Doktor Borg hade varit gift två gånger; första gången med en inhemsk fjolla, som han fästat sig vid på grund av hennes skönhet och ungdom. Men hon var så medveten om denna skönhet, att hon ägnade densamma en fullständig dyrkan. Hon kunde sitta halvklädd framför spegeln i timmar och beundra sig; kyssa sina runda armar, modellera sin barm, visa sig själv sina tänder, knåda sin näsa för att få den vackraste bukten på rätta stället. När doktorn en gång oförmärkt fick se henne i denna sysselsättning, blev han rädd, ty uttrycket i hennes ansikte var icke en människas, utan ett fånigt djurs; en fågels som speglar sig i en källa och plockar sina fjädrar. Det föreföll honom så hemskt att han icke var förenad med en människa, att han trots sin frimodighet stoppade det i säcken och knöt igen.
Trots sin skönhet kunde hon icke kläda sig, och när han gjorde en anmärkning, så behandlades det som majestätsbrott. Hon drog sig då tillbaka förnärmad, hånade honom för att han icke kunde uppskatta henne; och i sin enfald räknade hon opp alla sina beundrare, citerade deras omdömen. Doktorn fortfor efter giftermålet med sina rökoffer i form av blommor och champagne; men blommorna passade aldrig.
— Jag fick orkidéer efter sju kronor stycket av löjtnant X. Och riktig champagne skall kosta elva kronor.
Hon älskade sig själv och sin skönhet så objektivt, att hon var avundsjuk på doktorn för att han fått henne.
— Du har fått, du! Du vet inte hur gott du har det. Tänk, så många, som avundas dig.
Men denna självälskelse gick så långt att hon icke kunde hängiva sig åt mannen; hon unnade honom icke sin kärlek, utan var ännu i ömhetens ögonblick så avundskall att hon icke kunde mottaga något. Och så klagade hon.
Först brydde doktorn sig inte om det där, ty han visste vem han var. Men, så småningom gick hon och klagade för sin mor och sade, att hon inte betraktade sig som gift. Modren förstod ingenting och ville ingenting veta.
Doktorn, som var ung läkare, förstod icke heller vad hustrun menade, men han blev orolig, och rådgjorde med en äldre läkarevän.
— Ja, min gosse, sade den gamle, nu står du inför ett problem, som jag ännu stavar på. Men jag har nyligen läst ett bestämt uttalande av vår störste gynekolog i denna fråga. Han säger att glädjeflickan söker glädjen, men makan söker barnet; och han förklarar avgjort att barnet skall födas kyskt i en kärleksfull famn, icke i en vällustig. Den ärbara moderkvinnan blir kysk i äktenskapet, mot sin vilja, och det hon söker, finner hon icke; därför klagar hon. Men, min vän, jag har kommit så långt, att jag funnit, det även mannens begär adlas i äktenskapet, liksom neutraliseras eller förandligas; därför har jag hört lika många klagomål från manliga sidan. Du ser ju på nygifta, hur mycken missräkning … emellertid, är din hustru i grossess?
— Ja, efter två månars äktenskap!
— Då kan du ju vara lugn!
Doktorn blev lugn, alltför mycket, så att det retade frun. Hon blev ytterligare avundsjuk på mannen därför att han fått den äran att ha barn med henne, och hon hatade sin grossess, som angrep hennes skönhet. Och det hon icke tyckte om, det fanns icke för henne. Tanklös och enfaldig, gick hon ännu omkring och agerade jungfru.
Då blev hennes mor rasande:
— Är du galen, barn? Du är ju i välsignat tillstånd.
— Ja, inte vet jag …
— Vet du inte? Hör du; går du omkring med sådant snack, så kommer din man att mörda dig. Förstår du inte det, att världen skall fråga sig varifrån du har barnet, om du går och pratar om din oskuld.
Men när hon såg mannens fadersglädje och stolthet, blev hon full av hat. En fullständigt djurisk elakhet växte fram, och hon ville icke unna honom att vara far till hennes, hennes barn.
Om av enfald eller bara elakhet, men, en morgon, när hon snattrade som vanligt, föllo hennes ord så här:
— Jag vet inte, men jag tycker inte du har någon del i det här barnet …
Då brast doktorns afrikanska lynne ut, som han så länge undertryckt:
— Vad f-n i h-e är det du säger? Är det inte mitt barn; så är du en …, och det kan du inte mena.
Frun reste sig, klädde sig; och när hon skulle gå, yttrade hon:
— Nu går jag, för alltid!
— Ja, gå åt h-e, svarade doktorn. Du kan ju mörda en människa med din bestialiska dumhet och din sataniska elakhet. Gå fort, annars sparkar jag ut dig!
Därmed var det äktenskapet slut. Doktorn hade fått en skugga på sig, ty han kunde ju inte försvara sig, även om han framlade fysiologiska bevis, dem ingen begärde. Så gick han i raseri ett par månar, och i raseriet gifte han om sig med en norska, och hade henne i grossess med detsamma. Hon var i sjunde månaden, när de vigdes; och frun ville ha ett stilla bröllop, men mannen ställde till ett dundrande kyrkbröllop mitt på middan.
— Det var så vackert, sa han, att se en välsignad kvinna.
Prästen tyckte inte detsamma, men fick nöja sig. Och när doktorn, såsom egen giftoman förde sin högvälvda brud på stora gången genom kyrkan, då föll skuggan bort, och han stod i ljus, klar och sund som han var …
På middagen höll han ett tal inför hundra inbjudna personer, och drack för sin maka och sitt ofödda barn.
— Det var stil! sade somliga. Men andra tyckte det var cyniskt.
Detta äktenskap numro två gick en tid, så där, så där! Så kom Dockhemmet förstås och hela mojet efter. Ligakvinnor och kanonkvinnor, federationskvinnor och handskekvinnor. Det var ett helvete för en äkta man att leva!
Hela den urgamla idolatrin blev gynolatri, eller kvinnodyrkan. Man hörde en ateistpoet förklara att kvinnan var hans religion. All litteratur, som icke förhärligade kvinnan, var ansedd värdelös, så att man verkligen kunde tro med Spencer att poesin och konsten ledde sitt ursprung från hanens kryperi för honan. Det hade gått an med denna kvinnoskålspoesi, om icke den varit åtföljd av mannens självförnedring. Män njöto av att förnedra sig, att leda i bevis det mannen var ett lägre djur, och när de gamla narrarne Ibsen och Björnson rent ut förklarade att samhället endast kunde räddas genom kvinnans uppsättande och mannens avsättande, då var dårskapen på kulmen.
Kom härtill den norska frågan, så hade doktorn ett trevligt hem. Två barn hade visserligen vuxit opp, till åldern av tretton och femton år, men nu blevo de också till trätofrön. Allt blev trätofrö, och med en oregerlig kvinna var ju ingenting att göra.
Varför de icke skildes? Barnen höll ihop eländet, minnena, och detta outrannsakliga, som binder makar, även när de hata varandra. Ockultisterna säga att de alstra halvandliga substrat ini varandra, vilka äga ett slags väsenlik tillvaro; andra mena, att mannens och kvinnans själar växa i varandra med sugrötter, och att de egentligen leva i en beständig omfamning; de känna med och medelst varandra såsom tvillingar påstås göra; därför lider även den parten, som gör den andra ont; han lider av dess lidanden, som han själv vållat; därför är man värnlös mot den man älskar, och älska är att lida. Därför är också skiljas det smärtsammaste av allt; det är att riva sönder och upplösa tillvaron, och minnena äro själarnes barn; dem kan man icke överge när man vill. Det finns makar som hållit på att skiljas i trettio år utan att lyckas; de skildes som förlovade, som nygifta, som gifta; de skildes åtta dar före silverbröllopet; och när de kommit så långt, trodde de att det skulle räcka livet ut. Men tre veckor efter gick mannen från huset, blev borta en natt, den första på de trettio åren. Dagen därpå var han hemma igen och för att illustrera försoningen satte han upp ett nytt bo; och så fortsatte det.
Doktorn hade lidit genom sin första skilsmässa så grundligt, att han beslutat hålla ut i andra äktenskapet, lida allt, utom förnedring. Men det är så mycket som förnedrar omärkligt. Att hunsas i tjänares närvaro är förnedrande för en man, och att behandlas som idiot i sina barns är det ännu mer, i synnerhet när man är den klokare.
Detta dagliga och stundliga undertryckande av sina tycken kan slutligen beröva den starkaste all självkänsla, och när doktorn märkte att han var i fara, beslöt han fly, det enda möjliga stridssätt med onda kvinnor, ty den som inlåter sig med ondskan råkar själv in i den. Och hennes ondska verkade som ett nervgift, vilket höll på att ansticka honom.
Utbrottets närmaste anledning var som vanligt några väninnors ankomst i huset. En av dem älskade fru Dagmar, hur pass oskyldigt är svårt att avgöra, men damerna anse allt oskyldigt, som de ha för sig, även om gränsen är överskriden.
Denna väninna började lägga sig i barnens uppfostran. Flickan kortklipptes och gossens hår fick växa långt, allt för att utplåna olikheten mellan könen. Men när gossen fick lida smälek i skolan för detta sitt kvinnliga yttre, och när fadren tillika märkte att sonens instinkter började förkvinnligas, blev han rädd; tog en sax och klippte av håret. När modren fick se det, föll hon i raseri:
— Skall icke en mor få uppfostra sina barn? skrek hon.
— Hon skall så f-n heller, och inte uppfostra bugrar. Två ska vi vara om’et, och jag är den ena.
Modren hotade gå till advokat. Det var hennes vanliga.
Men det fanns en annan faktor, som inverkade störande på äktenskapet, och det var den då av en berömd läkare uppfunna konjaken. Den begagnades av frun som panacé för alla krämpor, och mest om förmiddagarne för nervositet, och om aftnarne mot sömnlöshet. De skenbart oskyldiga små glasen förstörde lynnet och aptiten, gav sömn på olaga tider, och borttog nattsömnen. Fastän uppfinnaren själv, professorn och auktoriteten, slutade illa, ett offer för sin konjakshypotes, fortsattes drickandet av damerna.
När doktorn varnade sin fru, svarade hon alltid med professorn.
— Professorn måtte väl förstå det bättre än du, som inte är docent en gång.
Med ett ord, det äktenskapet var moget, så utmognat, att när brödrastriden blossade upp, en lätt vindstöt kom det att brista.
Fru Dagmar skrev i kvinnotidningen mot sin mans teorier, hon kallade, dock utan att nämna hans namn, gjorde honom misstänkt som reaktionär och varnade de liberala valmännen för en sådan kandidat. Därmed var kriget öppet förklarat, och makarne bodde i var sin ända av våningen.
Men själva katastrofen påskyndades av en liten händelse, vilken kom som den vore beställd.
En morgon på mottagningen inträdde ett mycket välklätt fruntimmer till doktorn. Denne blev förvånad, ty fruntimmerna hade övergivit honom, emedan han var »ofin»; han ville nämligen inte förstå deras antydningar, utan sade rent ut deras baktankar; yppade deras hemligheter utan att behöva fråga dem.
Han bad emellertid damen sitta ner, och när han fixerade henne, såg han straxt vad sort det var. Uttrycket i ögonen stämde icke med munnens. Det var ett barns haka, kinder och läppar, men ögonen sade något annat, ty hon hade glömt att uppfostra sina ögon. När han nu frågade vad det var åt henne, upplyste hon att det var blodbrist och nervositet.
Han hade fått ett välkänt spår, och frågade försiktigt vidare:
— Är ni gift?
— Ja!
— Har ni barn, och hur många?
— Ett barn.
— När föddes det? (Nu gick det som efter formulär, ty han kunde historien utantill.)
— För tre år sen!
— Nå än sedan?
Här blev en paus, ty i ordet »sedan» låg hela bekännelsen, som han indirekt lade i hennes mun; men hon var icke kommen för att bekänna något, tvärtom. Han återtog därför tråden och fortsatte själv.
— Vill inte er man ha flera barn?
— Nej!
— Vill ni ha flera barn?
— Nej!
— Ja, det är därför ni är nervös och blodfattig; är er man också nervös?
— Om han? Det är han, som gör mig nervös, och det var det jag ville tala om.
— Hör nu frun! Ni gör nog varandra nervösa med det här fusket …
— Kan inte doktorn säga vad jag skall göra; jag kan inte leva ogift som gift …
— Gör inte er man det också, efter som ni inte vill ha barn?
(Hon ville inte tala om sin man, inte tänka på honom.)
— Kan inte doktorn ordinera något åt mig, något som …
— Menar ni att jag skall ordinera en älskare åt er? Då blir det han, som gör barnet, och ni är lika nära den fruktade grossessen.
Det var hela hemligheten, och nu fick han se ett changemang för öppen ridå; det lilla ansiktet utbyttes mot ett annat, så förfärligt att han trodde en helt annan människa satt i stolen. Men han gick på oförskräckt:
— Att er man tröttnar på att utöva era laster förvånar mig inte …
Längre hann han inte, ty damen var utom dörren i ett ögonblick.
Det var ju ett reguljärt fall och inträffade lika ofta som olyckliga äktenskap.
Men när han kom ut till vaktmästaren i väntrummet, fann han damens namn. Det var frun till redaktören av den liberala föreningens tidning. Nu hade han förspänt så det dugde.
*
Men därmed var icke slut, ty efter en kvart inträdde fru Dagmar, och som hon önskade ett längre samtal var hon blid, väl vetande att med påflugenhet endast följde dörrstängning:
— Vad var det med lilla fru ***, som var inne hos dig?
— Det var att hon ville jag skulle ordinera henne en älskare? Ja, de kommer ju hit och begär recept på fosterfördrivning och preventiv …
— Emellertid blir du anmäld för Läkarsällskapet för sårande beteende mot kvinnlig patient.
— Anser du hon hade rätt i sin anhållan?
— Ja!
— Då är du också ett …
Han letade eldgaffeln, och frun försvann. Då kände han att det var slut.
Detta var tidens helvetiska könsstrid på liv och död. Och när man såg så många män ruineras och dö i förtid, så blev orsaken aldrig utrönt, ty man fick icke skriva om det.
Naturen hade givit mannen initiativrätten, emedan han är den verkande orsaken, men nu skulle han berövas den; kvinnan som ingenting ger, endast tar emot, tillvällade sig initiativet; och som hennes receptivitet är obegränsad, måste varje man bli efter i en ojämn strid, där utgifterna hava sin naturliga gräns. Och alla kringgåenden av naturens lagar straffade sig. Männen, i stället för att bli fäder, nedläto sig till att vara sina fruars alfonser; de modärna sängkamrarne med sina två järnsängar liknade mediko-mekaniska institut, fröklängningsanstalter, eller sjukgymnastikens enskilda rum. Det makarne sökte funno de icke, ty det finnes endast i moderskapet och faderskapet. Därför blev det död i stället för födelse.
Adertonhundratalet var icke barnens århundrade, det är lögn. Sjuttonhundratalet, med Rousseaus Emile, där mödrarne lärde dia sina barn igen och återskänkte moderskapet dess förlorade ära, det var barnens gyllene ålder. Men adertonhundratalet, särskilt dess slut, blev barnens helvete. De barn som föddes kommo till av en olyckshändelse, av en misslyckad hämning av viljeakten, därför föddes de viljelösa, könlösa, karaktärslösa. Moderskapet föraktades; barnaföderska ville ingen vara, och att giva modersmjölken själv ansågs skamligt. Barnen fostrades med flaska, och voro alltid kinkiga, sömnlösa och sjuka. Kemikalier, kolsyrat natron, mjölksocker, steriliserad komjölk, det var utfodringen. En steril vätska, vars livskraft var dödad, skulle ersätta den levande modersmjölken! Den gav också sterila människor, som icke kunde få en ny tanke att växa; efterklangsmänniskor, automater, som gåvo ifrån sig tryckta svar på mänsklighetens frågor, tryckta på små papperslappar mot instickande av folkskoleavgiften. Det var automatens tidevarv, och automatbarnens, flaskbarnens och napp-barnens, som aldrig legat vid en moders varma barm, utan exercerades att ligga tysta och frysa till kropp och själ i en rankig vagn under uppsyn av en främmande ligakvinna och hennes fästman, ofta nog av en prostituerad, som fick »suga opp nappen» med osteriliserade läppar.
Det var de sterila kvinnornas gyllene ålder; och de predikade sterilitet, bildade församling och fingo profetissor, tills de slutligen blevo ett av staten erkänt kyrkosamfund.
I kampen mot denna dekadens föll den sunda mannen doktor Borg, för att aldrig resa sig.
Åtta dagar senare satt han ensam i sitt skövlade hem, och fjorton dagar senare blev han utesluten på alla val-listor, såsom både reaktionär i kvinnofrågan och såsom norskhatare.
Någon anmälan i Läkarsällskapet blev ej av, men hans praktik var skadad.
Fru Brita Borg var icke alls så märkvärdig som hon troddes, och hennes godmodighet låg mera i hullet. När kvinnosaken uppkom, var hon genast med om att rädda mänskligheten, vars grundmurar nu skulle byggas på samhällets pelare, kvinnan. Följaktligen skulle mannen störtas; och hon kastade sig in i jakten. Bland dessa vettvillingar drevs en särskild klappjakt på stora män. Carl XII själv grävdes opp och förklarades ha varit kvinna; Napoleon var ingenting i sig själv, utan hans mor var allt; Goethe hade allting lärt av sin mor (som ingenting visste). Å andra sidan: alla kvinnornas hemliga sjukdomar komma från männen (vilka männen dock fått från kvinnorna); alla män voro födda av kvinnor (men att alla kvinnor voro avlade av män, taltes inte om!).
Allt detta lögnväsen och all denna orättvisa försvarade man med att kvinnan nu skulle hämnas de inbillade orättvisorna. Vilka orättvisor? frågade man. Jo naturens ojämna, men vackra fördelning av könen, vilken synes gjord efter gyllene snittet, där den mindre delen förhåller sig till den större som den större till det hela. Där kvinnan fick skönheten och behaget; mannen styrkan och förståndet. Där kvinnan fick till plikter att föda barnet och vårda det; mannen att avla det och försörja det och modren.
Och i alla tider, när en man älskat en ärbar kvinna, hade hon haft alla garantier för att bli behandlad väl, så länge hon var trogen. Därför hade kvinnan alltid orätt, när hon klagade på sin man; ty av hennes uppförande berodde hans. När en amerikanare kastat en brinnande lampa i ansiktet på sin hustru, utlät sig fredsdomaren så: Vilken förfärlig kvinna! — Ja, en man vilken älskat en kvinna, måste ha sett det ur-onda innan han kunnat glömma sig därhän.
Kvinnan har alltid orätt gentemot sin man, därför att han är mannen och hon bihanget till mannen.
Mannen är människan, som ensam skapat hela kulturen: åkerbruk, industri, vetenskap, konster, litteratur, vars frukter han bjudit sin kvinna på (att några få kvinnor varit med på ett hörn och knåpat efter, betyder ingenting).
Fru Brita och vederlikar svarade: Men kvinnan har fött alla människor. Därpå svarades: Men mannen har avlat alla människor och låtit kvinnan föda sina barn! (Amen!)
Gustav Borg hade av medärvt galanteri från århundradets början, då medeltidsidéer slogo upp igen under romantiken, genast ställt sig på damernas sida; och i galanteriet eller ridderligheten mot damerna ligger ju en partiskhet och orättvisa. Det är icke erkännande sin absoluta underlägsenhet som en man stiger upp och lämnar sin plats åt ett fruntimmer; det är den starkares godvilliga offer åt den svagare. Men så ville damerna numera icke se på saken, utan det var en underkastelse för den överlägsna de fordrade.
När nu fru Brita ville visa sin styrka, så blev hon rå och känslolös; och något så vidrigt som ett rått fruntimmer gives icke. Att skilja barnen från fadren, det var en bagatell; och att barnen tvinade av saknad efter fadren, det generade inte alls. Ömhet, medlidande, barmhärtighet mot de oskyldiga små, kom aldrig i frågan, bara hon kunde få visa sin råhet mot den hatade mannen.
I sin stämning till tinget anförde hon tjugo anklagelsepunkter, av vilka de flesta voro falska eller lätta att besvara. Han hade varit brutal (när hon ljög honom mitt i ansiktet); han hade försummat henne i äktenskapet (därför att hon vägrat honom eller velat sälja sin gunst); han hade varit snål emot henne (därför att hon förtjänade själv på översättningar och satte pängarne på banken eller festade opp dem); och så vidare.
Att stå på tinget och avslöja sin hustru, även som kopplerska åt dottern, det förbjöd honom hans »ridderlighet». Därför skickade han en advokat med fullmakt, som på alla frågor om han hade något att invända, endast skulle svara: »ingenting».
Att rivas om barnen ville han icke, ty de behövde bättre sin mor än honom.
Hade han kunnat förmå sig till ett försvar med motanklagelser, är det möjligt att han vunnit både barnen och egendomen. Nu skulle han mista allt; det visste han, ty domaren var en kvinnosaksman.
Emellertid, nu satt fru Brita på Storö och regerade. Barnfröken var naturligtvis avskedad och de minderåriga voro bortkomna. Överlämnade åt sig själva och den främmande fröken gingo de omkring sorgsna och frågade efter fadren. De barmhärtiga svarade att han var bortrest, de obarmhärtiga att han var bortkörd. I själva verket befann sig fadren på beständig flyttning. Från staden hade han tagit tillbaka till Storö och hyrt sig in hos nämndemannen. Därifrån gjorde han strövtåg på ön; besteg berg och klev opp i höga trän bara för att få se takåsarne, under vilka hans barn levde.
Nu hade Ester och Max installerat sig efter behag och gjorde ingen hemlighet av sitt förhållande. Ja, de uppförde till och med små husliga scener, som påminde om äktenskapets allra fulaste. Modren observerade dem, men teg en lång tid. Slutligen en eftermiddag, gick hon in till de unga, och utan omsvep ställde hon sin fråga på greven:
— Nå, Max, när tänker du gifta dig?
Efter en överraskningens paus, svarade Ester:
— Gifta oss? Aldrig.
— Har inte Max givit äktenskapslöfte?
— Nej, tvärtom, svarade Ester; vi ha lovat varandra att aldrig gifta oss. Ha vi inte sett nog elände hos er och de andra, för att avskräckas från att avlägga ed inför Gud att älska varann hela livet? Vem rår över sina känslor och tycken? Vem dristar lova om våren, att det inte skall bli höst?
— Jaså, greve Max är en sån där fästman, som man får dras med i kökskammarn? Vi kallade dem för matfriare i min ungdom.
Greven reste sig, och insåg i ett ögonblick det falska i sin ställning, så att han blev stum. Men flickan tog åter ordet.
— När kom du på de åsikterna, mor? Du som …
— Nu, svarade modren. Nu, när jag på er studerat det fria förhållandet; och när jag hört era stormar och ert gräl, har jag funnit att det fria är lika galet som det bundna. Det är således bosch att skylla på lagen och jag visste det nästan förut, då jag sett hålldamer och deras hållare vara lika olyckliga som äkta folk, och, märk väl, haft lika svårt att skiljas, fastän de varit fria. Det är icke äktenskapets fel, utan det ligger i sakens natur; kärleken är strid på liv och död, och ur stridiga krafter skall födas ett nytt kraftigt liv, med rättigheter på livet, och dessa rättigheter bevakas av staten och kyrkan tillsvidare, vilka äro alla sina barns förmyndare. Nu går ni och tar ut lysning; mat och husrum får ni av mig, men inga pängar.
— Men eden, den falska eden?
— Den tar staten på sig; för resten finns det skilsmässa, som löser en från sin ed.
Samtalet var avslutat, och man skildes för att först råkas vid aftonbordet.
De unga sutto på Esters rum och voro allvarliga.
— Vi måste viga oss, sade greven, ty eljes är mitt anseende förlorat, och jag kan icke akta mig själv.
— Låt gå för vigseln, svarade Ester, men vi flytta aldrig tillsammans, ty då bli vi fiender, det känner jag på mig. Lagbunden frihet! det är jag med om, men icke lagbundet tvång.
— Väl! Men trohet, så länge bandet varar, vidfogade greven.
— Trohet? Det är ju att binda sig …
— Vi binda ju oss och varann genom avtal, och avtal måste hållas, eljes ramlar världen.
Det förstod inte Ester:
— Det strider mot min natur, svarade hon.
— Ty din natur är trolöshet! undföll det greven.
Och i samma stund brast något; och en eld tändes. Det var första gången könsstriden dök upp i deras liv. Den frågan hade icke existerat för dem, menade de, och de levde utan en tanke på den naturliga skillnaden mellan könen. Nu sutto de som man och kvinna, nakna efter syndafallet, sedan de ätit av medvetandets kunskapsträd.
Efter en förfärlig paus, öppnade Max, åter samtalet:
— Märker du att vi hata varann nu?
— Som man och kvinna, ja.
— Då måtte könen vara fiender?
— Visst det, liksom nord- och sydpol på magneten.
— Då är kärleken hat, och släktet består genom hat, och icke genom kärlek.
Märkligt var att när hälst de talat hatfullt, så ökades attraktionen, liksom om strömstyrkan vunnit på omkastningen; och de drogos så mäktigt till varandra i något, som liknade kärlek, men uppenbarade sig som ett rasande hat. Nu sökte han henne med eldade blickar och nalkades henne som om han ville göra henne ont, bränna opp henne, förinta henne. Icke för att få något utan för att ge, ge något fruktansvärt, av ureldens väsen, se henne lida en anteciperad födslovånda.
Men hon, väckt av samtalet nyss, ville icke ta emot; hon erinrade nu sin ställning som kvinnan, sin förödmjukande ställning, som ingenting hade att ge, och som kascherade detta under talesättet, »att hon givit honom allt, att hon givit sig»; och hon sprang upp som en vildkatt, tog papperskniven från bordet, och skrek:
— Jag hatar dig!
Detta kunde betyda: Jag fruktar dig i detta ögonblick, ty om du, nu fick min vilja, skulle jag gå omkring i nio månar som ett fågelbo åt din unge; din! Det vill jag inte! Jag vill inte ligga ut ditt ägg. Jag vill inte vara din åker, där du sår …
Han följde hennes tysta tankar och svarade inom sig. Du skördar där jag sått; du går bort med mitt barn, när jag låtit dig föda det; du tjuv, som, när du fött min unge, (ty det är min, emedan jag ger livet och rörelsen) vill stryka ut mig och mitt verk. Jag läser i dina ögon att du vore i stånd förneka mitt faderskap och göra dig själv till sköka, bara för att få tillgripa min egendom, och i modersstolthet promenera mitt barn på gatorna och skryta med ditt verk. Att få förnedra en man, se där det yttersta målet för en kvinnas äregirighet!
Därpå skämdes de; satte sig i var sitt soffhörn och hatade.
Så började det på igen. Greven öppnade:
— Ja, nu vägrar du min bön, och jag får icke bli ond; men om jag vägrar på din befallning, så anser du dig ha rätt bli ond, ja … Tänk att förnuftiga människor ska hålla på att rivas som kattor! Brunst och hat! se där är kärleken, det högsta, som det skulle vara, och tillhör ändock de lägsta regionerna. Du som är läkare, vad är kärleken i dess mest verkliga uttryck?
— En sekretion!
— Bravo! Och sådant skall upptaga vår mesta tid och våra bästa tankar! Vet du, Ester, idealist var jag aldrig, men nog är verkligheten en karrikatyr på våra idéer om tingen. Allting är neddraget och förvänt; det finns ögonblick, då jag hör en sanning i den gamla sagans: förbannad vare jorden för din skull! Det finns stunder, då jag tror den förryckte Stagnelius hade rätt, när han klagar över att våra mänskosjälar fått krypa in i djurkroppar. Vi uppföra ju oss som djur, vi kyssas med samma mun, som lägger in maten, och vi älska med avföringsorganen! Är det stolt då att vara människa? Nej, förödmjukande är det, och vi borde alltid gå och skämmas. Darwinisterna ha nog rätt i att människokroppen är en utveckling av djurkroppen, men de glömma att själen har en självständig tillvaro med anor uppifrån, med minnen från stjärnorna, och att det här köttet bara är ett fodral, som stramar. Egypternas själavandring är nog riktig den, men jag tror vi redan hålla på med den vandringen i denna apliknande hydda. Vet du jag såg i simskolan en gång på de vitgulröda människokropparne, och slogs av likheten med — icke apor, utan med unga svin, som också äro rosenröda och hårlösa. Vet du att jag har ögonblick, då jag bokstavligen icke får rum i min hud, då jag ville krypa ur skinnet, och flyga min väg. Jag börjar tro på alla gamla sagor; jag tror på syndafallet, ty sedan vi föllo, du och jag, ha vi bara föraktat varann. Den första tiden, jag älskade dig, såg jag icke din kropp; jag såg bara din själ, och den var skön och god. Sedan kom djävulen och djuret. Häromdagen såg jag djuret hos dig, i ditt öga. Det blev i ett tag som dött målat porslin, eller liknade ett emaljöga i optikerns skylt. Då blev jag rädd. — Och likafullt, vi måste ta ut lysningen! måste ner i kökets och barnkammarens dy; du och jag som alla andra. — Det heliga äkta ståndet, där kärleken ingen del har, där undfångelsens sköna ögonblick alltid lär följas av ovett, där alla laster blomstra, och dygden, om den skulle uppenbara sig som god smak, dygden, är ett fel, som kan bli skilsmässgrund. Jag har en gift vän, som anklagades för köld mot hustrun. Inför domaren uttryckte han sig vårdat som så här. Min hustru anklagar mig för köld. Vi ha endast ett barn tillsammans efter ett års äktenskap; men om vi hade varit gifta i Konstantinopel, hade jag nu kunnat haft två hundra barn; och ändå klagar hon! Tvåhundra! Men du vet, mänskorna älska icke, att man försvarar sig …
Nu ringde det till aftonvard, och de måste gå ner. Det var kallt vid bordet, stelt. De små voro där också. Av ett misstag hade gossen fått fadrens servettring. Han satt och lekte med den och läste namnchiffret; hans läppar rörde sig, men man hörde icke ett ljud. Dock fru Brita hörde, hon, och förstod; och med ett ryck tog hon ringen från honom.
Gossen rodnade, slog ner ögonen, och efter en stund yttrade han:
— Kan den ena människan förbjuda den andra att tänka?
Intet svar följde; ty i detta »den ena människan och den andra» låg en sådan personlig självkänsla, antydande att barnet fann sig i nivå med modren; och denna blev också gripen, men mest därför att hon hörde fadrens röst genom barnet. Denna man, som hon trodde sig ha utrotat från jorden, steg upp igen och satt vid bordet, talande, förebrående. Skulle han hämnas genom barnen, skulle hans själ ännu dväljas i detta hus, varifrån han var utstängd? Hon fattade i denna stund ett gränslöst hat till barnet, och när gossen av tanklöshet eller av omedveten vilja, tog tillbaka servettringen, reste sig modren i raseri och röck barnet i örat. Lugn, kall, behärskad och med en vuxen persons övertygelse, uttalade gossen dessa ord, som han icke tänkt ut:
— Rör mig icke, mamma, för då dör du!
Vad menade han? Menade han något? Vem vet? Alla barn äro underbarn i så måtto, att deras intuitiva förstånd synes ligga färdigt i den lilla ofullbordade kroppen. Men även barnkroppen tyckes vara färdig; den synes blott i förminskad skala, och man får ofta det intryck, att man ser en miniatyrmänniska, när man ser ett barn. Dessa naiva utbrott man hör hos ett barn äro icke naiva, de äro lika djuptänkta som hos en äldre. Vi läste ju nyss i en stor statsmans bekännelser huru han erinrade sig vara precis lika klok i sina pojkår som på ålderdomen. Om så är, vartill tjänar uppfostran då? Till att undertrycka!
Emellertid när gossen talat, skulle han såsom svar bli utvisad i ett mörkt rum, därför att han talat vid bordet. Modren hade fattat honom i armen, förstämningen var allmän, och greve Max beredde sig gå emellan, då alla på en gång lystrade till.
Utifrån trädgården hördes ett rytande ljud, kanske ett råmande husdjurs …
— Inte går boskapen ute om vintern! avbröt greven den hemska tystnaden.
Intet svar följde, men modren stod blek, stannande i gesten, under det gossens ansikte fick ett inre ljus och en frid såsom en döendes. Modren och han hade ensamma förstått detta ljud. Det var fadren! En man, som icke kan gråta tårar, ryter av smärta. Han hade således i den mörka vinterkvällen gått utanför huset för att få se en skymt av barnen!
Fru Brita gjorde med handen en rörelse åt bröstet, lämnande rummet utan att säga ett ord.
När de unga sedan frågade efter henne, svarade jungfrun att frun gått till sängs och var sjuk.
*
Följande morgon låg frun sjuk ännu; men hon tog icke emot läkare och ville icke se någon. Hon skrev sina order på papperslappar. De unga mottogo följande order. »Ni reser till stan genast och tar ut lysning.»
Och de reste.
När de efter en klappjakt hos rotemän fått betygen klara, som de trodde, infunno de sig i en pastorsexpedition för att »ta ut» lysning.
De passerade en antichamber, som liknade en mindre förstuga och inträdde i expeditionen, som liknade en större förstuga. Snö och smuts på golvet, fönstren utan gardiner, trädbänkar utmed väggarne, pulpeter; vantrevnad, tung luft, strävt, oskönt. Här stodo och suto syndare, som skulle börja livet, man och kvinna, samliv för hela vandringstiden; här stodo och suto föräldrar, som ville viga den nyfödde till kampen, och få honom ett namn; här stodo och suto människor, som ville få en frände i jorden, vilket icke heller är så lätt. Ingenting är lätt, varken ingången eller utgången. Och det fingo de märka, när de bådos sitta ner och vänta.
De sågo mörka män vid stora böcker skriva opp, skriva opp och stryka ut; framställa öppet de mest närgångna frågor. Fadrens namn? Obekant. Gift förut? Skild kanske? Få se skiljobrevet! Finns inte! Är barnet döpt? Ja, men inte här. Var? Långt borta i Amerika! Får skriva dit!
Skriva, skriva, skriva!
— Den här delen av själavården är något konstig; började greven viskande. Kontorsgöromål, rescontra, kladd! Det är ju rotemän! Farbror Henrik kallar det för prästkontoret; men det är ju en offentlig biktstol. — Har ni varit till nattvarden? — Vad rör det er! — Och de äro inte snälla! Det låter så hårt, när Herrans tjänare talar.
Salen tömdes ut ett ögonblick, och en, som syntes vara kontorschefen, pustade och torkade glasögonen. Det var en världslig präst, tycktes det, ty han berättade högt en anekdot om en kvinna, som förra söndan blivit från predikstolen förlovad med galen man. När han sett sig omkring i salen och igenkände den ryktbara fru Britas dotter, som även låtit tala om sig från Uppsala, så blev han röd i hårfästet; och när kyrkvaktaren i det samma passerade för att röra i kaminen, kunde han inte hålla munnen.
— Elda på, han, Söderström, så kamin blir röd; rött ska det vara, rött åt de röda!
— Sitter han och skäller på oss? viskade greven.
Men kontorspersonalen hade belönat chefen med ett kvävt fniss, och denne, som succés’n stigit åt huvudet, ävlades efter nya lagrar.
— Var det inte en murvel här nyss, som ville ha reda på sista skilsmässans detaljer? frågade han klockarn.
Denne mumlade något, vilket endast skulle tjäna som framkallare åt kvickheten, vilken nu brann av.
— Jaså, han skulle gifta sig; var det med viksel eller med viksell?
— Det här är ju som på Södra Teatern, viskade greven. Och jag, som tog det så allvarligt! Ska vi gå vår väg? Ester?
— Nej! Tänk på mor!
— Men det är ju skoj! Jag går!
Kyrkvaktarn kom åter in, bärande en enrisruska, vilken han tände i kaminen och svängde omkring i salen. Det gick nämligen en epidemi, och alla offentliga lokaler skulle rökas. Det var att blåsa på prästens eld:
— Bra, Söderström, rök ut nihilisterna!
— Det är otroligt, viskade greven. Det är ju busar! Busar! — Tänk, sådana där försupna studenter; när de inte kan gå igenom Ultuna, så bli de själasörjare, och sen ha de rätt meddela uppsträckningar åt sina medmänniskor. Man tar dimmen, och så kan man lösa och binda själarne. Nej, vet du, det här är ruttet, och jag sörjer bättre för min själ själv.
Nu kom kyrkoherden. Det var en bildad, värdig man; dock en högre ämbetsman, men ingen herde, och ingen överstepräst. Han läste i betygen, och med en vänlig min, icke alls nedlåtande, sade han:
— Det står herr Adelstorm, det skall ju vara greve.
— Ja, det skulle; men min far, som är kassör i en bank, har lagt bort en titel, vilken endast medförde falska pretentioner …
Kyrkoherden såg gillande ut och nästan beundrande.
— Och jag, fortfor greven, har följt min fars exempel, i synnerhet som hela titelväsendet är föråldrat.
Kyrkoherden mörknade, ty han vädrade dessa modärna angrepp på samhället, vilket ju ordnade sina medlemmar efter egentliga vikten. Men han var en human man och gick vidare.
— Är … greven, förlåt, jag kan nämligen icke dela grevens mening om titlarnes värdelöshet, då staten själv medelst dem ger en värdesättning på medborgerlig förtjänst … Är greven inte döpt? Jag ser ingen dopattest?
— Döpt? Nej, det tror jag inte.
— Tror? — Då kan jag inte lysa.
— Då stå vi där! Ester! Men eget är i alla fall, herr kyrkoherde, att när man inte vill gifta sig, viga sig, då är man biltog; och när man vill gifta sig, viga sig, då resas hinder, som alla gifta ha beklagat sig över. Varför vill ni hindra en så enkel sak? Ni fordrar ju bland annat bevis på att man är till äktenskap ledig! Hur skall det kunna bevisas?
— Min instruktion är det enda jag tar hänsyn till …
— Men det kan inte jag, och därför … därför går vi nu vår väg, vår väg.
— Vänta lite, återupptog kyrkoherden. Vi ska se på frökens betyg! — Här står — okonfirmerad! Ja, då går det inte. Jag beklagar, men jag kan ingenting göra åt detta.
Nu blev det Esters tur att tala, ty hon hade lovat sin mor, och hon hade även fått upp ett minne av fadren, när han ute på stranden hade slutit henne i sin famn vid förlovningen, som ju var invigningen till en ny familjs grundande. Och därmed var förbundet liksom blivet något annat än en bekantskap.
— Kan inte kyrkoherden hjälpa oss? framsade hon med en halv förtvivlan, som gjorde henne tilldragande.
— Nej, mina vänner, det kan jag inte. Ty jag förutsätter att greven icke vill döpa sig, och fröken icke konfirmera sig.
— Nej, svarade Ester, och blev till en liten flicka, ty vi tro inte på läran. Men ska vi därför gå utstötta och föraktade av föräldrar och syskon? Det är väl strängt?
Kyrkoherden blev mot sin vilja rörd, då han hörde huru de ändock vid det viktiga steget liksom sökte ett högre skydd i den värsta, mest fatala av alla livets strider. Han fann även i deras offervillighet till föräldrarnes önskan något vackert, fastän de strängt taget offrade sina samveten.
— Jag erkänner, började han …
Nu hostade kontorschefen en hosta, som betydde: »Erkänn ingenting!»
— Jag erkänner visserligen …
— Herr kyrkoherde, avbröt bokföraren … Och det blev intet erkännande den gången.
När de unga gingo ut ur syndarenas hus, kunde greven icke styra sig:
— Usch! sa han. Det här är galet, alltihop.
I detsamma stod kyrkoherden vid deras sida; och med en vänlig, mänsklig min, fattade han Esters boa, som om han ville hålla fast henne i svansen eller skalkaktigt lugga henne:
— Fröken! sade han, låt konfirmera er; det är ju bara en formalitet; och ni herr greve, låt döpa er, det är ju inte farligt; bara lite vatten!
— Är det bara formaliteter, svarade greve Max; och bara lite vatten? Nå, då så … tack för upplysningen, kyrkoherde … Men tänk på oss, stackare, som trodde det var något annat! Kom du, Ester!
De gingo.
— Tror du han menade, att det bara var formaliteter? frågade Max.
— Nej, svarade Ester gråtfärdig; han var en snäll man, som ville trösta oss och hjälpa oss. Därför sa han sånt där.
— Nu kysser jag dig, Ester, i tankarne, här mitt på gatan, därför att du tror gott om människor!
— Det kan ju vara synd om en präst med!
— Till och med en präst! — Ja, nu ser vi emellertid att det är kyrkan, som vållar äktenskapens avtagande och de fria förbindelsernas tilltagande. Ske dem som de vilja.
— Vad ska vi nu göra?
— Vi går opp till Holger i tidningen och pratar bort det här.
— Ja, det gör vi.
*
Tidningen hade tagit en väldig fart framåt sedan den fått ny motor i sin unge redaktör. Djärv, fördomsfri hade han i sin ackumulator samlat alla strömmar. Liberalism, lite socialism, hela kvinnosaken, något teosofi, djurskydd, sport, ett grand försvarsvänlighet bredvid successiv avväpning, världsborgarskap på patriotisk grund, principiell frihandel med tullskydd, när faran bjöd. Denna eklekticism kunde synas påbjuden av ömhet om abonnentkretsens ökande, men den hade nog andra grunder. När svenska jordbruket vid 80-talets utgång befann sig i verklig fara, restes tullfrågan i kamrarne och försatte landet i fullständigt uppror. Som vanligt uppställdes propositionen falskt: antingen tull eller frihandel; och hela nationen stod i två läger: magen och lemmarne, ehuruväl ingen rätt visste vem som var magen. Tullarne segrade och bönderna ansågo sig räddade. Men — året därpå blev missväxt i Ryssland, och våra bönder, som även måste köpa säd, fruktade hungersnöd. Då upphävdes tullarne igen på spannmål, och hela det rysliga tullkriget visade sig ha varit ett tids- och kraftslöseri, och de segrande, voro de som förlorat. Vi, som i nya seklet åsett hur Englands gamla frihandelsteorier slopas, ha väl fått våra begrepp korrigerade och inse att det ekonomiska livet ej rör sig så matematiskt som man trott. Frihandel betyder väl att flera stater fritt utbyta sina produkter. Man förlorar då kanske på en post, men vinner på en annan, och en utjämning skall småningom äga rum till allas fördel. Men att en stat säger: nu är jag frihandlare, medan de andra äro skyddade, det är ju att plundra sig själv, och är för övrigt en orimlighet, då det hela förutsatte ett fördrag mellan flera. Det är ju som att avväpna i krigstid.
De som emellertid upplevat tullkriget och sett att rätt och orätt icke låg på någondera sidan, de blevo litet försiktigare; och det är det utmärkande i sekelslutets fysionomi: försiktighet, betänksamhet. Detta hade förut kallats kompromiss i elak bemärkelse eller köpslageri, skepticism i betydelsen slapphet i karaktär och åsikter. Nu inträdde denna utjämning, där den ena verkligen mottog av den andra; man lärde av varann; och den ene gav en fördel mot en annan; samhällsklasserna blandades, man behövde bara se i adelskalendern huru många ofrälse namn förbundits med högadliga, och vilka ringa poster besattes av ättlingar till de största namnen; staten gav handräckning åt socialismen, och socialisterna bekämpade anarkismen. Söndringens tid började övergå i samlingens, och människorna gjorde sig besvär att förstå varandra. Mycket av det nya hade visat sig vara misslyckade experiment, men även experiment med negativa resultat äro nyttiga, och medföra biprodukter; alkemisterna funno kanske icke guldet, men i dess ställe hittade de svavelsyran, som är mycket nyttigare.
Kommen till makten hade ingenjör Borg straxt upptäckt att det icke var värt söka behärska en opinion och förfölja de andra, ty då visade sig straxt vid kvartalet en minskning. Det var kassören, som var barometern; han såg i sina böcker hur vindarne kastade. Och även om redaktören haft mod att trotsa den ekonomiska förlusten, såg han tidningens inflytande minskas med de avgående prenumeranterna. Han förlorade därför hastigt sin glada tro på pressens allmakt, och fann sig småningom i att vara tjänaren i stället för herren; och därför blomstrade affären.
De unga hade fått sin stora våning med tre tjänare, och redaktionen hade utvidgat sin lokal. I dess kabinett gingo ut och in: ministrar, bönder, arbetare, generaler, aktörer och artister. Inflytande hade man, men makten stod i rättvänd proportion till det beroende man ville underkasta sig. Lyda och härska!
I dag hade det varit storm på redaktionen. Det fanns nämligen medarbetare, som levde i förfluten tid, och begagnade tidningen för sina enskilda intressen. Varje notis, även den oskyldigaste, hade en hemlig innebörd: ett intresse, en fördel att vinna, ett agg att tillfredsställa. Särskilt hade teaterrecensenten tillvällat sig en maktställning, som han missbrukade för att få härska och känna sig vara någon, fastän han ingenting var. I samråd med kvinnliga favoriter satt han och härjade med människors öden, störtade och lanserade alltefter som. Särskilt hade han tagit den teatern om hand, som på grunder man kunde gissa, bar namnet hovleverantören. Den bjöd på sämre varor än sekundteatern, men åtnjöt beskydd och statsanslag, varjämte personalen räknade sig till högre hovbetjäningen.
Ingenjören Borg kände icke förhållandena vid teatrarne, men det hade irriterat honom, att det sämre åtnjöt skydd, som hindrade det bättre att komma fram. Att det fanns en del ruskiga saker där, visste han också, men det lade han sig icke i; däremot kände han icke sin recensents intima roll i den kungliga lustgården. Därför drog han till med en artikel mot »olaga skydd» och råkade därvid trampa i sin recensents kål-land. Därpå följde avslöjanden, varvid kom i dagen att just hans tidning understött uselheten. Detta var retsamt, och ingenjör Holger hade gått längre än han velat, rört vid ett ruttet ägg, och satt nu fast i ett litet majestätsbrott.
Åtalet var icke väckt ännu, men man talade därom i de högre kretsarne, och på redaktionen rustade man sig till strid.
Under dessa upprörda förhållanden var det som greve Max och hans Ester inträdde på byrån för att råka Holger.
Denne befanns vid ett sprakande humör och gladde sig åt händelsen, som skulle ge anledning att utreda en hel hop gammalt trassel. Han hälsade systern och Max, vilken han redan kallade svåger och betraktade såsom sådan, ty det hade ingått i de yngres föreställningar att en förlovning var ett eklaterande av en tillåten förening.
— Jaså ni kommer från prästkontoret, och har fått ovett! Vad skulle ni där att göra? Kyrkans egna barn äro styvbarnen; israeliter, friskalare och mormoner få lysning, men vi av det rätta fårahuset, vi få den icke. Hör nu, om ni har lust, så skall jag hålla bröllop själv, och jag skall lysa för er i tidningen, första, andra och tredje gången.
— Vi skulle ha hoppat över alla formaliteter, svarade Ester, om icke mor tvungit oss.
— Mor, ja? Hur är det med henne?
— Hon uppgav sig vara dålig, och gick till sängs efter ett uppträde …
— Ja, det där med gubben var ju ruskigt, men i dessa tider får man kämpa för sin personliga tillvaro, och den som faller ligger ogild.
Nu ringde det i telefon från rummet utanför.
— Ursäkta! — Och Holger lämnade de unga. Genom den halvöppna dörren hördes några spridda utrop.
— Va säger ni? — Kors i Herrans namn! — Det är otroligt. — Jo, de sitter här i mitt rum, och jag skall genast skicka ut dem! — Det är för gement! — Att far, far skulle …? — Nej, tack! — Och prästen tror på det? — Kors i jissu namn! — Vet ni … Vet ni … Hallå! … Har läkarn varit ute? … Va sa han då? … Ingen yttre åverkan! … Ja, ajö så länge; de kommer med nästa båt!
Holger kom ut, vit om näsan, vilken var smal som en kniv.
— Kors i Herrans namn en sån historia! … Mor är död! Död i sin säng!
— Är mor död?
— Ja, och det värsta: folket säger … att far är misstänkt … därför att hans process endast kunde nedläggas … på detta sätt!
— Det var rysligt! utbrast Ester, som i detta ögonblick ej rätt visste vart hennes sympatier skulle gå. — Och vad säger läkarn?
— Han kan icke se annan dödsorsak än hjärtslag.
— Då måste vi resa ut, genast!
Icke en tår fälldes, icke annan sinnesrörelse visades än allvarlig förvåning. Man kände livet och dess brutala manér; man var beredd på allt från början, och i kampen, den eviga kampen om allt, måste ju någon duka under.
*
När Ester och Max kommo ut till Storö villa, sågo de vita lakan för fönsterna. I salen möttes de av de små barnen, som voro svartklädda. De hade intet begrepp om döden, och tycktes finna sig väl i den frid och tystnad, som rådde efter stormarne.
— Mamma är död! sade gossen, liksom om han berättat vad som hälst, och med ett litet drag av stolthet över att först kunna komma med en nyhet.
När Ester inträtt i modrens rum med hushållerskan, erinrade hon sig genast vara medicinare, och undersökte den döda kroppen, som verkligen befanns död. Uttrycket i ansiktet var precis detsamma som det hon observerat vid deras sista möte, när fadrens rytande hade hörts från trädgården, vilket gav henne anledning tänka på en psykisk orsak till dödsfallet. Det fanns alltså något för sig, som hette själ, det existerade känslor och sådant, som icke kunde härledas ur celler och vävnader.
När hon konstaterat det hon ville, frågade hon hushållerskan:
— Har patron, har min far visat sig här i huset sedan han lämnade det?
— Nej, det har han inte; men … men han är visst sjuk i sinnet; ty man har hört honom … hela natten, och dagen här ute på skogen.
— Hört honom?
— Ja, han har skrikit, så att frun inte kunde få sova. Men så fort frun var död, tystnade han.
— Så eget! — Var finns han nu då?
— De säger att han bor i prästgårn.
Ester gick ner till Max, som satt vid pianot och låtsades spela, utan att trycka ner tangenterna.
— Tror du, frågade hon, att mors samvete vaknade?
— Nej, det tror jag inte.
— Vad tror du då?
— Ja, om jag vore teosof, skulle jag gissa att hon dog av hans sorg. Hans själ ympad på hennes slets ju bort, och det fattades tid för en sakta utlösning; därför röcks hennes hjärta sönder. Det är inte så lätt att skiljas som folk tror, och det är inte ofarligt. När en hustru är sin man otrogen, och även om han icke vet av det, så känner han det telepatiskt, och fattas av självmordstvång. Underligt är att den bedragne mannens mordlust oftast söker utbrott i hängning. Att han vill dö lär bero därpå att hans själ genom kvinnan sättes i olovlig förbindelse med en mans lägre sfärer; och själens uppehållelsedrift är så stark att han hellre dör än orenas. Om männen visste hur farligt det är att röra vid andras hustrur, livsfarligt; och om de visste hur ringa lust de erfara vid att äga en annans kvinna! De söka henne, och finna honom, ty han är innanför och motar. Det var nyligen en ung millionär, som reste med en annans hustru. De reste riktigt långt bort, till Orienten. När de nu fått varann, kunde de icke få varann. Därför sköt han först henne och sedan sig själv.
— Kunde inte?
— Nej! Så stod det i hans sista brev till — mannen, som varit hans vän, och nu i dödsstunden åter blev det! — Ett annat fall! En man övergav sin hustru, därför att hon var oregerlig. Efter ett år gifte han om sig med en ung flicka. När han inträdde i brudkammaren, fann han sin första hustru i brudsängen. Det var naturligtvis inte hon, men likheten var så förvillande, att han blev slagen av fasa och gick sin väg, från spökeriet. Där har du lösningen på den gåtfulla historien du känner. Efter ett par år gifte han om sig, fick barn, och lever än.
— Det var hemska historier!
— Utur vardagslivet. Observera nu din far, när han kommer hem igen, ty det gör han, men icke förr än mor är i jorden. Han är då sund. Han saknar icke henne, tvärtom; han sörjer icke, tvärtom; men han har likets färg, och lider av köld i synnerhet; han fryser så förfärligt, och gråter gör han också, utan att vara ledsen. Han magrar samtidigt, och hans kroppsliga förluster ökas abnormt. Det är utlösningen från henne. Den brukar pågå ett år.
— Var har du läst det där?
— Jag har inte läst, jag har observerat, på vardagsmänniskor. — Och när en man fattas av kärlek, stor kärlek till en kvinna, så har du väl sett hans transformation. Det första är att han magrar; men på ett skönt sätt. Alla vävnader bli subtilare under förlovningen; han ändrar, utan att tänka därpå, sin diet. Söker frukter, mjölk och vin; tål intet rått eller illa luktande. Det är kroppen, som bereder sig till ny födelse, för att mottaga hennes själs emanationer; han bevakar sina handlingar och tankar, ty han vet att allt numera beror av honom. Han vill icke orena henne på avstånd, och han vet att hon lider, när han tänker ont. Har du sett hur hans yttre förandligas, hur det lyser av honom, hur han fosforescerar; hur den enfaldige blir skarptänkt, den dumme blir spirituell, den fule blir skön? Det är själarnes bröllop!
— Det där förstår jag inte! avbröt Ester.
— Nej, jag vet det, svarade Max, och därför är vårt förhållande slut!
— Slut?
— Ja! Slut! Ty jag är redan utlöst från dig!
Nu flög Ester upp i vrede:
— Jag har aldrig ägt dig!
— Nej, du kunde icke få mig! Du tillhörde icke mina regioner.
— Och det säger du, så, så kallt!
— Det är icke kallt, men du känner det så! — Fryser du inte nu?
— Jo, alldeles förskräckligt!
— Ser du! Det finns andra värmekällor än mekaniskt arbete och kemisk frändskap. — Tycker du inte det drar här i rummet?
— Å, det blåser.
— Det är jag, som återtar min aura; vet du vad aura är? Nej, det står inte i dina veterinärböcker. — Har du verkligen aldrig ägt mig?
Ester blev röd och viskade som om hon blygdes:
— Jo, en gång … i drömmen!
— Det visste jag, svarade greven; och jag vet när! Ser du, min vän, jag tror att våra kroppar hata varann, och det är så ofta fallet i äktenskap … Emellertid, nu har du bevis på själens utsträckningsförmåga, eller dess skenbara kraft att gå ut ur sig själv. — Vet du vad natt-maran är? Det är din fiendes själ, som besöker dig. Därför, ser du, skall man inte inlåta sig med människor alltför intimt, ty då få de kontakt och därmed inflytande, eller förmågan att inträda i rapport med dig. — Jag vet två nygifta, som väcktes mitt i natten av hjärtklappning och ångest. De kunde inte förklara det. Men så upptäcktes det, att fenomenet stod i sammanhang med en dröm, som de hade gemensam, ehuru mycket dunkel, så dunkel att den endast lämnade ett intryck av en bestämd person. Han, mannen var icke angelägen att nämna namnet, ty det var en kurtisör till frun före förlovningen. Men när frun uttalade hans namn, kände sig mannen oförhindrad, och se deras tankar och drömmar stördes av den försmåddes nattliga besök. Tänk dig nu hur noga man måste bevaka sina tankar för att icke begå brott … Ynglingar och jungfrur, som störas i sömnen, oroas oftast icke av sina fantasier som man tror, utan av andras fantasier, antingen sovandes eller vakandes. Jag kan icke erinra mig ha blivit störd av några vällustiga drömmar som yngling, men väl av förnimmelser, som tycktes komma utifrån, och föreföllo mig vara handgripliga. — För att nu återvända till din far, så är det min övertygelse att han dödat din mor utan att veta det. Han har frusit ihjäl henne, och om du ser efter, så har hon dött av köld.
Ester började vandra på golvet, och tog en schal från klädhängarn:
— Jag är rädd för dig! sade hon. Du fryser ihjäl mig du också!
— Lägg bort din mors schal! sade greven lugnt. Det sitter så mycket i den av hennes aura; och det kan oroa dig! Du kan komma in i sjukliga stämningar …
Ester kastade schalen ifrån sig, och sade:
— Det känns som nässlor på kroppen!
— Nessus-dräkten! där har du den. — Ser du hur känsligt själslivet är. Du ser det icke i mikroskopet, men med ditt vakna inre öga ser du det!
— Varför har du aldrig sagt mig sådant förut?
— Därför, att om jag sagt det, hade vårt förhållande varit slut; ty det berodde ju på att jag lät dig tro mig dyperad. — Men min vän, du har aldrig haft några hemligheter för mig. — När du sista gången gick på balen utan mig, var du ond på mig, och du hade beslutat att hämnas. Jag satt hemma och följde dig i mina tankar. När du förrådde mig, när du lämnade ut mitt huvud och min ära till en kavaljer jag gissar, då grät min själ såsom över ett brott mot himlens lagar. Och när du lät honom kyssa dig bakom en dörr …
Ester stod stum av fasa, och hennes ansikte frågade: »Hur kan du veta det?» Men Max, som bara väntat på denna bekräftelse, fortsatte:
— Då kände jag en smutskänsla över hela min hud, så intensiv, att jag måste kasta av mig alla kläderna, och i min badbalja skölja mig. Där ser du, att vi icke kunna leva tillsammans, då du icke kan äga något hemligt för mig! Därföre, sedan jag uppfyllt hederns lagar och bjudit dig vigsel, säger jag farväl. — Farväl! Nu tar jag igen mitt!
Han gick, och Ester stod kvar mitt på golvet stel som en stod.