Då Mary en stund sednare inträdde i salongen, förskräcktes hon vid åsynen af Lucys upprörda sinnesstämning, det var liksom hade den unga starka flickan blifvit krossad; hon gret utan tårar och det var blott dofva snyftningar som frambröto ur hennes bröst, hvilka gåfvo tillkänna hennes sinnesrörelse. I ena handen höll hon ännu brefvet, med den andra tryckte hon sitt hjerta, liksom hon velat återhålla dess vilda slag.

— Hvad har händt? frågade Mary med förfäran, ty hon hade aldrig sett sin matmor så uppskakad. Dessa ord återkallade Lucy till medvetande af sig sjelf; med ett mildt leende räckte hon handen åt Mary, liksom hade hon känt behof af ett menskligt beskydd emot sig sjelf.

— Nu vet jag hvad det vill säga, att lida, sade hon, nu förstår jag hvad ordet ”olycka” betyder.

Hon nekade att uppfylla Marys bön att lägga sig och sedan hon skickat denna till hvila, kämpade hon ännu länge en strid med sig sjelf. Med ens gick hon till sitt skrifbord, framtog ett kort med Oskar Lejonstjernas porträtt, betraktade det länge och fattande ett raskt beslut, skref hon följande rader:

Sedan Lucy förseglat denna biljett, kände hon sig mycket lugnare och gick nu att söka hvila efter att först hafva väckt Mary och tillsagt henne att på morgonen afsända brefvet.

XV
EN AFHANDLING OM SKYLDIGHETER

Då Lucy vaknade, kände hon sig en stund orolig, icke för att hon inom sig skulle ogillat sin handling, utan derföre, att hon ej visste huru Lejonstjerna skulle betrakta den. Hon satte sig i sin salong och sökte återvinna jemnvigten i själen; hon hade fullkomligt lyckats häri, då Lejonstjerna inträdde, mycket blek och orolig. Med hastiga steg gick han genom rummet och när hon räckte honom handen till helsning, kunde han knappt uti denna lugna, värdiga qvinna igenkänna den vemodiga och hjertliga varelse han dagen förut hade sett.

— Herr baron, har ni förvånats öfver mitt bref, så kom ihåg, att det icke ligger i mitt lynne att trampa den vanliga stråten. Ni har flere gånger försäkrat mig om er vänskap och nu frågar jag er öppet, vill ni gifva mig ett godt råd? Vill ni vara mitt samvete? Jag vet ej huru ni bedömt mig — kanske mycket strängt och jag erkänner, att ni haft orsak dertill. Ni känner ej de förhållanden i hvilka jag befinner mig, allt hvad ni vet, är att den dag, då jag för er redogjorde om min uppfattning om friheten och ni frågade till hvilket mål jag sträfvade, jag ej förmådde svara er annat, än: till frihet! Det var af er jag hörde de första ord om skyldighet, ni sade, att hvarje menniska har ett mål, till hvilket hon bör sträfva och att vår lycka mycket beror deraf, om vi valt den rätta vägen, och att det är genom uppfyllandet af våra pligter som vi säkrast kunna nå densamma.

— Lady Suffridge, då jag försäkrade er om min tillgifvenhet, var det i hopp att ni någongång skulle taga den i anspråk och sätta mig i tillfälle att bevisa dess djup. Jag har ej bedömt er illa, det vete Gud! och ehuru det i edra idéer funnits ett och annat som jag ej kunnat uppfatta, har jag alltid ansett felet ligga hos mig sjelf. Det är visst sannt, att jag ibland undrat huru ni kunnat blifva så stark, huru ni kunnat uppnå en så hög grad af sjelfbeherrskning, då ni blott hade en dunkel aning om de sträfvanden ni ville egna ert lif åt. Men ni sade mig engång: qvinnans uppfostran är grundad på framtiden, hon uppfostras ej så att hon skulle kunna följa en viss riktning, hon måste afvakta, att den ställning hon slutligen kommer att intaga i lifvet, skall utstaka banan för henne. Ni sade, att en underlig ödets skickelse hade kommit er att förfela ert lif, emedan ni lärt för mycket för att ej syfta högt, för litet åter för att lätt kunna finna ett mål för ert lif! Sedan jag hört denna förklaring, blef er karakter tydlig för mig. Lucy Suffridge, jag högaktar, beundrar och värderar er för mycket för att någonsin kunna bedömma er ofördelaktigt.

— Ni skulle ha rätt att gifva mig förebråelser herr baron, ty jag vet sjelf huru barnslig jag är; men tro för all del icke att det är lust till arbete som saknas mig; ni vet, att jag gjort flere försök i olika riktningar, men det som omger mig är ännu så nytt, så fullt af intresse för mig, att jag icke kunnat lugna mig tillräckligt för att följa edra förmaningar och välja mig en bestämd verkningskrets. Dessutom har jag knappast haft någon ungdom och jag vill njuta af lifvet innan jag allvarligt och oåterkalleligt beträder den väg, hvars svårigheter jag ännu hvarken förmår att i hela deras vidd uppfatta eller har lust att bekämpa. Ni känner icke, ni, som är en man, hvad det vill säga att hela sin ungdom igenom ha törstat, utan att dock få en droppe från den efterlängtade källan. Den dag, då man ändtligen närmar sina läppar dertill, liknar man en person, som efter en långvarig sjukdom ser ett bord dignande af öfverflöd. I ett liknande fall befinner jag mig nu. Men låt mig nu begära ert råd.

— Var försäkrad om, att jag skall råda er så godt jag kan.

— Tack, herr baron! Då jag vänder mig till er, så sker det emedan jag känner mig oförmögen att sjelf och ensam lösa de gåtor, som framställa sig för mig. Det händer mig kanske för första gången att jag nödgas anlita en annans omdöme. Jag har varit öfvermodig och jag straffas nu derför, ty jag känner mig ur stånd att sjelf se klart i det som rör mig.

Lucy, som hade tagit plats i ett soffhörn, fattade nu uti en blyerzpenna och i ett nu var den afbruten. Det var icke en känsla af häftighet, som ledt henne dertill, det var blott ett slags yttring af en vanmäktig kraft. Det var liksom hade hon genom denna rörelse aflägsnat resten af den tvekan hon ännu hyste; eller måhända ville hon genom detta utbrott dämpa den alltför starka röst, som talade i hennes inre. Under samtalets gång hände det ibland, att hennes ögon under långa stunder irrade utan ett bestämdt mål, men undvikande att möta Oskars; en annan gång åter var hennes klara blick lugnt fästad på hans då hon talade, liksom sökte hon i den kraft och mod. Det ges personer, hvilkas uttryck och gester lätt kunna återgifvas; det finnes åter andra, lifliga naturer, hvilkas tankar ständigt återspeglas i deras anleten; ögonens vexlande skiftning, hufvudets rörelser, läpparnes uttryckfulla krökning, händernas lifliga språk, allt detta är för beskrifvaren nästan omöjligt att återge, han måste lita på läsarens förmåga att föreställa sig den talande, hvars själfulla pantomim förstärker ordens mening. Lucy var en af dessa. Sedan hon hunnit aflägga det allvarsamma utseende hon hade i början af sitt samtal med Oskar, blef hon åter lik sig sjelf, naturlig, okonstlad, ströende omkring sig pikanta och förtjusande infall.

— Låt mig veta hvarom fråga är, yttrade Oskar, måhända kunna vi med förenade krafter förmå dessa förvirrade tankar att komma till klarhet.

— Nej, vänta, vänta! Ni skall få veta allt! Men först måste jag få göra er några frågor. Säg mig, hvilken betydelse fäster ni vid ordet skyldighet? Huru vidsträckt är den mening ni ger detta ord? frågade Lucy.

Oskar syntes en stund betänka sig.

— Det är en ganska svår fråga, min fröken, och jag vet ej om jag blir i stånd att besvara den i dess helhet. Hvad skyldighet är? Jo, det är denna oundvikliga raka linie, hvilken antingen till följd af vårt eget beslut eller genom omständigheterna ställer sig som en gräns för vår handlingsfrihet. Ordet har, genom ett ofta oriktigt begagnande, blifvit missförstådt. Man kan tänka sig skyldigheter som bjuda oss att göra något och andra, som bjuda oss att underlåta något. Dessutom ha vi skyldigheter emot naturens lagar och emot oss sjelfva.

— Ja, jag förstår det, sade Lucy, men huru skall man igenkänna sina skyldigheter, det är det svåra? Nu, till exempel måste jag handla. En röst manar mig att återvända till min fader, emedan han behöfver mig, emedan han är min fader. En annan hviskar åter till mig: — Du är menniska, satt på jorden för att begagna de gåfvor du fått, så obetydliga de än må vara; du får ej förspilla ditt lif i overksamhet, du får icke onyttigt begrafva den kraft som bor inom dig. Då du kan vara nyttig åt flere, bör du föredraga det, framför att vara nyttig åt en. Säg, herr baron, förstår ni detta?

— Ja, men skall jag vara uppriktig, så måste jag säga, att jag anser detta räsonnemang vara falskt. Naturens lagar kunna ej omintetgöras, det finnes en moral, som ej heller kan försvinna. Det, som är, måste föredragas framför det, som kan blifva. Den skyldighet, som är utstakad för er af naturen, får ej förbises för den ni ännu drömmer om att skapa er. Dessutom — hvilka skyldigheter har ni väl här? På hvilket verk arbetar ni?

— Jag kan ej svara annat än det jag sagt förut: jag måste blifva förtrogen med mensklighetens lif och idéer för att engång blifva nyttig för mina medmenniskor.

— Min fröken, ni tyckes engång gilla de inkast jag gjorde, till följd af ett nästan dylikt samtal.

— Ja, ni påstod att den, som antingen har flere mål för sig eller ett dunkelt, sällan kan vara säker på att ej råka in på en omväg, hvilken han ej tagit med i beräkningen.

— Jag medger, sade Oskar, att det fanns en tid, då jag ansåg qvinnan icke äga rättighet att välja en väg utom den familje-krets, hvilken nästan alltid omger henne. Jag såg i henne endast dottern, makan eller modern. Jag ansåg henne ej behöfva andra grundsatser än dem, hvilka erfordras för att fylla dessa kall. Jag förbisåg den vigtiga frågan, att det utan harmoni ej finnes någon helhet, att brist på utveckling hos den tänkande menniskan ofta kan förorsaka oförmåga att strängt följa vissa gifna principer. Sedan dess har jag lärt mig förstå, att det första vilkoret för att qvinnan skall kunna handla rätt, är det, att hon har fasta öfvertygelser, och öfvertygelsen är ett verk af tankens harmoniska utveckling.

— Herr baron, jag måste säga er hvad det är som förer mig till alla dessa frågor. Jag har aldrig för er omnämnt, att, då jag återkom från Amerika, jag i stället för att återvända till min fader, direkte kom hit. Jag kunde ej längre lefva inom de murar, som ej blott höllo min person fängslad, utan äfven alla mina själsförmögenheter. Det var en långsam död och jag ville ej frivilligt uppoffra mig, utan att derigenom gagna någon menniska. Förstår ni det?

— Allt för väl, min fröken; ty jag anade mycket af allt detta då jag besökte er på Abbey-Hall. Men då uppstod en tanke inom mig, en tanke som jag nu vill kläda i ord. Fanns der i ert grannskap icke en enda menniska, som skulle behöft er? fanns der ingen olycklig, ingen sjuk, intet fader- eller moderlöst barn, ingen af sina föräldrar vanvårdad varelse, som behöfde er för att blifva tröstad, hjelpt, eller undervisad? Säg, hade ni ej kunnat lifva ert döda lif genom att sprida något af dess innehåll öfver dem? Jag säger icke, att ni, om ni ägt full frihet att välja, kunnat tillfredsställa er själs och er intelligens behof uteslutande med detta. Nej! Ni har ett alltför lifligt, modigt och vidsträckt sträfvande för att fot för fot, nej linie för linie följa en väg, hvilken visserligen tar i anspråk ett hjerta, så varmt som ert, men som äfven fordrar mera lugn, mera tålamod, ja mera ihärdighet. Men denna verksamhet hade dock varit åtminstone något. Förlåt, fröken Lucy, jag är kanske för uppriktig, men ni ville ju höra en vän, och en sådans skyldighet är att vara sann. Dessutom beundrar jag er för mycket — och vid dessa ord blef hans röst osäker — för att jag skulle behöfva frukta att öppet uttala mig om edra handlingar och edra tankar.

— Beundran, upprepade Lucy, liksom hade hon talat för sig sjelf, denna känsla vore jag aldrig värd att ingifva, vänskap, tillgifvenhet kanske; något annat — nej, dertill är jag alltför långt ifrån fullkomlighet. — Jag är dömd att alltid vara en orolig själ, som vill flyga högre än vingarne bära!

— Lady Suffridge, sade nu Oskar och fattade hennes hand, den hon ej sökte draga tillbaka, tala ej så! När man på sin lott fått så mycket som ni, så får man ej se lifvet från en så dyster sida. Fröken Lucy, äfven jag har varit en orolig själ, jag har aldrig trott mig kunna finna den, som kunde väcka min beundran, röra de strängar, hvilka legat liksom afsomnade i mitt bröst, men nu säger jag: — ni är en qvinna, hvars like jag aldrig sett!

Under hela det sista yttrandet hade Lucy följt Oskar med ögonen; hon var som förstenad, hon återhöll sin andedrägt, hon insöp med ett slags hänförelse hvarje enda af hans ord och blickar. Vid hans sista ord steg hon häftigt upp från soffan, sprang till sitt skrifbord och fattade det bref hon dagen förut emottagit och räckte det åt honom.

— Läs, jag ber er och säg mig sedan hvad jag bör göra! och nu gick hon bort till fönstret, tryckte hårdt sitt ansigte emot rutan, gick derpå i sitt inre rum, för att osedd bekämpa sin häftiga sinnesrörelse samt återvände derefter med lugna steg till Oskar.

XVI
EN SVÅR SKYLDIGHET

Men hvad förehade Oskar undertiden Lucy stred mot sina upprörda känslor? Färgen på hans kinder hade flere gånger öfvergått ifrån en hög rodnad till dödlig blekhet. Sedan han läst brefvet, stödde han sin armbåge emot bordshörnet, lutade sitt vackra hufvud deremot och tillslöt sina ögon. Man såg, genom den mask han hade pålagt sig, en förfärlig kamp i hans inre. Då han hörde Lucys steg närma sig, bäfvade han till, men han återvann snart makt öfver sig sjelf, steg upp och återlemnade brefvet med ett allvarligt uttryck och stela anletsdrag. Han såg ut som om han blifvit förvandlad till en bild af sten.

En längre tystnad rådde och man såg att båda ville tala, utan att orden kommo öfver deras läppar. Det gifves sådana stunder i lifvet då man med ens ville skapa nya uttryck, ty de vanliga synas alltför betydelselösa för situationen; språket förefaller fremmande och oegentligt. Slutligen afbröt dock Oskar denna tystnad.

— Jag har läst brefvet och är af samma mening som förut. Ni måste återvända till er sjuke fader.

— Och gifta mig med Glithingham! utbrast Lucy med en förrädisk liflighet. Blifva hustru åt en man, som jag ej kan högakta, ej ens fördraga, en man, som älskar blott min förmögenhet, som endast eftersträfvar lyckan att blifva lord till Abbey-Hall? Är det möjligt? Nej, nej, aldrig!

— I den saken kan jag ej råda er, sade Oskar med ansträngning. Att döma af brefvets innehåll, synes som om er fader hade vigtiga skäl att önska denna förening. Kanske ni lättare kan besluta er, sedan ni inhemtat dessa. Det är allt hvad en uppriktig vän kan säga er.

Nu steg Oskar upp och fattade sin hatt; han skyndade att lemna detta rum, i hvilket han kände sig qväfvas. Han kunde ej längre beherrska sig och närmande sig Lucy, fattade han hennes hand, kysste den och sade utan släppa den:

— Jag önskar er mod att handla rätt, jag ville göra mycket för att kunna rädda er ur denna svåra belägenhet; men det står utom min förmåga. En sak blott anhåller jag om, ifall det icke synes er för djerft, lofva mig vid minnet af den vänskap ni bevisat mig att underrätta mig om ert giftermål kommer att ega rum, eller låt mig veta om sakerna tagit en annan vändning!

— Jag lofvar er det; jag lemnar i morgon Paris. Farväl! tack för allt! Helsa våra gemensamma vänner ifrån mig; jag har ej mod att taga afsked af dem.

— O, nu — om det vore möjligt, skulle jag högakta er ännu mera än förut! och huru kall jag än må synas, så kommer dock mitt hjerta att följa er.

Utan att afvakta ett svar, gick Oskar till dörren, bugade sig ännu engång och lemnade henne.

Då han var borta, stod Lucy ännu en lång stund med ögonen fästade på dörren; hon hörde honom pålägga sina öfverplagg, öppna den yttre dörren och — nu var han borta. På länge kunde hon ej förmå sig, att göra en rörelse; det var liksom hade hon velat förbli vid detta intryck, och aldrig göra ett steg mera i lifvet.

Slutligen brast hon ut i gråt, men dessa tårar voro välgörande, sådana som hon bra sällan hade fällt. Det finnes tårar, hvilka komma direkte från ett hjerta som känner sig så vekt, så krossadt, att det ej kan utgjuta sig på annat sätt. Men hon stod orörlig, hon gjorde intet för att hindra detta utbrott af sina känslor, och först sedan denna paroxysm af känslighet lugnat sig, vände hon sig bort ifrån dörren och gick till soffan.

— Mary! ropade hon; och när denna inträdde, sade hon: — om någon kommer, tar jag ej emot. Dessutom — packa in våra saker och begär våra räkningar, ty vi resa i morgon till England. Hvarför står du liksom slagen af åskan? Ja, Mary, min far kallar mig och jag måste till honom. Säg ingenting, min vän, förtag mig icke mitt mod! Jag ber dig göra hvad du kan för att allt må vara färdigt i god tid! Lita icke på mig, Mary, — jag är trött, jag mår ej väl.

Och det var sannt; hon var så litet van vid starka sinnesrörelser, att hon var alldeles uppskakad. Flere timmar förgingo och Lucy hade icke lemnat sitt rum; hon hade icke lagt hand vid inpackningen, om vi undantaga hennes kära lithografier; dem fick ingen annan röra; och det var icke utan en stark sinnesrörelse hon vidrörde hvarochen af dessa kära minnen. Men vi skola ej forska efter hvad som föregick inom hennes själ. Det är bättre att lemna henne i den ensamhet hon söker. Vi kunde eljest måhända få se henne, den starka själen, krossad under sorgens, under kärlekens makt. Strider emellan hjertat och viljan äro ofta förfärliga strider! Hvem kan väl påstå, så stark han än må vara, att viljan aldrig fått gifva vika? Och det var då icke alltid derföre, att det var omöjligt för den att segra, utan derföre, att motståndaren var så kraftlös, så blödande, så pinad, att en längre fortsatt strid skulle varit ett mord, sedan den besegrade hjelten sjelf hellre ville lida än längre fortfara att kämpa?

Kan väl det högre väsende, som skapat menniskan med hennes svagheter och ofullkomligheter, och som kastat henne i denna stora verld, så full af frestelser, fälla domen öfver ett hjerta som älskat för mycket? Må orättvisa gerningar varda fördömda; må den syndiga kärleken, som ej vet att upprätthålla menniskans värdighet, tusenfaldt varda fördömd, men rör ej vid den sanna kärleken, den är helig, den är stor! Tvenne hjertan, som genom denna trollmakt lefva i kärlek för hvarandra; ett hjerta, som i den stora menskligheten slutligen funnit sin vän, sin like, den, för hvilken det vill lefva och dö, — o, rör ej vid en sådan kärlek med förtal eller med dom! Gud kunde det ej, huru skulle då menniskan göra det? Må hafvet åtskilja dem, må alla lagens och samhällets fordringar kasta sten på denna kärlek, den förblir ändock stor, den förblir ändock helig! De, hvilka ej vilja tro på den rena kärleken, veta ej hvad detta ord betyder. Att veta det man är allt för den, som är allt för en, att veta, att då blickarna mötas, är tanken förenad; att veta, det den enas tårar, sorger, glädje och sällhet finna ett återljud uti den andras hjerta, att en handtryckning, ett ord, som för alla andra är ofattligt, blott är klart för två, är icke det ljuft, skönt, herrligt? Hafva cheruberna ett annat sätt att tolka sina känslor för hvarandra? Skulle englarne ha något emot det? O nej, det tror jag icke — icke ens Gud!

Jag undrar öfver, att menniskorna aldrig hittat på ett annat ord än kärlek, för att skilja den vanliga jordiska kärleken ifrån den upphöjda, som visserligen är sällsynt, men hvilken dock finnes.

Jag ville ej gifva detta vanliga namn åt de känslor, hvilka den qvinna hyser, hvilken under åratal troget bevarar minnet af en älskare, en make, fjerran skiljd från henne; åt den, som under långa år ombildar sin karakter och försöker omskapa sig för att blifva värd det hjerta hon önskar ega; åt den, hvilken utaf hela sin själ älskar en, hvilken ej besvarar denna ömhet; eller slutligen åt den, som uti sitt hjerta bär hågkomsten af en kärlek, hvilken hon genom tvång blifvit nödsakad att vara otrogen. Det är ej mera en jordisk kärlek, som så kan hängifva sig. Det är gudomlighetsgnistan inom menniskan. Döm derföre ej den rena kärleken!

XVII
EN LITEN TALANDE KORG

Men återvändom till Lucy, som utan tvifvel blir oss tacksam för det vi ej varit vittnen till hennes strider. Det måste vara en den förfärligaste känsla att erfara sin egen svaghet, då man förtröstat på sin styrka.

Andra dagen var Lucy i ordning för afresan och tog plats uti en vaggon. Hon hoppades ännu engång återse Oskar, men nu återstod endast några minuter och hon förlorade detta hopp. Med ens kom en liten gosse till vagnsdörren och lemnade henne en liten förtjusande blomsterkorg.

— En herre bad mig lemna detta åt Lady Suffridge, sade han.

— Huru visste du, att jag var den personen?

— Han stod bakom glasdörren och visade mig er.

— Finns han der ännu?

— Nej, han gick bort sedan han förvissat sig om, att jag ej skulle misstaga mig.

Lucy gaf honom ett guldstycke, som gossen helt förnöjd emottog.

— Lika mycket fick jag just af herrn, sade han. Stor tack! min gamla blinda mor blir nog lycklig deröfver; och sedan så köper jag mig några cigarrer ... och med dessa ord sprang han sin väg.

Lucy hade äfven utan denna ledning kunnat gissa hvem det var som sändt henne detta afsked. Blommorna lågo i korgen i en viss artistisk ordning, som var alldeles olik det vanliga sättet att lägga dem tillsammans; dessutom voro de på ett egendomligt sätt valda och en del voro sällsynta för denna årstid. En aning sade henne, att det ej var utan afsigt de blifvit sålunda sammanförda.

Men en hvissling hördes och tåget satte sig i rörelse. Lucy kastade en lång, innerlig blick åt den stad, som inneslöt hennes käraste vän. Hon tyckte, att hennes hjerta stannade qvar, ty sorgen gjorde henne nu fullkomligt oförmögen att känna något. Men snart började hennes ögon åter forska efter betydelsen af denna korg. I midten fanns en stor ros, och rosen är ju symbolen af vänskap, tillgifvenhet; bredvid den lågo uti en liten knippa några nejlikor, hvilka betyda trohet; en hortensia, hoppet, hvilade förnöjd uti ett hörn, stödjande sig emot en balsamin, hvilket vill säga: var lycklig! I den andra sidan af korgen lågo om hvarandra några grenar cactus, beundran, tillsammans med vintergrön, som talar om en lycklig, förfluten tid.

— Han försäkrar mig ännu engång om sin trogna vänskap; han hoppas, att jag blir lycklig! Om han ej hade sagt det i går, skulle jag ej våga tänka på den beundran, hvilken några af dessa blommor tala om, liksom för att påminna mig om en lycklig tid, som nu — ack! är förfluten.

XVIII
HON HAR LOFVAT

Uti den allt lika upplysta sängkammaren på Abbey-Hall, finna vi lord Suffridge hvilande på sin säng; bredvid honom sitta Lucy och Edvard Glithingham. Några ord äro nödvändiga för att förklara orsaken, hvarföre vi just på denna dag återtaga berättelsens tråd. Sex månader hafva förflutit sedan Lucy åter trädde in i sitt dystra fängelse. Det var med ett beklämdt hjerta hon emotsåg sin framtid, men då hon greps af alltför upproriska känslor, behöfde hon endast i minnet återgå till det sista samtal hon haft med Oskar, för att åter känna sig lugnare.

Hon fann vid hemkomsten sin fader sjuk, men han blef snart något återställd. Man märkte likväl, att han småningom blifvit allt svagare och att sjukdomsanfallen, om också ej så häftiga som förut, dock oftare återkommo. Sedan den dag, han af orsaker dem vi känna, beslöt att gifta sin dotter med sir Edvard, tycktes han hafva hakat sig fast vid denna tanke och endast uppehålla sina krafter genom hoppet om dess fullbordan. Lucys afresa till kontinenten hade varit ett svårt slag för honom och hennes återkomst en desto större glädje, ty han hade fruktat att ej mera få återse henne. Han förstod rätt väl, att det var motviljan för det giftermål han ville förmå henne till, som skrämt henne bort ifrån hemmet, men att åter öfvergifva denna tanke, det var för honom omöjligt. Han önskade försona sitt brott genom att förena sin enda dotter med sonen till den förr så hatade Starling.

Då lord Suffridge några dagar efter Lucys återkomst talade med henne om brölloppet, svarade hon, att det ännu var en fullkomligt oafgjord sak och att hon kände sig ur stånd att ingå en så afskräckande förening. Lorden blef utom sig och blott för att lugna honom, bad Lucy, att han skulle låta denna fråga ännu några månader hvila, hvartill den gamle samtyckte.

Edvard hade några gånger besökt Abbey-Hall och derunder visat mycken otålighet att påskynda sakens gång. Han var orolig öfver Alices bortförande och trodde sig kunna finna ro, först när allt var oåterkalleligen afgjordt.

Samma dag vi återfinna Lucy och Edvard vid lordens säng, var denne åter sämre; hans krafter tycktes vara i aftagande och hans blick var orolig och bäfvande. Slutligen fattade han Lucys hand och började med osäker stämma:

— Mitt barn, du har länge nog låtit mig vänta på ditt svar och du kan ej tro huru mycket du derigenom plågat mig. Nu vill jag hafva det bestämdt. Edvard, Lucy! jag har just afvaktat denna dag för att förena edra händer, och för att gifva er min faderliga välsignelse. Kom, Edvard!

— Nej, nej, nej, min far, det är omöjligt, utbrast Lucy, förskräckt öfver den hastighet, hvarmed lorden gripit saken an, och hon drog sin hand ur sin faders. — Det är omöjligt! o, min far, jag ber dig, var icke obeveklig! Lyssna till din Lucys bön! Fader, jag ber, jag bönfaller, att du måtte afstå från denna tanke! Jag kan ej samtycka, — ack, gör mig icke så gränslöst olycklig!

Under det Lucy talade, hade Lorden satt sig upp i sängen med vildt uppspärrade ögon.

— Du må bedja mig så mycket du vill; jag förblir dock obeveklig. Du skall, du måste gifta dig med Edvard; han älskar dig och jag vill det.

— Herr baron, sade Edvard med inställsam röst, då jag ser den motvilja, fröken Lucy hyser mot mig, vill jag ej tvinga hennes känslor.

— Edvard! också du? Men var ej rädd, det är blott en nyck af Lucy; hon vill nog blifva din hustru; du skall få se att hon samtycker!

— Omöjligt, min fader! Baron Glithingham vet redan sen länge de känslor jag hyser för honom.

— Lucy, återtog fadren med häftighet, nog med detta! När jag säger, att jag vill, anstår dig blott att lyda. Gifven mig edra händer, att jag må trolofva er med hvarandra.

— Fader, fader! hvarföre önskar du detta så enträget? hvarföre vill du uppoffra hela mitt lif! Icke kan du derigenom blifva lyckligare och du kommer säkert en dag att ångra dig!

— Lyckligare! jo, jag blir lycklig och jag skall aldrig ångra det! Hör mig, efter du vill veta allt. Edvard, aflägsna dig på en stund; jag vill tala med Lucy och du skall få se, att hon sedan frivilligt samtycker!

Baroneten aflägsnade sig med en misstrogen blick. Han började nu i sin ordning bäfva. Det, som föregick omkring honom, föreföll honom så besynnerligt, att han begynte befara, att någon olycka kunde dölja sig derunder. Men det var ej längre tid att stadna, saken hade redan gått alltför långt och han hade dessutom inga bestämda skäl för sin oro.

När far och dotter blifvit ensamma, såg lorden förstulet omkring sig, fattade Lucys hand och bad henne sätta sig på sängkanten nära till honom.

— O, Lucy, det är någonting förfärligt, som du tvingar mig att meddela! Det är rysligt! Så hör då ... det är mycket länge sedan ... just denna samma dag ... det var också om aftonen ... jag ... nej, Lucy! det är omöjligt; jag kan ej säga dig det! jag kan det ej! Nej, du bör blott veta, att jag står i en stor skuld till Glithingham! Jag känner på mig, att jag ej skall lefva länge mera ... vill du väl, att min själ, för din skull, för din olydnads skull, skall evinnerligt pinas? Du kan försona mig med Gud, du och ingen annan. Denna försoning kan ej köpas genom något annat än genom din förening med Glithingham.

— Ack, min far, är det blott icke ett foster af er upprörda inbillning? Huru kunde min olycka försona er med Gud? Det måste ges ett bättre sätt att godtgöra hvad ni brutit.

— Nej, och tusen gånger nej! Det är dig Försynen utvalt dertill. Om du ej samtycker, gapar helfvetet emot mig, der jag evigt skall pinas. Vill du det?

— Min far, ni bedrar er! Det är icke jag, utan edra egna känslor, som kunna rädda er. Ångern är det enda, som kan frälsa er ifrån de qval, hvilka nu förfölja er.

— Ha, du vill undandraga dig offret? Lucy, jag ber, jag besvär dig, mitt barn, skänk mig det lif, som jag först skänkt åt dig! I din mors namn, i namnet af den kärlek du måste hysa för din fader, i namnet af Gud, som jag ej vågar se eller känna innan mitt brott är försonadt, ber jag dig att bönhöra mig! Hör du, fortfor han derefter hviskande, jag skall döda mig, om du ej samtycker, det svär jag heligt! och han framdrog härvid en knif ur en bordslåda invid sängen. — Det är just denna knif ... detta stål skall ännu engång dricka blod om du icke lofvar! — Han höjde med detsamma handen liksom för att stöta knifven i sitt hjerta.

Lucy uppgaf ett skri och fattande sin faders hand, kastade hon mordvapnet till rummets andra ända, i det hon utropade:

— Jag lofvar! jag lofvar!

Vid dessa ord sågs lorden en stund återhålla sin andedrägt; derpå sammanknöt han sina händer med krampaktig häftighet och utbröt i ett vansinnigt skratt, under hvilket man blott otydligt hörde orden: — Hon lofvar! hon lofvar!

Detta fasansfulla uppträde varade några sekunder. Med ens grep han sin dotters båda händer och höljde dem med tårar och kyssar.

Lucy åter tycktes ej rätt kunna fatta hvad som händt; de sista ord hon yttrat ljödo hemskt i hennes öron; men de voro utsagda och det återstod henne intet annat, än att böja sig under omständigheterna. Hennes faders tacksamhet lemnade hennes hjerta fullkomligt kallt. Hon kände ej annat, än att hon fallit i en mörk afgrund.

Hon slet sig derefter lös ifrån fadrens tacksamhetsyttringar och anhöll om en timmas ostörd ensamhet, innan hon i hans närvaro skulle meddela baron Glithingham sitt samtycke.

XIX
DEN FÖRSTA KYSSEN

Lorden kände sin dotter; han visste, att han kunde vara trygg, sedan hon gifvit sitt löfte.

Lucy lemnade sin faders rum med lugna steg; hon var blek och liksom känslolös; med möda kunde hon stiga upp för trappan. Då hon inkom i sin kära gröna kammare, som bevittnat så många hennes tankar och drömmar, och som inneslöt så många minnen för henne, gick hon fram till sin moders säng och nedsjönk der på sina knän. I denna ställning förblef hon en lång stund; ej ett ljud hördes från hennes läppar och hon liknade, der hon låg knäböjande, en marmorstod på en graf. Slutligen steg hon upp; ett förklaradt uttryck hvilade öfver hennes anlete; hon såg upp mot höjden och sade halfhögt:

— Offret står inför dig, Herre Gud! Låt mig alltid vara lika fast besluten, som nu, att glömma mig sjelf!

Hon gick derpå till sitt skrifbord, framtog ur en låda ett hvitt blad samt en penna, och sade:

— Med denna min moders penna, skall jag skicka min sista helsning till honom, den enda menniska, jag efter min mors död har älskat. Det är den sista stunden jag ännu kan tillåta mig att tänka på honom, och nu kan jag säga honom, att jag förstår hvad pligt är. Det är min sista gärd åt lifvet, innan jag träder fram till offeraltaret.

Hennes penna ilade nu öfver pappret, hastigt, lätt; hon stannade ej ett ögonblick innan hon tecknat sitt namn under helsningen.

— O, sade hon, må detta vara den sista gången jag nedskrifver det namn, jag ännu bär, men hvilket jag snart skall utbyta emot ett annat afskydt. Dock ... jag eger ej mera qvar ens rättigheten att uttala mig så. Offret får icke knota. — Nu är jag bruten, nu är min stolthet tillintetgjord. — O, Gud, hvarföre skänkte du menniskan kraft, då det endast var för att bryta den?

Sedan hon ännu engång igenomläst brefvet, förseglade hon det.

— Detta är det sista fria steg jag uttager, sade hon. O, Gud, hvad det är lätt att tala om uppoffring, men hvad den är svår att fullborda! — O, Oskar, fortfor hon, i det hon framtog samma porträtt vi sett henne ega redan i Paris. Oskar, låt mig sluta mitt hjerta till ditt, engång, den första, den sista! Låt mina läppar trycka din bild, och må hela min kärlek för dig förseglas i denna kyss, och må den sedan ej vara annat än ett minne! minnet af en herrlig dröm!

Men Lucys lugn var nära att svika henne nu, då afskedsstunden var inne; hon gömde hastigt undan porträttet och skyndade ut ur rummet. En stund sednare finna vi henne i fru Johns rum, der efter vanligheten äfven den gamle Black befann sig. Han hade sett Lucy komma ut ur lordens rum och af hennes utseende anat en del af sanningen. Vid Edvard Glithinghams inträde till den gamle lorden, hade denne med glädjestrålande ansigte underrättat honom, att Lucy nu frivilligt gifvit sitt samtycke. Vid denna underrättelse, hade Anders genast lemnat rummet, begifvit sig upp till sig, hastigt skrifvit några rader, dem han genast afsände. Sedan detta var gjordt, besökte han väninnan, åt hvilken han meddelade hvad som händt. De höllo just på att öfverlägga om hvad de borde företaga sig, då Lucy inträdde.

Hennes upprörda utseende satte dem i förtviflan och då Lucy nedkastade sig på soffan bredvid Jane och gömde sitt hufvud i hennes knän, gråtande som ett barn, visste de gamla intet bättre råd, än att blanda sina tårar med hennes.

Vi lemna dem nu för att uppsöka några af de öfriga personer, hvilka läsaren sett framträda såsom fondmålningar på vår tafla.

XX
NÄR HJERTAT BRISTER

Vi lemnade sist Alice i en förtviflad ställning i den lilla stugan i skogen, gråtande och undrande öfver, hvarför man bortfört henne. Vi omnämnde äfven de bref hon lyckats skrifva, ehuru utan någon påföljd, samt om det förbud gumman gifvit den unga Martha att hafva någon gemenskap med Alice.

Månader hade sålunda förgått, utan att medföra någon förändring i hennes belägenhet. Hon hölls alldeles som en fånge och hade ingen att samtala med, än den unga bondflickan, med hvilken hon någongång i smyg fick utbyta några ord. Våren stod i hela sin prakt, men Alice fick ej njuta af den annat än vid det öppnade fönstret.

En plan hade dock till en viss grad utvecklat sig inom hennes hufvud, nemligen att förmå Martha att rymma med ett bref till lady Starling.

Den gamla qvinnan ingaf ingen annan känsla än rädsla; och Martha var derföre ej svår att öfvertala. Alice bad henne så varmt, och hennes tårar voro så vältaliga, att Martha en vacker dag spårlöst försvann. I början blef gumman orolig, men snart förrådde Alices uttryck, hvilka vittnade om en dämpad glädje, sanningen för henne. Intet stod emellertid att göra; förfölja rymmerskan kunde gumman ej, ty då hade fogeln under tiden kunnat flyga ur buren. Alice räknade emellertid nu dagar och timmar. Hon visste nog, att Marthas färd skulle räcka länge, ty den penningesumma, hennes börs innehöll och hvilken hon gaf flickan, var ganska obetydlig, men hon lofvade henne derjemte en stor ersättning om hon riktigt skulle framkomma.

Vi vilja emellertid förflytta oss några veckor framåt och besöka lady Starling. Hon sitter i en berceau i den vackra trädgården. En bok ligger uppslagen framför henne, men hennes ögon hvila ej derpå. Hon fäller tårar dem hon dock söker dölja för en annan person, som i en hvilstol sitter bredvid henne. Denna bleka, aftärda gestalt, är ingen annan än den unga Alice, som nyligen återkommit till fru Starling.

Befrielsen från ensamhet och fångenskap, hvilken hon hoppats på såsom den största lycka, blef i sjelfva verket den smärtsammaste stöt för hennes hjerta.

Vi vilja i korthet berätta hvad som försiggått. Martha hade efter en mödosam vandring anländt till *** hall, och utan hinder lyckats framkomma och öfverlemna brefvet i fru Starlings händer, ty baroneten fanns då ej på stället. Då ladyn erfor Alices besynnerliga bortförande, uppstod en dunkel misstanke om rätta förhållandet i hennes inre. Hon älskade sin son, men, huru blind hon än var för honom, hade hon dock ofta bekymrats öfver hans grundsatser och uppförande. Hon befarade äfven straxt, att han ej varit fremmande för detta dåd, ehuru hon var långt ifrån att kunna fatta sanningen i hela dess vidd.

Omedelbart efter denna underrättelse, företog hon en resa, för att återföra den så länge fåfängt eftersökta Alice, och efter några dagar lyckades hon deri, ehuru icke utan möda, ty den gamla gumman påstod, att den unga Missen af sina föräldrar blifvit ditsänd för att straffas.

När Alices första glädjeutbrott något lugnat sig, begynnte fru Starling taga reda på alla de förhållanden, som kunde upplysa henne om sanningen. Det var till en början icke lätt att förmå Alice att förråda den hemlighet, som var hennes hjerta så kär, men då dess blad efterhand blefvo allt mera läsliga, stelnade den gamla fruns hjerta af sorg och fasa. Sonens låga handlingssätt framstod i sin fulla dager för den ärliga och rättänkande frun, och hennes sorg var så mycket häftigare, som hon måste erkänna, att hennes eget barn, denne son, hvilken hon med så mycken kärlek uppfostrat, hvilken hon velat rikta med alla skatter ur hennes egen älskande själ, var en föraktlig usling.

Lady Starling var en af dessa rättänkande personer, hvilka aldrig skygga tillbaka för sanningen, huru bitter den än må vara, och hon meddelade Alice den smärtsamma upptäckten, hvilken för detta hjerta skulle blifva sönderslitande — hennes idols trolöshet.

Alice var, såsom man redan kunnat finna, en af dessa finkänsliga naturer, som ombilda sig efter omständigheterna; upprätta, då ett stöd upprätthåller dem, brutna vid beröring af en fläkt. Hon hade lefvat endast af sin barnsliga kärlek till Edvard, allt annat i hennes lif hade varit en bisak, ett intet, som ej fattat rot inom henne. Under inflytelsen af denna känsla, som frisk, ungdomlig utvecklats i hennes hjerta, hade hon lefvat sjungande som en glad fogel; verlden hade tedt sig herrlig och skön för henne. Aldrig hade en misstanke vaknat inom henne, och hela hennes lif berodde på denna tro. Hade hon älskat en dygdig, rättskaffens man, och af honom älskats tillbaka, skulle hon liksom det mjuka vaxet låtit ombilda sig under hans hand, men nu var det annorlunda. Sedan hennes kärlek engång sammanstörtat, måste hon sjelf dragas med i dess fall. Den förändring, den oväntade upptäckten af Edvards trolöshet verkade på henne, var densamma, som inträffar med den friska, sköna rosen, då dess stam brytes: rosen dör, förvissnar. Det var icke utan strid hon dukade under; hon försökte att kämpa, men hennes pulsslag blefvo allt svagare och hennes hjerta stelnade bort.

Fru Starling förskräcktes i början af det förkrossande intryck sanningen gjort på den svaga varelsen, men hon invaggade sig dock i den förhoppning, att Alice, sedan den första smärtan vore förbi, skulle återvinna helsa och krafter. Hon insåg nödvändigheten att handla, att förmå sonen att söka försona sitt brott, och ehuru hon aldrig förr tänkt sig möjligheten af en förening emellan Edvard och Alice, ville hon nu gerna, att den skulle försiggå, sedan den för honom blifvit en pligt.

Lady Starling kunde ej nu lemna Alice ensam i ett så förfärligt tillstånd, ty det var smärtsamt att se den unga, till utseendet nästan liflösa flickan, hvars ögon afspeglade grafvens intet, hvars kinder ej vittnade om en gnista lifsvärme, och hvars brutna kropp ej mera kunde lyda den brutna viljan.

Vi återfunno vid början af detta kapitel fru Starling i en berceau, och bredvid henne, halfliggande i en hvilstol, Alice, med ögonen tillslutna. En tung och häftig andedrägt samt då och då en maktlös rörelse med handen voro de enda tecken, som ännu vittnade om, att hon lefde.

Lady Starling kunde vid blotta tanken på allt detta ej återhålla sina tårar; det rådde ett kaos inom henne; hon hade tusen gånger tänkt skrifva till sin son, men ett något, hon visste ej hvad, återhöll henne derifrån. Hon ville hellre se honom, tala till hans goda känslor, väcka dem, som endast slumrade, såsom hon i sin moderliga kärlek ännu hoppades. Med ens hördes rullandet af en vagn, som tycktes köra in på gården.

Fru Starling återhöll sin andedrägt, och en dödlig blekhet betäckte hennes kinder. I detsamma slog Alice upp sitt öga och stirrade vildt omkring sig; en hög rodnad öfverhöljde hennes bleka anlete och hon uppgaf ett hjertskärande skri, mera högljudt än man från denna svaga varelse kunnat vänta.

— O, mylady, fräls mig från hans åsyn! Nåd, nåd, mylady! ropade hon, och derpå sjönk hon åter blek tillbaka uti stolen, efter ett vanmäktigt försök att resa sig upp. Hon låg liflös, med hufvudet lutadt åt sidan och med händerna sammanknäppta liksom till bön.

Lady Starling hade vid Alices första ord ilat till henne och hon försökte nu att återkalla henne till lif.

I detsamma framträdde en betjent och anmälde, att miss Brown, Alices moster, hade anländt. Så mycket fru Starling än önskat att se sin son, var det dock en lättnad för henne, då hon hörde, att det ej var han som kommit. Hon lät bedja miss Brown stiga in i salen och sysselsatte sig emellertid med att återkalla Alice till medvetande. Flickan förflyttades derpå in i sitt eget rum, der hon lades på sin bädd och lemnades under tillsyn af en af husets trogna tjenarinnor.

XXI
NÄR HJERTAT HAR BRUSTIT

Fru Starling begaf sig nu till sin gäst, men innan hon inträdde i rummet der denna befann sig, stannade hon ett ögonblick. Hon måste öfvertänka hvad hon borde säga miss Brown, hvars pratsjuka var henne välbekant. Men huru skulle hon, den brottsliges moder, förklara orsaken till Alices sjukdom?

Vid hennes inträde, neg miss Brown flere gånger mycket djupt. Hon var sig fullkomligt lik, sådan vi sist sågo henne på ångbåten, på återfärden från Amerika, dit hon rest för att lyfta ett arf. Lady Starling intog sin vanliga plats och bad den gamla missen sätta sig.

— Jag får först så hjertligt gratulera, yttrade denna, ty jag har hört, att herr baroneten fått sig en så vacker och rik fästmö. Men huru mår min snälla Alice, som mylady varit så god emot? Har hon varit snäll och lydig, det kära barnet? Gud signe henne!

— Hon är för det närvarande sjuk, svarade lady Starling, med en lätt darrning i rösten.

— Sjuk? Herre Gud, hvad det var ledsamt! Är hon mycket sjuk? har hon gifvit mylady mycket besvär? Och flickan som var så frisk! Ja, det är så med den ungdomen, de äro alla sjuka nu för tiden; jag, som trodde, att Alice hade en så stark helsa. Hon var visst ett klent barn, då hennes mor, min salig syster, dog. Hon förstod Guds ord, hon, ehuru ej så strängt som man borde, men hon dog ändock i frid med Gud och menniskor, och det lilla barnet, ja, det var så klent och skrek så ofta; om nätterna hade jag mången gång ingen ro för det. Men Gud gifve barnet sin nåd, ty hon blef ändå en bra flicka, så mjuk om hjertat; och så lärde jag henne Guds ord, så att hon genast kunde svara, då jag frågade henne något kapitel eller någon vers ifrån evangelierna eller psalmerna. Men huru mår mylady sjelf? Mylady är alltid så rask, men litet blek bara. Ja, ja, ålderdomen är en besvärlig sak, den kommer utan att man ens tänker derpå. Men lyckligt är det, då man har mera tid här på jorden för att läsa och begrunda evighetens herrliga löften och bilder!

Lady Starling kände af gammalt miss Browns ohejdbara tunga, men ehuru hennes pratsamhet under sådana förhållanden som de nuvarande var pinsam för henne, gaf den henne åtminstone tid att öfverväga huru hon borde lägga sina ord vid det svåra meddelande, som förestod henne.

— Miss Brown, sade hon, då en paus, förorsakad af en suck, lemnade henne tillfälle dertill; Alice är mera allvarsamt sjuk än jag i början trodde. Det stackars barnet har en stor sorg, och det smärtar mig djupt.

— En sorg! utbrast miss Brown och slog händerna tillsammans. En sorg, då mylady varit så utomordentligt god emot henne? Hvad skulle kunna fattas henne? Ack dessa barn, alltid otacksamma!

— Ni har intet att förebrå henne, miss Brown; hon är ej otacksam, hon är olycklig.

— Olycklig? Huru skulle jag ej förebrå henne det, då mylady endast varit alltför god emot henne! Ja, så är det; vår tids ungdom är så besynnerlig! Det är alldeles som med en ung lady, jag såg på resan, då jag kom från Amerika. Jag var mycket intresserad af henne; hon såg så hygglig ut och tycktes förstå Guds ord; men det var ej den rätta gudsfruktan, det. Jag trodde det först, men den Onde antar också ibland en sådan skepnad. Jag ville emellertid veta mera om henne, ty jag trodde, att hon var en bra flicka, men jag kom till min gamla erfarenhet. Ungdomen är alltid missnöjd nuförtiden. Den unga lady ... lady ... nej, nu har jag glömt hennes namn igen, men hon kallades alltid lady Lucy ... men här står jag och pratar om allt möjligt, och mylady blir säkert otålig ...

— Nej, nej! fortsätt, sade Lady Starling, som just börjat bli uppmärksam, ty det föll henne in, att det möjligen kunde vara fråga om Lucy Suffridge.

— Ja, hvad sade jag nu? Jo, jag talade om den unga lady Lucy, som var förlofvad med en hygglig ung man, en rik lord, sades det; hon rymde från sin far, reste utan vidare till Paris, och blef sedan genom polisen tvungen att komma hem, och nu vill hon ändå ej gifta sig med den unga lorden, som skall vara så vacker, efter hvad man säger. Allt detta har jag hört genom min brorson, som har en fästmö på slottet, hos den unga ladyns fader. Ja, så litet kan man lita på utseendet! — Ack, min Gud, men törs jag fråga när mylady får sin vackra svärdotter hit? Ack, hvad det för ett modershjerta måste kännas ljuft! Och sedan när de små pysslingarne komma i huset! — Jag har aldrig velat gifta mig, men min gamla moder sade, att man alltid älskar sina barnabarn mera än sina egna.

Under hela den sednare delen af detta ordflöde hade lady Starling sett tankfull ut och i stället att svara, frågade hon:

— Hvad heter det ställe, der er brorsons fästmö bor?

— Ack, min Gud! om jag det mindes! Känner mylady den unga ladyn? — Ack, nej! det är omöjligt! — Det heter ... jo, något på Abbey var det ... der lär förut ha varit ett kloster.

— Tack, miss Brown, sade lady Starling. Men nu får ni ursäkta, att jag lemnar er, ty jag måste upp och se huru det är med Alice. Ni kan ännu ej få se henne, men kanske sednare. — Med dessa ord gick lady Starling hastigt ur rummet, lemnande miss Brown helt förbluffad öfver hennes plötsliga bortgång.

Då lady Starling gick uppför trappan, möttes hon af Alices vårdarinna, som helt darrande skyndade emot henne och ropade:

— Skynda, skynda mylady! jag tror visst, att miss Alice håller på att dö!

Vid dessa ord sprang lady Starling, utan afseende på sin ålderdom, till Alices rum, der den unga flickan, med öppna och mot höjden stirrande ögon, med svårighet tycktes draga efter andan; det syntes vara dödskampen.

— Fort, rid efter läkaren! tag tvenne hästar, att han må kunna komma med den ena! Baronetens bästa ridhästar! Giggen efter pastorn! befallte lady Starling.

— Baroneten! — baroneten! hviskade den sjuka, hvilken dessa ord tycktes ha återväckt till ett slags medvetande. — Ack, ja, han kommer, ja, Edvard, du kommer snart och då få vi yppa allt för din mor! — Dessa afbrutna ord voro knappt hörbara och nu tillslöt den sjuka åter sina ögon och försjönk i en dvala.

Lady Starling fattade hennes hand, och på knä bredvid henne bad hon ur hjertats innersta djup för den arma själen, som tycktes utkämpa en strid emellan den förfärliga verkligheten och den måhända efterlängtade glömskan af all jordisk sorg.

Nu återkom tjenarinnan.

— Kalla på miss Brown, men bed henne vara tyst och gå sakta.

Den sjuka spratt plötsligt till och uppgaf ett hjertslitande skri. — O, nej, fräls mig ifrån att se honom! Jag vill minnas den jag älskade, ej återse den trolöse! — Mylady, tack för allt! Bed för det arma barn, ni varit så god emot, bed att det må få dö i Guds armar! och hon tryckte härvid lady Starlings hand emot sina läppar.

— Alice, jag skall träffa honom; om han älskar dig, skall jag välsigna er!

— Om han ... också sade, att han ännu älskar ... skulle jag ... ej tro ... det är ... försent. — Det sista ordet dog nästan ohörbart på hennes läppar; hon slöt sina händer tillsammans och lyfte ögonen emot en Kristusbild, som hängde på väggen. Efter en stund, sedan miss Brown äfven inträdt och knäböjt vid sängen, hördes Alice åter tala:

— Jag förlåter honom ... min sista bön skall vara för den, som gjort mig den största smärta!

När några timmar sednare inträffade presten och läkaren; de kommo för sent, ty Alices ande hade flytt till det land, der ro är gifven de sörjande själar.

XXII
FÖRSONING UTAN OFFER

Sedan Lucy hos sina gamla vänner gifvit ett fritt lopp åt sin häftiga sinnesrörelse, steg hon plötsligt upp.

— Nu är det ej mer tid att hängifva sig åt förtviflan, sade hon. Intet återstår mera att göra. Jag har behof af mod, och tårar borttaga modet.

— Mylady, sade Black, det är ej tid för tårar, det är sannt, utan för handling. Ni får ej samtycka till detta giftermål! Nu är det min tur att handla. Stadna här, jag går att tala med mylord.

— Nej, Black, jag har redan lofvat, och jag återtager ej mitt gifna ord. Det återstår mig blott att upprepa mitt löfte för baroneten. — Mina vänner, borttagen ej mitt mod, det ber jag er! Jag kom för att än engång tacka er, och när mitt hjerta blir alltför fullt, hvilket väl ofta ännu kommer att ske, får jag ju den trösten att i edra hjertan utgjuta öfvermåttet af min känsla. Black, en tjenst begär jag af dig: i gröna kammaren på mitt skrifbord finnes ett bref, tag det och sänd af det! Farväl, bedjen för mig!

Lucy gick med långsamma, tunga steg nedför trappan. I midten af densamma stannade hon plötsligt, lutade sig mot väggen och förblef en stund orörlig, med handen hårdt pressad emot hjertat.

— Ack, hvad jag ändock är svag! sade hon. Det är bäst att göra striden kort, och nu nästan sprang hon till sin faders rum.

Hon erfor dock ännu en stund af svaghet, då hon satte handen på låset, men det var den sista, och hon nalkades fadrens säng, utan att ens kasta en blick på Glithingham, som satt der bredvid.

Lord Suffridge låg med ögonen tillslutna; ett förnöjdt leende lekte på hans läppar och han märkte ej i första ögonblicket sin dotters ankomst. Hon närmade sig honom och stod en stund orörlig. Rummets belysning smärtade hennes förgråtna ögon och hon skyddade dem med handen. Edvard var orolig och hostade, för att väcka de närvarandes uppmärksamhet. Nu slog lorden upp sina ögon och då han varsnade sin dotter, satte han sig upp i sängen och fattade hennes hand. Han gjorde tillika ett tecken åt Glithingham att närma sig. Efter en stunds besinnande sade han:

— Baronet Edvard Glithingham, ni har anhållit om min dotters hand, och då hon samtyckt och denna förening skänker mig en stor glädje, vill jag förena edra händer till en trolofning.

— Men jag sätter mig deremot! hördes plötsligt ifrån dörren en röst, som icke tillhörde någon annan än Lady Starling.

Vid ljudet af denna stämma, ryggade Edvard några steg tillbaka och stödde sig blek och darrande mot väggen.

Lucy, som ej kände den inträdande, anade dock uti henne ett tröstens budskap, sändt till hennes hjelp, men lorden som i första ögonblicket förstummats och släppt sin dotters hand, utbrast med thordönsstämma:

— Hvem är det, som djerfves höja sin röst emot min vilja?

— Jag, baronet Glithinghams moder!

Vid dessa ord begynnte lordens hela kropp skälfva; hans tänder slogo så våldsamt mot hvarandra, att Lucy med outsäglig bäfvan gjorde ett steg emot fadrens säng; hon fruktade följderna af detta uppträde. Plötsligt betäckte han sina ögon med båda händerna, med det förfärade utseendet af ett barn, som tror sig se ett spöke.

— Jane Starling! utropade han med skärande röst; ni kommer för att af mig återfordra det blod jag är er skyldig. Jag vill gifva er min dotter, men ni fordrar mer? Ha, Lucy, gif mig knifven, som du tog ifrån mig! Det är samma knif ... stöt mig i sidan här ... här ..., så blir ni hämnad! Edvard Starlings blod ropar efter hämd!

Dessa ord, dem lorden utropade i full feberyrsel, kommo blodet att stelna både i den gamla fruns och i Lucys ådror; Edvard åter stod fortfarande orörlig på samma ställe, blek som en brottsling.

— Min far yrar; det händer honom ofta, sade Lucy till Lady Starling, jag nödgas tillkalla hjelp.

— Behöfs icke, fröken Lucy, jag är här ... sade Black, hvilken alltsedan lady Starlings inträde stått vid dörren. Jag känner till detta af gammalt och tror mig nu förstå alltihop.

— Hvad då, Black?

— Gå, fröken lilla, jag måste en stund vara ensam med lorden och mylady.

— Nej, Black, min gamle vän, jag går ej bort. Jag fruktar icke att höra hvad helst det må vara.

— Jag vet det nog, men det ges saker, dem Black icke vill omtala för lordens dotter, men hvilka han måste meddela åt denna lady. Gå, lilla fröken, ni får snart komma tillbaka. Er, mylady, ber jag, att ni måtte anmoda baroneten att lemna detta rum.

— Baron Glithingham, sade lady Starling, fästande på sonen en genomträngande blick, lemna oss. Derpå tillade hon hviskande: — Alice dog i förrgår i mina armar.

Edvard sammanknöt trotsigt sina händer och lemnade rummet med stora steg, utan att möta modrens blick.

När Black blifvit ensam med lady Starling och den gamle lorden, som låg medvetslös med tillslutna ögon, sade han:

— Mylady, jag önskade veta om er man hette Edvard och huru han dog?

— Äfven jag, mister Black, börjar nu förstå allt! sade lady Starling, och under det hon betraktade den sjuke lorden, hennes mans mördare, begynnte tårarne långsamt rinna nedför hennes kinder. — Store Gud, huru underbart! efter så många år upptäckes då det botten, hvarpå mina sorgers tråd varit nystad!

— Mylady, sade Black, det är nu tjugo år sedan jag först fick veta, att en hemlighet tyngde på detta hjerta, och först nu är allt klart för mig. Tjugo års ånger och qval, äro de icke nog för att ur ert hjerta utplåna allt hat emot honom, den arma, svaga själen, som dukat under för bördan af sitt brott?

I stället för svar, gick lady Starling till sängen och nedföll på sina knän; man såg, att hon bad ur hjertats djup. Ibland ilade hennes blickar från höjden, der hon sökte den, till hvilken bönen uppsändes, ned till den, för hvilken hon bad. Ingen annan känsla än ett djupt medlidande stod att läsa i den blick, hvilken hon fästade på mannen, som förstört hela hennes jordiska sällhet. Hon fattade lordens hand, som vid denna rörelse tycktes återvakna till medvetande. Han såg sig omkring, och stirrande emot rummets aflägsnaste hörn, utbrast han med ens:

— Der är hon, dödens svarta engel! Hon vill föra mig till afgrundens lågor, till mina likars hem.

— Nej, Robert Suffridge, det är ej dit hon vill föra dig; hon vill blott påminna dig om försoningens stund som nalkas. Än är det tid!

— Försoning, försoning! o nej! den har halkat undan mig! jag är evigt fördömd!

Allt mera förskräckta blefvo hans blickar, ögonen antogo en genomskinligt glasaktig färg; de uttryckte en oblandad förskräckelse, och fasa för döden.

— Lord Suffridge, det finnes en annan jordisk försoning än den ni uttänkt, och den kommer jag nu för att erbjuda er.

— Hvem är du? hvad vill du mig? hvilken försoning skulle det ännu gifvas för mig?

— Jane Starling, Edvard Starlings hustru bjuder er förlåtelse och frid. Med den kan ni träda inför det högsta Väsendets thron, för att hos Honom söka Hans nåd och er själs salighet.

Dessa ord uttalade Lady Starling med hög stämma och med eftertryck på hvarje ord. Ännu genomilades lorden af en häftig skälfning, ännu stirrade han en stund på henne, men snart blef hans blick allt mera lugn och mild. Han tog sig om hufvudet liksom för att reda sina tankar och hviskade halfhögt:

— Är det väl möjligt?

Plötsligt reste han sig upp i sängen, fattade lady Starlings hand, tryckte den häftigt emot sitt hjerta och brast ut i en konvulsivisk gråt.

Då detta utbrott lugnats, sade han, med lady Starlings hand allt ännu sluten i sin:

— Känner ni, o känner ni hvad ni gjort? Tack, o tack! Stormen derinne börjar lugna sig, hela lifvets våldsamma storm! och han nedföll utmattad på dynan, hans andedrägt blef hastigare, men ansigtet bibehöll sitt fridfulla uttryck.

— Lucy, Lucy, mitt barn! ropade han med ens. Jag vill se henne!

Då hon inträdde, tryckte han henne hårdt mot sitt hjerta.

— Mitt arma barn, kan du förlåta din dåraktige fader! Var fri! Var lycklig!

Lord Suffridge var utmattad, hans ögon slötos och han låg orörlig. Flere timmar förgingo sålunda; ett storartadt arbete syntes försiggå inom honom, ty detta ansigte, hvilket under så många år burit prägeln af förtviflan, blef efterhand allt mera förklaradt af ett inre sken. Med ens förde han häftigt handen till sitt hjerta.

— O, hvad det är skönt! sade han, lifvet slocknar, hvilan nalkas. O, Gud, om du är rättvis, så är du ock nådig! Låt mig få skåda din herrlighet, låt mig blifva delaktig af en gnista af din godhet! — Efter en stunds hvila öppnade han åter sina ögon, betraktade stilla lady Starling och sade: — Engel, sänd utaf Gud! Jag känner att jag på andra sidan grafven skall kunna möta din make, ty min skuld är mig tillgifven. Farväl, mina vänner!

Ännu några andetag och den stolte lord Suffridge hade afsomnat. Det lif, så fullt af strider, var slutadt, slutadt i frid med Gud och menniskor.

———

Dagen efter lord Suffridges död lemnade lady Starling Abbey-Hall, åtföljd af sin son. För att ej mera behöfva återkomma till denne usling, må vi här säga, att han i Londonlifvets hvirfvel försökte att nedtysta sitt samvetes röst. Kanske lyckades han ej bättre än lord Suffridge i sina unga dagar hade gjort det, och måhända skall Alices bild en dag träda för honom för att förebrå äfven honom ett mord.

Men återvändom till Lucy. Begrafningen hade försiggått och två veckor hade förflutit sedan lordens död, då Black en dag närmade sig den unga flickan, som satt ensam i den stora salen, försjunken i tankar.

— Jag har ännu icke afsändt det der brefvet, sade han och bakom hans allvarliga hållning kunde man märka ett fördoldt skämt.

Vid dessa ord spratt Lucy till. Hon sörjde visserligen sin fader, men just då Black tilltalade henne, hade Oskars bild försväfvat hennes tankar.

— Hvilket bref? Ah! Tack, min goda Black, det var rätt bra. Jag skall skrifva ett annat.

— Det behöfver ej skickas långt, mylady, bara två mil.

— Huru? hvad menar du?

— Baron Oskar Lejonstjerna befinner sig på Sidney-Ham, der han för två år sedan tillbragte sommaren.

— Huru vet du det?

— Jag vet det, mylady; det är ju nog, det.