Att spisa middag.

Före och under en sjöresa.

Ankomst till hotellet.

Om att förfråga sig.

Att köpa och sälja.

Med en läkare.

Med en skomakare.

Med en skräddare.

Hos en hattmakare.

Med urmakaren.

Med tvätterskan.

Att skrifva bref.

Att röka och snusa.

Ordspråk.

HURU OCH HVAD MAN BÖR SKRIFVA
VID SKILDA TILLFÄLLEN

• SÄTTET ATT FÖRVÄRFVA SIG EN GOD HANDSTIL.
• OM BREFSKRIFNING.
• ETT BREFS DELAR.
• ADRESSERING AF KUVERTET.
• BREFFORMULÄR PÅ SVENSKA OCH ENGELSKA.

HURU OCH HVAD MAN BÖR SKRIFVA VID SKILDA TILLFÄLLEN.

SÄTTET ATT FÖRVÄRFVA SIG EN GOD HANDSTIL.

Det är icke allom gifvet att blifva en skönskrifvare; men en och hvar, som vill göra sig någon möda, kan förvärfva sig en god och läslig handstil.

De vigtigaste och mest eftersträfvansvärda punkter beträffande handstilen äro tydlighet, snygghet och regelbundenhet. Det är ett misstag att mena, att slängar, fantastiska linier och krumelurer tjena till att förbättra en skrift. Tvärtom äro de ganska ofta till skada och förargelse. Man bör komma ihåg, att första syftemålet med en skrift är att tydligt och bestämdt på papperet återgifva skrifvarens mening; skönhet är någonting som först sedermera bör tagas i betraktande.

Men äfven om skönhet vore en af de vigtigare egenskaperna, så äro, när allt kommer omkring, regelbundenhet och snygghet skönhetens förnämsta bestämningar. Ett bref, skrifvet med en prålig, slängig stil, med krokiga och oregelbundna rader samt svårläsligt gör skrifvaren helt simpelt löjlig.

Vid unga år är naturligtvis den bästa tiden att förvärfva sig en god handstil. Det är vida lättare att tillegna sig goda vanor från början, än att, sedan man kommit till mognare år, blifva kvitt dåliga och ersätta dem med goda. En ung person, som skrifver några rader hvarje dag och dervid är noggrann att forma hvarje bokstaf rigtigt samt icke försöker att i början skrifva fort, skall på jemförelsevis kort tid erhålla en handstil, som kommer att utgöra en högst värdefull egendom och som tiden skall stadga och förbättra.

Men ehuru det visserligen är sant, att ungdomen är den lämpligaste tiden för att vinna färdighet i skrifning, bör dock icke den, som kommit till mognare år, låta afskräcka sig häraf eller uppgifva hoppet om att kunna nå samma mål. Skrifkonsten är måhända en af de färdigheter, som lättast kan göras till föremål för sjelfundervisning. Affärer eller andra dagliga göromål utgöra inga allvarsammare hinder; ty olikt många andra studier och öfningar, hvilka kräfva ett visst mått af sammanhängande arbete på en gång, kan man vid öfning i välskrifning nedlägga pennan nästan vid hvilken bokstaf eller hvilken rad som helst utan betydligare men för framgången.

Rätta sättet att lära sig att skrifva väl är att flitigt öfva sig. Skaffa Er en förskrift, sådan som vanligen användes i skolorna, och välj dervid en, som Ni tycker har vacker stil eller sådan, som Ni sjelf önskar att förvärfva Er. Ni kan också, i stället för att köpa förskrift särskildt och papper särskildt, förskaffa Er en skrifbok, försedd med förskriftsrader. Öfva Er regelbundet att skrifva i en sådan bokäfven om Ni icke har tillfälle att skrifva mer än två eller tre rader hvarje gång. Bemöda Er alltid om att göra Er skrift i hvarje afseende så lika förskriftens som möjligt. Gör den hvarken gröfre eller finare, större eller mindre, hvarken mer lutande eller mer upprätt. Låt ert syftemål vara att få hvarje sida, då den är färdigskrifven, att se ut, som om förskriften skulle hafva blifvit öfverflyttad till hvarje linie.

Ett utmärkt tillvägagående är att börja på nedersta raden af sidan i stället för på den öfversta. Låt handen hvila på ett stycke läskpapper och skjut upp detta, sedan hvarje rad är fullskrifven. Fördelen vid detta förfaringssätt är, att det riktiga mönstret, förskriften, alltid är framför ögat, och eder egen felaktiga skrift hålles dold, i stället för att städse stå framför Er för att afritas och blifva sämre och sämre med hvarje rad. Det är nämligen ett allmänt fel hos nybörjaren, att han ofta vill se på och efterlikna sin egen skrift hellre än förskriften. Ett annat allmänt fel är att se på förskriften endast så mycket, att man finner, hvilken bokstaf eller hvilket ord man skall nedskrifva, utan att—hvilket är det väsendtligaste—iakttaga formen på den bokstaf eller de bokstäfver, man skall efterlikna. Kom derför noga ihåg att för hvarenda penndrag se på förskriften och bemöda Er att efterlikna den. Genom att följa ofvannämnda anvisningar skall Ni finna, att hvarje rad blifver bättre än den föregående i stället för sämre, och att den sista raden blifver den bästa af dem alla i stället för att vara den sämsta, såsom ofta är förhållandet.

NÅGRA SPECIELLA FÖRESKRIFTER RÖRANDE VÄLSKRIFNING.

Följande regler lemnas af den framstående svenske skrifläraren J. M. O. Påhlman och tillämpas vid hans skrifinstitut i Stockholm.

Den ställning, som bör intagas. Eleven bör intaga en ledig ställning och sitta så mycket vänd åt venster, att högra sidan af bröstet kommer midt för bordet. Högra underarmen bör endast helt lätt hvila på bordet med armbågen till fast stödjepunkt, från hvilken underarmen rör sig under skrifningen. Den högra handen får härvid löst hvila på lillfingrets spets, hvaremot den venstra hålles stadigt hvilande på bordet och så långt fram, att handen med fingerspetsarne kommer att ligga på papperet, midt för den högra. Bröstet får ej hvila mot bordet, utan bör eleven städse söka hålla sig så rak i ryggen som möjligt.

Huru pennan bör hållas. Pennan fattas på sådant sätt mellan de tre första fingrarne, att hon hvilar på långfingrets öfre nagelkant, med pennspetsen ungefär en tum nedanför densamma, och så att pekfingrets nedre del ligger på pennan, samt tummen stöder på hennes venstra sida; alla fingrarne hållas något krökta. Pennskaftet hvilar mot pekfingrets öfversta knoge (eller nästan i greppet mellan tummen och pekfingret), med öfre spetsen riktad mot högra axeln. Det fjerde fingret sluter sig något böjdt till långfingret. Blott lillfingret, som sluter sig till fjerde fingret, får med högra sidan af nageln beröra papperet. Under skrifningen åtföljer det handens rörelser och får således icke hvila stilla på papperet. Äfven bör eleven undvika att allt för hårdt hålla i pennan.

Pennan bör föras lätt och ledigt, icke vändas mellan fingrarne, utan alltid beröra papperet med båda spetsarne.

Hvad läge papperet bör hafva. Papperet lägges så mycket på sned till venster, att de raka streck, som man skrifver, då man, med armbågen som fast stödjepunkt, drar handen till sig, komma i 45 graders lutning åt höger mot raden, något som bidrager att göra stilen på samma gång ledig och prydlig.

Om skrifmaterialierna. Läskpapper eller läskplån kunna köpas i hvarje pappershandel (stationery store). Sådant bortskänkes också af affärshus i stor skala såsom annonsering, i synnerhet af försäkrings-agenter, bokförläggare och tryckare. Om Ni skrifver till den tidning eller tidskrift, Ni subskriberar på, och anhåller om några läskpappersplån, så är det mycket troligt, att Ni erhåller dem fritt.

Skaffa Er goda pennor, hellre lösa än hårda, mera trubbiga än spetsiga. Den obetydliga oljighet, som finnes på nya pennor och som hindrar bläcket att flyta jemt, kan aflägsnas genom att väta pennan med tungan, innan Ni första gången doppar den i bläcket.

Det bläck, som användes, bör vara svart, icke af någon fantastisk färg. Bläckhornet bör hållas väl korkadt, då det icke användes, för att hindra dam att intränga samt bläcket från att blifva tjockt eller genom afdunstning torka ut.

OM BREFSKRIFNING.

Som nästan hvarje person i våra dager har behof af att skrifva ett större eller mindre antal bref af olika slag under sitt lif, så är det af ganska stor vigt att vara i stånd att skrifva ett godt bref och att klart och bestämdt kunna uttrycka sina tankar. Brefskrifning kan dock icke läras genom regler eller föreskrifter. Öfning och aktgifvande på mönstergilla skriftställares brefvexling äro de bästa medlen för förkofran.

De så kallade “brefställare,” som föregifva sig vara i stånd att undervisa i konsten att skrifva bref, äro sämre än odugliga; ty deras stereotypa formulär hämma den ursprunglighet i tanke och uttryck, som just utgör ett brefs största behag.

Det gifves dock vissa slags bref, såsom affärsbref, bjudningsbref o.s.v., i hvilka vissa former för bekvämlighets skull ofta återkomma. Dessa gör man naturligtvis bäst i att följa; ty sådana bref utgöra endast ett upprepande af samma tankar, och det är derför bekvämast, att, så att säga, stöpa dem i samma form. Men vid vanlig korrespondens, som underhålles vänner emellan, böra alla stereotypa formulär undvikas. Man bör skrifva, såsom man samtalar, samt bemöda sig om att vara ledig och naturlig i uttrycket af sina tankar. Brefvets stil bör vara beroende på den grad af förtrolighet, som finnes mellan de brefvexlande parterna.

Vid hvad slags brefskrifning som helst äro följande vinkar värda att påaktas:

1) Skrif utanskriften på kuvertet så tydlig som möjligt och undvik derigenom dröjsmål i befordringen. Skrif ert namn tydligt och läsligt.

2) Skrif icke korsvis i ert bref, d. v. s. skrif icke på tvären öfver hvad Ni först skrifvit; ty på detta sätt göres ett bref ofta oläsligt.

3) Undvik att använda många tankstreck och understrykningar.

4) Tag Er i akt för att tillägga s. k. “post scripta.” De vanställa ett bref och vittna om glömska och uraktlåtenhet.