Det var — att döma efter det yttre — en stor bondby. Gårdarne, rödmålade och väl hållna, lågo strödda utefter sluttningen. En del högt uppe vid bärgsfoten, där de lågo tätt intill hvarandra likt en klunga frodiga rödklöfverblomster, men så allt färre och glesare ju längre ned på lägdan de kommit — som vore de rädda att där taga för mycken plats från åker och pärlandet.
Längst nere vid ån fanns ej en enda gård — endast äng och vajande sädesfält.
Däruppe bakom öfversta gården togo hemmansskogarne vid — mörka och kraftiga — och troligen äfven beteshagarne in emellan dem, ty pinglorna från boskapen hördes långt bortifrån och uppöfver åsen.
En och annan kossa, som trådde hem och brutit stängslet, skymtade framme i skogsbrynet och sträckte hufvudet fram öfver gärdesgården under längtansfullt råmande.
Bruset från forsen hördes aflägset och dämpadt — ibland så svagt att det gick i ett med suset från skogen. Härifrån syntes ån knappast mer än vid någon tvär krök långt borta. Det var lågvatten, och åbädden låg djupt just där bortöfver med höga och tvära stränder. —
Här vore godt att hvila ut efter obygdens ensamhet och mödor!
Här måste människorna vara lyckliga och glada.
Fönsterrutorna glimmade emot mig i solskenet som lika många vänligt blinkande ögon.
Jag valde ut en gård högst uppe på backen, med en väldig blommande rabarber utanför gafvelfönstret, och styrde vägen dit.
Ingen lefvande varelse syntes till mer än en tjudrad grå get, men ut ifrån stugan hördes en underlig, entonig sång, omväxlande med ett slags reciterande tal af samma röst eller en tung utdragen suck, som slutade i ett litet torrt skratt.
Jag stannade en stund i förstugan och lyssnade, och det blef mig med ens som om en skugga lagt sig öfver hela byn därute. De röda gårdarne sågo mörka ut, och alla de glimmande fönstren voro lika många svarta hål.
Min mening hade ju varit att gå in här för att få stanna ett par dagar och hvila ut. — Ja, det gjorde jag också — när sången upphörde.
Mor själf satt i väfstolen. Hon såg upp, när jag öppnade dörren, och bad mig stiga fram och sitta ned. Sedan fortsatte hon lugnt sitt arbete.
I den öppna spiseln brann elden under kaffepannan, och där nedanför satt en liten sällsam varelse på en pall. Det var en gammal krokig gumma, klädd endast i lintyget och en kort, lappad stubb. Hon höll på med ullkardning och hade bredvid sig en korg full med luftiga, färdigkardade ulltyller.
Håret, som var snöhvitt och glänsande, hade hon uppsatt i två flätade snurror — en bakom hvardera örat — och med ett par konstiga mörka ögon sneglade hon som oftast bort mot det håll där jag satt.
Hon var mest lik en liten ofjädrad skatunge — men det var äfven någonting hos henne, som väckte intresse — något vilsekommet, hjälplöst — något där bakom.
Snart nog förstod jag, att hon ej var riktigt klok, att det var från henne den underliga sången kommit.
Men, när hon se’n efter en stund började tala med husmodren om arbetet, lät hon fullt redig och såg klok ut också.
Endast en nervös kastning emellanåt med hufvudet såg litet eget ut.
När moran reste på sig och gick ut för att hacka upp pärer till middagen, följde jag efter för att göra upp om husrum under ett par dagar. Jag fick då veta, att hon därinne hette tok-Johanna och gick på socken. Bönderna i två byar skulle hafva henne, föda och kläda henne under tre veckor hvardera, då hon fick hjälpa till med hvad som förekom. Hon var skicklig i en del kvinnfolksarbete och ville gärna ha’ något att syssla med.
Sedan många år tillbaka var hon klen till förståndet, men det kom öfver henne ryckvis, och då kunde hon vara nog så besvärlig att ha’, bråkig och högljudd som hon blef sådana gånger. Just under senaste dagarne hade hon haft ett sådant där tok-il, hade gråtit, skrattat och sjungit ömsevis och pratat bara det galet var.
»Men ho’ blef all’ töst, nål I steg inom döra.» — Moran nickade mot mig, där hon stod och gräfde i pärlandet.
»Ho’ plär sno alldeles om iblan’, nål hä’ komm’ någe oförväntanes, och komma sej på go’-ile, och då ä’na ackurat som e’ann människ’ långa tia’ — då bå’ talar och svarar’a vettigt. Men då jär’e ock som ondt för’na — för se, då minns’na bå’ likt ock olikt, och ho’ har nog haft som svårt i sina da’r. Håhå, ja, ja!» Moran rätade på sig från sin dubbelvikna ställning, och med pärämbaret i ena handen och förklädet fullt med pärris åt geten tassade hon barfota och snabb i vändningarne öfver gården.
I detsamma kom tok-Johanna ut på stugubron.
Hon hade nu klädt på sig kofta och kjol och bar handduk och ett tvättfat med sig till brunnen, där hon började tvätta sig. Jag gick fram till henne och hälsade, som om jag inte sett henne förr. Hon hälsade tillbaks och sade med en blid, litet darrande röst — »En mått’ väl snygg’ sej nalta, då främmand’ komm’. Hä jär int’ ofta slikt komm’ på hänna oppåt.» —
Hon såg lite nyfiket på mig, medan hon gnodde och torkade sig i ansiktet, som tänkte hon: — hvad ä du för en?
Nu voro ögonen inte längre virriga och konstiga som nyss, då jag kom in i stugan. Men allra innerst i dem låg ett uttryck af sorg och kval, så gripande och tungt, att jag måste tänka: — stackars tok-Johanna! du har det visst bättre, när tok-ilet kommer på och minnet sviker dig!
Dagarne, som följde, var hon fortfarande redig och klädde sig ordentligt och snyggt.
Jag såg, att hon gjorde sig all möda för att behaga främlingen. Hon förstod kanske instinktmässigt den varma medkänsla hon väckt.
Att Johanna i sina yngre och sin krafts dagar varit en ovanligt duglig kvinna märktes väl. Nu, då gårdens karlar voro ute i skogsarbete, hjälpte hon moran i alla sysslor och gjorde dem raskt och väl.
Men hon var tystlåten och allvarlig under arbetet, och aldrig hörde jag henne sjunga eller ens gnola nu.
Hennes historia hade jag ännu efter ett par dagar ej lyckats får höra.
Mor själf var inbunden och ordknapp, och jag kunde inte locka ur henne något mer om tok-Johanna, än det jag fått veta första dagen ute i pärlandet.
Hon tycktes betrakta mig med en viss misstro och kunde ej begripa, hvad jag hade att göra där hos dem eller hvad jag haft för mig ute i fjäll och vildmark.
Och Johanna själf ville jag ogärna fråga om något direkt — hon syntes så lugn och belåten nu — utan hoppades jag, att den skulle komma af sig själf — historien. Hon ville gärna vara i mitt sällskap och tycktes hafva fattat en viss tillgifvenhet för »främmane’», som hon kallade mig.
Och den kom äfven, sorglig och mörk, gripande i all sin enkelhet.
Det var en dag, som jag användt till hvila på mjuk, svalkande mossa i skogen och njutande af doften från linnea och barr, af solskenet, som man bara anade därinne och af att inte tänka mer än myggorna, som surrade och stucko i värmen.
När jag mot aftonen gick ned till gården, hade mor redan gått till sommarföjset för att mjölka, och Johanna kom ut till mig med en stickstrumpa i handen.
Jag hade satt mig på gräsvallen bakom byggningen, och hon tog plats bredvid mig.
Hvad hon såg hoptorkad och fattig ut, där hon satt midt bland maskrosor och ängsvial!
Det var som om något tryckte henne, och jag såg tårar i ögonvrån, när hon sporde — »och te mornom jär’e, som I ska’ dra åsta’ igen?»
När jag nickade jakande, sade hon med en djup suck:
»Hä’ blir som långsamt då hänna igen!»
»Ja, men nog trifs Johanna här. Mor är ju snäll, och bra mat får hon ju också.»
»Ja, visst jär’e bra nog åt mej hänna» — stickorna gingo blixtrande fort — »men hä jär så olycklitt lång från ån — och si, ja’ vill te ån! Hänna hvarsken ser eller hör ja’na.»
»Är Johanna född nere vid åbacken då, efter som hon längtar så dit?»
Hon svarade inte strax, men stickorna stannade af och händerna sjönko ner i knäet. Och när jag såg det spända, ångestfulla uttrycket i hennes ansikte, ångrade jag att hafva gjort en fråga, som ju måste rifva upp alla minnen — fastän nog ville jag ändå bra gärna lära känna dem till slut.
Efter en stund svarade hon, men rösten lät tjock och darrade mer än vanligt.
»Om ja’ ä’ född ve’ ån? — Jaja men, å dänna ha’ ja lefva’ bå’ goddagar’ å dom onda — hm, om I visste hur ond’ dom va’!» — Hon såg på mig, och det ryckte omkring ögon och mun som vid börjande gråt — —
»Hä’ gäll’ visst int’ te’ streta mot. I ska nog ändå måtta höra’ne — hur ondt ja’ hatt’e. Hä’ jär rakt åf som tvang I mej te tala om mej själf, fast I aldrig säj’ så myttje som e’ ol’.» Hon knäppte i hop händerna öfver knäet och vaggade fram och åter, stirrande åt det håll, hvarifrån forsen hördes som ett aflägset surr — den kvällen dock ovanligt tydligt.
Det bådade rägn och ruskväder.
»Hä’ jär länge se’n ja’ bodde denna ve’ forsen — många år — ja’ håll på glömm’ hur många. Stuga’ hade ja’ kvar ätter en Erik, gubben — ser I, han drunkna’ ve’ timmerflyttjen’, nål vi vare’ gift i tie år. — Jaja, hä’ va’e tungt slag! Men så hade jag flicka mi’ — I skulle sett’na, Eva, nål’a stog på gången! Hon va’ inte mer lik dom andra bonnjäntan’ än e häggblomma ä’ lik e kattfot. — Jaa, hä’ va’ visst e stor synn’, men ja’ kunne int’ annat än tyttje’, att a Eva för jämnan va’ liksom bättre än de andran’ å hä fast ho va’ fattig — —
Vi hade stuga’ förstås å e ko, men för resten fick vi arbeta från morran te’ kvälls me väfninga å slikt — för te’ dra’ oss fram. Ja, hä’ förstås, ja’ bota ju kräka den tia’ å smorde för rise’ — I vet me’ örter å sån’t. — Å nål så jänta hade läst sej fram å hä’ sku’ bli’ te’ skicka’na ut i tjänst, så var’e som om hä’ int kunne gå för sej. Ja’ halte å halte, å jänta va’ blyg å stante lik’ gärna hemm’, då ja’ ville’ne. Ho va’ väl e styttje opp i sjuttente åre’ då ...
I sku’ sett’na å hört’na, nål ho satt i väfstol’n å sjöng! Ja kunne stå ve’ spisen iblan’ å fumla i onödan me’ eldtänne’ bara ideligen för te’ glä’ mej åt’na där’a satt.» Den lilla fattiga stackaren växte, där hon satt bredvid mig och talte om sitt barn — hon var inte arm och tokig i det ögonblicket. »Ja’ ha’ aldrin sett så myttje solsken i ögona på nån’ människ’ som på den flicka’, å mjuk å fin i skinne’ var’a som tocken här ängsull, å hä va’ håre’ hennes me’, fast hä va’ tungt och stort. Å så sku’ I hört sångrösten hennes! Ja, ho va’ märkvärdig te’ sjung’, å aldrin hade’na lärt åf nå’n ann’ än fåglan’. — Var’a glad så sjöng’ na, å hade någe gått’ na emot så sjöng’ na ändå, men då var’e som me’ en ann’ ton. Å hva’ ho va’ gullgo’ me mor sin! — — —
Hos oss bonnfolk jär’e int’ bruklitt te’ slicka å smeka, men i de’ också va’ Eva, eljest än andran. Iblan’ kunne’ na komma faranes så ja’ vardt hufvurvill’ — å slå arman’ om mej å säga — att ho’ va’ så hjärtegla’, å att mor va’ de’ bästa ho visste — — —»
Johanna satt en lång stund alldeles orörlig med slutna ögon.
»Hm, hä jär unnerlitt, hva’ ja’ ser’na lefvanes för mej, nål ja’ sitt’ så hänna å blunner — men I blir visst trött te’ höra?»
»Nej, nej, Johanna, tala hon, jag hör så gärna på!»
»Ja, men hä blir svårare nu te’ minnes ... — Jo, ser I, samma vår som Eva fyllde sitt adertonde år, komm’e e lass me’ tattare te’ byn. Dom bruk’ nog dra’ genom byan’ iblan’, trollpacke’ dänna, å stann’ nån vecka me’, men de’ hänna följe’ slog sej som te’ kvarters i våran by å gjorde påhälsning lite hvarstans i grannbyan. En åf dom va’ en ung, grann en karl, svart-Jossi, som dom kallte’n. Å han va’ en tocken’ dänn’ en, som kunne förgöra hvart endaste kvinnfolk han ville rå på. Att’ en ville åt mi jänta jär int’ te’ undra på, så som ho va’ — å ja’ såg nog, att’en allt oftare tog vägen öfver gärdan, som låg åt me oss, och att ögan’ va’ som bloss i hufve’ på’n, nål han fick dom på Eva. — Men så gjole’ högmode mej blind. Ja ville int’ och kunne’ int’ se annat än att Eva va’ bättre än de andran, å att där dom stupa’ sku’ ho stå, fast ho bara va’ e fattig backstugujänta. Å så såg ja’ då förstås, att den sommarn’ var’a bara vackrare å gladare å sjöng mer än nånsin’. — Gud hjälpe mej usla människ’ — ja’ kunne ha’ hjälpt’na å varna’ na, hade ja’ int’ vare bunnen i högmode! Aldrin i lifve’ glömm’ ja’ den da’n — hä va’ e vecka före Michaelsmess, å ja’ kom hem från päropptagninga hos Karl Israels. — Ja’ hade nytt te’ berätta å va’ kvick på föttran. — Eva höll på ta’ ner väfven — men ja’ hörde’na int’ sjung som vanligt — å så fort ja’ kom’ mej inom döra, förtalde ja’ då nyheten om Svart-Jossi’s sista bedrift.
Han hade ställt Stor-Anders Mathilda så, att ho va’ me’ barn, och nu hade gubben svure’ på att lysninga sku’ tas ut’ å dom sku’ vigas — se’n fick tattarpojken löpa utan mer vinst på hä’ än farsnamne’. — —
Å herre Gud, herre Gud! Hä’ va’ int’ förr sagdt, så släppte flicka de’ ho hade i händran’, och me’ ett skrik så svårt att hä’ skar genom märg och ben kasta ’na sej om halsen på mej. Ho skrek bara i ett i ett — mor, mor, mor — hjälp mej, mor! — Då var’e hä blef slut på mitt högmod. Oj oj, ja’ stackars usla kryp! — — —
Fram på hösta’ blef’e då bå lysning å vigsel för Stor-Anders Mathilda å tattarvrake; å hur ho väsnas å ba’, fick svartolyckan dänna bli’ kvar å lär’ sej te’ bonne. — Hä va’ e fett styttje för e så’n — å va’ nog hä, som han räknat ut me’ trolltyga sina. — Men hos oss blef’e värre å värre, å slut var’e me’ sång å solsken, å barne’ mitt vissna bort som e afskure’ blomster. Hä va’ int’ bara skammen — utan ho va så olycklitt dann i karl’n, så hä va ändå värre te bära. — Ja, hä gick då som hä skulle — hovaligen så’n vinter hä va’ — å på vårsia fick då Evastackarn e pojk’. Oherrans sakta gick e för’na te’ få kraftan igen, å lik sej blef’na aldrin ätteråt. Ho va så stillfärdig å tyst nu — int så myttje som e vaggvisa gnola’ na engång. Å pojkkräke var’e som konstitt me’. Svart va’ han me’, men int’ ögan’ — dom va’ Evas, och goa va’ dom me’ — och iblan’ kunne’na vara så dann me’ n, men så var e tider, som ho int’ ville se åt’en en gång. Å aldrin talte ’na godt me’ mej mera — å om de ho hade i tankan’. — Jaja — ja’ syndiga stackare hade stor del i elände’ å va’ int’ bätter värd — och aldrin for’a mej om halsen mer heller! — — —»
Stackars Johanna! Tårarne runno i tunga droppar utför de skrynkliga kinderna och ned på tröjan, där de gjorde stora mörka fläckar. —
»Håja! Herren sparde mej int’ den gången — hä blef aldrin nog — — ja, hva’ var’e ja sa’?» — — —
Det virriga i blicken syntes där åter, men försvann igen, och hon fortsatte: »Ja visst ja — så ska’ I veta, att han fanns dänna i byn nu — Svart-Jossi — å sku’ bli folk. Eva hade int’ sett’en — som väl va’ — men e dag unner slottanna mötte hon’en, nål’a gick hem från gärdan. Han hade visst tala’ te’na å konstra me’na, för nål’a kom hem, var’a som vettskrämd å grät å jämra sej så eländitt, att ja’ mått’ gå ut för te’ int’ börja likadant ja me’. Se’n på aftan följdes vi åt te’ ån för te vri’ opp nån’ tvätt, å pojken hade’na tage me’ å lagt te’ sofva i gräse’ på åbacken. Dänna som vi höll te’, var’e som agga eller bakvatten innanför e stenarm, som va’ oppbyggd där för timrets del, men utanför den fräste’ne å gick hvitt, å länger ner va’ forsen. Och Jesses, hvilken dag!»
Hon kastade förklädet öfver hufvudet, och hela den lilla krokiga gestalten skakade och darrade som i frossa.
»Hvilken olycksdag! — Jo, ser’ I, vi hade nästan vride’ slut, å Eva hade gått opp i backen te pojken. — Så fick ja höra’na sucka så okristlitt tungt — å nål ja’ vände mej om, stog’na alldeles bakom mej me’ barne’ på armen.»
»Hör nu mor» — sa’na — »ä’n int bra lik far sin?» —
»Ja’ kunne då int’ säga annat än ja te’ hä. Då såg’ na på pojken riktigt noga å såg som så konstitt på’n — å så sa’na — »I måst’ förlåt’ mej mor — men ja’ vill int’ att’ en ska’ bli’ lik far sin. Han får int’ göra nån så olyckli’, som ja ha’ vare’ — ja’ ä så olyckli, att ja kan int länger — — —
Å innan ja’ hann’ så myttje som sträck’ ut hanna eller röra på mej, var’a ute på stenarmen — me’ pojken tätt te’ bröste — å därifrån ut i ån — å så utför forsen — — —
Mej fann dom liggande som dö’ se’n — där ve’ ån — jaa, ja’ veit int’ — ja va’ kanske dö’.»
Nu var det där igen — vanvettet i blicken — tokilet — och nu på allvar. Hon böjde sig mot mej och hviskade — »dom sej att ja’ ha’ hugge’ tattarpojken i ryggen me’ e lie, så han stupa — han me’ — men dom säj så myttje — — — —»
Nu grep hon mej hårdt om armen och pekade rakt fram öfver gräsvallen, medan ögonen stirrade dödt —
»Se — dänna komm’a — å pojken har’a på armen. — Hovaligen, hva’ vattene’ rinn’ om dom! — Tyst, så ho int’ ser oss! — Mor hennes väntar me’ torrt — låt’na få gå in i stuga’ å värm sej nalta — —»
Hon tog upp stickstrumpan och rullade ihop den hårdt. Sedan lindade hon förklädet omkring den och lade byltet på armen, som vore det ett barn — och så vyssade hon det fram och åter och började sjunga — först sakta, sedan högt och skärande:
hahaha, jär ä’ du, Karl Israels mor — jär du hänna nu igen? Ja’ ha’ ju flerfaldiga gånger sagt, att kläna’ dina jär så full åf jord, att ja’ mått’ ha’ dom i luten en gång te, — En vänt’ int’ för läng’, nål en vänt’ på nå’ godt — hihihi.»
Tok-Johanna hade nu rest på sig och gick småskrattande uppför stugubron. —
Det var på dagen en vecka sedan Erik Jons Olle slutade sin glädjefattiga tillvaro, och nu hade han legat sex dagar i likkällaren under bårhuset, däruppe på den kala, sandiga kyrkogården.
Olles lif kunde nog — trots sjukdom och plågor — hafva varit gladare än det i verkligheten varit. Fadern, Erik Jons, var kyrkovärd och en af de rikaste bönderna i byn.
Själf hade Olle i morsarf fått — förutom lungsot och skrofler — flere tusen kronor och kunde nog vänta sig lika mycket i farsarf, då nya Erik Jons’mor inga barn fick — hon var vissen och torr som fjolhässjadt potatisris — och han bara hade en äldre bror att dela med.
Men om Olle också ej hann med denna andra utdelning, hade han dock vid sitt inträde i världen fått någonting annat i arf efter far sin, och det var dennes ömma kärlek till gods och guld och hans ängsliga rädsla, för att den minsta lilla slant skulle rulla ifrån honom och till någon annan. Och det var nu denna ömhet och oro, som gjorde Olles lif så fullt af bekymmer.
Fick han inte så ondt af att Karl Pers’ Kalle tjänte sig tre kronor om dagen vid järnvägsbygget, att han gick med agg både till Kalle och den ingeniör, han var i arbete hos! Och det fastän han själf — stackarn’ — knappast orkade spada ut ett lass grus på landsvägen. Då nämndemans Anna gifte sig utbys, blef det ätter värre för honom.
Hon var det rikaste giftet i byn och borde väl — om någon rättvisa funnits till — blifvit åtminstone svägerska till Olle.
Ibland hade han nog tänkt på henne för egen del med — men, när han så kom att titta sig i dragkistspegeln och där såg ett magert ansikte, vanställdt af blåröda skroflerknölar och ett djupt ärr, som stramade och drog ned hufvudet mot ena axeln, då suckade Olle och tyckte, att det just ej passade ihop med Annas hvita skinn.
Det kändes i alla fall som en stickande torrvärk i bröstet, hvar gång han sedan hade tänkt på nämndemans präktiga gård och alla de sedlar, han hade inne på banken. När så till slut hela härligheten kom en annans hus till godo, var det nästan som om Olle blifvit smått ifrån sig för en tid.
Nu var emellertid Olle fri sina bekymmer, och hans usla kropp tog sig så god en hvila, att om också järnvägsingeniören kommit ned till honom i likkällarn och bjudit fem kronor i dagspänning — och lätt arbete till — hade han inte rört så mycket som ett finger engång. Nej, inte ens om nämndemans Anna kommit fri och ledig och bjudit honom gods och sedlar och sig själf på köpet.
Hos kyrkovärdens hade det i stället varit oro och bråk. Att Olle inte skulle bli’ långlifvad, det visste man nog, och inte sörjdes det stort öfver det heller.
En Anders, brodern, hade långa tiden — innan han somnade om kvällarne — legat och räknat på fingrarne, huru mycket hans och Olles morsarf blef tillsammans — och så med alla årsräntorna till. Och det första han smygtittade efter, när han vaknade, var om Olle sken som en lefvande, där han låg.
Men så kom en annan omständighet till, som inte kunde undvikas, och det var, att det måste hållas graföl, och det ett hederligt också, när det var efter kyrkvärdens son.
Erik Jons mor tänkte för sig själf — att då hon nu var kvitt de lea åbäket, så skull’na då för en gång int’ sätt’ sej på tvära.
En otur var det att storbyggningen hyrdes ut till rallarefolk, och själfva bodde de i bryggstugan, så att något graföl hemma kunde det inte bli’ af. Och gud vete, huru det gått med alltsammans — hvad kalaset beträffar — om inte Olles moster, som hade en rymlig gård och för resten var bygdens kalaslagerska, hade föreslagit dem att hålla till där.
Fastän Erik Jons nogsamt både kände och såg i andanom, huru långa rader af blanka slantar rullade ifrån honom uppför backen till moster Kristina och in i hennes dragkista — utom alla de, som vid det tillfället rullade åt andra håll — måste han nu för skams skull låta olyckan ske denna enda gång utan att blinka. Men nog tyckte han ändå — att en Olle hatt’ bätter vett, om’en gjort allvar åf hädanfäla’, när’n höll på me’n en gång strax’en var kommen hit te’ världa. Hä va’ int’ så laggrant me’ rustningen för en tocken, som när hä sku’ bär te’ me en fullgo’ karl.
I fyra dagar hade där slaktats, bakats, bryggts och kokats hos moster Kristina — det var ju bjudet sextioåtta personer, utom hemfolket.
Hon var kanske den enda, som kände någon saknad efter Olle — och hade nog alltid tyckt det vara synd om honom — men nu hade hon inte stor tid att tänka på det, där hon for fram och tillbaka som en skottspole.
Vid elfvatiden var det så godt som färdigt.
I salen stod slagbordet dukadt för kaffedrickningen, och moster Kristina hade just satt ifrån sig två stora brickor med högar af anisbröd, smörbakelse och saffransbröd i tjocka skifvor, när ladugårds’Lotta stack hufvudet inom dörren med bud, att bärarne, som skulle efter liket, hade kommit.
Nu var det att bjuda dem på kaffe i lillkammaren, och se’n fick då både död och lefvande komma — granriset var strödt och ingenting glömdt. Jo kors, lådan, som kistan skulle ställas på, var ju kvar i vedboden, sedan den svartströks i kvälls; och nu blef det ett hastverk för kyrkvärden att dra’ fram den och ställa den på sin plats midt på gården.
Det hade väl gått om en kvart, när de syntes med kistan uppe vid kyrkogårdshörnet, och länge stod det inte på, förrän de voro framme vid grinden.
Där satte de ned henne ett slag och torkade svetten ur pannan med bärlakanssnibbarne.
Tvi! så spottades i åtta par brunbarkade näfvar, och så bar det åstad uppför gården öfver finhackadt granris — här och där uppblandadt med gulnade löf — där kistan ställdes upp på den svartmålade lådan.
Locket, som pryddes af en storbladig papperskrans af hvita blommor i grönt, lyftes ifrån och ställdes upp emot bryggstuguväggen, och där låg nu Olle färdig till likskiningen.
Inte hade han just vunnit på att ligga sex dagar i likkällarn — han gick nästan lite i grönt, han med — men en geraniumskvist, som moster stuckit i handen på honom, sedan hon svept färdigt, hade hållit sig frisk och vacker där nere i fukten.
För resten var han branog stygg att se på, och det tyckte allt mesta delen af siarne och grafölsgästerna, som nu kommit, den ena gruppen efter den andra, och i långsam högtidlighet stannade framför kistan.
Svepningen skulle man då i alla fall syna, och ingen kunde säga annat än att den var riktigt laggrannt tillställd.
En gumma, som hade trängt sig fram och nöp i spetsen, som gick rundt om kistkanten, gaf sig också till att låta illa, för att slikt skulle ner i jorden.
»Men jästanesligen» — hördes en röst — »när hä var så ulusteli’ mä e’ määnsk’ bara ätter e’ veeck’ — hvars gär dom mä’n opp i fjällbyan, när dom hvarsken på vår eller höstsian’ kom sej fram te’ köörk’ och präst?»
»Hä kan je sääg» — upplyste en ann’ — »för si je haad e’ faster som bood nolom Arvidsjaur, å ho la’ sej te’ å dö på höstasia, når hä int’ gall te’ ta’ sej öfver myran och träska — och si, då tog kärn’ henses och salta på’na — ja, unner’na me’ förrexten, så når dom sku’ jolföra’na mot jula, sken’na ackurat, som om’a nyyss släppt vääjre’» —
»Pastorns!» hördes nu i högljudd hviskning från dem, som höllo till längre ned på gården. Och sedan moster Kristina nigande välkomnat prästgårdsherrskapet, bjöd hon alla stiga in och ta’ för sej af kaffet, innan det bar af till grafven.
Där inne i salen blef det på en gång både trångt och varmt. Pastorns hade slagit sig ned i långsoffan, där hedersplatsen delades af kyrkvärdens.
Sedan gästerna varit framme och helsat och sagt »tack och har äran te’ sorgas beklagelse!» hördes åter moster Kristinas bjudande stämma. Och snart var kaffedrickningen i full gång med påtår — och kask åt karlarne — och stora högar med anisbröd, smörbakelser och saffransskifvor, som, när gummorna inte orkade mer, vandrade ner i deras förningskorgar och handdukar. En och annan gubbe kom nog också med lite, som inte gått ner, och bad a’ mor ta’ reda på’ne.
Kyrkvärden suckade, där han satt i soffhörnet, försjunken i betraktelser — om det var öfver sonen, som låg därute i kistan, eller allt bakverket som gick åt till förningen, det vete Gud allena.
Pastorn hviskade nu något till klockaren, hvilken skyndade ut på bron och — hviftande med en hvit duk — gaf tecken åt ringaren att börja med klockorna.
— Bing — bång tonade det i enstaka, dröjande slag, tills de kommo rigtigt i takten, och nu kom det förra allvarsamt beklagande uttrycket tillbaka i alla ansikten — det hade så småningom försvunnit under kaffedrickningen.
Liksom tvekande började man röra på sig.
Ute på gården samlades de sörjande för sista gången omkring Olle. Kyrkvärden stod med hatten för ögonen och kyrkvärdsmor bredvid, och hon snöt sig och torkade ögonen ömsevis, tills hon blef alldeles rödögd — nästippen var mest alltid som röd af sig.
Hvad nu gubben tänkte på var ej så godt att säga, men sorgen kunde skäligen inte vara så stor, då sonen — som sagt — i alla dagar varit för usel att kunna göra rätt för sig på något vis. Och i medecin och doktorering hade han kostat modiga pängar.
Det kändes nog helst, som om han vore i färd med att stoppa ned en ärgig slant i jorden för att aldrig mer taga upp den — och det kunde nog på sitt sätt kännas svårt.
Moster Kristina grät en värs, men stannade tvärt af vid det att ögonen föllo på Olles ansikte — »hoaligen, hva pojkkräke skin oharrans lej, där’en ligg!»
Nu kommo bärarne med locket, och snart var Olle för alltid afstängd från Guds vackra solsken och denna världens goda och på väg till sitt sista hvilorum.
Liktåget ordnade sig led efter led med pastorn, klockarn och den dödes anförvanter närmast kistan. Vägen upp till kyrkogården var ej lång, och fastän det var på höstsidan sken solen riktigt varmt. Det gjorde nästan ondt i ögonen, när man tittade ut öfver älfven, som bred och lugn flöt där nedanför och gnistrade så vackert i solskenet.
Framme vid graföppningen ställdes kistan ned för att få sina skoflar mull, och sedan prästen läst bönerna och välsignelsen och klockaren tagit upp begrafningspsalmen, sänktes den ned under tystnad.
En vindil rörde upp en hop affallna gulröda löf, som under hvirflande dans föllo ned öfver kistlock och begrafningskrans. Några blommor bestods ju ej, så Olle fick vara nöjd med det som blef.
Stönande suckar från en och annan var det enda ljud, som afbröt stillheten, tills prästen vände sig om, tog kappan på armen, och, efter att hafva sagt kyrkvärdens några tröstande ord, beredde sig att med de öfriga återvända till grafölsgården.
Allt efter som vägstycket blef längre mellan grafplats och grafölsgäster, blefvo dessa också mindre högtidliga, och när de i spridda grupper gingo uppöfver gårdsplanen igen, hade just ingen kunnat gissa, hvarifrån de kommo, om ej prästen varit med, klädd i kappa och krage — och så gingo de ju fram öfver finhackadt granris.
»Oill i tro’ne eller int’, men ja’ kaveer för, att en Anners får tre tusen och syv hondra blaankt nu, å hä jär nästan som hä syns på’n — för int’ hav då sorga blåst opp’ en slikt ändå.» — Det var Karl Pers Kalle, som temligen högt sade ut sin tanke till en fem, sex andra pojkar, som i en klunga veko in genom gårdsgrinden.
»Jaa då, men nu vaar’ä nog lääng, tills våran Märta får ut årslöna ätter de hänne kalase — ho hav int’ fått fjolårskängskorna än» — hördes från en liten skarpögd gumma. Hon tystnade tvärt, när moster Kristina i detsamma — röd och varm — kom ut från salen och till alla utevarandes glädje förkunnade, att köttbullan’ va’ på bole å pastorns hade redan börja’ — å varsågo’!
Gubbar och gummor trängdes om hvarann’, och det ena fatet efter det andra bars in fullt och togs ut tomt. Det var köttbullar med bruna bönor — och pepparrotkött med potatis — och blodpalt med mjölksås — och lika tyst var det nästan som där ute på kyrkogården. — Maten är då också någonting, som det kan löna sig att tiga för.
En gammal förgångskarl, som nog inte var så van att handskas med knif och gaffel, kröp in i en vrå och tog till med fingrarne för att inte förolyckas med köttbullarne. Gubbstackarn ville nog ändå, att det skulle vara ordning med det och slickade tallriken så ren — att inte var det mycket att diska efter honom.
Så kom soppan in. Det fanns både köttsoppa och saftsoppa med risgryn och sirup i, och var det ändå någon som tyckte det var lite af supanmaten, så stod där fem stora tillbringare med mjölk och hembryggdt dricka på dragkistan i lillkammaren, och de fylldes så fort de blefvo tomma.
Tumtjocka sirupslimpskifvor lågo uppskurna i stora högar, och de, som tyckte det vara nog ändå, stoppade ned dem till den andra förningen.
Efterrätten, som moster Kristina gjort sig särskild möda med, bars nu in. Det var saftkräm med grädde och smörtårtor, och af den rätten var det nog många, som togo sina tre tallriksfyllor — och slickade af skeden likafullt.
Erik Jons miste nästan aptiten själf af allt detta ätande, och han började nästan ångra sin spendersamhet. Det kändes rent af, som om de bitit stora stycken ur hans eget kött. Inte kunde på det här viset någon eftermat bli heller — och se det hade han då räknat på — att togs det till regelt, så skulle, ne bli’ mängda’ kvar också.
Pastorn reste sig nu — tackade Gud och kyrkvärden för en god välfägnad och bad sedan, att värdfolket samt och synnerligen inte skulle misstycka hans och pastorskans hastiga uppbrott: de hade en son, som dagen därpå skulle till stadsskolan och som därför måste rustas i ordning.
»Hilijo, nu jär ä som lustigheta ska’ te’ å begynn’» — hördes en röst i förstugan, och en pojktok, som visst snokat rätt på brännvinsflaskan, körde klacken i väggen, så att pappen sprack.
»Håll trutamente, din vettvilling!» — och den glade fick en knuff i ryggen, så att han for som en kornsäck rakt in genom köksdörren, och därinne stannade han med ena armen i renvattenämbaret och den andra om benen på ladugårds’Lotta, som blef så hufvudvill, att hon satte både sig sjelf och paltfatet, hon åt ur, direkt i golfvet.
Moster Kristina måste nästan skratta åt eländet men lofvade pojken — att höll’en sej int’ i skinne’ och där’n sku’ var, så blef det då int’ nån traktering mer, hva’ honom angick.
Hon hade just ingen tid att bråka vidare med honom, ty nu — sedan bordet var afdukadt — skulle kaffet fram igen.
Erik Jons mor kom sig till att oförmärkt hviska åt henne en påminnelse om saffranskringlorna, som hon var i färd med att lägga upp. Det va’ allt säkrast att räkna dem, för si blef de godt om dem, va’ de nog somliga, som nappade åt sej två.
Inne i salen började nu munlädret mjukas upp på lite hvar, och när moster Kristina slog i kaffet och bjöd omkring de stora kringlorna — som höra till hvarje hederlig begrafning — fanns där då intet spår kvar af någon slags sorgmodighet.
Erik Jons handterade nu brännvinsflaskan själf och fyllde på kopparne så det rann öfver. En ordentlig kask kunde han väl bestå, tänkte han, när han i alla fall gifvit sig i leken, och så var det någonting, som han själf inte ville försaka, där det kunde fås.
Och med kasken blef det annat lif i karlarne, som man väl kan förstå.
Flaskan blef påfylld och tömd igen, och Erik Jons visste snart inte, om det var hans brännvin eller någon annans, som strök med.
»De hänne jär allt bätter slag de än kolijoxen, dom hav på boa» — skränade en, som med långa krängningar och hopp försökte svänga rundt gården på ett ben — »hurra för bränndevine å för en Olle!» —
»Å nu ska’ vi få fram e’ lockspel å dra’ på, så få vi nog fram kvinfolke me’ de’ saam» — föreslog en annan.
Och snart var det så lifvadt och lustigt där ute på gårdsplanen, som det anständigtvis kunde vara på graföl, och fastän de höllo i tills det mörknade, hann det aldrig bli’ hvarken slagsmål eller annat otyg. Och det kanske tack vare Erik Jons försigtighet med varorna.
Ingenting som gick att dricka fanns då kvar, när de gingo hem hvar till sitt — och ändå var det bara två, som blefvo liggande efter i logeporten.
Hade det funnits mer att tillgå, hade det nog druckits ur det med — men så hade väl logeporten varit full i stället.
Har du varit där — vid Fällforsen? — Jaså, inte. — Axla då din matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!
Kanske du bor så långt därifrån, att vägen blir dig lång? Men vet då, att när du är framme, skall du känna tacksamhet för tröttheten — tacksamhet för hvila i sådan härlighet!
Bara det att — sedan man gått genom ändlös, mager barrskog, där renmossa och laf inte ens ger lingonriset lof att växa — bara det, att då helt plötsligt stå midt i den grönaste yppighet — är ju vidunderligt!
Vill du höra mer?
Det är ju länge sedan jag var där första gången, men sent går det ur minnet.
Mellan mariga barrträn, där grå mossa växer utefter grenarne och hvarje susning är en vefylld suck efter näring, där trifves tungsinthet och ångest. I sådan skog sjunga ej fåglarne, och den heter: den grå skogen, fattigdomens skog.
Man går där i skräck — ensamheten och tystnaden är ej att lida längre. Då ljusnar det med ens omkring en, och bruset af vatten höres helt nära.
Vägen börjar slutta brant, och djupt, nästan lodrätt där nedanför, flyter älfven i hvirflar och aggor.
Den går fram mellan höga, skogsklädda stränder, där klungor af ljuslöfvade björkar glänsa mot den mörka barrgrönskan liksom unga skogsjungfrur i skira slöjor.
Bärgskammar med mjuka, buktande linjer och bärgskammar, som djärft bryta sig i underliga former, synas där bakom och förtona sig långt, långt bortöfver i violett töcken, violett med rosa öfver och så blågrönt där ofvan.
Och midt framför — där vägen slutar — ligger en grå bondgård alldeles ute vid åbackskanten. Uppför den brant stupande åbacken klättra höga, hvitstammiga björkar med riktigt sydländsk växtkraft, och högst uppe stå de som på vakt framför den gamla bondgården. — De vilja rädda den ifrån att åka ut i strömmen där nedanför.
Då solen silar sig ner mellan löfven, breder sig ett grönt skimmer öfver väggar och fönster, så att man inte märker, huru riktigt grått det i verkligheten är.
Tätt intill gården sluta sig ängar och kornfält i saftig grönska och omramas af högväxt skog, som gå i ett med bärgåsen. Det är en kraftig djupgrön skog, som växt sig stark under ansträngningen att hinna uppför branterna.
Så stilla där är — och så vackert!
Man hör blott det entoniga dånet från fallet, hvaraf endast röken synes — och då och då pinglan af skällkon borta i beteshagen.
På stugutrappan sitter en flicka — hon är kanske fjorton år. Hon är blek med mörkt, tofvigt hår, som hänger oredigt och kastar en djup skugga öfver ögonen. Och hvilka ögon! Skiftande i ljust och mörkt som skogen omkring henne! Hon måste vara sådan — dottern af fors och skog.
— Vackra barn, hvad sitter du och tänker på?
— Lyssnar du till bruset från älfvattnet? Hör du sagor och sånger, som ingen ann’ får höra? — — —
Hon reser sig och går in.
Där inne i ett stort rum står mor själf — med pipsnugga i munnen — just i färd med att lyfta af pärgrytan.
Det är en mörkhyad, medelålders kvinna med vackra, kraftigt skurna drag. Flickan på trappan ärfver inte sin skönhet blott af fors och skog.
Familjen, som är stor — nio personer — sitter just till bords, där hela servisen består af träskedar.
Alla äro de mörklagda, utom gubben, som — gammal och grå — mer liknar det vanliga allmogefolket där i trakten.
Maten är enkel — som alltid hos allmogen i öfre Norrland — bröd med en smörklick och ett tvättfat med välling och så pärer. Sedan måltiden är slut, knäppas händerna till tack, träskedarne slickas väl af och stoppas ned i bordslådan, och hvar och en går till sitt.
Mor är nog så språksam och kan tala om litet af hvarje om deras lif och arbete. — Där på Näset — så heter gården — ha’ de bott i många år, och de tycka nog själfva, att där ä’ fägert — och Fällforsen deras — ja den ä’ fägerst. Där har också gubben år efter år vågat hälsa och lif under flottningsarbetet. — De väldiga timmerbrötar, som hopa sig ofvanför fallet, ä’ minsann int’ så goa’ te’ tas’ me’!
Och vill en dit opp och se, finnes ingen bättre roddare än äldstpojken deras.
Han är också präktig — äldstpojken — spänstig och mörklockig. Med säkra årtag drifver han fram båten, och där han sitter med skjortan öppen i bröstet och slokhatten tillbakaskjuten på nacken, minner han om söderns gondolierer — sigenarblod smyger sig ofta in här uppåt. Man kan tro sig glida fram på lagunens vatten ... Men så kommer verkligheten med bedöfvande dån allt närmare och närmare, och älfven går strid och upprörd. Det är nog bäst att få stiga i land då! En lummig skogsstig, där fåglar bo och sjunga i träden, slingrar sig efter niporna och upp till fallet. Och där — ytterst på klipporna — är man omgifven af kokande, fräsande vattenmassor, som störta sig utför under bedöfvande dån och kasta omkring och öfver sig en slöja af finaste skumrök.
De höga, lodräta stränderna klädas äfven här af rikt schatterad skog. Här och där bryta sig vilda, svarta klippor fram i stup med klungor af saftiga ormbunkarne i remnorna.
Ofvanför fallet skummar och brottar sig älfven hvit, ända tills den ett stycke uppför gör en tvär krök.
Det är en stormande skara vreda, hvita vågor, som här kasta sig öfver hvarandra och arbeta sig till raseri under kampen att först komma fram. Och när de så kasta sig utför branten i en enda väldig massa, skimrar och lyser det som smaragd mellan skummet.
Det kokar och sjuder, och brottvågorna kastas tillbaka mot klipporna under rytande hot. Och när stockarne följa med i den vilda dansen, slungas de ned mot undervattensklipporna, och ofta äro de afbrutna, när de åter dyka upp igen.
Men det är ej värdt att länge se dit ned i det dårande, dragande! — Svindeln står på lur, och ve den, som ej är den starkare! I selet där nedanför breder älfvattnet ut sig i maklig ro efter det djärfva språnget, och där hålla vildänderna till. De simma gärna upp emot forsen — och i solskenet lysa de hvita teckningarna på vingarne likt skummet, där de gunga upp och ned med vågorna.
Här faller lugnets ljuflighet öfver en, och kännes välgörande efter det vilda, fruktansvärda, men lockande sköna, som förut hållit en fången.
Åh, än en gång säger jag dig: axla din matsäckskont och tag vandringsstafven i hand!