förstår väl att om man kunde adlas medelst adoption, skulle varje rik grosshandlare ha låtit adoptera sig av en fattig förfallen adelsman för en hacka. Ja, ni vet ju att de säljer riddarhuspoletter eller fullmakter just nu.
Gustav Borg tummade sin klackring och gjorde ännu ett utfall:
— Jag kan icke förklara detta; min far är utan skuld, ty han är absolut hederlig!
— Ja, det har jag icke förnekat, men urfädernas missgärningar gå igen, och om ni vill se något kostligt, ska vi slå upp en av de argaste Riddarhustalarne, som fäktar för sitt arv och eget. Se här står; ätten adlades av engelske konungen Karl I vid hans besök i Dublin 1652. Nu halshöggs som bekant Karl I år 1649, så att hans besök i Irland 1652 måste kallas huvudlöst, men ändå huvudlösare hans adling av en upprorisk irländare. Ser ni det är sådant som gjort vår adel misstänkt, och alla dessa utländska ättartavlor äro i synnerhet mycket sjuka. Har ni hört såna anor vår Riddarhushjälte har? Jag skall försöka läsa några av de 42 uppräknade. »Felimlomkdode; King; Ferghis Avrenoudh (skottarnes konung); Eochy; Collumium.» — Vad ger ni mig för Collumium! Antingen har avskrivaren dabbat sig eller har någon svängt ihop namnet. Det ska herrn inte vara ledsen för, ty snart är det bättre heta Anderson än Gyllensparre; då går ingen och nosar i ens prästbetyg och letar under sängarne som den här Anrep gör. Kan herrn tänka, att en tjyvgubbe till boktryckare har räknat ut att 60 ätter äro födda i oäkta säng, eller härstamma från ungkarlssoffan. Och att våra största Riddarhushjältar äro utländingar; att i reformministären sitter holländare, tyskar, all världens folk; och räknar man från mödernet, så har man Afrika och Asien med. Curry Treffenberg, den komika patrioten, är zigenare; och ambassadsekreteraren —sky är polack. Så att, de ska vi inte vara ledsna över. — Emellertid; nu skriver jag inte nobilis eller nob, ur vilket Thackeray har härlett ordet snob! för resten!
Detta var en våldsam uppryckning för en ung student; han slängde klackringen, for hem till sin far och bannade över dem, som låtit honom gå med falsk ursprungsbeteckning. Fadren befanns oskyldig, men behöll sin klackring. Vid anställd undersökning på Riddarhuset hänvisades han till Vapenboken som säker källa; och där befanns vapnet vara struket i hundra år, men efter nya hundra år insmuglat igen.
— De ha fuskat förstås! avklippte riddarhusvaktmästarn, som var van vid sådana där manövrer.
Men Gustav Borg och hans bror Henrik, de gingo skamsna i flera år och kände sig som förfalskare; men så ryckte de opp sig, och fingo en sådan avsmak för allt som var falskt, att de avgjort ställde sig på deras sida som vid 60-talets utgång fordrade revision av allt gammalt fusk både i stat, kyrka och samhälle.
Vid universitetet i Uppsala gick det med Gustav Borg som med så många andra i den perioden. Han kände sig sjunka ner i urtid och ofrihet; en atmosfär så olik allt han drömt sig; ett tryck uppifrån så olidligt, emedan ursprunget icke syntes. Dessa lärare, som hade hans öde och framtid i sin hand, de bestämde vad han skulle tänka och känna, men under lärarnes stodo kamraternas tyranni. Studentkåren hette en tyrann. Nationen hette en annan. Dessa utfärdade proklamationer, avsände krypande telegram till storheter som han icke vördade, tvärtom. Nationen invalde hedersledamöter, som han icke ansåg vara någon heder att stå under, men det skedde i nationens namn, alltså även i hans, emot hans vilja.
Det var en 30 november som han skulle känna klyftan mellan sig och de andra. Carl XII skulle firas, och han stod med studentkåren och hörde buskonungens »sedliga storhet» prisas.
Det kokade i honom, och när på aftonen nationen hade svyck, gick han fram till bordet, och anhöll få inlägga sin reservation mot Carl XII:s-talarens anförande. Hur han kom till ordet, begrep han icke själv; men han hade helskägg och en väldig bergslagsstämma, som imponerade på de mestadels skägglösa ynglingarne, och han kände sig lyda en maning som var oemotståndlig och därför verkade oemotståndlig. Så här föllo hans ord ungefär:
— En nation, som vördar sina stora minnen, den handlar visserligen rätt; men ve honom som kallar det orätta rätt och det onda gott. I han i denna afton framburit veftoffer åt en ond man, och det är en skam. De döda existera ju icke, äro skuggor, och det som icke finns borde man icke tala om. Man säger visserligen att vi efterleva i våra gärningar, men jag vet ingen av Carl XII:s gärningar, som kan ge honom ett skenliv i vårt minne. Sveriges förstörare ha vi firat som ett nationalhelgon denna afton; ja, ni vet lika väl som jag att han fördärvade allt manbart folk inom riket; ni vet lika väl som jag att han genom samvetslöst utskrivande av folk fördärvade näringar och handel, samt lade svenska jorden i vanhävd. Ni vet kanske icke vad vanhävdad jord vill säga, och vad ödehemman är! Det är att skörda ogräs, där man sått råg! — Men er hjälte — som icke är min! — var den osedligaste människa som levat; ty den som utan att blinka offrar sitt land och sitt folk för egen äregirighet, han är den osedligaste. Och den som i likhet med Carl XII får upp ögonen för sina misstag, men icke erkänner och rättar dem, han är osedlig.
Svenskarne är ett konungskt folk, gunås! Greker och romare voro det också, så länge de voro vilda. Slavsinnet begär att få lyda, därför att det är bekvämare, och därför äro svenskarne ett slaviskt folk. Man har kallat oss för lakejer och med rätta …
Här började mummel i nationssalen, och det retade vår bergsman, så att han gjorde en kadens och ändrade tonart.
— Lakejer, ja, ty idealet för en svensk är att bli ämbetsman och få pension, vara med på ett hörn och härska genom att lyda, lyda en förman.
Vid mumlets övergång till gny, eldades talaren ytterligare, och erinrad om den miljö i vilken han rörde sig, slog han in på det skämtsamma allvaret.
— För att bli konungens trotjänare, senare troman, har staten som bekant upprättat universitet. Ni vet ju, lika väl som jag, att det kramet som här utminuteras i de fyra fakulteterna endast avser att göra oss till ämbetsmän, ty om jag blir komminister, notarie, vice lektor eller provinsialläkare, så är jag i alla fall ämbetsman. Det där vore nu inte något att säga om, såvida icke visdomskällan vore så svåråtkomlig. Varför visdomen skall vara så dyrköpt, kan jag icke förstå, om icke någon ville upplysa mig om att det är så ont om platser. Ni vet ju hur svårt det är att få en plats; man söker nämligen icke en plats i hovrätten, som man söker en anställning i en butik, utan man kallas. Det är kallelsen det således beror på, och kallelsen beror på nådavalet. Denna egendomliga valakt visar sig redan vid examen. Somliga med goda läshuven få icke examen, under det andra med dåliga huven få den. Det är predestinationen! Och tro mig, att allt som här utläres från föreläsningar och kollegier, det kan man köpa i boklådan. Med en väl organiserad bokhandel och vederbörliga examenskommissioner skulle man kunna stänga universiteten, där man ligger bort sin tid och super sönder sina nerver. Universitetet är en kombination av kloster, krog och bordell; universitetet är en skola — en skola för högfärd, förtryck, lättja, avund, kryperi. I dessa dagar, då stånden avskaffas, borde lärda ståndet också strykas. Vad är lärdom för slag? I dag är du olärd i romersk rätt, men i morgon köper du i boklådan en liten bok om romersk rätt, och i övermorgon vet du vad romersk rätt är. Detta är lärdom, som vi äro så sturska över. I dag vet vi icke att Carl XII lät sätta prästen Boëthius på Danviken, därför att han predikat om vådan att ha en femton års lymmel på tronen, men i morgon köper vi en svensk historia, och så veta vi det! (Ser ni jag kom tillbaks till ämnet ändå!) I dag veta vi icke att Carl XII var rubbad, men i morgon anlita vi bokräkningen, och då veta vi det! Mina herrar jag ber att få utbringa en skål för en väl organiserad bokhandel och en oinskränkt kredit, så slippa vi uppleva dagar som dessa, då man av okunnighet firar Sveriges förstörare, mordbrännaren, storinkvisitorn, falskmyntaren Carl XII i den egenskap han mest saknar, nämligen sedlig storhet.
Resultatet blev det man förutsett. Gustav Borg blev omöjlig vid universitetet. Och därför besökte han aldrig föreläsningar utan skaffade sig en bokräkning; valde således sina lärare själv, och mest utländska, ty några svenska fanns inte. Det visste ju varje student att professorerna själva hämtade utifrån; de största läroböckerna voro ju på tyska, särskilt medicinarnes, teologernas och esteternas.
Efter tre års fria studier fick Gustav Borg se sin yngre broder Henrik inträda vid akademien. Två bröder av samma kull, men så olika hade man sällan sett. Den äldre blond med blont helskägg, german till typ, härstammade från fadren; den yngre svart och utvecklad man vid sexton år, en vit afrikan, räknade tydlig härkomst från moderns sida, vars far haft någon förbindelse med tropikerna, efter vad traditionen förmälde.
Dessa bröder hade icke dragit jämnt. Den yngre hade såsom yngre blivit tryckt av den äldre, och de få år, som skilde, kunde aldrig utplånas i den äldres sinne. Han hade fått vanan från barndomen att se ner på den lille, förakta allt vad han sade, behandla honom som dumhuvud och så; vilket är det vanliga fallet i familjer. Nu vid universitetet visade sig skillnaden ändå mera bjärt. Gustav var svensk och bergslagsman, något ursvensk, som höll på det fosterländska men med reservationer, under det Henrik såsom exotisk icke kunde känna svenskt, vilket han icke rådde för.
Vid en diskussion om förfädrens minne, kunde också Henrik ge sin replik åt brodern som så här:
— Jag tycker det för mig vara lika falskt annektera era anor som vårt adelskap varit. Min svarta morfars far dansade kring en kanelbrasa vid ekvatorn, och han kunde omöjligt ha firat Carl XII, lika litet som en skåning kan med själ och hjärta deltaga i en Gustav Adolfs fest, emedan Skåne var danskt vid trettioåriga krigets tid.
Broderns svar uteblev icke, och det var stående: Lützen.
— Varför fira vi våra nederlag och vår vanära? invände då Henrik. Er konung (han sa aldrig vår!) stupade vid Lützen, och katolikerna firade segern; spelet är ju vunnet när kungen är matt, och Wallenstein blev icke slagen. Efter Lützen förnyade svenskarne förbundet med kardinal Richelieu och inlockade franska trupper i Tyskland. Därför är svenska namnet förbannat av tyskarne efter Lützen. Tänk er också att framkalla en fransk invasion; att dra in urfienden gallern i landet, som ju skulle vara vår vän! Därför upprör det mig att läsa ert avguderi av den råa busen Banér, som härjade Sachsen och brandskattade Böhmen, men är mest berömd för sina återtåg.
Då tog Gustav eld. Carl XII hade han slopat, men Gustav Adolf och Johan Banér fick man icke röra vid.
— Är du svensk du? skrek han.
— Nej, jag är världsborgare! röt Henrik.
Gustav tog ner ett Wredes-gevär från väggen, och Henrik drog blank en Upplands-dragon-sabel — och så skämdes de; slöto fred till ett härnäst, som snart nog infann sig.
Men det fanns andra differenser och mera djupgående. Gustav arbetade på förnyelse av det gamla, men Henrik verkade för framtiden.
— Det nuvarande gamla är så ruttet att det håller inte ta i. Det här med monarki och tillbehör är ju bara nådår för ancien régime; den skall multna ner själv och bilda strö åt det nya att växa i; den kan icke förnyas, därför lever den på korruption: ordnar, akademier, tjänster, befordran. Vi, som tagit arv efter revolutionen ha annat att tänka på, och vi betrakta det där bara som läkarne betrakta prostitutionen: något som man icke kan ändra tillsvidare, men som måste tolereras — ett maison de tolérance, enfin!
Henrik var liksom född med dessa begrepp om att samhället skulle pånyttfödas, och att detta kunde ske omärkligt under en gammal statsform, som slutligen undergrävd skulle falla i aska av sig själv.
Bröderna sletos tills de lämnade akademien, den äldre utan examen för att bli journalist, den yngre utexaminerad som läkare.
*
Gustav Borg grundade en tidning i huvudstaden, och brodern Henrik var med. De hade ärvt sin fader och placerat förmögenheten i ett tryckeri. Men Henrik ökade sitt kapital genom sparsamhet och omtanke, så att han slutligen ägde största delen av tidningen. Bröderna kivades, men höllo ihop. De gifte sig, fingo barn, nya tvistefrön. Slutligen blev spänningen under årens lopp så stark att en brytning måste komma. Och nu var den kommen.
*
80-talets zoologiska världsförklaring eller veterinärfilosofien hade åtminstone icke förfinat sinnena, men det kunde man icke begära; och lite förvildning då och då är bara vila. Slagorden voro: kamp, kamp om allting; hugg för dig, ingen bjuder; var fräck, så går du fram! De gamle, som lärt annat, eller att de saktmodige skola besitta jorden, blevo försagda först; men sedan amerikaniserades de också och togo upp kampen, så att hela samhället visade sig som två befästade läger, med gemensam lösen: alla medel äro tillåtna! Alla hjälptrupper voro goda, och när männen nu stridde, voro de nog oförsiktiga ta sina kvinnor bak på stridsvagnarne; bakom först, sedan framför, ty med djurteorin följde den vidskepliga fruktan för honan som alla djur äga. Det som hos de gamle var nedärvt galanteri, vördnad för makan och modren, ett godvilligt offer av ett kristligt sinne, blev här mänsklig rättighet, det vill säga teoretisk orimlighet. Fega män kröpo bakom sina kvinnor, sköto sina kvinnor för sig; de begagnade varandras kvinnor som stickvapen och dynamit; och mången stark man, som var oövervinnerlig själv, blev sprängd i luften just i sin fasta borg, familjen. Fienden revolterade hustrun och barnen, och så var fästningen förrådd. Det var ingen snygg strid, men den vände opp och ner på gamla begrepp om äktenskapet som ett livstidsengagemang, det gav omsättning och rörlighet; en hälsosam osäkerhet, som höll personen kort, alltid vaken, på sin vakt; ständig förnyelse under ett hejdlöst framåt.
*
Doktor Henrik Borg hade gift sig med en norsk dam av Nora-typen; den falska martyren, den hysteriska tokan, som aldrig existerat förrän hon uppstod i en atrofierad manshjärna, när den började känna sig i nivå med kvinnor och barn. Men hon var även hopbakad av allt detta jux, som då sändes ut från de norska folkhögskolorna; hon trodde sig till exempel tillhöra en ung nation, full av älskvärda ungdomsfel. Det skulle föreställa den norska nationen, som är urgammal, äldre än den svenska och så, att Sveriges historia får börja i de norska konungasagorna. Hon hade gått igenom Kristianiabohêmen, och det var hennes sak; men i sin dårskap svärmade hon samtidigt för Svava, handskekvinnan. Nu ville hon ha rena ynglingar, och hennes första sak mot doktorn var, att han icke var ren.
— Men det var icke du heller, svarte den osminkade doktorn.
När då hustrun bara svarade med en min, som kunde betyda: Jag? Det är en annan sak! då förstod han, att här gäller icke likställighet utan tyranni, och som tyrannhatare drog han svärdet.
En oregerlig människa, oemottaglig för skäl, fakta och logik, kan man icke drabba länge med; man överger ett värdelöst slagfält, och man inlåter sig icke med en obeväpnad. Men han stannade i ormgropen tillsvidare, för barnens skull, avvaktande den stund, då han var säker, att barnen icke skulle sakna honom om han gick. Detta var ett egendomligt drag hos den tidens män, att deras känslor för barnen voro starkare än mödrarnes, vilka syntes förlora de sunda instinkterna och sökte uteliv, under det männen ännu svärmade för hemliv.
Under en berömd skilsmässoprocess förekom således den ovanliga tillvitelsen mot en hustru från mannens sida, att han fick sitta ensam hemma om kvällarne, medan hustrun satt på krogen med hans vänner. Den fräcka och enfaldiga kvinnan vågade invända, att det var mannen, som lät henne sitta ensam (på krogen), och därför fick han stå sitt kast.
Doktor Borg stod allena i sin strid; och han försökte just ur den gängse nya världsåskådningen bevisa sina vänner, att om de voro följdriktiga, de måste stå emot könsförblandningen. Han försökte med den hela naturen genomgående arbetsfördelningen såsom ledande till kraftbesparing och fullkomning.
— Åt mannen styrkan och utarbetet; åt kvinnan skönheten och innegörat! Ju större skillnad på könen, dess bättre avkomma. (Differentieringslagen.)
Men det gick inte; även de starkaste naturalister kunde »ingen skillnad se på könen». Och de startade den ena kvinnliga storheten efter den andra; de funno en salighet i att visa sin underlägsenhet under kvinnan.
— Detta är pederasti eller självkränkning, brukade doktorn då bryta ut. Ni har ju förlorat all självkänsla som män, då ni känner er under; och efter ni känner er underlägsenhet, så är ni väl underlägsna då!
Underligt var det, men en del av de ledande männen voro perversa; många beljögos visserligen, men en del voro notoriska, liksom en del synliga kvinnor voro misstänkta eller förvunna.
Så kallades doktorn kvinnohatare, naturligtvis. Det skrämde honom icke, ty han visste, att det var lögn. Och han kunde svara:
— Jag är icke barnhatare, därför att jag erkänner barnets underlägsenhet under kvinnan; och jag är icke kvinnohatare, därför att jag insett kvinnans rudimentära tillvaro. Men ni kan inte observera och inte tänka. Ni äro aftertänkare, som sakna hämningcentra mellan stora hjärnan och lilla …
Emellertid, han hade krutet i sin källare och skulle nu sprängas i luften; attentatet var planlagt av hans egen bror, redaktören. Som doktor Borg var en rättvis man, hade han, som vi veta, försvarat norrmännen i deras rättvisa frihetssträvan och var således av högern kallad norskvän, men när nu han levde illa med sin hustru, som var norska, så gjordes han mot sin vilja av vänstern till norskhatare. Han hatade sin onda, dumma hustru; hon var norska, ergo var han norskhatare. Denna enfaldiga slutledning gick i partimännens mjuka hjärnor, och det var nog att göra honom misstänkt ha »svikit fanan»! Att han icke gick med på kvinnogalenskapen var nog få honom till konservativ.
— Han är i botten en konservativ d-l, var nu Gustavs ultimatum.
Men när det icke bet på björnpälsen, så försökte han med kjolvägen.
Dagen efter sin avsättning gjorde han nämligen visit hos svägerskan, fru Dagmar. Med ett vackert namn hade denna förenat en medfödd skönhet, som hon gjorde allt för att dölja och vanställa. Ett vackert hår hade hon klippt av, för att slippa erinras hon var slavinna (doktorn hade däremot lärt sig, att långt hår var den frie mannens och att alla fångar klipptes); en vacker hals dolde hon under fadermördare för att glömma hon var kvinna; sina små fötter hade hon gömt i för stora smorlädersskor, som lagt sig i veck, vilka alstrat skavsår; allt som var fult hade hon letat ihop till sin toalett, och allt som såg elakt ut hade hon samlat i sitt hem; elakheten lyste ut från varenda möbel, från gardinernas färger och prydnaderna. Man såg trotset mot mannen, vars skönhetssinne var känt, och man förstod, att hela dekoreringen var gjord i en bestämd avsikt att såra mannens goda smak. Hon ville visa sitt oberoende, sade hon, när hon ådagalade sitt beroende av sin ondska.
Emellertid: svågern Gustav togs emot i ett ostädat rum; och han såg straxt på två små glas med skvättar, att där varit fruntimmersfrämmande. Som han var fullkomligt inne i rollen och situationen, visste han här icke var lönt att inleda med artigheter, aldra minst rörande utseende och toalett, vilket varit en »skymf mot hennes kön».
Svägerskan hade aldrig tyckt om Gustav, men i samma stund han blev fiende till hennes man, älskade hon honom. Det var därför samtalet genast antog en synnerligt vänskaplig karaktär.
— Nå, Dagmar, började alltså svågern; din man ställer sig som riksdagskandidat för liberala partiet.
— Är han liberal? avbröt genast fru Dagmar, som fått repliken i munnen utan att märka det.
— Ja, nog kan man kalla honom det, alltid, svarade den illsluge svågern.
— Kalla, ja? men han är ju konservativ …
— Du menar i vissa frågor, då?
— Ja, jag menar det; i kvinnofrågan är han reaktionär, och måste bekämpas. Dessutom är han norskhatare!
— Ånej, retade Gustav; han är ju gift med dig!
— Ja, det är just därför jag kan döma honom! han kallar Ibsen för en tosk och Björnson för en käring. Är inte den norskhatare?
— Det kan väl icke vara hans allvar?
— Stod han inte på Lage Langs fest och kallade norrmännen ett djävla folkefärd, och så skällde han ut sin hustru; men jag har redan varit hos advokat …
Nu ljusnade Gustav Borg, ty det var ändamålet med hans besök, att få veta hur långt det var gånget.
— Varför skall ni skiljas? gentog svågern med en äldre broders hela deltagande. — Tänk på barnen!
— Dem skall jag nog sörja för!
— Är du säker han släpper dem?
— Jag tar dem! svarade frun med en visshet, som icke lovade en fredlig lösning på frågan.
— Du tar dem icke, ty domstolen dömer efter att ha hört båda parterna.
— Domstolen har intet med mina barn att göra! skrek fru Dagmar.
— Jo, min vän; och vad din man kommer att andraga emot din lämplighet som mor, blir ganska avgörande; ty han är läkare och känd som en trovärdig person.
— Han? Den största lögnare som går på jorden!
Nu var luntan tänd, och mer begärde icke Gustav Borg. Han ville dock blåsa lite på’n innan han gick.
— Men min kära vän, tänk på vad du gör! En skilsmässa nu skulle förstöra hans utsikter till riksdan och det vill du inte; särskilt får han kvinnorna mot sig, och du vet hur de liberala äro kusade av sina kvinnor.
— Det är just vad jag vet, och därför skall jag låta bekämpa honom i kvinnotidningen!
Punkt! Nu brann det med låga och Gustav kunde gå. Men innan han gick, pekade han på de små glasen och sade, vänligt, i förtroende:
— Låt inte sånt där stå framme, Dagmar; det kan ligga emot dig vid processen!
— Dricker inte han också? gnistrade fru Borg.
— Jo, min vän! men inte om förmiddagarne!
Därmed var det mötet slut.
*
Men medan detta pågick här, ägde ett annat möte rum hemma hos redaktören.
Kamp var det på alla punkter, men vid kampen om makten den gången gällde det bestämma vad som skulle vara liberalt. Då alla levde i utvecklingsteorier, rörde sig äregirigheterna om att få vara med i utvecklingen, befordra utvecklingen. Därför kämpades om att få avgöra vad som var utveckling; några trodde, att det var allt som rörde sig framåt, men när man såg gamla missväxter och sjukdomar utveckla sig med hisklig fart, så blev man lite tvehågsen; och slutligen upptäckte man, att utveckling här endast kunde betyda framåtskridande i mänsklighet, till skönhet och lycka, befordrad genom rättvisa och billighet. Men i partistrider tas ingen reson; man hissar flagg och säger: nu är du fienden! Doktor Borg, som tog reson, skulle nu falla på sin resonlighet. När norrmännen 1885 kränktes i sina heligaste rättigheter, hade doktorn orädd tagit deras parti. Men när faran var över och de kunde hjälpa sig själva, och till den grad att de hotade med krig, då ansåg han vidare handräckning överflödig; och efter han var mantalsskriven som svensk, tyckte han det var oriktigt gå med fienden. När han i sin familj från hustrun aldrig hörde annat än norskt bondskryt från morgon till kväll, och hur dumma och obegåvade svenskarne voro, så tröttnade han ändock icke att giva rätt där rätt fanns. Men denna svenska ridderlighet, vilken även yttrade sig i demonstrativt hyllande av norska stormän, förstods icke, utan man hade till och med sett norska tidningar håna svensken för att artisterna hade festat Lage Lang.
»Den fege svensken», hette det, »svensken kryper», »Norge tar ledningen» och så vidare. Så länge detta var osant, verkade det icke på doktorn; men när en dag kryperiet blev verklighet, då de avundsjuka, lågsinnade svenskarne, käringarne i synnerhet, började systematiskt upphöja allt norskt, även det medelmåttiga, på sina egnas bekostnad, och i bestämd avsikt att nedsätta sitt eget, då sa han stopp! Men då föll han och kallades norskhatare. Hans familjefrid var ute och hans kandidatur till riksdagen var i fara. Brodren Gustav var av naturen storsvensk och i hjärtat fientlig mot norrmännen, men han lät bestämma sig av politik, intressen och passioner, och därför begagnade han norska frågan mot sin bror. Denna falska taktik retade den ärlige doktorn, och han gick mitt in i broderns fästning för att spränga honom i luften.
Det var hos fru Brita han gjorde sitt besök, medan Gustav opererade hos fru Dagmar.
Fru Brita satt i sin villa; hon kallade den för sin därför att hon medfört pängar i giftet, men Gustav kallade den vår, emedan lagen stadgade makars egendoms-gemensamhet. Det var ett stort trähus med femton rum och två kök. I det ena köket hade Brita sitt skrivrum, där hon skrev sina föredrag, sina artiklar, sina brev, det enda rummet, där hon kunde få vara i ro för sina många barn; hon hade sju stycken.
Med sin otroliga godmodighet tog hon emot svågern Henrik trots hans brutala konversation på ångbåtsresan.
— Hör du, min gumma lilla, började han; om jag säger dig, att vi måste neutralisera Gustav, så betyder det inte att jag ämnar kompromissa med dig.
— Vad har han för sig nu då?
— Jo, för det första motarbetar han tidningen; för det andra vill han hindra min kandidatur, och för det tredje spelar han på börsen med era pängar.
— Med mina pängar?
— Nej, med era; men det är lika klandervärt!
— Spelar han på börsen?
— Ja, de ha lärt sig, de här gamla gökarne!
— Hur ska jag kunna hindra det?
— Du ska skiljas!
— Menar du det?
— Ja, det menar jag. Ert äktenskap har spelt ut sin roll, och ni ska inte sitta och ruttna tillsammans; ungarne äro flygfärdiga och boet ser inte trevligt ut.
— Så du talar!
— Ja, så talar jag! Ni ha upphört vara makar för länge sen, och nu gäller det barnen, att de ska få leva och andas. Fadren har gjort sitt, och nu trycker han bara, förtrycker, hindrar, förkväver! Weg med honom!
— Och du är far själv!
— Ja; just därför vet jag …
— Spelar han på börsen?
— Jaså? I kaffe och socker? — Jaså?
Här gjorde fru Brita en paus, och som hon var snabbtänkt, hann hon under den pausen fatta ett beslut. Hon reste sig och gick till ett obegagnat isskåp, där hon förvarade viktiga papper. Hon letade, och när hon funnit, återtog hon samtalets tråd:
— Jag har icke äktenskapsförord visserligen, men jag har något annat; jag har brev.
— Akta dig för brev, Brita; inför domstol svänger de sig ifrån brev; de säger antingen att de inte skrivit dem, eller att de inte menat så och så, att det var skämt bara. Nej, du skall ha ett faktum, hälst ett flagrans delictum.
— Va ä de?
— Det är den brottsliga handlingen begången i två bergfasta vittnens närvaro.
— Nej, det vill jag inte!
— Inte i dag, men om du låter händelserna utveckla sig, kanske du vill senare.
— Jag har blundat, jag har förlåtit; jag kan sägas ha medgivit, men när det gäller mina barn, deras arv och framtid, så är jag inte att leka med. För övrigt; man kunde tänka sig, att han samlar till — — — ett nytt äktenskap med henne.
— Efter dina tankar gått i den riktningen, så: håll ögonen öppna och skriv framför allt ingenting på papper, som han lägger för dig! Du vet jag inte är någon blind anhängare av er kvinnor; men rätt skall vara rätt!
— Du hatar din broder?
— Det är väl lite för mycket, men jag väpnar mig mot en fruktansvärd fiende … Rörande det; vet du om Gustavs kontrakt med Holger?
— Ja, Holger skall betala ett stort årligt arrende till Gustav för tidning och tryckeri.
— Vet du hur stort?
— Nej!
— Nåväl, det är så stort att han icke kan gå i land med det.
— Har Holger ingen hållhake på honom då?
— Jo, han har sin amerikanska fräckhet!
— Hur skall det där gå?
— Vi få hjälpa honom! svarade doktorn och räckte svägerskan handen. För nu blir det strid, på liv och död!
— Vill du inte stanna till middan? frågade fru Brita, jag vet inte vad jag har, för jag sköter inte hushållet?
— Nej, tack min vän, jag kan inte sitta till bords med den mannen, som just nu har inträngt i mitt hem för att mörda mig.
— Är han hos dig?
— Ja, han skyr inga medel; vilka han begagnat härvidlag, får jag veta när jag nu kommer hem. Adjö med dig! Brita.
Förre redaktören hade funnit sig i sitt öde, levde på landet och skrev sina artiklar. Nu en sommarmorgon satt han på sin veranda och väntade tidningen för att få läsa sin sista ledare. Det var en listig bit, som han hoppades mycken effekt av; den handlade om det liberala program, som kandidaterna skulle besvärja vid valmötena, och den hemliga underförståelsen var att peka ut brodern Henrik såsom konservativ. Det var skottet i vattenlinjen, som skulle sänka slagskeppet. Gustav satt och njöt i andanom, hörde sina giftiga ord i örat, såg i syne hur brodern öppnade bladet för att leta sin artikel, och hur han fann den andres, vilken kom som en stjärnsmäll mitt i pannan. Han njöt i tankarne så att han log; rullade en femtonöres-cigarr vällustigt i mungipan, tände många tändstickor och fnös.
Slutligen kom tidningen.
Han reste sig och tog en fäktarposityr under det han vecklade upp bladet, krängde ut och in på det, för att läsa sin godbit på andra sidan.
Den fanns där icke! Han sökte på tredje sidan. Den fanns där icke!
Med tidningen sammankramad rusade han till telefonen och fick upp redaktionen. Sonen Holger satt vid apparaten och tog emot stöten:
— Varför är inte min artikel inne? frågade fadren med fräsande stämma.
— Nej, vi kunde inte trycka’n, svarade sonen.
— Men jag såg den uppsatt; läste korrektur på’n, och …
— Vi kan inte trycka sånt där nonsens! svarades från sonen igen.
Då slocknade fadrens röst; han försökte ryta, men blev stum. Och stum gick han ifrån telefonen, tog hatt och käpp för att komma ut i skogen.
När han gick förbi Britas köksfönster, såg han henne sitta med bladet i ena handen och pennan i den andra; hon skrev, skrev mot honom, sin man, under det sonen ryckt pennan ur hans hand vid självförsvaret.
Han krympte ihop, han förintades. Han som grundlagt denna tidning, skrivit upp den till en maktställning och förmögenhetskälla, han förvägrades att skriva i den, av sin egen son. Och han tänkte på Kung Lear, på undantagsmannen, på den avsatte. Han började gå, ut åt ägorna, genom hagar och ängsmarker.
Vad hjälpte leva länge och lära, då slutligen erfarenheterna icke dugde? När han var ung, fick han alltid höra, att visdomen först kom med åren, efter de många åren i livets skola. Han hade gjort sin skola; han hade sett allt detta uppkomma som nu var; därför förstod han det bättre än de andra, menade han, och likafullt slängdes han som en utnött viska, behandlades som en gammal idiot.
När han gått sig svettig, lugnade han av, steg upp på ett berg, varifrån han såg ut över havet i fjärran. Detta svalkade honom, och det oändliga rörliga därute gav honom kraft. Han satte sig på hällen och tänkte över sitt öde. Ännu kunde han leva i trettio år, en hel mansålder; han kände krafter att upptaga strid, att kunna hålla ut, att i nödfall vänta på fienderna, som uttömde sina krafter i en lönlös jakt efter det blåa intet och vilka tidigt måste vara utslitna, i synnerhet som de icke förstodo spara och förnya. Om tio år, sade han sig, har en ny ungdom vuxit upp med nya ideal, nyktra verklighetssträvare, som skulle bättre förstå honom och i sin tur avsätta dessa utopister, som nu grasserade med sina påhitt om ett socialistsamhälle, teorier dem han var med om att pröva och kassera i sin ungdom. Dessa unga trodde sig vara framför honom, och de voro dock så långt tillbaka i tiden som 1830- och 40-talen. Han hade ju nyss firat franska revolutionen och i sitt tal förklarat sig som en konventets son, trogen traditionerna, oförsonlig mot monarkien, republikan i livet, intill döden. Och nu utnämnde de honom till konservativ! En konservativ revolutionär och konungamördare! Detta var nonsens om något! Men det var en röra man levde i, en färgsnurra där alla regnbågens färger blandades till en vit ton; alla strömmar och motströmmar hade lupit ut i havet, och där hade de blandat vatten, huller om buller. Socialismen, som egentligen var kristendom, hyllades ju av ateisterna, och de kristna voro kapitalegoister; bönderna voro rojalister, men försvagade konungamakten; rojalisterna lekte liberala, och monarken var frihandlare, frikyrklig, och ansågs frisinnad. Det var babyloniska förbistringen, upplösningen av alla äldre begrepp. Anarkisterna voro aristokrater; de frisinnade arbetade för kvinnotyrannit, på orättvisans grunder, och för frihandelns rätt att förkväva de egna näringarne; tullskyddarne ville hjälpa näringarne, men tvinga de egna landsmännen köpa dyrt och dåligt.
Det var ett långkok, ur vilket det mesta skulle avdunsta och slutligen lämna en liten bottensats av fastare substans, tjänlig till näringsämnen. Möjligen bevittnade man här ett konstant moment i utvecklingen, som påminde om gasers diffusion där allt genomträngde vartannat; eller försiggick nu syntesen av det bästa ur allas analyser; de olikartade krafterna satte an på många punkter och stenen rörde sig slutligen.
Kanske det var rätt, det som skedde; kanske denna fällning sedan skulle upplösas igen, och ett nytt stort krafternas samarbete skulle ske genom nya strider, så att även den ringaste kunde sägas ha deltagit i framåtskridandet, och att den segrande meningen vore ett sammanskott av allas, emedan det var en legering av ädla och oädla metaller. Detta vore rättvist som Gud själv, och endast äregiriga partichefer kunde harmas däråt.
Under dessa betraktelser hade hans blickar vilat på några gråbruna skär längst ut i havet. Han hade trots sin närsynthet funnit dem något ovanliga i formen och icke känt igen dem, han som kunde alla kobbarne därute. Nu — just nu — började de att röra sig framåt, och i denna hemska färgton som nattfjärilars, med en tydlig avsikt att göra sig osynliga. Samtidigt stego tre rökpelare upp mot himlen, och han förstod: det var franska eskadern, som kom från Kronstadt och styrde in mot Stockholm. Trikolorer hissades, och den gamle revolutionsmannens hjärta klappade, ty den tyska politik, som Sveriges regering anslagit efter Sedan var icke trevlig och hade haft en bismak av underkastelse och ett övergivande av en nödställd. Frankrike hade nu blivit löst ur isoleringens band och åter inträtt bland Europas stormakter för att vid sekelslutet få uppträda bland de europeiska makter, som skulle dela jorden. Frankrikes återuppståndelse, det betydde rörelse framåt igen, ty från Frankrikes motor överfördes alltid kraft på de andra nationerna, så snart ledningar förefunnos. Trekejsarförbundet var upplöst, och de starkaste motsättningar, tsarriket och Europas republik skulle utjämna i fjärran Östern vad Englands supremati i Egypten och Medelhavet hotat rubba.
Glad och upprättad, reste han sig och vände hemåt, men tog nu vägen åt höger över prästgårdens ägor. Han hade ett behov råka någon och få prata bort morgonens obehagliga intryck.
Prästgården syntes snart mellan lindarne; ett oerhört rött trähus i två våningar; utgånget ur svenska bondstugan var det flankerat av logar och lagård. När nu redaktören först inträdde i boställets förstuga och i dörröppningen mottagits av Fylax, som till hälsning torkade av sina fötter på den besökandes kläder, underrättades han av en tjänare, att pastorn var i lagårn och provmjölkade.
Han begav sig alltså till ort och ställe, där han fann sin svåger i full verksamhet. Iklädd en kaschett och en solbränd överrock satt han och förde mjölkjournalen samt hade en länsad frukostbricka bakom sig i fönstret.
Gustav Borg brukade gärna skämta med svågerns själavård i lagård och mejeri, men i dag var han inte hågad, ty han ville vinna honom för sig, och pastorn avväpnade honom dessutom med en blick, som bad om nåden bli skonad inför tjänarne.
— Vi ha arbetat sedan fyra i morgse, och därför måste jag ha lite mat!
Härmed ville han parera stöten mot frukostbrickan, som var försedd med öl- och brännvinsflaska.
— Jag ville bara hälsa på dig! svarade svågern och tittade icke åt brickan.
— Vi ha just slutat! Vänta ett ögonblick, så kommer jag med dig.
Gustav väntade och tog en överblick över de hundra feta nöten som tuggade och svängde på svansarne.
Pastorn summerade litrarne och var nöjd med resultatet, ehuruväl han förvånades över att alltid provmjölkningen under uppsikt visade bättre resultat än den dagliga mjölkningen.
— Si det är husbonds öga! sa han! Om man inte ser efter sitt, så vet man hur det går. Och jorden ger endast åt brukaren. Skulle jag arrendera ut det här, så fick jag aldrig se arrendet. Arrendatorn beklagar sig alltid, och när det lider till betalningen, skickar han hustru och barn för att gråta honom ifrån arrendesumman. Nej, själv är bästa dräng, nu ska vi bara titta i mejerit. Har du sett min nya separator? Det är en baddare den här turbinen att arbeta.
Han öppnade en dörr i fonden, och de voro inne i mejeriet.
— Här göres guldet! fortsatte han med en iver som om han ville hindra alla otillbörliga frågor och spetsiga anmärkningar. — Se bara på det smöret! Se på’t! Nej, du ska smaka också! Va? — Det är förstklassigt! — — — Nå, det kan ju inte ha något vidare intresse för dig!
Och så gingo de.
När de kommo i farstun, mottogs Gustav Borg återigen av Fylax, vilken torkade av nosen på hans ljusa kläder. Som djuret nyss ätit, tyckte den inträdande gästen illavara, men han måste tiga och lida, ty han ville vinna något.
Prästens bostad var i den gamla stilen, med skinnsoffan, brädspelet, piphyllan, och bokhyllan med kyrkofäderna i kvart, samt stiftstidningen och författningssamlingen; denna underliga blandning av världslig makt och andlig.
Möblemanget var av mahogny, och såg ut som om det aldrig varit nytt, utan uppstått genom självalstring på en husauktion vid världens begynnelse. Mahogny ser icke ut som ett växtämne, utan det liknar torkat kött, och kan svettas flott. Därför ser man alltid spår av finger, och det är inte trevligt. Stående på trasmattor i sillsalatens eller lappskåsens färger, bildade möblemanget en ensamble av ett hemtrevligt halvsnusk, som doftade Gyllenhaals blandning.
Vid närmare betraktande urskiljde man vid dörren en samling käppar under ett museum av flottiga hattar och mössor. Där bredvid en hylla med glasmensurer för mjölkprovning, det rationella landbrukets nya symboler.
Svågrarne slogo sig ner, och som båda voro pratsjuka, gick samtalet som en oljad blixt.
— Du är ute tidigt och kliver, du, sade prästen.
— Jag har inte annat att göra, sedan jag blivit försatt i disponibilitet, svarade redaktören.
— Ja, ungdomen tränger på! Det är världens gång!
Här höll Gustav Borg på att falla för frestelsen att beklaga sig, men höll igen, ty han visste, att svågern bara skulle ha skrattat ut honom, som alltid fört ungdomens talan. Han stoppade därför och backade:
— Ja, ungdomen; du vet jag alltid fört deras talan så länge deras fordringar voro rimliga och förnuftiga, men när de överskridit gränserna, så måste jag vända mot dem.
Som även pastorn var i en fredsälskande sinnesstämning, ställde han sig artigt på sin antagonists ståndpunkt.
— Och du har gjort rätt. Därför får du beröm också.
Han tog en tidning från brädspelsbordet; men när Gustav Borg fick se rubriken Fosterlandet, så var det slut med freden, och masken föll.
— Får jag beröm i den? I den? — Då är jag slut!
— Du älskar inte ditt fosterland? inföll pastorn avböjande och skämtsamt.
— Inte just vidare, för det är icke älskvärt, och vad din tidning beträffar, så, tycker du själv att det är kristna människor, som skriver på det sättet? Det är andans män likvisst, och de skriver som djävlar. Lögn, väld, våld, orättvisor, hat, falskt vittnesbörd, det är tidningens program!
Nu tog pastorn eld, och han reste sig, började trava på mattan så att dammet rykte:
— Tycker du inte det är bättre, att folket ledes av statskyrkans humana bildade präster än av okunniga fanatiska lekmannapredikanter?
Nu tyckte Gustav Borg så, i vardagslag, men här gällde icke vara svarslös, och därför fick han i vredesmodet en annan mening helt hastigt:
— Lekmannapredikanter? Vad är du annat? Du, som har lantbruket till yrke, låter din tjänst skötas av komminister och adjunkt. Och vad gör din komminister? Han äter när han icke sover, och dessemellan dricker han och spelar kort. Vilar i sex dagar och arbetar på den sjunde. Och din adjunkt, som är medarbetare i Fosterlandet och försvarar giftermålsbalken; vet du vad han har för sig därute på sin ö? Du vet, att han lever som en turk och har varit synlig spritt naken med en naken flicka i en båt, och du blundar, därför att du behöver honom till din vira! Men församlingen överger kyrkan och bygger bönhus, som ni förföljer! Ja, gamla Sverige håller på att bli en prästrepublik som Paraguay, och statskyrkan är lika rutten nu som år 1527. Den andliga makten har ni förlorat, men den världsliga han I kvar. Era biskopar äta visitationsmiddagar, sitta i riksdag och landsting, i kommittéer och akademier — vi hade nyss en biskop med 80,000 kronor om året och analkräfta — (han hade ätit sig till den!); han översatte poem och skrev humoristiska visor, men själavården gav han fan. Jag hade en kusin, du kände, som var komminister norrut i en stad. Han åt ihjäl sig; ty vid varje förrättning, bröllop, barndop, begravning, måste han äta och dricka; och den sista söndan han levde, utförde han aderton förrättningar, det vill säga, han åt och drack aderton gånger på den dagen; därför fick han slag och dog! — Du talar om er humanitet. Det är bara fördomsfrihet grundad på otro! Ni tror inte på era läror, det begär ingen heller, men då ska ni avgå, annars sitter ni som hycklare! Men ni vill inte lämna brödet och makten! Präster och officerare, de tu äro ett, och ni stöder tronen, som bara är en gammal stol med ett hål i …
Nu hade båda rest sig och de travade om varandra på mattorna som lejon och björn. Men Gustav Borg lämnade icke ordet ifrån sig.
— Kor och svin kan du vårda, men kommer en människa i själanöd till dig, då har du ingen barmhärtighet, ingen hjälp, ingen tröst; ty du är hård, snål, obarmhärtig! Och 28,000 sådana där pjäser som du och underlydande skall riket föda. Sju millioner kronor äter ni upp, och medlen tagas ut med godo eller ondo, av bekännare och icke-bekännare, och på ett sätt som påminner om penningutpressning. Vad ni tror på, det vete fan, men ni liknar närmast djävulsdyrkare, då ert organ dyrkar Carl XII, Sveriges förstörare, vilken icke var en människa utan en djävul. Och när vid sista jubelfesten för detta odjur, som saknade all storhet, till och med den sedliga, en grupp studenter opponerade, så kallades de till rektor och voro nära att bli vanärade med relegation. Är det dårhuset eller tukthuset ni förtjänar? — Och du, med din pastoralvård. Det sägs, att du slåss med rotting, när du borde tala till förstånd och hjärta. Och din kyrka, vad gör du i den? Det samma som metropoliten gjorde i sakristian! Du skröt nyss i en anständig kalasfylla med att du aldrig går i kyrkan, att du inte varit i kyrkan på ett år! Och du, som håller på nattvardstvånget, när var du till nattvarden sist? För tjugo år sen, när du prästvigdes! Fy fan, säger jag, och nu skuddar jag stoftet av mina fötter på din trasmatta! Det är synd om dig, för du har aldrig tänkt på vad du gör, eller på vem du är! Men om du vaknar, så gå inte i din gamla kåk, vars altarskåp du nyss sålt åt antikvitetshandlaren, i parentes, utan gå i bönhuset, om du törs; där råkar du kristna människor åtminstone; som bjuda till, om de också icke lyckas, att hyfsa sin invärtesavdelning!
Pastorn var ingen ond man, ingen hycklare heller, men han hade som alla levat sitt liv sådant det erbjöd sig, oreflekterat; tagit en dag om sänder, och aldrig skådat tillbaka eller gjort upp detta trassliga konto av ut och in, debet och kredit, som kallas livet.
När han nu fick höra det och såg sin räkning, kunde han inte förneka ett enda faktum. Han såg sig själv, sin Fylgja, för första gången, och han trodde sig skola dö. Han blev mållös sittande i soffan och var svart i ansiktet lik en slaktad svart tjur.
Svågern, som genom detta utbrott och denna seger återfått sin på morgonen förlorade självkänsla, började svälla ut ur sin förkrympning, och som han ville avgå med äran innan fienden hunnit samla sig, lossade han sista bredsidan.
— Du är en pater, men icke en andlig; du börjar morgonbönen i lagårn med öl och brännvin, därpå sover du frukost och spelar bräde till middag; sen du ätit middag med tre rätter mat och berusat dig för andra gången, går du att sova middag mellan lakan, eller som det kallas i Uppsala trissa middag; därpå spelar du bräde till aftonvarden, då toddarne och viraspelet ta vid till kvällsvarden, som var afton består av en kallsexa med varm rätt. Har du lagt dig nykter någon kväll; har du varit nykter på tjugufem år med dina tre rus om dagen? Läser du nånsin din aftonbön? Nej, du är icke en människa utan du är ett svin! Det är vad du är!
Han hade visserligen inte vunnit det han åsyftade, men han hade fått något annat; och han önskade bara, att de hade hört honom, så skulle de inte kallat honom konservativ.
Franska eskadern kom och sprängde för ett ögonblick de enskilda koalitionerna och några allmänna. Det svenska lättsinnet visade sig från sin älskvärda sida att kunna glömma. Trots den nyss antagna tyska politiken såg man medlemmar av regeringen bevista festerna och hålla tal för Frankrike.
Gustav Borg fick en stor dag, när Tivolifesten hölls, ty han var en av värdarne; och när han tillika kunde franska perfekt och var en utmärkt talare, gjorde han sig alldeles förträffligt.
Frankrike hade varit något sprött mot Sverige efter kriget 1870, då dess urgamla bundsförvant vände ryggen, både åt republiken och den besegrade vännen; men nu var allt glömt. Franske ministern i Stockholm, en livlig intelligens, republikan, och som det påstods, för detta kommunard, hade förut fraterniserat med Stockholms liberala salonger, umgicks i borgarhus och uppträdde med föredrag i klubbar, som icke voro precis comme-il-faut. De övre måste hålla till godo med honom, ty han var ambassadör för den stora nationen, så att hans person var okränkbar. Hans våning och norska ministerhotellet voro centra för allt vad politik, vetenskap, konst och litteratur ägde av framstegspartiet; och dit drogos av både nyfikenhet och tvång många av de övre, som endast genom börd och ämbeten voro bundna däroppe. Dessa försökte nog sticka ut och misskreditera de röde, men märkte snart att de stött på patrull. Sålunda råkade en svensk envoyé ut för följande qui pro quo hos norska ministern.
Envoyén (till franska ministern). Vad är det för en slusk den gode Blehr infört i sin salong?
Franska ministern. Vem då? Den där! Det är min specielle vän, målaren X.
Envoyén. Hå kors, men han ser faslig ut!
Franska ministern. Vad gör det, han är offcer av hederslegionen, och vi (vi två) är bara riddare!
Envoyén (med stigande otur). Men nog är damerna något konstiga. Se på den där, som ser ut lik en sångerska.
Franska ministern. Det är visserligen inte min fru, men hon har också varit sångerska.
Pang!
I dessa kretsar rörde sig Gustav Borg som hemma hos sig, och nu på Tivolifesten, när han höll sitt lysande tal för Frankrike, varifrån all rörelse framåt utgår, glömde man hans avsättning; och han framstod klar som en gammal republikan, en revolutionens son, vilken avskuddade sig varje misstanke om att vara konservativ.
Blandningen av klasser och åsikter på nitti-talet var så intensiv att alla gamla begrepp icke mera passade. De två enkla rubrikerna konservativ och liberal tjänade bara som öknamn, liksom en gång fordom hattar och mössor. Livet hade blivit rikare, åsikterna hade fått nyanser, det bornerade exklusiva var förvisat ner till det lägre borgerskapets småblad, vilka endast sågo två färger i sitt enkla spektrum. Sålunda hade riksdagens Cato Censor, den oförbrännerlige väktaren av grundlagarnes helgd, i flera repriser fått öknamnet konservativ, sist när han icke kunde gå med på kvinnosaken, men det rubbade honom icke. Under det den grötmyndige, för tidens krav starrblinde biskopen i Y. ansågs röd, därför att han en gång av rent misstag talat för allmän rösträtt.
Maktfördelningen i landets styrelse var så spridd på alla händer att man icke kunde säga vem som icke var med och regerade. Konseljen gjorde’t inte; riksdagen syntes lagstifta, men opinionen förbereddes i tidningarne, i litteraturen, i familjerna, i klubbarne, på kaféerna, i salongerna, i verkstäderna. Bara det talade ordets makt är ju stor, och det skrivnas större. Tidningens makt, som då var mycket stor, neutraliserades genom uppkomsten av många tidningar; så att en ryktbarhet eller en auktoritet endast gällde i sin krets; i de andras var han ingenting. Samhällskroppen bestod av många excentriska ringar, som hade var sin medelpunkt, men ingen gemensam. Och därigenom kunde ingen kraftkälla bli så stark att hon tryckte andra nedåt, medan däremot alla erforo ett lindrigt sidotryck, som höll valvet tillsammans.
Tivolifesten pågick emellertid en solig sommarafton. Generalstabens chef höll första talet och erinrade om sitt vapenbrödraskap med franska armén, då han gjorde kriget 1870, fäktande vid Vionville och Gravelotte. Därpå steg Nordenskiöld upp. Republikanen, som nyss firat revolutionsfesten; de liberales riksdagsman, den utvisade finnen, Sveriges första namn, den folklige, enkle mannen, utan högfärd och åthävor, men med alla Europas kraschaner hemma i sin chiffonjé. Det där med kraschanerna, det hade liberalerna svårt att förstå, men det var hans offer. I ett land där allt skall göras till regale hade han tvungits att välja! Utan kraschan ingen nordostpassage! Och han tog båda!
Under ancien régime hade Le roi soleil givit sitt ljus åt allt stort, nu däremot lånade den monarkiska institutionen sin glans från allt stort, genom att meddela sitt höga beskydd. Nordenskiöld tog emot som något oskyldigt leksaksaktigt, men utan att ge igen något av sin personlighet.
De gammalliberala hade visserligen knorrat, men då de sett att mannen ingen skada tagit, så förlät de honom hastigt, och det förtjänte han.
Emellertid, den officiella delen var slut och man spriddes i grupper. Societeten hade intagit danspaviljongen, andra småpartier slogo sig ner i kiosker, och uppe på terassens kafé, i tält, i kägelbanorna.
Gustav Borg befann sig i societeten, men i en kiosk invid sutto hans hustru Brita, sönerna Holger och Kurt, arkitekten, samt doktor Borg, dock utan fru; hon kunde inte franska och ville inte bli förödmjukad.
— Situationen är oklar, sade doktorn, oklart som allting nu för tiden. De liberala ha slagit sig opp på eskadern, och Gustav blommar därnere i rabatten.
— Vem är det han talar vid? frågade Brita.
— Det är en finska, kan du tänka dig.
— Som firar Kronstadt-eskadern och ryska alliansen?
— Tja! Situationen är oklar! Men ett är säkert, att nu får finnarne betalt för sitt gränslösa övermod och sitt dumma förakt för Sverige. Sjuttitalets fennomani, som drevs av svenska finnar, var bara fortsättning på Anjala. Jag var över i Helsingfors den gången och det var olidligt. Den där Forsman föraktade svenska språket så djupt, att han döpte om sig till Yrjö Koskinen eller dylikt; Topelius var ryskt statsråd eller något annat ryskt; när jag talade på svenska till en svensk finne, så svarte han inte; de vrövlade om »svenska oket», vilket skulle betyda svenska språket, och de sökte bygga något på Kalevala, den där ungdomsboken, som synes vara hopsvängd av någon sågverksinspektor. Nyss på 80-talet ville de ha bort svenskan och införa sin samojediska näverkultur med finska språket; de gamla lekte ryska statsråd och de unga spelte ryska nihilister; Walter Runeberg skall göra Alexanders staty i Helsingfors; Trojanska hästen, va? Men nu, när det kniper, och Ryssland vill inkorporera Finland, så kommer de hit över och vill att vi ska göra krig mot Ryssland. Tänk er, att i den där finska damens salong umgås en finsk senator, som tror sig vara i landsflykt emedan tsaren varit onådig mot honom, men tsaren kände icke till någon onåd och har nyss frågat efter »sin vän» senatorn, som han saknat. Blir ni sluga på det? — Och den där finskan tror sig vara stor patriot, ja hon var så urfinsk, att hon deltog i upprättandet av en elevskola vid Svenska Teatern i Helsingfors, där nykomna svenskar skulle lära sig finska uttalet, det vill säga lära sig bryta på finska. Vad sägs? Stackars finnar, de veta icke vad de göra, men de ha så vela’t! — För övrigt, det går ju mot sammanslutning, och de små nationernas uppslukande. Det är smärtsamt i början, men världsborgarskapet köps inte för småslantar! — Se, nu gör hon sig till för en rysk attaché! Det skulle senatorn ha sett! — — —
— De små nationerna ska försvinna, inföll nu fru Brita, glatt och muntert som om hon meddelat en upptäckt.
— Ja, och vi äro redan på väg! Vet ni, att den här festen inte roar mig; den betyder för oss svenskar, att vi svenskar inte behövs mera. Frankrike har sedan flere århundraden begagnat oss som utpost mot Ryssland, och det finns en gammal medalj slagen i Frankrike, där svensken är visad på sin plats såsom Frankrikes legosoldat. De ha i själva verket betraktat oss som ett slags schweizare, vilka levat på uthyrning av trupper; och nu när de fått allians med Ryssland för att dela Kina, har Sverige förlorat sin roll i historien. Vi behövs inte mer! — Jag gick i går med en läkare från eskadern och visade honom Stockholm. Han talade om allianserna och jordklotets förestående delning mellan Europas nationer. Jag tänkte på mitt land, som icke får vara med, icke höras till råds, inte räknas med; och jag kände mig som en relegerad från skolan, en straffad, som icke mantalsskrives, en paria utan mänskliga rättigheter i världshistorien. Nu är jag uppfostrad, jag som ni, och har fått lära mig att man skall vara stolt över att vara svensk. Vad är det att vara stolt över? Tala ett dövstummespråk, som ingen förstår när man kommer ut i Europa; i romanska länder förväxlas man med de ringaktade schweizarne, som man ler åt; och i Tyskland behandlas man som en platt-tysk, vilken annekterat deras Eddor, vilka Wagner stulit från oss efter kriget. En serbier, bulgar eller rumän kan vara mera stolt än vi, ty de ha en uppgift i världshistorien: att vara puffertar mot Turkiet, men vi ha ingen! Emellertid, jag ville omvända min fransman; och alldenstund jag varit lika stolt som ni över vårt Skansen, förde jag honom dit upp för att krossa honom. Nerifrån syns ju Bredablick och klockstaplarne. När vi kommit till porten, ville jag stämma honom högt, pekade på röda tornet och sade.
— Där är vårt Akropolis; där förvaras Svea, hennes palladium, och hennes anor. Det var bra improviserat, tyckte jag själv; och fransmannen ställde in sig på en stukning. Vi krånglade oss upp, fick fatt i en klockstapel och några renar, en spöpåle och en gammal kanon, men hur vi gick, stötte vi på djur. Olyckligtvis var min läkare zoolog och kastade sitt intresse på djuren så att jag icke kunde slita honom lös. När han fick se isbjörnarne, frågte han om de funnos i Sverige, och jag måste ljuga och säga ja.
— Bra menageri, sade han, mycket bra.
Jag ledde honom till stugorna, men de kunde icke vinna hans deltagande.
— Stugor, bondstugor, mycket bra.
Vi måste förbi ölpaviljongen och musikläktarn.
— Variété! sa han, mycket bra!
När vi kom till Bredablick, måste han se på utsikten, och sen ville han inte se något mer. Och vet ni va, go vänner, där var inte mer att se!
Men nu började han fråga:
— Akropolis? Låtom oss skåda Akropolis.
Jag blev stum.
— Svea? Vad är det? Och var är palladium?
Då blev han skämtsam som en fransman; och pekande på isbjörnarne sade han:
— Är det anorna? Förfädren?
Jag höll på att gråta av raseri, men den artige fransmannen ville skona mig och tillade:
— Jag vara darwinist. Är ni icke?
Där fick jag för anorna!
Men som vi gingo ut, mötte vi några finnar från gårdagens bekantskaper. De hutlösa fäna spelade ryssar, tilltalade min fransman såsom en allierad och skämtade över mig och mitt Akropolis.
— Ja, det är ingen ära att vara svensk, det är säkert; och lite blygsamhet skulle nog klä oss, särskilt när vi tala om Skansen. Men aldrig kan jag förstå att det var så lite att visa: två klockstaplar, nio stugor och ett menageri. Jag rodnar om örsnibbarne, när jag tänker på mitt tal vid Skansens invigning! Minns ni det, så tala inte om’et!
Nu ansåg sig Holger böra säga något överlägset i sin egenskap av den nye redaktören.
— Vad ä de att jämra över om småstaterna utplånas! Sverige dör visserligen här, men det uppfyller sin världsmission i Amerika, där svenskar och andra skandinaver hålla på att bilda ett starkt bondestånd, som en gång skall skicka en president till vita huset. Och ni pratar om att Sverige inte är med och delar jorden!
— Det har du fasligt rätt i, inföll nu Kurt, och man borde verkligen underlätta utvandringen medelst engelska språkets införande i folkskolorna.
— Det sa en man härom året, och de höll på att slå ihjäl honom, liksom bonden i riksdan, vilken fann sakläget så förtvivlat, att han lika gärna ville betala skatt till Ryssland som till svenska arméns officerare.
— Apropos Ryssland, avbröt doktorn, ser ni hur finskan därborta fraterniserar med vår ryska professorska eller professor vad det skall heta. Jag tror att professorn är finska helt enkelt, för hon talte flytande svenska med finsk brytning när hon kom hit.
— Du pratar, avbröt fru Brita!
— De finns de som påstå hon är polska också! Ja, ni fruntimmer har goda dagar nu för tiden; tänk på våra författarinnor! Ölsupa; tisdagssoppa; lite variationer på andras tema och de utnämnas till jättesnillen av Lilla Sakris! Se där går han för resten. Född med buk, glasögon, tonsur och pension; litteraturens beskyddare, damernas vän; medätaren, skuggan. Han kläcker ut silkesmaskar, sedan han köpt äggen; han ser ut som spökdjuret, bär glasögon som en detektiv, en Faux bonhomme, som är förfärlig; en bedragare, som man aldrig får bevisning på, men som man har på känsel att man måste fly; oförklarlig och därför hemsk; smickrar för att få klösa; begagnar allt för sina ändamål, till och med lik; förlåtande där något kan vinnas och hämndgirig där intet är att förlora. Han talar i kvinnans namn som om han vore kvinna; förtalar sitt eget kön som en självbesmittare och kryper för damerna som alla pederaster. — — — Men se på den där då!
— Vi måste fara nu, avbröt fru Brita, annars mankerar vi båten!
Sällskapet bröt upp för att söka droskor nere på slätten. Men när de passerade ett tält, fingo de se en man i röd fez stående på ett bord och hålla tal för franska båtsmän.
Det var Syrach, målaren, som delvis återfått förståndet och nu trodde sig vara i Brest, där han tillbragt sin sista sommar.