— Den där skall bli grevinna! Lycka till; en greve, vars far är kassör och vilken själv är socialist, det är ett fint parti.

— Men han ser bra ut! svarade den andra damen.

Ester hade hört; och när hon nu såg detta nya uttryck i grevens ansikte, som återstrålade den unga skönhetens, då blev det mörkt inom henne, och hon förstod varför hon aldrig sett hans ansikte få denna glans i hennes närvaro.

Hon gick direkt hem och satte sig på sin kammare. Det var natt men ljust, och enstaka toner från societetsmusiken trängde fram till henne. Då kom hon att erinra Chopins nocturne, som han spelat för henne i den sällsamma societeten där i Uppsala. Med sitt kalla, nyktra temperament, hade hon trott sig stå över sådana barnsliga känslor som erotik, men nu var hon fast, det fanns intet tvivel. Och där satt hon och grät, av smärta över att vara försmådd.

När hon icke kunde somna, gick hon ut; kom ner till stranden och tog en båt; satte sig vid årorna och höll ut på fjärden mot ett litet skär, som brukade vara hennes mål.

Men hon måste förbi societetshuset, och där ljöd ännu musiken; de bleknade ljusen lyste genom fönstren. Hon ville fly, men drogs dit som om strömmen satte henne. Då tog hon ett årtag och vände rätt ut mot sista udden så att hon fick landet bakom ryggen, och så styrde hon utåt.

Men pianomusiken följde henne med den svaga landvinden. Och hon tvangs att sätta årorna i valsens takt, ett, två, tre, vilket kändes som om hon kommenderades därinnifrån, därbortifrån, där deras kroppar rörde sig i samma rytm. Då vände hon igen i annan riktning, men hon kom inte ifrån det, kom icke ut ur denna trollkrets. Plötsligen avstannade valsen, och det blev en stunds tystnad, endast störd av måsar och vågskvalp. Men så började tystnaden höras, och i sitt minne hörde hon nocturnen, förnam den snarare, såsom man kan erinra musik inom sig. Dock, detta var ju verkliga ljud, g-dur, klingande som moll; det var hans anslag, hans spelsätt! Vilket förräderi! Han spelade deras Chopin för henne, drog henne in under deras täcke, de en gång gömt sig i!

Nu flydde hon på allvar rätt ut till havs, och sökte med årornas buller nedtysta musiken; vattnets forsande om fören hjälpte på, och hon var slutligen utom hörhåll, när hon gick förbi ett litet skär med en tall på. Men då, när hon saktade farten, och lade upp, hörde hon årors svaga ljud i tullarne bakifrån skäret. I nästa ögonblick sköt den skarpa fören av en vit snipa fram över den låga hällen, ett huvud syntes, och greven vid årorna trädde fram.

— Är det Ester? frågade han helt lugnt.

Flickan svarade, utan tecken av förvåning.

— Ja, och är du här?

Det hon trodde ha bakom sig, var framför; strömväxlingen skedde så snabbt, att hon genast fungerade normalt.

— Det var en skräcklig séance därinne! fortfor greven.

Nu först kom Ester tillbaka i den tillryggalagda pinsamma stämningen:

— Jag trodde du var kvar och dansade med den sköna!

— Nej tack! Det var en sån där som skulle ha drag efter sig; en kokett kokott! Hon lade an på mig för att få sjöoffcern, och så tog hon sjöoffcern för att plåga postmästarn, och att hon skulle sluta med aptekarn förutsåg man.

— Såå? invände Ester, hon kallades redan grevinnan.

— Jaså, hon stal mig? Hon såg så ut, och den slutar nog med hundbröllop.

— Va ä de?

— Ska vi ta i land och se på soluppgången?

De togo iland; och när orsaken till Esters sorg var upphävd, så föll hon ner i sitt gamla vanliga humör, med en stilla indolent skepsis, och utan aning om erotik.

Och så foro de hem i soluppgången!

*

Greve Max stannade åtta dagar på Storö hotell, och under hela tiden umgicks han förtroligt med Ester. De seglade och promenerade, men gingo aldrig i societeten; deras förhållande var oförändrat, med den lilla skillnaden att Ester började vårda sitt yttre, antog med den kvinnliga dräkten kvinnliga fasoner, och röjde vissa drag av en vild, sund skönhet. Föräldrarne sade ingenting, ty de visste att här hjälpte ingenting. Men en afton — en afton hade de unga gått långt ut i skogen för att se på havet. Hon hade satt sig på en häll, och han hade sträckt ut sig invid hennes sida. Det såg mera intimt ut än det var, i synnerhet som han just fattat hennes hand och frågat varifrån hon fått den ringen hon bar.

Då framträdde med ens fader Borg, redaktören, och skälvande fick han endast fram de sedvanliga orden:

— Är herrskapet förlovade?

Ställningen var pinsam, och greven måste ju tala först:

— Det har vi aldrig tänkt på, svarade han och reste sig, långsamt, men han betraktade Esters ansikte, som fått ett nytt uttryck, av blygsel, blyghet och barnslig fruktan inför fadren, och han upptäckte i ett slag arten av deras intimitet. Därför fortfor han, men i ändrad ton:

— Det beror för övrigt på Ester.

Flickan skiftade åter hamn vid detta medgivande, och fadren hade ofrivilligt tänt den gnista, som ännu straxt förut icke var född.

— Efter som Max kan tänka sig möjligheten, och …

Här föll hon i gråt, och kastade sig i fadrens armar som om hon där ville dölja de känslor hon själv blygdes för.

Det var länge sen Gustav Borg varit med om dylikt, och när han hade Ester i sin famn, erfor han som om hon åter vore barn, och hans faderliga känslor överflyttades på den unge mannen, vars hand han fattade.

— Lycka till då, sade han, och röck upp sin manlighet. Nu lämnar jag er, men jag väntar se herrskapet i mitt hem till middan.

Och så gick han.

Förvandlingen hade skett, transfigurationen; och de två unga människorna stodo där, icke som kamrater och vänner, utan som man och kvinna; i viss mån blevo de varse sin nakenhet, blevo blyga, och talade med nya stämmor, nya ord, de vandrade hand i hand, som små barn under skälvande träd, och när de mötte människor, blygdes de icke, utan voro stolta som unga gudar, och de tyckte alla böjde sig och hälsade dem med vördnad.

*

Detta var sommaren 1890. Följande året gick på samma sätt under läsning på examen och planeringar för framtiden. Föräldrarne ville gärna föra in samtalet på giftermål, men de unga svarade intet. Ibland väckte denna tystnad oro. Brutna förlovningar voro så vanliga, men otrevliga; man hade tänkt sig som släktingar, blandat intressen, tagit förskott på känslor och kanske rört ihop materiella värden.

Fru Brita var mera lugn än Gustav.

— Låt dem hållas; det där få vi inte lägga oss i.

Så kom julferierna 92. Då hade fru Brita utan att höra sin man inbjudit fästmannen att bo hos dem på Storö. Gustav hade fallit i raseri, men inför ett fullbordat faktum måste han böja sig.

Julen hade gått och det var en av årets sista dagar.

Det var grått och dåsigt, och Gustav Borg ville ha ett parti bräde. Till den ändan gick han upp i tornrummet att söka sin måg. När han fann nyckeln urtagen, knackade han. Ingen öppnade, men han hörde två röster, som viskande uttalade orden »tyst».

Då förstod han, och gick ner att söka upp sin hustru. Som han väl visste huru snällt hon kunde svara på tal, gjorde han i tankarne ett urval av frågor, mera i påstående form, ty det var svårare komma undan en beskyllning än avfärda en fråga med nej eller ja. Han slog alltså ner som en blixt i fru Britas skrivkök, och slungade ut:

— Hur länge har du vetat att de unga stänger in sig på hans kammare?

— Hur länge? Så länge de varit här! svarade fru Brita, vilken just skrev en uppsats om äktenskapets nya former.

— Det är således med din vetskap och ditt tysta medgivande?

— Med mitt öppna medgivande.

— Kopplerska! skrek den retade fadren och fick en stol att rotera kring fyra axlar.

— Vet skäms! svarade frun.

— Du har gjort vårt hem till en bordell!

— Det har det väl alltid varit.

Därmed var ju allting sagt, men fadren talade i denna stund från sin synpunkt som fader, och ej som make, därför gick han sin stråt vidare:

— Nu går jag emellertid och bryter opp dörren, sedan kör jag ut båda två med en käpp, och sedan söker jag skilsmässa …

— På vilken grund?

— På grund av hustruns uppträdande som kopplerska åt sin dotter.

— Och de minderåriga barnen?

— Dem tar jag, sedan du befunnits vara ovärdig som mor.

— Du tänker köra ut mig?

— Ja!

— Hör du Gustav, för barnens skull, vill du inte göra upp det där i godo?

— Nej!

— Då begär jag uppskov, svarade fru Brita; jag måste ordna husets angelägenheter, förstår du, och så drar jag i frid från detta hem.

Detta lät uppriktigt, och var det nog delvis, såsom uttryck av den smärta, som alltid åtföljer tanken på att skiljas. Mannen, som erfor det samma, lät narra sig, och lovade ej företa något på tre dagar, mot löfte att greven lämnade huset.

Därpå drog han sig tillbaka på sina rum en trappa upp, med anhållan att slippa komma till bordet.

*

På aftonen efter detta uppträde hörde Gustav Borg ett ivrigt telefonerande, slädars ankomst och avfärd, tassande i trappor och korridorer; men då huset var mycket stort, och han icke vågade visa nyfikenhet, förblev han okunnig om vad som förehades. Denna ovisshet verkade dock oroande, i synnerhet som hans beslut ju var beroende av de andras angreppsplaner. Hans gissningar började sitt spel, och han uppkastade det ena förslaget efter det andra, men slopade dem allt efter som hans gissningars lösa sand rasade undan.

Ensamheten i denna belägenhet blev honom olidlig, men han vågade icke lämna sina rum. Han ville sin vana trogen gå ned i barnkammarn och säga godnatt åt de yngsta barnen, en gosse på sex och en flicka på fyra år, men de sovo icke ensamma utan barnfröken var hos dem, och i dag var icke ögonblicket väl valt för att han skulle visa sig hos henne, på de grunder, som fru Brita vid ett föregående tillfälle antytt. Där var hans svaga punkt, som han hittills hållit undan, men som nu trädde hotande fram.

Så här hade han glidit in i detta förhållande, vilket icke syntes, och förtegs; misstänktes, men fördrogs; icke inverkade på husets fysionomi; nästan respekterades, emedan frun i huset icke brydde sig om det. Efter tjugofem års äktenskap hade fru Brita för fyra år sedan vid sista barnets födelse förklarat: att hon icke ville ha flera barn och att hon ville ägna sitt återstående liv åt samhällets och mänsklighetens tjänst. Detta var ingen nyhet, ty hon hade redan vid första barnets ankomst förklarat att hon icke ville ha flera. Och så hade de kommit lika fullt, kommit till av en olyckshändelse som ju de flesta av mänskobarnen komma till. Men nu var det så bestämt, att hon löste sin man från hans trohetslöfte, då han förklarade sig icke kunna leva som gift celibatär. Hon anhöll endast »få vara i fred», och att »slippa veta något». Det är ju icke så lätt för en man att ändra tycke; man tar icke ett nytt på hyllan, utan att ett tillfälle skall erbjuda sig. Och tillfället erbjöd sig i form av barnfröken. Då fru Brita överlämnade sitt hus åt den tjugosjuåriga fröken, var det utan saknad. Fröken var förståndig och undergiven, sökte icke makten; men tog mödan. Hon och mannen skötte barn och hushåll, och som hustrun mest var borta, när hon icke skrev, så uppstod i ensamheten ett naturligt vänskapsförhållande mellan mannen och hans barns vårdarinna, och snart antog deras förbindelse den intima karaktär, som blivit antydd, dock utan att medföra någon märkbar ändring i makarnes samliv, som tvärtom blev mindre stormigt och mera aktningsfullt än förut.

Husets maskineri gick ljudlöst och skulle ha gått så allt framgent, om icke hustrun känt sin ställning hotas, och framför allt fruktat att skiljas från barnen, vilka kanske skulle få styvmor, sedan hon själv kastats ut på backen.

I känslan av det förestående hade hon i hast samlat anhängare och vapen, besluten att slå slaget och döda fienden hellre än att dödas.

*

Efter en sömnlös natt, sliten av tvivel och ovisshet vaknade Gustav Borg och klädde sig. Därpå gick han helt enkelt ner till kaffebordet, där han råkade hustrun och barnen. Allt var sig likt, men ändå litet olikt. Ester var kall och sluten, och när fadren med en blick letade efter greve Max, var modren genast tillreds med ett:

— Max bad hälsa så mycket; han ville inte störa dig.

Detta enda svar utgjorde hela familjebyggnadens hemlighet. Låta passera, låta rinna av, kompromissa, förtiga, och gå vidare. Och detta befriade, så att Gustav Borg återfann sig, troende allt vara glömt, och han hängav sig åt glädjen vara bland de sina, kände sig stark, omgiven av sin naturliga livvakt.

Han nedlade varje tanke på anfall och försvar, fred var sluten, det skedda hade aldrig skett; och han gick ut att spatsera i skogen med de två yngsta, vilkas sällskap föryngrade honom. De kommo ut i en hage, där ekorrar sprungo i snön för att motionera sig efter den långa sömnen. Vid åsynen av de promenerande skyndade de snabba djuren upp i en ek att gömma sig i ett hål. Den yngste gossen, favoriten, ville genast att fadren skulle gå upp i trädet och fånga en ekorre. Alla föreställningar hjälpte intet, och när pysen bad med ögonen, var han omotståndlig. Fadren kastade av rocken och äntrade eken, dock utan annat resultat än att han kom ner svettig och med sargade händer.

Detta erinrade om en scen förliden sommar, då fadren gått ner mycket tidigt för att bada ensam. Han hade gjort sin simtur och var påklädd, gladde sig i sinnet åt det väntande kaffet, då pysen kom ner för att se på simningen. Den lilles missräkning var stor, då han kom för sent, och han började gråta. För att torka hans tårar i hast, tog fadren och klädde av sig igen, hoppade i och sam ut, vilket icke var i hans smak, men han kände sitt offer belönat i den omåttliga glädje hans möda och självövervinnelse framkallat.

Nu besökte de tillsammans alla gamla lekplatser, grottor och rävgryt, sällsamma strandstenar, myrstackar, kullblåsta träd; och fadren återsåg allt detta, som om det varit förlorat och återfunnet. De gingo upp harspår, som han lärde barnen skilja från rävspår; de studerade fågeltramp och råttornas långa linjer; de sågo orrar i björktopp och domherrar i gran …

I denna stilla, oskyldiga glädje överfölls han plötsligt av en känsla, som man får vid ett avskedsbesök. Och han vände hemåt, orolig, beklämd, anande.

Därpå höll han sig inne i sina rum, iakttagande varje ljud. Men det var mest tyst, och denna dova stillhet plågade honom.

Mot aftonen var han så uppfylld av oro att han måste tala vid någon eller sprängas. Sina egna fick han icke tala vid, ty de skulle ju tiga, eljest gick det sköra bandet av.

Han visste nog var han skulle få upplysningar, men till väninnan vågade han icke gå. Då knackade det på hans dörr, och när han öppnade, stod barnfröken därute, men gled hastigt in i rummet och tog in nyckeln.

— Jag måste tala vid Gustav! utbrast hon. Här sker så mycket i huset, som jag icke förstår …

— Sitt ner min vän, och säg mig vad ni vet.

— Ja, jag vet intet bestämt, men det bor någon oppe i vinden, som icke visar sig. Det bärs mat till honom, och frun går dit …

— Vad säger ni?

— Och ner i flygeln är också främmande; flickorna svarar mig icke, och behandlar mig som en fiende …

— Vad har man för sig? Vad tror ni?

Här började fröken gråta, och Gustav Borg anande hela sammanhanget gick fram till skrivbordet för att begagna telefonen i ett ärende, som han icke själv visste, men som var ett uttryck av längtan att komma utåt.

Då bultade det på dörren två slag, och ljudet av steg hördes i korridoren.

I nästa ögonblick hade Gustav Borg öppnat fönstret för att mäta djupet nedanför; men i snöljuset såg han två karlar, som han icke kände.

Bultningen på dörren förnyades, och nu hördes en röst:

— Var god och öppna. Det är länsman!

De båda instängda förblevo stelnade på sina platser, då med ens telefonen började ringa. Av vanans makt driven gick Gustav Borg till apparaten, och ropade hallå!

Då hördes ett instrument skjutas in i dörrlåset; nyckeln på insidan vreds om, kastades in i rummet och dörren öppnades.

Utanför syntes i en grupp; länsman, fru Brita, doktor Henrik Borg och alla tjänarne.

Som om han väntat på denna upplösning, gick den på bar gärning gripne mannen rätt ut, ner för trapporna. I tamburen klädde han sig, halvsprang ner till stallet, där han fick häst och släda; kommenderade sedan: till Långvik, och for i väg att söka upp ett tak över huvet hos den son, som alltid varit honom tillgiven och för vilken han gjort betydliga uppoffringar.

TIONDE KAPITLET.
Inför rådet.

När Gustav Borg kom fram till Långvik och fann sonen vara frånvarande, blev han först modfälld, ty han älskade icke sonhustrun, och han såg på hennes förlägenhet, att han var ovälkommen både såsom ägande fordringar och såsom varande svärfar. Därför blev deras samtal mycket kort, och han stängde in sig på gästrummet.

Varför han kommit hit? Ja, icke kunde han beklaga sig för sin son, ty denne stod naturligtvis på modrens sida, och för övrigt hade han ju bundit både händer och tunga på sig genom sin oförsiktighet i hemmet. Han måste uppehålla sig någonstädes i kommunen där skilsmässan skulle utageras, och här var ändå ett slags hem, där han ägde någon rätt att vara.

När nu Anders kom, och hans första förtvivlan lagt sig, gick han in till fadren; och som han var enkel i sinnet och försagd, kunde han varken visa någon glädje över återseendet eller hälsa välkommen, i synnerhet som han visste om den förestående skilsmässan.

— God dag min gosse, sade fadren som genast läste sonens lättydda ansiktsdrag. Du ska inte vara rädd för mig, ty jag ämnar varken stanna länge eller kräva dig på arrendet.

Anders tuggade på mustaschen och vibrerade med ögonen, ty blotta erinran om skulden var honom en pina. Denna tystnad gjorde fadren nervös, och han måste tala själv.

— Du vet kanske vilka förändringar, som förestå i mitt hem — hm! — men det skall snart vara undangjort.

Anders tankar voro så fjärran. Han hade väntat sig en angenäm afton med sin hustru, då han fick berätta sina reseäventyr under det trygga skyddet av de förvärvade pängarna, och nu satt han här darrande för obehagliga frågor rörande det tomma magasinet och annat. Fadren märkte nog på hans ut- och invända ögon att han var borta, men han förstod icke situationen riktigt.

Att han kommit olägligt, det förstod han, men han måste ut ur förlägenheten, och när han ingen replik fick, blev han själv förnaglad, började vimla med ögonen som den, vilken söker ett nytt samtalsämne. Och lika olyckligt föll hans val av ämne, vilket han genom en hemlig tankeläsning hämtade ur sonens medvetande, lösgjort av dennes fruktan för vidrörandet av just den ömma punkten. Han måtte i gossens tomma ögon ha sett det tomma magasinet, och drevs dit mot sin vilja.

— Nå, du har gjort bokslut, och du är nöjd med ditt år? Fulla lador och magasin?

Anders överfölls av raseriet att se sig blottad, blev än mera stum av ilskan, ville resa sig för att klippa den osynliga tråden, sökte en anledning, önskade höra utifrån, att hustrun dånade eller att pojkarne slogs; han svettades kallt, men satt fast på stolen.

— Är du döv eller är du full? utbröt fadren, som icke fått ett ord från den tilltalade.

Därmed väcktes Anders ur sin vakna sömn; ämnade bryta ut i en ström av ord, men förfrös igen vid fadersmaktens oövervinnerliga kraft. Han blev bara förkrossad, syntes skamsen, så att fadren ångrade sitt utfall, och beslöt ändra sceneriet för att få en annan stämning! Han reste sig och slungade en enkel vardagsfråga:

— Hur dags äter ni kväll? Jag har suttit över middan och har lust till något varmt.

— Vi äter aldrig kväll! svarade Anders. Vi ha lagt bort det sedan ett år tillbaka.

— Sätt fram smör och bröd till mig, då, replikerade fadren, jag kan också nöja mig med litet.

— Ja, jag vet inte om vi ha något hemma.

— Skicka efter då till handelsboden, hjälpte fadren på, då han började ana oråd.

— Vi ha ingen häst på stallet.

— Var är den då?

— Den är borta, till stan.

Fadren såg på de fladdrande blickarne att gossen ljög, och han förstod hela sammanhanget, men att nu från eget elände dyka ner i andras, det ville han inte.

— Låt oss dricka en toddy då, och prata bort aftonen, föreslog han.

— Om jag hade något hemma, ljöd ett tonlöst svar, som inbjöd till samtalets avslutande.

Fadren lämnade rummet mera förvånad av de upptäckter han gjort än ledsen; han var ingen känslofull natur, hade tidigt nedsatt sina fordringar på människorna och tyckte inte om uppgörelser och förklaringar. Men inkommen i gästrummet, som man glömt elda, överfölls han av en sådan frysning att han gick till sängs med kläderna på; ty han ville inte göra bråk i huset. Vatten saknades i karaffen, en ljusstump lovade endast en timmes ljus, och det tomma fönstret utan rullgardin åt upp det mesta av skenet; de gråa kökskammartapeterna hägrade som den eviga ledsnaden och ledan, de sparsamma möblerna talade om armod och ruin.

Men han var så överväldigad av dagens upprivande händelser, att han genast föll i en dödlik sömn.

När han vaknade, trodde han det var morgon, men salsklockan slog i detsamma, och han räknade elva slag. Elva! Han hade lagt sig klockan nio, och nu såg han den långa sömnlösa natten för sig, ty han var spritt vaken.

Och nu, på en gång stod hela hans läge klart för honom. En man i hans ställning, vid hans ålder, utdriven ur sitt hem, avsatt från sin plats; utan att ha ätit middag, lik en slarver, hungrig och frysande, ett ovälkommet påhäng, som man önskade så långt i väg … Hela förnedringen av uppträdet hemma, då han blottades inför sina barn, fasan för det som väntade … processer och skandaler.

Han låg och såg på ljusstumpen, kände, att när den tog slut, skulle mörkret vidtaga. Som han tillhörde det folket, som ej kan besvära människor, föll det honom icke ett ögonblick in att väcka en tjänare för att få ljus, eld och vatten. Paralyserad av ödets slag, vågade han icke röra sig ens, utan låg som fastnaglad, frysande, såsom om kroppens alla vätskor verkligen stelnat.

Alltjämt betraktade han ljusets avtagande; och förnam det nu såsom om hans liv berodde av detsamma, skulle slockna när det slocknade. Han blev törstig av hungern, och frös av hungern, men sorgen och saknaden, skammen och harmen blandade sig in och fyllde ut ett ackord av kval. All livets bitterhet på en gång, och utan möjlighet att finna tröst i ett beklagande, ty han var för upplyst för att gnälla över otacksamma barn eller en trolös maka. Han hade tagit på livet med hårdhandskarne och var icke van vid pjåsk, men detta övergick hans krafter, och när ljusveken med ett fräsande sjönk ner i pipan, sprang han upp för att skydda sig mot mörkret. Han gick tyst ut i salen, medförande tändstickorna, och när han tände, såg han att klockan endast var fem minuter över elva. Han lyfte ner taklampan och tände på den; gick till skänken och fann något avståndet vatten i en gulnad karaffin; på skänken låg sonens körvantar av grå kastor; den ena vanten låg med knutna fingrar som en hård, hotande näve, den andra låg på rygg med innanhanden utsträckt som en tiggares begärande en allmosa; bägge grova med ansvällningar i lederna, något avhugget, kvarlämnat, invändigt ännu indränkt med människofett.

Han öppnade skänkdörren; när han böjde sig ner, syntes hans stora skugga krypa in på samma gång. En hård brödbit var det enda han fann; ur bordsyrtuten tog han gul senap och strök på brödet, samt något salt, men när han förde det till munnen luktade det fotogen, emedan han fingrat på lampan, och han lade tillbaka brödet på en hylla, vars gaufferade papper såg ut som en remsa små barn bära om halsen. Då tänkte han: om brödet blir funnet där med senapen på, kan någon av barnen få stryk i morgon, såsom oskyldigt misstänkt för okynnet. Han tog brödet med ena handen och lampan med den andra, men blev villrådig stående mitt i rummet icke vetande var han skulle dölja det besvärliga vittnet till hans sällsamma nattliga expedition. »Om jag lägger det i kakelugnen, kan det hittas av jungfrun i morgon; hon bär det genast till frun, och beskyller naturligtvis barnen, eller det barnet hon minst tycker om, och så blir det stryk, först för brottet och sedan för nekandet. Det där har jag varit med om själv.» Det måste dock avlägsnas, och han utfann slutligen att enda sättet vore inveckla det i papper, stoppa det i fickan och avvakta morgondagen. Han skred nu fram mot tidningshyllan för att ta det nödiga papperet, och hans jätteskugga reste sig från golvet, kröp uppåt väggen och tog den runda väggklockan på axlarne, där den satt som ett huvud med uppdragets båda nyckelhål bildande ögon och urmakarns namn såsom mun. När han uppnått tidningshyllan, hejdade han sig, ty, tänkte han, saknas ett tidningsnummer, så kan jungfrurna oskyldigt få bannor. Det var ett svårt fall. »Jag tar annonsbilagan» sade han, men hejdade sig åter, ty, »på landet läser man annonserna, och har jag otur … och det har jag sedan en tid utan att veta varför …» Han hade dock gripit ett blad, och när han vecklade upp det, skramlade det och gjorde sådant buller att han blev rädd. Och på bladets första sida stod en jätteannons: Inkomna Ostron. Ostron, just nu, på Metropol, klockan halv tolv, innan det stängdes, det vore något! Han närmade sig fönstret och tänkte kasta ut brödbiten genom dragluckan, men intet djur skulle äta senapen, och samma historia ville uppkomma.

Nu stod han vid fönstret likafullt; och när han såg ut i natten, märkte han ljus i den högra utskjutande flygelbyggnaden; han steg upp på en stol sedan han dolt lampan under pianot, och nu fick han se … Inne i förmaket sutto makarne vid en brasa; mannen vid en toddy och en cigarr, glammande. Ett litet bord stod bakom dem, dukat och med resterna av en nätt supé; de lysande röda skalen av en hummer stucko i ögonen, så att det gjorde ont …

Gustav Borg hade aldrig haft medlidande med Kung Lear; tyckte att han fått ligga som han bäddat, då han som svärfar slog sig ner hos nygifta, medförande en garnison av hundra man. Han hade även funnit Fader Goriot väl betalad av den ömhet han fått lov att skänka sina barn, ty alla barn mottaga icke ömhet. Trots allt detta, erfor han ett styng i sitt hjärta och steg ner från stolen; gick med sin lampa in i angränsande rum, som var kontoret. Där stod en raktoalett, och som om han visste vad han sökte, drog han upp lådan, tog fram rakkniven och strigeln samt började draga.

— Bäst att göra slut! Bäst att göra slut.

Men så ändrade det sig; brödet måste först, först bort; ovillkorligen. Han kastade det upp på kakelugnen, och med detsamma kände han sig befriad, fri från något.

Och så tog han fällen, som låg under skrivbordet, lade den över sig när han föll ned på skinnsoffan.

Hans sista två tankar innan han somnade, voro dessa:

— Här är varmt och skönt i alla fall. Och: de kan ju ha skickat efter kvällsmat och konjak sedan jag lagt mig. Kanske de också varit inne för att bjuda mig med, men funnit mig sovande. Man dömer ju så ofta människor med orätt!

*

När Gustav Borg vaknade nästa morgon, hade hans kropp genom vilan återfått kraften att lida, ty en försvagad äger endast förmågan att hängiva sig åt en likgiltighetens slöhet. Han sprang upp från soffan klarvaken och insåg hela ställningen. Här kunde han icke stanna, det var det första; i stan ville han icke bo, hemifrån var han utdriven, men i denna kommun måste han uppehålla sig för processens skull. Han kom att tänka på en bonde, som plägade hyra ut ett rum åt sommargäster. Dit ville han nu åka, och som han hälst reste utan avsked, gick han ner i stallet för att få häst och släda.

Stalldrängen, som ej utfått sin lön och på aftonen förut erhållit ovett av husbonden, var i dag särdeles meddelsam. Och när redaktören såg spiltan tom, talte drängen genast om att hästen var såld och slädan med; han var icke heller sen berätta hur magasinet var tömt, gården på förfall och jorden utsugen.

Det var ett nytt slag åt honom, som stod i borgen för arrendet; och han stod just i begrepp att vända om upp till gården, då en liten luftig figur trädde fram och frågade om det var redaktör Borg. Efter erkännandet överlämnades tvenne stämplade papper, vilka mottagaren genomögnade och stoppade i fickan.

I stället för att krympa ihop, syntes han växa ut, ty han hade fått något att reagera emot, och något att ta på. Vändande sig till fjärdingsmannen, frågade han:

— Tror ni man kan få skjuts hos nästa granne? Jag skall nämligen vara vid prästgården klockan elva?

— Grannen brukar alltid ha skjuts, svarade fjärdingsmannen, och därmed gick han.

Gustav Borg såg på sin klocka och fann att han med häst och släda skulle kunna hinna fram till kyrkorådets sammanträde, dit han var kallad för mottagande av varningen. Han knäppte igen rocken och började marschera, kännande sig lik en soldat, som gör första uppbrottet till ett fälttåg.

Men snön var djup, vägen obanad och det blev snart tunga steg.

Han hade god tid att tänka på sitt läge.

Av de två barbariska sätten att lösa ett mångårigt samliv, hade man således valt det förödmjukande och oblyga i att utställa makarne för den domstol, som kallas kyrkorådet. Där skulle de sitta och blotta varandra, anklaga varandra och som omyndiga mottaga förmaningar. Ett helt långt samliv skulle redas opp, fastän mitt och ditt så flätat sina rötter att det ena icke kunde rivas löst utan att det andra slets sönder; där skuld och icke skuld var omöjligt att avväga, där grund förväxlades med följd och tvärtom; där allt gammalt, som var förlåtet och glömt, skulle grävas opp och sättas i ny belysning; det som var tillgivet i kärlek, skulle nu åklagas i hat.

Detta hade man valt för att slippa den vanärande obligatoriska rymningen, där den kvarsittande bar skammen såsom övergiven, och den förlöpande bar skammen som otrogen; och likvisst var rymningen mera överensstämmande med mänskliga begrepp om blygsel, då man övergav skådeplatsen och dolde sitt elände för nyfikna blickar.

Kyrkorådets varning var dock endast en formalitet, som föregick tingets förhandlingar, och han var stämd till första vårtinget anklagad enligt lagens … kapitel och … paragraf, som yrkade hans dömande för äktenskapsbrott med förlust av hela giftorätten.

När han gått tunga steg och såg grannens stuga, beslöt han nästan att icke infinna sig för rådet, dels för att slippa den rysliga scenen, då han skulle möta sin maka, dels emedan han ansåg allt försvar lönlöst.

Framkommen till bonden, fick han veta att alla hästarne voro ute. Detta var honom som en befrielse, och han satte sig på en bänk att vila. Men bonden råkade vara nämndeman och intresserade sig för socknens angelägenheter.

— Ska han till körkrådet? frågade han.

— Ja, eftersom ni vet det! svarade redaktören.

— De bör en inte försumma, återtog bonden; för tinget dömer efter deras protokoll, och har en något att andraga till sitt försvar, bör det ske nu med detsamma.

Detta enkla meddelande satte eld i den obeslutsamme; han sprang upp från bänken och seende på sin klocka, frågade han:

— Kan jag hinna gå till fots?

— Ja, men då skall han gå raskt, och ändå gina över kyrkviken.

— Ligger kyrkviken då?

— Ja, nog låg han i går, sas de.

— Ajö då, nämndeman. Men det var sant; kan jag få hyra sommarrummet här för vintern?

— Ja, de går väl an!

— Jag kommer tillbaks, så få vi tala om’et.

Och så började marschen igen. Nu visste han att han måste fram, måste fram för att försvara sig, om angivandet av motiven kunde tagas som förmildrande omständigheter åtminstone, då lagen icke godkände enskilda överenskommelser i strid med gällande författningar.

När han gått en halv timme, stack solen fram, och som den stod lågt, brände den. Han öppnade rocken och bar hatten i handen. Snön halvsmälte, blev kram och satte sig i klumpar under stövlarne. Stegen blevo allt tyngre, andnöden ökade och de svettiga underkläderna brände som nässlor.

Men han måste fram. När han efter en ny halvtimme vände sig om, såg han sina spår bilda en krokig linje av gropar.

Efter en ny halvtimme nådde han landsväg, och med återvunna krafter marscherade han, såsom befriad från fotbojor, och när han kom upp på en höjd, såg han kyrkan i fjärran. Men viken skilde, och den syntes icke från hans observationsplats. Därpå bar det utför, och han halvsprang ner till fiskarns. Där stannade han och såg — viken ligga öppen, blå, leende satiriskt, emellan honom och valplatsen, där slaget skulle stå; när han tittade på klockan, fann han att det fattades tio minuter till elva. Han rusade in till fiskarn, och frågade efter en båt.

— Båten är sumpad för att tätas.

— Kom med och ös den då.

— Nä, va ska de vara för?

— Hjälp mig människor; jag måste vara vid kyrkan klockan elva.

Nej, man hade inte lust med det, inte.

Då sprang han ner till båten och såg den ligga i marvatten. Det var en gammal ökstock, utan åror och öskar. Han sprang omkring för att leta årorna, men fann inga; han sökte ett ämbar att ösa med, och fann intet; men vid en vägg stod en skovel något kupig. Den tog han och återvände till båten; kastade av sig i skjortärmarne, och stående bredbent på kanterna öste han båten halvt läns med skoveln. Därpå stack han ut, och paddlande som en kanotförare, bergade han sig över viken, under det båten tog in vatten. När han nått andra land, sjönk båten. Han lät den ligga, kastade skoveln i, och sprang upp till prästgården.

Han hade icke haft tid föreställa sig den scen, som väntade; han hade endast en bestämd känsla att pastorn var fientlig mot honom efter sista uppträdet, och att kyrkrådet, som bestod av läsare, skulle klämma efter honom. När han inträdde i salen, fann han sin svåger sitta ordförande, lugn, värdig, nästan vänlig i uttrycket.

Fru Borg satt i en soffa, kall, avvaktande.

När redaktören hälsat och anmodats sitta ner, öppnade kyrkoherden förhandlingarne med ett klubbslag och frågade rådet om de ville jäva honom såsom svåger till maken och broder till makan.

Ingen ville jäva, och därmed började ordföranden.

— Min plikt likmätigt och med stöd av instruktionen för kyrkoråd, frågar jag härmed min syster om hon ämnar fortsätta äktenskapet med Gustav Borg?

— Nej! svarade fru Brita, kort, överlagt.

— Då vill jag fråga Gustav, om han har för avsikt att fortsätta äktenskapet?

— Nej! svarade den tillsporde, lika bestämt.

— Om jag nu skulle fråga syster vilken orsak hon förebär för äktenskapets upplösande?

Fru Brita svarade:

— Mannens äktenskapsbrott.

Saken var ju bekant, men ändock verkade det uttalade ordet som ett skott; gubbarne vid bordet ruskade på sig, och ordföranden, som ville ha det anständigt och hyggligt, blev stött. Han vände sig därför med ett visst deltagande till sin gamle ovän, och kännande alla omständigheterna förut, sökte han lägga in de förmildrande omständigheterna i frågan:

— Kan Gustav Borg odelat påtaga sig det föreburna felsteget?

— Brott har jag icke begått, ty jag har icke brutit mitt äktenskapslöfte, då jag blivit löst från detsamma, och av den enda person, som ägt rätt att lösa mig, nämligen min hustru.

Ny susning vid rådsbordet; och ordförandens röst straxt därpå:

— Är detta sant, måste jag fråga min syster?

— Det är lögn! svarade fru Brita.

— Si så där ja! inföll Gustav Borg. Med en person som icke kan tala sanning, vill jag icke förhandla; och ber jag därför att få mottaga den formella varningen, som enligt lag skall föregå tingets behandling av målet.

— Mina herrar, tog kyrkoherden till orda. Orsaken till ett äktenskaps olyckor ligger vanligtvis så långt bak i tiden att (här kastade han en blick åt dörren till sitt inredepartement) man icke kan utreda det. Jag anser därför, då icke utredas kan vem som börjat, eller vem som har skulden till det som sedan hänt, att vi övergå till den lagstadda varningens meddelande. Har någon av ledamöterna en invändning att göra?

Här begärdes ordet av den frikyrklige hemmansägaren Lundström.

— Mot varningens meddelande har jag ingenting att invända, men mot redaktörens uppfattning av äktenskapet såsom endast ett privat avtal ber jag få opponera mig. Både staten och kyrkan uppträda ju som auktoriteter för att erhålla garantier, vilket synes då skillnadsmålet behandlas av världslig domstol vid tinget, och skillnadsbrevet utfärdas av andlig domstol eller konsistorium. Makan kan således icke lösa maken från hans trohetsed eller frikänna från brott.

Redaktör Borg begärde få svara:

— Äktenskapet grundar sig ytterst på det privata avtal, som utmynnar i förlovningen. Och lagen erkänner privat avtal rörande troheten även då äktenskap inträtt. Till exempel: makan är otrogen och föder en annan mans barn inom äktenskapet. Här föreligger ju äktenskapsbrott, men detta får icke åtalas av allmän åklagare. Om mannen förlåter, så tiger lagen, och erkänner därmed det privata avtalet; lagen blundar för brottet, vilket sålunda tyckes sakna objektiv grund. Har emellertid mannen varit nog oförsiktig att förlåta, men sedan, efter det oäkta barnets födelse, åtrar sig och vill söka skilsmässa på grund av hustruns äktenskapsbrott, så får han icke det, emedan han förlåtit. Och vad värre är, den främmandes barn skall införas på mannens prästbetyg, bära hans namn, ärva honom, bara därför att han förlåtit. Där se vi ju att det privata avtalet bryter både samhällslag och naturlag. Jag vidhåller därför mitt yrkande att få min hustrus anklagelse förklarad ogiltig, då hon icke på fyra år anhängiggjort målet. Nu vill jag tillägga att det är en väsentlig skillnad mellan mannens äktenskapsbrott och kvinnans, en skillnad som naturen själv anordnat; ty följderna av mannens otrohet kan aldrig bli falska barns införande i familjen eller på hustruns prästbetyg (om hon blir änka och får eget prästbetyg); därför är lagen bristfällig, då den dömer summariskt såsom man och kvinna voro lika, och den är orättvis mot mannen; ja, jag vet en domare, som ådömt mannen ett barn vilket icke var hans, trots det att han sökt skilsmässa i rätt tid. Detta barn, vars far nämnes öppet, står på mannens prästbetyg, bär hans namn, åtnjuter underhåll och skall ärva honom. Det är ju monstruöst, men domaren säger att ingen man har rätt att förneka barn fött i hans äktenskap.

Fru Britas hattplym skakade av ilska, ty hon var av den ullen att hon trodde sina »åsikter» i kvinnofrågan gå framför alla fakta. Vad hon »tyckte», det var det rätta; lagar upphörde att gälla, när hon »ansåg» något, och hon kunde aldrig överbevisas om ett misstag, emedan hon icke förstod bevis eller mottog skäl.

Hon bröt därföre ut och babblade om kvinnans likhet med mannen, att naturen gjort dem lika (det vore fan!) ehuru männen behandlat kvinnan som slavinna (husets härskarinna!) och hela det där guanot, som samtidens dekadensmän också ruminerat.

Slutligen slog ordföranden klubban i bordet, och förklarade att tinget var rätt forum för skillnadsmålet, och kvinnoklubben vore forum för kvinnokäbbel.

Därpå varnade han makarne och förklarade sammankomsten upplöst.

Detta var det vanliga slutet på samtal mellan man och kvinna under sekelslutet: sammankomsten upplöstes.

Kvinnosaken, dåtidens största och svåraste problem, var väl närmast demokratiens sista deduktion in absurdum. Alla människor voro lika (fastän de voro så olika); det var den falska tesen. Demokraterna måste vidhålla den, eller förneka sina grundsatser. Aristokraterna gingo med, dels för att få röster och stjäla ur demokraternas fickor, dels därför att de sågo i kvinnan ett högre väsen efter deras förlegade världsåskådning.

Här fanns så mycket skenbart och så mycket verkligt. Den kvinna, som en man älskar, är honom skenbart överlägsen, så länge han älskar henne, men endast för honom, och skenbart för honom, ty det ingår i mannens kärlek att han ställer henne över sig, och även över andra. Men nu sattes detta i system, och mannen abdikerade. Aldrig såg man männen gå på sina bukar och äta jorden under hennes fötter som då. Män, som man skulle trott om bättre, riktigt njöto av att coucha på salongsmattor, vid den fulaste kvinnas otvättade fötter. I stället för att mannen förr på gatan bjöd kvinnan sin arm, som var vackert, emedan det var rätt, såg man nu dekadensmän ledas av sina kvinnor.

Kvinnorna klädde sig som män, och männen som kvinnor; armbandet gick över till männen. Det var perversitet, och ledsamma förväxlingar av kön började skönjas; men medan de perversa männen voro avgjorda kvinnovänner, om det nu var för att kaschera sitt lyte, eller de kände något kvinnligt röra sig inom deras egen natur, så voro däremot de perversa kvinnorna avgjorda hatare av mankönet, vilket de icke dolde, och de hade till livsuppgift att spränga äktenskap — naturligtvis för att befria kvinnan.

Problemet, tilltrasslat av kreti och pleti, kunde dock reduceras på denna formel: Kvinnans frigörelse skulle ju vara frigörelse från att föda och uppfostra barn. Tror någon klok människa på ett sådant naturens abnorma förfarande? Och vem skall föda barn om icke kvinnan? Det var ju nonsens alltsammans! Men även i framtidens samhälle, där kvinnan arbetade, måste ju kvinnan i regeln bli med barn, så att någon emancipation i egentlig mening väl aldrig kunde komma till stånd. Varför då vända opp och ner på samhället för några hysteriska kvinnors skull?

Genom att ta bort platsen för män, hindrades ju ett äktenskap för varje brödlös man; därför minskades giftermålen och ökades prostitutionen! Och på detta arbetade samhällsbevararne och sedlighetsvännerna.

Det var rena galenskapen!

Emellertid; kyrkoherden Alroth i Storö hade haft ett öga på denna rörelse; hans syster, fru Brita, hade försökt att revoltera hans egen hustru, dra ut henne ur hemmet på sammankomster och dylikt, därför kunde han icke förblindas av sina broderliga känslor, utan han förstod mycket väl sin svågers penibla läge i huset. Även tilltalade det honom, att svågern ej velat kvitta brott mot brott, genom att framdraga den sista historien om barnen och vad som skedde i huset med hustruns begivande, vilket han funnit avskyvärt från sin synpunkt.

När nu rådet gått, och fru Brita före dem skyndat hemåt, blevo svågrarne ensamma kvar.

Kyrkoherden tillhörde det slags människor, som funnit med sin fördel att stryka över och gå vidare. Han hade lärt av livet att den skymf man icke låtsas om, existerar icke; och att hämnden tar bort tid, och framkallar revansch. Han hade därför ur sitt minne strukit ut svågerns sista skymfliga tillmälen, om ock intrycket satt kvar. Det fanns även något annat, som gjorde honom blid; en viss naturlig och oförklarlig sympati för Gustav Borg gjorde, att han icke kunde bli riktigt ond på honom, ett mycket vanligt fall, vilket förklarar varför man har så svårt att få rätt gentemot vissa människor, även om de äro förvunna och gripna på bar gärning.

Man beklagar sig för en vän över en frånvarandes usla beteende.

— Det kan jag aldrig tro om honom! Det är så olikt honom! svarar vännen.

Man kommer inte ur fläcken, utan sitter där som en stackare, vilken är behäftad med misstänksamhet; de tydligaste bevis, de trovärdigaste vittnen hjälpa icke.

Nåväl, svågrarne voro ensamma.

— Det här var en ledsam historia, började pastorn. Och du har inga utsikter vid tinget; domaren är besatt, och han ger varje kvinna rätt emot en man, emot klara bevis. Det är tidsandan ser du! Läste du inte häromdagen om den engelska damen, som förgiftat sin man? Femtitvå läkare svuro att hon var oskyldig; men hon satt i fängelset och bekände under tiden! Pang! Nu trodde man det skulle vara slut! Nej, nu kom det masspetitioner, försvarande giftmordet, under förevändning att mannen var en sugga. Från min ståndpunkt, märk det väl, skulle jag vilja förklara det så, att försynen straffar männen för deras omanlighet, karaktärssvaghet, genom att släppa lös kvinnorna. De som inte kan tala sant, och därför inte borde få vittna, de ska få bli advokater och domare. Gud bevare oss då! Här om dagen satt postfröken i stort sällskap och talade om att hon öppnade och läste alla brev på posten. Vad skall man säga om det? Jag talade om det för en modern herre, och han sa att det var lögn! Jag tänkte slå honom först, men han föreföll mig intressangt att jag började tänka över honom. Han blev ond över min historia såsom om han varit kvinna, och tagit åt sig. Eller hade han svurit bort sig på kvinnosaken och blev ond på sig själv för att han haft orätt. Det senare är troligast. Emellertid, min bror, dina utsikter äro små vid tinget: ty om en kvinna i våra dagar gör en man orätt, så har hon hela världens sympatier för sig. Och Brita har gjort dig orätt, det vet jag och vi alla! — Vad man kan göra åt det? Ingenting! Men lyd mitt råd! Ta en brännvinsadvokat, en rackare som är slängd i truten, och gå inte dit själv. Lite bättre är det än själv stå och käbbla; men säker är du inte ändå, ty när en man ser en kjol, så blir han feg. Jag hade nyligen en process mot lärarinnan här. Och jag valde en advokat enkom ur högen, som var olyckligt gift. Nu, trodde jag, får hon! Jo, vackert. Kan du tänka dig, det betalta fäet står och försvarar min motpart!

Gustav Borg hade icke ogärna lyssnat till dessa tröstens och deltagandets ord, men att förmå sig till ett erkännande det prästen hade rätt, det kunde han icke, ty det hade varit att ta tillbaka ett misstag. Han kände sig tvärtom manad ett ögonblick att säga emot, ta kvinnorna i försvar, såsom han alltid i sin tidning försvarat dem.

När han nu gick, och kommit på vägen, vaknade hos honom en efterkänsla av det skedda, och han fann att de sista tröstens ord varit en stukning. Detta satte fart i honom, och under det han gick, ut i världen, utan att veta vart, fattade han det beslutet att resa till stan, då nu hans närvaro därute var obehövlig. Han styrde därför stegen ner till ångbåtsbryggan.

När han såg på klockan, fann han att tre timmar ännu återstodo till båtens ankomst.

Det var drygt, men han hade ett nytt liv framför sig, och ett gammalt bakom.

Ångbåtsbryggor äro utmärkt lämpliga för meditationers anställande; där är slätt för fötterna så att man kan gå och tänka; där slutar landet och det stora öde vattnet tar vid; där är stilla orörligt, och man går och väntar något som skall sätta ny rörelse i en, förflytta en, ändra vyer och omkasta ens öde.

Gustav Borg gick där och tänkte. Han hade nu kommit på den punkt i livet, som kallas »uppätningens» tid. »Det får du äta opp en gång» hade han så ofta hört, utan att förstå det, utan att tro det, under livets rastlösa färd framåt. Nu förstod han det, men lik så många andra gjorde han den falska slutledningen, att han borde ångra och ta tillbaks de läror han spritt och vilka icke lett till åsyftade resultat fullständigt. Han trodde sig ha givit sitt arbete åt villfarelser, som han nu måste bekämpa, men förstod ej att i hans så kallade misstag låg en del av sanningen, vilken endast kunde komma fram under samverkan av de stridiga plus- och minus-jonerna. Korrektionerna hade redan motståndarne gjort, och han behövde icke göra om dem. Men nu grämde han sig över förspilld möda, harmades över att ha gått som en narr och arbetat på baksträv, när han trott sig vara i förspannet. Och de lidanden han nu genomgick trodde han vara straff för det onda han gjort, ehuru väl de kunde vara prövningar.

Denna uppgörelse varje människa vid en viss ålder genomgår är dock endast ett personlighetens bokslut, där en nogare granskning skall visa, att det relativt onda man måst tillfoga andra för en god saks genomförande var ett nödvändigt ont. Men å andra sidan tyckes en immanent evig rättvisa fordra att även oskyldigt tillfogade lidanden måste neutraliseras i världsordningen genom motsvarande smärtor hos den som framkallat dem. Om någon i det högre bokhålleriet underkunnig stode bredvid en människa vid detta uppgörelsens ögonblick, skulle han öppna alla inseglen och säga åt den av ruelsens agg sargade: »Var vid god tröst! Se här för det goda du uträttat, och här för det onda! Nu ska vi kvitta post mot post, så finner du ändå ett saldo dig till godo; ty bara det att du dragit fram ditt liv, så gott du kunnat, är en hjältedat; och varje människa, som skaffat sig fram till en naturlig död, är en hjälte; varje död man förtjänade ett monument, ty så svårt och mödosamt är det att leva livet. Och den största uslingen är icke minst beundransvärd, ty hans börda var tyngre än de andres, hans kamp större, hans lidanden djupare; och varför han var en usling, det vet ingen dödlig, kan ingen förklara, varken med statistik eller nationalekonomi.»

Gustav Borg kunde icke fullborda sitt livs syntes ännu, utan befann sig i full kris, görande sitt inträde i det rike som Swedenborg kallar Ödeläggelsen. Och värst av allt, han stod med lyftad hand mot sig själv, ty han, motståndaren mot sedelagens frigörelse, stod anklagad för osedlighetsbrott. Den disharmonien var icke lätt att lösa.

Från bryggan såg han skorstenarne av sitt hem. Just nu stego två blåa rökar opp. Det brann på härdarne, brann opp alltsammans och det bästa: maka och barn.

ELFTE KAPITLET.
Den nye redaktören.

Holger Borg var ju sin tids barn; ingenjör och elektriker, levde han livet enkelt, oreflekterat, praktiskt. Gifte sig tidigt med en liten flicka från teatern, vilken han inövade till rollen av kamrat, enligt tidens sed. Ingenjörsvetenskapen var ju för henne litet svår att i hast tillägna sig, men det fick gå av med några termer om kontakter och kortslutningar; hon poserade som ingenjör, och utvecklade sig till tendenshustrun, som skulle visa världen att kvinnan var mannens jämlike i allt. Denna jämlikhet skulle även yttra sig i umgänget; mannen fick icke gå ensam på kaféet, utan hon skulle vara med; men om förmiddagarna gick hon ensam på konditoriet, och när mannen i början ville konstatera den matematiska orättvisan, blev han nedtystad med frågan, om hon icke var en fri människa eller om hon var slavinna. För husfridens och trevnadens skull lämnade han frågan obesvarad, gav efter, ställde sig under, först på skämt mera, men alltid med fästat avseende på att det skulle ta sig ut. Han måste ju ha den modernaste hustrun, och han ville leva efter sina läror. På det sättet fick han så småningom en guvernant över sig, en som korrigerade honom i sällskap, och som slutligen ville lära honom allt, allt vad han visste bättre än hon. Men han klagade icke; och han såg icke hur föraktet dolde sig under hennes moderlighet. Han fick dock ana det, då han såg sina vänner behandla hustrun som ett högre väsen, och honom själv som en stackare. Detta smickrade honom å andra sidan. Detta att han kunnat lukta opp den stiligaste frun, och när hon var centrum i kretsen, var hans plats skenbart ovanpå.

I början av äktenskapet hade de nygifta det ganska knabert; de levde dock ute, emedan det var billigare, och ibland hölls bohême-liv hemma. Så kom barnet. Då fingo de känna på. Mannens inkomster, som förr delats av två personer, måste nu delas av fyra. Det var försakelse, och det älskade man icke, utan lånade pängar och fortsatte. Men när barnet blev tre år, avskedades barnjungfrun och makarne skötte barnet själva. Hustrun, som intet annat hade att göra, fordrade ändå att mannen, som hade sitt arbete på fabriken och i tidningarne, skulle deltaga i barnets skötsel. Det skulle vara lika, förstås. Han, det nötet, vågade icke säga nej, ville icke heller, emedan han önskade adla hennes arbete, men märkte icke vilken orättvisa han understödde och hur han arbetade på sin undergång. För att hålla sig skadeslös, gjorde han som andra äkta män, han uppfann att äta frukost ute i smyg; han påfann sammanträden om aftnarne, och kom slutligen in i en cirkel av stadgade äkta män, som drucko sin punsch mellan sex och sju på aftonen, för att vara hemma till kvällsvarden. Kom han då hem och luktade punsch, så blev frun ond; och barnet saknade vid sådana tillfällen alltid strumpor. Då redde han sig vanligen med »att han varit bjuden», och då borde strumpfrågan ha förfallit, men det gjorde den inte; den stod fast.

Han var alltid hemma till kvällsvarden och var tråkig. Vid bordet, där han tuggade torrt, erinrande kanske operakällarns vällustiga frukost, flög understundom en svag ljusning över hans ansikte, sista återskenet av ett inre leende, framkallat vid minnet av en lustig historia från Mellanregistret. Då mörknade frun, och förstod att han roat sig utan henne, och hon harmades över att han kunde ha ett nöje, utan att hon var med. Och så måste han berätta den lustiga historien. Det var hennes giftorätt.

En afton sutto makarne som vanligt hemma. Frun var fördärvad av barnskrik, av tvätt i köket, av dukningen.

På bordet var framställt det hårda brödet, margarin, och en uppslagen benfri, där botten knappt skyldes av tre usla fiskar, som ingen velat röra sedan flera dar, och vilka därför torkat som kaffeskinn. En ostkant av falsk schweizerost, och några skivor rått fläsk, som skulle föreställa rökt, bildade baserna i en triangelmätning. Där var otrevnad, slarv, olust över alltsammans, och det här var så olikt allt man föreställt sig om hem och hemtrevnad. Och detta tysta lurande på varandras svagheter, detta spejande efter varandras ofullgångna tankar. De voro som två fångar, vilka vaktade varandra i hemlighet.

Mannen såg med dystra blickar på anrättningen, och vid betraktandet av ansjovisen kände han den rysliga tennsmaken, den härskna oljan … Plötsligen fick han en idé.

— Om vi skulle gå ut och festa! Det var så länge sen vi voro ute!

— Nå, men Ragnar då? Barnet?

— Ja, det är sant!

Frun funderade:

— Det är rysligt i alla fall att ett barn skall råda över föräldrarna! Tvärtom borde det ju vara!

— Ja, visst borde det! Vi som försakat hela vår ungdom och nu skulle börja njuta av livet, vi äro slavar.

— Och nu, när han sover, behöver han oss ju inte.

— Han brukar ju sova, när han somnat?

— Vi har skämt bort en, det är alltsammans! Tänk på alla fattiga barn, som stängs in på morgonen, och få sitta ensamma till middan … Vet du va, Holger; vi ska säga åt portvakterskan, att hon hör efter om han skriker …

— Ja, det finner jag antagligt, svarade Holger.

Sagt och gjort! En stund senare var herrskapet på väg neråt stan. Vid Nybron skildes de; herrn skulle opp i redaktionen och frun skulle vänta honom i Grand Hôtels grop, den klassiska, 70-talets män hade stiftat, 80-talets tagit i arv, och 90-talets senare övergåvo för det reformerade Rydberg.

När frun kom till gropen, gick hon in och satte sig vid deras vanliga bord, tog en tidning, och väntade.

Straxt efter inträdde skådespelaren, deras intime umgängesvän, och sökte sällskap.

— Nej, se Marta, hälsade han, var har du Holger?

— Han kommer straxt! svarade Marta, som genast blev i ett strålande lynne.

— Får jag sitta ner?

— Ja, det tänker jag! svarade frun utan att tveka.

De kommo genast i tal, och om ett ögonblick stod en punschbricka på bordet jämte cigarretter.

Beställningen hade skådespelaren gjort så hastigt att frun ej märkt det, och nu sutto de där, de två, och ville ej börja förrän mannen kom. De pratade om all världens ting, och tiden gick.

Utan att tänka vidare på vad han gjorde och finnande väntan lång, fyllde vännen två glas, sade skål, och de drucko.

Tiden gick igen, och de tände cigarretter.

— Det var fasligt vad Holger dröjer, sade frun, och vi skulle aldrig ha börjat.

— Nu är det för sent, svarade vännen.

Då inträdde ett sällskap, som visste vilka de voro, utan att känna dem. Dessa kastade naturligtvis förvånade blickar på de två, och deras blickar blevo spefulla när de slagit sig ner mitt emot dem.

I detsamma kom Holger in, såg i en blink situationen, som han kunde förklara sig och som han var nog fördomsfri att icke ogilla, men så fick han se de spefulla blickarna, och det stack honom, så att han blev mörk.

Framkommen till bordet, hälsade han så otvunget han kunde:

— Det var rätt att ni började, jag fick ett telegram och måste skriva några rader.

Som han råkade in i de andras nyss uppodlade stämning, och de voro i försprång, hade han svårt att straxt komma upp jämsides med dem. Och han, som medförde något av arbetets allvarstyngd från tidningsbyrån, verkade nedtryckande på dem. Det skar sig, och en ledsamhetens förlägenhet föll över sällskapet.

Frun, som ville ha det roligt, kom på den olyckliga idén att söka ruska opp mannen, men då blev han stum.

Hennes nästa försök avlopp ändå mera olyckligt, då hon för att ställa till rätta framkastade den klumpiga frågan:

— Vad är det med dig?

Det var som att gräva i hans inre, och han röck tillsammans, blev ond på sig själv för att han icke kunde behärska sig, blev ond på sällskapet med blickarne, ond på hela situationen.

Hans plågade utseende förrådde ju svartsjuka, men han var icke svartsjuk, han endast äcklades vid tanken på att vara misstänkt för dylikt, och han såg sig löjlig. Hon hade gjort honom löjlig genom sin fråga, denna fråga han icke kunde besvara. Då uppstod denna tystnad, som ingen vågar bryta, emedan alla veta att den som först talar, måste säga en dumhet, måste röja den hemlighet alla tänkte på.

Det var en minut av evighetens längd. Men så kom räddningen: två artister av kretsen rasade in, kastade om strömväxlaren och avledde de konträra strömmarne. Och så gick aftonen i glam.

Efter teatrarnes slut ökades sällskapet. Alla dessa, vilka voro samma andas barn, kände en samhörighet, som om de voro av en familj. Och de hade en instinkt att ana en vän; det behövdes inga förklaringar; och fastän de lidit förföljelser, voro de sorglösa, hoppfulla, vissa om att de befunno sig på rätta vägen framåt.

Klockan var slagen halv tolv och glädjen var hög, då med ens en svartklädd kvinna trädde fram till bordet och bad att få tala vid fru Marta.

Den främmande okända verkade som en svart fana, och jublet tystnade.

— Fru Borg, började hon; jag bor i ert hus och hade den lyckan händelsevis gå förbi ert barnkammarfönster, då jag hör skrik av ett ensamt, instängt barn — Se så, tro nu inte jag förebrår er! Men som skriken voro förtvivlans, gick jag till portvakten för att få nyckeln och slippa in. Det fanns ingen hemma hos portvakten. Jag lät en barmhärtig människa gå efter en smed, under det jag pjollrade med det inlåsta barnet genom det stängda fönstret — — — Var lugn nu, frun lilla, ni har haft otur, och litat på en opålitlig portvakterska. — — — Inkommen, lugnade jag det stackars barnet; har suttit där i tre timmar, och nu sover han under den återfunna portvakterskans tillsyn. Se så …

Herr och fru Borg störtade ut …

Så var det att ha barn! Ja, ja, ja, och de gjorde sig förebråelser, gjorde sig löften att aldrig gå ut mer. De tänkte på vilken tendenshistoria nu skulle spridas; de halvsprungo hemåt, icke finnande någon droska.

På Nybrogatan, just då de flämtande hunnit upp för backen, stötte de mot en jättelik herre, som tog dem i sin stora famn och skrek:

— Hallå! Så har jag er äntligen!

Det var doktor Henrik Borg.

— Du, Holger är redaktör för tidningen med sex tusen i lön; och inträder i morgon! Är det sagt?

Fru Marta grät vid jättens bröst. Och så sprungo de ifrån morbrodern; sprungo, skrattade och gräto.

— Vi ska ha två jungfrur, du, skrek frun.

— Och våning på Strandvägen!

På Östermalmstorg dansade de kring en lyktstolpe, och sprungo sedan som sista paret ut på var sin sida om salustånden.

Så blev Holger Borg redaktör, och så slutade en pinsam dag i glädje.