Hade den civiliserade människan blott kroppsliga behof att tillfredsställa, kunde kanske intet annat sägas om en tio timmars arbetsdag än, att (enligt den berömde tysken Pettenkofer och schweizaren Hägler) den människa, som arbetar tio timmar om dagen, i allmänhet ovillkorligen behöfver söndagshvila för den fulla fysiologiska jämviktens bibehållande. Ett civiliserat samhälle förutsätter emellertid tillvaron hos medborgarne af sedliga och intellektuella behof, som pocka på tillfredsställelse.

Om en samhällsmedlem ej har tid eller krafter öfriga från förvärfsarbetet att ägna åt sina barns uppfostran, åt sin egen tidsenliga intellektuella utveckling, åt ett personligt och själfständigt deltagande i det offentliga lifvet o. s. v., så är hans existens helt visst ej så civiliserad, som vi älska skryta med, att "vår" tillvaro nu för tiden är. Och vi ha ej rätt att slå oss till ro med den tanken, att ifrågavarande medborgares materiella lif ju dock i många viktiga hänseenden är mycket bättre än hans farfaders var. Vi måste fordra, att hans andliga tillvaro skall vara förbättrad lika väl som hans materiella. Men hans andliga tillvaro kan ej vara god, om den ej är byggd på andlig frihet. Och blott den besitter värklig andlig frihet, som icke blott har juridisk rätt att utveckla och i allmänna lifvet öfva sina andliga förmögenheter, utan ock har den därtill erforderliga ledigheten.

I slutet af förra århundradet talades stora ord om "oförytterliga människorättigheter", om "frihet, jämlikhet och broderskap"— i synnerhet om "frihet"! Man sökte tillförsäkra alla medborgare den juridiska rätten till andlig frihet—men det är först i slutet af vårt århundrade, som man på allvar börjat sträfva efter att också tillförsäkra alla medborgare det mått af ledighet, utan hvilket den andliga friheten förblir en död bokstaf i lagboken.

Vi hafva nu en utgångspunkt för bedömandet af normalarbetsdagens värde för arbetarnes andliga välfärd. Vi spörja: Hvad är frihet för en lönarbetare? Hur mycket har han kvar af sin juridiskt erkända frihet, om en absolut oreglerad konkurrens med kamraterna och de oberäkneliga konjunkturerna på världsmarknaden tvinga honom att sälja tolf eller fjorton timmar om dygnet åt en arbetsgifvare för ett ytterst knappt lifsuppehälle? Politiker och nationalekonomer, som studerat den modärna normalarbetsdagslagstiftningens och fackföreningsrörelsens inflytande på arbetarklassen (särskilt i England), hafva mångfaldiga gånger besvarat denna fråga på ett sätt, som kan sammanfattas i orden: lönarbetaren har så mycken frihet, som han hvarje arbetsdag har fri tid.

Det finns personer, som medge önskvärdheten af, att arbetarne få mer tid till andlig frihet, än de nu ha, men som anse normalarbetsdagslagstiftningen för ett frihetsfientligt och därför ovärksamt sätt att eftersträfva detta mål. Låt oss se.

Uti det förhållande, att arbetarne måste inskränka den "frihet", som kortsyntheten påstår sig vilja finna i en oreglerad konkurrens på arbetsmarknaden, för att ernå den värkliga frihet, som ligger i mer fri tid—däruti kan hvarken "själfhjälp" eller statsingripande ändra det allra minsta. Det är civilisationens lag, att människorna kunna betrygga det framåtskridande, hvars mål är frihet och lycka för alla, blott genom organisation, samvärkan, ömsesidig hjälp och alls ej genom ett barbariskt krig mellan individ och individ. På en arbetarmarknad med alldeles oreglerad konkurrens (med idel "fria" och "oberoende" arbetare, som frasen lyder) är det nämligen de arbetare, som ställa de lägsta anspråken på en civiliserad tillvaro och därför hålla tillgodo med låg lön och lång arbetstid, hvilka på längden ha bästa utsikt att få stadigvarande sysselsättning. De arbetare, som minst älska andlig frihet och därför ha lägsta behofvet efter fri tid, bestämma hur lång arbetsdagen skall vara i genomsnitt för alla arbetare. En i denna mening "fri" arbetsmarknad leder till största mått af andlig ofrihet bland arbetarne.

Emedan de begrepo detta, hafva arbetarne i alla högt civiliserade länder organiserat sig i fackföreningar. Tack vare dessa kunna arbetarne ernå bättre arbetsvillkor genom samfält tryck på arbetsgifvarne (ofta medelst sträjker) eller på lagstiftningen (medelst användande af arbetarklassens politiska inflytande).

Det kan icke vara tvifvel underkastat, att sträjker för kortare arbetstid äro ett för sämjan mellan medborgarne menligt och för samhället oerhört dyrbart medel att ernå, hvad en normalarbetsdagslagstiftning kan genomföra på ett för samhällsmoralens framåtskridande utveckling gynnsamt sätt. För att lagstiftningens värkan härvid i intet skall stå "själfhjälpens" efter, fordras blott, att den förra inskränker sig till att lagstadga, hvad arbetarnes flertal inom de olika facken förklara sig önska.

Inom vissa gränser lofvar normalarbetsdagen högre intellektuell utveckling, ju kortare arbetaren fordrar, att arbetstiden skall vara. Öfverdrifvet arbete gör människan slö och dum. Om arbetaren släpar tolf timmar dagligen, kommer han med nödvändighet att sämre använda de få stunder, som ej behöfvas till mat, hvila och sömn, än om han arbetar åtta timmar och har ett öfverskott af intellektuella och kroppsliga krafter att spendera under tre eller fyra timmars frihet. Det är en tusenfaldigt upprepad erfarenhet, att de, som hänge sig åt fylleri och djuriskhet under friminuterna af en tretton timmars arbetsdag, bli nykterister och trägna besökare af föreläsningssalar och aftonskolor under fritimmarna af en nio timmars arbetsdag. Redan därför, att det är hälsosammare för själen att arbeta någorlunda intensivt och intresserat under kortare tid än slött och motvilligt under längre, befordrar en förkortning af de nu öfliga arbetstiderna högre intellektuell utveckling bland arbetarne.

Normalarbetsdagen icke blott lofvar högre intellektuell utveckling åt arbetaren, utan kräfver ock densamma af honom. Detta är af synnerlig vikt att minnas, så länge normalarbetsdagen för fullvuxna manliga arbetare ännu blott är ett önskemål. En normalarbetsdagslagstiftning blir nödvändigtvis utan värkan, om det ej inom arbetarklassen finnes frivillig organisation och solidaritetskänsla samt behof efter bildning och själfständigt intellektuellt lif.

Största möjliga uppdrifvande af arbetarnes fackliga och politiska organisationer samt vidast möjliga spridning af behofvet efter en bättre materiell och intellektuell existens äro oundgängliga villkor för, att en normalarbetsdag ej skall vara en död bokstaf. Blott i den mån som en viss förkortning af arbetstiden är ett lefvande behof inom en betydlig del af arbetarklassen, kan den bestå såsom ekonomisk värklighet.

Normalarbetsdagslagstiftning, facklig organisation, socialpolitisk arbetarrörelse, sträfvanden att bibringa arbetarne större bildning och högre behof öfver hufvud äro faktorer uti det sociala framåtskridandet, hvilka stå i innerligaste samband med hvarandra.

På detta sätt föranledas vi att ur den kroppsliga och andliga hälsovårdens samfälda synpunkter uppställa som önskemål en normalarbetsdag på t. ex. nio, åtta eller sju timmar.