«Förmodeligen en slägtinge till fröken?» frågade jag.

«Ännu icke, men det blir väl så. En nära slägtinge till friherrinnan friar till fröken. Man har redan glunkat derom i fyra år, men nu blir det väl snart af, ty när jag bryr gamle Nordenskans, att han snart får hålla bröllop åt sin vackra dotter, ber han mig laga mig i ordning att dansa ut bruden och skrattar så godt; och när lagmanskan Bärendorf (ser du der min aning) var här, för att afhemta fröken, vågade jag kasta fram några ord, om den lycka hennes herr son gjorde, och ehuru hon eljest är något högfärdig af sig, upptogs mitt skämt ganska nådigt.» — —

Jag hade hört nog. — Innan jag skiljdes från henne, bad jag frun förtiga, att hon sett mig här. Ehuru hon syntes något förundrad deröfver, gaf hon sitt löfte, och derpå kan jag lita; ty så stor pratmakerska hon äfven är, så bryter hon det icke; hvad hon eljest ser, hör och gissar, derom disponerar hennes tunga.

Jag reste genom Lovisa till Borgå, jag ömsom önskade och fruktade ett möte med Leonnas far; slumpen skulle få råda. Jag träffade honom icke.

En sjölägenhet var till Kronstadt; derifrån skrifver jag detta; gerna skulle jag besöka min vän Ivanoff och hans älskvärda fru, men jag vill icke, att deras vänskap skall inverka på Leonnas beslut. Jag återvänder till min mor, för att jemte henne resa till min gamla slägtinge, som otåligt väntar mig.

När jag lemnade Suomis strand, var det liksom en röst skulle sagt mig, att detta ej skedde för alltid; men välkomstbägaren måste då räckas mig, antingen af kärlekens hand, eller också vara fylld med Lethes vatten.» — —

Leonna framlefde sin vinter i dyster stillhet; utom vid måltidstimmarna, var hon i sitt eget rum; någongång deltog hon likväl, mera af artighet än af böjelse, i de få fruntimmerssällskap, som umgingos hos hennes svägerska. De bestodo af den gamla pastorskan och någongång fru Brandén. För henne fattade Leonna allt mera vänskap, men Marie syntes ej dela detta tycke och besvarade aldrig hennes besök. Utom dessa båda, var det en enkefru med sin ogifta syster, och sin trettioåriga äfven ogifta dotter, som redan för tre år sedan hyrt sig in der i kyrkbyn. Alla tre voro utan all yttre och inre bildning, och af en devotion, som gränsade nära det löjliga; de utmärkte sig såväl genom sin klädedrägt, som genom en obehaglig släpande röst, när de talade.

Marie hade gjort deras bekantskap uti de, af hennes man så föraktligt omnämnde, Hasebergska sammankomsterna. Sjelfva höllo de äfven ett slags föreläsningar hemma hos sig. Petter tålde dem icke; endast då han var frånvarande besökte de hans fru.

Att Leonna hvarken hade nöje eller uppbyggelse i deras sällskap, inses lätt.

Hon vördade religionens höga sanningar, älskade dess milda, försoningsrika lära och dess kärleksfulla anda, hvarmed den tröstar, helar eller lindrar plågan af alla de sår, som blöda af jordiska smärtor, och bar med hvarje dag, af innersta hjerta, fram sitt tacksamhetsoffer; men hon gjorde icke detta till ett skådespel.

Det förekom henne vedervärdigt, att de, som sade sig jemt bära Gud i sitt hjerta, vanhelgade sina läppar med att jemt tala om djefvulen och satan, och helfvetet; och att de, hvars dagar sades förflyta i ånger och ruelse öfver egna synder, skarpt och kärlekslöst fördömde andras minsta förseelser, och predikade bot och bättring för andra, då de syntes hafva nog med att bättra och afbedja egna fel.

Förhållandet emellan hennes bror och svägerska, antog äfven ett allt mera hotande lynne: var Petter hemma, hvilket numera sällan var händelsen, var han dyster och sluten inom sig, eller ock knotande och bitter. Dock förställde han sig skickligt nog i fremmande folks närvaro. Hon, å sin sida, uppfyllde sina husmoderliga pligter utan nöje, ty hon hörde ej ett vänligt eller ett tacksamt ord. Hon undvek honom äfven synbarligen. Reste han bort, gret hon och inneslöt sig med sina andaktsböcker, eller sökte hon de tre «utvaldas» umgänge. Den lilla Amalia försummade hon nästan helt och hållet.

Det fattades Leonna länge mod att uttala sin önskan att åtaga sig barnet, men julaftonen kom; brodrens lynne syntes vara bättre stämdt, än vanligt. Den lilla flickan smög sig kärleksfullt intill Leonna, som sökte glädja det snälla barnet genom små gåfvor; då vågade hon be sin bror och svägerska, tillåta att Amalias lilla säng skulle få komma upp i hennes rum, och att hon hädanefter finge sörja för barnets små behof, äfvensom lära henne hvad dess späda ålder kunde fatta.

«Du tror således att jag icke kommer ut dermed?» frågade svägerskan, med iskall ton och ogillande blick.

«Så bör du icke upptaga min anhållan, goda Marie!» svarade Leonna hjertligt. «Du har mycket annat att sköta, som upptager din tid: mig felas sysselsättning och förströelse; och som jag håller af barnet, kan du tryggt lemna henne åt mig.»

«Leonna har rätt i det hon säger,» anmärkte Petter, som, med ett eget uttryck i sitt ansigte, åhört deras ömsesidiga yttrande. «Jag tackar dig syster! Lemna du flickan till Leonna, kära Marie! ty hvem vet huru länge» — — Här afbröt han tvärt, gick några slag af och an i rummet, blef sedan stående framför sin syster, och frågade med en skämtsam uppsyn, som likväl förekom henne tvungen: «tilltror du dig kunna uppfylla detta löfte, äfven om du gifter dig?»

Öfverraskad, men utan minsta tvekan, svarade Leonna ett bestämdt ja och lade sin hand i hans. Han tryckte den för första och sista gången.

Nu var lifvet ej mera så tomt och ändamålslöst som förut, tyckte Leonna. Barnet slöt sig med innerlig kärlek och förtroende till sin unga fostermor, som fann sig rikeligen belönad.

Feodors anletsdrag utvecklade sig med hvar dag, och hela stunder kunde hon stå med en vemodig, ljuf känsla och se på det sofvande barnet. «Hvad han felat mot Gud och mig,» (tänkte hon) «har han säkert ångrat och försonat genom många goda gerningar. Jag har längesedan förlåtit honom. — Detta barn, det enda synliga minne efter honom, skall alltid vara mig lika kärt som nu. Om vi återse hvarandra, antingen här eller deruppe, skall intet ord, ingen förebrående blick säga honom, hvad jag för hans blick lidit.»

Våren nalkades. Jorden aflade sin svepningsskrud; de gråa skyarne skingrades, himlens blå, och åkerfältens vackra gröna färg, lifvade lefnadslusten hos hvarje väsen; äfven i vår Leonnas hjerta hade smärtans storm rasat ut, och dyningarna småningom lagt sig. Hon hade insett att idislandet af den sorg, en outransaklig Försyn pålägger, är ovärdigt en kristen, och beslöt att kraftigt höja sig öfver den. Huru saknade hon ej trädgården vid Grönskog, der hon haft en rörlig och angenäm verksamhet. Här fanns ingen slags anläggning. Hon framkastade några ord om nyttan af en kryddgård för hushållets behof, och om det nöjet hon deraf skulle njuta — men Petter svarade kort: «sådant der förstår jag mig icke på, och, som jag förmodar, Marie icke heller. Denna sommar kommer att bli afgörande i många fall, och med strunt befattar jag mig icke; grönsaker och rötter fås ifrån Grönskog — för betalning — det förstås, och dermed punkt.» —

Leonna fästade sig ej vid uttrycket om den «afgörande sommaren,» utan funderade, hvar hon nu skulle göra af med de syrener och rosentelningar fru Brandén lofvat skicka henne från Grönskog. Sluteligen beslöt hon att plantera dem vid föräldrarnas graf.

Detta var dock ej så lätt att verkställa; hon behöfde biträde, och så väl brodrens dreng, som ett par andra karlar, hon anlitade, voro både för lata och vidskepliga, de sade: att för sådana barnsligheter störde de icke de dödas hvila, «ty de kunde börja gå igen.» Äfven trodde man, att «prestfar» ej skulle tillåta sådant m. m.

Ledsen genom deras motsägelser, vandrade Leonna till prestgården, för att höra hvad pastorn skulle säga derom.

Ännu på ett betydligt afstånd från boningshuset, uppfattade hennes öra ett besynnerligt surrande och gällande ljud, som tilltog allt mer och mer.

Pastorskan hade hvad man på landet kallar: spinntalko, och hela traktens «snälla spinnerskor» voro samlade, för att sno ihop inslag till en lärftväf; pastorskan satt sjelf och härflade garnet.

Leonna bad henne icke låta störa sig, ty hon ville endast tala några ord med pastorn, som också genast kom ut ur sin «studerkammare.»

Leonna framställde sin önskan, med förfrågan om det lät sig göra. Pastorn funderade en stund: «Nå, hvarföre icke det!» sade han sedan. «Väl har det icke ännu varit brukligt här hos oss på landet, och fröken bör således ej undra på folkets prat; men har fröken mod att vara den första, ta nog andra exempel deraf. Blommor på grafven säga de efterlefvande bäst, att «allt kött är hö, som en liten tid blomstrar och sedan försvinner.»

Nyfikna, hade alla de spinnande låtit foten hvila på trampen, för att lyssna på prestens svar; det skulle afgöra saken, menade gummorna. Men «backstugu Greta Lisa», hon steg fram: «Icke skall vår nådi fröken passa på att tala vid nån annan än min Gustaf. Han har ofta talat om huru hjertans vackert det är på utländska kyrkogårdar, som se ut som de raraste trädgårdar. Fröken säger bara huru hon vill ha det.»

Nöjd vände Leonna hem; pastorn tog hatt och käpp och följde henne ett stycke på vägen. När han såg sig kunna vara obemärkt, stannade han och sade, att han länge önskat tala med henne allena, bad henne hysa förtroende till sin fars gamle vän, och säga om hon nyligen hört något från sin «fästman.» —

Leonnas nekande svar kom gubben att tro, det hon misstrodde honom.

«Fröken Leonna kan lita på mig» sade han, «ingen själ, ej engång min hustru, har minsta aning om hvad bror Nordenskans anförtrodde mig i sin dödsstund, utom det att han gaf mig rättighet att stadfästa det val hans dotter sjelf gjorde, såframt jag ansåg det hederligt. Härtills har min inblandning i edra angelägenheter ej varit af nöden; men nu känner jag af säker hand, att befallningsmannen gifvit kommissarien Renner löfte om sin unga systers hand och förmögenhet; men detta skall ej ske, så länge mina gamla ögon äro öppna.»

«Herr pastorns vänskap för mig öfverdrifver saken,» svarade Leonna leende; «huru kan väl ett sådant förslag falla Petter in? Renner ser ut som en fogelskrämma, med sitt rödfnasiga ansigte; dessutom har han döttrar nästan så gamla som jag, och ryktet talar intet godt om honom, hvarken som man eller far.»

«Visst låter det otroligt, men er bror är skyldig honom en stor summa; den kräfver han nu ut. Befallningsman har vändt sig till Brandén, för att låna penningar af ert arf, men fått afslag.»

«Jag är både förskräckt och förvånad. Huru kan Petter sitta i skuld? Han har ju sin lön, och kan göra sig sportlar utomdess; och arfvet efter pappa var betydligt nog. Han lefver ju utomdess ganska inskränkt i sitt hus.» —

«Men hvem vet, hur det sker utom hus?» invände pastorn; «utomdess har han vanvårdat sin tjenst, hvarom klagomål redan hördes vid vårtinget. Och hvem kan beräkna de förluster den gör, som beherrskas af spelsjukan? ty att han är spelare, är ingen hemlighet mer. Jag skulle ej stört min lilla fröken i sin lyckliga okunnighet, men jag är rädd för följderna. Tala med det aldraförsta sjelf vid Brandén, och neka honom att ge ifrån sig några penningar; och hvad det påtänkta giftermålet med Renner angår, så» — — — «blir deraf ingenting,» inföll Leonna, «äfven om det vore anständigare och fördelaktigare än detta. Det är väl sannt, att jag på lång tid ej hört af Feodor, men jag vet genom major Ivanoff, att han lefver, och åter deltager i kriget. Men om jag också aldrig återser honom här — nå väl — då lefver jag för återseendet i en bättre verld.»

«Men qvinnans bestämmelse som maka och moder?»

«Den första tror jag mig uppfylla genom min trohet mot honom, den andra derigenom att jag åtagit mig alla en moders pligter för lilla Amalia.»

«Gud välsigne detta ert förehafvande! Fröken uppfyller en af mina varmaste önskningar, svarade pastorn rörd. Flickans mor synes mig för sträng, om icke kall, för detta veka barnahjerta. I morgon helsar jag på Brandén, och skall söka uträtta allt till det bästa.» De gingo hvar hem till sig.

Leonna var ej utan den erfarenhet, vi förvärfva genom böcker och umgänget med menniskor, men hon kunde ej tro, icke fatta, att egennyttan, — denna i hennes tanke så låga passion, som utesluter hvarje bättre känsla, — skulle intagit brodrens sinne till den grad, att han ville sätta hela hennes jordiska välfärd på spel. Ack, hon kände så litet huru passionerna kunna urarta, om de hejdlöst få rasa. —

Ofta besökte hon sin hoppgifvande plantering; åtföljd af lilla Amalia, satt hon ofta på fotställningen af Bärendorfska grafvården, som låg nära bredvid den, som tillhörde hennes egen slägt. Här berättade hon för barnet om den goda friherrinnan Perlkrans, hvars stoft nu äfven hvilade här, och sökte att inplanta hos flickan vördnad och kärlek för Gud och menniskor. Hon talade om farfadren, och huru glad han skulle blifva, om Amalia vore lydig och god, ty då fick han återse henne som en engel hos Gud.

Från en dylik promenad kom hon en afton. Petters schäs på gården sade henne att han var hemkommen, efter att hafva varit borta i flere dagar.

Marie mötte Leonna i förstugan, hon syntes blek och upprörd; genom den öppna salsdörrn såg hon brodren med långa steg mäta rummet. I förmodan att någon huslig tvist varit å färde, skyndade hon med barnet på sitt rum; men knappt hade hon lagt bort hatt och schal, förrän Petter steg in.

Att han kom in till henne, var något så ovanligt, att hon nästan begynte darra.

Aftonsolen kastade sitt rosenskimmer på alla föremål, men ändå var Petters ansigte gulblekt, uttrycket hemskt, och ögonen rödsprängda, med en mörkröd rand omkring — följder af vid sus och dus genomvakade nätter.

Han anslog en tillkonstlad, skämtande ton, som småningom fick en ansträngning af bitterhet. Han ursäktade sitt besök genom underrättelsen, att han kom i egenskap af «talman» till systern. Han hade skäl att förmoda, det hon redan borde vara mätt på det ensamma lifvet, och sina besynnerliga visiter hos de döda, sade han; det vore hög tid att tänka på de lefvande, och lefva sjelf — det ville säga: taga sig en man, komma ut i verlden, se sig om der och föra en stat, svarande mot den förmögenhet, hon medförde.» — —

Stum, hade hon åhört denna bekräftelse på hvad pastorn sagt. Petter fortfor uppmuntrad af hennes tystnad: «Den man som passar dig bäst, är öfverkommissarien Renner; han är väl icke alldeles ung, men också icke gammal, några och fyratio ungefärligen. Han umgås i de bästa husen, både på landet och i Lovisa; hans döttrar behöfva en mor, som för dem omkring för att roa sig, ty Renner är ingen gnidare.» — —

Så ungefär föllo Petters ord; hon, som kände hans häftighet, hade låtit honom tala till punkt; men då hon såg, att han väntade svar, sade hon, att om detta mot hennes förmodan vore hans allvar, gaf hon herr Renner ett tacksamt, men bestämdt nej; aldrig gifte hon sig mot sin böjelse, och aldraminst, der den ringaste egennytta kom med i spelet.

Petter utfor nu häftigt mot «romangriller» och sentimentala «dårskaper;» men stillade sig och sökte ännu öfvertala henne att antaga detta tillbud. Då hon saktmodigt erinrade honom fadrens yttersta vilja, och hans eget i vittnens närvaro gjorda löfte, teg han förbittrad; gick fram och åter i synbar strid med sig sjelf, och sade sluteligen med ansträngning att synas lugn:

«Min önskan att du skulle antaga Renners anbud, härledde sig af broderlig välmening, men jag har äfven en bön till dig, afslå icke den. — Låna mig 3000 Rdr af ditt arf. Jag är skyldig, och har satt min heder i pant att betala dem om tvenne dagar.»

«Huru kan jag göra det, goda Petter?» svarade Leonna saktmodigt. «Du känner ganska väl, att jag ej disponerar några penningar; ej för mina egna behof har jag fått någon handkassa, som likväl ej vore mer än billigt.»

En liten rodnad syntes på den bleka kinden — var det blygsel? — Sedan sade han: «Du behöfver blott ge mig en anvisning på Brandén, som jag skall diktera.»

Med stigande ovilja mot brodrens lågsinthet, som nu visade sig i bjert dager, svarade hon likväl med antagen likgiltighet: «Jag gör ingenting utan att först rådgöra med Brandén och vår gode pastor, som pappa sjelf utsett till mina stöd; likväl lofvar jag att göra allt hvad jag kan, om jag i morgon får häst af dig för att fara till Grönskog och tala vid herr Brandén om saken.»

Hennes lugna utseende bedrog Petter; han nöjde sig med detta löfte; klockan sex lofvade han att hästen skulle stå för dörren.

Detta var ett bekymmer af okänd art för Leonna; ovan att handtera penningar, ansåg hon 3000 Rdr för en betydande summa; men hade ändå gerna dermed köpt sig fri för vidare prejningar, ty hon insåg nog att hon aldrig skulle få dem tillbaka.

En obestämd oro höll henne vaken mer än halfva natten, ty hon hörde huru Petter var i oupphörlig rörelse; han gick ut och in genom rummen; läste upp sin skrifpulpet, för att om få ögonblick åter slå igen den. En obeskrifligt hemsk känsla intog härvid Leonna. Hon beklagade af innersta hjerta den hustru, som är utsatt för en man med ett sådant retligt och svårt lynne. Likväl hörde hon intet ord vexlas emellan honom och Marie, som säkert, tänkte hon, valt det kloka partiet och låtsar sofva.

När de första ljusa flammor — förebud till den uppgående solen — syntes i östern, somnade hon af trötthet, men vaknade förskräckt af ett bultande på sin dörr. Det var Petter, som manade henne till afresan. Hon såg på sin klocka, den var fem.

«O Gud, hvilka furier måste ej rasa inom hans bröst, tänkte hon, de lemna ju honom hvarken rast eller ro! Tänk om jag nu kommer hem från Grönskog, utan den begärda summan; huru blir jag då emottagen af honom? Om också min förmyndare tillåter mig uppoffra denna summa, är det då sagdt att den genast är tillhands.»

«O, om jag för alltid kunde lemna detta hus!»

Denna tanke förvandlades snart till en fix idé. Inom få ögonblick hade hon inknutit sina nipper — minnen af de bortgångne — och sina bref; inlade något linne för sig och Amalia, och skyndade sig att väcka och kläda på flickan, som hoppade af glädje att få slippa med. Det ena knytet dolde hon försigtigt under sin kappa, det andra bar lilla Amalia; så gingo de ned. Brodren kom emot henne och manade på.

«Hvarföre skall flickungen med?» frågade han, «och hvad har hon der i knytet?»

«En ren klädning och litet linne, goda Petter! Fru Brandén har så ofta bedt, att Amalia skall få vara några dagar hos hennes barn. Nu passar det så bra.»

«Du kan ha rätt; men sjelf kommer du tillbaka innan middagen,» tillade han nästan befallande.

Med hvilka känslor Leonna återsåg sitt barndomshem, der hvarje fläck var henne bekant, och den jemförelse hon anställde mellan sin egen ställning förr och nu, gå vi förbi.

«Sluteligen har det då kommit så långt?» utbrast Brandén, sedan han afhört hennes ärende. «Presten och jag ha länge förmodat detta. Det gläder mig, att fröken var så beslutsam och kom hit. Nu slipper fröken också icke ifrån oss, ty som förmyndare har jag rättighet att hålla er qvar; men jag önskar att detta vore med frökens goda samtycke.»

«Det är min högsta önskan att få vara här, svarade hon. Likväl tror jag icke, att han kommit långt med min anvisning, då den ej var undertecknad af vittnen.»

«Men om han räddas med denna summa, och lofvar att aldrig fordra något af mig mera, så uppoffrar jag den gerna.»

«Så talar ert goda och oerfarna hjerta, men min pligt anbefaller försigtighet. Så snart han reder sig ur denna affär, trasslar han in sig i en annan. Hela denna summa är han skyldig Renner, men får han den i sina händer, tör han åter kasta den i raffellådan, liksom andra upplånta summor förut, och då är han ohjelpligt förlorad. Men får jag inteckning i gården, så far jag direkte till Renner, och söker uppgöra billigt ackord med honom. Går Petter ej in på dessa vilkor, drar jag mig ur spelet, och han får hjelpa sig så godt han kan.»

Dervid blef det, och vi lemna Leonna för att följa hennes förmyndare på detta ingalunda behagliga besök.

Brandén låtsade ej se den förstämda och oroliga sinnesstämning, hvarmed Petter kom honom till mötes. Brandén talade om det nöjet frökens lika oförmodade som angenäma besök åstadkommit på Grönskog; huru lilla Amalia blifvit med glädjerop emottagen af hans barn — «tro således icke, kära bror, att vi så snart släppa dem ifrån oss, och jag kommer nu sjelf för att uppgöra en affär, som fruntimmer icke alls förstå sig på.»

Petter nickade otåligt ett slags bifall. Brandén förelade honom nu det förslag, vi redan känna, och erböd sig i detta fall att uppgöra liqvid med Renner, som då skulle utfalla förmonligare för Petter, än om han gjorde den sjelf.

«Hvem fan har sagt dig, att jag är skyldig Renner denna summa?» ropade Petter.

«Det har ryktet,» svarade den andra, utan att låta störa sig af Petters häftighet eller bistra blick; «och när jag jemför brors ifver att få penningar, och den säkra underrättelse jag fått, att den åt Renner anförtrodda uppbördskassan om få dagar skall undersökas, blir ju slutsatsen lätt.» —

Petter, som med kufvad vrede vandrat fram och åter, ställde sig nu framför Brandén och sade med stark tonvigt: «Det liknar på håret ett spioneri, som jag aldraminst ansåg mig förtjena af dig. Jag som sjelf lagade så, att du blef antagen till förmyndare för min syster, på en tid då dina affärer nära nog liknade mina nu. Jag dåre, som inbillade mig att derigenom få en vän, som vid tillfälle gjorde mig en återtjenst. Nu ser jag, att den är en narr, som räknar på tacksamhet!» och åter begynte han vandra.

«Du gör mig orätt; jag erkänner min skuld, och är skyldig dig tacksamhet för mera än du tror. — Det ögonblick jag af dig kallades till din döende far, stod jag på branten af en afgrund, och färdig att ohjelpligt nedstörta i den. Jag bar på mig några hundra riksdaler, de sista man velat låna mig på min redan graverade egendom. Denna summa brände i min ficka. Jag väntade blott på morgondagen — du vet att vi då åter skulle samlas hos Renner; der skulle jag våga en mästerkupp, som, efter mina då förvirrade begrepp, skulle på samma tärningar återgifva mig min förlorade förmögenhet.»

Petter nickade. Brandén fortfor: «Detta kände du, åtminstone i det närmaste; och ändå förde du mig till din far!! — Du berömde för den döende min rättskaffenhet, min affärsvana; du sade, att han aldrig kunde få en bättre förmyndare för sin dotter. — Detta grep mig liksom med jätteklor. Djupt i min själ fann jag, huru ovärdig jag var detta loford. — När jag då äfven såg denne nyss så verksamme, friske och lefnadsglade man ligga der, halftförkrossad vid grafvens brädd, hörde huru han, med fullkomligt förtroende till min redlighet, öfverlemnade mig sin älskade dotters framtida väl och den förmögenhet, han så redligt vårdat och förkofrat, i mina händer — äfvensom hans, väl ej i tydliga ord uttalade, men lätt insedda, farhåga att på något sätt göra henne beroende af dig, — Nej afbryt mig icke, jag vill tala till punkt — då gjorde jag ett högtidligt löfte att ej svika hans förtroende, blifva en redlig förvaltare af hvad han anförtrodde mig, och använda alla krafter att höja mig ur det djup, hvari jag störtat mig och de mina, på det jag en gång liksom han med lugn måtte nedstiga i min graf. Detta löfte har jag sedan redligt hållit; oaktadt alla frestelser och speord af dig och mina förra sällskapsbröder, har jag sedan dess hvarken handterat kort eller tärningar. Jag har reglerat mina affärer, och använder min tid till nyttig verksamhet. Jag har återvunnit friden med mig sjelf, och huslig sällhet — nej vänta ännu! — För allt detta ser du, har jag att tacka dig. Du var ett redskap i Försynens hand! Jag vill bevisa min erkänsla derigenom, att uppmana dig till samma handlingssätt, och skall vara behjelplig i allt, som icke strider mot min pupills bästa.»

Petter hade, som vi hört, flere gånger velat afbryta detta långa tal, men nu var det förbi med hans tålamod.

Han lät Brandén veta, att om han blifvit hans systers förmyndare, stod han icke i samma förhållande till honom sjelf; äfven kunde Brandéns handlingar aldrig blifva rättesnöre för hans egna. «Om du sagde dag kommit till Renner,» sade han, «hade kanske din lycka varit gjord för alltid, ty hvarken Renner eller Pallting hade den dagen haft någon lycka i spelet, och en resande som de snappat upp, när du icke kom, hade vunnit rätt ansenligt, utan att rätt vara hemma i spelet, men de andra hade otur den gången.»

«Detta känner äfven jag, men också det, att besagde herrar voro sprittrasande, när den resande icke kom igen andra dagen, som han lofvat. Hans vinst var endast en lockmat. Han skulle plockas likasom vi.» —

Men på det örat hörde icke Petter, utan frågade, hvaruti hans beprisade tacksamhet skulle bestå, och då ännu en gång Brandén med exemplariskt tålamod ville öfvertala honom att öfvergifva spelet, samt söka reda sina affärer, blefvo de afbrutna af en fremmandes ankomst.

Det var en rysk handlande, som några år drifvit en fördelaktig handel i byn.

Petter syntes ej vara missnöjd, att samtalet blef afbrutet; tog på sitt sätt vänligt emot den fremmande, och bjöd honom plats, men ryssen klädd i sin fotsida kaftan, blef stående; bugande strök han sig om det långa skägget, och bad herr befallningsman icke upptaga det illa, att han ville hafva betaldt för de varor, han krediterat honom under trenne år. Äfven var han nödsakad att uppsäga den borgen, han ingått för hvad källarmästarn Carlsson i Lovisa hade att fordra af befallningsman Nordenskans. — Utomdess hade hans syster bedt honom säga till, att det fruntimmer, som bott hos henne, och för hvars hyra, mathållning och uppassning m. m. befallningsmannen äfven lofvat ansvara, hade nu i all tysthet begifvit sig bort, utan att man kände hvarthän. Hon hade nu bott der i elfva månader, utan att hans syster ännu sett någon betalning.

Petter, som säkert ej förutsett ändamålet af ryssens besök, hade nu flere gånger sökt hindra fortsättningen af dessa obehagliga detaljer, men denne lät intet störa sig; tvertom syntes han vara belåten att hafva ett vittne. Han tillade, att han ej tviflat på sin ärade debitors vilja och förmåga att betala, och gerna lemnat honom det anstånd, han begärt, att reglera arfvet efter sin far, men nu vore detta undangjordt, och hvar och en behöfver sitt, i synnerhet en handlande, som skall röra sig med penningen. Till det andra vore sällsamma rykten i omlopp — han kastade dervid en genomträngande blick på Petter — angående en stor balance i den kassa, kommissarien Renner haft om händer. Denne skulle då lemnat i vederbörandes händer en skuldsedel af befallningsman Nordenskans på flere tusen rubel, som inom få dagar vore förfallen. Den välborne herrn skulle således ej undra på, att han skyndat sig hit, för att antingen få betalning, eller inteckning i gården.

Efter utseendet hade Brandén varit ett likgiltigt vittne till hvad ryssen haft att säga, men oförmärkt hade han noga iakttagit Petter. Han varseblef en sällsam färgskiftning i dennes förut likbleka ansigte. Den uppbrusande häftighet, med hvilken Petter bemött honom sjelf, qväfde han nu, liksom medveten af huru litet den här var på sitt ställe, och sedan han ej kunde hindra ryssen att fortfara, syntes han till och med åhöra honom med kallblodighet. Men Brandén, som kände honom bättre, bäfvade för den inre strid, som spände ådrorna i hans panna.

När ryssen upphört att tala, svarade Petter efter utseendet lugnt och ovanligt höfligt: «Jag erkänner så väl edra fordringars riktighet, som min stora försummelse. Hvad borgen angår, ärnade jag i dessa dagar betala alla mina skulder; således äfven den lumpna summa Renner har att fordra af mig, som efter hvad jag nu hör, ryktet tiodubbelt förökat. Herrns fordran skall kanske ännu i dag blifva liqviderad. Ledsamheter i tjensten ha bringat mig utur humör; och jag behöfver hvila ut efter en sömnlös natt, ty min hustru var ganska illamående. — Derföre ber jag herrarne nu vara goda och lemna mig, men komma igen mot aftonen och dricka thé, så få vi talas vid om saken. Du ursäktar väl, bror Brandén, att jag ej ber dig qvar till middagen, sade han till denne, men jag vill ej besvära Marie, då hon ännu ej är bra. — Du är utomdess en alltid välkommen gäst i prestgården. Tag gubben med dig i afton, så kunna vi i hans närvaro uppgöra allt till det bästa.»

Med en nästan krampaktig handtryckning skakade Petter deras händer till afsked, och följde dem ut på trappan, vände sedan om och slog ljudligt dörrn igen efter sig.

Denna tilltvingade fattning behagade ej Brandén; men han teg. Sedan meddelade han pastorn sina anmärkningar öfver Petters uppförande, och ju närmare det led till den bestämda thetimman, ju mera intogs han af en oro, den han ej kunde gifva något namn. När de sedan båda gingo förbi ryssens boning, öppnade denne ett fönster för att säga dem, att han icke kunde komma derifrån förrän efter en stund, så framt han ej ville förlora en fördelaktig handel.

«Det der förefaller mig äfven underligt; kan det vara någon riktig sömn, som varar så länge?» anmärkte Brandén, sedan Marie lemnat dem.

«Är det då sagdt att han genast kunde somna? det är ingen lätt sak vid en så upprörd sinnesstämning.» Den andre medgaf, att pastorn hade rätt.

Theet bars in; straxt efter kom Marie åtföljd af ryssen, som såg något förundrad ut att ej finna värden tillstädes. Brandén sade då på finska språket, som Marie icke förstod, att befallningsman Nordenskans blifvit illamående en stund efter sedan de lemnat honom på förmiddagen, men sedermera somnat. Så snart de druckit en kopp thé, ville han och pastorn, som gamla bekanta, gå in till honom och se huru det stod till. Han skulle här afvakta deras återkomst.

«Bara icke alltsammans är gjordt på konster!» invände ryssen misstroget.

«Hvarföre det? I hvarje fall skall herrn icke bli den lidande.» Brandén och pastorn lemnade rummet.

De inträdde i salen, och lyssnade vid Petters kammardörr; intet ljud, intet andedrag hördes; de tviflade om någon var i rummet, och sågo tvehogsne på hvarandra. Slutligen när de öppnade dörren, sågo de honom liggande utsträckt på en soffa; rullgardinen var nedfälld, pastorn gick och drog hastigt upp den, i tanke att han dervid skulle vakna, men han förblef orörlig; de närmade sig och funno honom — död.

«Der har jag bekräftelse på min oro, min obestämda aning,» sade Brandén, i det han med fasa betraktade liket af den man, med hvilken han talat få timmar förut, och funnit så omedgörlig att förändra sitt kropp och själ förstörande lefnadssätt.

«Nu är det icke tid att undersöka huruvida han dött en naturlig död eller ej,» fortfor han efter en kort tystnad, «vi skola söka freda hans minne från misstankar och vanära, och hans familj från nesa och blygd.»

Hans ögon föllo på ett sammanviket papper, som låg på en framför soffan stående stol. Det var en bön till den «fordna vännen» att antaga sig hans hustru och barn, ty han kände att han ej kunde öfverlefva förlusten af sin heder och egendom — sedan två dagar visste han, att han skulle blifva afsatt från tjensten.

Deras första omsorg var att förafskeda den ryska köpmannen, innan han fattade några misstankar. De gingo således upp till honom, der han med stor otålighet väntade dem. De sade, att de funnit herr Nordenskans mycket sjuk, men att de gingo i borgen för hvad han hade att fordra; ty Brandén var öfvertygad, att Leonna ville göra en uppoffring för att rädda brodrens rykte. Det lyckades förträffligt. Ryssen hade större förtroende till löftesmännen än till den, som uppehållit honom så länge med fagra löften.

Varsamt upplyste herrarne sedan Marie om sanningen, och nödvändigheten att ännu dölja dödsfallet. Hon syntes i deras ögon taga saken någorlunda kallt, man var nöjd med allt hvad de företogo. Tjenstfolket underrättades på ett skickligt sätt, att deras husbonde var sämre — ty illamående hade hans fru redan om morgonen sagt honom vara. — Han ville, sade de, ej blifva störd af någon, således fick ingen gå in, men herrarna sjelfva skulle qvarblifva öfver natten (hvarföre äfven bud afgick till pastorskan, på det hon ej vore orolig när hennes man icke kom hem). Det anbefalltes den största tysthet åt den, som bäddade sängarne i gästkammaren o. s. v. När folket kom i rörelse andra dagen, sades det att den sjuke aflidit om natten, och att båda herrarne och äfven hans fru varit närvarande vid hans död.

Oaktadt all deras omsorg voro dock många rykten i omlopp. Den egentliga orsaken till hans död blef likväl aldrig bekant, ty af lätt begripliga skäl tillkallades ingen läkare. Några trodde att han tagit förgift, andra glunkade om strypning, emedan halsen var blå. Säkrast var att förmoda, det en sammanpressad förtviflan och häftig sinnesrörelse dödligt inverkat på hans af nattvak och starka drycker försvagade fysik. — Dervid vilja vi hålla oss, och kasta nu en slöja öfver den olycklige — en af de många som vandra bort, i medvetande af ett helt och hållet förfeladt lif. De äro, utan att väcka någon saknad, varnande exempel för andra. — — — — —

Följderna voro de vanliga; gården försåldes på auktion tillika med all lösegendom; ingenting skulle återstått för enkan, om icke kreditorerne varit hederliga nog, att ropa in det nödvändigaste af kläder och husgeråd. Leonna förklarade i vittnens närvaro, att hon, med svägerskans samtycke, upptog den lilla flickan till fosterbarn, utomdess skänkte hon Marie tvåtusen Rubel, hvaraf hon årligen skulle få intresset; kapitalet skulle likväl stå inne hos Brandén.

Vid denna, af Marie så litet förmodade godhet, brast isen som omgifvit hennes hjerta. Hon störtade i sin svägerskas armar och biktade, hvad hon ännu trodde vara henne en hemlighet, att barnet hvarken var hennes eller Petters. Likväl sade hon sig ej känna dess föräldrar. Att denna handling förbittrat hennes lif, att hon hade sökt sin tröst i andaktsöfningar, sade hon, men ingen frid hittills funnit. Nu, sedan hon lättat sitt hjerta genom denna bekännelse, hoppades hon, att det blefve annorlunda. Hon ville lefva ett stilla, ångerfullt och heligt lif, hos de förr omtalta bönesystrarna i grannskapet.

Både Leonna och fru Brandén ogillade högeligen hennes beslut, och sade att ett sådant sällskap icke vore henne nyttigt.

«Ett sådant overksamt lefnadssätt gagnar ju hvarken dem sjelfva eller andra,» sade den sistnämnda, «och deras gudsfruktan förstår jag mig icke på; ty värre och ofördragsammare menniskor, i att häckla och dömma andra, har jag aldrig ännu sett, och med all deras skenhelighet» — —

«Så dömma de förblindade verldsmenniskorna alltid,» inföll Marie ifrigt, «men säg sjelf om icke de af nåden upplysta lättare och bättre skola varseblifva andras synder och själsförderf, än de, som ännu lefva i blindhet och mörker?»

«Må så vara; men Jesu gudomliga lära säger oss, att vi skole icke döma, — utan förlåta och öfverskyla vår nästas fel och svagheter, och föregå dem med goda exempel, i det att vi lefva och verka bland menniskor, och ehuru utsatta för samma frestelser, likväl bibehålla oss renhjertade i sanning, tålamod och kärlek till våra medmenniskor; i stället for att likt dessa göra oss förhatliga genom elaka omdömen och förakt för andras öfvertygelse.»

Marie syntes förnärmad; hon aflägsnade sig tigande, och blef vid sitt beslut. Likväl trifdes hon icke länge hos dem; det behöfdes icke många veckor, sedan hon sett och hört dem i deras husliga krets, att inse huru rättvist fru Brandén bedömt dem.

Hon flyttade sedan tillsammans med fru Snabbeck. Genom henne erhöll hon arbetsförtjenst, och verksamheten lifvade hennes själ. Hon hade nu ett mål, hvarföre hon lefde; det var att vårda dens ålderdom, som vårdat hennes egen barndom. Småningom fattade hon äfven smak för annan lektyr; den förskaffade henne förströelse och gaf henne begrepp om många saker, hvarpå hon aldrig förut hade tänkt. Hon blef tolerantare i sitt omdöme om andra, fann att man kunde förena arbete och bön, ett muntert sinne med religiositet. Men i de fordna «själafränderna» jäste hatets galla. —

Leonna lefde ett trefligt, verksamt och välgörande lif på sitt kära Grönskog, i fullkomlig okunnighet såväl om det, som rörde Feodor, som hvad förtal och elakhet sammanväfde på hennes bekostnad.

Återseende af gamla bekanta.

Läsaren måste nu förflytta sig många, många mils väg från den ort, dit vi förlagt vår sista skildring; vi föra honom till en af oss förr omtalad paviljong, tillhörig en viss af oss känd familj, boende i en viss ehuru onämnd rysk stad. — Ett rundt bord, öfvertäckt med en blå och hvit damast bordduk med fransar omkring, står midt på golfvet; derpå det blanka théköket med sitt tillbehör; ett äldre, men ännu vackert fruntimmer sitter sysselsatt att tillreda den aromatiska drycken. Leende höjer hon varnande sitt pekfinger åt en ljuslockig gosse om fem år, som uppställt ett detachement tennsoldater emellan thékopparne.

Vid det i öfra ändan af rummet stående fortepianot sitter vår Ottilia och ser, med en leende madonnablick, på en i hennes famn slumrande årsgammal gosse, under det att hon med ena handen lockar toner från instrumentet; vid hennes fötter på en liten pall sitter en treårig ljusalf, hållande en docka på samma sätt som mamma håller den lilla brodren, och lyssnar på musiken.

Den gamle Wasilij, som stått bakom gamla fruns stol, syntes på en gång lyssnande närma sig till ett fönster, der en spegel reflekterade landsvägen, skyndade sedan utan att säga ett ord, ur rummet, och blef borta. Gamla frun bar således sjelf théet till sin svärdotter för att ej störa det sofvande barnet, som äfven af henne betraktades med — hvad skola vi benämna det — med ljufva farmoderliga dufvoögon.

Nu hördes manliga steg utanför dörren. «Pappa, det är pappa!» ropade lilla «Kosta,» som, kastande ifrån sig leksakerna, störtade i armarne på den inträdande fadren.

Majoren återkom från en resa till Petersburg och Kronstadt, det var första gången han varit aflägsnad från de sina, sedan han gifte sig.

Sedan han tryckt moder, maka och barn till sitt varma, trofasta hjerta, och de hemmavarande berättat hvarje liten händelse, som passerat under hans frånvaro, och han ersatt de under den tiden blesserade, och till verkliga krymplingar blefne soldater som stodo under lilla Kostas befäl, med andra nya trupper, samt delat ut prennikor och andra goda saker, önskade Ottilia höra, huru hans resa hade gått, och hvad han kunnat uträtta i en viss sak.

För att träffa onkel Ludvig, hade Ivanoff rest till Kronstadt, der fartyget undergick reparation. Hemkommen ifrån en resa till tyska handelsorterna och sist från Hamburg, ärnade kapten Lurhjelm taga frakt till Finland. Efter Ottilias önskan, hade han gjort ett besök hos fru von Harlinghausen, som ej låtit sonen öfvertala sig att resa med honom. Af henne erfor Ludvig att Feodor lagt in om afsked; modren trodde, att han med säkerhet skulle inträffa i Petersburg mot medlet af Augusti; majoren hade der lemnat ett bref, hvaruti han ålagt honom att resa hit till dem, der nyheter af största vigt väntade honom.

«Nämnde du ej hvarom de handlade?» frågade hans fru.

«Det skall nog hans eget hjerta säga honom,» försäkrade majoren.

«Ack bäste Konstantin, jag fruktar, att vi mycket misstagit oss i anseende till denne din vän. Huru är det tänkbart, att han ännu är trogen sin första kärlek, då han på tvenne år ej låtit höra af sig och likväl haft ett års tjenstledighet? Den der hastigt vunna rikedomen har säkert gifvit honom ett annat sinne. O att min ljufva Leonna skall älska en så vanlig menniska!»

«Tro icke min Anna, att jag gillar hans uppförande i detta fall, men fördömma honom ohörd, vill jag likväl icke,» sade Ivanoff. «Några påbörjade och afbrutna meningar i den korta skrifvelse, jag i vintras erhöll från honom, låta mig ana en strid mellan hjertat och förståndet. Men hvarföre han äfven vis-à-vis mig iakttager denna förbehållsamhet, är obegripligt. Vi få väl höra, när han kommer hit, vi kunna kanske få vänta honom i nästkommande vecka.»

«Han borde likväl fått veta, att Leonna» — —

«Tack, dyre Konstantin! men är det då så omöjligt för dig att komma med?» Hon lade armen om hans hals, och såg på honom med bönfallande blick.

«Rent ogörligt, älskade Anna. Tror du att jag eljest ville neka dig, och mig sjelf detta nöje; ty äfven jag ville gerna återse den ort, der jag stackars krympling fann en så dyrbar skatt, och är utomdess litet nyfiken att en gång se din Leonna, men det kan icke ske. Äfven har jag funnit bättre, att Kosta blir här hemma, och Natinka följer med dig; flickan behöfver din tillsyn, och är ännu för liten att emottaga några intryck af hvad hon der kan komma att se eller höra. Annorlunda är det med den liflige allt uppfattande gossen. Efter min öfvertygelse bör just en gosse som barn lära sig att älska hemmet; han kommer tidigt nog att lemna det, och då bör hågkomsten af föräldrahemmet och dess rena seder, afhålla honom från det opassande och dåliga sällskaper, samt sedan ingifva honom håg och omtanka att förvärfva sig ett eget hem. Så har det åtminstone varit med mig.»

Gossen kom nu för att bjuda sina föräldrar god natt, och då fadren enligt sin vana tog med båda sina händer om gossens hufvud och kysste dess rosenkinder, sade barnet: «Du brukar ju alltid om aftnarna fråga Kosta, om han på dagen varit snäll eller oartig. Nu har du varit så länge borta ifrån oss, och frågar icke. Huru kommer det till, pappa?»

«Jag frågar icke, ty jag vet, att Kosta nog sjelf talar om det för sin pappa,» svarade fadren leende och såg honom i ögonen.

«Om jag varit beskedlig skall farmor, mamma och Wasilij säga dig,» genmälte gossen med småvigtig min, «men hvad jag gjort illa, säger jag dig nog sjelf; för annars skulle pappa ej kunna förlåta mig. Du skall derföre veta, att jag en dag var riktigt stygg mot Wasilij, för att ensam få draga Natinka i lilla vagnen omkring i trädgården, när han, som jag nog visste, icke hade tid att komma med. Allt gick så bra; Natinka höll tömmarna. Jag kråmade mig liksom vår ena häst, som mamma kallar «figuranten.» Så kommo vi ända upp till stora gungan, — men der fick jag se en så stor och grann fjäril, den ville jag så gerna hafva fast. Jag lemnade vagnen, och sprang efter den. Fjäriln flög allt längre och längre ned åt gången, tills den satte sig på törnroshäcken; der knep jag den så sakta, och ville visa den för mamma; då mötte mig Wasilij och frågade efter Natinka; men henne hade jag alldeles glömt. Ack pappa när hon blef der allena, hade hon börjat gråta och ville ur vagnen, och då ingen hjelpte henne, föll hon och stötte sitt lilla knä, och fick en bula i pannan. — Var icke Kosta bra obeskedlig, som lemnade sin lilla söta syster, för en fjärils skull? Vill du förlåta honom, pappa?» och gossen såg härvid så bedjande på sin far med de tårfyllda, blå ögonen.

«Du bad väl mamma och Natinka om förlåtelse straxt?» frågade fadren allvarsamt.

«Det förstås pappa! och Wasilij äfven, men jag kunde icke somna på länge den qvällen, för det du icke var hemma, för att förlåta mig.»

«Efter du så mycket ångrar ditt fel, förlåter jag dig gerna, endast du hädanefter är mera aktsam om dina små syskon.»

En kyss på pappas hand, och gossen hoppade bort. I föräldrarnas ögon glänste en glädjetår, i det de tyste men likväl så vältaligt tryckte hvarandras händer.

Ett sådant förhållande inom familjen är Gudstjenst. Hemmet är här barnets himmel. Fadren representerar gudomen. Han älskar, varnar, straffar och förlåter; han bereder husets välfärd både i andelig och lekamlig måtta. —

Sanningskärleken är den ande, som styr alla husets medlemmar, och den skall utgå från Fader och Moder. Då äro de tre äfven ett.

Ungefär en vecka sednare samlades åter vår lilla familj en eftermiddag i paviljongen. De båda fruntimren voro sysselsatta med handarbeten, den lilla gossen sof i sin korgvagn; de andra barnen lekte utanför under Wasilijs uppsigt. Majoren rökte sin pipa och läste tidningarna. På en gång utbrast han gladt; «Nytt, nytt, Feodor Karlowitsch är i Petersburg, han har afsked som öfverste med tillstånd att bära uniform. Som han redan haft afskedsaudiensen, kunna vi vänta honom alla dagar.»

«Synnerligt brådtom har han likväl icke,» anmärkte Ottilia; «borde han icke redan vara här. Tidningen är ju redan gammal.»

«Viljan och förmågan äro ej alltid lika snällfotade,» sade en röst nära dem. Feodor stod i den öppna dörren, och höll lilla Kosta vid handen.

Det undgick icke Feodor, att majorskan, efter den första öfverraskningens glada helsning, antog ett mera kallt — visst icke frånstötande, men allvarsammare väsende än vanligt. Derföre vände han sig till henne sägande: «Lilla Konstantin sade mig, att hans goda mamma var ledsen på mig; om så är, ber jag ödmjukast att få veta, hvaruti jag felat, för att desto snarare erhålla tillgift.» Hon rodnade lätt, kallade gossen en «pratmakare,» och gaf honom ett litet uppdrag för att få honom bort; sedan sade hon: «öfversten känner, hvilken vänskap jag hyser för en person som, genom sin kärlek och trofasthet mot en viss man, ej förtjenat att bemötas med glömska eller likgiltighet, undra således icke.» — —

«Det är således mig fru majorskan beskyller för likgiltighet och glömska?» föll Feodor henne med rörelse i talet. «Ack ni vet icke hvad jag» — — —

«Du bör ursäkta min Anna,» invände Ivanoff, och gaf sin fru en vink att öfverlemna saken åt honom. «En qvinna, hvilken lik henne, aldrig älskat någon annan, än den som blifvit hennes man, kan ej tänka, ej föreställa sig att en flicka kan blifva lycklig med någon annan än den, som varit föremålet för dess första kärlek, således finner du» — —

«O jag finner mera än väl, att allt är förbi,» afbröt honom Feodor med sorgsen stämma. «Det är således afgjordt? Leonna har gjort ett annat val!»

«Skulle du finna det underligt, om så vore?» frågade majoren.

«Nej, jag har länge beredt mig derpå, äfven anade jag, att jag här skulle få bekräftelse på min förmodan: en utgång gillad af förnuftet, men hvaremot hjertat, det egoistiska hjertat, gjort tusende inkast. Det var likväl endast hennes lycka jag åsyftade, genom min tystnad, mitt frivilliga aflägsnande. Måtte hon vara lycklig! Hvem förtjenar det mera än hon?!»

Ivanoff, som såg sin fru vara rörd af Feodors synbara smärta, bad henne först lemna honom de bref, Leonna skrifvit henne till efter en «viss händelse» och sedan bestyra om något till den kära gästens förplägning. Begge fruarna aflägsnade sig och herrarne blefvo allena.

«Läs,» sade majoren och lemnade Feodor det första brefvet, «så får du se, huru lycklig Leonna var på en tid, då din närvaro förmått gifva allt en annan vändning.» Sedan återtog han sina tidningar, men lemnade ej vännen ur ögnasigte.

Oro och glädje, deltagande och ånger, bedröfvelse och sluteligen farhågor öfver hvad alla dessa olyckshändelser skulle inverka på hennes kropp och sinnen, omvexlade i Feodors själ under läsningen, och återspeglade sig i hans ansigte. Några minuter satt han sedan försänkt i smärtsamma tankar. På en gång spratt han till, en ryslig tanke hade fallit honom in. Det hade ej undfallit honom, att majoren gifvit sin fru några hemliga vinkar: hvad betydde väl dessa? — var Leonna död, eller — fasansvärda tanke! — hade sorgen rubbat hennes sinnen! — Han störtade till majoren, som ännu bibehöll sin tystnad. «Af barmhertighet Ivanoff! har du flere bref, eller» — han förmådde ej mera, utan sjönk ned på en bredvid stående stol.

Han erhöll då det andra brefvet, jemte några uppmuntrande ord af majoren; Feodor läste och återläste det på nytt, tryckte brefvet med förtjusning till sina läppar. Det sade honom, att hon lefde, att hon var fri, och att han lefde i hennes minne! — —

Feodor omtalade sedan för majoren och hans fru den resa han föregående sommar gjort till Finland, de sammanträffande omständigheter och underrättelser, som missledt honom samt motiverna till och för hans handlingssätt. Båda insågo äfven det ädla deruti, men förebrådde honom sitt ringa förtroende till dem; sluteligen måste de äfven medgifva, att denna hans tystnad bevisade hans starka tro på deras vänskap för honom.

Feodor ville genast resa, för att genom natt och dag skynda till den älskades fötter, och erhålla tillgift, men vännerna föreställde honom svårigheten och olägenheten af att meddela sig åt Leonna, när hon bodde i brodrens hus, hvars lynne ingalunda förbättrat sig. Det var långt ändamålsenligare att i sällskap med majorskan och onkel Ludvig göra denna resa. Onkeln kunde, som vän till Leonnas far, ega anspråk på sonens aktning.

Andra dagens post medförde tvenne bref; det ena från Ludvig, att allt var klart för afresan; det andra från Leonna, som underrättade dem om Petters död. Att detta dödsfall, ehuru olyckligt i sig sjelft, ingalunda var obehagligt för våra resande, inses lätt. De sluppo derigenom många obehagligheter, och med god vind och glada hjertan seglade de nu till vänskapens och kärlekens gröna hopps udde.