Den förut omnämde isländske skalden och vikingen Egil Skalle-Grimsson gästade i det tionde århundradet en bonde i Värmland. Då skalden satt med sina män till bords, fick han se, att en kvinna låg sjuk borta på gafvelbänken. »Hon smärtades svårt», heter det. Bonden, hennes fader, meddelade då, att hon länge varit sjuk.

»Det är ett ihängset ondt», sade han, »ingen natt får hon sömn. Det är, som om hon vore förhäxad.»

»Har man pröfvat något som bot för hennes sjukdom?» frågade skalden.

»Runor hafva ristats», svarade fadern, »det var en bondeson här i närheten, som det gjorde. Men sedan vardt det vida värre. Kan du göra något för en sådan ohälsa?»

»Måhända», svarade Egil, »blir hon icke sämre, om jag ser en smula om henne.»

När han var mätt, gick han bort, där kvinnan låg, och talade med henne.

Han befallte sedan, att man skulle lyfta bort henne ifrån bänken. Det gjordes. Han undersökte liggstället och fann en hvalfiskbard, på hvilken kvinnan legat, och på den voro runor ristade. Han läste dem; och strax tog han upp sin knif, täljde bort dem och kastade sedan de fiskbenflisor, hvarpå de sutto, in i spiselelden. Hela hvalfiskbarden brände han också upp. Därpå kvad han:

Sedan ristade han på ett nytt fiskben nya runor och lade det under bäddens kudde, hvarå kvinnan därefter hvilade.

»Då förekom det henne», säger sagan, »som om hon vaknade upp af en sömn, och hon sade sig vara frisk, fastän krafterna ej voro stora. Och hennes fader och moder blefvo öfvermåttan glada, och de bjödo Egil njuta den gästvänskap, han äskade.»

Af denna lilla berättelse framgår synnerligen tydligt de forntida nordboarnes uppfattning af runorna och den makt, som ansågs bo i dem.

Bondesonen, som måhända haft för afsikt att rista kärleksrunor på fiskbensskifvan, hade emellertid såsom oskicklig i runkunskapen ej ristat de för ändamålet rätta runorna. Först när den runkunnige skaldens rätta läkedomsrunor värkat, blef hon frisk.

Detta, som för nutiden endast ter sig såsom skrock och vidskepelse, stod för våra förfäder i det närmaste samband med hvad de höllo för lifvets högsta visdom.

Odin själf blef allvis, först sedan han gjort sig runkunnig. Af honom äro runorna uppfunna; det heter i Havamal:

Runorna ansågos ej som rent yttre tecken utan såsom mystiska, med inneboende kraft.

Då man förmådde åt ett begrepps, en saks benämning gifva en yttre form medels vissa af dessa runor, och man med dem äfven kunde gifva uttryck åt det man ville, att detta begrepp, denna sak skulle värka, ansåg man sig ha så införlifvat dessa senare med sig själf, att man hade full makt öfver dem.

När skalden Egil skar in de rätta runor, som särskildt bjödo hälsa, blef sjukdomen vanmäktig.

Hvad man med dessa runor för öfrigt ansåg sig kunna åstadkomma, är omtaladt i en af Eddans sånger, där valkyrjan Segerdrifva gifver Sigurd Fafnesbane undervisning i deras bruk.

Det var alltså, öfverhufvud taget, i lifvets viktigare förhållanden, man trodde sig kunna hjälpa både sig själf och andra genom att använda denna trolldom med runor.

Det samma gäller om galdrarne eller trollsångerna, hvilka likaledes ansågos härstamma ifrån Odin.

Af den utförliga skildring, som i Havamal lämnas af dessa trollsånger, må de mäst upplysande stroferna här meddelas. Det är Oden själf, som talar.

Vi hafva härmed fått veta, hvad man menade sig kunna uträtta med dessa magiska tecken och sånger, och skola nu se till, hvad fornkällorna kunna lära oss om deras praktiska användning, samt hurudana dessa i Havamal omnämda galdersånger i själfva värket varit beskaffade.

Det är tyvärr ej mycket, vi af källorna få veta om själfva bruket af runor och galdrar.

Visserligen förekommer det ideligen tal om trolldom, men mycket sällan säges det, huru denna utöfvas, eller hvilken metod man i de särskilda fallen använder, och ännu mera sällan lämnas någon beskrifning på detaljerna.

Användningen af runorna ensamt, utan galdrar, är sällsynt. Ett exempel gifves oss i den nyssnämda berättelsen om den isländske skaldens besök i den värmländska bondstugan. Ett annat erbjudes i Fritjofs fader Torsten Vikingssons saga, där kungadottern Oluf bringas att ändra ett en gång fattadt beslut därigenom, att en kafle, ett runsiradt stycke trä, blir i det afgörande ögonblicket kastadt i hennes sköte. Men om själfva inskriften säges intet.

Troligt är emellertid, att trollrunorna endast varit de allmänna runtecknen, framställda i synnerligen förvridna former. I en af sagorna heter det nämligen om en trolldryck:

»Det fanns inne i hornet allsköns runor, ristade och rödfärgade, dem jag ej tyda kunde: Haddingars lands långa ödlor, oskurna ax och många djurs slingringar.» —

Ofta nyttjas runor däremot i förening med galdrar. Äfven härom finnes i Egil Skalle-Grimssons saga en upplysande berättelse.

Då Egil var på ett gästabud tillsammans med konung Erik Blodyx' trollkunniga gemål Gunhild, drack han i botten hvarenda bräddad bägare, som bjöds honom, och han drack ur grannens äfven, samtidigt med att han lät sina skarpa speglosor hagla öfver ställets värd, en man vid namn Bård.

Då gick denne fram till drottningen och sade, att där var en gäst, som skämde ut dem: han drack aldrig så, att han icke sade sig törsta.

Drottningen och Bård blandade då hemligen gift i drycken och läto den sedan föras in. Bård signade bägaren och gaf den åt tärnan, som bar ikring ölet.

Hon bragte Egil den och bad honom dricka.

Han tog emot hornet, men som han misstänkte dess innehåll, tog han fram sin knif och stack sig i handen, hvarpå han ristade runor på hornet och stänkte blod på dem. Så kvad han:

Då han kvädit detta, brast hornet sönder, och drycken flöt ned i golfhalmen.

Denna strof, som skalden här improviserar, visar sig alltså vara en värkande galdersång. Dess senare hälft, som han frammumlar öfver de på hornet ristade, blodbestänkta runorna, innehåller en indirekt uppfordran till den misstänkta drycken att röja sin sanna natur; och denna röjes.

I dylika poetiska tilltal till de liflösa tingen, framställda, liksom om dessa voro lefvande väsen, tyckas de gamles galdrar hafva bestått.

Detta blifver nästan med klara ord utsagdt i en annan sagoepisod.

Den store kämpen Ketil Häng hade blifvit utfordrad till holmgång af vikingakonungen Tramar, som af Oden fått den gåfvan, att intet järn bet på honom. Det svärdet, som Ketil nyttjade i tvekampen, bar namnet Dragvandel. Så heter det i sagan:

»Det tillkom den, som var utmanad, att hugga först, och Ketil högg Tramar på skuldran; men han stod lugn för hugget, ty svärdet bet icke på honom. Dock vacklade han åt sidan, enär hugget föll tungt. Därefter högg Ketil honom på den andra skuldran, men ännu bet svärdet icke.

Då kvad Ketil:

Och han kvad åter:

Då kvad Framar:

Och Ketil återtog:

Om en stund fortsatte han:

»Då vände han svärdet i handen och höll dess andra ägg fram. Kung Framar stod lugn, då svärdet träffade honom tvärs öfver skuldran. Det stannade ej förrän vid höften, så att den ena sidan fläktes helt från kroppen. Då dog kung Framar.»

Här uppfordrar alltså Ketil Häng med klara ord svärdet Dragvandel att bita, och motståndaren säger också uttryckligen om honom, att han äggar svärdet till kamp. Då nu dessa Ketils till värser formade ord värkligen leda till det önskade resultatet, så att vapnet till sist, och det med kraft, biter på den förtrollade motkämpen, så kunna de ej uppfattas annat än som en galdersång.

Det synes därför höjdt öfver allt tvifvel, att galdersångerna oftast och, så att säga, i hvardagslag varit dylika poetiska, af den tillfälliga stämningen inspirerade upprop till de liflösa tingen.

De hafva alltså i allmänhet ej utgjorts af bestämda, en gång för alla gifna trollformler.

Och när någon gång äfven dylika uttalas, visa till och med de sig vara tydligen riktade mot tingen själfva.

Något hänvändande till andar eller besvärjande af sådana förekommer icke.

När den mäktige trollkarlen Svan i Björnfjorden vill beskydda en man mot de fiender, som söka efter honom, går han med honom utanför huset, tager ett getskinn och viftar därmed öfver sitt hufvud, utropande:

»Varde tjocka och skrämsel och under — stora för alla dem, som efter dig leta!»

Härigenom uppkom »en så tät och förmörkande dimma, att förföljarne i förvirringen föllo af hästarne och famlade kring, några i en sumpmark, andra i skogen, där de höllo på att bryta ben och armar»; hvarefter de måste återvända hem med oförrättadt ärende.

Allt ådagalägger således, att man har tänkt sig runor och galdrar riktade icke mot dämoner, utan mot själfva tingens natur. —

Men ej blott mot de liflösa tingen utan äfven mot de döde kunde galdrarne vändas. Med dem kunde dessa kvädas upp ur sina grafvar, ja, någon gång så, att de i sin ordning sjöngo galder för den väckande.

För tvänne galdersånger af detta slag vilja vi redogöra, enär de bäst visa, hvilken underbart hög stämning och hvilket poetiskt djup sådana sånger kunde besitta.

Den ena är den, hvarmed sköldmön Hervar i Hervarsagan på Samsö manar upp ur grafven sin fader Angantyr för att af honom erhålla svärdet Tyrfing, som han har med sig därnere.

Denna sång låter den namnlöse skalden sköldmön kväda i den kända, majestätiska scenen, då ute på ön, efter solens nedgång, eldar låga upp ur högarna, i hvilka hennes fader och hans bröder jämte deras fallne män hvila, sedan de stupat i striden mot Hjalmar den hugfulle och Orvar Odd.

»Hon ser eldarne fladdra, men framåt går hon utan att rädas. Hon trampar flammorna, som vore de rök, till dess hon når bärsärkarnes hög.»

Först ropar hon fadern vid namn, sedan dem alla, till dess den förre omsider öfverväldigas af galdersången och reser sig motvilligt upp ur högen.

I skinande rustning, belyst af lågorna, sjunger sköldmön:

Då hördes Angantyrs stämma ur högen:

Till sist öppna sig alla högarne, och »det var, som om de alla stode i ljus låga». Och Angantyr ropar:

Men Härvar, som fått sin galdersång att värka, släpper icke taget, förrän svärdet räckes henne ur högen. Hon förklarar:

I detta kväde framställes alltså »högboarne» som manade upp ur sin grafslummer, helt motvilligt, genom själfva galderns makt.

Men det finnes en annan sång, en af pärlorna bland fornsånger, i hvilken skalden skildrar, huru den döda reser sig utan vånda, ja, gärna upp ur sin grift och därtill själf sjunger lyckobringande trollsång för den, som väckt henne.

Denna sång heter Groas galder.

Den behandlar samma ämne, som ligger till grund för en af de vackraste nordiska folkvisorna, den bekanta medeltidsballad, som i det 16:de århundradet påträffats i Danmark och senare i Sverige, allt i flera uppteckningar. Det är balladen om den unge Sveidal, som han kallas i den äldsta danska uppteckningen, eller som han heter i de svenska, Svedendal, Silfverdal.

Folkvisans innehåll är detta.

Sveidal är af sin stjufmoder förhäxad, så att han älskar den, han ännu aldrig sett. Han väcker då sin egen döda moder ur grafven och beder henne om goda råd. Och hon gifver honom goda trolldomsgåfvor: en häst, som kan löpa på vattnet, en duk, som af sig själf betäckes med de läckraste rätter, ett svärd, som glänser om natten såsom eld, och ett skepp, som kan föra honom till kärestans land.

Därpå seglar han åstad och kommer till ett land, där han af en herde får veta, att just där bor en jungfru, som

Af herden underrättad om jungfruburens försåt, går han dock segrande fram genom gulldörrarne, hvilkas lås falla i sär, då han närmar sig dem. Han träder in på gården, där läjonet och hvitbjörnarne, som hålla vakt, falla honom till fota, och där »linden med sina grenar hon böjer sig ned till jord». Det visar sig, att herden talat sant, då han sagt: »Och ären I den rätte herr Sveidal, så mågen I ock fritt gå fram». Så vinner han jungfrun, »som länge legat i dvala».

Utan tvifvel äga vi i denna medeltidsballad ett urgammalt sagostoff, hörande till de indogermanska folkens ursprungligaste gemensamhetstid, en af de många sägner, som gå ut på att skildra kärlekens seger öfver alla hinder — här dess makt att spränga både grafvens och jungfruburens bommar, att taga hyllning af naturen och gå oskadd fram mellan vilddjur.

Det är första delen af detta uråldriga sagoämne, Groas galder behandlar, nämligen: moderns väckande ur grafven och den hjälp, hon gifver sonen med på färden mot hans mål — att finna den kvinna, han söker.

Det framgår strax af första galdervärsen, att modern Groa redan i lifvet lofvat sonen hjälp, när han vill kalla på henne.

Värsen, hvilken återgifves i fri öfversättning — liksom de följande — lyder:

Hon vaknar strax vid sonens sång, och han hör ur grafkammaren hennes röst:

Och sonen svarar, att den »lömska kvinna, som famnat hans fader», stjufmodern, »lagt på hans skuldror ett svårhandterligt öde». Hon har häxat honom till att leta upp en ungmö, vid namn Mänglad, den »smyckeglada», som han icke känner vägen till. Modern svarar:

hvarpå hon förklarar, att om han blott själf bidar en lycklig utgång af saken, skall nog nornan leda händelserna i deras rätta fåra. Men då utbrister sonen:

Då sjunger modern honom goda galdrar, nio skyddande lyckosånger, som kunna bärga honom fram öfver alla hinder. Den första innehåller ett råd, ärnadt att gifva den missmodige ynglingen tillförsikt till egna krafter.

Därpå följa de andra, egentliga galdersångerna med löfte om underbar kraft och frälsning.

Deras innehåll är detta:

»Vandrar han glädjelös sina stigar fram och ser han hån och ondt framför sig, skola goda fylgjor ledsaga honom; brusande floder skola sänka sina svall för honom; lurande fienders håg skall vändas till fridsamhet; är han fjättrad, så skola länkarne kring hans lemmar springa sönder; på hafvet skola vind och vågor lystra honom och gifva honom en fredlig färd; i frost på de höga fjällen skall lifsvärmen icke dö i hans leder, i töcknig natt skall icke en spökande kvinnohamn skada honom.»

Och modern slutar sina galdrar med dessa ord:

En annan fornsång, sången om Fjölsvinn, som motsvarar medeltidsvisans senare del men icke hör till ifrågavarande ämne, skildrar sedan, huru Groas son omsider finner den ungmö, efter hvilken längtan ingifvits honom.

I förbigående må nämnas, att Viktor Rydberg framlagt skäl för, att det är Od, kärleksgudinnan Fröjas frälsare ur jättevåld och blifvande make, som enligt dessa sånger letar efter henne och finner henne.

Ännu en märklig galdersång, om hvilken det uttryckligen säges, att den verkat i samband med trolldomsrunor, må omtalas, den s. k. Buslas bön.

I en rätt sent författad romantisk saga vill en kvinna Busla genom galder tvinga en konung Ring att befria två unga hjältar från det straff för dråp, som han pålagt dem, den ene hans egen son, den andre dennes fosterbroder.

Äfven denna galdersång är synnerligen poetisk; och sagoförfattaren låter därtill förstå, att den utgjort ett på hans tid gammalt, vida namnkunnigt kväde. Med visshet stammar det emellertid från hednisk tid.

Efter en inledningsstrof, hvari kungen tuktas för sitt egensinne att vilja dräpa sin egen son, fortsätter den gamla kvinnan sången så:

Sedan önskas allehanda olyckor öfver den gensträfvige konungen. Återgifvet på prosa, heter det:

»Till hans skada måtte alla lyckobringande vättar i världen fara vill, måtte alla olyckor ske, fjällen skälfva, oväder komma och världen darra. Huggormar måtte stinga den kungens hjärta — han skall icke höra med öronen, ur hans hufvud skola ögonen träda ut! Seglar han på sjö, skola seglen slitas, skoten brista och rodret rämna löst! Rider han, skola hästarne varda kollriga, och rida skall han om och om igen den samma väg! I bädden skall han ligga som på brinnande kol. I sitt eget högsäte, i sin egen hall skall han sitta så osäker som på ett sjudande hafs böljor — all kärleks gamman vare honom fjärran! Allt, allt detta drabbe mångfaldt honom, om han ej från straff friar sin son Herröd och Bose, fosterbrodern!»

Då konungen ändock ej vill gifva efter, fortfar kvinnan att kväda den andra tredjedelen af bönen, och, tillägger sagoförfattaren, »skyr jag att nedskrifva den».

När konungen härefter känner sig manad att skona sonen men ej dennes fosterbroder, förklarar kvinnan:

»Så skall jag taga ett bättre tag i dig.»

Och nu heter det, »begynner hon ett kväde, som kallas Syrpas värser och hvari den starkaste galder ligger och som man icke töres kväda, sedan solen gått ned.»

I sagan anföres emellertid den sista värsen, hvari kvinnan uttalar den hotelsen, att nu »skola sex svenner komma», och »dessa», tillägger hon, »skola bedja det värsta öfver konungens hufvud, om han ej låter bägge hjältarne Herröd och Bose gå strafflösa».

Hvad hon härmed syftar, visas af en lång rad runor, som stå skrifna efter kvädets sista strof. Det är sex olika runor, uppställda hvar för sig i kolonner, sex i hvarje.

Denna magiska runskara är det, som skall bringa det att värka, som finnes uttaladt i galdersången Buslas bön. Nu måste konungen gifva efter, och de unge hjältarne blifva räddade.

En galdersång med runor synes alltså ha varit ansedd såsom oemotståndlig.

Detta framgår äfven tydligt i berättelsen om den förut omtalade isländske skoggångsmannen Grette Åsmundsson, som gjorde bönderna i Skagafjorden så stort förfång.

För att oskadliggöra honom förmådde man en galderkunnig kvinna att på en trästock rista runor, medan hon öfver dem frammumlade en trollsång.

Sedan kastade hon stocken i hafvet, och den dref — emot vinden — hän till den svåråtkomliga ö, der den farlige skoggångsmannen tagit sin tillflykt.

Så mäktiga voro sången och runorna tillsammans, att när Grette fann stocken och ville hugga den sönder, bet icke yxan på den utan slant åt sidan och högg i hans knä ett sår, som omsider gjorde sitt till, att han fick döden.

Förutom af runor och galdrar begagnade sig norboarne vid trolldom äfven af magiska operationer och säjd.

Trollmat och trolldryck omtalas i den bekanta Völsungasagan.

Den unge Guttorm upphetsas till mordet på sin svåger Sigurd Fafnesbane genom den allt annat än smakliga trollföda, som hans bröder lockade honom att intaga och som bestod af stekt och ruttnad orm samt ulfvakött och många andra förhäxade oting, nedlagda i öl.

Och Sigurds maka Gudrun glömde all förbittring och all sorg öfver hans död genom »en svekfull dryck», som man räckte henne och som var brygd sålunda:

»I ölet var mycket ondt samladt — blad af allsköns träd och brända ekollon, härdens sot och offerdjurens inälfvor och kokt svinlefver; ty detta döfvar hatet.»

Af skalden Kormaks saga få vi veta, huru en magisk operation i värkligheten kunde taga sig ut, äfven om den förefaller oss obegriplig.

En trollkvinna hade, för att hämnas på skalden, öfvat sådan säjd, att han och hans älskade, den sköna Stengärd, aldrig kunde få hvarandra, eller som han själf uttrycker det i en strof:

Stengärd äktade sedan en annan skald, Torvald Tinten, hvilket ledde till stor oenighet mellan denne och Kormak. Slutet blef, att Kormak och en af Torvalds bröder utmanade hvarandra till holmgång. Men innan denna hölls, blef det sagdt skalden, att den säkert ej komme att aflöpa ärligt, ty motståndaren skulle komma att bruka trolldomskonster, hvarför det vore bäst, att han själf gjorde detsamma.

»Sådant behagar mig icke», svarade han visserligen, men han begaf sig dock till spåkvinnan Tordis, som lofvade att taga sig af honom, ifall han ville stanna i hennes hus öfver natten. Sedan berättar sagan följande:

»Han vaknade, i det han kände en hand lätt trefva under täcket uppe vid hans hufvud.

»Då han frågade, hvem där var, smög sig någon bort och försvann ut igenom dörren.

»Kormak for efter och såg, att det var Tordis.

»Hon stod då på det ställe, där striden nästa dag skulle utkämpas, och en gås stack fram under hennes kappa.

»Han sporde henne, hvad nu skulle ske.

»Hon satte gåsen ned och sade:

»Hvarför kan du då icke hålla dig lugn?»

»Då gick han in och lade sig, men han höll sig vaken för att se, hvad hon tog sig för.

»Tre gånger kom hon tillbaka, och hvarje gång såg han hennes ansträngningar.

»När han sista gången följde ut efter henne, såg han, att hon slaktat två gäss och låtit blodet rinna samman i en bolle. Hon höll i den tredje gåsen och ärnade sticka också den.

»Hvarför mödar du dig så där, kära mor?» sporde han.

»Det sannar sig, Kormak», svarade hon, »att det icke är så lätt att gifva dig hjälp. Nu hade jag tänkt att förgöra det onda öde, som genom trolldom är lagdt på dig och Stengärd. I haden fått hvarandra, ifall jag kommit att sticka den tredje gåsen, utan att någon vetat om det.»

Men Kormak sade, att han ej trodde på slikt.»

Änskönt den magiska operationen här misslyckades, gifver ju skildringen oss dock en inblick i sättet, huru en sådan försiggått i forntiden. —

Den kraftigaste arten af trolldom var säjden.

Hvari denna egentligen bestod, vet man icke; för sitt utöfvande kräfde den emellertid sång och en säjdstaf, som den säjdande höll i handen, samt en s. k. »säjdhjall», en upphöjning eller ett slags altare, hvarpå hon eller han hade sin plats under trolldomsakten.

Oftast var det kvinnor, som sysslade med säjd. »Så mycken oanständighet», säger Snorre i Ynglingasagan, »följer med denna trolldomsart, att karlar anse det skamligt att öfva den — den är häxornas idrott.» På ett annat ställe heter det, att den plägade medföra en »stygg svaghet», hvarför det ansågs ovärdigt för män att taga någon befattning därmed.

Häraf kan man möjligen sluta, att säjden varit förbunden med åtskilliga, operationer och ceremonier, något, som synes framgå äfven af den omständigheten, att förberedelserna vanligen brukade taga sin början om aftonen, medan trolldomsaltaret först bestegs nästa dag.

Med säjd kunde de kraftigaste värkningar åstadkommas.

Vanligast var det oväder, isynnerhet hagel och storm, som därmed väcktes.

Med säjd fick man hafsvikarne fyllda med fisk. Dagens ljus kunde ombytas till mörker; och en trollkarl på Island fick t. o. m. jorden att öppna sig under den förste missionären Tångbrand, så att denne var nära att sjunka ned däri med sin häst.

Den trollkunnige Lodmund den gamle och en annan säjdkarl framkallade och förändrade Jökul-åns lopp på Island.

Naturens lagar förändrades. Det trä, som trollpackan Turid förhäxat för att få den fredlöse Grette dräpt, seglade, såsom vi sett, emot vinden. Hvad man än gjorde vid det, kom det alltid tillbaka. Det liflösa värkade sålunda mot ett bestämdt mål, såsom vore det lefvande och viljande. Det kunde icke förstöras.

För att få utrönt, hvem som borde i en flock vara de andres anförare, lät en säjderska ställa alla männens spjut tillsammans och förkunnade, att den skulle vara herre, i hvars spjut det klang, hvarefter hon ställde så till, att den mannens spjut gaf ljud ifrån sig, som hon själf ville upphöja.

Genom säjd kunde djuren få åtminstone halft människoförstånd samt människomål i munnen: den hund, som sattes till konung öfver Tronderna, blef på det sättet förtrollad, att han talade och skällde ömsevis.

Människorna kunde göras »hårda» eller osynliga, men äfven allehanda sjukdomar kunde tillfogas dem, och sinnelag kunde de bringas att skifta.

Mycket ofta säges det, att en moder kunde säjda sin son osårbar: vapen fäste icke vid honom. —

Var alltså säjden på grund af det sätt, hvarpå den öfvades, en mindre väl anskrifven trolldomsart, så var dock trolldomen, öfverhufvud taget, ej ansedd såsom något ondt.

Någon söndring mellan svart och hvit magi synes icke hafva funnits i Norden.

Trolldomen var god, om den användes för att gagna, men ond, om den vållade skada. Det var blott resultatet, som gjorde handlingen nedrig eller ärelös.

Detta är ett ytterligare bevis för, att man ej tänkte sig trolldomen utförd med dämoners eller onda andars tillhjälp; utan bestod den, såsom vi redan framhållit på tal om runor och galdrar, uteslutande i ordets invärkan på det eller den, hvaremot den riktades.

Härigenom kan äfven det mycket märkliga fenomen förklaras, att nordboarne alldeles icke hyste någon fruktan för trolldomen. Tvärtom gick man den frimodigt och käckt på lifvet. Ja, äfven de värsta trollkarlar och häxor förmådde man öfvervinna med klokhet och mod, såsom vi snart skola se.

Allt detta skulle hafva varit otänkbart, ifall trollkarlen eller häxan stått i förbund med andar, som varit människorna öfverlägsna, ty andarne skulle nog hafva både varnat och värnat dem.