— Talar du om Operakällarns sinnbilder? avbröt doktorn, som hört vilse.

— De se vinberg och druvor! viskade Max till Ester:

Men jag tycker översteprästen är värst; han är hemsk i sin förblindelse; han synes ha fått »kraftig villfarelse» så att han tror lögnen vara sanning. Minns du att han beskyllde Axel för lögn på dödsbädden, när denne talte sanning?

— Ja, nu har Sverige ett helgon till! slutade doktor Borg. Svensk i själ och hjärta, efter deras beläte; dilettant, som intet fullbordat; torrtänkare, som filosoferat tomning; sångare utan röst; uppskriken tenor från första basen; början i oppositionen, slutet i Svenska Akademien; spansk fluga först, vita plåstret sist. Det är ju Barrabas, som ligger i lådan och ler; men prästen tror det är den korsfäste! — — — Hör hur han lirkar på trons artiklar; men hör hur det knarrar i sextonde stoln; hala ord som sockervattnet i stearinljusets sken. De gråter! Alldeles som Voltaires kortspelare, vilka gråta över att Homerus är död! Vet ni att en sån här överleva nyligen utnämnde den döde till våran Homerus, fastän han varken skrivit en Iliad eller Odyssé; hans liv var nog en Odyssé i så måtto att han var borta så länge, och när han kom hem, hade friarne intagit hans hus. — Ska vi säga frid över hans stoft och lyckönska oss att ett tidevarv med honom fått tre skyfflar mull; ett tidevarv som var den stora revolutionens fiende; som hade den negativa och mindre hedrande uppgiften att hindra.

Doktorn gick när orgeln spelade upp, ty han kunde inte fördra det instrumentet.

Ester och Max sutto kvar.

— Ja, sade Max; vår gode doktor har 80-talets synpunkt på sakerna, men han glömmer att vi äro på 90-talet. Han förstår icke den nya tid, som bryter in; han förstår icke oss unga; ty hade han hört vårt samtal nyss, så hade han kallat det för — ja, vad heter den vackra omskrivningen?

— Neurasteni!

— Ja, så var det! På 80-talet hade man magkatarren, som ingen var; nu har man neurasteni. Varje tid har sina sjukdomar, vilka synas bero av förändringar i själen, alldeles som barnens oförklarliga sjukdomar i växande åldern. »Han växer», säger man. Ja, vi ha vuxit, och därför äro vi sjuka. Vad är blindtarmsinflammation för slag? Det är väl en sjukdom i ett djuriskt organ, som blivit överflödigt och därför skäres bort. Jag önskar att allt djuriskt kunde skäras bort; och därför, ser du, vill jag inte neka att mina sympatier stundtals voro hos den döde, som med liten kraft ägde god vilja och hög strävan. Vår doktor däremot — jaa, han var barn av sin tid, men den är förbi, mig är han främmande och redan bland de döde. Hans ungdoms ideal hava delvis upphört vara ideal, emedan de äro förverkligade; och idealen skola ligga framför oss. Men det farliga med doktorn är att han redan blivit en hindrare. Han fruktar ungdomen, och han vill inte höra talas om nytt. Han har satt sin demarkationslinje; hit, men icke däröver. I stället för att försöka förklara det oförklarliga alldagliga, så slungar han det. Han, som tror på lagbundenhet och ordning, tror dock på slumpar; det är ju en svaghet i tänkandet att i samma andedrag förneka sin tes. Han, som tror på utveckling och växande, vill förmena vårt själsliv en utveckling till högre färdigheter. Han tror på trådlös telegrafi, men förnekar själens förmåga att meddela sig på avstånd. Han är lite enkel vår gode doktor! Men Holger däremot han kan växa; han tycks ha gjort några upptäckter i fängelset, men skäms att tala om det, och är feg för att bli beledd som en mystiker; och han vet för övrigt att hans tidning vore död samma dag han rörde vid den strängen. — — —

— Du vet själv; jag kan icke få tryckt vad jag skriver, ty det kallas galenskap; och jag får vänta, kanske gå under på vägen …

Nu gick processionen ut ur kyrkan.

— Det är eget att se, sade Ester, hur så olika partier enats om hyllningen av den döde.

— Ja, min vän, det kan betyda att i allas sinnen det finns ett minne om det där Jenseits, och att det upphöjda drager till sig. Jag kan lösa motsägelserna i hans liv och taga syntesen ur de bjärta motsägelserna, men därtill fordras uppfostran och självövervinnelse.

Men jag förstår även Mefistofeles roll, berättigade roll. »Der Herr» tolkar den så:

Hör nu på noga!

Det är förnekarens uppgift, det ondas berättigande i livets ekonomi. Där har du vår doktors ekvation; vedersakaren, felfinnaren, vilken sköter sitt kall som en karl, och som är mycket behövlig i dessa tider, då de försonade överbjuda varandra i smicker och inbördes beröm. — Nu måste vi gå; kyrkan skall stängas!

De gingo, och liksom i tyst överenskommelse styrde de stegen till holmarne. Det var deras bästa stunder, när de vandrade tillsammans. Att röra sig framåt i samma takt, tvang ju dem att hålla jämna steg och anpassa sig efter varandra; därav uppstod en harmoni grundad på ömsesidiga eftergifter; mänskornas blickar höllo dem i vaksamhet mot närgånget närmande; och därigenom att alltid nya föremål defilerade, växlade stämningarne, och samtalet därefter.

Men när de gått sig trötta, ville Ester sitta på nya Operaterrassen. Efter en tvekan följde Max. Och nu sutto de på var sida om ett bord; det blev intimare, och de sågo varann i ögonen.

— Hur ska vi komma ifrån detta, Ester? frågade Max.

— Jag vet inte! Jag önskar det, och önskar det inte.

Ett hastigt begär att tala om annat överföll båda; de längtade sannolikt efter ett uppskjutande av den smärtsamma operationen. Ester såg sig omkring bland de många människorna för att få fatt i någon, som kunde ge ett stoff, väcka en föreställning om något avlägset. Där satt en kapten i artilleriets uniform, och straxt hade hon en stödjepunkt för att lyfta dem båda ur förstämningen:

— Minns du, tog hon upp, i fjor, den franska artillerikaptenen, som deporterades såsom förvunnen spion.

— Ja, svarade Max förströdd.

— Det börjar nu gå ett ryckte att han var oskyldig; vad tror du om den saken?

Max tyckte inte om såna där volter i samtalet; det kändes som ett försök att bedra honom, narra hans tankar i banor, dit han icke ville. Emellertid svarade han för att icke vara ohövlig.

— Jag var i Paris vid tillfället, och fick den föreställningen att han var skyldig, vilket jag fann mycket naturligt, då han var född tysktalande elsassare och var annekterad 1871.

— Varför tror du han var skyldig då?

Greven letade i minnet efter en för honom likgiltig sak, och svarade:

— Kaptenen blev fransman, men hans släktingar i Mülhausen fortforo vara tyskar; och när Dreyfus, så hette han visst, varje sommar besökte dem, så var det ju klart att han skvallrade. Jag såg även att han i Fontaineblau eller någon annstans skulle ha mottagit besök av en tysk bror, och visat honom en del nya uppfinningar, om det nu var någonting att visa.

— Nå, men vad blev han dömd på då?

— På indicier; samstämmande vittnesbörd och bindande omständigheter; den modärna bevisningen fäster mer avseende vid detta slag än vid materiella; och vittnen äro ju alltid falska på grund av det mänskliga minnets ofullkomlighet och i följd av det vulgära omdömets beroende av intressen och passioner.

— Ja, men jag vill minnas att han dömdes på ett dokument, som var tvivelaktigt!

— Du menar den så kallade Bordereaun. Den såg jag autograferad bredvid ett brev av Dreyfus, och därtill den skrivelse, som översten — vad han hette — lät Dreyfus skriva efter diktamen. Av dessa skriftprov kan ingenting bevisas, ty Dreyfus hade två stilar; en tysk från barndomen och en fransk, som han lärt i Frankrike. Bordereaun är skriven med fransk stil, det syns särskilt på siffrorna, på 4:an som är tecknad 4, så som endast en fransman tecknar den, och likaledes på 5:an som är skriven franskt eller 5.

Han ritade på marmorskivan med sin blyertspenna.

— Men i provskriften efter överstens diktamen, har Dreyfus begagnat tyska siffror och tysk datumsbeteckning. Så här börjar skriften: »Paris 15 Octobre 1894.»

Ester gjorde stora ögon:

— Du tycks ha studerat den där processen grundligt.

— Ja, mera noga än jag har rätt att erkänna för dig; och … Emellertid: här äro siffrorna tyska; dock har han ändrat på datum, så att 15 är ändrat från 13. Varför skrev han först 13, då han väl vid diktamen lätt kunde höra skillnaden på quinze och treize? Ja, därför att det hänt något den trettonde, som du icke vet! Bordereauns handstil är således oduglig som bevis, då mannen ägde två stilar, av vilka barndomsstilen kom fram vid vissa tillfällen.

— Tror du inte han skrivit Bordereaun då?

— Jag vet inte! Men efter han icke är dömd på den, utan på en mängd indicier, så är det likgiltigt. Underligt är att man funnit en avskrift av Bordereaun i Dreyfus’ väst, när han skulle föras från Ile de Rez. Var fick han den ifrån, då han i fängelset icke hade tillgång till originalet; och vad skulle han med den att göra, då den fällde honom? Vet man om den kopian var original eller icke?

— Hur vet du detta?

— Det står ju i referaten, och han har aldrig förnekat kopians existens i västen, då den togs på bar gärning. — Varför intresserar du dig så mycket för den här processen?

— Det kan jag inte säga!

— Emellertid, nu sitter han på ön, som av somliga kallas du Diable, av andra du Salut. Det är ju konstigt. Och det talas om kryssande jakter, som vill befria honom.

— Var han jude?

— Ja visst; men det låg icke emot honom i det upplysta Frankrike, där armén redan hade trettiosex judiska officerare, och där Dreyfus, trots sin tyska börd, blivit upptagen i generalstaben, därför att han var jude. Man ville nämligen visa sig upplyst och fördomsfri. — Att något kommer ut ur detta ägget, det tror jag mig veta. Det är nog ett basiliskägg!

— Tror du då att han är skyldig?

Max betraktade Ester, och han kände i hennes fråga en udd av hat, en utmaning, en snara. Han svarade därför kallt:

— Jag tror att han skvallrat, och det finner jag förlåtligt; om han skrivit Bordereaun, det vet jag inte, finner det osannolikt att man går med en förteckning på sina brott. Sannolikt är han skyldig, men icke till det man anklagat honom för. Och det är hans styrka! Därför kunde han på Marsfältet frimodigt utropa vid degraderingen: »jag är oskyldig!» (underförstått: »till er dumma anklagelse!»).

Det blev förstämning och Ester började frysa. Greve Max blev nervös och tyckte att sällskapet bredvid blivit skrikigt; en okynnig hund gick omkring och sopade borden med sin svans; kyparn knuffade Ester i ryggen, var gång han gick förbi.

— Jag tror att séancen är slut, sade Max. Här är olust, och det blir alltid så, när vissa samtal om låga ting börja verka. Det är ont i luften; de döda häromkring beröra mig obehagligt, och jag längtar bort, ut; jag önskar jag kunde krypa ut ur kroppen och flyga med måsarne till havs, bada mig i en stor grön våg, ligga på rygg och se bara himlen; vara en jätteval och skölja mig ute i oceanen, simma i kapp med fregatter och dyka i tångskogar —.

Nu började det ringa i kyrktornet.

— Och så de där klockorna! Den där kyrkan har alltid förefallit mig som ett annexkapell till Operakällarn, portalen är från Österlånggatan och tornet från salongen på Champs de Mars. När de ringer däroppe, så skramlar alla toddyskedarne på terrassen och punschglasen klirra mot brickorna, lagerträden rysa och lukta som kvicksilver smakar; den här terrassen liknar för resten en fransk körgård, med sina planterade gravar, och klippta trän. — Hu, vad jag fryser; ska vi gå?

Ester visste att det betydde de skulle gå ifrån varann; ty nu började repulsionen, hatet, utan bestämd orsak, och om hon treskades stanna hos honom, skulle den mördande tystnaden inträda, eller det oresonliga grälet bryta ut.

De gingo ifrån varann utan avsked, efter tyst ömsesidig överenskommelse, säkra dock att råkas igen, förr eller senare.

SJUTTONDE KAPITLET.
Försoningsfesten.

Ester och Max gingo på Strandvägen för att besöka utställningen, vilken de icke sett ännu. Båda födda i Stockholm hade de sin gamla Djurgårdskontur i ögat så säkert att de kunnat rita den i mörkret. — Nu, då de försjunkna i sina samtal gått med inåtvända blickar, stannade de plötsligt och sågo upp. Där låg framför dem en vit, skinande stad, klädd som till fest.

Max stannade, och såg framåt, uppåt som i en extas:

— Ljuset har kommit igen!

Och de gingo framåt, under det han talade:

— Fruktan för det vita har försvunnit. Ögonen tålde icke vita hus, därför förbjöd hygienen kalkputset, och vår ungdoms fasader voro bestrukna med sot och rost; myndigheterna påbjödo kimrök eller järnockra i vitlimningen. Och det gröna, förhoppningsgröna, som estetiken bannlyst, därför, och därför att … det gröna har firat sin återkomst; det vita grönskar, och grönskan förgylles. Själva nationalflaggan har ljusnat från den dova indigon till den milda kobolt, från det digra äggula till det bleka guld. — Vi ha vandrat i dunklet, men det var bara en solförmörkelse, som måste vara sin tid ut. Jag minns som barn, när småsystrarne buro vita strumpor liksom deras mödrar; och jag minns, när de blevo svarta om benen; jag tyckte de liknade dämoner, som komma ner ur skorstenar; det vita blev svart, och det fanns vissa kvinnor, som koketterade med sorgdräkt, fastän de ingen sorg hade. Nu ljusnar det igen; strumpan har fått färg, och kängan har mistat sin svärta; kvinnan har fått igen sitt långa hår, befriat sin hals och barm — nu får vi mödrar igen — med barn till halsband!

De hade uppnått brohuvudet och vandrade in i den vita staden. De sågo icke mänskorna; de omgåvos av sin egen skyddande aura, vilken gjorde dem liksom osynliga. Byggnaderna och föremålen granskade de icke, utan behandlade dem som dekorationer till sina tankebilder. De lekte fram förbi maskiner, mineral, vapen, möbler och handelskram. De kastade sig in i gamla Stockholm; trivdes i forntidens glömska en stund, men erforo en beklämning och ryckte upp sig till nu’et! Leva nu, icke då! Icke en dag tillbaka, snarare framåt, framför sig själv och sin tid.

Slutligen satte de sig i den blå grottan. Max talade alltjämt.

— Nu tänker jag blått, nu ser jag blått; jag vet var jag är, men jag har glömt det, och jag är icke här. Jag vet vad du heter, men jag vill icke nämna ditt namn, ty du är icke den du är. — Vet du vad Gudsivalag var? Det var en andlig släktskap, som troddes existera mellan faddrar åt samma barn. Jag tror på sådant, på själarnes självständiga tillvaro utanför kropparne, och på andlig blodskam. Vi måtte vara syskon på något okänt sätt, och därför få vi icke barn; därför bära vi på en skuld, och skamkänsla, den vi icke kunna förklara. Du är icke den du är, ty när du är frånvarande och jag försöker erinra dig, blir du till en annan …

— Vem blir jag då?

— Ibland min mor, ibland min syster, ibland … Vet du jag tror att själarne leva så oberoende av kropparne, att de kunna sätta skott i andras bark, och leva saprofytiskt på främmande. Laven, som växer på träd och sten, är ett samliv av en alg och en svamp, ett bolag som kallas symbios. Det är äktenskapet, det andliga menar jag, och äktenskapstycket är den ännu oförklarade själens bildkraft att knåda om materien. Jag hade sett din far, men aldrig din mor, då jag en gång på teatern, många bänkar framför mig, såg ett fruntimmers nacke, som väckte min uppmärksamhet. Jag vände mig till mitt sällskap och sade ofrivilligt: Detta fruntimmers nacke erinrar mig om Gustav Borg! — Ja, det är hans hustru! svarades mig. — Om det hade varit ansiktet, kunde man förstå verkan av anpassningen i umgänget, men en nacke. Det låter ju som fabler.

— Man föds visserligen tvillingar, gentog Ester, men man kan bli det också. Min mor hade en tvillingsyster, och när denna en gång skar sig i handen, så kände min mor smärtan långt därifrån. Du och jag ha blivit tvillingar, men vi måste upphöra vara det.

— Jag tror vi dö i samma stund bandet klippes. Smärtan att skiljas är den största av alla lidanden, men vi måste därhän!

— Kan du tänka dig ett slut?

— Nej! Och det som icke kan tänkas … det finns inte.

De gingo återigen att byta plats; och de kommo upp på Skansen.

Skällande hundar hälsade dem, och Max krympte ihop av smärta:

— Dessa djur här? Finns då inte människor i Sverige?

— Du är icke djurvän?

— Nej, jag hatar allt djuriskt, som du vet, i synnerhet hos mig själv. Och de här djurvännerna — ja, du vet själva förstyret höll på att döda sina barn med russin och mandel (hon var vegetarian), men kunde icke höra, att man slaktade ett får. De som stå så lågt på djurskalan att de känna med djur men icke med människobarn, de kunde saklöst skickas till veterinärn att lukta på cyankalium. De avgrunder, en sådan människoliknande själ döljer, borde den rättast söka dölja. Jag har hört att kavallerister och herdar … Nej, nu lämna vi denna plats! Här är ont, och det är alltid ont, där man håller djur instängda! — Låt oss gå till Swedenborgs lusthus.

— Har du läst Swedenborg?

— Man läser icke Swedenborg, man undfår honom, eller undfår honom icke. Man kan endast förstå honom, om man upplevat detsamma som han. Därför är det inte farligt att läsa honom; ty för den oinvigde är han sluten bok.

De vandrade och vandrade.

*

Utanför centralrestaurangen satt konsul Levi med doktor Borg.

— Nå, felfinnare, vad säger du om allt detta?

— Jag ville hälst tiga och behålla mitt vackra intryck av fest.

— Nej, du skall beundra, beundra svenska industrin och uppfinningarne.

— Vilka uppfinningar?

— Si så där, ja!

— Små applikationer av äldre idéer, andras tema, egna variationer!

— Nå, men separatorn då? Sveriges ära och rikedom.

— Ja, den! Att separera malmer, socker och melass har alltid varit centrifugens uppgift; nu separerar han grädde, se där allt!

— Du, pratar! Det är just dess användning på mjölken, som är ny.

— Nej, mjölkseparatorn uppfanns 1864 av Prandtl i Bajern, men utvecklades i Sverige.

— Det var huggarn! Men ångturbinen då? Duger den?

— Ja, men den är gammal! Att släppa in ånga i stället för vatten, se där allt! Axeln är ny! Nej, den som släpper in i ångmaskinen annan vätska än vatten, vätska med lägre kokpunkt, såsom eter med 45° kokpunkt, den där har sparat kraft; den är en uppfinnare. Då man kan elda ett lokomotiv med en spritlampa, då ska jag vara med och prisbelöna. Eller när man gör en sportballong, som stiger, fylld med kvävgas värmd av en fotogenkamin.

— Kvävgas?

— Ja, kvävet, som har samma egentliga vikt som lysgas eller 0,9, skall naturligtvis lyfta en ballong. Då kvävet varken antändes eller exploderar, kan det uppvärmas, antingen med bensinlampa, fotogenkamin eller acetylen. Då sitter jag i värmen och sköter en skruv; stiger eller faller efter behov, och kan stiga ur utan att tömma min ballong, och då kan jag gå upp och ner att söka nya passande vindar.

— Men eldfaran?

— Kvävet är icke eldfarligt, och impregnerad duk tar icke eld! Det där kan du beställa hos en ingenjör, liksom regulatorn till min eter- eller bensinång-maskin!

— Har du flera uppfinningar?

— Ja, vi ska bränna vatten. Du vet att koks brinner bättre med vatten än utan! Gör dig då ett poröst koks av eldfast lera eller gjutjärn och fukta det oupphörligt med överhettad ånga, sedan du fått en initialeld av vanligt kokes, som ger ångan.

— Det där låter bra; har du mer att utställa på din utställning?

— Jo, vi har ett teleskop. De här gamla stora åbäkena äro alldeles onödiga. Jag såg nyligen i tuben till en magnetisk teodolit, där tuben inte var mer än en halv fot lång och glasen inte större än tvåöringar. Det var en kikare, som dugde. Nu är det det kostliga att man inte får ha för starka förstoringar för planeterna. Mars tål bara 50 gångers förstoring. Stjärnorna är ingenting att se på, ty de bli mindre ju större förstoringen, alltså kuriösa ljuskällor. Återstår solen och månen, och dem ser man lika bra med en teaterkikare. Nu skulle vi ha … Se där kommer Kurt!

Kurt Borg trädde fram. Han såg högtidlig ut, men även distraherad:

— Var kommer du ifrån? hälsade doktorn.

— Jag kommer ifrån något stort och vackert; jag har varit på riddarhuset, på religionskongressen; och jag har hört en biskop komplimentera rabbinen.

Isak Levi syntes mindre hänförd än arkitekten väntat, ty Isak räknade religiösa ting till sådant som man inte talar om.

Doktorn däremot tog fatt i ämnet:

— Ja, även det efterklang! Religionsparlamentet i Chicago 1893 var mycket större. Där fanns alla jordens folk och religioner, och församlingen mottog varje morgon Välsignelsen av dagens president, antingen denne var muhammedan, buddhist, katolik eller protestant, och själva påven skickade sin lyckönskan … I vår kongress fattas något väsentligt, och det är en katolik.

— Si så, har du också blitt katolik? replikerade Kurt.

Doktorn svarade icke på den dumma frågan:

— Det ligger något så exklusivt lutherskt-allenasaliggörande i det här mötet, och därför är det bornerat som allt lutherskt. För övrigt minns ni kanske inte att det var Pius IX, som 1868 sammankallade även greker, protestanter och andra icke-katoliker till vatikanska conciliet för att få till stånd en kompromiss mellan de kristna, till en början. De inbjudna heretici kommo icke, och så blev det som det blev!

— Ja, det kan vara, återtog Kurt, men här är stort i görningen, och vi få se nytt i det nya seklet.

— Franska upplysningen vid revolutionen var mycket längre framme än vi nu; de raserade alltsammans; och det, som kongressen nu knåpar ner, är bara vad deras eget motstånd byggt upp. — — —

Det hade mulnat, och himlen var randad av sepiafärgade kardor, som stodo på stup. Det mörknade uppöver, men den vita staden framstod ändå vitare, leende mot den svarta himmeln.

— Det här artar sig till en cyklon, sade doktorn.

— Apropos cyklon, minns ni cyklonen i Paris? inföll Kurt. Det var den 10 september i fjor, jag var där och såg den. Det var hiskligt att skåda, så att många förlorade förståndet av skräck. Den härjade på platsen Saint-Sulpice vid Jesuitseminariet … fortsatte ner åt Seinen och slog sönder ett kolskepp, som hette la Revanche …

— Det var en symbolistisk cyklon, inföll Isak.

— Därpå gick den till Ludvig den Heliges Sainte-Chapelle och rev ner ställningarne, sedan rusade den in i justitiepalatset. Där satt en domare och föredrog ett mål, då med ens fönsterna slogos upp och ett stort träd med rötter och allt slungades in i domsalen; en post utanför flyttades in med vaktkur och slungades genom en lång korridor. Justitiepalatset syntes mest hemsökt. Men därifrån gick virvlen upp till Hospitalet Saint-Louis och rev ner 50 meter järnstaket, som höll på att slå ihjäl en medarbetare i Le Courrier de Paris.

— Sitter du och hittar på det där? Vännen Max skulle göra en järteckenshistoria av det, men lyckligtvis är det lugnt i Paris sedan ett år; och järtecken bruka icke klicka inom år och dag?

— Hitta på? Du skall få läsa ett urklipp ur Vossische Zeitung, som jag har på mig!

— Nej tack! Jag minns nog ändå: Jesuiterseminariet, Saint Louis två gånger, la Revanche och justitiepalatset …

— Lägg det på minnet, då, sade Kurt med en skarp, nästan fanatisk ton; och om det händer något i Paris, i år eller nästa år, så …

— Har du också blivit ockult? parerade doktorn.

— Ockult eller icke, men här stundar saker! … Jag hade en dröm i Paris …

— Den får du tyda med drömboken!

— Skämta du, men tag den här tidningslappen, och göm den, på försök i alla fall. Du tycker ju om experiment. Det är Vossische Zeitung av 15 september 1896. Vi ha 97 i år!

— Gott, sade doktorn! Håller vi vad att ingenting kommer ut ur den där legenden?

— Vi håller vad! Hundra kronor! sade Kurt. Isak vittnar.

Isak hade med stor uppmärksamhet åhört historien; och när han bevittnat vadet, tog han upp sin plånbok, letade fram ett tidningspapper, och lade på bordet.

— Här är verkligen en fransk skildring av cyklonen, och den stämmer med Kurts. Om den betyder något? Tja! Vi få väl se!

— Vad fan skulle det betyda? Inte kan man göra cykloner, inte ens om man är jesuit eller ockultist, och några övernaturliga cykloner tror ingen människa på.

— Vi få väl se! Vi få väl se!

*

Ester och Max vandrade utanför konsthallen. Max talade:

— Det förefaller som om mänskorna här icke älskade varandra utan mera skrämdes ihop, av fruktan för något okänt kommande; det är som den sjukes behov att försona sig med ovännen; men tillfrisknar han, så är fienden framme igen.

De stannade och betraktade först cyklonmolnen på himmelen, sedan kastade de sina blickar inåt konsthallens loggia som om de ville söka skydd därinne.

— Ser du? återupptog greven. Ser du bysten därinne.

— Det är Arvid Falk! Lever han?

— Ja, han lever.

— Kom ska vi se på honom!

De gingo in i verandan; och greve Max började igen:

— Det är oväntat att se honom få vara med här, men han betraktas som död och ofarlig.

— Vem har gjort bysten?

— Ett fruntimmer; det är ju eget.

— Nej, varför det; han har ju alltid haft samliv med kvinnor och barn, svarade Ester. — Men vad är det på sockeln?

— Det ser ut som eldslågor. Skall det vara svavlet han uppger sig ha analyserat, eller är det infernot, som han nu går igenom?

— Han ser inte rädd ut, snarare lyser han av det gudomliga övermodet, som gudarne hata.

— Har någon förstått den mannen, tror du? Han påstår att ingen gjort det, emedan han icke förstått sig själv; men han synes ana ibland sin livsgåta och han fattar sig som en uppgift. Han är för mig så lik Balzacs Louis Lambert, en som inte är hemma här. Hans missnöje med allt härnere vill han tillskriva sina latenta minnen om ett bättre; han tycker allting är dåliga kopior av original, dem han dunkelt erinrar sig. Och hans svajande mellan askes-fromhet och sinnlighet — gudlöshet anger att han betraktar jordelivet som ett straff och att han emellanåt måste ta ett gyttjebad som penitens.

— Har du känt honom?

— Nej, jag tror ingen människa har känt honom. Han har en förmåga att kaschera sig i umgänget genom att anpassa sig efter den talande, så att hans åhörare endast får intrycket av att ha speglat sig eller talat vid sig själv. Därför har man så många konstiga karaktäristiker om honom, där det förefaller som om porträttörerna återgivit sina egna bilder, icke hans! Nyligen har en kvinna försökt i en essay utreda honom, men hon erkänner att hon strandat, och att hon varit nära förlora förståndet.

— Varför är han så hatad då?

— Emedan I icke ären av denna världen, därför hatar världen eder!

I detsamma kände greve Max som en varm fläck på sin rygg; och när han vände sig om, såg han en man av obestämd ålder stå och betrakta bysten med ett ironiskt, nästan försmädligt leende.

Greven höll på att ge till ett utrop, men vände sig i stället till Ester och sade henne något med ögonen.

Den okände gick in i hallen.

— Var det han?

— Jag tror det!

— Såg du hans min? Han såg ner på sig själv, och sade med ansiktet: Den är vi färdig med!

— Vad skulle det betyda?

— Han stod ju alltid över sig själv, och med den starkaste självkänsla förenade han det mest uppriktiga självförakt. Kanske han är inne på nya banor och nu ser ned på sin gamla reinkarnation!

— Tror du det var han? Han är ju i Paris!

— Dubbelgångare i pöbelns mening tror jag inte på; men det kunde ha varit en projektion av oss utifrån bysten. Vi, du och jag, »se» ju varandra ibland, och det är ju bara projektioner, plus något som jag icke känner ännu. Teosoferna ha observerat faktum, men kunna icke förklara det; nämna det dock »tillfälliga materialiseringar av tankens halvmateria».

— Men han gick så tunga steg?

— Ja, han lär trampa så tungt, som om han hölle sig fast vid marken för att icke lyftas opp. — Vet du vad levitation är?

— Ja! — Men vill du inte så på konstverken?

— Jag är blind på ögonen, jag kan inte se utvärtes ting; jag vill bara gå vid din sida, ty då är det ljust ini mig — kan du förklara det? Fastän jag tycker ofta du är från mörkret, när jag tänker över dig. Då hatar jag dig som det onda; men straxt blir det mörkt. Vad är det? — Nå, nu när försoningens tid är inne, tror du att man och kvinna skola försonas också, och att könstriden skall biläggas?

— Nej, svarade Ester, det tror jag inte, ty höllos de icke isär genom differenser, bleve hela världen pervers. Du vet ju att alla damernas vänner äro konstiga. De äga dam-själar, och därför ära de sig själva i kvinnan. Ynglingar som ju äro sexuellt odeciderade ännu, de dyrka ju kvinnan. Men har du märkt att våra herrar ha upphört tala om sina förhållanden …

— Jag hörde inte vad du sade.

— Nej, du har en förmåga att göra dig immun mot andras inflytelser.

— När de draga neråt! — Nu mörknar du igen!

De vandrade, men höllo stort avstånd, och Max såg ut som om han ville springa in i nästa port och gömma sig.

— Låt oss skiljas på en stund, sade Ester, så råkas vi om en timme vid utgången.

— Tack för att du är intelligent! svarade Max; men vi skiljas som vänner, eljes äro vi straxt efter varandra.

— Som vänner!

*

Utställningens vita stad låg där under den hotande cyklonhimmeln, som aldrig ville brista.

Det var en improviserad arkitektur, som icke erinrade om Sverige, men mera om Orienten. Var fingo byggmästarne denna inspiration? Från solens uppgångsländer, dit nu världens blickar vände sig med väntan och bävan, sedan Japan givit en stöt, som fortplantade rörelsen västerut, och som kanske skulle börja en ny period i världshistorien, så ny att historieskrivarne fingo kalla den för nyare tiden och allt förut, vår samtid inberäknad, forntiden. Man hade tagit hål på de stora getingboen därborta i östern, och nu svärmade de gula och svarta. Men den fjärran västern vid solens nedgång hade också rört på sig. Alla jordens folk hade kokats ihop därborta och givit en ny avföda, som kände sitt världsborgarskap slutligen, som icke erkände Atlantens rågång, utan ville vara med om jordens delning, räknas bland Europas stormakter. Gamla Spanien, hidalgon, Amerikas första erövrare, hade blivit utvräkt, och Columbus hade från sin första grav på Hayti hämnats sina lidna oförrätter. I denna gastkramning mellan östern och västern kände Europa sin tillvaro hotad, och skrämda som småfåglar skockade de sig samman i en tvungen vänskap, som tog sitt första uttryck i tsarens reskript, som sedan blev anledningen till fredskongressen i Haag, vilken väl närmast betydde: europeiska makternas sammanslutning till gemensamt försvar mot gemensam fiende, alltså ingen världsfred. Den bepansrade näven hade slagit in portarne på den kinesiska muren, och revanschmännen från Sedan hade slopat revanschen för att fäkta tillsammans med preussarne. Europeerna hade upphört vara bygdpatrioter, och deras nationer voro blivna minnesmärken liknande studenternas nationer vid universiteten, som buro egna fanor vid festliga tillfällen, men i vardagslag voro medlemmar av kåren. I förkänslan av sin undergång såsom korporation hade Sverige också ryckt sig tillsamman, vänt sig tillbaka att se på sina minnen, städat byrålådorna och plockat ut det, som skulle gömmas och det, som skulle brännas. Kyrkor, slott och kojor hade genomletats och souvenirerna voro samlade på det heliga berget, på Skansen.

Över det vita kosmopolis på Lejonslätten reste sig Skansberget med sin svarta tallskog och sina lantliga gammalmodiga klockstaplar, som ringde i griften en forntid, vilken många trodde nu skulle bli en uppståndelsens. Och skalderna manade upp skuggor, frambesvor Carl XII och vederlikar. Vägar och gångstigar på det heliga berget buro alla stora namn för att väcka nationens självkänsla, och stärka sambandet hos de söndrade partierna, som nu skulle förenas i det förflutna.

I pressens paviljong sutto doktor Borg och redaktör Holger i ett enskilt rum och drabbade väldiga. Doktorn var i raseri:

— Det här är ju maskerad, och du får icke smickra dina landsmäns fåfänga, så att de förlora sansen, och tror sig vara Carl-den-tolftar. Vi kunna endast samlas uppriktigt i nutid för framtid. Dynastien är ju sedan 1809 bara och kan icke räkna anor från Lützen och Narva; halva adeln är exotisk, och hela Skåne börjar ju först efter slaget vid Lund; inte kan du be skåningarne hurra för Breitenfeld, där de icke voro med; utställningens kommissarie, vår vän Isak, är ju en främling från orienten och kan väl varken fira Luther eller Carl XI. Ni äro taktlösa, och såra utan att veta det! Själva skansmannen är en exot, det svär jag på, och jag som negerpojke kan lika lite som Syrach och Isak känna något av Grönlunds entusiasm för dalkullor och Jösse-häradspolskor. Det är inte uppriktigt, det här, och du borde framför alla kommendera: Se framåt! — Du lade inte märke till rabbinens berättigade angrepp på vår dyrkan av det usla förgångna, då han på kongressen i går rök ut mot vår bildning fotad på Hellas och Rom. Han strök ett tjockt kritstreck över Platos idealstat, som han kallade — mitt i riddarhuset! — för en pederaststat! Hade jag varit där, skulle jag ha hissat honom. — Vad satan ha vi med Grekland och Rom och Carl den tolfte att göra? Ni lever nere i gravar med lik under det samtiden rusar er förbi och framtiden med. Men det är denna rysliga uppfostran vi får i skolorna och vid universiteten, och det är studentexamen, som nu är lika med en magistergrad från 30-talet.

— Vad vill du man skall göra då?

— Fackskolor och utbildning till kallet. Låt juristerna börja att skriva rent och vara springpojkar hos advokater från de äro fjorton år; skicka medicinarna på sjukhusen som skötare vid samma ålder; låt ingenjörerna börja som filare på verkstan, låt prästerna, om de ska vara, börja hos klockarn och sätta opp nummerna, och lära sig expeditionen hos en roteman. Stäng de fyra fakulteterna, och konfirmera barnen i folkskolan med läsa, skriva och quatuor species: sedan ut med dem att utbilda sig i facket. Man måste kunna sitt yrke nu för tiden, eljes går man under i konkurrensen; och vi kan ingenting, bara konversera i salonger, på krogar och möten. Vi ska vara verserade och kunna språka med damerna om allting, men vi är bara dilettanter på alla områden. Var ska vi få statsmän ifrån, när ingen statskunskap läres? Vår regering är ju ett spektakel också. Om somrarne får man se en sjöminister sköta kyrka och skola, en gardesofficer bestyr om jordbruket och en f. d. assessor dirigerar armé och flotta. Är det statskonst. Och statsrådet hinner inte väl lära sig elementen av expeditionschefen, förrän han är fockad. Hela landet är därför överlupet av för detta statsråd, och om man frågar en skolpojke vad han vill bli, så svarar han: jag vill bli för detta statsråd! För att bli vice häradshövding måste man kunna grundlagarne, men för att bli departementschef och minister behöver man ingenting kunna. Jag vill inte tala om de voterande riksdagsmännen, de ha så mycke hut att de brukar köpa grundlagen, men utskottsledamöterna, som faktiskt lagstifta, borde känna landets alla lagar och vara utbildade statsmän. Voro utskotten statsmän, så skulle de sitta i permanens och samarbeta med regeringsdepartementen, icke som nu uppträda några månader störande, ingripande på måfå, och alltid som regeringens fiender. Varför skall regering och riksdag alltid uppträda som fiender, alltid söka stuka varandra? Att få igenom en motion är ju att slå ett rekord, och om en minister får majoritet, så har han tagit ett pris — priset att slippa bli fockad, att få sitta kvar. — Och vad talas om i riksdan? Om s-t; och varietéer och operakällarn, om pensioner och brolagningar; till och med polisärenden, gardistuppträden, hästarnes utfodring, svagdrickshantering och besiktningsäventyr, om damernas toaletter, skolpojkars cigarrökning? Är det statskonst? — Riksdan har ju visat sin inkompetens, då den skjuter alla viktiga ärender till kommittéer av sakkunniga, men riksdan själv skulle ju bestå av sakkunniga! — Är det styrelse, är det lagstiftare?

— Vad kan man göra då?

— Ingenting! Jo rasera bara, rasera! Det kan intet växa under snön; intet kan byggas, utan att man raserat det gamla huset. Gå bara negativt till väga; kom aldrig med ett positivt förslag, det blir bara löjligt; upphäv gamla lagar, giv frihet, och låt krafterna verka! Du skall vara en väckare, och inte en sövare! Ajö med dig, nu slog klockan sju!

*

Nedan Skansberget och som om det hörde dit, reste sig ett svart hus, som mest utgjordes av ett tryckande tak; gammalt murket trä, som enkom var preparerat för att se murket ut; en rad små fönster nere vid marken antydde olust för ljuset. Det såg ut som en lada, men kunde vara en kyrka.

Doktor Borg och Isak Levi stodo och betraktade den, och doktorn talade själv som vanligt:

— Där har du Norge! Svart och murket, som kastar sin skugga över vår ljusa stad. Det höga taket ser bara ut som skryt, det är ingenting under det; inga vindar eller loft, tjänar till ingenting, bara bondskryt!

— Är du norskhatare nu?

— Ja, alldeles förb.! — Varför skulle jag inte hata min fiende! Varför skulle jag inte få hata norrmän, när de skryter med sitt svenskhat? Jag får väl välja mina antipatier och sympatier som andra dödliga. Har du något att anmärka mot det?

— Men du arbetar för ett fritt Norge!

— Javisst, jag erkänner dess berättigade krav, men jag vill också bli fri från det här svarta pjåsket, som vi fått över oss! som en sinnessjukdom. Ska vi dyrka den där dovregubben och hans fåniga Nora? Vet du vad Zola kallar honom? — »Den sista frukten ur vår goda George Sands förtorkade länder.» Sardou kallar honom »en stolle» och Tolstoj säger att han är rubbad. Den dyrkas i Sverige! — Nå, han är ändå prästen! Men klockarn den är värre! Nu se de ut som gamla gorillor båda två! och du Isak, synes du ikke att prästen ligner en av unsere Leute?

— Jaa, det kan du ha rätt i; svarade Isak. Han är nog icke bara Tisk. Froschmäuler kallades han i Fliegende.

— Och hela norska frigörelsepolitiken har under Karolines grova hand urartat till en kamp om norska ministerhotellet, varifrån Norge menar sig behärska svenska societeten. Jag går aldrig mer i hotellet; jag ledsnade på att dricka skålar för dovregubbarne och Kristianiabohèmen, och jag ville icke höra på deras häckel över Andrées ballongfärd. Vet du vad det är för skillnad på Sverige och Norge? Jo, samma skillnad som mellan Nordenskiöld och Nansen. Nordenskiöld tog sin utfästade Nordostpassage, men blev icke nationalhjälte; Nansen tog icke sin utlovade nordpol, men blev nationalhjälte. Sverige är ett styvmorsland, och därför gör det vanligtvis sina storheter av intet, det letar opp nollor och upphöjer dem till digniteter …

— Ja, men du var med och kanoniserade dovregubben?

— Du vet ju hur det går till: man får ingen ro förrän man kastar ett ben åt hopen. På det viset blev jag Wagnerian också, fastän jag tycker han bara skrivit omusikalisk och ful musik; »skrivit» är ordet, ty det är varken hört eller komponerat; det är skrivet. Men vi lever i en pervers tid, och en demokratisk. Jag undrar också ibland om den här demokratin vi slitit för icke är något galet, där den okunnige meddelar kunskaper, där den rådlöse skall råda, där den svage skall styra, där de förtryckte förtrycka och där det är mängden som gör’et. I en stat dock som vår, där den ena hälften av nationen skriver opp vad den andra gör, där statskalendern är stor som kyrkobibeln, där ämbetsmännens löner utgöra en nationalförmögenhet, ämbetena blivit feodala, och ämbetsmännen vasaller, där behövs kanske en stadigvarande demagogi som motvikt. Men det kuriösa nu är det, att demos är rojalistisk, akademistisk, aristokratisk, sportsnobbig, Carl-den-tolftisk, skanspatriotisk, under det hovet är demokratiskt, demagogiskt, kväsaraktigt. Demos har åtagit sig betala en halv milliard till pretorianska gardet på tolv år, men när de se sig ur stånd att betala, så rymma de — till Amerika. Men rikets skuldsättning syns inte bara i hypotekslånen och kommunernas dekis, den syns i bankernas växlar. All handel går på kredit och på växlar; det är förskott; och förskott är ogjort arbete. Hela nationen lever i sex månars förskott; man gör en växel till hyran, en växel till skatten, en växel till hushållet. Men man löser icke in växeln efter sex månar, utan omsätter den och betalar räntan med en ny växel. Man lever alltså — på ogjort arbete. Och hela beräkningen av nationalförmögenheten är falsk. Utsugen jord är ingenting värd; förfallna slott bara kosta i underhåll: rostiga järnvägsskenor och begagnade lokomotiv kan bara säljas som järnskrot, men stå ändå i rikshuvudboken som tillgång; vattenfall äro inga värden förrän fabriken står bredvid, fabriken har intet värde förrän arbetare finnas där, och arbetaren är intet värd om han ej är skicklig; men fabrikatet är icke heller något värt förrän det har avsättning. Järnet i Norrland skulle rädda oss, men hindrare hindrade det. Vart gå vi? — — — Utvecklingen går sin gång med språng, och med överraskningar. Det är ju möjligt att guldryktena från Norrland bekräfta sig en vacker dag! Tänk dig då ett Sverige som sammelplats för alla världens nationer. Folkmängden ökas, Norrland får tätt med städer; jorden övergives och urinnevånarne supa ihjäl sig som rödskinn. På en mansålder sitter en ny kosmopolitisk ras som ägare av gamla Sverige, och riksdan är befolkad av kulörta …

— Tror du på det?

— Nej, det gör jag visst inte, men allt är möjligt. Det kan ju också gå på ett annat sätt … men på det här sättet går det inte länge! Och det är din plikt att säga, skriva, skrika det, dag ut, dag in! Även för döva öron.

Han lämnade paviljongen och gick ut i vimlet, där främlingars främmande ansikten gladde honom såsom långväga gäster glädja enslingen i ödemarken, och där ljudet av utländska levande språk erinrade honom om att hans eget tillhörde de döda språken, efter som ingen förstod det utanför hans landamären.

ADERTONDE KAPITLET.
Nyårsnatten.

År hade gått; seklet var verkligen slut; endast några timmar återstodo. Släktingarne Borg skulle samlas i Götiska rummen, och mot midnatt tåga till Skansen. Livet löper fort, och denna lokal var icke längre på modet, utan det litterära Rydberg hade ledningen; och när någon ville tala om Röda rummet, klingade det som forntid, förväxlades med Gröna rutan eller dylikt.

Samlingen var skedd, och den gamle redaktören Borg, nu förbi sextio, var med. En improviserad försoning hade kommit till stånd dagen till ära. Ester, som höll på att sluta sin examen, var det enda fruntimret; alla de andra hade kommit i skymundan och återförvisats till hemmen, sedan kamratlivet på krogarne visat sig ohållbart. — »De gick och drog med varandras hustrur så man visste inte vem de var gifta med.» Förhållandet var att de skildes och giftes tätt, tätt, så att man slutligen fann upp att damerna behöllo sina flicknamn. Biograferna upphörde nämna vem den store var gift med, och adelskalendern uppfann en eufemism för skilda omgifta: »Gift andra gången.» Slutligen längre fram föreslogs i ett grannland att även flickor skulle kallas fruar, då de mestadels icke voro flickor längre utan gingo i promenaderna med sina barn.

Emellertid, på bordet i Götiska rummen låg en lista framme till underteckning. Alla hade skrivit sina namn utom doktor Borg, vilken dock författat adressen till Zola, uttryckande beundran för hans mod i Dreyfusprocessen och förhoppning att det nya seklet skulle få se hans skyddsling fullständigt rehabiliterad. »Rättvisa, men icke nåd!»

— Nå, doktor, sade Isak Levi, skall du inte skriva under? Kanske du tror att han är skyldig?

Ämnet var ännu så brännbart, att man icke gärna nämnde Dreyfus’ namn, detta namn som de sista åren söndrat mänskligheten i två hälfter.

Doktorn tog pennan och skrev under sin egen adress med några raska streck.

— Måtte jag nu inte ha skrivit bort heder och samvete, sade han.

— Si så där ja! ropades i korus.

— Jaa, gossar, upptog doktorn, jag har måst ändra mening fyra gånger under processen, och jag vet ännu inte om jag blivit Dreyfusard som jag blev Wagnerian.

Alla slogo ner ögonen, somliga för att dölja, andra för att demonstrera, och i tystnaden som uppstod, hörde doktorn en anklagelse, som han måste besvara.

— Ser ni, att utleta sanningen i en spioneriprocess, för det första, är nästan omöjligt, då alla parterna varit spioner och således umgåtts med lögn, bedrägeri och falska papper. För det andra är det alldeles abnormt att efter tre år revidera en process, då mänskliga minnet är så bräckligt, då åren ändrat synpunkterna, nya intressen väckt nya passioner; då vittnen försvunnit, papper undanröjts eller förkommit …

— Ja, men det var hemlig domstol, invände den gamle Gustav Borg.

— Ja-a, varför inte? Vår frisinnade jury är ju också hemlig …

— Jag tror du är på generalernas sida? föll Gustav ut.

— Nu är vi där! svarade doktorn. Det är då själva fan att mänskor ska förlora förståndet, bara man talar om den här satans processen.

Isak tyckte det var synd om doktorn, som befann sig i en oskyldigt falsk ställning, och med ett mänskligt drag av deltagande sökte han hjälpa honom; om det nu var motivet:

— Saken är inte klar, det medger jag, tog han till ordet. För mig finnas tre mörka punkter, som äro mig absolut oförklarliga. Den första är den: Varför begärde Dreyfus cyankalium, när han fick höra om revisionen? Varför blev han inte glad? — Det andra: Han trodde då straxt att generalerna tagit hans parti och bad sin fru gå till Boisdeffre och söka hjälp. Hur kunde han ha så god tanke om Boisdeffre, vilken han kände? Det är ju en infernalisk situation. För det tredje: När jag läste generalernas anklagelser i Rennes, ja, mina herrar, så blev jag övertygad om Dreyfus’ skuld; vad ger ni mig för det? Och till den grad, i synnerhet då generalerna förklarade att Bordereaun icke varit bestämmande, så övertygad blev jag av alla deras indicier, men mest av deras klara ord och nobla ton, att jag sade för mig själv: Skjut dig, Labori! När så Labori blev skjuten och vägrade mottaga sin egen läkares hjälp från Paris; när inga forskningar anställdes efter mördaren; när icke kulan ur såret blev undersökt för att få spår på mördaren, så tänkte jag: det här är sjukt! Saken är oklar.

Nu inträffade, som oftast sker, att när en människa ger ädelmod på hand åt andra, de andra börja översvalla i ädelmod. Holger tog genast i som en kugg, och ädelmodets hjul började gå.

— Det Isak säger har jag också tänkt; och mäster Demange’s försvar, som torkade in, har berott på den fasa han fick när han såg sin klient i Rennes. Labori och Picquart lär ha övergivit honom nu …

Auktioneringen hade börjat, och fåfängan att få visa nya synpunkter på en gammal sak grep omkring.

— Ja, avbröt Kurt, jag har också funnit några mörka ställen. Särskilt finner jag logiken man använt högst bedrövlig. Tyska rikets kansler har i riksdagen förklarat att han icke visste något om Dreyfus’ spionerier? Nej, tacka för det, hur fan skulle han kunna sitta där borta i Berlin och veta om det, som skedde i Paris. Men att Bülows enfaldiga yttrande, som är intetsägande, tas som ett bevis, det är sublimt! Vidare när sergeant Depert i fängelset hört Dreyfus förklara: »Jag är skyldig, men icke ensam», så jävas detta vittnesmål därmed att fängelsets direktör icke hört det. Skall endast vad en fängelsedirektör hört vara sant? Den som tar emot ett sådant jäv, den skall vara rutten ini huvet. — Tänken er: därför att direktörn icke hört det, så är det falskt. — Vidare säger man med anspråk på bindande kraft: Dreyfus blev icke glad åt revisionen!

— Nej! Det var stolthet! — Kan ni fatta den stoltheten? — Om han vägrat begära nåd, då hade han varit stolt! Men att vägra mottaga rättvisa?

Uppeldningen stegrades och hettan ökades. Sellén ville också kasta på en pinne:

— Ja, logik, ja! Därför att Henry som yrkesspion förfalskat ett dokument, så sluter man att även de bevisliga äkta voro falska. Är det logik? För övrigt ska jag bekänna, att …

— Nej, hör ni, om vi sitter så här, avbröt doktorn, så får vi Dreyfus skyldig, och det var ju inte meningen, eller vad säger Max?

— Jag kan inte neka, svarade greven betänksamt, att saken är dunkel. Det tillsattes ju en Dreyfusministär med Waldeck-Rousseau i avsikt att fria Dreyfus; denna ministär tillsätter en regeringskommissarie Carrière, som icke var general, och vilken skulle fria Dreyfus, emedan han var övertygad om dennes oskuld. Nåväl: efter hörandet av generaler och vittnen i Rennes, och trots Esterhazys Bordereau och Henrys förfalskning, blir han omvänd under processens gång. Detta är underligt! Vidare har man pekat på Bordereaun, alldeles som trollkarlen pekar åt taket, medan han tar upp något under bordsduken. Bordereaun är värdelös som bevis, likasom Esterhazys vittnesmål; men fastän sakkunnige nu svurit att Bordereaun icke har ett spår av Dreyfus’ stil, så har Dreyfus själv erkänt likheten då han utbrister: »De har stulit min stil!» Vi sitter inne i så mycket motsägelser, att vi knappt ha rätt att bilda oss en mening. Att Dreyfus, som gjorts till en ängel, icke var någon, efter som han är en människa, det har intet att säga, men Zola och Björnson skulle icke ha svurit på hans heder. Dreyfus har uttalat tio osanningar, varmed han beslagits. Han förnekade först att han kände ostbanans organisation. Han kände den! Han förnekade sig känna koncentrationsplanen! Han kände den! Han nekade att han närvarit vid general Ransons konferens! Han var närvarande. Han påstod sig aldrig ha känt till Picquart! Han kände till honom. Han sade förut att han aldrig varit i Mülhausen! Nu erkänner han att han varit där varje sommar. Han påstod att han aldrig sett skjuthandboken. Han hade sett den! Han bedyrade att han aldrig känt artilleripjäsen 120. Han hade känt den. Han bestred att han råkat utländska militärattachéer hos Bodsons. Han hade råkat dem. Björnson, denna, denna … svor på Dreyfus’ sedlighet! Dreyfus vidgår att han haft älskarinnor som gift, men att det icke angick någon, emedan han hade råd. Det må vara, och det angår ingen! Men Björnsons vittnesmål! La verité! Zola anklagade generalerna för skurkaktighet! Men Dreyfus skickar sin tack till generalerna, troende dem om bättre! La verité, Zola! Men det förekommer även andra hemska detaljer i processen. Dreyfus kallar till sin hjälp major Curé. Denne kommer — och vittnar emot honom. Dreyfus litar på överste Cordiers mellankomst! Denne har ingenting att säga. Men detta då: överste Munier, som skulle överföra viktiga telegram, dog på tåget. Chaulain-Sauvinière dog på tåget, major d’Attel, dog på tåget. Och dessa hemlighetsfulla dödsfall: Lemercier-Picard, Guenée, Ressman och flera! Och nu efteråt har Schneider i Wien dött, Scheurer-Kestner har dött, chefen för generalstaben har dött! — Detta går icke rätt till, och detta lögnarkrig kommer en nästan att längta till krut och kulor! Men i allt detta synes mig den gudomliga rättvisan ha talat och fällt dom. Dreyfus dömdes till tio år i Rennes, därför att han skvallrat, och därmed förrått sitt nya fädernesland; men han benådades, med rätt, på förmildrande omständigheter: hans berättigade känslor för sitt gamla fädernesland, sin barndoms första. Henry fick bära hand på sig som rättvisans förfalskare; Esterhazy blev ärelös och biltog som en lögnare; Felix Faure fick en varning att icke lirka; generalerna en maning, att icke av otålighet och klentrogenhet lita på furstar och vederlikar. Och nationen fick veta, att den redan bar på så många främmande element, att den icke skulle tänka på revansch som kunde bli ett brödrakrig; och när armén förlorat sin prestige, har den fått en ny med en nyare uppgift. Den tjänar i detta ögonblick borta i östern sida om sida med tyskarne, vilket de aldrig skulle ha gjort, om icke »processen» varit! Frankrike är öppnat! liksom Kina! Men med »processen» följde även indragandet av den religiösa frågan, som jag icke förstår vad den hade där att göra; men den kom med, därför att Dreyfus var jude. Och nu hålla protestanter och judar på att öppna klostren och släppa ut ett par hundra tusen livstidsfångar. Det är ju alldeles som vid kröningar eller en ny konungs tillträde till regeringen; men det är även svar på Bartholomeinatten, fastän mycket beskedligare; det är ju bara välgärningar som lön för ogärningar; det är ren kristlig kärlek, fastän viljan väl icke är den goda; men vi se ju så ofta hur det onda får tjäna det goda; och Dreyfus var icke en snäll man, men han har tjänat, som vi alla!

— Ja, tog doktor Borg igen ordet. Efter alla våra medgivanden, som väl började av oppositionslust, eller av nyfikenhet att se sakens baksida, finner jag det lättsinnigt att avsända denna skrivelse till Zola, som trott sig ensam ha funnit la verité. Några korn hade han funnit, men mera agnar, och lite bossig på ryggen har han nog blivit. Om vi i stället skulle gratulera honom såsom den på nytt födde troende, på framtiden troende författaren till Paris och Arbetet; till socialisten Emile Zola? Ska vi göra så?

Alla, utom gamle Borg, svarade ja; och därvid blev det.

Ester, som hade tjänstgöring på dårhuset, avlägsnade sig, beledsagad av Max.

Dessa gingo länge tysta gatorna framåt, slutligen sade Max:

— Har du märkt att han är lik den antika statyn Sliparen?

— Ja, det har du rätt i; mest hakan, som börjar vid öronen.

— Minns du nu cyklonen i Paris 96, som började vid S:t Sulpice, dränkte la Revanche, härjade Justitiepalatset och slutade vid Hopital Saint Louis, sedan han först skakat om Saint Louis’ Sainte Chapelle? Tror du nu på symbolist-cykloner?

— Vad i herrans namn skall man tro? Jag blir rädd!

— Men en annan ockult omständighet, det vill säga ännu oförklarlig, är denna: Vid stora revolutionen, dagen innan Bastiljens stormande, rensades Tuileriträdgården av Royal Allemand. Bland officerarne förekommo en Reinach och en Esterhazy. Tror du på slumpar?

— Nej! Men sammanhanget dock?

— Vet inte! Sammanhanget vore ju att ge förklaringen, och den få vi icke. Och därför blir varje förklaring löjlig. Men det här då? Bædecker, som icke är en ockult bok berättar helt oskyldigt: att när konungagravarne i Speyer skövlades 1689, anfördes manövern av en som hette Hinz. När konungagravarne i Saint Denis plundrades 1789 hette den, som skötte saken också Hinz.

— Vad skulle det innebära?

— Vet inte!

— Hör du, har du känt Dreyfus?

Här stannade greve Max, och betraktade Ester, som om han ville se, om hon skämtade:

— Nej, jag har icke känt honom … men, om vi råkas på tu man hand, om många år, och du då är lika intresserad som nu, skall jag berätta en historia … Ja, det var en försynens man, men någon lidande Kristus var han inte.

— Är du kristen?

— Ja, jag är en kristen fritänkare … Och underligt är att när vi nu rivit kristendomen, så följde så mycken visdom med och så mycken humanitet. Vi ha blivit råare och dummare … Om man nu vill råka en fin människa, så skall man söka bland läsarne, bara de inte talar om Jesus och frågar efter din själ. Vill du se en behärskad, vårdad i språk och tankar, human i omdömet, resignerad i sorgen, alltid med blicken uppåt, förandligande allt vad han vidrör, undvikande stöta och såra, disciplinerande sin kropp, så se en läsare! Han strävar till Übermensch, men misslyckas ofta, erkännes. Men det är strävandet, ser du … bara han lät bli att tala om det. Religion till eget bruk, invärtes, men icke …

— Men glädjen vid livet?

— Vad är det för glädje?

— Ser du, det är där våra vägar skiljas.

— Va för det? Jag har min stilla glädje på mitt sätt, men … Du erinrar mig om Chopins 2:a nocturne och vårt första möte hos flickorna, som levde i glädje … det var deras surrogat för …

— Vad är din största glädje?

— Att föda en ny tanke! Då är jag far och mor på samma gång, och behöver inte dela äran med en kvinna, som går sin väg med mitt barn, och säger att det är hennes …

— Max, njuter du av att jag lider?

— Nej, jag lider av de lidanden jag tillfogar, men jag hör på din fråga att förhållandet med dig är det omvända …

— När jag ser dig lida, så älskar jag dig; det klär dig. Men när du är glad, så hatar jag dig; du blir banal, övermodig, hög. För övrigt blir jag alltid rädd för en glad människa; den som skrattar visar tänderna, och är icke långt från att bitas …

De tystnade båda, Ester därför att hon märkte det hon huggit sig själv i benet, och Max därför att han icke ville såra genom att avslöja hennes bom.

*

I Götiska rummen hade man kommit in i en livligare stämning. Gustav Borg hade ett brev från sonen Anders i Amerika, ur vilket han gav utdrag:

— »Det mest utmärkande i det nya livet här i Amerika är alltings rörlighet, ostadighet. Man får ingen ro; allt förändras så hastigt; välstånd och fattigdom växla, så att inga klasser och ätter hinna bildas; den rike har varit fattig och kan bli det än, det vet han; den fattige har varit rik och kan bli det än. Därför förstå de varann; äro försiktiga och förtänksamma. — — — Dagen är för kort, och man skyndar till nattens vila som till den enda stora njutningen vilken intet kostar; och man vaknar till det heliga arbetets allvar, på vars samvetsgranna utförande ens tillvaro beror. Här är en nåd att få arbeta, och man erinras stundligen att man ingen rättighet har till livet, utan att allt är nåd. — — — Denna hårda skola uppammar ett släkte, som blir fruktansvärt, när det en gång skall sända ut svärmar. Jag ser redan på Europa som på ett utblommat Hellas: mycket vackert, men försvagat och sannolikt utdömt; filosoferar över livet, men lever det icke …»

— Ja, pojken har rätt, avbröt doktorn, som sin vana trogen ville föra ordet. Vet ni att sista redogörelsen ger upp 250,000 utvandrare från Sverige sedan 1890; och de flesta mellan 15 och 35 år. Landet blir till slut befolkat av barn och ålderstigna …

— Är det underligt då att kvinnorna måste fram och arbeta? inföll Gustav Borg, som gärna passade på.

— Du sade något! Ja, i ett samhälle av barn och pensionerade, måste hon ju fram och arbeta, efter som inga män finns att leva på … Det var en ny synpunkt! Men skall hon härska också, må då Asien bryta in över oss, och må vi hellre behärskas av barbariska män än av societetsdamer, aspasior och emancipissor. — — —

— Nu bryta vi upp till Skansen! kommenderade Gustav Borg.

— Ja, låt oss gå till Kapitolium och tacka gudarne för det gångna seklet, som slutade med Dreyfus och började med Napoleon, vars bröder åtminstone synas tillhöra Israels barn.

*

Ester och Max hade kommit utanför tullen, där i halvmörkret det ensliga slottet reste sig vitt, med ljus tända innanför de höga fönstren.

Max talade som för sig själv:

— Det finns ett ord, som fallit ur bruket bland bildade, och man skäms att uttala det; det är ordet synd. Man har filosoferat bort begreppet skuld, men skuldkänslan finns kvar. Jag är född med ont samvete, och var som barn rädd att bli upptäckt. Detta kan inte förklaras med annat än ett föregående okänt.

— Det är sjukliga förnimmelser, och vi ha många sådana fall här inne, upplyste Ester. Vi ha till exempel en som tror att han skrivit Bordereaun.

— Ja, vad vet du om det?

— Nej, hör! Nu kan jag inte följa dig längre.

— Det vet jag, och jag begär det icke heller. Du är alltid i ton med mig, men minst en oktav under. — Av intet blir intet, och allt har en tillräcklig grund; alltså, om han tror att han är den skyldige, finns det en logisk grund för det. Inbillningarne äga en högre verklighet, vars sammanhang med det verkliga jag icke förstår, men icke vågar förneka. Verkligheten kan ju icke intränga i mitt inre och få uttryck igen, utan att ha passerat som föreställning eller inbillning. Verkligheten känna vi således endast genom våra föreställningar om densamma; därför variera våra framställningar av en uppfattad verklighet så oändligt. För övrigt kan en själ icke existera utan sammanverkan med andra själar. Nu har jag anledning tro, att alla själar stå i rapport med varandra; och det finns människor med så känsliga mottagningsapparater att de känna med hela mänskligheten och följaktligen lida med den. Men det finns också de som på avstånd öva inflytande på andra, till och med okända; det vet du.

— Ja, det förnekar jag ej!

— Nåväl, hur vet du att icke …

Greve Max hade fått en vana att icke fullborda meningar, emedan han visste att Ester utfyllde dem eller hörde hans tankar, och han avbröt sig alltid, då den tysta tanken bättre tolkade ett ofullgånget, än det banaliserande ordet skulle göra det.

— Jag vågade nämna ordet synd; jag tror att alla sjukdomar äro följder av synden. De kroppsliga sjukdomarne botas ju också i analogi med de andliga. Först nödgas man till de förödmjukande bekännelserna inför läkaren (bikten). Därpå dömes man av honom till botgöring; bittra örter, fasta, strängt iakttagande, försakelser; och ofta ålägges man bortlägga vanor, laster, undvika sinnesrörelser, tänka på ljusa saker. När man så är botad, skall man gå till prästen (läkarn) att tacka och offra. Och så får man det rådet: Akta er nu för recidiv; det är översatt: »Gå, men synda icke härefter!» — Är det inte likt? — Men hur behandlar ni de sinnessjuke därinne, de själssjuka som skulle ha själavård? Jo, ni ger deras kroppar kallt vatten och morfin! — Minns du hur Hanne Joel i sin märkliga bok Hinsides skildrar sitt tillfrisknande? — Sedan hon länge skymfat läkarne och sin omgivning, föll hon slutligen en julafton i kris. Hon brast i gråt och utropade: Jag har varit dum och högfärdig! Och därmed var hon botad. Fru Schram var hårdare, men hon böjde sig slutligen och blev frisk genom en sköterskas vänlighet. Så lite kan ibland hjälpa — ett gott ord! som man så sällan hör! — Det är intet sjukhus det här slottet, det är nog ett Inferno eller en straffanstalt, och till det värsta i straffet hör nog detta att läkaren »icke förstår» den sjuke; att gå oförstådd eller missförstådd, det är ju helvetet.

— Vi ha ju präst, eller själasörjare, också.

— Kan man inte säga att de flesta här hysa motvilja mot prästen och religionen? De lära ju häda och smäda?

— Det är olika, ty en del komma hit just genom religionsgrubbel.

— Ja, de vilja genomtränga förlåten och så få de se skådespel med bakvända kulisser … det är straffet. Ni har ju skalden X. här?