Rösten var i början svag och osäker, men redan vid andra, tredje strofen vann den styrka; snart höjde sig de fulla tonerna af en ren och vacker stämma; det behagliga, alldeles flärdfria sätt, hvarmed hon både sjöng och spelte, var den tiden — jag vågar väl icke säga: äfven nu? — sällsynt. — Hon ville stiga upp sedan hon slutat sången, men flere samlade sig omkring henne med önskan att hon skulle spela «något vackert;» hon satte sig åter, och som de «variationer,» hvarmed Jeanette i flere dagar plågat hennes musikaliska öra, lågo framme, valde hon dem.
Man kände knappt igen samma stycken. Lagman Bärendorf, om han också icke var någon «förståsigpåare,» värderade dock kunskaper och talanger, gaf henne ett uppriktigt loford, och önskade att någon af hans döttrar kunde förvärfva denna skicklighet. Elise tillböd sig ganska okonstladt att, i morgon innan hon reste bort, genomgå dessa noter, och äfven ett par andra, som lågo der, med fröken Jeanette, samt varnade henne för att öfva sig på det ostämda och bristfälliga klaveret, som endast skadade hennes tonsinne.
Nu insåg lagmanskan, hvilken ovärderlig person mamselln kunde bli i hennes hus, om hon tidtals skulle komma till dem hit ut på landet; och sökte på allt sätt genom ett smickrande bemötande komma henne att glömma månget obehag. Hennes bortresa andra dagen, ville hon ej höra talas om, hon som haft så mycket besvär och tråk för den här dagen, skulle nu riktigt roa sig hos dem. Lyckligtvis kunde Elise, utan att förnärma sin nyssblefna gynnarinna, enligt sin önskan lemna Johanneshof i sällskap med Leonna.
Undantager man herr och fru Bärendorf, så var det endast Emma och kanhända unga herrn, som saknade någon af dem. Jeanette var för flyktig, för afundsjuk, att icke finna sig besvärad af Leonnas närvaro. Hon var henne för allvarsam och — för vacker — —
Som symamsell innesluten i «spökkammarn» var Elise en nyttig, men henne likgiltig person. Förhållandet hade ändrat sig och hon fann sig generad.
«Strutzarne» sågo äfven med nöje Elise resa bort. Renata i synnerhet var förgrymmad, öfver Lindendals uppmärksamhet mot denna person. Vi ha glömt att säga, det fru Riebnitz fick en häftig migrain i det samma hon reste sig upp från instrumentet, och måste gå på sitt rum. Hon blef äfven icke synlig så länge våra vänner dröjde på Johanneshof.
De voro samlade till den sentida frukosten, när en vagn syntes på den omtalta backen. Leonna ropade högt af glädje: det var hennes far.
Friherrinnan Perlkrans hade genom en skrifvelse låtit honom veta, huru hon lärt känna hans älskvärda dotter, samt flickans egen önskan att afkorta sitt vistande på Johanneshof för att, om hon erhöll sin fars tillåtelse, få tillbringa några dagar på Löfsala hos henne.
Smickrad af denna anhållan gjorde han henne ett morgonbesök, innan han efterkom denna önskan, och blef så intagen af hennes vördnadsbjudande och tillika vänliga öppna väsende, att han ansåg det vara en lycka för sin moderlösa dotter, att någongång få profitera af hennes lärorika umgänge.
Gerna hade Lindendal gjort dem sällskap i stället för att dröja qvar ännu en dag, men då hans värd ej sade sig vara i tillfälle att komma med, gick det icke an. Jean höll på att eröfra fjerde platsen i vagnen, men till Leonnas stora glädje, fann hans far det icke passande, att sonen så «sans façon» gjorde grandtanten sin första visit.
Samma afton sedan Nordenskans rest bort, satt den goda friherrinnan med sina unga vänner i förtroligt samspråk. Hon ville veta, huru de passerat tiden, och huru de funnit allt. Öfvertygade att hon ej, som många andra, skulle vända deras öppenhjertighet i elak mening, berättade de muntert sina små äfventyr. Hvad som rörde Lindendals möte med Elise berördes blott lätt, Leonna var för delikat att bry sin vän; Elise var deruti för mycket hjeltinnan.
De afhördes under en vältalig tystnad; ett leende, en nästan omärklig skakning på hufvudet voro tecknen till friherrinnans tankar, men hon skrattade rätt hjertligt åt fröken Evas «spökkammare» och «poesier,» som hon vid genomögnandet sedan benämnde «ragout på poetisk hackmat.» När de slutat, sade hon: «tack mina unga vänner, hvad ni omtalat innehåller visst bara bagateller, men det har stadgat mitt omdöme om ställningen i detta hus, för hvilket jag intresserar mig. Vi hafva väl alltid underhållit, hvad man kallar en slägt-korrespondens, men huru förtrolig den än må synas, säges aldrig hvad man vill, man döljer och förgyller. — Tro min erfarenhet,» fortfor hon efter en stunds uppehåll, «ej vid större inträffade händelser, ej i det allmänna sällskapslifvet, eller af deras mer eller mindre deltagande i välgörenhetsanstalter, lär man sig så väl känna menniskor, som i husliga förhållanden sins emellan, och i deras bemötande mot gamla bekanta. — Det finnes ty värr familjer, hvars medlemmar blifvit liksom sammanföste af ett vindkast från olika väderstreck, och detta är fallet med den Bärendorfska. Det är alltid för den styrande husmodern en kinkig sak att förena och sammanhålla de olika parterne till ett godt gemensamt ändamål — ungdomens bildning. Dertill fordras ett moraliskt mod, christligt sinne och en öppen karakter; allt detta äger ej lagmanskan. Det valspråk hon antagit heter: «les manières sont tout» och hon gör det ena falska steget efter det andra på en bana, som bör vandras med stadiga steg, ty en husmoders kall är ansvarsfullt.»
«Bärendorf sjelf, fastän min systerson, har jag alltför litet sett i det husliga lifvet, — han var alltid upptagen af göromål eller förströelser i och utom hus; nog vet jag, att bördsstolthet och yttre glans var hans svagaste sida, men aldrig hade jag förmodat den urarta till den småaktiga prålsjuka, som visar sig i tillbyggnaden på Johanneshof. Utan kostnad har ej sådant aflupit. Huru förnuftsenligare, att spara denna summa, tills han kunnat åstadkomma något solidare.
«Hade jag ej rätt, vis-à-vis Emma?» frågade hon sedan. «Stackars barn! hos henne ligger något godt. Vill min goda Elise åtaga sig flickan, om jag kan öfvertala föräldrarne att lemna henne hos mig på några år?»
Ett ja, syntes sväfva på den tillfrågades läppar, men en annan tanke färgade hennes kinder. Hon tvekade att svara. Friherrinnan såg på henne litet förvånad; Elise blef detta varse och sade bedjande: «Misstyd icke min tvekan, nådig fru, det har inträffat omständigheter som — hvaröfver jag vill förklara mig i morgon. Friherrinnan, som hedrat mig med sin godhet, sitt dyrbara förtroende, har de största anspråk på mitt — men kanske är det bättre nu; jag kan då inhemta friherrinnans moderliga råd» — — Hon lemnade henne fröken Z—s bref, hvaruti hon lyckönskade henne till bekantskapen med en man, som vunnit familjens bifall och aktning. Elise hade vid mottagandet trott, att detta beröm gällde lagman Bärendorf, men insåg snart sin villa. Hon berättade nu mötet med Lindendal, hvars otvetydiga afsigt var att tillbjuda henne sin hand.
«Efter saken står på den foten, är det bäst att vi anbefalle den i Guds hand, och sedan sofva på alltsammans:» sade gumman leende; hon omfamnade hjertligt henne och kysste Leonnas panna.
En fjorton dagars torka, som väl varit gynnsam för den påstående höbergningen, hade likväl gjort, att allt antagit ett förtvinadt och förvissnadt utseende, i synnerhet sista dagarna, som varit öfvermåttan varma och utan någon välgörande nattdagg.
Välkomna för landtmannen voro således de mörka moln, som uppstego på vestra horisonten och gåfvo hopp om regn; af det tryckande i luften förmodades ett åskväder. Det utbröt äfven omkring midnatten.
Leonna vaknade vid den första knallen. Hon steg upp, tog på sig klädningen, och sedan hon undersökt spjället och fönsterhakar — som likväl på landtmanér icke funnos — satte hon sig vid fönstret, för att vid blixtens sken betrakta den sublima tafla, som låg framför henne.
Boningshuset var bygdt på en något brant sluttande backe, med en hög stenfot på ena sidan; det var ditåt fönstret låg; nedanför backen var en stor äng, der en bäck slingrade sig i många krokar; af torkan hade den knappt varit synlig när Leonna om aftonen öfversett utsigten, men nu, när molnen öppnat sina slussar, började äfven jordens ådror svälla; bäckens bädd fylldes ögonskenligt allt mer och mer. Ängen begränsades af en skog i fonden, till venster låg en vik af saltsjön, till höger några landtmannaboningar.
Denna tafla, nu tom på hvarje lefvande föremål, insveptes några minuter i ett ogenomträngligt mörker, och nästa ögonblick i det klaraste ljus, uti hvilket regnet antog kristallens glans. Bäcken syntes då vara en lång guldskimrande orm och sjön liknade en metallspegel; på detta afstånd såg man icke huru vågorna tornade sig mot stranden.
Något likartadt har säkert skalden De la Motte Fouqué haft för sina ögon, när han diktade sin «Undine» tänkte Leonna, när hon hörde en liten hostning och fick ett lätt slag på axeln. Det var friherrinnan.
«Det gläder mig att Leonna ej blef skrämd, eller är rädd» — sade hon vänligt och slog armen om flickans veka lif.
«Jag vaknade visst litet skrämd af den starka knallen, men hvem kan vara rädd, när man ser något så skönt!» Hon visade på landskapet, som just nu upplystes af en lång klar blixt.
«Och jag känner många menniskor, som aldrig skulle vilja skåda en sådan scen,» sade friherrinnan. «Med fanatisk fruktan låta de skrufva till sina fönsterluckor, om de finnas eller bädda de ned sig i dynor, för att slippa höra och se — kan min lilla vän förklara sådant?»
«De måste ej i sin ungdom lefvat i den fria naturen, ej heller upplefvat ett skådespel likt det närvarande,» svarade den unga flickan efter ett besinnande. «Ty inneslutet i trånga rum, på tätt bebygda ställen måste ljudet och ljuset bryta sig. Jag kan väl icke uttrycka mig rätt, som jag önskade, men jag tror att det måste vara annorlunda i städerna, än på landet. Som det lär ligga i menniskans natur att frukta hvad hon ej begriper, så fordras väl antingen god undervisning, eller en så kallad lyckträff, för att ingifva en bättre känsla och uppfattning af detta naturfenomén.»
«Du har förklarat saken som en liten professor, söta Leonna! men säg mig nu också, hvad var fallet med dig sjelf?»
«O! Jag har genomgått många grader,» svarade Leonna skrattande. «I min första barndom, trodde jag när åskan gick, att Gud var mycket ond och ville straffa någon; och detta i anledning af de böner och korstecken vår gamla deja gjorde vid sådana tillfällen. Att mormor ej syntes frukta åska och blixt, fann jag alls icke underligt, ty jag ansåg henne för den bästa af alla menniskor. Sedan kom jag till Stockholm. Var det så, att vi dessa åren ej hade några starka åskväder, eller om det jemna bullret på gatorna förtog ljudet, nog af; åska och blixt hade der intet rum i min tankegång; men hemkommen igen, då saknad och ensamhet gjorde läsningen af några medförda goda barnaböcker till mitt käraste tidsfördrif, fattade jag af mig sjelf en annan åsigt af saken! Det var ju omöjligt att Gud, som är godheten och kärleken, kunde ha den afsigt att skrämma och hata sina barn, tänkte jag, och föll på den idén, att han snarare ville locka oss till bättring och genom blixtskenet göra oss uppmärksamma på den herrlighet och det ljus, hvartill vi sedan skulle få komma efter döden, ehuru det visserligen gick öfver mitt dåvarande begrepp, huru våra ögon skulle fördraga ett sådant sken — då gaf ett bref från Ottilia Lurhjelm mig anledning att söka upplysning af henne, och dess goda onkel. Jag lärde mig att inse upphofvet och de välsignelserika följderna af ett åskväder, och beklagar nu hvar och en som af okunnighet är rädd, och afhålles att njuta ett skådespel, som mera än något annat, upphöjer själen till dess skapare.»
Med stigande rörelse och ett eget välbehag betraktade den åldriga frun den unga talarinnan, der hon stod liksom förklarad i de täta, men likväl allt svagare blixtarne; ovädret drog sig längre bort.
«Ha dina sednare begrepp alldeles utträngt de förra?» frågade hon.
«Sådant lär aldrig rätt låta göra sig,» svarade flickan leende. «Men de ha ordnat sig; genom upplysning finner jag mig lycklig i min öfvertygelse, om Guds storhet, allmakt och kärleksfulla omsorg om allt, som lif och anda har. Huru vackert skall icke allt vara i morgon!»
«Leonna har i sin redogörelse helt och hållet glömt sin mamma?»
«Jag vet ej hvad hon tänkte deröfver,» svarade fröken litet förlägen. «Jag var så sällan i mina föräldrars hus — och — händelsevis» — —
Friherrinnan afbröt ett ämne, som hon såg vara obehagligt, med den anmärkning att, som ovädret stillat sig, vore det tid att söka hvilan.
Morgonsolen upplyste den vederqvickta naturen; hussvalan, som dagen förut flugit omkring under ett ängsligt skri, gaf med sitt glada qvitter tillkänna, när hon från jorden eröfrade ett byte för sina ungar under taklisten. Boskapen, som den omsorgsfulla matmodren de två heta dagarna hållit under skjul, gjorde höga krumsprång öfver sin återfunna frihet, när den uttågade på betet. I träden qvittrade tusentals foglar sin lofsång till skaparen: allt andades glädje och tacksamhet. Hvad gör menniskan? — —
Löfsala värdinnan kom och frågade om fröken och mamsell Elise hade lust att komma och plocka smultron i skogsbacken. Leonna var genast färdig; äfven för Elise var denna lilla förströelse välkommen. Med högtuppskörtade klädningar vandrade de bort. Under tiden och långt förr, än de voro väntade, anlände de båda herrarna från Johanneshof.
Sedan Lagman Bärendorf med utsökt artighet helsat på sin tant, presenterade han den på afstånd dröjande Lindendal.
Under ett långt innehållsrikt lif hade erfarenheten lärt friherrinnan att något så när uppfatta menniskor, när hon såg dem första gången, och hennes fattade vänskap för Elise, gjorde det här till en pligt att skärpa blicken. Men var det något i hans utseende, eller hans röst, som så frapperade henne? Det vissa var, att hon nästan stammade fram sitt «var välkommen min herre!» under det en liflig rodnad färgade hennes kinder. Men van att beherrska sig, dolde hon sin förvirring, och anslog den vanliga sällskapstonen. Hade icke hennes systerson varit för mycket upptagen af sin egen värda person, skulle han nog blifvit varse, att tanten knappt kunde taga blicken från Lindendal, och endast med halft öra, hörde på lagmannens ursäkter för deras tidiga ankomst.
«Morgonen var så charmant,» sade han, «och jag har några affärer att uträtta i kyrkbyn hos Nordenskans junior. Jag har derföre ej låtit spänna ifrån, utan reser straxt dit. Jag ville blott i förbifarten aflemna min reskamrat, och rekommenderar honom hos min tant; hvilka affärer som förer honom hit, derom har han ej gjort mig förtroende. Jag har nu fullgjort mitt löfte till Tit. Z. i Borgå och aflemnat honom på ort och ställe.» Under denna skämtsamma harang, hade friherrinnan fattat sig, och tillsade om frukosten, som inom få ögonblick var i ordning.
Bärendorf var bortfaren och friherrinnan allena med den främmande. Hon intog sin vanliga plats i gungstolen och anviste honom en stol nära sig. Icke utan ansträngning började hon: «jag vill icke dölja, herr Lindendal, att jag tror mig veta anledningen till er hitkomst. Mamsell Sellzing, för hvilken jag fattat både vänskap och aktning — oss emellan sagdt, är jag eljest för gammal och erfaren, att slösa med dessa känslor — ja, hvad var det nu jag ville säga? — jo, hon visade mig i går ett förtroende och omtalade ert möte, ert handlingssätt och edra yttranden, som lika mycket hedra edra tänkesätt, som hon skall rättvisa ert val. Men lemnom detta; hon återkommer väl snart, och tillfredsställ emellertid en gammal gummas nyfikenhet. Så framt ej alla mina sinnen bedraga mig är herr Lindendal nära anförvandt till en af mina ungdomsbekanta. Jag skulle tro att denna frappanta likhet i ställning, utseende och röst, endast kunde tillhöra en son, men namnet Lindendal förvillar mig.»
«Det är också icke min fars namn jag bär, fru friherrinna,» svarade han med någon förundran öfver hennes synbara rörelse. «Från helt unga år har jag blifvit uppfostrad af min farbror, som af mig okända orsaker antagit namnet Lindendal; som hans arfvinge, bär jag enligt hans vilja detta namn. Min far hette Lönndal» — —
«Vidare min herre, hvad hade han för en syssla?» — —
«Han var bataljonsläkare vid ett svenskt regemente. Han dog och lemnade min mor fattig med två ouppfostrade gossar; min bror, flere år äldre än jag, visade håg för studier. En af min fars fordna vänner lagade så, att han kom till Upsala; der förvärfvade han sig flere gynnare genom sin flit, sitt stilla uppförande; mellan terminerna konditionerade han i ett adligt hus på landet, hvars namn jag glömt, ty jag var då endast ett barn, och långt aflägsen derifrån hos min farbror — min bror Arnold dog vid tjuguett år af» — —
Han kunde ej fortfara, han varseblef, att hans berättelse hade gjort ett för honom oförklarligt intryck på hans åhörarinna; ty vid hans sista ord öfverfölls hon af en konvulsivisk darrning. Hon visade på en vattenkaraff; sedan hon druckit ett glas, återhemtade hon sig något, och sade med sväfvande röst:
«Förlåt, jag måste aflägsna mig för att i enslighet stilla min upprörda själ, ty hvad ni sagt, har hos mig väckt smärtsamma hågkomster. Jag är skyldig er en förklaring, och vill göra det med få ord, vi tala sedan ej mera derom! Er far var min ungdomsvän, i mitt hus vistades er bror som informator, och der dog han. — Hans död gjorde mig barnlös — ty min Laura, min enda glädje, följde honom om få veckor i grafven! de förenades der — — — Jag älskade Arnold som en son; er likhet med honom, men ännu mera med er far, ger er stora anspråk på min vänskap. Mina böner skola höjas till eder välgång!» —
Med vördnad kysste Lindendal den hand hon räckte honom. Han blef ensam.
Han insåg att det måtte varit mer än ungdomsvänskap, som uttalade sig i hennes fråga och uttryck om fadren; då hade den ännu fina kinden skiftat i rödt, sedan blektes den af moderssmärta och bittra hågkomster.
Men nu inträdde våra bärplockerskor, utan all aning om att någon fremmande ännu var här, ty ingen hade mött dem och de öfverraskades af att finna Lindendal, och ännu mer, att finna honom allena i rummet.
Med få ord underrättade han dem om hvad som händt. Leonna blef orolig, smög sig till friherrinnans kammardörr och frågade med bedjande röst: «Får Leonna komma in?» Ett vänligt «ja» blef svaret.
Bjuden till middagen af friherrinnan, kom Nordenskans i sällskap med lagman Bärendorf. Då föreställde Lindendal dem Elise Sellzing som sin fästmö, och intog platsen vid hennes sida under måltiden.
Friherrinnan hade någorlunda tillkämpat sig sin vanliga sinnesstämning, och var en artig, treflig värdinna, men Leonnas vackra ögon buro spår af utgjutna tårar, och hon iakttog den gamla med deltagande blickar; endast hon blef varse det vemodiga uttryck, hvarmed denna betraktade de älskande, som obekymrade om de andras närvaro vexlade tysta, ljufva ord och blickar. Hon såg då en enslig tår bana sig väg på den ännu bleka kinden, men som hastigt och oförmärkt af de andra, borttorkades.
I anledning af åskvädret förliden natt, berättade Bärendorf, på ett lika muntert som pikant sätt, huru rädda tant Barbara och fröknarna Strutz varit, huru de alldeles icke velat vara i sina egna rum deruppe, utan inqvarterat sig i flickornas kammare, der luckorna kunde tillskrufvas.
«Likväl kan det väl hända, att vår vittra kusin Eva ger oss en poetisk naturbeskrifning,» tillade han skämtande.
Hade han, som vi, varit underrättad om en katastrof under ovädret, skulle han snarare förmodat en hjeltedikt, men då skaldinnan sjelf spelade hjeltinnans rol, hindrades hon väl af blygsamhet att illustrera händelsen.
Vi kunna dock icke låta bli, att helt prosaiskt meddela den, som en motsats till hvad som på samma tid passerade på Löfsala.
I «frökenkammarn» sutto de tre nämnda fröknarna, vid det halfrunda bord, som stod emellan båda fönstren; luckorna voro tillslutna och två upptända ljus stodo på bordet, tvenne andra brunno på klaveret, (denna der ovanliga upplysning, skulle enligt deras tanke förtaga skenet af blixten genom de hjertformiga öppningarna på luckorna). Bata sof redan, men de två äldre syskonen lågo vakna. Barbara hade nyss snusat och sedan tagit fram glasögonen ur sitt foderal, i tanke att läsa i den medförda «Andeliga Dufvorösten.» De andra skulle höra på; men huru, när man höll för båda öronen, det lemnar jag derhän. Då öppnades mycket långsamt och varligt den dörr, som förde till «spökkammarn;» huspigan kom ut derifrån med en hög med kläder på armen, och ett ljus i handen; som dörren var smal, måste hon nästan tränga sig ut med sin börda.
Hvad nu Eva Strutz, som satt med ryggen vänd mot denna dörr, såg, eller trodde sig se, måste vi lemna osagdt, ty ännu har hon ej meddelat någon sin upptäckt. Hon rusade upp af stolen; stötte i farten omkull den stol hvarpå Barbara satt, och störtade med ett gällt ångestskri ut genom den dörr, som förde till den mörka gången utanför.
Det fordrades en Hogarths pensel för att måla den tafla, som nu visade sig i det af fem ljus upplysta rummet. Stolen, som ej måtte stått på stadiga ben, låg åt ena sidan, Barbara åt den andra; glasögon, ridikyl, snusdosan och «Dufvorösten» voro kringspridda på golfvet; Renata blek som ett lik, hade väl ärnat springa ned, ehuru hon just icke rätt visste hvarföre, men förskräckelsen förlamade hennes leder.
Pigan, som var en oskyldig orsak till denna villervalla, blef stående helt förbluffad i dörren, med öppen mun och spärrade ögon. Nu uppgåfvo Jeanette och Emma ett skallande skratt, och detta löste förtrollningen.
Pigan lade ifrån sig klädbördan, och hjelpte upp Barbara och hennes tillhörigheter.
Eva återkom något skamflat; på tillfrågan, svarade hon, att hon tyckt sig höra och se något alldeles «haskligt,» från inre rummet.
När hon nu såg orsaken till sin löjliga förskräckelse, frågade hon häftigt hvad pigan hade der att göra denna tid på natten. Med den näsvisa ton, sådant folk ofta antager mot dem de anse för bipersoner i herrskapets hus, svarade denna: «hej! det man int hinner «pretestera» med dagsljus, tränger man fuller göra om natten, vet jag. Jag har hängt upp de kläder hennes nåd och fröknarna haft på sej de häran dagarna, och tagit ned dem som ska i byke, vet jag, men allri kund jag «maschinera» mej att jag derför sku tas för spök.»
Sådant var detta lilla äfventyr, som gaf ungdomen och köksdepartementet anledning till skratt och skämt på alla tre fröknarnas, men i synnerhet på Evas bekostnad. Att lagmannen var okunnig om detta, kom sig deraf, att han och Lindendal reste innan damerna ännu voro uppstigna.
Lagman Bärendorf, som hade ett eget intresse att närmare lära känna Nordenskans och ännu mera dess egendom, antog klyftigt nog med nöje en bjudning att tillbringa morgondagen på Grönskog. De reste mot aftonen. Lindendal blef qvar här, till dess hans följeslagare återkom för att afhämta honom. Leonna måste fara med herrarna hem till Grönskog, för att göra «les honneurs» som värdinna, med löfte att få komma tillbaka med lagmannen. Vi hafva anledning att förmoda, att Johanneshof ej vann i jemförelse med Grönskog, om det förras ägare icke var desto mera egenkär.
Icke nog dermed, att den sistnämnda egendomens jordbruk var bättre vårdadt, utmärkte den sig genom anspråkslös beqvämlighet, varaktighet i anläggningen och ordningsanda, så väl i det yttre som inre af hushållningen, lika mycket som den förstnämnda gjorde det genom yttre prål och cacheradt slarf.
Vid återresan dröjdes en stund i kyrkbyn hos befallningsman. Leonna blef alldeles förtjust i sin lilla brorsdotter, som var rask och välmående, och hade enligt hennes tanke fått ett helt annat utseende. Maria skrattade något tvunget och sade: att detta inträffar med alla små barn under de första veckorna.
Lindendal for med lagman Bärendorf; dagen derefter reste han till sitt eget nya hem, för att i början af september kunna ditföra sin fru. Elise dröjde endast tvenne dagar på Löfsala. Hon måste äfven laga sig i ordning. Hennes afsked från friherrinnan, som hon likväl hoppades återse, innan hon reste från orten, och från Leonna, var ånyo ett bevis, att själsfrändskap knyter fastare band än blotta slägtskapen.
Innan vi för alltid skiljas vid Elise Sellzing, hvars uppträdande endast hör till de strödda partierna i vår teckning, anse vi oss böra redogöra huru hon, med den uppfostran och bildning hon egde, ej dragit bättre parti af sina den tiden i Finland sällsynta talanger, utan uppoffrade sin bästa, vackraste tid, att med handarbeten förskaffa sig sin bergning; ett företag som ofta ådrager sig missaktning af oförståndet.
Hvad var det som gaf henne mod? ty dertill fordras mera sannt och moraliskt mod, än mången tror! Huru ofta hör man icke den bättre klassens fruntimmer säga: «jag ville gerna arbeta något smått, för att få det eller det, bara ingen skulle få veta det.» —
Sellzing hade varit en man, som i sina välmaktsdagar aldrig förhäft sig öfver andra, och borde således icke sedermera så hafva känt dessa små men hvassa nålstygn, småsinnet ger åt den olyckligblefne rike; men han var ytterst känslig för sitt rykte som affärsman och köpman. När han, genom andras oredlighet, kom på obestånd, lemnade han alltsammans åt kreditorerne, på det ingen måtte förlora på honom, och sökte sig en aflägsen boningsort, der han kunde lefva dold för alla dem som fordom kännt honom. Denna sinnessjukdom, ty annorlunda kunna vi ej benämna denna svaghet, som lemnade honom till rof för overksamhetens följder, förslappning till själ och kropp, afhöll dottern att formera någon jemnårig bekantskap, eller söka någon förströelse, tillhörande hennes ålder. Hennes åsigt af lifvet blef allvarlig och reflekterande. Goda frön, nedlagda i hjertats bördiga jordmån, utvecklade sig till ett inre högre lif, osynligt för andra. Hon umbar frivilligt, hvad hon i början försakade. Snart var deras lilla återstående kapital sammansmält; öfvergifva sin far kunde hon ej; att genom yppande af sina kunskaper — söka sig elever — tillät han icke; ty hon hade derigenom fäst uppmärksamhet på honom. — Hon fattade nålen och saxen, och blef en slaf för andras nycker och fåfänga.
Men hon lärde äfven känna menniskor, för hvilka det var en glädje att arbeta; personer, lika upphöjda genom ädla tänkesätt, som välsinnade mot mindre vällottade likar. Lyckligtvis kom hon att bo i samma gård med den aktningsvärda familj, vi redan flere gånger omnämnt. De gåfvo i tysthet akt på henne, och beredde henne mången liten oväntad glädje. Efter fadrens död, ansågs hon nästan som en medlem i familjekretsen. Genom tim-undervisning ökade hon sin inkomst.
Leonna hade följt Elise ett stycke på vägen; långsamt återvände hon. Åter hade hon förlorat en själsförvandt; men hon ansåg det, som passerat under denna korta tid af få dagar, som det lyckligaste förebud för hennes egen lycka. Hon visste genom Elises förtroende, att Lindendal varit hennes första och enda kärlek. De hade ömsesidigt genomgått ett tioårigt prof. Lika många månader hade hon varit skild från sin Feodor, — — och tiden hade varit henne så lång! «outtalad kärlek måtte ändå vara lättare att bära,» tänkte hon, «men tålamod och tro öfvervinner allt!»
Hon återfann friherrinnan något upprörd; hon räckte Leonna handen, och sade sorgligt leende: «Nu får du icke lemna mig så snart. Din närvaro skall vara mig välgörande. Du måste hjelpa mig att skingra de sorgliga minnen, åsynen af Lindendal, och deras stilla kärlekslycka väckt i min själ. Först vill jag likväl berätta dig det hufvudsakligaste af mina öden; sedan de blifvit uttalade, skall jag åter, som en kristen anstår, bära dem med undergifvenhet för hans vilja, som pålagt mig dem.»
Med en känsla af nyfikenhet, blandad med det hjertligaste deltagande, satte sig Leonna på en pall vid hennes gungstol. Vi meddela berättelsen med friherrinnans egna ord:
«Jag var den yngsta af trenne systrar: fader- och moderlös vid fjorton år. Jag upptogs som eget barn af en fru von Holst, en af min aflidna moders ungdomsbekanta. Hon var för andra gången enka, och hade blott en obetydlig pension efter sin man att lefva af.»
«Du som mången annan kunde fråga, huru hon i dessa omständigheter ville åtaga och belasta sig med en ung person, som fordrade kläder, föda och uppfostran. Saken var denna. Hon hade så väl sjelf, som genom sina begge giftermål, mångfaldiga slägtförbindelser, både i Sverige och här i Finland. Jag hade fallenhet för alla den tidens granlåts-arbeten, uti hvilka än den ena än den andra af hennes bekanta skänkte mig undervisning. Snart blef hon således, äfven för min skull, allt mera välkommen på sina långvariga besök; ty under det hon roade sällskapet med sitt muntra och lifliga umgänge, med sina ofta snillrika infall, arbetade jag från morgon till sena aftonen för den familj, der vi uppehöllo oss.»
«Jag var aderton år, när fru Holst reste jemte mig, för att besöka en nära anförvandt, som bodde i en af Södermanlands småstäder. Ehuru underrättad om vår ankomst, hade familjen rest till hufvudstaden på några veckor, men lemnat tjenstfolket befallningar för vårt emottagande.»
«Fru Holst, som under resan klagat sig illamående, intog vid framkomsten genast sjuksängen. Händelsen ville, att husets vanliga läkare rest bort på en tid. Hans tjenst förrättades af en ung medicine-kandidat, som nu efterskickades.»
«Hennes sjukdom varade i flere veckor. Den unga läkaren, hvars namn var Lönndal, visade henne en outtröttlig omvårdnad. Hvarje ledig stund egnade han oss. Han medförde intressanta böcker, läste ur dem för oss, och talade sedan om det lästa. På sådant sätt inträdde jag i en för mig förut okänd verld och han gjorde allt större intryck på mitt obevakade hjerta. Tusende små bevis sade mig också, att jag ej var honom likgiltig; detta uttalade sig i hans blick, i röstens modulationer, men aldrig i ord.»
«På engång blefvo hans besök mera sällsynta och korta; dröjde han någongång och fru Holst, som vant sig vid hans föreläsningar, uppmanade honom att fortsätta dem; var han ytterst tankspridd och tystnade snart. Såg jag då upp från mitt arbete, fann jag hans ögon fästade på mig med ett ömt, men sorgligt uttryck.»
«En dag, den står så lifligt för mitt minne, fastän nära ett halft århundrade förflutit sedan dess — en dag kom han för att taga afsked. Han var utnämnd till chirurg vid ett lazarett, och skulle genast dit och mottaga sysslan. Som ett åskslag på en klar dag träffade mig underrättelsen om hans bortresa, men jag hyste ännu alltid det hopp att han i skilsmessans ögonblick skulle uttala det, hvad jag trott mig läsa i hans blickar. Då jag, som med möda återhöll de frambrytande tårarne, ville följa honom som vanligt genom yttre rummet, tillät han det ej, tryckte blott häftigt min hand till sina läppar och störtade ut.»
«Sex veckor derefter underrättade oss tidningarne att han var gift.»
«Fem år hade förflutit, och ännu hade ingen utträngt hans bild ur mitt hjerta, då jag oförmodadt träffade honom på en bal i W—g. Han var då bataljonsläkare. Han hade åldrats och jag tyckte mig i hans ansigte finna ett drag af bitterhet, som förr icke var synligt der.»
«Öfverraskningen var ömsesidig; men han fann sig snart och utbad sig, att för oss få presentera sin hustru, som äfven var på balen. Hon var ett långt, blekt fruntimmer, som syntes vara äldre än han; det låg något hvasst i hennes anletsdrag.»
«I hennes närvaro berättade han, att de voro jemnåriga, att de förlofvat sig vid 18 år, men att han först vid 26 år kunnat hemföra henne som sin hustru.»
«Af några våra bekanta på stället, som kände dem, erforo vi sedermera, att detta äktenskap icke räknades till de lyckliga. Deras bekantskap skedde i ett hus, der hon var lärarinna, och der han, ännu gymnasist, läste med sönerna. I ungdomligt svärmeri bytte de löften, eder och ringar; snart voro de skiljda åt hvar sitt håll, korresponderade flitigt; men återsågo ej hvarandra på fem år.»
«Hon, som lefde blott i tanken på honom, fann sitt ideal förskönadt genom de manligare dragen. Han åter hade säkert funnit mången flicka, som öfverträffat henne på utseendets vägnar, men då ingen gjort något djupare intryck på hans hjerta, förnyade han sina löften, men afvaktade först en syssla för att kunna uppfylla dem. Detta inträffade efter nya två år; men då trodde hans vänner sig märka, att endast pliktkänslan qvarhöll honom vid sin förbindelse. Deras husliga omständigheter sades ej vara de bästa, ehuru hans inkomster, som omtyckt läkare, ej vore att förakta. Frun, hette det, var ingen husmoder; ty hon, som de flesta guvernanter, hade förmodligen hvarken haft öfning eller fallenhet för de småaktiga, men nödiga husliga omsorgerna.»
«Dessa underrättelser erhöll jag småningom. Den tid vi uppehöllo oss i W—g, undvek Lönndal att träffa mig: likväl såg jag ofta en skymt af honom, när jag minst förmodade det. Så infann han sig äfven just då vi satte oss i vagnen för att lemna staden, och jag fick således ännu en gång lida afskedets tysta inom mig slutna smärta» — —
Friherrinnan gjorde här ett uppehåll, och smekte Leonnas kind, som glänste af en tår, och sade vemodigt leende: «mången skulle förlöjliga den sjuttioåriga gumman, som ännu röres af hågkomsten af de känslor, som uteslutande tillhöra, eller borde, enligt deras tanke, blott tillhöra ungdomen. Men en ren, från hjertat gående kärlek försvinner ej af tider och skiften. Hans bild och till och med rösten var så inpräglad i mitt minne, att jag på ögonblicket anade i Lindendal hans son.» Hon fortfor:
«Ett tiotal af år hade passerat: jag var maka åt baron Perlkrans och mor för tvenne barn.» —
«Och tant kunde likväl gifta sig med en annan!» inföll Leonna.
«Dertill fanns flera skäl, mitt barn,» svarade hon. «Jag var fattig och lefde i ett tungt beroende; genom mitt giftermål med en hederlig man, som jag väl icke älskade med ungdomskänslans värma, men ärade och ansåg som den mig af Gud beskärda maken, blef jag försatt i den verkningskrets, der jag kunde gagna och söka lyckliggöra min omgifning. Det är qvinnans bestämmelse, mitt barn! men afbryt mig icke nu mera, goda Leonna!»
«Vi bebodde en liten vacker egendom, några mil från —köping. Belägenheten var god för jagt och fiske, min man nästan svärmade för båda, men föredrog dock det förstnämnda nöjet; vi hade flere grannar, som delade samma böjelse; vissa tider om året var han således sällan hemma, jag deremot fann mitt största nöje i hemmet med mina barn.»
«En dag sedan Perlkrans rest bort, för att tillbringa dagen hos en af sina vänner, fick vår son, Axel, då fem år gammal, ett svårt anfall af strypsjuka, som påkallade snar läkarevård. Min man hade händelsevis sagt, att doktor F. sannolikt skulle träffas, dit han begaf sig; och som detta ställe låg oss närmare än —köping, skulle budet vika in, så väl för att meddela min man den ledsamma händelsen, som att höra efter om doktorn verkeligen var der.»
«Efter en väntan, full af oro och ångest, återkom budet åtföljdt af doktorn; Perlkrans var icke med. Då jag med moderlig ångest och otålighet störtade mot den kommande, finner jag Lönndal.»
«Stadd på en resa, hade han tagit in hos sin fordna akademikamrat doktor F. och med denna blifvit bjuden ut på landet, der de träffade min man. Herrarne hade ej ännu lemnat middagsbordet, när budet kom, som underrättade Perlkrans om Axels sjukdom, — men då både han och doktor F. varit något upprymda efter måltiden, hade Lönndal erbjudit sig att fara i vännens ställe. Obekant på orten, kände han icke med hvem baron Perlkrans, som han äfven här såg för första gången, var gift; aldraminst förmodade han i denna fru träffa fröken —sköld.»
«Gossens lif räddades genom hans skicklighet; en timma senare hade hjelpen likväl varit förgäfves.»
«Orons stunder voro förbi. Både gossen och vi voro lugnare; sittande vid barnets lilla säng, språkade han och jag om nytt och gammalt. Vi voro nu båda i de år, då passionen ej gerna springer bort med förnuftet, så framt det ock en gång haft öfverväldet. Och detta var händelsen med oss båda. Likväl voro vi unga nog, att inom oss känna, att allt kunnat vara annorlunda än det var.»
«Förnämsta samtalsämnet var våra barn. Han talade om sin äldsta son Arnold, som, vid nyss fyllda 15 år, var ett ovanligt exempel på flit och skicklighet. En af hans egna ungdomsvänner hade derföre lofvat befordra ynglingen till Akademin.»
«Under det Lönndal så talade, höll han min åttaåriga Laura på sitt knä, och smekte flickans rosiga kind. Då uppsteg hos mig den tanken att i våra barn söka förena de känslor, som vi sjelfva genom ödets skickelse varit tvungne att innesluta i egna hjertan.»
«Nära midnatt kom Perlkrans hem, och morgonen derpå, när gossen var utom all fara, reste Lönndal. Vi sågo hvarannan för sista gången. Två år derefter dog han.»
«Genom en af mina bekanta gjorde jag mig tid efter annan underrättad om Arnold, som studerade i Upsala. Alla instämde i hans beröm för flit och rena seder. Som Axel var i de år då han behöfde en lärare, rådgjorde jag med min man, som deruti gick min önskan till mötes; Arnold antog med glädje det tillbud, som gjordes genom min korrespondent, och var snart en medlem i vår lilla familjekrets.»
«Den älskvärda ynglingen gjorde sig snart afhållen. När han under terminerna var vid universitetet, saknade vi honom alla, men i synnerhet Laura, som kallade honom för sin äldste bror; hvar gång han återkom till oss, såg jag det band fastare knytas, som förenade alla deras tycken, tankar och känslor, ehuru ingendera ännu förstod att gifva dessa något namn.»
«O huru ljus syntes mig ej deras framtid! Hvilken utsigt för min ålderdom! Något allvarligt motstånd af min man fruktade jag icke. Han var i allmänhet icke fördomsfull i anseende till börd och adelskap; och när han i sina båda söner — vi hade nu två — såg sitt namn föras till efterverlden, var han nog öfverseende med sin dotter, om hennes val fölle på en ofrälse man, så mycket mer som han äfven i allmänhet, ansåg oss qvinnor för ett bihang — ganska nyttiga möbel i hus och kök, — men oändeligt många grader under männernas egen latitud! När jag dessutom såg, huru mycket han verkeligen höll af och saknade Arnold, när denna var borta, minskades ej mitt hopp, och inga hinder syntes stå mina önskningar i vägen.»
«Menniskan spår, och Gud rår! Dessa önskningar voro säkert icke gillade af den, som icke vill att föräldrar egenmäktigt söka styra sina barns framtida öden, utan att de, sedan de med vårdande, kärleksrik hand fört dem genom barna- och läroåren, med förtröstan öfverlemna dem till Hans vishet och till barnens egna hjertan.»
Leonna kysste den hand som gumman höll på sitt knä, under det hon talade. Efter ett kort uppehåll fortfor hon åter:
«Laura var i sitt sextonde år. Hon var ej någon af de drifhusplantor man ser växa upp i stora städer, förklemade både till själ och kropp. Hon var ett okonstladt naturens barn, som fått röra sig i det fria landtlifvet, och lärt sig njuta af dess oskyldiga fröjder; sprittande af känsla och lif» — — —
«Det är så vanligt att jemföra er, unga flickor, med blommor. Skulle nu jag äfven göra det, liknade jag Laura helst vid äppleblomman, just när hon öppnar sin röda, doftande, saftiga knopp. Men ack, då kom olyckans sirocco vind — smärtans makt tärde på blommans kalk. Hon vissnade hastigt och — föll bort.»
Efter en kort smärtfull tystnad, fortfor hon med tillkämpadt lugn: «Laura var, som jag sagt, 15, Arnold, 21 år. Det återstod honom endast att erhålla lagerkransen. Han hade valt den juridiska banan för sin framtida verksamhet, och flera vägar stodo honom öppna till befordran.»
«Äfven han var en frisk och kraftfull telning af den gamla nordiska stammen; ingen omåttlighet hade lossat håret på hans hjessa; glasögon behöfde han icke för att dölja sina ögon, eller synglas för att underhjelpa en försvagad syn. Till utseendet var han mindre lik sin far, än brodren.»
«I ett yttre rum — gemensam genomgång till Arnolds och Axels kammare och våra egna hvardags rum — var en hel vägg upptagen af jagtredskap och skjutgevär. Bland dessa hängde äfven en liten vacker fogelbössa, som Axel fått af sin far, och som han redan lärt begagna. Tillika med flera andra bössor hade äfven den varit i bruk dagen förut, men alla hängde nu i sin vanliga ordning.»
«I ett rum innanför detta, stod jag sysselsatt en förmiddag; dörren stod öppen så väl till detta, som till Arnolds rum, hvilket låg snedt emot. Nu kom min fyraårige yngsta gosse och bad mamma taga ned hans barnbössa från väggen och leka soldat med honom, såsom han var van att göra det med Axel. Denne hade gått ut med sin far och en fremmande, för att bese en af Perlkrans anlagd trädskola. Jag, som väntade dem tillbaka hvart ögonblick, gaf mig ej tid att uppfylla barnets önskan, utan bad honom vänta tills syster Laura slutat läsa för informatorn. Han sprang då till henne, som i det samma lade bort sina böcker.»
«Hon tog också ned hans lilla bössa, och ville gå in till mig, men gossen var envis och ropade: «Mamma lofvade, att du skulle leka soldat med mig; tag du Axels bössa!» — «Jag törs icke, den är laddad,» svarade hon undvikande, då sade Arnold, som kunde höra och se allt från sitt rum: «baron tog sjelf ut skotten i går aftons, innan gevären hängdes upp.»
«Laura, som alldeles icke var ovan att handtera skjutgevär, blåste i bösspipan; den gaf ett ihåligt ljud, och nu var hon säker. Hon verkställde flera tempo, och gossen gjorde efter dem. Man kunde med välbehag se på hennes lätta och behagfulla rörelser. Arnold stod i sin dörr, lutad mot dörrposten och såg på henne med varma blickar. Nu lade hon an, och ropade «gefyr!» i det att hon tryckte på låset. — Ett skott brann af, vi gåfvo alla till ett anskri af förskräckelse — när röken skingrat sig, så låg — o, låt mig ej skildra denna fasansfulla syn! Arnold badande i blod — Laura, som kastat ifrån sig det olyckliga redskapet, låg förstelnad af fasa och sorg öfver hans kropp. — — — Han var svårt träffad i venstra sidan af bröstet.»
«Skyndsam hjelp anskaffades, men ingen räddning var möjlig. Haglen hade djupt inträngt i de ädlare delarne. Arnold lefde likväl 24 timmar och egde full redighet. Uti vittnens närvaro förklarade han vår dotter för oskyldig. För oss tillstod han öppet sin kärlek till henne, samt att han i anseende till vår godhet emot honom, hyst den förhoppning att en gång få kalla Laura sin maka. Både min man och jag gåfvo honom den uppriktiga försäkran, att detta hopp skulle gått i fullbordan, om Laura älskat honom. Tacksamt tryckte han våra händer till sina läppar, och Laura, som nu hade namn för de känslor hon länge burit i sitt hjerta — hennes sorg var gränslös! Ack, hon som för få timmar ännu strålade af friskhet och glädje, satt nu en bild af smärtan, vid den så innerligt älskades dödssäng. Deras händer lågo förenade inom hvarandra, öga skådade i öga; blott då och då hörde man ett hviskande ljud från deras läppar, — de förstodo hvarandra utan ord.»
«Båda bönföllo, att han måtte få sin graf i vår trädgård, på ett ställe der Arnold hösten förut planterat en hvit törnrosbuske, och anlagt ett torfsäte. Detta var väl ett svärmeri, så vanligt vid deras ålder — men det hade varit hårdt att neka den döende sin önskan. Äfven ansåg jag det nyttigt för flickan; hon kunde der få gråta ut sin smärta. Arnold dog — stället invigdes till hans hvilorum. Låt mig nu sluta, ty — en månad sednare, hvilade mitt barn — min Laura — vid hans sida.»
Skakad i själens innersta, hade Leonna lyssnat till utgången af den förfärliga händelsen. När Lauras olyckliga mor, sluteligen upphörde att tala, och nu satt försänkt i stum smärta med stirrande blick; då tryckte den gråtande flickan hennes sammanknäppta händer till sina läppar, och sade med innerlig, till hjertat gående stämma: «Goda, älskade tant! Sörj icke mera! besinna blott huru lycklig Laura och hennes älskade Arnold äro hos Gud långt borta från jordlifvets sorger.»
«Det vet jag, mitt goda barn, men det är så grymt att minnas, att tänka, att hon var hans mörderska!»
«För Guds skull kalla henne icke så,» utbrast Leonna ofrivilligt rysande. «Hon var fullkomligt oskyldig. Låt oss anse hela händelsen som en skickelse af försynen, som snart ville förena dessa likstämda själar, innan ödet lagt sig deremot; ty hvem kan veta, hvilka hinder kunnat uppstå mot deras förening? De voro ju så unga båda. Visst var det hårdt för tant, att förlora en sådan dotter, men om hon sedan fått framsläpa ett sorgfullt, aftynande lif, utan all glädje — hade ej detta varit svårare att uthärda, än att nu veta henne lycklig?»
«Detta har äfven varit min tröst under de långa åren. Jag har i ödmjukhet böjt mig under Guds tuktande hand och skall äfven med hans hjelp göra det hädanefter; ty med hvarje dag nalkas jag närmare grafven, och till alla mina älsklingars möte. Äfven min make och båda mina söner finner jag der. Och låt oss nu för alltid lemna dessa sorgliga ämnen; hade ej händelsen väckt dessa minnen, hade du kanske aldrig hört mig omtala dem.»
Några timmar derefter sutto de åter förtroligt tillsammans. Friherrinnan syntes alldeles återvunnit sitt vanliga, trefliga, underhållande lynne. «Vill du vara uppriktig emot din gamla vän, Leonna?» frågade hon vänligt. «I anledning af hvad du sagt mig om dina förhållanden, borde du ännu knappt veta, att äfven du har ett hjerta, men i dag har jag märkt det, och är öfvertygad, att du varmt älskar någon, ehuru ej alldeles lyckligt. Har jag orätt?»
Frågan var oväntad, och från hvarje annan person hade Leonna ansett den obehörig, men här var hon glad att få lemna ett förtroende, och underkastade gerna sitt uppförande denna sin moderliga väns pröfning, och hoppades på goda råd för det tillkommande. Hon förteg således ej det ringaste.
Den gamla gillade väl icke, att Leonna förtegat sitt förhållande till Feodor för sin far, men hon som sett och tänkt öfver så mycket, ansåg icke detta fel som oursäktligt. Det är icke så lätt för det blyga, sig sjelf knappt medvetna flick-hjertat, att lemna ett sådant förtroende åt föräldrar, i hvilkas dagliga sätt mot hvarandra, i hvilkas yttrande, de aldrig se och ana en ömmare känsla. För en far i synnerhet, som endast uttalar det materiella, ofta nog i sträfva ordalag! Detta var väl icke alldeles händelsen med kapten Nordenskans, men han var för mycket upptagen af det aktiva lifvet. Själen och hjertats behof ansåg han som en bisak, som ett nonsens, kroppens behof var det hufvudsakliga. Så hade hans åsigt varit tills dato.
Under berättelsens gång, omrördes äfven Hedda Smitts medverkan, så vida Leonna kände den. Tanten bad henne taga sig till vara för denna bekantskap. «Lättsinniga, obetänksamma fruntimmer — och ett sådant måste hon vara — blottställa icke allenast sig sjelfva, utan äfven sina oskyldiga bekanta för elaka omdömen. Hvem tror väl den, som en gång blifvit funnen med intriger eller osanningar? — Hvad löjtnant Harlinghausen beträffar,» fortfor hon, «afhåller jag mig tills vidare från alla omdömen. Väl synes han vara något häftig och stolt; men ädel stolthet pryder mannen, och din halfbroders uppförande var äfven egnadt att reta tålamodet hos en ung militär. Han har till och med i anseende till honom uppfört sig med moderation, och hvad hans tystnad angår, så betänk att det nu är krig. Huru lätt förkommer icke då ett bref.»
«Men huru lätt kan icke en» — kula komma, ärnade Leonna tillägga, då friherrinnan hastigt inföll; «Ja, deruti har du rätt. Huru lätt kan icke en annan friare anmäla sig, som har din fars bifall och samtycke.»
«Så menade icke jag, söta tant, dertill är jag allt för obetydlig; vi lefva utomdess för litet med, att jag skulle frukta för något sådant, men jag» —
«I det fallet känner jag mera än du. Lagman Bärendorf spekulerar på dig för sin son,» försäkrade friherrinnan.
«Det var en ledsam nyhet! men jag hoppas att tant bara vill narras litet.»
«Nej mitt barn, det är mitt rena allvar. Men frukta icke; sedan jag känner din böjelse, vill jag förebygga saken hos din far. Jag vet ty värr ganska väl, att egennyttan uppgjort denna plan, och Janne är alltför bortblandad, att kunna fatta en allvarlig kärlek. En dåraktig slägtkärlek skall aldrig hindra mig, att göra hvad som är rätt, om jag äfven skulle ådraga mig deras missnöje derigenom.» — — —
Som en liten «muntration» från det föregående, och för att höra hvad intryck Leonna gjort i den ungdomskrets, hon nyligen lemnat, så göre vi ett kort
Tidigt om eftermiddagen samma dag lagmannen och Lindendal om morgonen reste till Löfsala, såg man en mindre båt, förd af en enda roddare, glida öfver sjöns blanka yta. Passagerarne voro unga herrskapet på Johanneshof; farkosten styrdes till den vik, der major Möllerstedts lilla rödmålade boning, så landtlig ock treflig, tittade fram genom träden på något afstånd från landningsplatsen.
I samma ögonblick båten svängde om udden för att sedan lägga till, lade äfven en ökstock ut, från motsatta stranden; deruti sutto äfven damer jemte manliga följeslagare, som med några raska årtag förde den till samma svigtande brygga, öfver hvilken de förut omtalta redan passerat.
Snart stodo alla på «terra firma.» De sist ankomne voro fröknarna R., häradshöfdingen, magistern och gossarna. Inalles bestod sällskapet af tolf personer, som under prat och skratt vandrade uppåt gården, dit vi skynda att förekomma dem.
Boningshuset var, som vi redan anmärkt, litet, med två fönster på hvardera sidan om trappan och dessa endast af två rutors höjd; men den nyligen anbragta röda färgen på huset, den snygga med enris beströdda trappan, med dess snöhvita säten, väckte en känsla af trefnad hos hvar och en som kom dit. Ena sidan af mangården upptogs nästan af en äfven rödmålad loftboda; der utanföre hängde stänger med fint linnegarn och nystickade halfstrumpor för att blekas; den andra sidan skuggades mot middagssolen af åldriga rönnar och aspar; under dem stodo tvänne gungbräden.
På det ena af dessa finna vi husets värdinna i enkel huslig drägt, sittande med fru Snabbeck; båda stickade träget; framför dem stod ett omåladt, snöhvitt bord, med tre par koppar och en liten kaffepanna, som lutade på tre qvart. På andra brädet låg, utsträckt i hela sin längd, sonen i huset, herr fanjunkaren, och sof så djupt, att han icke vaknat, när hans mor nyss med en duk betäckte hans ansigte mot insekter.
Fruarna talade om bästa sättet att af potater tillreda mjöl och gryn. Båda hade redan sagt sin mening derom, när fru Möllerstedt fortfor, i den halfhöga tonen de nu begagnade: «Jag tänker i höst låta rifva några tunnor på spekulation. Kanske får jag besvära frun, som har så mycket bekanta, att hos sig försälja en del deraf; jag skall icke vara otacksam för besväret. Man får lof att försöka på allt sätt; tiderna bli svårare. Förut lefde vi nöjde med gårdens afkastning och Möllerstedts halfva lön; men sedan barnen blifvit större, och vi sakna hans biträde vid fisket och jordbruket,» — hon hade med ögonen visat på sonen — «vill det icke hinna till, i synnerhet sedan vi fått de förnäma grannarna på Johanneshof — hvilka efter hvad jag tror, vilja flyga högre än vingarne bära. Det värsta är, att de narra andra att flyga med, man må vilja eller icke. Det kan gå an för assessorns på Östervik, som säga sig hafva att förvänta ett stort arf, men ej så för oss. Gud skall veta att jag i alla mina dagar varit van att arbeta och gjort det gerna, och vill äfven att Bina skall göra detsamma, men nu går tiden så, att man intet så kan säga. Den ena dagen samlas de här, den andra der, och sqvitter och sqvatter så länge dagen räcker! Ja innan man vet ordet af har man hela sqvadronen här, som måste fägnas och trakteras. Den ena kan ju intet vara sämre än den andra, och likväl händer det lätt, att det högtförnäma herrskapet skrattar ut en stackare, när man vänder ryggen till. Ja ja, jag tror icke den nådi frun och hennes sällskapsfröknar mera än jemnt i det fallet».....
Fru Snabbeck ville just svara på denna utgjutelse af ett länge doldt missnöje, när kalkontuppen, som vandrade utanför grinden, bullrade häftigt till, och en liten hund, som legat i rolig sömn i fru Snabbecks knä, sprang ned och begynte skälla, de sågo upp och varseblefvo det af oss omtalta sällskapet, för hvilket informatorn öppnade grinden.
«Nå Gud förlåte synderna!» utbrast majorskan, och steg upp. «Der ha vi dem igen.»
Hon ville väcka sonen, men blef förekommen af Bata, som sprang fram och knep fanjunkaren rätt eftertryckligt i näsan. Han satte sig upp med det mindre artiga uttrycket: «hvad fan är det för dumheter!» som förmodligen gällde någon af hans mindre bröder, men vid åsynen af damerna förvandlades tonen och nu blef det: «ödmjukaste tjenare» — «ber tusen gånger om ursäkt,» m. m., i det han skyndsamt trädde armarna i en urblekt sommarrock, som tjenat honom till hufvudgärd.
Man helsade och efterfrågade Bina.
«Jag skall be henne komma hit,» sade frun i det hon tog kaffepannan och tekopparna. «Hon sitter uppe i sin kammare och syr; vi ha brådt med linnesöm för Clas, som snart skall resa bort.» Nu ville hon gå uppför trappan, men hindrades af ett par af flickorna, som ville öfverraska Bina, hvilken de funno insomnad med Spies's «tolf sofvande jungfrur» bredvid sig. «Ack så roligt att ni kom!» var hennes glada utrop när hon vaknade. Hon gaf föga akt på modrens missnöjda utseende, när denna missbilligande besåg arbetet och lade in det i en låda.
Om en stund hade en stor kaffepanna intagit den mindres ställe, omgifven af ett dussin koppar, och för att begagna majorskans ord var «sqvittret och sqvattret» i full gång.
Unga Bärendorf och Jeanette hade båda i kapp, på det löjligaste sätt, berättat äfventyret under åskvädret, och ingendera sparade «tanterna.» Majorskan hade två gånger frågat efter fröken Nordenskans, och hvarföre hon icke gjort dem sällskap hit. Antingen hade Jeanette, som satt henne närmast, icke hört, eller brytt sig om frågan, alldeles upptagen som hon var af de andras prat; men nu svarade hon: «Åh hon for bort redan i går, med sin söta mamsell! Den menniskan hade så förhexat henne, att hon ju hvarken såg eller brydde sig om någon annan.»
«Du är bra otacksam Jeanette,» förebrådde henne Emma, «hade de båda ej varit så flitiga tillsammans, så hade du minsann ej fått svänga dig i din nya klädning.»
Majorskan nickade henne ett vänligt bifall. Jeanette låtsade ej höra, men svarade på broderns anmärkning att: «Leonna var en förbannadt vacker flicka!»
«Det är visst bra, om du ännu tycker så om några år; ty jag vet hvad jag vet!» yttrade Bata och klappade händerna.
«Hvad betyder väl hennes vackerhet» anmärkte Wendla R. med en grimace, «när hon icke vet bättre välja sitt sällskap.»
«Den mamselln kan ju vara ett hederligt fruntimmer nog — fastän hon icke har ett von i släpet,» sade majorskan litet retad, «och talanger hade hon också. Hon talade tyska med den resande herrn, och litet är det visst, som jag förstår af sång och spel, ehuru jag har hört något af hvarje, men efter mitt tycke gjorde hon båda delarna bättre än mången annan, jaha gjorde hon så! — Lagmannen berömde henne sjelf, och han förstår nog hvad som duger. Lagmanskan sade att fröken Nordenskans är en söt och god flicka, och det har jag hört af andra förut. Att hon är vacker sågo vi ju alla.» —
«Det må hon vara!» inföll Jeanette, med en knyck på näsan, «men både pappa och mamma sade också, att hon ännu behöfver bildas och lära «savoir vivre.»»
«Hvad var det hon ännu behöfver lära?» frågade majorskan nyfiken, men erhöll intet svar. Hon vände sig med samma fråga till häradshöfdingen, som stod med ryggen mot närmaste trädstam, och hvilken äfven hört hvad Jeanette sagt. Antingen kunde han ej återgifva ordet på svenska, eller ville han göra sig qvick, nog af, han svarade fermt: «litet fransyska, min nådiga!»
«Desto bättre talar hon då modersmålet,» anmärkte majorskan icke utan humör, och gaf fru Snabbeck en vink att följa sig.
«Din mamma är bra enfaldig, kära Bina!» yttrade Jeanette, sedan hon ej mer kunde höras af de bortgående, «men ändå på sitt vis litet pikant; modersmålet, det skulle väl vara finska kan jag tro, ha, ha, ha, ha! Talar kusin Schafhausen finska?»
«Nej bevars, derpå kan man fullkomligt sälja bort mig,» svarade han skrattande.
«Om de alla vore så långt härifrån som pepparen växer!» sade majorskan när hon var allena med fru Snabbeck. «Det ligger likväl ett godt gry i Emma.»
Den tiden nalkades, som friherrinnan bestämt för hemresan från landet, och ännu hade hon ej besökt lagman Bärendorfs; nu beslöt hon likväl fara dit, och en vacker morgon i början af September, satte hon sig med Leonna som sällskap och kusk tillika, i en schäs; de kunde då köra efter behag och fritt tala om hvad som föll dem in.
Det var redan middag, och alla voro samlade i matsalen på Johanneshof, man väntade blott på lagmannen, som under några dagar varit ovanligt upptagen af skrifning, i och för återtagandet af sin tjenstebefattning.
Medan de väntande stodo vid fönstren, sågo de schäsen uppe i backen, men ingen kunde känna dem på detta afstånd, och under det att de doldes af träden, gissades hit och dit.
«Till oss komma de visst icke,» försäkrade lagmanskan. «Våra bekanta färdas icke så der, de ämna säkert taga vägen till Vestervik.»
«Jag kände igen hästen, mamma,» försäkrade Anton, den nu hemmavarande äldsta sonen, «det är Hvitfot från Östervik.»
«Då är det inspektorskan,» inföll Jeanette. «Hon skjutsade för magistern till Lovisa, der hon skulle köpa allehanda för flickornas räkning; jag far dit på eftermiddagen. Hvem kommer med?» frågade hon; alla syskonen ville med.
«Jag har lust att göra sällskap,» sade Eva Strutz, «ty magistern lofvade med henne skicka mig en visbok, som han lånat till en af sina bekanta i Lovisa.»
«Men hvem kunde den andra väl vara?» frågade någon.
«Kanhända är det fru Snabbeck, som var på Vestervik i somras. Hon bor i Lovisa,» yttrade Emma.
«Fru Snabbeck; Hvad är det för en personage?» frågade hennes mor skrattande.
«Minns mamma icke henne? hon var ju här på pappas namnsdag i somras.»
«Ja, så, var det hon som Möllerstedtskan drog med sig hit. Men tyst! de köra in på gården. — De ärna säkert lemna boken till Eva. Gå ut, kära du, och hindra dem att stiga ur. För dem åtminstone icke hit, jag vill dem ingenting.»
Eva gick. Litet triumferande, litet skadeglad, kom hon straxt tillbaka, och förde med sig friherrinnan Perlkrans och Leonna.
Nu skall man tro det blef en uppståndelse, ehuru friherrinnan undanbad sig hvarje förändring i middagsmåltiden; hon försäkrade att den enklaste rätt vore henne välkommen, ty resan hade gifvit henne god matlust.
Men länge fick hon vänta, innan den tillfredsställdes. Bärendorf, som under sommaren ofta tagit tantens gästfrihet i anspråk och kände hennes enkla smak och ordningskärlek, ville förgås af otålighet.
Efter maten sutto damerna och småpratade, och smågäspade. Då friherrinnan frågade efter fröken Barbara, som nu icke mera var der, föll Jeanette in med den fråga, «om grandtanten kunde säga, hvarför icke Barbara blifvit gift, då hon icke var fattig, och som hon hört sägas äfven icke sett illa ut som ung, och sjelf sade sig haft många friare.»
«Anser du det för en så stor olycka, att ej blifva gift?» frågade tanten.
«Ja visst, snarare dö, än kallas «gamla fröken» och vara ett åtlöje för andra» — försäkrade Jeanette.
«Dö kan man ej förrän Gud behagar, utan att bli sjelfmördare,» sade tanten med strängt allvar. «Men det ligger i vår egen makt att göra oss hedrade och älskade på vår ålderdom, man må sedan vara gift eller ogift. Hvad som är orsaken att Barbara är ogift, känner jag icke, ty jag var ej här på orten, när hon var ung, och vi ha sedermera sällan eller aldrig träffats tillsamman. Men i allmänhet finnas många orsaker till ett sådant förhållande. Mången flicka har fäst sitt hjerta vid en ovärdig person, och brutit sin förbindelse, utan att vilja ingå i en annan. För mången har döden borttagit föremålet för en ädel och trogen kärlek; och ömsesidig fattigdom bryter äfven lag. Men mången flicka har också att tacka sig sjelf, och sin egen dårskap, att ingen fäster sig vid henne. Hvilken karl med sundt förnuft, fattar väl ett allvarligt tycke för en tanklös, behagsjuk, öfvermodig yrhätta, som sjelf illa uppfostrad medför sina fel i arf åt hans barn? Titelsjukan har äfven bortgifvit mången korg, som sedan blifvit ångrad. — Jag har, som du finner indelat dem i tvenne klasser. De förra äro aktningsvärda; de andra förtjena väl vårt medlidande, men aldrig åtlöje. De äro varnande exempel.»
Lyckligtvis afbröt lagmannen genom sin mellankomst dessa reflexioner, som synbarligen vidrörde ömtåliga strängar, för att dömma efter den färgskiftning, och de sidoblickar lagmanskan och hennes kusiner vexlade.
Jeanette tog Leonna under armen och drog henne med sig i yttre rummet. Emma följde dem.
«Hur har du härdat ut hos den tråkiga grandtanten?» utbrast Jeanette. «Jag är allaredan mätt på hennes moralkakor, och du har utan tvifvel fått dem till frukost, middag och qväll!»
«Det är bra illa, att du så kan uppfatta hennes önskan att genom sin erfarenhet gagna oss, som träda in i lifvet,» svarade Leonna sårad af den andras lättsinne. «Jag välsignar den dag, som förde mig till henne.»
«Du har också, som jag nu hör, profiterat af lektionerna!» sade Jeanette skrattande: «men uppriktigt sagdt, Leonna! en «dusamell» på en ung flickas hufvud ser löjlig ut.»
Lagmanskan, som blifvit utkallad, gick i detsamma genom rummet; Jeanette följde henne.
Emma anmärkte, att hon och systern bedömde grandtanten mycket olika, att hon sjelf gerna lyssnade till hvad tanten talade; det var allt så klokt och välmenande, sade hon. Men alla hade här en viss fördom mot grandtanten, utom hennes far; han hade en gång önskat att Emma kunde komma på en tid till henne, men så mycket hon äfven bett modren, hade hon ej fått fara med till Löfsala under hela sommarn.
«Men skulle du väl vilja följa med henne till Borgå?» frågade Leonna vänligt.
«Ack så gerna! Hon måste vara god efter du håller af henne. Men hur blir det möjligt för mig att komma dit?» sade hon litet fundersam.
«Det blir min sak, goda Emma. Låt oss nu gå in.»
Den af oss meranämnda Maja Stina, användes alltid af sin matmoder, när någon beskickning af diplomatisk beskaffenhet var i fråga. Nu var hon återkommen från «grannarna,» dit hon sändes genast, när de fremmande anlände.
Hennes officiella instruktion var att bjuda Öster- och Vesterviks damerna på kaffe, som sällskap åt friherrinnan Perlkrans; den hemliga: att få låna thé och ett eller par marker socker. Nu vilja vi lyssna på utgången.
Maja Stina for först till Vestervik, det var som vädret fört båten dit, tyckte hon; majorskan var i köket och klöf hveteskorpor till torkning. Då Maja Stina framförde bjudningen, hade hon svarat: «det passade just bra, ty jag har haft en riktig längtan efter godt kaffe i dag; och ärnade skicka lilla Kalle och fråga om hennes nåd kunde betala det kaffe och socker, som lånades i förra veckan. Jag är utan båda delarna, tills Österviks inspektorskan hemtar hem annat från staden, men hon kommer först i öfvermorgon derifrån. Påminn således hennes nåd, kära Maja Stina! Helsa eljest rätt mycket, och säg att både jag och Bina skola hafva den äran.»