Men det blev inte något av med den tilltärnade malagassiska valsen — anföraren stod ännu med händerna sträckta mot marmortaket, när Tom Feathertom efter två pantersprång var framme vid Sarajs tronstol. I handen höll han ett papper, på vilket två rader voro skrivna. Och detta papper lade Tom — med några hastigt framviskade ord — under härskarens ögon.
Saraj Daraï bjöd tystnad. Allt liv avstannade. Händelsen var oerhörd. Vad skulle nu ske?
Men knappt hade majestätet kastat ett öga på meddelandet förrän hans hy förvandlades. En vit man skulle blivit eldröd — Sarajs ansiktsbrons fick en skiftning i mässing. Vitorna i hans ögon sprängdes med blod. Kring de tjocka läpparna stod fradgan som på en epileptiker.
Han reste sig upp, med de hårdnade knogarna knutna kring karmstolens armstöd. Röt gjorde han — och fiskrätten och moseln och burgundern voro glömda som om de aldrig funnits till.
— Håll, Balama! Hitåt, Malaba! Tagen bilorna med er! Huggen denna fähund — majestätet pekade på Tom — i stycken utan process och protokoll och rannsakning, klyven honom, som I klyven ett vedträ! Ligger han inte platt död och tillintetgjord inom tre sekunder, så är det er egen förgörelse, förrn det rings till middag. Fort, fort, fort!
Det tumult som nu uppstod kan svårligen beskrivas — herr Grenander skulle själv använt denna slitna fras om han varit dömd, inte till döden, men att göra ett referat av händelsen. Balama och Malaba störtade upp med jätteknivarna i högsta hugg, genom hela hovet gick en våg av förfäran. Ett av hovfruntimren svimmade och måste bäras ut. Justitieministern föll av stolen och haremsministern fiskade förgäves efter sin Snusdosa. Albert Grenander, som plötsligt såg sig lämnad i sticket av sin skarprättare, skyndade efter — dels av en naturlig önskan att befinna sig så långt som möjligt från Sarajs skulpterade stupstock, dels av oro över vännen Toms öde.
Men långt innan de malagassiska ädlingarna hunnit lyfta sina knivblad över Tom för att enligt uppdrag klyva honom som ett vedträ, hade Saraj Daraï läst den andra raden i Tom Feathertoms kommuniké, och därmed tycktes han också ha ändrat åsikt beträffande Toms öde.
Fruktansvärd i sin konfunderade vrede reste han sig för andra gången i stolen:
— Rören honom inte, skrek han. Denne man tillhör än så länge mig.
Men även en kokosfärgad suverän måste visa sin omgivning en viss hänsyn. Hovet var inbjudet till avrättning, musikunderhållning och förfriskning, och alla (utom den stackars mänskan som svimmat) väntade både på avrättningen, musikunderhållningen och förfriskningarna. Man kunde inte utan vidare köra ut noblessen, isynnerhet som ministärens fruar gjort sig särskilt gentila. Därför nödgades nu Saraj Daraï lägga sin brons i förbindliga veck och anmoda de närvarande att ta sig en promenad i slottsparken, medan en viss räkning gjordes upp med den yngre av de båda dödsdömda gentlemännen.
Herrn med glasögonen skulle under tiden förvaras i hallen, sorgfälligt bevakad av l’officier du peloton d’execution.
På mindre än två minuter var marmorsalen utrymd. Justitieministern envisades att stanna kvar, men Saraj rynkade ögonbrynen — och mer behövdes inte. Dagkaptenen skulle hålla vakt utanför närmaste dörr och genast komma in, om han genom rop blev anmodad; eljest borde man hålla sig stilla som råttor — på alla håll och kanter.
Som råttor...
Så fort Saraj Daraï och Tom Feathertom blivit ensamma, förändrade den förre sätt. Hans röst tappade den släpiga, liknöjda tonen; ögonens uttryck hårdnade. Majestätet förvärvade plötsligt en högst märklig förmåga att tänka och uttrycka sig europeiskt.
Han sköt undan papperen, lade armbågarna på bordet och lutade sig fram mot Tom.
— Du har avslöjat min stora hemlighet, säger du. Vari består den?
— Ers majestät har exdrottning Ranavalona III gömd här på slottet. Franska regeringen tror, att drottningen är kvar i Alger, och på den tron — endast på den tron — tolererar man ers majestäts existens. Skulle Frankrikes generalguvernör i Antananarivo få kunskap om att drottningen befinner sig här, hos sin brorson, så blir det — om jag får uttrycka mig på europeiska — en sjuhelsikes historia både för ers majestät och för drottningen.
— Du har fullkomligt rätt, min vän.
— Man litar inte riktigt på stammarnas ärlighet. Släktkärleken är stor på Madagaskar och drottningen har rötter hos många hövdingar. Ers majestät känner sin moster. Det är en klok kvinna — och hon vet vad hon vill.
— Har du talat med henne, gosse?
— Nej, ers majestät, det har jag inte. Av en ren slump kom jag att gå vilse i en av era välsignade flyglar, råkade öppna en dörr, som jag aldrig öppnat förr — och där satt hon, drottningen. Jag blev fullständigt paff, ers majestät — eftersom jag sett i tidningarna nere i Kapstaden att hovakolonien i Alger förberedde en fest till hennes ära den 1 mars. Men där satt er kungliga moster i alla fall — gud allena vet vem som dubblerar henne nere i Alger!
Saraj lutade pannan i handen.
— Allt vad du nu yttrat, sade han, är lika sant som att solen skiner här utanför. Jag gratulerar dig till din iakttagelseförmåga och dina slutledningar, men beklagar, att de inte komma att göra dig någon glädje i detta livet. Du förstår att du nu är mer dödsdömd än du någonsin varit. Hade du sju och sjuttio liv, så skulle jag släcka dem alla innan nästa timme gått in. För tio minuter sedan skulle fallet av ditt huvud mot mitt stengolv knappt gjort mig så mycket glädje som ett glas verkligt god Mosel. Nu blir det en vällust att höra Balamas svärd skära igenom nackskinnet på dig.
Och därmed reste sig Saraj Daraï för att kalla in ministrarna, hovet, skarprättaren, musiken.
— Vänta en sekund, ers majestät, bad Tom. Låt mig visa er en papperslapp, innan ni ånyo församlar ert rikes stöttor omkring er.
— En papperslapp?
— Ja, sade Tom, och drog upp en liten avlång, skär lapp ur fickan. Vill ers majestät vara god och titta på det här!
— Nå, så sant jag lever, bedyrade Saraj hånfullt — är det inte ett helt litet vanligt kvitto på ett rekommenderat brev till en herr Tom Feathertom i Kapstaden.
— Står där ingenting annat också, majestät?
— Försändelsen skall, om inte adressaten påträffas inom tre dagar, vidaresändas till generalkonsul Jack Macinfish, som äger att brevet bryta och behålla.
— Just det, ers majestät.
Saraj snodde den skära papperslappen mellan fingrarna.
— Gott och väl, sade han. Men vad har detta med detta att göra?
— Ni är blind, Saraj Daraï. I det brev, på vars avsändande från Tajunga ni har kvittot i era händer, finns en utförlig skildring av drottningens liv här i ert palats Alamabasa. Egentligen räcker det ju med tre rader till de franska myndigheterna, men jag har broderat en liten smula...
Saraj andades häftigare under det gossen fortsatte:
— Om inte Tom Feathertom kvitterar ut detta brev i Kapstaden inom tre dagar, så går det vidare till generalkonsul Jack Macinfish, som bryter det och tar del av innehållet med stort intresse.
— Skurk! väste Saraj i den riktiga melodramatiska teaterstilen.
— Så går samme generalkonsul, enligt i brevet meddelade föreskrifter, direkt upp till de franska myndigheterna i Kapstaden och trettio minuter senare har franska generalguvernören i Antananarivo ett iltelegram om vad som inträffat. Jag skall inte tillåta mig att profetera något om händelserna i Tajunga omedelbart efter. Men det lär väl bli litet rörigt, eller hur, monsieur?
Saraj sprang upp.
Han hade goda förståndsgåvor och såg precis hur landet låg.
— När gick ert fördömda brev härifrån? frågade han.
— Med postångaren i går eftermiddag. För närvarande befinner det sig i franska statens postvård ungefär mitt i Mozambiquekanalen. Och efter fyrtioåtta timmar och litet till har engelska regeringen övertagit ansvaret för det i Kapstadens huvudpostkontor. Sprängfria kassaskåp, min bäste.
Toms ton mot suveränen blev allt mer och mer vårdslös.
Saraj Daraï gnuggade sina naglar mot armstödens polerade järnek.
— Det går en båt i morgon bittida, sade han hest, en båt direkt till Lourenço Marquez. Den måste ni och er vän ta. Och omedelbart fortsätta till Kapstaden.
— Det tror jag inte vi bry oss om, svarade Tom lätt.
— Seså, frestade Saraj med mjuk röst, ni skall inte vara ond för den här lilla tillställningen. Mellan frukostbjudning och politik är en djäkla skillnad. Jag skall gärna framföra mina ursäkter till er vän och till er också — låt oss bara komma överens.
Tom gjorde en grimas.
— Har jag förstått min vän, doktor Grenander, rätt, sade han, så vill han nu bli avrättad. Så ohövligt som man bemött oss i detta fördömda Alamabasa vore vi — för vår heders skull — bäst betjänta med att man för oss till schavotten. Vissheten om de diplomatiska myndigheternas raseri, flottaktionen, franska regeringens ingripande, Englands armerade protester och så vidare och så vidare gör exekutionen till en verklig högtidsstund för offren. Var god och ropa på era skarprättare, herr Saraj, låt dem komma, ju förr dess hellre. Nu skall jag bli avrättad, ers majestät.
Nu blev Saraj Daraï fullständigt hjärtängslig.
— Varför skall min herre vara så fördömt halsstarrig? frågade han. Låt oss tala som män. Vad fordrar ni för att avstå från att bli avrättad?
Tom fortsatte:
— Just i det ögonblick bilan faller, skall jag, ers majestät, tänka på mitt lilla rekommenderade brev. I denna stund seglar det, väl bevarat i en förseglad säck eller kanske till och med i ett järnbeslaget skrin ombord på en av franska statens postångare, inregistrerat i böckerna, på väg till Durban eller möjligen Lourenço Marquez. Där tar järnvägen hand om mitt lilla värdebrev och låser in det i en postkupé, vars okränkbarhet är garanterad av staten, och så bär det av söder ut, med en fart som... Men, förlåt, ers majestät har kanske inte rest med tåg?
— Min herre!
— Min mening var inte att väcka förargelse, ers majestät. Låt oss återvända till episteln. Tre dagar väntar postmästaren i Kapstaden, att mr Tom Feathertom skall infinna sig och kvittera ut reket. Men Tom Feathertom kommer inte. Han har njutit en snabb och smärtfri död för den hederlige Malabas kraftfulla hand — och så bryts brevet... När jag tänker på den franska garnisonens i Antananarivo förtjusning att med kanoner och allt få göra en liten expedition till Alamabasa, knipa en livslevande exdrottning i vingbenet och hänga upp mäktig kung Saraj i en krok... ja, den tanken, ers majestät, är så behaglig att ett smålöje kommer att krusa läpparna på Tom Feathertoms avhuggna huvud.
Tom log, inte bara för övnings skull, föreföll det majestätet.
— Se så, hejda er svada, min herre, hemställde Saraj med rynkade ögonbryn. Vad begär ni?
— Att bli halshuggen.
— Envisa mulåsna! Ni begriper väl att det inte låter sig göra. Vad fordrar ni för att omedelbart avresa till Kapstaden, kvittera ut ert fördömda brev och kasta det på elden utan att knysta ett ord om dess innehåll? Vill ni ha pengar?
— Hm, sade Tom.
— Genera er bara inte. Jag är inte dummare än jag förstår, att ni har mig på gaffeln. Diktera era villkor, min herre, men låt det gå fort. Bara jag tänker på det där brevet går det kalla kårar efter ryggen på mig.
Tom fuktade fingertopparna mot sina läppar.
— Ponera vi skulle bli överens om villkoren, ers majestät: vilka garantier skulle ni då begära av mig för fullgörande av mitt åtagande?
— Ert hedersord.
— Vet ni vad, ers majestät, sade Tom, och hans röst hade en nästan hjärtlig klang, ni är ett stycke av en människokännare, och det är inte alla kungar man kan säga det om. Jag känner på mig, att vi kommer att skiljas åt som goda vänner.
— Villkoren?
— För det första —
Saraj nickade och skrev en etta på pappersarket som låg framför honom.
— För det första bör ers majestäts haremsminister återlämna de tiotusen francs, som han strök in i går kväll; det var...
— Mutor?
— Kanske det, ers majestät.
— Han skall återlämna dem, sade Saraj fast, och Tom kunde förstå på tonfallet att denna lilla affär åtminstone inte skulle rendera rådgivaren någon ny orden.
— För det andra —
Saraj ritade en tvåa.
— Pro secundo — Och efter vi tala om pengar — så torde någon kassaförstärkning vara välkommen. Jag vet inte hur min vän, mr Grenander, har det med slantarna, men här går åt massor av dem. Som ers majestät kanske har förstått äro vi på upptäcktsfärd efter en försvunnen flicka och upptäcktsfärder gör man inte för realisationspris. Fråga mecenaterna.
Saraj förändrade inte en min.
— Hur mycket? sporde han endast.
— Hundratusen francs, drog Tom till med. Hundratusen är en rund och bra summa.
— Ni skall få de hundratusen francsen, sade Saraj med ett lugn, som kom Tom att nedkalla en tyst förbannelse över sitt eget huvud, att han inte begärt tvåhundratusen.
— Vidare, uppmanade Saraj och tecknade en trea, ty ni har väl inte slutat än, gissar jag. Eller hur, min herre?
— Jag måste återigen prisa ers majestäts klara förstånd. Ännu har jag inte slutat. För det tredje önskar jag fullständig upprättelse — inte så mycket för min som för mr Grenanders skull. Det är en lärd man, som kan göra anspråk på de största hedersbevisningar, och hos ers majestät har han blivit så illa behandlad, att det ädla malagassiska språket saknar ord därför.
— Han skall bli kommendör av första klassen av alla mina tre ordnar. Med kommendörskapet följer excellensvärdighet och, om er vän bosätter sig här, en årlig pension på tretusen francs. Håller ni på det, skall jag gärna be honom om ursäkt också.
— Mycket bra. För det fjärde skall ers majestät bjuda oss på den bästa frukost som kan tillagas i Tajunga, varvid mr Grenander erhåller hedersplatsen. Omedelbart efter måltiden sker uppbrottet i galavagnar ner till hamnen, där ers majestäts båda gardesregementen paradera med spel och fanor. Hela hovet följer med till ångjakten och ers majestät utbringar själv levet för mr Grenander, när båten lägger ut.
— Godkännes.
— Då, sade Tom och reste sig upp, har jag ej något mer att tillägga. Under förutsättning att ingenting klickar i programmet, sådant jag har haft äran antyda det för er, kan ers majestät anse det fatala brevet förintat, uppslukat av jorden.
Kung Saraj sträckte fram sin seniga bruna näve och Tom lade sin vita hand i den. Saken var klar.
Så öppnades åter dörrarna för hovet.
Justitieministern vädrade med vidgade näsborrar, som om han velat lukta sig till vad som hänt, och haremsministern hade fått något i blicken, som skvallrade om en vaknande oro. Balama och Malaba, vilka använt väntetiden att ytterligare vässa eggarna på bilorna, sågo otåliga ut; endast Albert Grenander var sig precis lik. Lugn, orubblig skred han fram bakom officerns rygg, på alla sidor omgiven av bajonetter.
När de sista hunnit innanför dörrarna, gav Saraj Daraï ett tecken. Det blev dödsstilla. Alla väntade på ett ord av härskaren.
Tom, som förgäves sökt komma åt att byta en blick med herr Grenander, var starkt intresserad att höra, vilka vägar Saraj nu skulle anlita för att dra sig ur klämman.
Men Saraj Daraï redde sig som en hel karl.
— Lyssnen alla till mina ord, bjöd han med kraftig stämma och ljungande ögonkast. Min justitieminister har varit nära att begå ett fruktansvärt misstag: de båda vita herrarna ha icke gjort sig skyldiga till något brott — men väl förtjänta av min och regeringens tacksamhet. De skola så långt ifrån avrättas att de fast mera på allt sätt böra hedras.
Herr Grenander hade ingenting förstått, men iakttog till sin överraskning att ringen av bajonetter kring honom tunnades ut för att alldeles försvinna, att Balama och Malaba sänkte sina vapen och drogo sig undan mot väggen. Ett svagt mummel av missnöje förspordes från alla håll och kanter i salen. Oväsendet växte och blev allt starkare.
Men då reste sig Saraj. Med en röst, som hämtade sitt dånande raseri från det stormande havet kring Madagaskars kuster, uttalade han tre, fyra ord, som inte ens Tom begrep. Verkan av dem var ögonblicklig. Sorlet vek, en stum förskräckelse speglades i alla ansikten — Saraj var herre i sitt rike. De hovdignitärer som stodo närmast herr Grenander visade sin beredvillighet att fatta den nya galoppen genom att uttömma sig i tysta vördnadsbetygelser för den glasögonprydde främlingen, som visste varken ut eller in.
Saraj återtog emellertid sitt anförande. Först bad han herr Grenander om ursäkt för det föga gästfria mottagandet, som hade sin orsak och grund i hans excellens haremsministerns nötaktighet. Men kunde det tillfredsställa herr Grenander att veta, så skulle hans excellens redan samma dag få sona denna och andra synder med utomordentligt effektiva penningböter. (Här veko knäna sig på haremsministern, och om inte dagkaptenen skyndat till, skulle hovet otvivelaktigt fått bevittna den föga uppbyggliga synen av en på själva stengolvet sittande minister.) För att i någon mån reparera skadan utnämndes mr Grenander till kommendör och excellens med stora korset av Morgonstjärnan, Aftonstjärnan och Briljanterade Markattan, och komme ordensbrev och insignier att överräckas vid den bankett, som ofördröjligen skulle gå av stapeln till de högt värderade främlingarnas ära. Hans majestät nämnde i förbigående att med excellensvärdigheten följde rättigheten att hålla två dussin livegna — finansministern obetaget att sedermera upplysa om de med värdigheten förenade ekonomiska fördelarna; till äventyrs i samband med överlämnandet av en viss penningsumma, såsom dusör för riksgagneliga tjänster.
Saraj Daraï slutade, reste sig upp och bugade. Tomrummet omkring herr Grenander hade vördnaden oavbrutet vidgat — nu stod han i centrum av en cirkel, vars periferi markerades av ödmjukt sänkta nackar — bruna visserligen, men i alla fall nackar. Den nye excellensen bugade själv till höger och vänster, reserverat och besvärat, men bugade gjorde han. Tom flinade och hade hjärtans roligt. Herr Grenander såg det.
— Säg mig, Tom, sade han, vad betyder det här nya spektaklet? Det var inte vidare muntert nyss, men detta är nästan värre. Jag känner mig som statist i en dåligt inövad operett. Har det färgade patrasket blivit alldeles tokigt, och varför avrättar man oss inte?
— Ack, sir, utropade Tom.
Och så berättade han, under återkommande paroxysmer av förtjusning, alltsammans, medan herr Grenander mottog församlingens malagassiska yttringar av en högaktning och en vördnad, som försäkrades sakna både botten och tak.
— Min käre gosse, sade Albert, jag vill inte klandra dina åtgärder, eftersom de fört oss till ett slut, vilket möjliggör återupptagandet av forskningarna efter min stackars Adorée, men excellensvärdigheten och rättigheten att föra stat med två dussin livegna kan jag inte ta emot.
— Däri handlar ni oklokt, sir, svarade Tom allvarligt. Stjärnorna äro vackra — särskilt Briljanterade Markattan — fröken Villanueva skulle aldrig förlåta er, om ni låter ett par så stiliga maskeradsmycken gå er ur händerna, och för ordensbreven kommer ert kyliga fäderneslands exotiska museum att tacka er. Utom det att ni skulle såra mig, sir, som skaffat er dessa nådevedermälen.
— Under sådana omständigheter, Tom, är jag villig att ta emot utnämningen och ber dig framföra mitt tack till titulus Saraj för den.
Men titulus Saraj hade just nu fått annat att tänka på. Hovet var bragt på knä, men icke blidkat. Man teg och lydde därför att man intet annat vågade, men tystnaden var svept kring hullingar. Saraj erkände för sig själv, att han icke varit sitt folk en god konung de sista timmarna — han hade lovat bröd och skådespel, men bara hållit bröd. Sedan oppositionen slagits till marken ville han gärna lägga plåster på såren, ge den nödtvungna dygden sin belöning. Och därför lät han ropa till sig Vejlana, fängelsedirektören.
Denne kom — icke med tillförsikt och rest panna, som det höves en fängelsedirektör, utan räddhågad, slokande, efter ett nedstämmande, viskande samtal med herr haremsministern.
— Vad har du för fångar, Vejlana? frågade härskaren milt.
Fängelsedirektören bävade.
— Endast en, ers majestät, sade han skamsen.
— Det var inte mycket det, Vejlana, replikerade Saraj, en enda fånge i ett rike med femtontusen invånare.
— Fjortontusenåttahundra, ers majestät.
— Kör för fjortontusenåttahundra, fortsatte majestätet fogligt. Nå, vad har din fånge gjort för fuffens?
— Han har stulit en höna, ers majestät, meddelade Vejlana försagd.
— Å, fy fan, utbrast Saraj föraktligt, en höna! Häktar du folk för sånt skräp?
— Och det allra värsta...
— Finns det något ändå värre?
— Det allra värsta är att karlen nekar.
— Ha, skrällde Saraj, genast vid bättre humör, nekar han! Det var mig en fräck krabat. Herr justitieminister! Hör hit! Vad gör man med en karl som nekar?
Justitieministern ilade till sin konungs sida.
— Man avrättar honom, ers majestät, sade han, med den gode ministerns intuitiva förmåga att gissa sig till de svar härskaren önskade.
— Hämta upp hönstjuven, Vejlana, befallde Saraj. Och håll dig redo, du Malaba.
Vejlana visste inte om han skulle gå eller stanna. Hade hans hy haft den europeiska kulören skulle två av nervositet skapade hektiska fläckar varit synliga på kindknotorna. Till sist fattade han sitt beslut.
— Jag lyder, ers majestät. Men måste förutskicka att hönstjuven är en neger.
Saraj grinade. Det var samma minspel som gourmetens, när han under den tryfferade fiskrättens mousseline upptäcker rödspottan i stället för den äkta tungan.
— Gå, sade härskaren strävt, och hämta din neger. Men tag med på vägen din konungs besked, Vejlana, att du är en skral fängelsedirektör.
Banketten blev animerad.
Tom, den rackarn, klagade över att hans mage inte skulle tåla all välfägnaden.
— Av för mycket mat kan man få kolik, ers majestät, sade han, och av kolik kan man avlida.
Saraj kallsvettades.
— För himlens skull, bad han, ät försiktigt, min herre. Hälsan är det dyrbaraste en människa har.
Tom proppade munnen full med nystekta paradisfåglar.
— Hellre döden i denna stund än avstå från steken. Är det inte läckert, sir? vände han sig till herr Grenander, som också åt för brinnande livet.
— Jo, svarade denne, men vad är det för sorts vin i såsen, Tom?
— Chablis, svarade en av hovdamerna, som var stolt att kunna litet engelska.
Men Saraj oroades i sitt hjärta. Han lät tillkalla sin livmedikus, som satt längst ned vid bordsändan, och först när Tajungas kung slutat sitt samtal med denna betrodda person andades han litet lättare. Doktorn förklarade nämligen, att han nyss fått hem en magpump från Paris. Därtill lovade läkaren att — under förutsättning av excellensen Grenanders bifall — följa mr Feathertom till Kapstaden med uteslutande uppgift att under hela resan vaka över Toms hälsa. Saraj gjorde för säkerhets skull ögonblickligen proposition på frågan och då förslaget inte mötte något hinder, blev han vid gott humör igen. Det leve han utbragte för excellensen Grenander av Madagaskar och herr Feathertom, när ångjakten Lizzi lyfte ankar ett par timmar senare, var så ärligt menat som något kan vara i denna egoistiska värld.
— Nå, är det gjort nu?
— Ja, sir.
— Alla spår utplånade?
— Alla.
— Brevet fanns där alltså?
— Det var sista dagen, sir.
— Och vår vän Sarajs livmedikus?
— Har packat och rest.
Herr Grenander blundade.
— Ha vi inte drömt, Tom?
— Titta på era ordnar, sir — förlåt, ers excellens, ville jag säga. Spegla er i Briljanterade Markattans slipade fasetter. Läs igenom hans malagassiska majestäts försäkringar i det sigillprydda brev som tillförsäkrar er excellensvärdigheten.
Excellensen Grenander satt tyst.
— Vad tänker ni på, sir? frågade Tom.
— Om jag berättade den här historien för Kerman, precis, som den är, detalj efter detalj, så skulle han skratta mig mitt upp i ansiktet och säga att jag ljuger som en häst.
— Vem är mr Kerman, sir?
— Han är redaktionssekreterare i en stor tidning, Tom.
— I så fall är det kanske hans skyldighet att göra om verkligheten, så att den blir sådan som tidningens läsare tro att den är.
— Utan tvivel, min gosse. Verkligheten är en roman, och romanen är verklighetens vrångbild. Författarna måste tillfredsställa läsarnas önskan att se sig själva sådana de inte äro. Det finns folk som har en panisk förskräckelse för speglar, men gärna läser känslosamma romaner som någon sorts surrogat — tro de.
— Det förefaller mig som ni hade rätt, sir, avgjorde Tom, för jag förstår inte ett dyft av vad ni säger.
Detta billiga filosofiska samtal fördes i ett rum på hotell van Leeken — icke det charmanta gula med fönster och balkong åt hamnen, ty det var upptaget — en dag i början på mars och klockan var knappt mer än tio, en morgontimme. På bordet stod en knappt rörd frukostbricka och i en låg emma, som var alltför bekväm för att erbjuda en hygglig sittplats, funnos dagens tidningar i en brottsjö av oreda. Herr Grenander hade tagit plats på en stol närmast fönstret och hans hopplösa spaning utåt torget immade glasögonen oupphörligt. Tom, lång och smal, sträckte sig vid dörren — det såg ut som om han stod på vakt.
Herr Grenander tog av glasögonen och torkade dem för tjugonde gången.
— Du säger ingenting, Tom, mumlade han.
— Jag tycker vi pratat en hel del, jag. Tåget kom för två timmar sen, natten har varit skakande. Gjorde ni inte klokast i att lägga er ett slag, sir?
Albert Grenander ruskade på huvudet.
— Vad skulle det tjäna till? Låt oss i stället göra upp — hm... göra upp...
— En ny fälttågsplan, sir?
— Just det, Tom. En ny fälttågsplan. Ty låt oss ärligen erkänna att den gamla fört oss på olyckliga avvägar.
— Nu är ni orättvis. Det finns ingen fältherre i kristenheten, som inte skulle rapportera en stor seger: fienden kapitulerar och konvojerar triumfatorn under ödmjuka leverop, bytet: tre ordnar, bland vilka en briljanterad markatta, excellensvärdigheten och hundratusen francs i gångbart mynt som skadestånd. Otacksamhet är inte någon dygd, mr Grenander.
— Men fröken Villanueva hittade vi inte.
— Det är sant, sir. Fröken Villanueva hittade vi inte. Det blir att börja på från början igen.
— Efter samma arbetsordning?
Tom slog ned ögonen.
— Om jag skall erkänna sanningen, sir, så har jag redan rekognoscerat en liten smula.
— Ett spår, Tom?
Herr Grenander sprang upp, livlig som en pojke.
— Ja — och nej.
— Du menar?
— Ni såg ett nytt ansikte i portierluckan, när vi kom i morse?
— Ärligt talat så tittade jag inte åt det hållet ens.
— Allt nog. Hotell van Leeken har fått en ny portier — den gamle hade, som ni kanske minns, vissa underjordiska förbindelser.
— Än sen?
— En karl med underjordiska förbindelser kan vara till nytta, om man bara har förstånd att betala honom mer än... än...
— Underjorden.
— Just det, sir. Dessutom hyste mannen i fråga liksom litet intresse för er värda person. Det var alltid något.
Herr Grenander hade åter sjunkit ned i stolen vid fönstret.
— Stötestenen nummer ett, mumlade han.
— Stötestenen nummer två: herr Sirius och hans förföriske herre ha haft god tid att bringa sitt rov i säkerhet, medan vi spelade fars i Tajunga hos titulus Saraj Daraï. Man behöver inte vara någon Sherlock Holmes för att räkna ut vad tio eller tolv dagars försprång betyder för gentlemän av herr Sirius’ slipade typ. Från Kapstaden gå sju ångbåts- och fyra järnvägslinjer, sir — utom ett par skapliga automobilvägar.
Albert Grenander suckade tungt.
— Dina olycksprofetior kan bringa en människa till förtvivlan, Tom.
— Den som inte har mod att se svårigheterna i ansiktet, gör klokast i att låta sig födas till lyxhund hos en rik gammal miss. Skall jag fortsätta min rapport om vår ställning, eller skall jag inte, sir?
— Gå på, Tom, jag är beredd på allt.
— Nåväl, sir. I polisen hade man glömt bort oss totalt. Inte så mycket som namnet på er bortknyckta flicka fanns i behåll, och ett kvickhuvud bland kommissarierna hänvisade till avdelningen för borttappade effekter. Polismästaren, som var vid ett miserabelt morgonhumör, förklarade kort och gott, att han inte tog befattning med bagateller.
— Fortsätt, Tom.
— På konsulatet fanns ingenting att hämta. Min generalkonsul var intresserad så det stod omkring honom som en sky av nyfikenhet, och han tyckte vi skött oss bra på Madagaskar, men jag säger som ni, sir, vad hjälper det, fröken Villanueva är alltjämt borta — och i lika hög grad. Så gjorde jag en titt hos mina gamla hedersvänner bland poliskunderna: och vet ni vad, dit borde jag ha gått först.
Herr Grenander var åter på benen.
— Jag visste väl det, käre gosse!
— Minns ni den chokladbruna bilen, sir, som kuskade i väg med don Ramon och fröken Villanueva?
— Naturligtvis.
— Den är hittad.
— Var?
— På vägen till False bay, tjugu kilometer härifrån. Maskinen låg nedvräkt i diket, alla rutorna sönderslagna, men annars i tämligen gott behåll. Kullkörningen hade tydligen skett i sakta mak. Men det var inte det märkvärdigaste.
— Fortsätt.
— För det första inträffade händelsen dagen efter vår avresa till Madagaskar — alltså tre dagar sedan chokladbilen spårlöst försvunnit i Kapstaden.
— För det andra?
— Hittades vid sidan av det havererade åkdonet en massakrerad herre, medvetslös, men utan livsfarliga skador. Han fördes till sjukhuset i Wynberg. Natten därpå var patienten kry, åtminstone så pass kry att han i bara skjortan kunde avdunsta från sjukhuset, där han — som det heter i de officiella rapporterna — icke sedermera låtit sig avhöra. Men beskrivningarna på hans utseende sammanfalla frappant med...
— Signalementet på don Ramon.
Tom bockade sig.
— Ert skarpsinne, sir, gör det till en heder att vara ledare av en expedition, som eftervärlden kommer att identifiera med er själv. Det var don Ramon som plockades upp och plåstrades ihop på sjukhuset i Wynberg. Jag nämnde nyss att spanjoren måste echappera i nattskjortan — av skäl som sjukhusdirektören svävar i fullständig ovisshet om; vilka vi däremot möjligen ana. Men i de kläder han lämnade efter sig funnos en del papper, bland annat ett resgodskvitto, stämplat med ångaren Lorenzos namn, en del visitkort, några brev, ett iturivet pass, en bukett poetiska utgjutelser avskrivna ur arbeten av Calderon — ett helt dussin repliker ur Antes que todo es mi dama — till sist några engelska och franska sedlar: korteligen don Ramon. Han försvann spårlöst — överläkaren, som jag talade med, försäkrade att den mannen måste haft en genom stor vana uppdriven färdighet att göra sig obefintlig.
Herr Grenanders yttre motsvarade i detta ögonblick knappast de enklaste malagassiska anspråk på excellent värdighet och behärskning. Det orubbliga lugnet från avrättningsdagen i Tajunga hade efterträtts av en aktivitet, som gjorde sig starkt märkbar i rörelser och ansiktsuttryck. Saraj Daraïs excellens observerade inte att byxhängslena släppt taget, att halsduksrosetten tröttnat på att ligga i knut under kragen. Han spatserade fram till gossen, lade händerna på hans axlar och satte in i hans ögon ett par hungriga, sugande blickar.
— Du vet någonting om henne, Tom!
Ett ärligare tonfall finns inte till i världen än Tom Feathertoms, när han svarade:
— Så sant mig gud hjälpe, sir, nu har jag sagt er allt vad jag känner till. Åtminstone om själva händelsen.
Först då märkte herr Grenander, att hans lekamliga och andliga déshabillé höllo på att spela honom ett spratt. Den förra reparerade han med en snabb och fullständig toalett, för den senare fann han bot i en kopp starkt te med en hel stapel citronskivor. Fem minuter senare var han fullt presentabel som kommendör och excellens i vilken kultiverad nations slottssal som helst.
— Låt oss gå, Tom!
— Vart, om ni behagar, sir?
Herr Grenander hejdade sig, just i dörren.
— Det vet jag inte, min vän.
— Om ni ville sitta ner ett par minuter till, kunde vi kanske fundera ut det.
Om det allra minsta drag av despotism rymdes i Toms själ, borde det känt sig tillfredsställt med herr Grenanders ögonblickliga lydnad. Den schaggklädda emmans skrala fjädrar klirrade än en gång under den villrådige tidningsmannens nittio kilo.
Tom för sin del tände en cigarrett.
— Det enda påtagliga vi ha att hålla oss till i hela den här affären — utom herr Sirius — är en sönderslagen bil.
— Av chokladbrun färg.
— Precis. Eftersom alla försök att få tag på herr Sirius just nu förefalla tämligen utsiktslösa har jag försäkrat mig om bilen. Jag köpte den för en timme sedan av jordägaren, där vraket hittades, eller hans ombud. Då jag drog karlens äganderätt i tvivel, åberopade han en latinsk paragraf, som finns översatt i Kapkoloniens lagbok.
— Res nullius.
Tom spärrade upp ögonen.
— Ni måste vara hemskt lärd, sir. Just så var det. Res nullius. Affären står oss i lumpna femtio pund. Om reparationen inte drar drygare kostnad har ers excellens en god maskin för tvåtusen femhundra francs, vilket är rampris, efter mitt enkla förstånd.
— Men det är väl inte för att göra second handaffärer i bilbranschen?...
— Naturligtvis inte. Gör vi affärer i något just nu, så är det i kri-mi-nal-psy-ko-lo-gi. Det lär finnas ett axiom som säger, att brottslingen med tvingande psykologisk makt återvänder till platsen för brottets begående. Den chokladbruna gör oss precis samma tjänst som landsvägen till False bay, tjugu kilometer härifrän.
— Tja, sade herr Grenander lamt, ett dåligt limspö är naturligtvis bättre än inget limspö alls. Var har du skrothögen, Tom?
Mr Feathertom visade inte humör.
— Jag har hyrt en utställningslokal, tio steg från guvernörens palats. Där kommer bilen att visas från och med i morgon mot en entré av sex pence. Ni, som är tidningsman, skriver ihop en sensationell historia med många rubriker, stora rubriker, feta rubriker, deponerar femhundra pund hos notarius publicus och förklarar, att denna summa utbetalas till den, som kan ge anvisning på bilens ägare eller förare eller passagerare vid olyckstillfället. Vad skulle er tidning i Europa säga om en sådan bit, sir?
— Hm, svarade herr Grenander, som i sitt inre avskydde sensationsjournalistik, men som var den förste att läsa artiklarna, när de flöto in. Övertygelsen att Kerman med förtjusning skulle accepterat Toms förslag kom honom att samtycka. Man borde visserligen aldrig ockra på folks lägre instinkter, men...
— Ni är med om saken, sir? förhörde sig Tom.
— Jag har blivit jesuit, deklarerade herr Grenander, det följde visst med excellensvärdigheten. Låt oss alltså erkänna att ändamålet helgar medlen. Jag går med på att tjänstgöra som leverantör av det gula reportaget till Kapstadens fem tidningar, men förklarar på förhand, att jag ställer mig misstrogen till din hypotes beträffande don Ramon, som av kriminalpsykologiska skäl skulle tvingas åter till vår chokladbruna haverist.
— Men antag, att det finns en extra magnet i haveristen.
— En magnet?
Tom klev fram till bordet med stora steg. Ur sin rymliga innerficka i kavajen drog han fram ett avlångt, rätt tungt föremål, som han lät falla på bordsskivan. Vid första ögonkastet såg det ut som en advokatportfölj i miniatyr.
— Känner ni igen den där, sir?
Herr Grenander blev röd i ansiktet av sinnesrörelse. Han grep föremålet med heta fingrar, vände på det, granskade låset, synade sömmarna.
— Tom. Detta är Adorées handväska.
Orden kommo så fort att stavelserna snubblade över varandra.
— Alldeles min tanke om saken, sir.
— Var har du hittat den?
— I vår, ursäkta, i er chokladbruna bil.
— I bilen?
— Ja, den låg i en av fickorna. Er bil är möblerad efter nutidens fordringar, sir. Den har små lock och fack och fickor. Och i en av dem låg denna väska, som ni till min stora glädje förklarar vara fröken Villanuevas egendom.
— Måtte väl det efter jag själv har köpt den. Vad innehåller väskan, Tom?
— Se efter, sir!
Dessa tre ord försatte emellertid herr Grenander i ett tillstånd av stor olust. Gentleman ut i fingerspetsarna, hade han en instinktlik motvilja att rannsaka andras gömmor — samma känsla vars motsats skapat tullsnokarnas vanrykte. Albert Grenander var så långt ifrån en av dessa, att han lade ifrån sig Adorées väska med en bestämd förklaring att ingenting i världen kunde förmå honom att öppna den.
— Tillåt mig försäkra er, sir, sade Tom med bistert rynkade ögonbryn, att ni är jesuit av en underligt modifierad klass. Lyckligtvis hör expeditionens chef till den mer renodlade arten. Inte nog med att han redan en gång undersökt fröken Villanuevas väska — han skall göra det en gång till.
Och därmed tryckte Tom på fjädern till silverlåset — läderklaffen sprang upp.
— Se, sade han, en näsduk, med monogram, en liten spegel, två ringar — hon måtte ha smala fingrar, er fröken Villanueva — en portmonnä, ett manicureetui, några visitkort — sannerligen står det inte namnet Albert Grenander på dem! — en puderbok och tre sovereigns i guld. Punkt och slut.
— Tom, du...
— Nej, vänta, sir, här är visst något mera. Sannerligen — väl undanstucket. Tre spanska ord på ett visitkort, satans språk: hasta la vista. Vad betyder det? Abrakadabra kanske? På andra sidan ett namn: José Verguenza. Det är alltsammans, sir. Saraj Daraï må anamma mig med hull och hår om det finns ett dugg mer i tösens väska — inte så mycket som en luggnål en gång. Se själv, sir.
Och därmed vände Tom väskan ut och in — ungefär som skolpojkar göra med byxfickans foder, när de misstänkas för smuggleri med cigarretter eller tuggummi. Vid denna häftiga rörelse föll en ny liten papperslapp ned på bordet. Den innehöll ett miniatyralfabet, en chiffer, tydligen. Dessutom vissa fraser, överenskomna tecken, åskådliggjorda med semaforliknande, starkt förminskade signalkonturer.
— Där, sade Tom förtjust, där ha vi corpus delicti. En sådan raritet vill man — vem det må vara — gärna ha igen, sir.
Men nu visade herr Grenander — för första gången under hela expeditionen — tecken till missnöje med chefens åtgöranden. Han inskränkte sig likväl till att skaka på huvudet och vända honom ryggen. När den gode Tom såg detta blev han genast ångerköpt.
— Förlåt mig, bad han, jag har pratat strunt, men det är nu en gång mitt sätt. Tag på er rocken, sir. Nu förstår ni kanske i alla fall vad jag menade med magneten till resterna av er bruna bil?
Herr Grenander var strax blidkad.
— Ja, Tom, sade han och drog på sig överrocken för andra gången, jag tror jag förstår vad du menar.
— Vi lägga väskan tillbaka i bilfickan, göra utställningslokalen lätt tillgänglig för inbrott — femtio pund är dyrt för en råttfälla, men jag ger mig katten på att det inte är bortkastade pengar.
— Det gäller alltså att vakta på råttorna.
— Ja, sir, dag och natt, natt och dag, men isynnerhet om natten. Dan Ramon lär ha ett starkt intresse att få tillbaka sitt kort och sin chiffer eller åtminstone göra sig övertygad, om väskan inte ligger kvar, där han vet att den legat, när katastrofen inträffade.
— Då kniper vi honom, Tom.
— Det var ni som sa det, sir.
När herrar Feathertom och Grenander kommo ned på gatan tio minuter senare gick solen just i moln. Skuggan svepte över asfalten som en dansande sky och i juvelerarbutikens fönster mitt emot lånade briljanterna de sista solgnistorna till en sprakande, gnistrande brasa.
Utanför detta samma fönster stod en poliskonstapel med ryggen åt gatan. Han tittade på ädelstenarna och gav ordningen blankt tusan, som poliser stundom för sed hava — i Kapstaden. Längre bort stod en annan konstapel och tuggade cikoriarot — han brydde sig heller inte mycket om ordningen, men gjorde åtminstone front mot farleden; med andra ord gatan.
Nu är det så ibland att vinden ställer till med myteri, när ett sådant där molnskott kommer farande efter huslängorna, och blåser åt rakt motsatt håll. Detta inträffade, då Albert och Tom skulle svänga om hörnet vid juvelerarbutiken — och på en gång vände tre herrar ryggarna åt cyklonungen: redaktör Grenander, Tom Feathertom och poliskonstapeln. Samtidigheten i rörelsen skapade en plötslig kontakt de tre herrarna emellan; Tom och Albert tittade på poliskonstapeln och poliskonstapeln tittade på Tom och Albert.
Stilla, min penna!
Solen blänkte fram igen och vinden drog kjolfållen till sig. Juvelerarbutikens pärlor och guld drucko åter solljus och konstapeln högre upp på gatan fortsatte att tugga på sin cikoriarot. Enda skillnaden var att den Grenanderska expeditionens medlemmar stodo med ögonen (på skaft) riktade mot konstapeln utanför juvelerarbutiken och att denne lät sina blickar — med en blandning av häpnad och förtjusning — vandra mellan herr Grenander och herr Feathertom, mellan herr Feathertom och herr Grenander.
Det var konstapeln som bröt tystnaden. Han slog ut ett skratt, som man slår ut ett fat ärter på en glasruta.
— Nå, mina herrar, frågade han, var det muntert på Madagaskar?
— Skurk, väste Albert Grenander.
— Säg inte det, hemställde Tom. Vi tjänade hundratusen francs på affären, herr Sirius, och hundratusen francs är inte att förakta.
Herr Sirius — ty poliskonstapeln var ingen annan än don Ramons fähund till betjänt eller sekreterare — dolde inte sin förargelse.
— Det var knappast meningen, sade han. Men har herrarna haft det bra, så gärna för mig.
— Jaså, ni har blivit poliskonstapel nu, herr... vad det nu var ni kallade er för?
— Det minns jag inte, gosse. Men varför skulle ni också bjuda på så mycket konjak och champagne?
Tom lade sitt ansikte i förtjusta veck.
— Jag skall gärna göra om det igen, ifall ni har lust, herr Sirius.
— Tack, bror lilla, men nu är jag i statens tjänst.
— Vad betyder det, herr Sirius?
— Det betyder, gosse, att den som förgriper sig på min person blir evigt olycklig. Om jag har fått riktiga underrättelser om er, så känner ni nog till Kapstadens lagar i det fallet. I mina fickor har jag två browningrevolvrar och här ser ni en visselpipa, med vilken jag kan tillkalla min kollega, som går och tuggar cikoriarot där borta. För resten gjorde ni bäst att förfoga er härifrån. Cirkulera, mina herrar, cirkulera!
De sista orden yttrades med höjd och irriterad röst. Det föreföll klart att herr Sirius, så skämtare han var, missräknat sig på ett eller annat i samband med affären Grenander-Feathertom och nu gärna ville utöva repressalier. Detta insåg Tom, varför han stack sin arm under Alberts och drog honom med sig bort mot guvernörens palats, i vars närhet den chokladbruna bilen nästa morgon skulle fira sin pånyttfödelse och dra in sexpencestyckenas tunga silverflod på köpet.
— Ja, sade Tom och vek ihop tidningen, artikeln är bra ihopkommen. Ni har all heder av den, sir. Det skulle förvåna mig om vi inte hade napp redan i kväll. Vad är klockan?
— Tjugu minuter i elva.
— Har ni lust, så gå vi och titta på utställningen ett slag. Jag skulle våga tio mot ett på att där är en sådan trängsel, att vi knappt kommer in.
— Du tror det, Tom, nickade herr Grenander och tryckte hatten på huvudet. Men låt oss välja en annan väg. Är det inte lika gent att gå Derby avenue?
— Varför frågar ni det, sir?
Herr Grenander bet ihop tänderna.
— Jag fruktar, att jag inte skulle kunna hålla min käpp i styr, om vi träffade på den där... den där...
— Poliskonstapeln.
— Herr Sirius, ja!
— Bry er inte om honom, sir, er käpp är alldeles för god till det görat. Någonting här — Tom pekade på pannan — säger mig att karlen inte skall undgå sitt straff, så poliskonstapel han är.
— Du tror alltså det var för att slippa efterräkningar från vår sida, karlen tog anställning i polisen.
— Förmodligen hade han andra affärer att göra upp också. Det är naturligtvis bekvämare att dra på sig en uniform än att schappa ur landet.
— Men du vill väl inte säga mig att polisuniformen gör bäraren okränkbar här i Kapstaden?
Tom nickade.
— I det allra närmaste, sir. Ni skulle kunna skjuta ner tio negrer för samma pris som det kostar att örfila upp en poliskonstapel i uniform. Och jag vill inte tänka på följderna, om han tog allvarligare skada.
Herr Grenander teg, medan man korsade planteringarna utanför parlamentshuset. Därpå gav han sina tankar luft i följande ord:
— Det är en listig karl, den där herr Sirius, Tom.
— Mycket, sir.
Vid det laget hade de båda herrarna hunnit så långt att hörnhuset, där utställningen var anordnad, kunde skymtas. Trots avståndet såg man tydligt att det formligen myllrade av folk kring knuten.
— Vad var det jag sa, sir, jublade Tom. Affären går fint. Om ni inte tycker det är för varmt, så låt oss ta ut stegen en smula.
Trängseln var enorm utanför det stora fönstret, genom vilket man skymtade konturerna av den illa medfarna, chokladbruna bilen. Endast med största ansträngning kunde de båda herrarna pressa sig fram till dörren, men därunder passade Tom på att utbyta ett tecken med en gentleman av alldagligt utseende. Det var Lyssnaren nummer ett, vars verksamhet skulle bestå i att snappa upp anmärkningar och repliker bland folket utanför. Vem visste? — det kunde alltid falla något groddbart korn. Nu drog emellertid mannen i vänstra mustaschen, det överenskomna tecknet för: ingenting passerat!
Hade det varit besvärligt att komma fram till dörren gick det så mycket lättare att röra sig inne i själva utställningslokalen. Där fanns nämligen inte en levande själ, utom fröken, som satt vid ett litet bord och skulle sälja biljetter. Hon log och visade upp en kassalåda som var besvärande tom.
— Det menar ni inte, miss, började Tom, lång i ansiktet. Har här inte varit en enda kotte sedan klockan nio i morse?
— Jo, svarade missen och log alltjämt lika vänligt, det har varit fem stycken, hyresvärden och fyra journalister, men de hade frikort allesammans.
— Men hur kan detta komma sig? undrade Tom och kliade sig i nacken.
— Det skulle jag kunna säga er, sir, förklarade missen, om ni bara inte blir ond.
— Nej, lovade herr Grenander, det blir han inte.
Biljettfröken pekade på den livliga tavlan bakom rutan — ansikte vid ansikte.
— Man ser hela pjäsen lika bra genom fönstret, och det kostar ingenting.
— Ha, utropade Tom, en gardin! Ett kungarike för en gardin! En tillräckligt stor och tät och tjock gardin!
— Nej, invände herr Grenander bestämt, låt det vara som det är.
Och när de kommit utom lyssnarhåll för fröken, erinrade han Tom om, att det inte var för entrébiljetterna man ställt till med utställningsspektaklet.
— Låt oss i stället titta litet på råttfällans konstruktion, slutade han.
— Må göra, sir. Ni skall finna, att jag inte legat på latsidan. Men håll er bakom bilen, så att man inte från fönstret kan se, vad vi ha för oss.
Tom drog fram fröken Villanuevas läderväska och stack in den genom bilens sönderslagna fönster.
— Fickan är i själva dörren, strax nedanför fönsterramen. Det är ingen konst att finna den, ens i mörkret, bara man vet var den sitter. Men det skulle säkert aldrig falla någon outsider in att söka efter förvaringsrum för damartiklar på den kanten. Nu ligger väskan där igen, sir.
— Bra, min gosse.
Tom slog sig ned på bilens fotsteg och bjöd herr Grenander att ta plats vid sidan.
— Då det ser ut som vi kunde vara fullständigt ostörda här, tack vare entréavgifterna — ingenting ont som inte har något gott med sig — så låt oss gå igenom programmet, sir. Utställningen slår igen sina portar på slaget sju — det vill säga slår igen dem med nycklar som man glömmer att vrida om i låsen — och klockan åtta är det mörkt. Jag har trott mig märka, att ni inte är vidare kvällssömnig, sir.
— Det är jag inte heller, Tom.
— För det kan hända vi får vaka hela natten, fast jag tror det blir luft i luckan före tolv. Nu har jag tänkt mig saken så, att ni skulle hålla vakt inne i bilen med utkik åt det fönster, genom vilket vår man måste sträcka in armen för att komma åt väskan. Uppgiften är alltså teoretiskt mycket enkel: så fort ni ser eller hör en främmande arm laborera i bilfönstret, så hugger ni fast den och släpper den inte på några villkor förrän jag ropat »all right, sir». Men det blir nog tröttsamt att stirra på en enda fläck i mörkret...
— Var inte orolig, Tom, jag skall nog stå ut med det.
— Under tiden har jag min vakttjänstgöring bakom den där träskärmen, vars konturer, som ni ser, redan i skymningen flyter ihop med väggen. Karlen blir samtidigt attackerad både framifrån och bakifrån. Apropå, har ni er elektriska ficklampa i ordning, sir?
— Ja.
— Glöm inte att stoppa den i fickan. När ni hört mig ropa »all right, sir» och fått era händer fria, så illuminera ett litet slag, så jag kan se att få repet i ett ordentligt halvslag kring handlovarna på herrn. Sedan blir det er tur, sir, att konversera vår värderade gäst, och jag hoppas ni gör det med kraft och eftertryck.
— Var lugn, gosse!
Det blev inte så mörkt i utställningslokalen, som Tom Feathertom föreställt sig. På andra sidan gatan, just i hörnet, spred nämligen en auerglob sitt grönvita ljus och sköt in en hel våg av teatermånsken genom rutan. Dess bättre kunde denna måne inte flytta på sig — en garanti för att själva bilen skulle få ligga i svart skugga hela natten. För övrigt räknade Tom ut, att Kapstadens ekonomi inte tillät något onödigt slöseri med gasen, framemot klockan ett eller två torde hörnmånen hastigt och reglementsenligt förmörkas genom ingrepp av en sömnig och surmulen karl med en lång, krokförsedd käpp.
På baksätet, väl nedtryckt i bilens vänstra hörn, satt redan herr Grenander. Hotfullt glimmade två ögonglas mot mörkret, högra handen höll herr Grenander knuten, icke om kolven på en browning, utan kring en thermosflaska, upp till halsen fylld med iskylt te, vars smak lätt brutits av ett par droppar citron — en dryck, i vilken mina läsare redan vant sig att se herr Albert Grenanders livdryck. På sätet bredvid, i andra beredskap men lätt åtkomlig, låg en elektrisk ficklampa, och det var ägarens dova hopp, att dess ljusspridande lins inom få timmar skulle komma att blända don Ramons sköna, men skurkaktiga ögon.
Bakom sin skärm, en knapp meter därifrån, ruvade Tom, sittande på en alldeles för låg trälåda. Hans vassa knän spetade rakt upp i vädret, armbågarna vilade på knäna och mellan de från skodon befriade fötterna hade mr Feathertom placerat ett starkt hamprep samt — för säkerhets skull — en god revolver.
Råttfällan var gillrad.
Från gatan hördes med jämna mellanrum den stillnande trafikens alla ljud. Spårvagnshjulen gnisslade i kurvan utanför, biltrumpeterna brummade eller bräkte i gatukorsningen, hjulgummit väste mot den kvällsfuktiga körbanan och vandrarnas klackar trummade mot trottoarernas asfalt. En tidningsgrabb skrek ut den nyss presslagda nattupplagan; långt borta klämtade en tornklocka, högtidligt, malmtungt med en gammaldags värdighet som svor mot kvällningens brådskande ljud.
Tom räknade tio slag. Det stämde med hans nyss verkställda uppskattning av tidens flykt. Alltså förmodligen två timmar till, innan något skulle inträffa.
Point-street hör till den sortens gator som ta godnatt utan att gäspa och sedan somna mycket hastigt. Herr Grenander märkte också att ljuden utifrån tunnade av med stor fart. Till sist voro bara spårvagnshjulen och tidningsgrabben kvar, klackarnas trumvirvel hördes inte längre — då och då endast några enstaka, brådskande steg.
Men hörnlyktans månsken envisades alltjämt att sprida sitt spökvita skimmer på Tom Feathertoms förhyrda golvplankor.
Plötsligt avbröts tystnaden av ett våldsamt skrällande rammel. Det lät som om en dörr slagits igen och strax därpå klirrade ett regn av glasskärvor mot trottoaren alldeles intill, ackompanjerat av ursinniga och hånfulla, lugnande och eggande tillrop. Tre språks grovkalibriga svordomar fyllde nattluften. Slag föllo. Jämmerrop höjdes. Då — tvärs igenom detta larm — skar som en rakknivskarp klinga en polispipas gälla siren.
Nu klapprade klackarnas trumvirvel igen, med en våldsam, dånande ansats — för att dö bort i ett hastigt diminuendo. Så hördes en befallande stämma ryta några ord, en ynklig, jämrande kvinnoröst upplöstes i klagande snyftningar, en dörr stängdes under metallrasslet av en tung nyckelknippa, och därpå inträdde en tystnad, som var så djup att den hördes.
— Vad var det där, Tom? viskade herr Grenander.
— Det var bara en biljard mitt emot som stängdes, väste Tom tillbaka. Så där är det var kväll. Men i dag blev de färdiga tidigare än vanligt. Klockan har väl inte slagit elva än, sir?
— Hon klämtade nyss tre kvart.
— Just det. Precis vad jag tyckte. Håll er beredd, sir. Det kan börja för oss när som helst nu.
Tom hade knappt sagt detta förrän tassande steg hördes utanför — just sådana steg, som i romanerna och teaterpjäserna pläga förråda bovens annalkande.
Den smygande främlingen stannar alldeles intill fönstret.
Först kastar han spanande blickar gatan upp, gatan ned. — Därpå sveper han den långa, svarta kappan tätare omkring sig — och lyssnar. Känner ni igen preludierna?
Allt är tyst.
Ingen människa syns till.
Då vänder främlingen sig om mot fönstret, lutar sig fram, sätter näsan tätt intill glaset, skyggar med båda händerna för ögonen och försöker genomtränga mörkret där inne. Men allt som syns är en kritvit gata av ljus på golvet och mitt i samma gata en skarp skugga av den man, som gör ifrågavarande iakttagelser. Jo, längre in, något till vänster skymtar något stort, oformligt — men det är omöjligt att se vad det skall föreställa.
Tom har försiktigt skjutit lådan tillbaka och hukat sig ned till tigersprånget, Albert har sträckt fram högra armen och krökt fingrarna, färdig att hugga till.
Något klirrar svagt mot rutan — det låter som en sakta, men ovarsam knäppning på lutans strängar.
Mannen vänder sig om, går ett par steg fram, tills han kommer ur ljuset från hörnlyktan, knäpper upp rocken och gör en hastig undersökning av innehållet i sina fickor. Han tycks inte finna vad han söker. Med en missnöjd ruskning på huvudet knäpper han igen rocken och sätter sig långsamt i rörelse gatan upp — utan att så mycket som vända sig om en gång.
Tom kan inte dölja sin missräkning.
— Hörde ni, sir? viskar han.
— Ja, svarar herr Grenander, och sinnesrörelsen gör hans viskning en smula nervös, jag bara väntade, att han skulle trycka ned dörrhandtaget.
— Jag var alldeles säker på det, förklarar Tom. Alltsammans gick precis så till som jag hade föreställt mig att det skulle göra.
— Vem tror du det kan ha varit?
— Inte gott att veta, sir. Kanske någon som av pur nyfikenhet ställde sig att glo genom rutan. Den här lokalen har använts till litet av varje, förstår ni, sist förevisades den talande katten och mannen med tjurnacken. Karlen nyss trodde kanhända de var kvar.
— Antagligen trodde han det, Tom.
— Tyst.
— Vad är det?
— Hörde ni inte?
— Vad då?
— Någon kommer.
Riktigt.
Och denna gången stanna stegen alldeles utanför dörren. Ett ögonblick — handtaget tryckes ned, dörren går upp.
Är det inte samma figur som nyss — en lång svart rock, uppslagen krage, vars kant stöter intill den djupt neddragna mjuka, vidbrättiga filthatten? Eljest ingenting att se, utom gestalten, vars längd och läggning skvallra om smidighet och styrka...
Mannen stänger försiktigt dörren bakom sig och blir stående ett ögonblick. Man kan höra hur häftigt han andas — som efter någon kroppsansträngning. Så börjar han treva sig fram i mörkret, mot bilen.
Han famlar framför sig med båda händerna och rätt vad det är stöter han magen mot bilens motorhuv. För långt åt höger alltså. Framom bilen kan han inte gå, rädd att då synas från gatan i det flödande auerljuset — alltså följer han karosseriet bakåt, dubblerar suffletten och är i nästa ögonblick vid vagnskorgens bortre dörr.
Med vänstra handen fattar han tag i dörrhandtaget, den högra sticker han in genom bildörrens tomma fönsterram...
Ett par halvkvävda rop, ett ögonblicks brottning. Alltsammans är gjort i en handvändning.
Råttfällan har fungerat briljant.
— All right, sir, jublar Tom.
Och herr Grenander blänker till med sin ficklampa, svettig av ansträngning, darrande av iver. Han böjer sig ned över fångsten och sätter ljuset rakt i ans...
Så tumlar han tillbaka.
— Stopp för guds skull, Tom, ropar han förskräckt, det är ju — — —