Nog kan det gå an att vara lapp och lefva i obygden den tid på året, när dagen räcker dygnet om.
Det är för ljust då både för varg och andra rentjufvar, och godt om bete är det också där uppe kring träsk och vattendrag.
Nere på hjortronmyren ligga ungarne och äta sig fyrkantiga, medan far och mor sitta utanför kåtan och rusta till redskapen. Emellanåt se de bort mot sluttningen, där renarne beta, om allt är som det skall, eller gå de in i kåtan ett slag och lätta på kaffepannan.
Det är vidunderligt vackert att se ut öfver markerna en sådan där sen sommarkväll, när det brinner i rödaste guld efter fjällryggarne, och locklåten ekar långt bortifrån. Fjällsluttningen, där renhjorden ligger och idisslar, lyser i aftonglöden lik en jättetufva med stora flockar rödgråa kattfötter, och röken från kåtorna lägger sig som en blåviolett dimma öfver granskogen.
Men nu är det så, att den där välsignade goddagstiden är nog så kort. Ännu innan höstmörkret riktigt börjar breda ut sig öfver vildmarken, kan det hända, att drifvande snöstorm flere gånger svept in den i hvitmörker.
Får snön makten snart, så är också tiden inne för lapparne att börja flytta. Först drifva de omkring uppe i högfjällen så länge renmossan räcker där — och så längre och längre nedåt landet.
Det kunde väl vara en åtta veckor före jul, när de uppe i Willax’ kåta började ordna sig för flyttning österut.
En sådan där våldsam, förödande snöstorm hade just grasserat i fjällen, och dräng-Matto hade sedan tidigt på morgonen varit ute för att söka några bortkomna ungrenar.
Mot kvällen slog det till med kylan — branog stickande — och ett par af de spetsnosiga och spetsörade renhundarne sökte sig in genom kåtöppningen. Där inne var det varmt och godt, och de kröpo ihop i ring på renhuden, klippande med öronen, lyssnande utåt äfven i sömnen för att vara till reds, om något misstänkt skulle höras från renstängslet.
Soppkitteln hängde öfver elden, och ångan från kokande renköttspad blandade sig med röken från eldstaden.
De små skinnklädda gestalterna, som på korslagda ben sutto rundt om därinne, skönjdes endast otydligt.
De voro midt i berättande:
Sanko och Kaira hade just kommit västfjälls ifrån för att göra upp följe under färden nedöfver ådalen, och de hade munnen full med händelser från sista ovädersdagarne.
De korta järnpiporna hade blifvit stoppade och hunnit slockna många gånger om, men nu voro de alldeles bortglömda och hängde kallnade och svarta i mungiporna.
Det gick kallt under pälsarne på dem allesammans, när Sanko förtalde, huru Anders Nilsa fått stå och se på, att ett fyrtiotal af renarne försvunno midt för ögonen på honom — som uppslukade af jorden. Det var under ett af de första och värsta snöilen, då luften stod tjock som en grå vägg. De hade mistat spåret och kommit sig ut med djuren åt ett stup.
En Guds lycka var det, att inte allesammans och han själf — och drängen med — gingo samma väg.
Ja, Gud hjälpe fjällfolket!
De vaggade fram och åter under stönande suckan, och Willax tänkte med ängslan på de präktiga ungrenar, som dräng-Matto var ute på skall efter.
Fastän tidigt på året hade vargen redan hörts af både här och där. Snöstorm och gråben göra oftast sällskap, och de arbeta bra tillsammans.
Ja, hade inte Sanko själf kanske haft att göra med en af dem, dagen innan han gaf sig af hemifrån? Och det alldeles invid kåtan. — Gumman hade hållit på med mjölkningen, och Sanko fångade in renkorna, då hundarne med ens började morra och resa borst. Det var i mörkningen, och de sågo ej genast hvad som var å färde, men så fingo de syn på ett par glimmande ögon och en luden, smygande kropp, som strök tätt utmed stängslet. Det var en djärf, uthungrad rackare, och han hade nog tänkt sätta tänderna i den första orädda kalf, som kommit inom räckhåll.
Men gumman var kvick i tankarne den gången, och skrek åt Sanko: fånga’n i tömmen du, innan han hinn’ vända på sej, så ska’ jag dänga’n.
Och det hade de gjort.
Sanko kastade tömmen precis som om det varit nästa mjölkko i tur — fastän om halsen förstås — och drog åt, ju värre besten stretade. Och mor med skidstafven i hugg var inte sen att dänga. Hon hade dängt, så att hårtofsarne röko om vargpälsen, tills han låg där stendöd — både strypt och ihjälpiskad.
Lite lustigheter hade de väl också att späda på med.
»Hihihi, du Sanko» — kom det som knipslugt från Kaira — »du skulle kanske tala om storhoppet, du gjorde på vägen hit — eller hva’? Hihihi!» — Och Kaira storskrattade och slog sig på knäna — skrattade så det kluckade i honom.
Sanko var känd som en svårt djärf skidlöpare, den där vågade sig fram, när många andra stodo och menade — och vände om igen.
Piporna stoppades på nytt och tändes, och under skinnpälsarne kändes det nu en sådan där behaglig rysning som alltid inför ett äfventyr, hvilket man vet har slutat väl.
Men Sanko satt och såg skamsen ut, medan Kaira gick på.
— De hade löpt på skidorna väl halfvägs, när de nådde fram till tvärstupan rätt väster härifrån. Den hade väl ingen klok lapp gifvit sig utför, om han inte haft en retad björn eller slikt i hälarne.
Sanko hade ingen i hälarne, men han gaf sig utför ändå.
Stupan hade legat där så ombäddad med hvita, mjuka snömassor, att den inte var att stå emot — och så bar det af med Sanko.
Till en början hade det väl gått lämpligt nog, men så — på ett ställe, där snön låg lös och obärig, just innan satsen för hoppet skulle tagas — hade det burit ned framtill med skidorna, och Sanko ...
»Ja, hur gick det med dej?»
Kairas små sneda ögon voro ej att se — så flinade han, och så gaf han kamraten en knuff i sidan.
De hade glömt bort bedröfvelserna nu hvarenda en och voro riktigt uppiggade af Sankos färd — utom han själf förstås.
Han var arg.
När det nu hade burit ned med skidorna, sågo de så väl, huru det sedan hade gått för sig — nästan som om de varit med själfva — eftersom skidlöparn satt där bland dem kry och oskadd.
Jo, Sanko hade lämnat skidorna efter sig och på egen hand tagit fart utför stupan. Rundt, rundt, rundt hade han rullat som ett ludet nystan, och fort gick det, och ner hade han kommit — och det på fötterna.
Sanko kom för jämnan ned på fötterna.
Hahahaha! Skinnpälsarne skakade af skratt, och Sanko måste skratta med. Han var aldrig långarg.
En af hundarne reste nu på sig och morrade, och så bar det af ut med dem bägge två under högt skall.
»Hva’ nu! vargen?» — skrek en, och upp rusade de midt i bästa skrattet.
Nej, så illa var det inte den här gången.
Men in genom kåtöppningen kom en lapp, nästan som om han blifvit inkastad. Han var svettig och andfådd och kunde ej få fram ett ord i det första.
Det var dräng-Matto, och alla skockade sig omkring honom. De förstodo att något var å färde.
Willax behöfde inte höra det engång. Det var vargen förstås och renarne. Åhå!
Nu, sedan Matto fått en kosa smäldt snövatten i mun, kom målet tillbaks, och han berättade:
Upp mot långfjället, där nedre jökelisen tar vid, hade han funnit två af renarne, och med dem hade han då vändt hemåt, men gjort en sväng västerut för att se om de andra voro till finnandes åt det hållet.
Han kunde väl haft så pass långt hem, att röken från kåtan synts, om det inte varit skumt, när han med ens blef varse något mörkt, som låg halft under snön nedanför en hälla. Först trodde han det var bakdelen af någon ren, som blifvit jagad och på hufvudet kommit sig utför branten och så blifvit där med knäckt nacke.
Men det var det inte. Utan, när han hade kommit närmare, fick han se, att det var en människa, som låg där — och hon var inte död heller — hon rörde på sig.
»Attje almisne! En människa, en lapp!» — De sågo förfärade på hvarandra, och Willax sprang upp. — »Hvem, ... hvad gjorde du med honom?»
Matto tog sig en klunk vatten till ur kosan.
Jo, det var en lapp, men Matto kände honom inte. Han var gammal och fattigt klädd och var visst af tiggarlapparne, som gå omkring nere i bygden.
— Han hade som sagdt rört på sig, när Matto gräfde fram honom ur snön, och, när han hade gnidit honom och bråkat länge för att få mer lif i honom, hade han slagit upp ögonen.
Men i alla fall såg han ut som en död man — och vänstra handen hade han haft fast hopknuten innanför kolten. Den var inte att få opp — fingrarne voro nästan hopvuxna.
Men så hade han rest sig till hälften och fattat tag i Mattos arm och hade mumlat — mer för sig själf — med en brusten, hes röst — men så innerligt belåten — »kättja tuoko — porjas tuoddari! — Tat lä Inga — son vuoja — so pejis reinar!» — det är — »se där — på fjället! Det är Inga — hon kör — sin hvita ren!»
Och så hade han fallit tillbaka i snön — och var död.
Matto hade släpat den döda kroppen med till kåtan, så att vargarne ej skulle ohelga den, och den låg nu där ute.
Det rörde på sig längst inne i kåtan. Det var mor Kajsa, den gamla skumögda lappkäringen — Willax’ svärmor.
Hon hade rest sig upp, och skrumpen och torr som ett affallet löf, krokig och stapplande makade hon sig fram mot kåtöppningen.
Med ett svartbrunt finger pekade hon på Matto — »tag du en lysesticka — och visa på honom därute!» — Rösten gnällde och darrade.
— »Tat lä Inga — tat lä Inga?» — sad’ han. »Jaja — hade också handen i knut, — öppnade den aldrig — aldrig.»
Hon stod och såg rakt framför sig, och de små sura, halfblinda ögonen blinkade och runno. Hon var långt borta nu — hän i de dagar, då hon också löpte på skidor utför fjällbranten och var med i lappmarkens händelser.
— »Ja — och död såg han ut fastän lefvande. Vill nu se dig! Kom Matto!»
Och de följdes ut, Matto före med lysestickorna.
De andra kommo också för att se den döde fattiglappen.
Den gamla stod lutad öfver liket och försökte i det flämtande skenet från stickorna få syn på anletsdragen.
Det gick dåligt.
Då förde hon handen öfver den dödes ansikte — fram och åter.
Hon blef ifrig och handen kom i skälfning, när den gled ned öfver skuldran, nedefter vänstra armen och så till slut stannade på hans fast knutna hand.
Den var också underlig, hård och vriden som i kramp och mer liknande ett stycke vrilträ än en människolem.
Men lappkäringen syntes nöjd. Hon knäppte ihop sina händer öfver den och mumlade — »Guds vägar ä’ underliga vägar — sjaddes to situd! Gud vare så din själ nådig, tok-Paava!»
Ingen af karlarne kände till den omkomne. De bredde ett hårtäcke öfver honom, innan de följde efter mor Kajsa, som hade gått in i kåtan igen.
Hon satt längst därinne på sin renhud vaggade fram och tillbaka, mumlande halfhögt för sig själf och stirrade in i elden, så att ögonen blefvo ännu rödare och skummare.
Dottern — Willax’ hustru — hade lyft af soppkitteln och höll nu på att laga det svarta, doftande kaffet.
De hade blifvit stillsamma och högtidliga allesammans, sedan Matto kommit hem. En blir nog det, när döden är i närheten. Och stillfärdigt slefvade de också i sig soppan. Köttet och ostbitarne, som simmade omkring i renfettet, voro nästan som segtuggade den här gången, och det fastän de kokat goda tiden.
Bättre blef det, sedan det starka kaffet var drucket. Kaffe är någonting, som lapparna förstå sig på — både att koka och dricka. Det är deras hjälp och tröst i alla väder.
»Ja nu, hör I mor — han därute» — Willax drog sugen på pipan — den ville inte tända. — »Joo, han därute — I känn’en visst?»
Kajsa satt som i ett dås, helt insvept i röken från sin korta pipsnugga. Hon hörde inte först, utan Willax fick säga om.
Den tjocka, rökiga luften inne i kåtan var den kvällen mättad med hemlighetsfullhet och aning om händelser, och hvarenda en där brann af nyfikenhet och begär att få höra.
Man hade för en stund glömt både renar och varg — de egna olyckorna.
— »Ja visst, ja, — han därute» — det gamla surögda pyret stoppade och tände pipan på nytt — »jaja, det ä’ en historia det med. — Känner honom nog — håhå ja — var en af Gud slagen — det var han!»
Hon satt tyst en stund och runkade på hufvudet, så att de grå hårtestarne åkte fram under lufvan och hängde ned öfver panna och kinder. Hon var lik en gammal krokig martall med grå hängmossa. Vinden far genom grenarne och hängmossan vajar fram och åter, fram och åter.
Så började hon berätta med många afbrott, suckar och ojande.
— Paava hette han, som nu låg därute — tok-Paava sedan många herrans år.
Han hade varit en rask och kvickfotad unglapp engång han med. Men så kom något, som gjorde slut på honom.
Det var en dag på eftervintern, mot tiden för lillmarknaden nere på kyrkplatsen. Paava hade kommit styrande på skidorna längs efter fjällsluttningen. Var på bröllopsfärd och var storglad. Brudgummen det var han själf, och henne, som han fäst — det var Nings Anders Inga — henne skulle han nu hemta och draga i följe med ned till kyrkplatsen.
Drängen hade han skickat före med smycken och en hvit ren som bröllopsgåfva.
Men så mötte Paava en på vägen — det var också en unglapp — som kom emot honom öfver snöfältet med hvinande fart.
De två hade just ingenting otaldt med hvarann’ — den andre hade en gång blifvit försmådd af Inga och det för Paavas skull — men den här gången var han språksam ändå.
Nila — så hette han — tyckte att Paava hade onödigt brådt med att komma fram. Han stötte ned skidstafven i snön och undrade, om de inte kunde språkas vid ett slag — de komme nog ändå dit de skulle. Han, Nila, kom just från Nings Anders håll och kunde hälsa. Men visste Paava, hvad han hade hört där borta, skulle han kanske aldrig börjat resan sin. Paava blef otålig och ville fortsätta på skidorna. Han tyckte inte riktigt om mötet och anade ondt. Då hade den andre tagit ett fast grepp fram i pälskragen Paavas, för att han inte skulle komma undan ett enda ord af budskapet, och så förtalde han, hurusom Inga tagit sig annan vän och minst af allt tänkte på bröllop med honom. Och fortsatte han färden, skulle han mötas af spott och hån. Inte var det något att ta’ sig af minsann — jäntor fanns det godt om i lappmarken, både vackra och rika.
Men Paava hade ändå tagit sig så nära, att den andre visst aldrig tänkt sig slikt. Han höjde den skarpskodda skidstafven mot Nila, och det hade visst blifvit ett dråpslag, om ej denne varit vig och snabb nog och i rätta ögonblicket kastat om skidorna.
— »Vik hädan, satan!» — skrek Paava med ögonen i gnistor och kastade stafven som spjut efter honom. Det hade ej varit en vettig människas blick i de ögonen, och om munnen stod hvit fradga.
Nila fick brådt i sin tur nu och åkte undan för lifvet. Hade nog inte kunnat ana ett dylikt slut på mötet. Men när ondt sås, kommer ondt upp!
Hunnen ett stycke bortöfver hörde han som ett vrålande tjut, och när han saktade farten och vände sig om, hade Paava legat på snön, och han rullade och kastade sig som en dödskjuten varg. Sedan — efter en stund — satte han sig upp, men då hade han gråtit högt, stönat och vridit sig så illa, att Nila måste ge sig af igen. Det gick som kast af isvatten efter ryggen på honom, och han tordes inte se sig om längre.
Om vanvettet toge åt honom där borta en gång till, hade inte Nilas lif varit mycket värdt, ensam som han var med en galning i ödemarken, och en galning, som var snabbare på skidorna än de flesta.
Nila jagade därifrån, som om vildmarkens onda andar varit efter honom.
Detta allt lär nu Nila tvungit sig förtälja många år efteråt, när han låg och drogs med döden. Han hade det svårt då, och någon ro fick han inte förrän det blef sagdt — det och mera till. Gud hjälpe hans fattiga själ! Men det budskapet, som han kommit med till Paava, det hade han gifvit honom af hat och svartsjuka. Det var en svart lögn.
Inga hade väntat på Paava både den dagen och många dagar sedan. När han så aldrig kom, och hon sedan fick spörja, att han blifvit från vettet just under färden till henne, då tog hon det som en Guds straffdom öfver sig. Hon hade visst varit allt för glad i Paava.
Sedan blef hon bröstsjuk och efter några år var hon död.
Men Paava hade — sedan den svåraste stunden där uppe på fjället var öfverstånden — blifvit nog så lugn. Hade endast fått så brådt igen, men nu gällde det att komma nedöfver i stället. Bort från fjällmarken — ville aldrig dit upp igen — och nedåt bygden! Han hade förskräckelse för hvarje lapp han såg, och höll sig undan långa tider, när de kommo nedöfver med renhjordarne och slogo läger i den by, där han höll till.
Ingas ring hade han gömt i vänstra handen, och den öppnade han aldrig. Fast knuten höll han den, och under årens lopp hade den blifvit som hopvuxen och missformad.
— Den ringen skulle han gömma riktigt väl, så att Inga en gång, när de möttes inför vår Herre, kunde se, att han likväl inte hade svikit.
Nere i bygden hade de blifvit vana att se tok-Paava år efter år. Han gick från by till by, från stuga till stuga, och när den stillsamme, tyste fattiglappen stod där innanför en dörr, fanns det alltid en bit bröd eller en skål välling för honom också.
Det är nu så där nedöfver, att om en sådan där lite konstig en börjar vandra by emellan — till om det är en lapp — törs de just inte låta honom gå alldeles utan. Hvem vet, om han då inte för olycka med sig! — — —
— Och nu hade väl Herren låtit nåden lysa öfver honom till slut — — —
Gamla lapp-Kajsa nickade och knäppte ihop sina små skrumpna händer. — Jaja, efter de många år i mörker, hade han väl fått känna längtan efter fjällen, när det närmade sig slutet, och så hade han börjat vandringen uppåt. Och här — sedan snöstormen farit fram öfver honom och Herren kallade — fick han också som en aning om sanningen.
»Hur var det nu han sa’ Matto, i dödsstunden? — Jo visst — jo visst — Tat lä Inga — son vuoja so pejis reinar! — Ett under var det! Herren har låtit Inga hämta honom härifrån jämmerdalen. Ett mäktigt Guds under.»
»Ja, men här jär som så blygsamt te’ sitt’ hänna å prat’ om bonntokforan’ — å’ minne’ håll’ liksom på te’ bli’ dålitt de’ me’.»
Pell Pers-mor såg fundersam ut, och hela hennes tvärskurna, godmodiga person riktigt vred sig under lusten att få berätta. Men hon hade ännu inte kommit längre än till andra kaffekoppen och var liksom för sval i kläderna än så länge.
»Jaa, si nå’ rolitt veit ja’ då rakt int’ — åtaminstone int’ nå, som går an te’ tal’ om» —
Kaffet var hett och måste slås på fatet.
Huuh — huuuh — blåste hon.
Det var hett ändå, men det var nu tredje koppen också, och den drack Pell Pers-mor alltid med eftertanke.
»Jo, för så vidt ja’ int’ sku’ tal’ om, nål ja’ å Karl Mikaels mor gjole affärsresan’ våra te’ sta’n» —
Det, som var kvar i koppen, slogs nu på fatet, och hur det var, blef det bättre med minnet. Det kunde man se på de små lifliga, gråblå ögonen, som blefvo fulla af lustighet och hågkomster.
Det breda, brunbarkade ansiktet log och sken. Nu var hon också både varm och annat och måste till med berättandet.
»Hä jär då just int’ nå’ rolitt heller, å nål en blir som gammelaktig ’tyttj’ en nästan, att de’ en vare’ me’ om i ungdomma’ ä’ rena tokforan’. Ja hä va’ då bara som så, att bå’ en Erik Mikael å gubben min va’ nå’ fylltratter, å kom dom sej te’ sta’n nå’n gång å hade nalta i plånboka, fick dom int’ nån’ lefvanes ro, förr’n hä va’ oppsupe’. Å hä’ dom int’ orkte me’ dänna, drog’ dom me’ sej hem. Iblan’ kunne en int’ se annat än dom sku’ mått’ släpp’ te’ lifve’ på’ne. Ja’ menar hvar gång dom sku’ ta’ sej öfver ån — helst de tian’, nål isa’ gick. Flerfaldiga gånger sa’ ja’ väl åt en Pelle, att dom sku’ se sej för å int’ vräk’ i sej så myttje, nål ån rörde på sej — men de’ gussrise’ gaf sej te’ å skratte’ å sa’ — att bara ideligen dom va’ redigt full’, så tog’ dom nog sej öfver hort hä bar eller brast — för se, vår Herre ä’ de dårars förmyndar’ sa’n. — Värst blef hä me’ supninga’ de’ gångan, dom for te’ sta’n me’ sågebrädran. — Se, på den tin’ var e int’ så olycklitt tjockt me’ sågverka’ dänna, utan de’ virke böndran kransågde hemm’ ve’ gåla’, fick dom bra betalt för nere hos storhandelsmännan’. Vi blef rakt åf rålös bå’ Erik Mikaels-mor å ja’, å vi såg nog att hä’ int’ kunne’ gå i längda, för dom såga’ å svettas’, å så for dom te’ sta’n å sålde brädran’, men likväl hade dom bara ideligen fyllan me’ sej hem. Å skojen den blef tunnare och tunnare. Men hur vi räkna’ ut å språktes ve’ i föjse om kvällan’ — Erik Mikaels mor å ja’ — så sa’ vi åt gubban’ nästgången hä’ sku’ bär åf för dom, att vi hade så olycklitt myttje me’ beställning hos handelsman för färgninga å väfninga å ett som anne’, att vi mått’ ta’ te’ sta’n — å så kunne vi väl gå ut me’ å ta’ brädlassa’ me’ de’ samm’, så fick dom då var’ i fre’ å såg’. —
Dom släppte sågdona, de armade spektaklan’, å tog’ te’ å klå’ sej i hufve’ å se stinnögd’ ut. Men en Pelle, som då va’ den bätter åf dom, å som ja’ veit grämde sej åt brädaffäran’ sa’ då te’ sist, att hä väl fick bli så, å då mått’ den andren me’ säja likt — för skams skull. Lass’ på dubbelstöttingan’ gjole vi själf, å tiditt på måran’ va’ vi i väjen. På hä’ vise var e, som Erik Mikaels-mor å ja’ fick hanna om brädkörninga, för se, nål vi kom hem å hade mängda åf pänninga’ te’ lämn’ gubban’ vår’, tog dom förstånne te’ fånga — så te säjanes — å lät oss gå på me’ skjutsninga. Å hä gjole vi — å slet ondt gjole vi me’, för iblan’ kunne’ne var’ så okristlitt kallt, att hä gnall i ett gnällane unner medan’ från gåla’ å te stan’, å bå’ vi å hästan’ va’ så drifvanes hvit åf rimme’, som sku’ vi ha’ lega i mjöl. Eller å’ kunne vi komm’ oss ut för snöyra, så vi fick spänn’ från hästan, nål lasse fastna ’ti snön, å då var e bara te krafla’ sej opp på dom å låt dom sök sej fram te’ nån gål’, där vi fick hjälp me’ lassa’ då. Men så kunn’ hä vart som treflitt å en ann’ gång! Nu var’e så, att Erik Mikaels-mor va’ alldeles olycklitt klok på hästan’, å mång’ hundratals kroner had’ de kvinnfolke drage’ te’ kista på hästbytinga. En kan väl förstå hur pass garf ho va’ i den ändan, nål en veit, att en gång, nål en Erik Mikael had’ slage’ sej fördärfvad å fick ligg i sänjen i tre måner, så låg moran så dannt i hästaffären, att a tjänte sexhundra kroner unnar ti’n. Me’ tottje humör jär e då lätt te’ förstå också att ’a int’ kunne håll sej unner stadsresan’ våra heller, me’ minner ho fick reger’ å dyfla me hästan då me’, å nog blef vi då onödigt sinke’ på vägen för hä mång’ gångan.
Ja’ kan då kaveer för, att int’ en gång heller komm’a hem me’ samm’ en, som a for me’. — Var e likt hä!
Men sedlan tjänte’na på’ne. — Hä va’ nog för rexten fler slags affärer, som Erik Mikaels-mor försökt’ sej på — fast en gång kunne’na då ha’ komme’ sej illa ut — — —
Då hade’na haft fårkroppan me’ på lasse’ — hä va’ visst två — å fick förstås sälj’ dom te’ nå herrskap. Just nål vi komme’ oss utom sta’n på hemväjen, kom ja mej te å fråg’na, hort a hade fått myttje betalt för dom. Men ja’ hade int’ förr sagt’e, så var e som människa’ blossa te’ å gaf sej te’ å pisk’ på häststackarn’, så han bar te’ å kut’ — å min ätter’ — å hä så oherrans utan förstånn’, att ja’ då tänkte vi sku’ kut’ in i evigheta me’ ett — slingritt å ogått som väjlage’ va’. Ja’ skrek å hojta’ åt’na, men då blef bara hästan’ ätter värre, å int’ förr’n vi va’ minst halfmila’ bortom sta’n, höll a då in sin — men då va’n ock så pass, att hä löddra’ om’en — å om min me’. Å ja’ va’ som grym på’na å sa’ som så — att hä’ väl kunne gå för sej utan te’ far’ fram ätter väjan’ som nå’ tattarpack — å att ho fick ta’ på sej, om ja’ kom hem me’ hästen sprängd å fick höra olåten åf en Pelle. Då såg a som skamsen ut, å så kröp e fram, — att hä int’ va’ just så helt me’ fårkroppan’ dänna, å nål ja’ had’ börja’ tala om dom — så komm’a ihåg sej å fick som tvärbrådt me’ te’ komme’ sej från sta’n. Se, hä va’ som så, att ho hade int’ sålt nå’ fårkropper. Hä va’ gettran’ förstås! Å på dom hade de gussrise’ sytt fast hvar sin fårrompa!
En’ kan då int’ unnra — ätter hä — att människa’ for fram som hade’na hatt skam i hälan’.
Jaha, hä va’ nog bå treflitt å ledt på en dänna tin! Men int’ sku’ ja’ då rå me’ te lass’ å kör’ brädran nu länger. Å Erik Mikaels-mor ä’ som stillsam af sej hon å, utom — förstås — nål a tar’ sej ur flaska, för se, hva’ hä beträffar, så jär’a int’ stort bätter — ho’ nu än gubben hennes. — Hä komm’ sej väl åf hästbytninga, tänk’ ja’, för nål en mått’ håll’ sej me’ hästskojaran å bråk me’ karlgöra, så slutare nog me’, att en själf blir lika ussel å klen som karlan’ ä.»
Midt emellan kyrkbyn och öfre byn var det en vägbit, som folk endast vid fullt dagsljus kunde gå utan att öka på farten, och kommen ett stycke där förbi var det just ingen, som gärna såg sig om. Men i mörker eller månljus gick en aldrig den vägen i onödan, och var det inte tid nog att kröka in på gångstigen nordöfver malmen, där det fanns gårdar och folk, utan en måste fram där, så gick det också undan för brinnande lifvet.
Kvinnfolken drogo kjolarne tätt omkring sig och läste både fader vår och välsignelsen och någon psalmstump också, som föll dem i minnet, under det de löpte efter vägen med steg, som ångesten gjorde så osäkra, att de snubblade öfver sina egna fötter. Och karlarne sträckte ut hvad de kunde och stoppade händerna i byxfickan för att möjligen komma öfver någon spik eller hästskosöm att kasta efter sig, om det behöfdes — slidknifven ville de spara till det yttersta.
De voro nog ej så alldeles säkra på att sådant skulle hjälpa dem här ändå. Att vittra, skam och oknytt gjordes oskadliga af järn och stål, det hade de väl pröfvat och sett, men om gastar och dödingar brydde sig om slikt, voro de ej så riktigt vissa på.
Och just det slags otyg var det, som grasserade där omkring stupstockbacken och satte skräck i folk.
Inte för att någon aflifvades där numera, men ännu sedan många år tillbaks låg stupstocken kvar på sin gamla plats mellan vägen och ån — dock närmare åbacken — och under de skumma höstkvällarne aftecknade den sig svart och skarp mot den rödgult granna västerhimmeln.
Den halfrunda halsgrubban i stocken syntes som fylld med blod, och mellan sidopålarne skymtade älfvattnet — ibland svart, ibland glittrande i rödt det också.
Och folk, som gått där förbi, kunde berätta, att de sett både kropplösa hufvuden och hufvudlösa kroppar och hört gråt och tandagnisslan därifrån, och tviflade någon på otyget, buro deras egna gasthvita ansikten och af fasa stela ögon vittne om sanningen.
En tid var det värre än någonsin där omkring afrättningsplatsen, och den hade så dåligt rykte — eller så stort anseende — det beror på, huru man tar’ det — att barnungarne i trakten blefvo som skrämda lam — huru vrånga och ilskna de än varit — bara mor nämnde det stället.
Ja, hästarne voro så vana att få sig ett rapp just där, att de satte af i skarpt traf, så snart de kommo i närheten af den vägbiten.
Men det var för bra många herrans år sedan — tiden närmast efter att siste brottslingen miste hufvudet där. Och det gjorde väl sitt till, att det den gången rörde dem så nära där i trakten. Förbrytaren var en storbonde — Nils Ersa hette han — från själfva öfre byn, och brottet, som han led för, hade varit så särskildt ohyggligt. Att han ej fick ro efter döden var då inte så underligt!
Nils Ersa var barnfödd där i öfre byn och far hans med, och just ingenting ondt hade sports om någon af dem förr. Nils var till och med hållen som gudfruktig emellanåt.
Gården, som han ärft efter fadern, låg i rad med fem andra bondgårdar längs efter åbacken. Därifrån kunde man se långt uppöfver älfven, och allra öfverst lyste det hvitt. Det var den nedersta Pängforsändan, som fräste och skummade där ofvanför selet, hvilket bredde ut sig bredt och blankt med någon enda sughvirfvel här och där.
På ena sidan gick äng och åkerland i en långsträckt, bukig sluttning ända ned till vattnet, och där tog sjögräset vid och växte tätt och frodigt ut i halfva ån. Den andra stranden återigen stupade tvär och sandig, och längst nere vid vattnet växte en tät kant af albuskar liksom ett långt grönt band upp efter älfven. Vid Nils Ersas gård hade de arbetat sig uppför backen med — som väl var — ty annars hade det varit lätt göra för vårfloden att gräfva sig in och draga hela gården ut i selet.
Och en lycka var det då, att den stod där den skulle, då så mycket annat där började gå åt galet håll.
De första åren hemmanet var i Nils händer, hade allt gått sin gilla gång, och i början af tredje året tog han matmor i huset.
Det var en bonddotter från nedre byn — Erik Lars’ Erika — och hon förde ej så litet med sig i boet. Inte hade de sett så värst glada ut, när prästen läste välsignelsen öfver dem, men det är inte sed här uppåt, att en visar så mycket i den vägen.
I alla fall kunde ingen se annat än de lefde bra med hvarann’, och efter tre år hade de två pojkar, som kröpo omkring där i gårdssanden och gjorde hvad de kunde för att komma sig utför åbacken och ner i älfven.
Erika var en stilla och arbetsam kvinna med någonting beherrskadt, nästan inbundet i sitt väsen, och det var inte utan, att mannen ibland kände sig liksom tafatt och osäker inför henne — isynnerhet om han någon gång tagit sig för mycket ur flaskan och bråkat och pratat tok.
Den känslan hade det då blifvit drägligare med, när han slog om och blef Guds barn.
Då tyckte han just som om han fått ett slags öfvertag öfver hustrun, och med detsamma blef han lite vänligare mot henne också. Ty, hur det var, någon riktig kärlek hade det aldrig varit ändå från hans sida.
Men hade Nils Ersa sett och begripet att rätt tyda det, som låg och tiggde och bad djupast i hustruns ögon, när hon ibland såg efter honom genom stugufönstret eller inifrån föjseskymningen, då hade han också vetat, hur han lättast skulle kunna riktigt få öfvertaget.
När arbetet för någon stund släppte henne, kunde hon stå vid fönstret och se bort till logeporten, där mannen höll på med sitt. Han såg reslig och kraftig ut — kvinnfolken hade alltid tyckt, att Nils var en, som det kunde löna mödan att se sig om efter — och när Erika en sådan gång lät ögon följa mannen tänkte hon oftast, att då var han nästan henne närmare än sedan om kvällen inne i stugan. På samma sätt hade det varit förr, när han som ogift kom uppöfver vägen till hennes hemgård. Han såg bra ut, och ett vekt drag kring munnen gjorde, att det eljest hårda, nästan råa i hans utseende inte märktes så väl — och för hvar gång blef det med större glädje hon såg honom komma öfver gården. Men då också hade det känts, som vore han henne närmare där ute på vägen än sedan, när han satt inne hos henne i stugan, eller när de två gingo ut tillsammans.
Hon kunde aldrig förstå det, men när han var henne närmast, var det som om fjäll och strida strömmar legat emellan dem.
Sedan, när han blef väckt och började försöka få henne till samma tänkesätt, hade hon tyckt, att han kom ändå längre bort.
Hon var för klar och lugn till sinnet för att kunna begripa den sortens gudlighet, som fått makt med mannen utan tyckte, att när hon gick i kyrkan och läste i bibeln om söndagen och förresten inte gjorde hvad orätt var, kände hon sig mest tillfreds.
När han med en långdraget jämrande röst började tala om Guds straff och helvetets eld, kunde hon nog tycka, att det lät otäckt, men hon svarade just aldrig och såg inte gärna åt honom heller. Hon hade ju ingenting annat att säga, än att hon inte förstod sig på’et riktigt, och att han väl fick ha’ tålamod med henne så länge.
Det hade blifvit en gråaktig, tryckt stämning öfver hela gården, och sällan hördes gladt tal eller skratt därifrån. Det enda, som gjorde afbrott i stillheten, var, när Nils Ersa spelte psalmer på dragspelet. Han hade dålig sångröst och tyckte det gick bättre, när spelet var med.
Det var han inte så klen att sköta, sedan den tiden han var ute om kvällarne på danser och slikt.
Men så en sommar började det taga af både med läseriet och psalmspelet.
På vårsidan hade de tagit sig piga. Hon var upp ifrån en fjällby och hade nog lappblod i sig. I alla fall var hon liten och svartögd, rörlig och smidig som alla lappar, och en god hjälp i arbetet blef hon. Hon kunne både spinna och sy och köra plogen med, om det knep.
Erika kände sig dock aldrig rätt väl till mods, sedan hon kom till gården. Visst var ju hjälpen bra, men lapp-Anna — som hon kallades — var det aldrig något lugn med. Hon var ständigt i rörelse, och de små svarta ögonen irrade omkring utan att kunna se fast och öppet på någon. Och det kunde matmodern ej lida.
Efter någon tid hade mannen börjat med omvändelseförsök där också. Han talade och sjöng till dragspelet, men med lika liten framgång som hos hustrun.
Ja, en dag, när han med en tung suck och ett par utdraget jämrande sluttoner lade från sig spelet, hade lappjäntan tagit det från bänken och dragit till med en vild polska, medan ögon gnistrade och tänderna lyste spetsiga och hvita — som på ett litet mårddjur på jakt efter får. Hon hade spelat så skickligt och flinkt, att Nils blef sittande stum utan att ens komma ihåg, att det kunde vara den lede, som här dref sitt spel.
Från de svarta ögonen flög det som eld, och framför de hvita spetsiga tänderna lyste läpparne som en smal, blodröd kant. Det ryste i Nils, fastän han satt tätt intill spiseln, där elden brann stor och värmande under pärgrytan.
Men efter det började det taga af med läseriet för Nils, och med psalmspelet gick det rakt inte. Det var som om dragspelet inte ville ge ifrån sig någon psalmlåt nu längre.
Och Erika gick där och såg förändringen med mannen och tyckte nog det var bra, att han blef sig lik igen och på samma gång tog bättre tag i arbetet än han gjort den senare tiden. Men att pigan hade sin hand med däri, såg hon väl, och det kunde hon inte rätt fördra’.
Mot hösten, när linet skars, fick hon också se något mer, som gaf henne onda tankar om lapp-Anna — och mannen med förresten.
De hade buntat ihop linet och voro på hemvägen öfver lägdan. Att Erika var i hebbere’ och kunde se dem genom gluggen, visste de ju inte, och när de skulle gina öfver stängslet tog Nils jäntan för att lyfta henne öfver. Och då hade han hållit henne en lång stund upp emot sig, innan han ställde ned henne på andra sidan, och ögonen — både hans och hennes — hade lyst mot hvarandra som i lågor.
Erika stod länge och såg efter dem, och hur hon såg, började det dansa eldgnistor öfverallt därinne i det halfmörka hebberet, och hon sjönk maktlös ned på en saltsäck, som låg där bredvid.
Det var någonting som gjorde så ondt, att hon i det första kände sig oförmögen att resa sig upp igen, men så småningom gick det öfver, och hon undrade, om det inte var inbillning det hon sett — hon hade ju ej många månader kvar till sin svåra stund och var svag och tung till sinnes.
Men nu hade i alla fall misstanken blifvit väckt, och för hvar dag såg hon klarare, hur konstig mannen var, och hur han gick ur vägen för henne och barnen så mycket han kunde.
Och det hon inte hade sett, fick hon höra snart nog och det så fruktansvärdt tydligt, att hon länge efteråt inte visste, om hon var lefvande eller död.
Det var en dag under tröskningen. Hon hade stillat kräkena och skulle just gå från föjset och in i stugan igen, då hon hörde, att slagorna stannade af, och det blef tyst på logen. Hon gick ditåt för att se, om tröskarbetet var slut och fick så höra ett hviskande där inifrån.
Det var mannen och lapp-Anna, och kommen så nära, att hon kunde höra dem, nådde henne först ljudet af skratt och tissel, sedan hörde hon honom halfhviska — »ja, hä säj ja’ dej Anna, att innan en hänna halmenj är oppstilld, ska’ hä var’ en minner hänna i gål’n.»
Han hade inte behöft säga något namn — Erika visste mer än väl, hvem han menade, och det kom en ångest öfver henne, som gjorde henne nästan stel, och hon visste ej rätt, hur hon kom sig in i stugan efteråt. Men så fort hon fick kraft att röra sig igen, knöt hon på hufvudduken och gick bort från gården.
Hon visste inte riktigt, huru länge hon gick, men till slut hade hon kommit till brodern och svägerskan, som hade hemmanet öfverst i byn, och då var hon så eländig och konstig, att de trodde henne vara sjuk och fick i henne lite kamfertsbrännvin.
»Neej, hä var’a då int’. Ho va’ bara så olycklitt trött å oppskrata — hade drömt så farlitt ’en sista natten — och ville bara säj’ dom — att sku’ne hända’na någe’ — nå’n ofäl’ — så had’na int gjort’e själf — —»
De runkade på hufvudet åt hennes tal och tänkte nog ändå, att det var någon sjukdom hon gick och drog på, eller att hon rent af räknat fel på tiden, och att det var början till barnsnöden.
I alla fall följde brodern henne på hemvägen, och då de skiljdes åt, hade hon blifvit som lugnare.
En tid bortåt gick det som vanligt där på gården. Hustrun blef bara blekare och klenare, och hade hon förr varit tyst och stillsam, hörde man nu knappast ett ord från henne.
Nils började nog fundera öfver det och kände på sig, att hon hade bättre reda på honom, än han just fann lämpligt.
Allt sedan han började hålla sig med lapp-Anna, hade han kännt hustrun som ett hinder, och hennes fördragsamhet och blida väsen var som en enda stor förebråelse.
Men nu hade hon blifvit honom rent af förhatlig — förhatlig som ett ondt samvete.
Han bara gick och väntade på, att hon skulle öppna munnen till förebråelser, så att han kunde få anledning att förgå sig. Han gick efter henne ibland och riktigt eggade henne, och då kände han nästan, huru han — hade hon bara sagt ett ord — skulle ha’ lyft handen till slag — och så ..... Ja, längre tänkte han sig inte så noga, hvad han skulle göra med henne.
Men hustrun teg och blef bara ändå blekare.
En svart och rägnig kväll — svågern och en till hade kommit inom, och halfstopsbuteljen hade kommit fram — blef det en sådan oro öfver Nils Ersa, och det var honom rent af en plåga att se hustrun, som tyst och ovig gick därinne och torkade ur mjölkstäfva och kärl, tills hon skulle ut och mjölka. Det kom med ens för honom, att snart nog hade de en unge till i huset — blef det inte två — det såg inte olikt ut — och så var det att åka till prästen, och där blef det kanske att stå till rätta både för honom och hustrun.
Kyrkoherden hade tittat så konstigt på honom sista helgen, och så hade han en god stund stått och talat med Erika — den satan hade väl int’ för assint hålle’ mun här hemma.
Och så — strax sedan hustrun gått ut i föjset — hade Nils gått ut med under förevändning att se till hästen ett slag. Men i stället glänte han på dörren till bryggstugan, där en hjälpkäring och lapp-Anna voro i färd med höstbaket och vinkade åt henne att komma ut.
När jäntan kom, tog han henne hårdt om båda armarne och sade — »I kväll ska’ne ske, du, hä som vi talts ve’ om! Hä skvaler och blås’ bra, å du har int’ anne’ te’ göra än håll mun å se gla’ ut — resten gör ja’ själf.»
När så jäntan i häpenheten höll fast honom och bad honom dröja lite — åtminstone tills karlarne gått från gården — skrattade han bara och slet sig lös. Men så vände han tillbaks, innan hon hann öppna dörren igen, och hviskade tätt intill örat på henne — »Ska’ne ske’, så ska’ne ske i en hänna stunn’, å se’n jär e du, som blir matmor hänna på gåla.»
Med det gick han.
Inne i föjset hade Erika slagit första mjölkstäfvan i det stora bleckämbaret och skulle just sätta sig ner på mjölkpallen igen, då mannen öppnade dörren.
Han såg ut att hafva brådt och ropade i en hastig ton — »Sätt från dej stäfva’ å skynd’ dej — ja’ kom just ihåg linsöntje’ å sprang för te’ se åt’e, å hä håll på å ger sej utför ån.»
Han sprang före, och hon skyndade efter med lyktan så fort hon förmådde.
När hon kom fram till åbackskanten och lyste nedöfver med lyktan, såg hon Nils stå, där linet låg sänkt och staka nere i vattnet med en stör. Då han fick syn på hustrun, gick han ut på en klappbrygga, som låg där, och började känna sig för med stören där också. Han tycktes försöka komma till rätta med, huru långt linsöntje’ hade åkt i väg.
»Kom hittan me’ lyse, så ska’ ja’ bju’ te’ å hal’ in’ne!» —
Hon hade nu kommit sig ned och gick ut till honom på bryggan, som ranglade till under tyngden.
Mannen tog af henne lyktan och lyste ned i vattnet, och Erika sträckte sig fram för att se hon också, om linet syntes till där nere.
Med detsamma smög han armen bakom henne, och med ett slag i veka lifvet stötte han henne ut i ån.
Det hade gått så fort, och inte ett rop eller det minsta ljud hördes annat än plasket i vattnet. Så var allt tyst igen. —
Det var hemskt svart öfverallt utom på den lilla fläck af vattenytan, där lyktskenet föll.
Nils stirrade på den fläcken och började känna en ångestfull förskräckelse, för att hustruns hufvud skulle dyka upp där igen. Han kände kallsvett i pannan, och handen, som höll lyktan, skälfde, så att det ljusa där ute började dallra och röra på sig.
Det var med möda han kom sig i land och började gå uppför backen.
Men så — bäst han gick — tyckte han, att det stönade där nere och lät, som när någon slår och plaskar i vatten.
Han blef först alldeles stel af fasa och kunde ej röra en lem, men så for den tanken blixtsnabbt genom honom, att när han stötte ner hustrun, hade hon stått innanför honom på bryggan, där det inte var så djupt, och sålunda hade hon väl kommit sig upp igen.
Så var det också, och när han vände sig om, så att lyktskenet föll nedöfver, såg han henne stå mellan albuskarne och försöka vrida vattnet ur kläderna.
Då grep honom ett vildt raseri, och med ett par språng var han där nere igen.
Hon hade hvarken sett eller hört honom, förrän han stod öfver henne. Lyktan hade han slängt ifrån sig och grep henne nu om armarne med båda händerna. Hon föll alldeles ihop af dödsångest och fasa och fick inte fram annat än — »Herre Jesses — tänk på barna våra!» — och det kom bara som en hes hviskning från henne. Läpparne rörde sig, men det blef ingenting mer.
Men han släppte inte taget och hade bara en tanke: att hon kunde hinna få kraft att ropa på hjälp — och då vore han förlorad.
Och fastän hon var tung och våt och med sina sista krafter arbetade och brottades för lifvet, fick han henne ned på bryggan igen och nu allra längst ut.
»Din seglifvade satan!» hväste han, och så stötte han ner henne för andra gången, och nu var han då säker på att hon inte skulle komma upp igen, inte som lefvande åtminstone.
Men nu var det också slut med Nils Ersas krafter, och han måste sätta sig ner, innan han förmådde taga sig uppför backen igen.
Lyktan fick han lof att söka igen, så att den inte skulle röja honom, och benen gingo i kors, och tänderna skallrade mot hvarandra, innan han ändtligen kom upp på gården.
Stormen hade tagit till och rägnet piskade honom som nålar i ansiktet, och där nerifrån vattnet stönade och jämrade det sig — ett tag lät det som gråt från ett nyfödt barn — och lik en drucken raglade han in i föjset. Där blef han en god stund sittande på spiselkanten, innan han fick igen makten öfver sig själf.
Korna började flåsa och råma omkring honom. De flesta voro ju ännu omjölkade, och det var en god stund öfver vanliga stillningstiden. Så länge hade int’ matmodren låtit dem vänta någon gång förr.
Han tände lyktan och gick med den in i stugan.
Där inne sutto gubbarna kvar, och när Nils steg in, började de undra, hvar han hållit hus så länge — om det var något i olag med hästen.
Han såg sig om i stugan.
»Jär int’ Erika hänna?»
»Neej», fick han till svar.
»Hm — hä va’ som konstitt, för ja’ va’ inom i föjse nyss för te’ hjälp’na me’ mjölkämbare, å då va’na int’ dänna heller, å hä’ va’ int’ halfmjölke engång — å int’ va’na i bryggstuga heller — men ho komm’ väl — —»
När de hade suttit en stund och språkats vid utan att hon syntes till, undrade brodren om hon kanske hade blifvit sjuk, och om Nils ändå int’ skulle gå och se åt en gång till i föjset.
Det gjorde han, men när han så kom in lite orolig, och sade att hon inte syntes till nu heller, började de andra två också att bli fundersamma. Och när så Nils talte om, att hon varit som konstig af sig sista tiden, kom svågern ihåg, huru underligt hon bar sig åt den där gången hon kom till dem, och då blef han ändå mer fundersam.
De började nu söka alla tre — i uthusen, på vind och i källare, och Nils ville aldrig sluta med letandet.
När de kommo in igen sent på kvällen, hade pigan satt fram aftonsmaten, men ingen rörde den just.
Nils Ersa satt alldeles blek i spiselvrån. Han tycktes tro, att hustrun blifvit från vettet och gjort af med sej.
Fram på natten började han läsa och sjunga psalmer och bar sig åt, som hade han varit konstig själf.
Svågern gick vid midnattstiden — han skulle komma tillbaks på morgonen och hjälpa söka, om hon inte kommit igen då. När han öppnade dörren var det med en lång, forskande blick på Nils.
Han tyckte ändå, att det här var som underligt — både det systern hade sagt den där gången — och så var det inte helt med lappjäntan.
Hon hade sett så märkvärdigt på husbonden, när han satt där i spiselvrån och sjöng. Hon hade bestämdt dragit på mun, det trollet!
Dagen därpå blef det då att fortsätta med sökandet, men förstås utan att finna någon.
Flere dagar gingo sålunda, och Nils tycktes bli’ mer och mer säker på att hustrun gjort af med sig.
Han gick omkring som den tiden, när han var Guds barn, sjöng och läste hela dagarne och syntes taga detta med Erika mycket hårdt.
Men svågern hade fått misstanken väckt engång och använde både ögon och öron efter den stunden.
En dag åkte han bort till länsman och hade ett samtal med honom, hvilket ledde till att både han, länsman och fjärdingsman sedan följdes åt till Nils Ersa.
Det hade nog sports där, hvilka som kommo farande, ty, när de gingo uppför stugubron, hördes psalmsång därinifrån och nu med dragspelet till.
Det var nästan som att komma i kyrkan.
Emellertid blef det en väldig predikan utaf också, och det var länsman, som höll den, men det förde till ingenting.
Nils grät och talte bara godt om hustrun och kunde på alla sätt bevisa, huru orättfärdiga sådana misstankar voro.
Det såg nästan ut, som om rättvisans tjenare skulle få vända hem igen med oförrättadt ärende.
Men så, just som länsman hade rest sig för att gå, bad han Nils följa sig ut ett slag — han hade en annan affär också, som han ville afhandla mellan fyra ögon.
Att han gjorde ett tecken åt de andra två med det samma de gingo genom dörren, det märkte inte Nils.
Bakom uthusknuten gick länsman med honom, och — sedan han sett sig om åt alla håll att ingen obehörig fanns i närheten — tog han Nils i rockuppslaget och satte ett par skarpa ögon i honom.
»Hör du, Nils Ersa», sade han, »nu är det så, att lite hvar har reda på, huru du har’et med pigan, och då du nu inte vill eller kan säga, hvar hustrun din är, så tar’ jag lapp-Anna med — handbojorna ligga i kärran — och anklagar henne för mord.»
Nils blef hvit ända ut på läpparne.
Detta kom alldeles oförberedt, och utan att tänka sig för stammade han med en af förskräckelse darrande röst:
»Ja, men, herr länsman — hä jär int’ ho som ha’ gjort’e!»
Länsman nickade med ett godmodigt och förtroligt grin.
»Hm, hm! Jaså, ja då ska’ vi väl komma sams ändå.» —
»Jojo, Nils Ersa, det är nog du ändock, som vet, hvar vi ska’ söka hustru din», han lutade sig närmare honom och såg ändå godmodigare ut, »men jag lofvar dej på heder och tro att aldrig med ett ord anklaga eller ange dig, om du i all tysthet bekänner det för mig. I annat fall får du pigans straff och olycka på ditt samvete också, ty hon har skenet emot sig — och — ja, seså, ta’ nu mod till dej, Nils Ersa, och tala om hur du har’et!»
Nils stödde sig tungt mot väggen. Han försökte taga på sig en lugn min, men det gick dåligt.
Han visste att länsman var en karl, som stod vid sitt ord. — Inte kunde han låta Anna dra’ från gården i fångkärran just nu, när de skulle ha’ som trefligast tillsamman.
Han var het i hufvudet och hade tagit af sig hatten och rullade och vände den ut och in och vred den, som om den varit en våt trasa.
Men om han nu skulle tala om det för länsman och kanske ge honom något för tystnaden, kunde han nog få riktigt lugn med sig själf också .... Ja det skulle han!
Nu var Nils på det klara med sig själf.
Han vände sig till hälften bort, medan han vred och slet med hatten, så att svettremmen gick lös och föll till marken.
»Jaa — herr länsman — ha gäll’ visst int’ länger te’ håll’ sej bätter än en jär — men ja’ tänkte först be’n ta mot 200 riksdaler, så han riktitt komm’ ihåg tysthetslöfte sitt. Jo se, hä jär nog så, att sök ni’na i ån, så ligg’a visst dänna ve linsöntje åt me klappbrygga.»
Så där ja, nu var det sagt, och Nils kände sig gladare än på mången dag.
Han såg inte den belåtna blick, som länsman kastade åt knuten till och inte heller svågern och fjärdingsman, som kommo smygande där bakifrån.
När han vände sig om för att bedja länsman följa med in i kammaren, där dragkistan med pängarne var, hade han bägge två öfver sig.
Det var inte rop från en människa — det var som tjut af ett vildt djur han stötte ut, när svågern sade —
»Nu får du sätt’ dej å åk’ kronskjuts, Nils, och böta för din synd — jag och fjärdingsman ha stått bakom knuten hänna och ha hört hvart eviga ol’.»
Ja, så hade det gått till, när Nils Ersa från öfre byn blef anklagad för hustrumord, och sedan han nära ett halft år suttit i häkte, fick han tidigt en marsmorgon där uppe på stupstockbacken med lifvet böta för det odådet.
Lapp-Anna, som skulle anklagas för delaktighet i mordet, var spårlöst försvunnen, samma dag som länsman kom och tog Nils, och ingen hade sett något af henne sedan.
En backstugugumma sade sig hafva sett en ren med en stor hornkrona skymta en afton i vild fart framme i skogskanten, och på honom hade en lappjänta ridit med svart utslaget hår och ögon som glödande kol — men det var ju bara käringprat.