Fältmarskalken Lennart Torstenson hade, bruten af gikt och fälttjenst, återvändt till Sverige i Oktober 1646 för att söka hvila och lugn. Utan att vara partiman, ansågs han tillhöra anhängarne af drottningens själfstyrelse, hvilket i hennes ögon icke förminskade hans lysande krigsära. Han stod i hög gunst och övferhopades, enligt Kristinas vana, med vedermälen däraf; upphöjdes på samma dag till friherre och grefve, fick gods och äreställen mer än han själf fann förenligt med behofvet af hvila. Vid hofvet hade han och hans grefvinna blifvit mottagna på det mest lysande sätt, och emedan han kvarstannade i Stockholm för att i rådet motväga rikskanslerns öfvermakt, kallades han ofta till slottet för enskilda förtroliga öfverläggningar om rikets angelägenheter.

Underhandlingarna i Osnabrück mellan kejsaren, Sverige och Frankrike hade kommit så långt, att enda hindret för freden numera tycktes vara Sveriges anspråk på landvinning i Tyskland som krigsskadestånd. Detta hinder satt hårdt; de svenske underhandlarne, Johan Oxenstjerna, som vidhöll rikskanslerns fordringar, och Adler Salvius, som brefväxlade med drottningen, lågo i hemlig fejd med hvarandra. Franska sändebudet Chanut, ett smidigt verktyg för Mazarins statskonst, hade vunnit drottningens öra och gjorde allt för att nedpruta Sveriges fordringar. På dessa sköra trådar, insnärjda i ränker af alla slag, hängde Europas fred och folkens öde.

En dag i början af 1647 hade drottningen åter kallat till sig grefve Torstenson för att hos honom söka ett nytt stöd mot den alltför öfvermäktige rikskanslern. Hon hade låtit honom framlägga en karta öfver härarnas ställning i Tyskland under Wrangel och Königsmark, frågat om utsikterna för årets fälttåg och beklagat sig öfver Oxenstjernornas omåttliga anspråk, hvilka fördröjde freden. Sverige, anmärkte hon, underhandlade med Bajern om stillestånd; kejsaren erbjöd enskild fred. Hon visste väl hvad där vore att bygga på kejsar Ferdinands anbud; men en sådan konjunktur borde man ej låta fara. Hvarför så envist fordra Hinter-Pommern, som skulle göra Brandenburg till Sveriges fiende? Hvarför hålla på dessa tjugu millioner i krigsskadestånd, som Sverige begärt och som Tyskland ej kunde betala i dess nuvarande utblottade tillstånd? Hon, Kristina, var ingen köpman, som sålde fred för penningar. Sverige hade fått byte nog och skulle få landvinning därtill. Skulle det ännu fordra betaldt för sin ära?

Hon blef varm vid dessa ord. Folkens välfärd, som berodde af freden, syntes henne vara ett högre mål än tillfällig vinst. Likasom hon icke ville tillintetgöra Danmark, emedan hon i dess fall såg ett oersättligt tomrum i de nordiska folkens framtida solidaritet, ville hon ej drifva kejsaren till det yttersta för att ej i framtiden omöjliggöra hvarje förbund. Denna Kristinas framsynthet har ej blifvit fullt uppskattad, men framstår tydligare, om man jämför hennes statskonst med efterträdarnes, tionde och tolfte Carls. Historien har hakat sig fast vid Kristinas personliga motiver; icke med orätt, men man skulle ej glömma, att äfven i hennes själfviskhet låg någonting storartadt: det att vilja själf vara allt, tänka allt, kunna allt och — slösa allt.

Torstenson hade med sin vanliga försiktighet varnat för ett förhastadt eftergifvande af Sveriges fordringar, när drottningen begynte tala om fiendskapen mellan rikets två fredsunderhandlare i Osnabrück, Johan Oxenstjerna, som representerade sin fader rikskanslern, och Adler Salvius, som mottog hemliga, ej sällan motsatta instruktioner från Kristina själf. Här kom en ömtålig sträng i dallring; här framträdde åter det djupaste, mest skorrande, men ännu fördolda missljud, som genomgick Kristinas regering. Denne Axel Oxenstjerna, denne undersåte, som ville styra riket med eller mot sin drottnings vilja, denne redan förut alltför mäktige magnat, som hon för föga mer än ett år sedan upphöjt i grefligt stånd och öfverhopat med gods och ärebetygelser, hvad åsyftade han med sina högt drifna fordringar, som fördröjde freden? Hon trodde sig genomskåda honom och dolde ej sina misstankar. Rikskanslern ville kriget, emedan det tillförde adeln makt, ära och rikedomar; han fördröjde freden, emedan han icke ville låta sin drottning och svenska folket komma till en besinning, ett lugn, som vore en fara för högadelns öfvermakt. Sveriges aristokrati hade skelat förut på Polen, där adeln betydde allt, konung och folk intet. Nu skelade samme herrar på England, där konungamakten nedsjunkit till en skugga. Polen var redan en republik, England skulle snart blifva det. Hvarför skulle ej Sverige följa så frestande föredömen?

— Har ni glömt, min grefve — fortsatte drottningen, utom sig vid tanken på sin svaghet att några dagar förut hafva utbrustit i tårar vid rådets sammanträde — har ni glömt, att våra svenske lorder nu också börjat predika om trosfrågorna i kapp med de engelske?

— Det har jag ej kunnat förmärka, svarade Torstenson lugnt.

— Var ni inte i rådet i torsdags? Minns ni inte, huru rikskanslern företog sig att mästra Johannes Matthiæ för hans Idea boni ordinis in ecclesia Christi?

— Jag har hört, att prästerskapet funnit något anstöteligt i denna idean. Undskyll, nådig fröken, att jag aldrig blandar mig i tvister om tron.

— Ni? Det tror jag. Men hvarje stor eller liten rådsherre menar sig nu vara mera förfaren i sådana spörsmål, än rikets biskopar. Johannes Matthiæ utlägger, att Calvins anhängare äro hardt när så goda kristna som vi och att hvad där skiljer oss är mera ordalag än ordaförstånd. När jag dristar mig intet finna något förgripeligt i bispens bok, svarar mig rikskanslern, att jag det intet förstår och att jag bringar ofärd i riket. Där jag nu hade tid, skulle jag bevisa honom med skriftens språk, att biskop Johannes intet far vill, ändock trätosamme präster och inbilske rådsherrar bruka munnen om sådant. Hade jag en, som kunde det sätta på papper, ville jag gifva en gård därför. Men ingen klerk törs därmed befatta sig, när prästerskapet står så hårdt emot, och mina skrifvare gapa på slikt som son på väderkvarnen.

— Ja, här är mycket tal nu för tiden om biskop Johannes’ Idea, svarade Torstenson. Min hustru ville nyligen veta huru därmed hängde samman, och då lade en ung person i mitt hus denna bokens oförgripliga mening så tydeligt fram, att jag intet vet hvad ärkebiskop Lenæus kunnat invända däremot.

— Var det eder huspredikant, må han ej tänka på pastorat i Sveriges rike, om ej törhända i Strengnäs stift; men där sitter biskop Johannes själf inte säker vid styret.

— Min huspredikant är för god klerk för att stöta sig med det högvördiga ståndet. Idea försvarades af en annan, som intet är rädder. Nådig fröken tör känna jungfru Ryning.

— Hvad? Hagar Ryning? Hagar Ring? Henne tror jag om hvad som helst. Hon bevisade mig solklart, att calvinisterne fara betänkligt ville; hon skall lika solklart bevisa, att de äro pelare för den rätta tron. Jag visste inte, att grefven bevärdigat denna unga person med någon uppmärksamhet.

— Hon följde för två år sedan min hustru i fält och har varit henne till stort bistånd i fältlifvets trångmål. Klart hufvud, aldrig rådlös, aldrig försagd.

— Grefven blir vältalig. Jag trodde ej, att den lilla trasungen, som jag upptog från landsvägen, skulle vinna så höga vitsord. Godt hufvud, åja, men egensinnig, fallen för hugskott ... Skicka henne till mig: jag vill se, om jag ännu kan använda henne. Vet ni väl, grefve, att jag gjorde tösen till adelig jungfru för att förarga fru Beata Oxenstjerna? Det var gudomligt! Grefven skulle hafva sett den dryga släkten, när de nödgades sällskapa med judeafkomman vid mitt hof.

— Nådig fröken undskyller, om jag inte haft tid att rannsaka släktregister. Det vill synas, som skulle jungfru Ryning hafva hittat förnäma anförvanter i Tyskland. Hon har med min lejd gjort resor till Wittenberg, Regensburg och Wien. Där tima stundom förunderliga ting i ett stort krig. Min hustru förtäljer om en förvantskap med grefliga ätten Götz.

— Hvad? Fältmarskalken Götz! Tysklands mordängel! Det fattades ännu. Skicka hit flickan; biskop Johannes är räddad! Jag tackar eder, grefve Torstenson, för en bepröfvad fältherres råd i stora ting och i små. Tro mig, en kejsare är stundom lättare besegrad, än en rikskansler. Jag vill öfverlägga när det skall visa sig hvem af oss två styr Sveriges rike och utbeder mig än vidare med all kunglig ynnest edra trofasta råd.

*

Samma dag klockan fyra på eftermiddagen anmäldes jungfru Hagar Ryning i drottningens studerkammare.

Det var nu tre och ett halft år, sedan stjärnornas så olika lottade, men engång så nära förbundna gunstlingar stått ansikte mot ansikte med hvarandra. Hagars hälsning var icke mindre vördnadsfull, men mera ceremoniös än förr; herskarinnans blick mera kall och genomträngande. Båda mätte hvarandras mått; båda förstodo, att de vuxit invärtes sedan sitt förra möte i brytningens ögonblick. Skulle de denna gång mötas i vänskap eller i hemlig fiendskap? Detta berodde på tjenarinnan. Hon måste böja sig, drottningen kunde det icke. Hon erhöll tillåtelse att vara något, endast hennes drottning förblef allt. Kristina älskade och beundrade intelligensen, med villkor att den ej ställde henne i skuggan.

Hon räckte sin hand åt Hagar att kyssa. Kyssen var lika kall som underdånig.

— Jag har kallat dig för en teologisk tvistefråga, började drottningen, utan att slösa ett ord på det förflutna eller en fråga om det närvarande. — Du hade engång studerat stridsskrifterna för och emot Calvins läror?

— Jag hade tillfälligtvis gjort bekantskap med dem; men mycket torde nu vara glömdt.

— Å, du glömmer ingenting, du. — Och en flyktig solblink af den forna vänskapen lyste i Kristinas uttrycksfulla ögon. — Det är sant, du bevisade mig då, att Calvin for vilse. Kan du nu bevisa mig, att hans villfarande läror endast bero på ordtolkningar och att han i alla fundamenter öfverensstämmer med Luther?

— Hela teologin beror på ordtolkningar. Jag har läst Idea boni ordinis in ecclesia Christi, och äfven denna bok hänger på ordtolkningar.

— Du tör hafva rätt. Men nu behöfver jag en sådan tolkning af boken Idea, att densamma befinnes intet strida mot vår kyrkas tro. Kan du sätta mig detta på papper?

— Om nådig fröken befaller, vill jag försöka’t. Men mot en tolkning ställes en annan.

— Kan du inte rentvå boken tillfylles ur kyrkofäderne?

— Man kan bevisa allting ur kyrkofäderne, likasom man kan bevisa allting ur bibeln.

— Hvad? Djärfs du förneka Skriftens auktoritet?

— Förlåt, nådig fröken, jag menar dess tolkning. Värdigas ihågkomma det ordet doxa!

Kristina utbrast i en ohejdad munterhet. Detta bekanta ord hade brutit isen.

— Doxa du! Hvar har du lärt dig en så slipad teologi, att du kan bevisa hvad du behagar med tolkningar? Du måste flitigt hafva gått i jesuiternes skola, efter jag hör, att du varit i Wien. Godt; du får absolution, med villkor att du använder din konst nyttigt. Här är boken Idea. Sätt dig nu här och bevisa mig, att detta stället ... och detta ... och detta, som vår superintendent i Kalmar så illa utmålar, är allt till punkt och pricka fullkomligt renlärigt.

Hagar satte sig och bevisade så ovedersägligt, som någon teolog kunde önska, att detta ... och detta ... och detta var alldeles likalydande med kyrkofädernes och Luthers egen tolkning af dithörande skriftställen. Kristina kunde icke dölja sin öfverraskning. Dessa svårlösta skriftgåtor, som hon själf så förgäfves bemödat sig att tillfredsställande förklara, de voro ju så enkla, att ett barn kunde begripa dem. Hela denna harmsna strid med rikskanslern och rådet, hvilken kostat henne tårar af förödmjukelse, huru onyttig var icke den och huru klar Idéernas oskuld!

— Hagar Ryning — inföll Kristina skrattande, när de slutat sin studie — jag utnämner dig till Sveriges ärkebiskop i survivance efter Lenæus.

— Jag tackar underdånigst för en så stor ära — svarade Hagar med en djup nigning — men beder att i sådan oförmodad höghet få behålla min kjol under kåpan.

— Nej, om kjolen är obekväm för en drottning, är hon sidvördig för en biskop. Blif karl, Hagar; du är icke bortbytt, du. Jag förblifver i alla fall kyrkans öfverhufvud, alltså ditt, och brukar dig i min rådkammare. Min Gud, det är så länge sedan jag kunnat tala fritt med andra än krigsfolket. Med desse trångbröstade präster och baksluge statsmän måste jag tala knappnålar eller hyckla. Kvinnorna ... fråga dem hvad brabantska spetsar kosta alnen! Hagar ... jag bjuder dig inte att bo i slottet, du duger inte till hofjungfru, du är för spansk; men om jag stundom kallar dig, som i dag, vill du vara mig trogen? Du är mitt verk. Vill du göra mig heder?

I stället för svar kysste den forna hofjungfrun, kanske något varmare än första gången, sin drottnings hand. Hvad skulle hon svara? Hon kunde ju ej för andra gången bortskänka sig själf.

— Godt — fortfor Kristina åter med höghetsblicken — svara mig inte! Det är bättre att tiga än ljuga. Var mig trogen utan ett löfte. Jag kan umbära dig; det finnes intet, som ej jag kan umbära. Inte glömmer jag hvem jag är och hvem du är. Minns detta, och var mig sedan tillgifven, om du kan ... Ah, jag påminner mig, du är förlofvad med unge Kurck; du vill nedlåta dig under en mans välde. Vet du väl, att han skall blifva din herre mycket mer än jag är din drottning?

— Gustaf Kurck är borta i kriget, svarade Hagar likgiltigt. Det sägs, att han ingått en annan förbindelse; jag sörjer icke däröfver. Men det skulle göra mig ondt, om nådig fröken ansåge mig otacksam för all stor godhet och nåd, som förunnats mig nu och tillförene. Värdigas tro min försäkran, att jag aldrig glömmer hvem min nådiga drottning är och — tillade hon sakta — hvem jag är.

Kristina betraktade henne forskande.

— Fraser! utropade hon, halft harmset, halft skämtande. — Vill du inte säga mig rent ut, att du är mig trogen, så var det inte, eller var det ändå! Jag har nog af talesätt. Är jag en lejoninna, så är du en örnunge. Hvarför flaxa med vingarna? Hvad är det man berättar mig om dina nya anförvanter i Tyskland? Minns du hvilket omak jag gjorde mig att söka åt dig en far, ett namn, ett fäste i världen? Jag tänker du kunde, till lön för min möda, säga mig, om du hittat en far i månen.

— Nådig fröken har mottagit rapporter om lysande segrar och på samma gång om stora förluster. Jag har mottagit liknande budskap med samma glädje och samma bedröfvelse. Vid Jankowitz erfor jag bikten af en döende papist, Feldmann. Det var han som en vinternatt öfvergaf min mor hjälplös i drifvan. Han var stallmästare hos fältmarskalken grefve Götz, som fann sin död för en svensk kula vid Jankowitz. Denne grefve Götz var i sitt första gifte lagligen vigd i Wittenberg med min moder Ruth Zevi, hvilken, ehuru född judinna, säges i vigselattesten hafva varit döpt före giftermålet. Jag äger denna attest och har, på grund däraf, sökt i Wien göra min och min broders rättigheter gällande. Men grefve Götz har efter min mors död ingått nytt gifte med grefvinnan Apollonia von Hoditz och efterlämnat två omyndige söner. Deras förmyndare bestrider våra rättigheter, emedan min moders dopattest ej kunnat återfinnas och hennes egenskap af judinna, enligt tysk lag, ej tillåtit ett laggiltigt äktenskap.

— Barnsagor! Och du tror, att en familj, som haft den äran slakta några hundra tusen människor, skall erkänna den första lilla kärlekspant, som med ett papper i handen erbjuder sig att dela dess titlar och ägodelar! Det går inte, du. De tyske grefvarne äro lika trilske som våra svenske. Är det Kurck eller Ryning, som vill göra dig till grefvinna?

— Ingen af dem vill höra talas därom. Jag har en mäktigare förespråkare: min morfader Ruben Zevi.

— Hvad? Juden? Och så otrogen mot Mose lag! Jag vore i stånd att beundra judarne, om jag kunde fördraga deras snikenhet. Din morfader har förmodligen inteckning i den Götziska familjens vidsträckta egendomar? Men det går inte, min grefvinna in spe, det går inte. Är penningen stark, så är adelshögfärden starkare. Ingen annan än Ruben Zevi betalar tio öre för dina böhmiska luftslott, därest jag ej inför dina rättigheter i fredstraktaten med kejsaren. Jag vill tänka därpå ... Hvad gör den narren din bror?

— Han hade äran förlora sitt vänstra öga och hälften af sin högra hand, när han försvarade grefvinnan Torstenson vid Jankowitz. Från denna tid är han kompanjon och agent åt Ruben Zevi.

Kristina förblef några ögonblick tankfull och tyst.

— Säg mig, min sköna prinsessa af de böhmiska luftslotten — frågade hon slutligen, lekande med en praktfullt inlagd solfjäder af elfenben, hvars fint ciselerade skaft hon sönderbröt, utan att tänka därpå — hvad är bättre, att tro allt eller att tro intet?

Hagar kunde ej undertrycka ett fint leende, ty hon kände sig öfverlägsen, när hon svarade:

— Att tro intet.

Så flyktigt, nästan omärkligt detta leende var, undgick det ej den skarpsynta drottningen. Men hon beherskade sig och fortsatte i samma tankfulla ton:

— Två usla, i förtid födda, okända hittebarn se dagen i en eländig koja. Det ena är snart den rikaste man i världen, det andra går steg för steg uppåt och ämnar troligen inte sluta förrän hon uppnått en tron. Dessa barn säga sig vara födda under inflytandet af planeternas konung och därmed födda till makten. De tro således på stjärnornas inflytande.

— De tro ej därpå, nådig fröken, de veta det. Hela deras lif vittnar därom. De erforo detta inflytande långt innan de hade någon aning därom.

— Men om nu detta förmenta inflytande, denna predestination till makten, skulle visa sig vara endast en slumpens nyck? Om dessa lyckobarn, till trots för sin goda fé, skulle falla lika hastigt från sina inbillade höjder, som de uppstigit dit — om en senare del af deras lif skulle blifva lika maktlös och öfvergifven, som deras ungdom varit omhuldad af lyckans gunst — hvad då? Detta kunna de icke veta, och därför veta de realiter intet; de tro, och deras tro kan svika. Man skall ej prisa dagen, innan aftonen är till ända.

— Förlåt, nådig fröken; man kan icke på samma gång utstryka veta och tro. Ettdera måste man hålla. Jag föredrager att veta, så länge jag har bevis. Men mitt vetande är begränsadt; jag vet icke hvari en stjärnas makt består, jag vet icke ens hvem jag är, hvart jag går och hvar jag slutar. Jag vet endast, att jag är till, emedan jag är en tänkande varelse.

— Cogito, ergo sum. Du har läst Cartesii nyss utgifna Principia philosophiæ.

— Ja, nådig fröken.

— Nåväl, då skall jag säga dig något, som du ock kan lära af denne vår tids störste tänkare. Du vet ingenting annat, än att du är till. Du vet ingenting om den värld, som omgifver dig; du vet ingenting om dina stjärnor och deras inflytande; du vet ingenting om världshändelsernas lagar, om sinnenas intryck, om andra människors inre eller om dina egna öden. Om allt sådant har du skapat dig en tro och kallar detta att veta. Du har inga bevis, du har endast intryck. Alla intryck svika; du simmar mot land, under dig är ett bottenlöst djup, och när du tror dig ha uppnått stranden, fasthåller du endast ett flytande sjögräs. Du säger: man kan icke på samma gång utstryka tro och veta. Nej, det kan man inte, därför, efter du vet ingenting, måste du tro allt, ända till denna eländiga vidskepelse, som man kallar stjärnornas inflytande. Jag vet lika mycket som du, men jag tror mindre än du, jag tror ej på skrock. Öfver min vagga stod ock planeternas konung. För hvad har då jag att tacka honom? Lif och krona, makt och förstånd har jag fått honom förutan; icke en sten kan han bortrensa under min fot, och jag skulle tro på honom! Släck hans lykta i kväll på himmelens fäste, och jag skall i morgon vara den samma ändå.

— Eller släck i dag detta dyrbara lif, hvilket alla goda makter bevare, och planeten skall ännu i millioner år beherska allt lefvande. Min nådiga drottning har gått från seger till seger, gått oförstörbar från makt till makt och tviflar ändå, att detta har skett af en högre skickelse.

— Tig! Jag vill intet veta af andra skickelser än försynens styrelse. Mig skall du inte undervisa. Men — tillade hon blidare — du är nu engång sådan: alltid högmodig, alltid flygande med örnvingar mot solen. Jag känner dig, kondor, men jag är intet lamm, som du kan bortföra i dina klor. Till ärkebiskop i Upsala lärer jag ej kunna utnämna en som ingenting tror, ändock hon tror allt; men min lektris kan du blifva, om den högborna grefvinnan Götz behagar nedlåta sig så djupt under sin rang. Farväl, Doxa! Sätt upp ditt betänkande om Idea boni ordinis! Jag förblifver dig välbevågen, i förhoppning att du är ett lydigt barn och att jag stundom får skratta åt dig.

Hagar Ryning gick med en reverens, nästan lika djup som hennes förbittring och förödmjukelse.

— Hade jag sagt: tro allt, skulle hon hafva svarat: tro intet!

Kristina hade återvunnit hela sin själftillräcklighet. Det var nu hon som kände sig öfverlägsen. Hon hade slagit den enda rival hon hade att frukta bland kvinnor och slagit henne på den lärda samtidens höjdpunkt, Cartesii filosofi. Men i denna själfviska seger blandade sig en högtänkt beundran just för rivalen. Hvilken tankekraft! Hvilken öfverbevisande klarhet i allt, utom i detta enda, astrologernes narrspel! Min Gud, huru kan man på samma gång vara så stark och så svag? ... Men om där dock funnes i själfva oförnuftet ett grand af förnuft? Tycho Brahe läste i stjärnorna, att min faders dotter skulle eröfra norden ... Sade mig inte stjärnan vid Gripsholm ... sade mig inte Rudbeckii stjärna, att jag skall stiga från makt till makt? ... I sju år, sade han; därefter falla. Det är nu tredje året ... Nonsens, inbillningars gyckel! Lysa inte stjärnorna lika klara fyra år härefter? Stiga förstår jag ... Falla? Otänkbart ... Finnes en Gud, eller är allt ett öde? Cartesius tviflar på allt, utom på sig själf. Det är dock storartadt, det är den högsta tanke som ännu uppstigit i en människas bröst. Ingen visshet utom mig själf. Bibeln beror af tolkningar, alla inlärda begrepp födas af sinnenas intryck. Och allt sviker mig, utom jag själf. Detta är mer än filosofi, det är regeringskonst ...

Hon vidrörde ringklockan, utan att tänka därpå. Fiken inträdde.

— Hvad vill du?

— Nådig fröken ringde.

— Gå din väg. Nej ... kalla hit jungfru Ebba! ... Luft, luft och människor! Tanken är ett världshaf; det går mig som Hagar Ryning. Framför mig sjögräset, under mig bottenlöst djup. Lekverk! Det enda reela är dock att lefva ... Hagar Ingenting, Hagar Ring, Hagar Ryning, Hagar Götz! Det är ju en madrigal, som kan komma en gud att skratta. Ebba skall blifva förtjust ...

8. Gyckel och sidenband.

Riksdrotset grefve Per Brahe bugade sig till afsked i drottningens kabinett. Maj 1648.

— Jag tackar eder, herr grefve. Anse detta uppdrag såsom ett bevis på mitt synnerliga förtroende. Punkterna äro uppsatta enligt min önskan; endast om punkt 4, tronföljden, vill jag mig ännu något betänka. Jag behöfver ej erinra en så bepröfvad statsman och trogen rådgifvare, att i detta slags ärenden bör vänstra handen ej veta hvad den högra skrifver. När ämnar grefven öfverresa till Finland?

— Med eders majestäts nådiga tillåtelse ämnar jag ännu någon tid stanna i Stockholm för öfverläggningarna i rådet om freden.

— Godt. Behöfves ni där, så behöfves ni också här, och jag kan nödigt undvara eder trogna tjenst. Det sägs, att grefven skall blifva välkommen i Finland. Ingen har som grefven förstått att tämja detta bestialiska folk.

— Jag vet två, som gjort detta bättre än jag: salig konungen, som gjort af finnarne de tappraste soldater i världen näst svenskarne, och vår nu regerande nådiga drottning, som inrättat akademin i Åbo. Skalet torde vara skrofligt, men kärnan är mandel. Jag planterar, Gud gifver växten. Eders majestät, som är ung, skall få se märkeliga frukter af detta landet, när vi få fred och ordning.

— Detta är mig kärt att förvänta. Freden är inte långt borta. Lyckosamt regemente i edert skogs- och sjörike, grefve Brahe!

Grefven möttes i dörren af drottningens kusin, furstinnan Marie Eufrosyne, numera gunstlingen Magnus De la Gardies gemål, som väntat på företräde.

— Marie — sade drottningen på tyska med en skämtsam nick — är du nu nöjd?

— Jag är alltid nöjd, när min drottning är nöjd med mig, svarade furstinnan, något förvånad öfver den oväntade frågan.

— Behöfs det så litet för att vara lycklig? Säg hellre: när din herre och man är nöjd med dig. Ack ja, hvarför blef du inte grefvinna af Nassau?

— Kristine ... Du vet, att grefve Magnus och jag lefva mycket lyckligt tillsamman.

— Som ett par turturdufvor, jag vet. Det är rätt nog frestande för makalöst folk att följa ett så hugneligt föredöme. Därför frågar jag dig: är du nöjd med mig?

— Har jag varit missnöjd? Har jag visat mig otacksam?

— Jag vill minnas du grät engång krokodiltårar öfver en så vådelig mesallians, som att förena ditt kungliga blod med De la Gardiernes. Mötte du inte grefve Brahe i dörren?

— Jo. Hvarför så?

— Han medförde i portföljen ett papper. Kan du tiga?

— Som Jakobs kyrktorn, när min drottning befaller mig det.

— Jag kan inte befalla ett kyrktorn att tiga. Det ringer alla söndagar ut sina hemligheter, bing, bång, och du gör alla dagar hvad Jakobs kyrktorn gör blott om söndagen.

— Jag bedyrar, Kristine ... Om du vill anförtro mig något ...

— Så vet din man det i kväll, Stockholm i morgon och världen i öfvermorgon. Men gör nu engång inte som Jakob, gör hellre som tornet Tre kronor. Det skramlar ej med klockor, det ser och tiger.

— Jag är sten, Kristine, flinta! Hvad bar grefve Brahe i sin portfölj?

— Ett giftermålskontrakt.

— O, Kristine, hvilket ädelmod, hvilken lycka, hvilken fröjd för allt Sveriges rike! Du har då ändtligen låtit öfvertyga dig om uppriktigheten af hans känslor! Ditt ömma hjärta har ej kunnat motstå en så lång, så upphöjd, så trofast tillgifvenhet!

Och hon föll till drottningens fötter, kyssande hennes hand.

Kristina upplyfte henne, såsom man leker med ett bortskämdt barn.

— Ja, hvad skulle jag göra? sade hon, när de åter sutto, förtroligt som förr, vid hvarandras sida. — Jag måste ju gifta bort honom. Ständerna gåfvo mig ingen fred, rådet ansatte mig, prästerne togo sina ord tillbaka och försäkrade mig, att allt var tillåtet, utom att vissna i ogift stånd. Jag måste ju skaffa riket lugn. Därför har jag utsett en värdig gemål åt din bror och låtit uppsätta hans äktenskapskontrakt, däri jag tillförsäkrar honom Räfsnäs och Ulfsunda till bröd samt Torshälla och Eskilstuna till smör på brödet.

— Hvad du är god, Kristine! Men alla kungliga gåfvor äro intet emot hans efterlängtade lycka att få äga dig själf.

— Mig? Jag förstår, du talar, som ständerna, om den gamla romanen. Men det är ju inte fråga om mig. Jag förskaffar din bror en mycket skönare gemål, prinsessan Emilia af Hessen-Kassel, du vet. Han älskar ju henne och hon honom. Ingenting är naturligare, än att jag, som högeligen åstundar hans lycka, bereder honom lägenhet att följa sitt hjärtas val.

Marie Eufrosyne stirrade bestört på den kungliga sfinxen. Hon visste för väl, att Kristina kunde gyckla, och gyckla rätt obarmhärtigt, med sina offer, men detta skämt gick för långt. Den besvikna vännen bemödade sig att skratta.

— Nej, du skrämmer mig inte. Du gör som vid julgåfvorna. Atrappen föreställer en furie, men när man öppnar den, tittar där fram en ängel.

— Hvad, Marie? fortfor Kristina med låtsadt allvar. — Du tror då, att ... nej, min vän, du känner ju mig för väl för att inbilla dig sådana dårskaper. Jag skulle gifta mig? Det där är ju fjolgammal snö. Du vet, att jag underkastar mig aldrig en mans vilja. Men Carl Gustaf behöfver af flera skäl en värdig gemål. Det är nyttigt för riket, man måste tänka på tronföljden.

Furstinnan Marie Eufrosyne var svag, lätt ledd och van att behandlas som släktens smekunge. Men hon var kvinna nog och syster nog för att känna sig sårad.

— Jag beder dig, Kristine — sade hon, uppstående med högröda kinder — skämta inte så med de ömmaste känslor! Jag känner för väl ditt ädla hjärta för att tro på en sådan grymhet. Carl Gustaf kan uppoffra allt för dig, men han bär i sina ådror för mycket af ditt kungliga blod för att låta bortskänka sig åt en annan. Lebewohl ... grausames Herz!

Kristina dolde under sin halft förvånade, halft blidkande afskedshälsning ett invärtes löje. Grefve Brahe hade verkligen burit i sin portfölj förslaget till ett äktenskapskontrakt, men icke med prinsessan af Hessen-Kassel, som redan var förmäld och hvars intryck på den unge pfalzgrefvens flyktiga känslor knappt mer var en hemlighet, men ett kontrakt, som skulle besegla den så länge omtalade, af pfalziska huset och dess anhängare så högt efterlängtade förbindelsen med Kristina själf. Hur enträget hade hon icke från alla sidor uppmanats att fatta ett beslut! Men lika ihärdigt hade hon nekat, ända tilldess att rådet vägrade utnämna pfalzgrefven till öfverfältherre i Tyskland, därest han icke förut var förvissad om drottningens hand. Nu ville hon se huru detta betydelsefulla steg skulle taga sig ut i den fixa formen af ett äktenskapskontrakt, förbehållande sig att rifva detta bindande aktstycke i tusen bitar, när hon så funne för godt. Brahe hade fått ett så viktigt förtroende för den händelse att det skulle behöfvas, men icke ens om hans tystlåtenhet var hon fullt försäkrad. Ett lyssnande skvaller skulle ledas på villospår. Gunstlingen grefve Magnus skulle få en avis. Var han för eller emot drottningens förmälning med pfalzgrefven? Ryktet sade: emot, och detta har Kristina senare själf bekräftat. Fryxell räknar fördelarna och finner grefve Magnus hafva haft allt skäl att tala för förbindelsen. Men denne oväldige häfdatecknare har glömt att taga med i beräkningen de oefterrättliga känslor, hvilka så ofta rösta emot förståndets domslut. Grefve Magnus De la Gardie ville helst vara ensam om sin drottnings ynnest.

Hon hade ju ej varit kvinna och tjugutvå år, om hon en enda dag kunnat glömma den viktigaste fråga, som vid denna ålder beherskar en ungmös framtidsutsikter. O, det falska, det nyckfulla hjärtat, som tror sig i sin förmätenhet vara så stålfast och smälter så lätt för en enda varm fläkt af upprörda känslor! Ännu för två år sedan kunde drottning Kristina icke förlåta sin trolöse älskare, att han kysst en tysk kammarpiga, och nu kunde hon redan gyckla öfver hans flyktiga böjelse för prinsessan af Hessen-Kassel. Måhända tillstod hon icke ens för sig själf, att detta gyckel var en lek med dolkuddar. Jonglören uppfångar i luften de slipade knifvarna och bugar sig sedan för publikens applåder. Begärde Kristina en dylik applåd? En liten pfalzgrefve, en liten landtgrefvinna, huru lågt under hennes höghet! Och likväl ville hon binda denne trolöse älskare vid sig och sin tron med ett äktenskapskontrakt. Den fyndigaste spekulant på mänskliga svagheter hade ej kunnat uttänka en bättre drifkraft. Hon, som trodde sig stå upphöjd öfver lidelserna, märkte icke, att hon stod under inflytande af det mest bedårande bland alla bländverk; hon förstod icke, att hon var svartsjuk.

Det fanns likväl en okänd, smygande demon i hennes närhet — utan tvifvel en hemlig fiende till Carl Gustaf — som tycktes vara underrättad om allt och förstod Kristina bättre än hon förstod sig själf. Följande morgon vid påklädningen fann drottningen på sitt nattduksbord en anonym biljett, som endast innehöll följande med förvänd stil i blyerts tecknade ord på tyska:

— Fiken — sade drottningen uppbragt till kammartärnan — hvem har understått sig att lägga en biljett på mitt bord?

Fiken bedyrade vid lif och salighet, att hon icke hade minsta aning huru detta papper inkommit i drottningens sängkammare. Upptäckten var icke angenäm. Okända händer, okända steg i slottets innersta voro alltid en fara, åtminstone alltid en misstanke, och drottning Kristina var misstänksam. Ebba Sparre invigdes i förtroendet och tillstyrkte att undvika uppseende, men i tysthet öfvervaka betjeningen. Fiken Lång, hvars trohet härtills bestått alla prof, åtvarnades att hålla saken tyst; men hände slikt engång till, gällde det hennes tjenst, om ej något värre.

— Hvad kan jungfru Ryning bära på halsen? frågade Ebba, som aldrig rätt kunnat fördraga denna medtäflarinna i sin höga väninnas gunst.

— Förmodligen ett hårstrå af Lucifer; jag ämnar ej fråga henne, svarade drottningen likgiltigt och ref sönder biljetten.

Amiralen och riksrådet Erik Ryning bodde vid denna tid med sin familj i Stockholm. Hagar hade återtagit sin plats som dotter i huset och icke förgäfves anlitat sin så ofta pröfvade konst att vinna de hjärtan hon ville vinna. Den redlige gamle sjömannen och hans förträffliga maka förläto, på grefvinnan Torstensons förbön, sin adoptivdotter hennes äfventyrliga resor i fält och funno sig smickrade af drottningens nådiga förtroende att två eller tre gånger i veckan låta tillkalla Hagar som lektris eller hellre biträde vid studiet af klassiska författare, teologi, filosofi och matematik. Samma morgon, när den anonyma biljetten fanns på nattduksbordet, var Hagar kallad till slottet klockan sex att föreläsa Cartesius, men denna gång ej hans filosofi, utan hans mindre bekanta dioptrik. Kristina hade mer och mer intagits af denne författare, som så snillrikt hänvisade en forskande tanke att tvifla på allt, utom på sin egen tillvaro.

Samma studerkammare, som så ofta förr varit vittne till de två lärda rivalernas förtrogna forskningar, såg dem äfven nu fördjupade i den nya, af Snellius år 1620 uppfunna läran om ljusets brytning, hvilken Cartesius 1639 sökt närmare utreda, mera genom spekulation än genom empiriska rön. Drottningen var nådig, nästan förekommande, men märkbart förströdd. Hennes lysande förmåga att i ögonblicket kasta sig från en tankegång in i en annan och med samma förvånande klarhet vara hemma i allt tycktes ej hålla profvet i dag. Hon ertappade sig skrattande på ovanliga distraktioner, missförstod boken, missförstod föreläserskan och tillät sig anmärka, att den berömde författaren visste ej alltid själf hvad han sade.

— Han är klar från sin synpunkt, invände Hagar; men i stället att föreskrifva ljusstrålen den väg han bör taga, hade författaren bort kasta sin ring i hafvet på en famns vatten och försöka finna honom på det ställe, där guldet glimmar på bottnen. Tanken låter smida och tänja sig som guldtråd, men naturlagarna äro obevekliga: man kan icke fånga dem utan att följa och utspionera dem.

— Har du hört — inföll Kristina, bytande hastigt samtalsämne — att en italienare vid namn Torricelli har uppfunnit vacuum? Näst konsten att finna allt, är intet beundransvärdare än konsten att finna intet.

— Jag såg i jesuiterkollegium i Wien ett instrument, som var konstrueradt efter denna nya uppfinning och kallades barometer. Med dess tillhjälp mätte man luftens tryck.

— Det är nöjsamt; jag vill införskrifva denna tingest ifrån Paris. Luftens tryck? Således kan man i ett segel mäta vindens tryck och stormens styrka. Vår tid är frågvis: den tränger in i naturens innersta. Hvad skall man upplefva om hundrade år? Barometer, säger du? Jag vill ihågkomma denna term.

— För att mäta luftens tryck återstår ännu att anbringa ett tomrum i seglet, anmärkte Hagar.

Hon hade kunnat spara denna lilla tillrättavisning. Drottningen låtsade icke höra den och fortfor på sitt lifliga sätt:

— Cartesius beherskar ljuset, Torricelli beherskar luften, De Geer har redan i tjugu år beherskat jordens innandöme. Våra murare, skorstensfejare och brandsprutor ha länge beherskat elden: gif mig ännu en titan, som beherskar vattnet, och vi skola omskapa världen ... Huru kom du till jesuiterkollegium?

— Jag medförde rekommendation till generalvikarien pater Malines, som lofvade insinuera min sak hos grefve Trauttmannsdorff. Malines införde mig i lärda sällskap och i jesuiterkollegium.

— Bekänn, att du lyste med din lärdom bland de fromme fäderne!

— Å, nådig fröken; vid sidan af de lärdaste män i Europa var jag en vilde!

— Fraser! Du slog dem på fingrarna, såsom du slagit Luther och Calvin. Jag antager, att de varit förtjuste i dig och att du i hemlighet är jesuit. På det där svarta bandet kring din hals bär du en relik från det allrakristligaste kollegium till minne af din lyckliga omvändelse. Hvad är det? Är det den helige Loyolas ben eller sex hårstrån af påfvens skägg?

— Nej, så from är jag icke, genmälde Hagar leende, men drottningens skarpa blick upptäckte strax, att löjet dolde en öfverraskning.

— Sade jag dig inte, att du ej duger till ärkebisp i Upsala? Betänk, att du är skäligen misstänkt för lönligt tassel med vår kyrkas fiender och att blott en uppriktig bekännelse kan rädda dig från vår lutherska inkvisition! Kom ihåg hvad biskop Johannes fått lida för sina välmenta idéer! Fram med sanningen: hvad bär du på bandet?

— Ett oskyldigt souvenir, som inte kommer något samvete för när, hvarken lutherskt eller katolskt.

— Det måste vara en hjärtesak, som man bevarar så nära sitt hjärta. Får jag se tingesten? Jag skall inte förråda dig, om det också vore Sankt Britas oxeltand.

— Nådig fröken ... Jag är hvarken jesuit eller lutheran. Jag har den äran bekänna min drottnings tro: jag är cartesian.

— Min Gud, hvilka omsvep för en bagatell! utropade Kristina skrattande, fattade sidenbandet och framdrog en liten medaljong af guld, hvilken hon genast öppnade. I medaljongen låg en svart hårlock.

Hon höll den mot dagen. Löjet blef osäkert, blicken förändrades, en hög rodnad uppsteg på hennes kinder. Äfven Hagars kinder färgades purpurröda.

— Är det Gustaf Kurcks hår? frågade drottningen, själf angelägen att finna en förklaring, som tycktes vara den enklaste och naturligaste.

— Nej, svarade Hagar, för stolt att begagna denna lätta utväg att undgå faran. — Det är hans furstliga nådes pfalzgrefvens hår från Jankowitz. En kula hade rubbat hans lockar vid örat; han bad mig jämna sitt hår, och jag behöll med hans tillåtelse denna lock till minne af en tapper man och ett ärorikt fältslag i drottningens tjenst.

Kristinas vrede var alltid snabb och hänsynslös. Hon kastade hårlocken till golfvet, trampade honom, fattade Hagars båda händer hårdt i sina och genomborrade henne med en blick, som få andra förmått uthärda. Det var nu tredje gången dessa två stodo som stridande örnar mot hvarandra, och denna gång tycktes förolämpningen vara dödlig.

— Du ... du ... hans sköka, du! utbrast drottningen i korta, afbrutna ord, af hvilka hvarje stafvelse var ett dolkstygn. — Jag dödar dig icke, eländiga ... jag föraktar dig!

Och hon stötte henne häftigt tillbaka.

Hagar hade blifvit lika blek som hon nyss var röd. Hon mötte den gnistrande blicken utan att blinka, tog två steg tillbaka och svarade:

— Återtag detta ord! Det är ovärdigt en drottning.

— Gå, gå! utropade Kristina, ytterligt uppbragt, och famlade efter ringklockan.

Hagar såg rörelsen, fattade ringklockan och höll henne ljudlös inom sin slutna hand.

— Af nåd, hör mig! Ett ögonblick af lugn, och jag skall förklara allt, såsom jag förklarade förräderiet den 12 Maj.

Kristina stod med handen på dörrvredet för att ropa på vakt, men beherskade sig. Var det hågkomsten af ett tidigare förhastande eller blygseln att bringas ur fattningen af en underordnad? Hon satte sig, mörk och sträng, vid studerbordet, denna gång ett domarebord, och tecknade med handen, att hon ville höra den brottsliga. Ringklockan återställdes till hennes disposition.

Hagar förtäljde sin bekantskap med pfalzgrefven, hans frågor om drottningen och sina försiktiga svar. En ung öfverstes försök till förtrolighet ansåg hon sig kunna med tystnad förbigå. Förhållandet mellan dem hade varit tadelfritt och fru Beata De la Gardie vaksam. Hagar dolde icke sitt skämt, när hon upptog hårlocken, och pfalzgrefvens svar, som röjde tillbörlig vördnad för drottningens person. Detta obetydliga möte vid Jankowitz hade tilldragit sig vid den halföppna dörren till en stuga, uppfylld af folk. Den, som aktat nödigt framföra ett skvaller härom, borde också kunna intyga, att berättarinnan nu talade sanning.

— Är detta allt? frågade drottningen kallt. Hon hade fått tid att svalna.

— Allt, nådig fröken.

— Hvad betydde det då, att du förutspådde åt hans furstliga nåde Sveriges krona?

— Nådig fröken skall näppeligen finna en bland sina undersåtar, som icke hört omtalas en väntad hög förbindelse och däråt af hjärtat gläder sig.

— Det kommer dig intet vid. Öfver mig skall aldrig en man råda, långt mindre en konung. Men ingen vet hvad här sker, om jag dör. Behåll din usla hårlock! Han kan möjligen inbringa dig ett riddaregods.

Hagar upptog hårlocken.

— Intet kan vara för mig så dyrbart som min drottnings förtroende till min heder. Värdigas förvissa mig därom, och jag begär ingen furstegunst.

Det var kallt i studerkammaren. Kristina teg några ögonblick, stod upp och värmde sig vid en brasa i den stora öppna kaminen.

— Bed mig om förlåtelse! sade hon slutligen.

— För hvad, nådig fröken?

— För ett ord, som kunnat kosta en annan hufvudet. Man säger ej till sin drottning, att hon talat sig själf ovärdigt.

— Och hvem skall då gifva en ärbar jungfru upprättelse för att hon kallats en sköka?

Åter började den knappt förkolnade vreden att flamma till låga i ett lätt retadt herskarelynne. Det finns knappt exempel därpå, att Sveriges Kristina någonsin erkänt sig hafva ångrat ett ord eller en handling, men det finns många bevis att hennes ädlare känslor fått makt öfver vreden.

— Bokråtta, du i din förlegade lärdom — utbrast Kristina, ånyo uppbrusande, i det hon häftigt rörde om bränderna i kaminen — du usla lilla glödkol, som inbillar dig upplysa världen och af hvilket i morgon intet annat är kvar än ett fingersmått aska, vill du gå till rätta med mig? Är det inte nåd nog, att jag ännu slösar ett ord på dig? Skall jag ännu därtill gifva en knäracka socker för att jag tillåtit henne gläfsa? Förstår inte du, som förstår allt, att mina ord äro ingen skolkria, som du gunstbenäget skall mästra och korrigera? Vill du rita en krux i marginalet, så öfverkorsar jag hela sidan och skickar dig med alla dina gåspennor tillbaka till det vargbo i Finland, som du aldrig bort öfvergifva. Bed mig om förlåtelse, eller gå din väg!

— Får jag svara nådig fröken?

— Nej, det är öfverflödigt. Svarar du ännu ett ord, så är du i morgon ej mera i Stockholm.

— Eders majestät — svarade Hagar med en kall bugning — jag skall i morgon icke mer vara i Stockholm och icke mer vara eders majestäts undersåte. Mina rättigheter som medlem af familjen Götz äro erkända af kejsaren i Wien. Jag hoppas finna ett land, där ingen förgäfves begär upprättelse för ett orättvist skymford. Huru ringa jag än må vara, aktar jag min ära lika högt, som eders majestät aktar sin, och protesterar mot oförskyld vanfrejd. Jag må kallas en bokråtta, men som en knäracka låter jag icke trampa mig. Något har jag lärt mig i eders majestäts skola, och därför skall jag vara tacksam, så länge jag lefver: »de, som Gud adlat, få icke förnedra sig.» Hvad angår det obetydliga minne, som så oförmodligen misshagat eders majestät, aktar jag det mindre än intet, sedan jag haft olyckan att mista det som mycket kostbarare är, min nådiga drottnings ynnest och tillit.

Vid dessa ord kastade Hagar hårlocken i den slocknande glöden. Han ringlade sig som en orm, jäste upp i ett lätt, brunt skum, förkolnade, glimmade ännu en half sekund och försvann.

Så hade ännu ingen undersåte talat till den mäktigaste drottning på sin tid och till en som höll så strängt på sin kungliga värdighet. Men antingen Hagar väntat ett nytt vredens ord eller möjligen en hastig omkastning till nåd, som efter den 12 Maj, bedrog hon sig i denna förväntan. Kristina förblef tyst, orörlig och sluten, drottning i hvarje tum, och vinkade endast lätt med handen, att den djärfva rebellen kunde gå utan hinder. En kort, djup reverens från den afträdandes sida, och dörren slöts än en gång till mellan dessa två så högt begåfvade, i själarnas grunddrag så nära besläktade skapelsens gunstlingar, hvilka voro för lika hvarandra för att icke ständigt stöta kant emot kant, ständigt känna sig dragna till hvarandra och likväl aldrig kunna fördraga hvarandra.

Drottning Kristina var klartänkt och högtänkt nog att i rebellens snarstickna ord igenkänna någonting af sig själf, som hon kunde förlåta, om också ej tillåta. Men hennes tankar hade redan hunnit taga en annan riktning, för hvilken en liten föreläserskas myteri försvann till en obetydlighet. Hon satt en stund försjunken i hjärtefrågor.

— Upprättelse! Hvem ger då mig upprättelse? ... Nej ... min gemål skall han icke blifva, men törhända ... konung af Sverige.

9. Ett lejonmöte.