Åtalet hade skett och väckt mycken uppmärksamhet. Man frågade sig om det var ett uttryck av övermod eller av fruktan. Konungamakten var ju så försvagad, att innehavaren icke vågade begagna de stora rättigheter grundlagen beviljade, såsom att välja fritt sina rådgivare. Och i Norge regerades faktiskt med namnstämpeln. Monarken var endast ett slags representant för riket hemma, liksom envoyéerna representerade riket i utlandet. Regera gjorde riksdagen, och monarken var icke längre regent. Vid mottagandet av en deputation, som begärde hans understöd i en viktig lagstiftningsfråga, hade majestätet beklagat att han ingenting kunde göra åt saken, emedan hans makt icke var så stor som de trodde. Men ju svagare stödet däruppe blev, dess räddare blevo alla dessa hjälplösa, som söka skyddet däruppe; de skockades som arga får och gingo småvägar för att hinna före, vägar som aldrig voro raka, och därför ofta rätt svåra att följa för de nerifrån sig försvarande.
Bland monarkiens oskyldigare försvarsmedel var besittandet av hegemonin i teatervärlden. På teatern råkade folket sin monark, endast där; och där hade han sin mottagning, hälsades av sina trogna, och med händernas sammanslående gav han en vink om vad som borde hyllas och vad som skulle nedtystas. Det var ett majfält och ett allshärjarting, och därför var positionen icke oviktig. När nu riksdagen i ett anfall av sparsamhet, eller av insikt om teaterns betydelse som en extrajudiciell riksförsamling, där det hände att beställda pjäser på ett lättsinnigt sätt karrikerat lagstiftare i riksdan, drog in anslaget till teatrarne, blev det oro i det övre lägret.
Sekundteatern, som följt med sin tid och hållit uppe den stora konsten, hade haft en svår konkurrens med statens teatrar, och medlen att hindra den fria teatern hade icke alltid varit valda. Sålunda hade de kungliga, som själva sutto i absolut eldfarliga hus, förmått myndigheterna ålägga sekundteatern så dyrbara åtgärder mot dess mindre eldfara, att den ådrog sig en stor betungande skuld.
Nu, när den kungliga skulle stängas, uppstod en fruktan att sekundteatern kunde bli den tongivande numro ett, och det måste hindras. Då sammanrotade sig adel och borgare, och gjorde ett teaterkonsortium, som under sken av fosterländsk uppoffring startade en lotteri-teater, vilken sedan skulle purras på nationen såsom kunglig nationalteater, allt under förutsättning att riksdagen skulle mottaga den trojanska gåvan. Det vill säga, man ämnade få en hovteater, som riksdagen underhölle, trots dennas bestämda vägran att driva teater- och krogrörelse.
Detta svekfulla och något enfaldiga tillvägagående hade retat demokraterna, och bildat utgångstemat för Holger Borgs artiklar, vilka slutligen utmynnade i majestätsbrottet.
Artikeln hade i sammandrag, följande lydelse:
Om Fursten
av
Anti-Macchiavelli.
Så länge folken ännu önska en herre, skall denne alltid erinra sig att han sitter på sin plats med folkets önskan; men även om han tror sig sitta där med Guds nåde, bör han minnas att det är en Guds nåd han finnes där, och han skall icke överlämna sig åt den villfarelsen att han får regera på Guds försyn.
Fursten skall uppfostras till statsman och icke till officer, ty staten är ingen armé, utan staten är en stat.
Fursten är även kyrkans summus episcopus, men därför behöver han icke uppträda i statsrådet med mitra och kräckla, vilket vore lika oformligt som när han mottager främmande sändebud i amiralsuniform.
Fursten skall hålla sig fri från alla medborgerliga och småborgerliga intressen, ty hans person tillhör staten; och han skall i sin person värdigt uppehålla dens anseende, han representerar.
Fursten skall icke driva affärer, icke konkurrera i konst, vetenskap eller litteratur, ty hela hans tid tillhör staten. Och den som skall överse åtta statsdepartements och två representantkammares arbeten, den får icke ha tid till annat. Har han tid till annat, så sköter han icke sin plats.
Fursten skall vara rättvis som allmakten han tror på; fast, men icke grym; överseende, men icke slapp; oförvitlig, men icke skenhelig; han skall ha mod att försaka den rörliga hopens gunst, och i medvetandet om högre plikters uppfyllande våga stå ensam, om det gäller.
På sin upphöjda plats, befriad från beröringen med livets skräp, och fritagen från omtankan om bärgningen, skall han leva i skönhet och umgås med visa män och goda män, icke med gäckar och dobblare; då skall han kunna se ut över riket med större blick på tingen än andra dödlige; då skall hans rådslag väga och hans ord gälla.
Fursten får icke känna sig klassmedveten. Han skall icke vara adelns överhuvud, icke hovets, icke furstehusets, utan han skall känna sig som statens försyn, nationens försvar och landets fader.
Fursten skall icke se på småsaker, sådant skall han stå över; hans nåd skall träffa den värdige och icke den ovärdige; ty nåd blir lätt orätt.
Fursten skall skydda den svage, icke därför att denne är svag, utan när honom förtryck sker; eljes icke.
— — —
Allmänna ordalag, som kunde tillämpas på enskilda fall, se där artikelns innehåll. Domen hade emellertid fallit, och lydde på tre månars fängelse. Man frågade sig hur det var möjligt.
Det hade hänt mycket de sista åren: genom tullarne hade riket isolerat sig; genom regeringens närmande till tyska riket, hade en viss junker- och militärgeist bemäktigat sig sinnena hos de övre; och nu efter urtiman, då armén fått tag i nationens uppfostran, blev det tjockt i luften. Norrmännens krigshot och rustningar, skrämde de stilla i landet; socialdemokratiens framryckande hotade samhällets grundvalar; därför samlades all hjälplöshet, allt som var trötthet och lättja under det högsta beskyddet, och i denna högborgerliga majoritet hälsade man åtalet och domen med enhällig belåtenhet.
Holger Borgs hem hade med tidningens växande inflytande ändrat karaktär och blivit ett tillhåll för mångahanda folk. Men frun i huset, som utfärdade bjudningslistorna, märkte snart att återbudens antal ökades, så att man måste låta inryckningarne ske klassvis eller i matlag. Och därför höllos särskilda bjudningar för högre officerare, för detta statsråd och utskottsledamöter; det var första klassens inryckning. Många kommo därför att de icke vågade utebli, och de, som voro tvingade, visade oförställt att de icke kommit godvilligt. De iakttogo icke vanlig hövlighet; de konverserade icke värdinnan; de tego och åto, men kunde låta ett par rätter gå förbi orörda, emedan de voro mätta förut. Allt detta förödmjukade den strama ingenjören, men hans hustru ville det, och som han företrädde kvinnans rättigheter, så fick hon råda.
Det var just en sådan där middag, då man började sätta i fråga åtalet. De högre officerarne hade uteblivit, och det var bara en kapten närvarande. Han var där, emedan han dels hade växlar, dels brukade få in små notiser av generalstabens märke, skenbart oskyldiga, men av ganska gediget innehåll. I dag var han hög, emedan hans förmän voro frånvarande och emedan han vädrade onåden. Han petade tänderna med dessertkniven, skötte buteljerna själv, och tände cigarretter. Frun i huset var nervös, och som hon fått den fula ovanan att korrigera sin man, anmärkte hon på allt vad han tog sig för, mera av tanklöshet och bristande behärskning än av elakhet. Mannen, som stacks från ena sidan av hustrun, från den andra av kaptenens oborstade uppförande, blev alldeles förstummad, och hans tystnad inverkade på sällskapet. Man lutade huvena över tallrikarne och vågade icke se på varann.
Denna behagliga förtrollning, som brukar råda vid en festlig måltid, där man synes ha druckit glömska ur de glimrande glasen, där man lever tillsammans några halvtimmar under fullständig illusion av att man är vänner, och har intet obytt, den var bruten. Alla voro väckta och medvetna, och de sutto som avklädda inför varandra; de hörde varandras tysta tankar, de uttalade med minerna allas hemligheter; alla intressen och passioner, som sammanfört dem här, tycktes blottade, och de skämdes för varandra och sig själva. Värdinnan, som avlagt bohême-tagen för tillfället, och varit stel och högtidlig, slog nu om, och tog upp en annan ton, då hon såg att gärdet var uppgivet; och i rena förtvivlan tömde hon ett fullt glas för att ge sig mod, men dedicerade detta till kaptenen, som genast fattade situationen och beslöt att gaska opp sällskapet. Ett minne om att tidningen gav huld och skydd åt den »oanständiga litteraturen», som han aldrig läst, och vissa hörsagor om husets tredje-klass-bjudningar för artistbohêmen, där det skulle gå så lustigt till, döko upp från det sista glasets botten, och glömmande de vise männens gråa huven, började han glamma.
— Nåå, ni lär ha så roligt på era artistbjudningar, sade han; jag har hört berättas mustiga saker, och jag kunde gärna få vara med nästa gång.
— Vad har ni hört för slag? frågade frun, oförsiktigt nog, men nu ville hon ha roligt till vad pris som hälst.
— Jo, då …
Här sökte värden avstyra, men det var för sent.
— Jo, jag hörde om skalden Grönlund, som kom en halv timme för sent till middan, och när han kom, var han så full att han lade för sig kalopsen på bordduken!
— Det var visst inte kalops … skrek frun.
— Nå, så var det lungmos, då … Och när de kom till plättarne, så tog han frun på knäna, med den påföljd att han lyftades opp och kastades ut i farstun. Är det sant, det, Holger?
— Att han blev utkastad, det är sant, svarade värden, och att sådant kan hända vem som hälst, vilken uppför sig illa, det står fast.
Sista skymten av förställning hade dunstat bort; man satt där som man var, fiender födda, fiender uppfostrade, och så brast det löst. Officern drog blankt:
— Menar du att jag, som hedrar ditt hus med min närvaro, skulle vänta på en utkastning, jag skulle vid första vink skudda detta stoft av mina fötter, och vända ryggen åt ett sällskap, där jag aldrig bort sätta min stuts …
Frun sprang ut, gråtande; herrn följde efter. Gästerna reste sig och gingo ut i tamburen. Den siste kämpen, kaptenen, fyllde ett glas madeira, och drack lugnt ur, antydande att han icke flydde, utan var beredd på slag. Men, när ingen kom, tände han en cigarr, och gick ut i den tomma tamburen, där en tjänsteflicka hjälpte honom med rocken. Sedan han tagit henne under hakan och frågat vad hon hette, singlade han ut i farstun.
Emellertid hade frun kastat sig på sin säng i raseri.
— Ja, varför ska du bjuda såna här busar i uniform? tröstade mannen.
— Å, det är inga busar, men du skriver som en buse i tidningen, och därför vill inga hederliga människor komma till oss mer.
Det var hustruns hela opinion om hans verksamhet. Han kände den litet förut, men hustrun hade så ofta hört sig firas som hans goda genius, att hon för rollens skull gärna ville ha inspirerat hans artiklar, när de hälsades med bifall. Detta öppna erkännande att hon föraktade hans åsikter, träffade honom som ett slag i huvet just nu, då han behövde gillande, men han kunde icke bli ond på henne, som dock lett honom in i dessa kretsar, där han icke ville vara.
Han gick ut i salen, som han fann tom med det skövlade bordet; tjänarne stodo väntande, och han skämdes inför dem. Gästerna hade gått utan avsked. Hemmet var smutsat och han själv skymfad, förödmjukad. Men i denna stund beslöt han rensa upp huset, och icke mer falla för sin kvinnas fåfänga. Det skulle kosta honom hans skröpliga lycka, som bara var inbillad, men det måste ske.
Han tog på sig för att gå till tidningen. Där fick han underrättelsen om åtalet, och detta klargjorde med ens hans ställning. Det var krigets förklarande, och i aftontidningarne gjordes redan uppmarschen. Ingen kompromiss mer; inga illusioner om försoning mellan klasserna; de övre hade övertaget och sedan de fått armén av urtiman, öppnade de striden.
*
Dagen innan han skulle träda i fängelse fick han ett uppträde med hustrun, som söndrade dem. Hon fordrade att han skulle begära nåd, för hennes skull. När han vägrade, förklarade hon honom icke vara man; ty en man uppoffrade sig för sin hustru.
Han var så insnärjd i sina teorier att han blev svarslös; men i denna känsla av värnlöshet föddes nu för första gången motståndet, som skulle bli frigörelsen.
Varför kunde han icke svara? Därför att hennes påstående var så dumt, så att icke ett svar fanns som passade.
Han gick ut på aftonen besluten att icke återvända. Klockan halv elva hade hans vänner en avskedsfest för honom i Götiska rummen. Innan mötet gick han på Operan med sin morbror doktor Borg. De sutto på parkett, och väntade uvertyren. Publiken var högtidsklädd, men kungliga logen var tom, så att han icke blev klar med situationen.
Orkestern samlades och började stämma. Kapellmästarn steg upp; knackade … men i detsamma vände han sig åt den kungliga logen med en bugning; och nu spelades upp »Ur svenska hjärtan».
Publiken reste sig; alla reste sig, utom Holger och doktorn.
— Är det Gesslers hatt man bugar för? frågade han morbrodern.
— Det måtte vara namnsdag eller födelsedag …
— Ja, men för tomma logen? Det är ju böss!
I detsamma hördes en befallande stämma: Stig upp!
Holger vände sig om, men i detsamma fattades han i kragen och lyftes från sin plats. Som han aldrig begagnade andra vapen än ord och penna, gick han, och doktorn följde.
— Vad är detta? frågade han, utkommen på gatan.
— Det är svenske lakejen! Att hälsa sin monark, ja väl, men hälsa på stolar och bord! Nu förstår du vad nya Operan betyder!
— Jag tog rätt då, när jag högg in! — Vi får väl en tioårsperiod nu, som blir skön!
— Jag skall tala om något för dig, som jag hört i dag, men under ditt tysthetslöfte. En läkare i landsorten, en vän som aldrig ljuger, berättade att han blivit tillspord av befälhavaren i militärdistriktet, om han, i händelse av krig mot Norge, ville gå med som kirurg!
— Det har jag hört från andra håll, men det förnekas uppifrån officiellt.
— De ljuger förstås.
— Det tror jag inte de gör, men det kunde ju vara att känna sig för.
— Ljuger de inte, däroppe? Då känner du inte diplomater. Det är ju för resten den gamla statskonsten, att synas uppriktig men vara falsk. Den ärlige mäklaren hade dock redigerat Emserdepeschen. Ja, Norge! som kostat Sverige tjugo års tankemödor, som rivit sönder oss och avlett vår uppmärksamhet från våra egna intressen. Förtjänar det lilla landet så mycken uppmärksamhet? Ett folk av fiskare, skeppare och herdar, levande för dagen, skuldsatt som vi. Ett turistland med hotellvärdar; mera berömt för sina vyer än sin åkermark; exporterar torr fisk och fruset vatten. Vad har vi med dem att göra? Högfärdiga kräk, som begära kvinnoregimente! Fyffan!
— Dumbom! Jag står just i begrepp att gifta om mig för tredje gången.
— Det finns ingen kvinnofråga för mig! Jag ser bara människor.
— Kan du inte heller se skillnad på man och kvinna, då du är pervers, som alla de andra. Men efter som du skall in i fängelset i morgon, så talar vi om något annat! — Har du hört att de gula blivit degraderade?
— Ja, det sägs, men de lär ha spelat bort kyrkan.
— Monumentet över nederlaget vid Lützen. De är kostliga här i landet, som fira våra nederlag; och de ämna snart fira Pultava med.
— A propos de gula, det lär vara falska anor där också, ty gula brigaden vid Lützen utgjordes av tyskar, och stod i centern; för övrigt bestod en brigad av flera regimenten; och det här gula lär räknas från frihetstiden.
— Ja visst; men kommer de här kassaförvaltarne i fängelse?
— Nej, de bli befordrade; men den som vågar tala om det, han kommer säkert i fängelse! Jag hade ämnat kasta in den där historien i min artikel, men åtrade mig; nu ångrar jag mig.
De gingo förbi Mindre teatern, som var eklärerad till galaspektakel.
— Södra teaterns repertoar, och Nationalteaterns pretentioner.
— Kunglig teater, grundlagd av en majestätsförbrytare Anders Lindeberg; börjar och slutar med ett majestätsbrott! Vilken paradox! Du!
— En nationalteater, som styres av en spelhusvärdinna på Strandvägen och rekryteras av … ja; men de stora utestängas; Antigone och Julia ha flytt, Hamlet och Horatio gå lediga i Torget och vänta på slutet. Smaken är icke hög på höjderna. »Glad och smutsig» det är deras! Allvaret är de rädda för.
— Det är kostligt med de gamla idealisterna; Allehanda proklamerar Paul de Kock som oskuldsfull, och Posttidningen beskyddar den »liderlige och gudlöse» Anatole France! Vad är det?
— Det är Barrabas! Vem som hälst, giv fri, själva Barrabas, bara inte den store Zola! De ha en sådan fasa för allt stort och starkt, därför att de äro små och svaga. — Vet du, nyss ini operasalen, när jag kände den där handen bakifrån läggas tung på mig, så frågade jag, vad den okände ville för slag. — En självlös stackare, som icke rår på mig, amplifierar sin obetydliga person genom att göra sig till en del av kungligheten. Han vill att jag skall dyrka hans gud, därför att det är hans, så känner han sig ovanpå mig ett ögonblick. Det är ett slags kolonidjur, koraller som leva och växa i klump. De tänka inga tankar, utan erinra endast vad de läst i tidningen, i boken, vad de hört pratas; när de läsa, assimilera de, allt orensat, korn och småsten, en palt och en lort; och när de tala, öppna de sfinktern och släppa ut genom munnen som är deras anus. Det är majoriteten, det trogna folket, det sunda förståndet som bara är oförstånd; det är de rättänkande, de stilla i landet, kärnan av befolkningen. Och alla äro de härsklystna, men kunna endast härska genom härskaren, som blir deras redskap, emedan han härskar genom dem. — Vet du, jag blir anarkist, mot min vilja!
— Vem blir inte det! — Då liv och utveckling ökat farten så att man nu passerar en världshistorisk period på tio år, blir det allt pinsammare för de växande att tryckas ner av en föråldrad styrelseform, som ingenting förstår av sin samtid. Sederna förändras, men gamla sedelagar kvarstå; rättsbegreppen förnyas, men lagboken står kvar vid 1734 och 1866. När vi räknar i meter och kronor, så mäta de gamla med alnsticka och i riksdalermynt. Det är dessa missproportioner i samhällsbyggnaden, som gör det till ett helvete eller dårhus att leva. Vet du vad: ett land som icke haft sin revolution, det kan icke växa. Se i adelskalendern skall du finna, om vi behöva ett Stockholms blodbad, ett Linköpings dito och en Carl XI:s reduktion. Har du gått i Lund och sett Lundagård? Där kan icke växa ett ungt träd, ty de gamla stå i vägen och skugga; ihåliga och ruttna är de, och ugglor bo i dem. Fälla dem får man icke! Varför fan får man inte? … Den dan de ramlar själva, ja då blir hela parken en sandöken, och man får vänta mansåldrar innan igenväxten sker. Nej, det skall gallras och förnyas!
— Skulle du vilja stå vid schavotten?
— Jag? Så gärna! Jag är van vid oskyldigas lidanden under operationer; och jag skulle stå vid huvet och ge dem ett gott ord i sista stunden, efter att ha kloroformerat dem. Jag är vilde jag, fastän mantalsskriven svensk; och jag tror att vildarne ha framtiden för sig. Du vet ju att alla bildade nationer dö, av bildning, av pjåsk, av djurskydd och etnografiska muséer. Den som vänder sig tillbaka, för att se på sina träckar, den skall döden dö. Det är vad nationen nu gör, när den ser sig tillbaka, på Lützen och Narva, på Gustav den tredje och Svenska akademin, på luskåkar och klockstaplar, lokträn och snibbaskålar; de vänder sig bara om, pekar på lortarne och säger: Se detta hava vi gjort! — Ja, och har de inte gjort ifrån sig snart, så få vi aldrig tillfälle göra vårt tarv!
— Är du tillbaka på din äldre ståndpunkt om det stora Bosch?
— Ja, när jag är trött, så tycker jag det är Bosch alltsammans; men när jag sovit ut, så är jag färdig att dansa fram igen mot det stora okända!
*
De vandrade gata upp, gata ner.
— Ser du, återupptog doktorn; tillståndet nu är desto olidligare för mig och mina jämnåriga, som vi äro uppfostrade på 60-talet i den föreställningen att monarkien var något olagligt, usurperat; att fursten var folkets naturliga fiende, och att den som ville vara Brutus förtjänade stora triumfen. Vi hörde ju frihetssångare som Talis Qvalis och Snoilsky sjunga om republiken som det högsta goda. Detta gjorde att vi republikaner gingo och väntade på det nya Jerusalem, och 1866 trodde vi det vara kommet. Men det kom inte. Och när detta träffade dig, då ramlade vi ner i 40-talet. Jag tycker det luktar Karl Johan i dag, Crusenstolpe och Anders Lindeberg, men mest Karl Johan. Det sista är för mig inbegreppet av allt jolm: indragningsmakten och stadshuset, Vaxholms fästning och storläger; med ett ord: det som var före mig, var dött och var mull som vi växte i redan; detta grävs upp och luktar. Nå, men är du rädd för fängelset?
— Nej! Tvärtom! Det skall bli mig en rekreation, då jag vill göra om min uppfostran.
— Ja, det är inte att leka med; jag har suttit sex dygn som militärläkare, och det höll på att bli överproduktion i hjärnan.
— Vad hade du gjort då?
— Jag hade opponerat mig mot den olagliga behandlingen av värnepliktige. Läkarne begagnade manskapet till idiotiska experiment såsom att mäta upp magsäckens rymd, som varje lärobok uppger hålla tre liter. Därför skulle de svälja slangen, och när de inte kunde eller ville, så straffades de för insubordination. Vad säger du om det? Nåväl, jag tog de förorättades försvar, och fick sex dagars fängelse. Det är Sverige, det land, som i min ungdom skulle med lag byggas! — Denna nya armé betyder lilla belägringstillståndet! En konstitutionell monarki, med ett pretorianskt garde mitt inuti, som bestämmer högsta viljan. Godtycke, mannamån, laglöshet, där har du’t. — — —
De gingo ännu en halv timme, tysta, väntande klockslaget då avskedsfesten skulle börja.
Då ryckte plötsligt en koloss fram bakifrån, och med mild, deltagande stämma, hördes pastor Alroth:
— Vi gån I och ären så bedrövade?
Pastorn hade nämligen rest in för att hälsa sin systerson Holger och visa honom sitt deltagande. Han var visserligen en lojal undersåte, men i likhet med prästerskapet i gemen, kunde han icke lida att den lutherska kyrkans överhuvud var en amiral. Detta att landsfadren skulle vara kyrkans summus episcopus hade reformationen medfört; och en världslig påve ovanför ärkebiskopen liknade något gardesregimentens hierarki, där översten dock alltid var bara sekundchef. Holgers påpekande av denna gamla oformlighet hade tilltalat pastorn, och han var därför idel vänlighet, när de tågade upp i de Götiska rummen.
Gamla gardet var där; konsul Levi, arkitekten Kurt, som eljes gick sina egna vägar och icke lät tala om sig; Sellén, osynlig och ofta på resor.
Stämningen var tryckt. Allvaret hade slutligen kommit, och slyngelåldern var förbi. Nu skulle man besegla sina läror med lidandet och utan jämmer taga följderna.
— Var är Lundell, professorn? frågade doktorn, som ville ha en syndabock.
— Han kommer icke, svarade Sellén. Han är riddare av ordensstjärnan och kan icke lida majestätsbrott.
— Där ser ni ordensstjärnan! Kontramärket, som visat att man avlämnat sitt ytterplagg, sålt sin hud! Den är inte så oskyldig, som man säger! utfor doktorn.
Pastorn tog Holger avsides i en fönstersmyg.
— Jag skall hälsa från din far!
— Vad gör han, hur lever han?
— Han sitter åter hemma hos barnen, men är sig icke lik. Det oförtjänta vanrykte han iråkat, och de förfärliga misstankar, som uppstodo rörande din mors död, tyckas hava trängt in på honom, så att han inbillar sig vara skyldig.
— Ett icke oväntat fall, svarade Holger. Den tid jag läste ovettet om mig i tidningarne, började jag slutligen tro så smått att jag var den usling, som man skildrade. — Nå, hur har bror Anders det på Långvik?
— Vet du inte det? — Han skall resa till Amerika, sedan arrendet gått ut.
— Till Amerika? Till nya Sverige? — Ja; där råkas vi väl alla en gång.
Bålen var framsatt, och doktorn kallade:
— Ja, go’ vänner, tog han upp. I detta rum firade vi franska revolutionen på 80-talets sista år. Bror Alroth var visserligen inte med den gången, ty han är icke revolutionär, och att han befinner sig här i dag har sina intima orsaker, som vi skola respektera. Dörrarne till musiksalongerna äro också för hans skull stängda, men han tillåter nog att vi gläntar på dem ett ögonblick, då jag till dagens ära låter spela upp Marseljäsen.
Pastorn nickade bifall, men icke utan en viss fruktan.
— Det vi skulle säga Holger i kväll, fortfor doktorn, det vet han förut; vi varken prisa hans gärning eller beklaga hans öde, ty krigsmannen gör sin plikt utan att begära lön eller ros.
— Ingen politik bara! viskade Holger med en blick på prästen, för vilkens känslor han ömmade, trots allt.
— Nej, ingen politik, bara lite musik att strama opp oss med!
Han gav en vink åt vaktmästarn, som öppnade fonddörrarne utåt salongerna, och utträdde på balkongen där han med servetten gav en vink åt musikestraden. Det blev en paus. Och därpå spelade orkestern upp: »Ur svenska hjärtans djup».
Buller av stolar och bord nerifrån hördes, då publiken reste sig och på en gång instämde, sjungande.
— Svar på tal, gossar! fann sig doktorn.
Pastorn förstod icke situationen, utan trodde det hela varit ett skämt, så att han blev oberörd av det mothugg, som förstämde de andra. Och han började tala om all världens ting, likgiltiga småsaker, dem de andra åhörde under det de tänkte sina tysta tankar.
Supén gick hastigt förbi, och man bröt snart upp, ty det månghövdade väsendet därnere i salongen kändes hotande, kvävande.
Doktorn och brorsonen gingo ensamma till ett hotell, ty Holger ville icke se sitt hem mer, förrän han kom ut ur fängelset.
— Minoritet i dag, majoritet i morgon! talade doktorn. För övrigt har erfarenheten lärt, att den, som vandrar i skogen och tror sig gått vilse, plötsligen är framme vid målet. Franska revolutionen kunde endast uppstå efter en Ludvig XV:s regering. Ju sämre, dess bättre! För resten är det här bara en grötvila; man släpper ut i remmen och aptiten är där igen. Det skall slå back i seglen när man vänder, och du skall se att vi snart är över stag. Man förefaller mig gå omkring och ta avsked av allt gammalt, man snart skall skiljas ifrån; det blir så kärt, då, allt vad man mindre aktat. Det nya seklet kommer med ett nytt släkte, och nya tankar, och då har det här vissnat ner av sig själv. Kryp in du nu, Holger och förpuppa dig. Kom ut igen med vingar, så flyger vi! — Och nu! Stora famnen, och god natt!
De skildes, utan smärta, utan stora ord, men med ett allvar, som de icke känt förr.
Ett par år hade gått igen. Doktor Borg och redaktören Holger sutto en eftermiddag på den nya Operakällarn. Holger Borg var icke sig lik; de tre månaderna i fängelset hade haft ett märkvärdigt inflytande på honom. Någonting hade hänt, som han icke ville tala om; och hans ansikte hade stelnat, så att han icke kunde le; det var något fruset invändigt, och någon nerv föreföll brusten. Men han vidhöll i sin strävan god gång framåt; dock märktes en skillnad i hans behandling av de religiösa. Han hånade icke mer, hädade icke heller; hans glada tro på världsmekaniken utan mekanikus hade dunstat bort, och han kunde icke längre förklara människors öden med zoologin.
Det var detsamma året som det började spöka i världen. Tecken och under skedde, hemlighetsfulla dödsfall, fjärrskådningar, profetior. Och frontförändringar inträffade; de trogna blevo otrogna, och upplysningsmännen blevo troende. Själva vetenskapen led fiaskon; Kochs million-lymfa klickade; inga upptäckter, inga framsteg, bara knåp; men då hördes från Amerika att man gjorde guld av silver och koppar, att ett bolag bildats under betäckning av de stora namnen Edison och Tezla. Därmed var ju kemien bankrutt och alkemin kom opp.
Häxprocesser omtalades som förestående i Paris; omvändelser till katolicismen spordes; de sköna konsterna hade lämnat naturalismen och gingo åt mysticism liksom litteraturen. Det var ett kokande och en rörelse i världen, som bådade nytt.
Vännerna suto just och dividerade om framtidens utsikter, då Holger kom att rikta sin blick på de celebra takmålningarne:
— Inte kan jag se något osedligt; såna där tavlor har de fullt på museum och på Stockholms slott.
— Ja, men det kostbara i saken var att se huru den store Faustmannen, som var sedlighetsvän och antinaturalist 84, nu uppträdde till nakothetens försvar, och med en energi, som man väntat av honom förgäves på rätta stället.
— Han är död nu, och skall begravas i morgon. Det skall bli intressangt.
I detsamma kom aftontidningen. Holger måste titta i den.
Doktorn hörde ett fnysande och ett knycklande, och märkte att Holger blev smal om näsan.
— Har du förlorat något? frågade han.
Tidningen skramlade i handen på den läsande, och han lät den falla på bordet.
— Vad har hänt?
— Läs!
Doktorn läste; läste och svällde ut, läste och ljusnade.
Han läste att svenska kvinnoemancipationens översteprästinna slungat hela röran i golvet, då hon upptäckt att det var galenskap. Och hon uppmanade könet och mödrarna att arbeta för kvinnans utveckling till kvinna, till moder och maka.
— Äntligen! utropade doktorn. Pannkaka blev det och var det, därför att det utgick från en falsk förutsättning. Men tänk, så mycket arbete, så mycket hat, så mycket s-t, som rörts opp. De ville ju mörda Falk därför att han inte kunde fatta galenskapens finesser. Om jag vore troende, så skulle jag offra en hekatomb åt gudarne!
Holger kunde icke deltaga, ty han kände sig ha förlorat sin religion, tron på kvinnan! Och till att erkänna ett misstag hade han icke kraft. Han blev ond som vanligt är, och efter att ha hämtat sig, reste han borst.
— Därför att hon tröttnat, så …
— Så? Talar vi, om annat! Hur ha Ester och Max det?
— De äro visst goda vänner, men giftermålet uppsköts, då prästerna inte ville lysa.
— Och varför skall det lysas ut, att två människor ämna älska! Det hemligaste, som en naturlig känsla bjuder en dölja, det skall utställas! Jag tycker det är cyniskt! Men man är rädd för tvegifte! Det är man, men dessa kända bigamier och polygamier inom kända äktenskap, de äro strafflösa, och ha blivit sed. Kvinnan tar nu en man bara för att få ett förkläde och ett laga skydd — det ska fan vara bulvan åt liderliga kvinnor. Och när ni frigjorde kvinnan från kvinnligheten och blygsamheten, blev hon en kokott. Det är ni, som förstört könet och äktenskapet, och det är dessa manliga kvinnor, som fördärvat männens instinkter så att de blivit perversa. Så slutade Grekland! Med aspasior, väninnor och sodomiter. Jag tror vi nalkas slutet! Jag har, som du vet, flera gånger sökt en maka, husmor och mor, men bara funnit en kokott. Brunst och hat, det var vad jag fann. För min kärlek — förlåt uttrycket — sökte jag genkärlek, men fann bara hat; hat mot mannen, vilket tycks utgöra kvinnans så kallade kärlek. Att få förnedra en man, det är hennes ideal. Du känner till det! — Du ger henne din mannakraft, och med den kraften, din kraft, behärskar hon dig. Och hon verkar som induktionsapparaten; hon mångdubblar din strömstyrka och kastar om strömmen mot dig. Men det har du aldrig förstått! Se på din juvel hur hon faller ihop, var gång du avbryter strömmen! Det är dig själv du böjer dig för, när du är böjd under henne! — De här »stora kvinnorna» du beundrat, se bara hur de uppstår. Först söka de upp starka män, berömda, suggestiva; när de hämtat kraft i sina ackumulatorer, så börja de själva leka batteri och sända ut strömmar, som dock bara äro sekundära. — När allting är färdigt, då kommer de och tar; när slagfälten äro besådda med döda och sårade, då komma benplockerskorna; och alltid finns en hjord av svaga män, som hylla sopsamlerskorna såsom dronningar; du känner dessa slags män, som alltid rikta sparken mot ett manligt skrev …
— Ja, men du är kvinnohatare!
— Om jag tänker rätt efter, så kanske jag bör svara ja. Jag hatar ju allt fientligt, och efter jag hatar henne, så är hon ju fienden. Och är hon fienden, så hatar hon mannen. Könen hata varandra, det är väl sanningen, och detta hat är nog repulsionen mellan motsatta, som i kärleken ompolariseras till attraktion. Du kan då lika gärna kalla alla kvinnor manhatare, som du kan kalla mig kvinnohatare. Intermittenta strömmar! Det är kärleken! — Men kvinnan har alltid utövat en sund attraktion på mig, därför kan jag icke med gott samvete vidgå något speciellt kvinnohat, som jag vore ensam om! Tvärtom, jag har alltid känt livets ödslighet utan närheten av modersskötets värme, men sen ni förstört kvinnorna, är det omöjligt att hålla ut. Ni säger att jag inte kunnat behålla dem; jag svarar, att jag icke velat behålla ruttet kött i huset. — Se där ha vi Kurt! Känner du hans äktenskap då? Det var läckert! må du tro!
Arkitekten kom in med en man i glasögon, som såg oavgjord ut. Brodern nickade och gick med sitt sällskap bort i ett hörn av salen.
— Ja, hur är det med hans äktenskap? frågade Holger. Det var så hemligt, allting; är det slut?
— Slut? Jag hoppas det! Så här fick han sitt! Han drogs in i en barnlös familj, och i det ögonblick då makarne tråkat ut varann. Han blev vän med båda; de hängde efter och släpade med honom för att fördriva ledsnaden. Följaktligen blev han och hon förälskade; mannen kopplade, utan att tro det; och en vacker dag, så, för att vara lojala, underrättade de mannen om sitt tycke, varpå hon reste till Paris för att få skilsmässa. Kurt väntade, och efter en rum tid skulle hon komma hem. Som han var otålig, reste han emot henne till Södertelje. Tåget stannade; Kurt dök igenom vagnarne för att söka den intet anande bruden. Slutligen fick han upp en rökkupé. Där ligger hans älskade, med huvudet i knä på en främmande herre, rökande cigarrett. Kurt blev icke bortkommen; han lyfte hatten, bad om ursäkt, och låtsades icke känna igen henne. Men när han kom i kupén invid, hade han damen efter sig, och om sin hals; gråtande, svärande, att det var ingenting: en vän som erbjudit sitt beskydd på resan. Som Kurt själv var hederlig och trogen, så trodde han att hon var det också. Det är därför kvinnan anser mannen vara dum! nu vet du det! Nåväl, vännen blev föreställd, och var nog diskret försvinna första kvälln. Men följande afton superades tillsammans med släktingar, och vännen var med. Där växlades förtroliga ord och blickar mellan vännen och fästmön, så intima, att Kurt slutligen miste sansen, gjorde en scen och kastade tallriken i golvet. Helt plötsligt fann han sig i den löjlige äkta mannens roll, men gifte sig hastigt, i alla fall. Nu sutto de och hade tråkigt, alldeles som hon och hennes make förut. Så kostligt! — Hon kunde nämligen endast leva i drag. Han fick dra med henne ute. Då levde hon, när hon på restaurangen fick herrars blickar på sig, och då njöt hon av att se mannen pinas. Hela hennes tillvaro hängde på att mannen pinades. Och han måste posera som den lyckligt gifte, liksom alla vilka äro gifta med frånskiljda. Han skulle ju vara ett levande bevis på att den förre mannen »icke kunde göra henne lycklig». Och för att ekrasera den förre, så skulle de här ha barn. Kurt anser sig nämligen vara en ryslig kaxe i det fallet! Men se, det blev inga barn. — Alltså: inte han heller! — Nu börjar helvetet för honom i hennes ständiga förebråelser. — »Det finns inga män, numera,» sade hon. — Att det var hennes fel kom inte i frågan.
Vad gjorde Kurt? Ja, vad skulle han göra? Han skaffade sig en förbindelse, och ett barn. Han måste ju rädda sin manliga ära. — Frun stack av. Men Kurt fick hela vanäran ändå. »Han hade förfört en annans hustru, och så slängde han henne.» — Men han hade icke förfört henne! Det gjorde ingenting! »Han hade förfört en annans fru!» Att det var frun, som slängde i väg, det brydde man sig inte om. Nåväl, nu är han fri, men kan du tro, att hans tankar än i dag syssla med den där vännen i kupén. Han har visst frågat alla bekanta, om de trodde att där varit något. — Ja, det är trassligt nu för tiden!
Nu inträdde i salen en stor fet herre, en dam och tre barn.
Damen såg mycket välfödd ut, och hade ett för litet huvud på axlarne.
Doktorn såg ett ögonblick på sällskapet, röck till, vände sig åt fönstret och höll handen för ögonen, med ett uttryck mellan skratt och gråt. Efter att ha låtit sällskapet tåga bort, talade han med en komisk salvelse:
— Där gick min första hustru med sin andra man (eller tredje, vem vet?). Den där fjollan som nygift sa att hon levde som en nunna, och när barnet kom, fånade om att hon inte förstod var det kom ifrån. Denna kallvattensfisk tvang mig genom sitt idiotiska prat att skiljas och gifta om mig. Se på hennes mun, du Holger, och akta dig för barnamunnar. — Och det var min första kärlek! — Jag tror ibland att det inte var dumhet, utan elakhet. Hon var avundsjuk på mig för att jag fått henne. Äran var för stor, och därför skulle jag berövas den! — Det var det största fä jag känt, därför gjorde alla mina ovänner henne till det högsta väsendet; de sa att jag fått allt av henne, till och med medicinskt vetande. Allt vad den lilla munnen talade var så elakt, att jag en gång tänkte slå en spik genom tungan på henne. Jag hoppas hon fått smörj av sin tjockus därborta. — Ja, Holger, sådant är livet, och jag har inte gjort det.
Ester Borg gick utanför kyrkan och såg att den var öppen. Det var vackert därinne och altaret var klätt med grönt. Utanför var granrisat, och alltså en begravning att vänta. Det kom folk, och bland dem såg hon greve Max, med vilken hon icke umgåtts sedan sex månader tillbaka. Hon såg honom, men det var icke han, utan en som liknade honom. Detta kallade hon att »se», och då visste hon att han snart skulle komma.
Hon gick in för att vänta.
Hon och greven hade gått isär den gången, beslutna att skiljas; men de hade lidit så av brytningen att de återknöto. Därpå hade de lidit av varandras närhet och brutit återigen; och därmed hade de hållit på i år.
Ester gick upp på högra läktarn, varför visste hon inte, men hon kände att där var platsen, där han skulle trivas. Den såg så ut; där var nära till valven, högt över hopen, och något tryggande.
Efter en stund kom greven verkligen, och han gick lugnt fram till Ester som om han stämt henne till möte.
— Har du väntat länge? frågade han med sin dämpade stämma.
— Sex månader, som du vet, svarade Ester; men har du sett mig i dag?
— Ja, nyss i en spårvagn; och jag såg dig in i ögonen så att jag tyckte mig tala vid dig.
— Det har »hänt» mycket sen sist?
— Ja, och jag trodde det var slut mellan oss.
— Hur så?
— Alla småsaker jag fått av dig ha gått sönder och på ett ockult sätt. Men det är en gammal iakttagelse.
— Tänk, vad du säger! Nu minns jag en hel mängd fall, men jag trodde det var slumpar. Jag fick en gång en pincenez av min farmor under det vi voro goda vänner. Den var av slipad bergkristall och utmärkt vid obduktionerna, ett riktigt underverk som jag vårdade. En dag bröt jag med gumman, och hon blev ond på mig. Då hände på nästa obduktion att glasen föllo ur utan orsak. Jag trodde att den var sönder helt enkelt; skickade den till lagning. Nej, den fortfor att vägra sin tjänst; blev lagd i en låda, och kom bort.
— Vad du säger! Så eget att det som rör ögonen är mest ömtåligt. Jag fick en dubbel kikare av en vän; den passade mina ögon alldeles, och jag njöt av att begagna. Vännen och jag blevo ovänner. Du vet att sådant kommer, utan synlig orsak; det förefaller som om man inte fick vara sams. Nåväl, när jag nästa gång skulle begagna kikarn, så kunde jag icke se klart. Skänkeln var för kort, och jag såg två bilder. Inte behöver jag säga dig, att varken skänkeln förkortats eller ögonens avstånd ökats! Det var ett underverk, som sker alla dagar och som dåliga observatörer icke märka. Förklaringen då? Hatets psykiska kraft är väl större än vi tror. Emellertid din ring jag fått har släppt stenen — och låter icke laga sig, låter icke. På samma sätt med sigillet! Vill du skiljas från mig nu?
— Ja, du vet, vi vilja båda, men kunna icke. Jag lever med dig hela dagen så intimt att jag knappt saknar din närvaro, och jag tycker bättre så, ty när vi råkas bli vi osams. Det synes som om våra kroppar icke tålde varann.
— Ja, så synes det. Men din aura följer mig, och jag förnimmer på avstånd din sinnesstämning mot mig som tre olika dofter, av vilka två äro mig särdeles angenäma. Den första är som rökelse, och den kan bli så tät att den verkar häxeri och vansinne, den sista är som frisk frukt. Den andra i ordningen är kvalmig som tvålparfym och verkar sinnligt ovänlig. Men i din närhet känner jag aldrig dessa dofter eller några andra; alltså är det inga luktförnimmelser i materiell mening, utan tyckes vara en översättning. Och jag känner mig aldrig osams med dig i din frånvaro; skiljas vi efter en storm, då mitt hat är så gränslöst att jag saknar ord, så, bara du gått, lägger sig hatet och ett stilla ljuvligt lugn inträder, under vilket jag lever med dig så intimt jag vill. Allt vad jag talar, tänker eller skriver, dedicerar jag till dig; och när du gillar mig, kan jag ha din smak i munnen, då din rökelse blir balsam. För att bli fri från dig, söker jag sällskap ibland, men jag blir rädd för människorna, de såra mig med sin närvaro, de trassla till våra vävnader, och jag tycker mig vara dig otrogen. — Ja, min vän, universum har gåtor; men människorna gå, icke som blinda, ty de se, men förstå icke. — Vem du är, vem jag är, det veta vi icke! Men när vi förenades, tyckte jag mig omfamna ett lik, som icke var ditt, utan en annans … jag vill icke säga vilkens.
— Och du, du föreföll mig vara min far, så att jag fick skam och avsky! Vad är detta fruktansvärda, hemlighetsfulla, som vi kommit in i?
— Nu först kanske mänskligheten får veta de olösliga gåtorna. Ana dem åtminstone! Du har väl ofta märkt, när jag kom till dig, att jag mörknade och blev stum. Du kallade det dåligt humör. Nej, min vän, jag kom strålande och färdig att underhålla dig i timmar. Men du såg på mig med en främmande blick, ditt rum var giftigt så att jag ville kvävas; jag måste ut, det var allt jag visste. — Och när du sen var ond på mig, kunde jag inte svara och inte försvara mig. Jag tror för övrigt inte det finns två människor, som förstå varann. Den ena ger orden en annan valör, än den andra, och dessutom, när man icke förstår sig själv, hur skall en annan kunna förstå en? Jag förstår dig bäst i tystnaden och på avstånd; då är du mig närmast, utan missförstånd.
— Jag behöver icke säga dig mitt liv sedan sist; ty du känner det …
— Ja, jag känner det; du längtar ifrån denna ofrihet, ty så är det, för dig som för mig; varje kärleksförhållande är ofrihet och därför pinande …
Nu lades två tunga händer vänligt på deras axlar, och doktor Borg slog sig ner bakom dem.
— God dag, barn, har ni också kommit hit för att skåda upptåget? Antikrist skall fästas i jord av Kristi efterföljare. Sverige skall få en stor diktare, som aldrig var diktare, emedan han aldrig levat, han beklagade själv att han ingenting upplevat och därför ingenting hade att berätta. — Han hade översatt första delen, den andra orkade han inte med! Det var en svensk. Allt vad han spottat på, slutade han med att plocka opp och hänga på bröstet, alla sin ungdoms ideal utbytte han mot titlar och värdigheter, och denna karaktärslösa, benlösa figur, är redan prisad som den karaktärsfaste mannen med ben i näsan! Vi lever ju i humbugens tidevarv!
— Tala inte illa om de döda, viskade greve Max; de kan hämnas!
Nu kom processionen in; och Max vände sig till Ester med sänkt röst för att icke höras av doktorn.
— Ser du, där gå de döda! De nu levande andas sin samtid, näras av det nuvarande; dessa därnere, de leva 1850 liksom den döde; de ha ätit aska och ben, därför se de ut som aska; allt som redan konsumerats och assimilerats, resterna, caput mortuum är i deras nutrition; skuggornas rike tillhöra de, och utan tron på den levande, växande allmakten göra de sig en avgud av lera och lägga i stoftkista på silverfötter; men den döde var icke deras; gör intet, ty de göra av intet; han var av deras räddhågade, blodlösa efterklangstid, och de känna de sina; de ha slagits mot honom på sin tid, de ha besegrat honom, och nu bära de liket i triumf; striden om Patroklus lik, Patroklus som låg dådlös i sekler, slutligen vaknade, slogs av Apollo själv med blindhet och dödades av Hektor.
Här avbröt doktor Borg: — Hör nu på! Nu talar deras jättesnille, han som aldrig gjort något, men blev för detta statsråd vid trettiosju års ålder, aldrig fullbordat något, utom några ofullbordade broschyrer. Broschyren, docentkrian, det var tidens form. — Han fruktar eftervärldens kritik på den dödes gärning, och därför assurerar han honom mot det olycksfallet. Hör! — Han, den döde, var så mäktig i tankar, att först i kommande sekler släkten skola födas mäktiga att fatta dem! Det var en hund. — Nu kommer Kristi efterföljare, som icke blygs att sätta sig på antikristens tronstol. Försonlighet är vacker, men när den köpes för världslig ära och jordisk utmärkelse, då är den Bosch! — Hör så han jämkar på trosläran, ruckar på statuterna — — — och nu! Nu kom det svarta att bli vitt! — Karaktär! Karaktärsfast! Karaktärsstyrka! — Och nu: frisinnad, frisint, — varför inte fritänkare? — Nej tack!
Greve Max vände sig till Ester:
— Han var med och dömde Holger för majestätsbrottet. Det är ett sällsamt uppträde det här! — Dessa askmänniskor likna lemurerna och larverna, som vilja stjäla Fausts lik! Minns du? — Och det är som om Mefistofeles stod bakom altaret och förvände synen på dem! De se alla de egenskaper den döde saknat. Alldeles som i Auerbachskällarn: