Det likade sig till ett midsommarväder, vars make man ej sett på länge. Inte ett moln på himmeln, inte en krusning på vattnet. En åländsk galeas låg sedan två dagar i hamn under Långgarnslandet för stiltje. Syrenerna voro utblommade, och det var fullt med smultron i backarna.

»Det blir tidigt i år», sa’ Olle, han höll på att löva till helgen. »Jag får snart ta och slipa liarna. Hade vi bara ett regn först!»

»Det ska’ bli majstång i Oppgår’n», sa’ Stina-Lisa, som hjälpte till.

»Kan förstå det. Då blir väl ett leverne igen.»

Inge kom i dörren med en pilbåge i ena handen och en smörgås i den andra.

»Olle, nu kan jag simma. Närapå.»

Majas röst hördes inifrån stugan, ängsligt förmanande.

»Det ä’ inte farligt, inte alls», tröstade Inge. »Anders ä’ som en fisk. Han kan simma med mej, om jag håller honom om halsen. Men nu ä’ han strax vid bryggan.»

Han satte i väg utför backen och ropade på långt håll:

»Anders! — Jag har hittat på en ny lek.»

Anders reste sig i båten och lät den glida fram av farten.

»Vad ä’ det för slag?» Han såg litet betänksam ut.

»Indianer och vita. Du ska’ vara indian och jag en vit jägare.»

»Ska’ vi slåss då?» frågade Anders.

»Nej, du ska’ vara en vänskapligt sinnad indian, som det heter.»

Anders sprang i land och drog upp båten. Det där var en lek, som han aldrig hört talas om. Han satte sig på båtkanten och funderade.

»Jag får väl vara rödmålad, förstås?»

»Å, det kan inte behövas.» Inge satte sig på bryggan med benen dinglande över vattnet. »Vi låtsar, att du ä’ röd.»

»Jag vet, att Olle har rödfärg i sjöbo’n», envisades Anders.

Men Inge fortfor utan att ge akt på avbrottet:

»Och jag ska’ heta Svartöga och du Barfot.»

»Det ä’ inga riktiga namn.»

»Jo du, och stiliga namn till.»

Och så berättade Inge om en väldig krigare, som hette Falköga — han hade läst om honom i en bok, som han fått av faster Sara — och hur hjältemodigt han kämpat med vildarna. Och namnet Falköga, det hade han fått av en indian, och det skulle vara ett hedersnamn. Och Svartöga, kunde inte det vara nästan lika så bra? »Och det ä’ du, som gett mej namnet», slutade Inge.

»Men Barfot?» klagade Anders.

»Vet du inte, att Barfot var en kung?» tillrättavisade Inge.

»Var han kung över indianerna?»

»Tycker nå’n det! Det var nå’nstans i Danmark eller Norge.»

Nå, det var inte så illa, menade Anders, efter de nödvändigt skulle ha nya namn. Annars var han inte så värst hågad för den föreslagna leken. Det var förut alltid han, som hittade på nytt. Men Inge berättade så märkvärdiga historier om strider och äventyr, om spejarfärder till lands och sjöss, att Anders snart var lika livad för saken som han.

»Men du måste tjuta förfärligt, Anders, för det gör indianer.»

»Tjuta! Som det vore någon konst!»

Och så genljödo stränderna av det hiskligaste indianska stridsrop. Korna svarade i storskogen, och Stina-Lisa, som höll på att sätta upp en båge av björklöv över grinden, tappade i förskräckelsen alltsammans.

»Bevara mej för di ungarna! Di tar livet av en till sist.»

Men Inge for upp.

»Barfot», viskade han. »Hörde du? Det ä’ bufflar! Det ä’ bufflar i storskogen.»

Och nu fick Stina-Lisa se de båda gossarna krypa på händer och fötter genom hagen mot koflocken, som samlat sig utanför ledet. Snart flög en välriktad pil mot en jättestor buffeltjur — det var Kulla, skällkon — och en förtvivlad jakt började.

»Maja, Maja, di jagar korna!»

Maja ut i en handvändning med brödspaden i hand, degig och varm — hon höll på med midsommarbaket — och det blev ett bedrövligt slut på jakten.

»Det ä’ förstås du, Anders, som ä’ framme igen. Gud nåde dej, om du jagar kossorna!»

Anders teg.

»Nej, moster, det var jag den här gången», sa’ Inge och såg ångerfull ut. Och då kunde hon, förstås, inte vara ond längre.

En stund därefter lågo Barfot och Svartöga bakom en sten på byberget, dit de räddat sig för kringströvande indianer.

»Det var irokeser, kunde jag se av krigsmålningen», anmärkte Svartöga.

»Di var tydligen på jakt efter samma bufflar som vi», fortsatte Barfot. »Inge du, vi kan skjuta på stenar och enbuskar och låtsa, att det ä’ bufflar. — Men vem kommer där?» Han såg ut åt sjön.

Inge kröp upp på den högsta klinten, där han hade bättre utsikt. En nytjärad båt for tätt utmed vasskanten ned mot sundet. Mannen, som rodde, såg misstänkt ut. Han hade en slokhatt på huvudet och var klädd i en gammal regnkappa.

»En indiansk kanot», viskade Inge. »Det ä’ Röda höken, vår farligaste fiende. Jag undrar, vad han har för planer.»

»Vi måste förfölja honom och se, vart han tar vägen», avgjorde Barfot.

De smögo sig försiktigt ned till stranden, där de hade sin kanot gömd. När de kommit ut på sjön, var den främmande kanoten ingenstädes att se.

»Han har rott in i vassmar’n», föreslog Barfot.

»Se till, att din bössa är laddad. Vi kan träffa på honom när som helst.»

De lade sina pilar i ordning till begagnande och rodde efter genom en smal kanal, som förde in till den så kallade Prästmaren, som var nästan överväxt med vass. Efter åtskilligt sökande funno de båten liggande vid en tvättbrygga, alldeles nedanför prästgården. Kappan låg kvar i båten, men mannen syntes icke till.

Prästgården låg på en hög landtunga mellan maren och sundet, mitt emot Ekskärsstugan. Gossarna kände väl till trakten men hade inte varit inne i maren förut.

»Röda höken ä’ djärv och listig», viskade Inge. »Han tänker överfalla nybyggarn däruppe» — han pekade på prästgården — »och ta hans skalp.»

Varsamt smögo gossarna uppför gångstigen. Allt tycktes vara lugnt, och Röda höken var försvunnen.

»Ro du vår kanot ut ur mar’n, Barfot, och lägg den på andra sidan. Det kan vara onödigt, att Röda höken får se den, om han kommer tillbaka. Jag kryper under tiden fram och spejar.»

Barfot skulle gå, men Svartöga höll honom tillbaka.

»Kom för all del ihåg att utplåna alla spår efter oss.»

»Hur ska’ det gå till?» ville han fråga, men Svartöga låg redan på magen, i färd med att hasa sig fram mot byggningen.

Några syrener och olvonbuskar bildade ett tätt snår utanför ett öppet fönster. Där var rätta stället att ligga i bakhåll, tänkte Inge och kröp dit. Det hördes röster inifrån rummet, men han kunde inte urskilja någonting bestämt. Slutligen kom en man, som han aldrig sett förut, och satte sig mitt i det öppna fönstret. Det var omöjligt för Inge att komma därifrån utan att bli upptäckt. Han måste stanna och höra på samtalet, antingen han ville eller inte.

»Puff — så hett!» sade mannen. »Och när man suttit och rott i regnkappa som jag. — Här kan väl ingen se mej från vägen?»

Det var tydligen Röda höken, tänkte Svartöga.

Pastorn kom också fram till fönstret, Inge kände igen honom på målföret.

»Och du tror alltså, vi har tjyvligan här, på vår ö?» frågade han.

»Ja, säj själv, vad ska’ man tro? Di stjäl i norr och i söder, utefter kusten eller på öarna, men aldrig på själva Dägerölandet eller i skärgården häromkring, där det annars vore så goda tillfällen. Varför ska’ just Dägerö-borna gå fria!»

»Men det ligger ju närmast till hands för en tjyv att hålla till i sin hemtrakt, där han känner förhållandena —»

»Och där han själv ä’ känd och lätt kan bli misstänkt!» avbröt mannen i fönstret. »Nej, min gubbe lilla! Du måste medge, det ä’ en tankegång i vad jag sagt: di stjäl inte, där di bor, för att inte dra uppmärksamheten dit. Och det ä’ just här di bor, någonstans i er skärgård.»

Efter en stund fortfor han:

»Jag misstänker starkt missionärn. Om han inte ä’ tjyv själv, så ä’ han åtminstone tjyvgömmare.»

»Vilken missionär?» hördes pastorns förvånade utrop.

»Känner du inte bättre till dina egna församlingsbor? Han, som har en kåk på en klippa i söder på Långgarn.»

»Jaså, gamle båtsman Gobort. Varför kallar du honom så?»

»Det gör alla. Han lär vara deras kommissionär, när di ska’ ta brännvin från sta’n, skärgårdsgubbarna. Och det förkortas, ser du, till missionär, det ä’ enklare och lättfattligare. Jo, det ä’ en riktig lönnkrog där ute. Jag har sökt komma på honom, men han ä’ mej för slug. — Och det har du ingen aning om?»

»Att han tycker om ett glas, har jag hört —»

»Ja, du håller honom om ryggen, som du gör med alla rackare.»

»Jag vill vara rättvis.»

»Och dessutom ä’ han tjyvskytt och tjyvfiskare —»

»Liksom alla här i orten.»

»Men han ä’ värre än andra.»

»Därför att han skjuter bättre och känner djurens vanor bättre. — Jag ska’ säja dej, hur det ä’. Här ute stjäl man inte ur sump, det ä’ en skam. Men den fisk, som går fri i sjön, den har ingen ägare. På samma sätt med de vilda djuren i skog och mark. Rår någon om dem, säjer di, så kan han hålla dem instängda eller märka dem eller sätta halsband på dem.»

Det blev ett ljudligt skratt i rummet.

»Och sådana åsikter kan du gilla?»

»Det ä’ inte fråga om mina åsikter. Jag ä’ ingen djupsinnig man. Men ska’ jag kunna göra någon nytta här ute, så måste jag sätta mej in i deras sätt att tänka och lära mig tala deras språk. Gunås, det ä’ inte så lätt — jag har aldrig haft lätt för någonting.»

»Du ä’ en hedersman, käre Gustav. Du tror i din oskuld alla människor om gott och vill göra dem ännu bättre. Jag vet, hurudana di ä’ — och kniper dem, var jag kan.»

Han tände en cigarr. Röken kom i stora ringar och slog ned i syrenbuskarna.

»Om jag skulle få lov att hosta», tänkte Inge för sig själv, »det bleve allt trevligt.» Han hade för länge sedan ledsnat vid sin spejarfärd.

»Du har vackert här», började åter mannen i fönstret. »Men nu ska’ du höra, hur jag tänkt mig saken. Det blir dans i kväll i Dägeröby. Jag ror dit och gör affärer — köper tjyvgods, förstår du, och lockar ur folket, vad di vet. Jag ska’ klä ut mej, så du själv inte ska’ känna igen mej. Gamla Brita ä’ den enda, som har en aning om att jag ä’ här, och hon ä’ pålitlig. Kanske kommer missionärn dit, och då —»

I detsamma började ett häftigt gräl ute i förstugan. Inge förstod, att det var någon, som ville in till pastorn.

»Regla dörrn, Gustav!»

Men mor Brita, pastorns hushållerska, hade redan stuckit in huv’et.

»Di ä’ här, Långgarnsbond’ och käringen hans. Di vill nödvändigt träffa kommissarien. Di säjer, att di sett honom ro förbi.»

»Jaså», tänkte Inge, »det ä’ själva länsman, som ä’ här.»

Pastorn och länsmannen sågo på varandra och brusto i skratt.

»Där har du för dina utklädningar. Det ä’ väl så gott, di får komma in, för nu ä’ det inte värt att hålla på hemligheten.»

Det blev ett skrapande av fötter vid dörren och omständliga hälsningar. En gnällig karlröst började:

»Si, vi såg nådig länsman — hm, kommissarien, när han rodde förbi. Och jag sa’ åt gumman min: Kajsa, sa’ jag, tycker du inte det ä’ länsman, som ror därborta, sa’ jag. Och gumman min höll på och rensa’ en gädda, som dött för oss i sumpen —»

»Vad ä’ du för en evinnerlig pratmakare!» avbröt länsmannen.

»Det ä’ ett stort svin —», föll gumman in.

»Ja, det kan jag väl tro.» Länsman skrattade.

»Di har stulit ett stort svin ifrån oss», rättade gumman.

»Si, vi hade slakt i går», började åter gubben, »och Kajsa sa’ —»

»Tyst du, Per! — Det ä’ den där ålänska skepparn, som ligger därute. Det såg ut att bli vind på nattsidan, och di räkna’ på att vara borta, när vi kom opp. Per hörde dem men iddes inte gå opp och se efter, vad det var.»

Efter hand kom det fram under ideliga avbrott, att de misstänkte skepparn för att ha stulit svinet och ville, att länsman skulle fara dit och visitera.

»Men hur kunde ni veta, att det var jag, som rodde förbi?»

»Å, det kunde en väl se, det var klart.»

»Kände ni igen mej?»

»Hur skulle en kunna känna igen kommissarien, så som han styrt ut sej, var det likt det!»

»Och båten ä’ ny, så den kunde ni inte ha reda på.»

»Ja, det såg vi, och att det ä’ mjölnarn, som byggt’en.»

»Begriper du det, Gustav? Det tycks vara ogörligt att ta sig fram i hemlighet här ute. Och lika ogörligt att få veta, hur di kommit underfund med att det var jag.»

Men gumman redde saken.

»Det ä’ så, att länsman har sitt eget sätt att ro. Han lyfter ena år’n högre än den andra.»

Inge hade givit sig undan, så snart fönstret blev tomt, och stod nere vid båtsta’n i sällskap med Anders, när de andra närmade sig.

Det blev nu en fråga, hur länsmannen skulle komma över till galeasen. Långgarnsfar ville på inga villkor ro.

»Vi blir olyckliga, om di får veta, att det ä’ vi, som klagat. Di ä’ rama vilddjur. Di kan komma över oss om natten, när vi sover, och när vi vaknar —»

»Så ä’ ni mördade hela bunten», föll länsmannen in. »Men det ska’ jag säja: inte ror jag i sådan hetta, och om ni vill ha tillbaks ert svin —»

»Jag ska’ ro länsman», ropade Anders och förde fram sin lilla båt till bryggan.

»I det där nötskalet! Nej, om jag sätter min fot i den båten —»

»Det ä’ inte farligt alls — i så lugnt väder.»

»Du kan ta min båt, så ror Anderspojken», avgjorde pastorn.

»Men ingen stämning, nådig länsman, ingen stämning! För då blir vi rent olyckliga. Bara vi får igen vårt svin —»

»Tyst, Per! Det där förstår nog kommissarien.»

Medan Anders rodde, satt länsmannen på mellantoften och tänkte på den uppgift, som nu någon tid sysselsatt honom. De upprepade stölderna i skärgården hade väckt stor uppmärksamhet, och den unge mannen, som var känd för sin skarpsinnighet, hade fått särskilt förordnande som länsman i trakten, i förhoppning att det skulle lyckas honom — vad som misslyckats för alla andra — att komma gärningsmännen på spåren. Hittills hade hans undersökningar varit fruktlösa. Hade han nu äntligen funnit ett uppslag, som kunde leda till uppdagandet av de hemlighetsfulla förbrytelserna? Ägde möjligen svinstölden något sammanhang med de övriga stölderna?

Han tog upp sin anteckningsbok, där dag och ort för tjuvarnas olika bedrifter voro angivna. På andra blad fanns bokfört, var och när de fartyg, som plägade färdas den leden, varit synliga under de senaste åren, så vitt han kunnat inhämta av trovärdiga lotsar och skärkarlar; ty han var en ordentlig man och lämnade ingenting obeaktat.

Men anteckningarna stämde icke. Väl befanns det, att den misstänkta ålänningen ibland, då någon stöld blivit begången, samtidigt uppehållit sig i grannskapet, men lika ofta kunde han vara långt därifrån. Han hade antagligen ingen del i dessa företag, och svinstölden var sannolikt en tillfällighet, utan sammanhang med de andra förbrytelserna.

Å andra sidan gick det icke an att ringakta någon omständighet, som kunde lämna en möjlig ledtråd. Han funderade vidare. Det skadade i alla händelser inte att närmare granska ålänningens förbindelser och jämföra hans resor med andras. Det kunde tänkas, att olika fartyg efter en uppgjord plan tidtals avlöste och omväxlande ersatte varandra, för att efterspaningarna skulle försvåras. Att det var sjömän, som förövat stölderna, därom fanns intet tvivel. Det måste göras en grundlig undersökning över skärgårdsskutornas färder, bestämde han, men det var icke tid att längre grubbla härpå, ty de närmade sig redan galeasen.

Anders löpte in under bogen och tog törn mot den ena ankarkättingen, för de hade två ankare ute.

»Sitt kvar i båten, gosse lilla, och ro ut en bit, om det blir något bråk.»

Länsmannen hade haft på sig den gamla slokhatten under rodden, för det var onödigt att varsko i förväg. Nu satte han uniformsmössan på och äntrade ombord.

I skuggan av ett segel halvlåg skepparen tillsammans med en svartmuskig karl med ett djärvt och trotsigt utseende. Ingendera reste sig, när länsmannen tilltalade dem. Den svartmuskige tände sin pipa, som slocknat, och skepparen svarade surmulet och fåordigt. De visste inte av något svin; länsman kunde se efter själv.

Det var inte annat att göra. Länsman gick omkring överallt men såg ingenting misstänkt. En jättestor karl låg och sov under däck, och två halvvuxna pojkar sutto bredvid och spelade kort. Det var inte möjligt att få något ord ifrån dem. Efter en noggrann undersökning måste länsmannen medgiva, att han tagit fel. Med en harmsen ursäkt steg han i båten, och Anders började ro tillbaka.

De voro redan ett gott stycke från fartyget, då Anders anmärkte:

»Di har två ankare ute.»

Länsmannen vände sig om och såg efter.

»Vad menar di med det?» frågade han.

»Di väntar storm och sjögång.»

»I sådant väder!» utropade länsmannen och satt en stund tyst.

»Gosse, vänd om igen!»

Anders lydde, och länsmannen var snart åter ombord.

Denna gång hade karlarna rest på sig och mötte länsmannen med hotande blickar. Det var den svartmuskige, som nu förde ordet.

»Blir det aldrig slut på visitationer? En kan inte vara skyldig att underkasta sej vad som helst.»

»Hör nu, mina gubbar, var så beskedliga och langa opp det ena ankaret. Det kan vara nog med ett.»

»Vad angår det länsman? Har en inte rätt att ha så många ankare ute, en vill. Var står det skrivet i lagen, att en inte —»

»Se så, förivra er inte. Om ni godvilligt gör det, så slipper ni för bättre köp, än ni ä’ värda.»

»Akta sej, länsman! Det kan bli fråga om livet.»

»Akta dej själv! — Det finns folk i land, som ser vad ni gör.»

De båda karlarna gingo avsides och samtalade. Länsmannen väntade en stund. Sedan tog han fram en visselpipa.

»Kvicka er nu, annars kallar jag på folk, som hjälper er.»

Motvilligt gick skepparen fram mot fören, medan den svartmuskige satte sig på kajuttaket och likgiltigt började vissla.

»Nej, det här ankaret mente jag», ropade länsmannen och pekade på en kätting, som löpte rakt ned. »Det ä’ skäl att börja i rätta ändan — så gott först som sist.»

Skepparen förstod, att det inte var lönt att streta emot längre. Ankaret gick upp, och snart syntes en vit kropp skimra genom vattnet.

»Hurra, där kommer svinet», ropade Anders men tystnade tvärt vid en hätsk blick från den svartmuskige.

Det var lätt att förstå, hur saken hängde ihop. Det hade börjat kåra på natten, och skepparen eller hans medbrottsling hade lockats av utsikten att ostraffat göra ett gott kap och i tid ge sig undan, innan folket vaknade på morgonen. När sedan den väntade vinden svek, hade tjuvarna hittat på att surra fast svinkroppen vid ankarkättingen och sänkt den på betydligt djup. Men av lojhet eller oförstånd hade de låtit båda ankarna vara ute. Anders’ förvåning över den ovanliga försiktigheten i en så väl skyddad hamn kom länsmannen att inse knepet. Nu var det intet annat än att återlämna rovet och dessutom betala dess fulla värde i reda pengar för att slippa vidare efterräkningar.

Det var ogörligt att få den tunga svinkroppen in i båten, utan Anders slog en tross om den och tog den på släp. Det gick därför långsamt med hemfärden.

Men på land hade pastorn haft en kikare till hands, och Långgarnsfolket visste redan, hur saken stod. När de sedan fingo mottaga hälften av den erlagda plikten, tyckte gubben, det var en riktig glädjedag.

»Den andra hälften ska’ gossen ha», förordnade länsmannen, »för om han inte varit så påpasslig, hade ni aldrig mer fått se en skymt av djuret.»

Gubben Jakobsson i Uppgården, kyrkvärden, var den tätaste bonden på ön. Hans enda barn, sonen Lars-Johan, var född en midsommarafton, och därför skulle det alltid gå hederligt till i Uppgården den dagen. Mycket folk hade samlats från närmaste delar av ön och holmarna däromkring. Även från Norrudden och andra torp, som hörde till själva herrgården, hade några hittat dit, ty det var långt att ro till Dägervik i värmen.

Majstången var rest på en sakta sluttande plan mellan Uppgårdsstugan och den gamla Mellangårdstomten. Man kunde se toppkransen från Nedergården och höra de gnällande fiolerna och trampet av dansande. Men Olle gick aldrig på danser, och Maja hade främmande. En bondson från fastlandet, Matts Ersson i Broby, och hans mor, en liten nyter gumma, hade kommit roende på kvällen, och Maja gick omkring med dem på ägorna.

Inge och Anders lågo i ett dike, där det fanns vilda jordgubbar.

»Nej, vi går härifrån», tyckte Anders. »Det ä’ bara kart.»

»Jag undrar, vad di vill, di där.» Inge pekade på Maja och de främmande, som stodo ett stycke ifrån dem.

»Förstår du inte! Han tänker fria, kan du veta. Maja har haft många friare i sin dar. Skollärarns Oskar — och rättarn på herrgår’n — och Valder i Dyvik — och många andra. Men di bär sej så tokigt åt. En gav sej till att fria mitt på ljusa da’n.»

»Ska’ det inte vara bra det?»

»Duger inte alls, kan du väl begripa.»

»Varför det?»

»Vet inte. Di säjer, att det inte går an. Men nu kommer di hit. Kryp ner i diket, så di inte får se oss.»

Maja och de främmande kommo närmare, och gossarna hörde dem tala om årsväxten och betena, om första årets vall och den väl skötta trädan.

»Havren ä’ lite klen», sa’ Maja, »men han kan bättra sej, om det blir regn. Och si höstsäden, den ä’ riktigt grann.» Aldrig hade Inge hört henne skryta så förut.

De gingo förbi utan att se gossarna.

Inge satte sig upp på dikeskanten och stack en kråkfjäder i mössan.

»Barfot», sade han, »lyssna till vad Svartöga säger. Jag har hört, att den store hövdingen Gråa björnen sammankallat sina män till rådplägning, och att de i natt skola dansa krigsdansen. Har du mod att smyga fram till lägret och speja? Vi måste ta reda på deras planer.»

»Mod!» genmälte Anders. »När var Barfot rädd för de tjutande irokeserna?» Han började någorlunda förstå, hur han skulle uttrycka sig.

Gossarna kröpo långsamt fram mot dansplatsen och lyckades osedda komma in på Mellangårdstomten, där de hade god utsikt mellan de täta löven.

»Jakob-gubben bjuder på cigarr», anmärkte Anders.

»Det ä’ fredspipan, förstår du», rättade Inge. »Han har många krigare samlade, och även kvinnor ä’ med, ser jag.»

»Det ä’ Norruddsdrängen och Magnus i Torpängen, som spelar», förklarade Anders. »Di vill inte ha halta Kalle, för han ställer jämt till bråk.»

Men i detsamma kommo halta Kalle och Jansson i Frönäs arm i arm raglande uppför bygatan. Kalle skrek:

»Här kommer Kalle glader och Vedbacka sme’n. Ur vägen, jäntor, annars ska’ den fule ta er.»

Jansson i Frönäs, Vedbacka-smeden, fick tag i en flicka och ville dansa, men hon vred sig häftigt undan. Vedbackarn förlorade jämvikten, men Kalle höll i honom.

»Den halte får leda den blinde. Stå på dej, Vedbackare, och låt dem si, att du ä’ karl.»

Fiolerna tystnade, och dansen bröts av.

»Spela på ni, gubbar, jag vet förut, vad ni går för, så det ä’ inte värt, ni gör er till.»

Men spelmännen ville inte fortsätta, för halta Kalle kunde spela som ingen annan i hela skärgården, sedan Tattare-Frans var död.

»Fly mej stånkan, Magnus, en blir så gisten i hettan som en sprucken tunna.»

Gubben Jakob slog i några glas och bjöd, men det var tydligt, att ingendera av dem var så värst välkommen.

»Skål och tack», sa’ Kalle. »Skåla med körkvärden, Jansson.»

»Stål och knack», sa’ Jansson — det var hans rolighet.

Men när han skulle sätta ner glaset, tog han en överhalning. Magnus i Torpängen satte foten för, och han slog i backen. Halta Kalle hjälpte upp honom och ledde honom fram mot Mellangårdstomten, där han lade honom utmed stenfoten.

»Han hade fått för mycket, innan vi kom i väg», förklarade Kalle. »Men var har du pojken din, Jakob? Han ä’ väl ett par och tjugu år i dag, om jag räknar rätt.»

Lars-Johan satt i skjortärmarna uppe på en stege och bollade med ett par tallkottar, så att en alltid hölls svävande i luften.

»Go’ kväll, Lasse! Det ä’ inte lönt, du sitter där längre och glor efter Elin, för hon höll på med en byk, när jag rodde förbi med Vedbacka sme’n.»

Lars-Johan kastade en tallkott på en av flickorna och låddes inte höra.

Gossarna sutto i sitt gömställe och kunde följa nästan allt, som sades.

»Det blir slagsmål av», viskade Anders. »Lars-Johan ä’ den värsta slagskämpe, som finns på ön.»

»Men Olle ä’ nog lika stark», menade Inge.

»Han ä’ nog starkare för den delen, men han ä’ inte så kvick. Och så vill han aldrig slåss.»

Efter en stund tillade han:

»När jag blir stor, ska’ jag klå Lars-Johan.»

»Varför ä’ du så ond på honom?» frågade Inge.

»Han ä’ elak mot Elin. Han sitter hemma hos oss i timmar, fast far sagt, att han inte får komma. Och Elin gråter om nätterna för hans skull.»

»Han tänker väl gifta sej med henne, kan jag tro.»

»Gifta sej — han! En rik bondson! Nej, men göra henne olycklig, det ä’ vad han vill. Jag ska’ skjuta honom, när jag får fars lodbössa.»

Det rullade som ett herrskapsåkdon förbi.

»Vem kan det vara?» undrade Anders, för han kunde inte se utåt vägen.

Men folket vid majstången hade också givit akt på skjutsen, och Dyviksgumman gnällde:

»Kors, bevara mej! Det ä’ kapten Stormby från herrgår’n» — han kallades allmänt så i bygden, och det påstods, att gubben själv inte tyckte så illa om namnet —, »vart ska’ han ta vägen så här dags?»

Men Norruddsdrängen visste besked.

»Han ska’ hämta den nya engelska mamsellen», sa’ han, »så slipper di ro med båtskjutsen ända fram.»

Kapten Melby hade ett par år haft en engelsk lärarinna för sin dotter, men nu skulle det komma en annan, hade de hört, för den gamla hade rest hem.

»Det ä’ ett okristligt tungomål di talar», jämrade sig käringen. »En kan rakt inte begripa, vad di säjer.»

»Åjo», föll Kalle in, »nog kan en begripa, om en har förstånd att fatta. Det värsta ä’, att di talar så kringt, för när det går långsamt, ä’ det mest som svenska. Jag var hos pastorn i höstas och lagade ankhuset» — för halta Kalle kunde vända sina händer till vad arbete som helst —, »och då gick herrgårdsmamsellerna förbi. Och den ena pekade nedåt mar’n och kacklade en lång ramsa, och den andra sa’: gäss (yes). Men jag sa’: Inte ä’ det gäss, sa’ jag; det ä’ bara pastorns ankor. Och di till att skratta båda två.»

»Men han heter inte Melby heller», hördes det från gubbarnas håll. »För min far kände hans mor, som var härifrån ön, och hon blev gift med en garvare vid Mälby, som hette Mellberg.»

»Det har sin riktighet», sa’ gubben Jakob. »Han kalla’ sej Mellberg först, men när han kom i krig utomlands, kan en tänka, fick han lov att byta om namn.»

Och skräddarn i Bakom beskärmade sig över de utrikiska sederna, och Långgarnsbond’ berättade för tionde gången om sitt svin och vad han sagt och vad länsman sagt. Och Dyviksfar klagade, att han mistat en planka, som var värd en banko minst: måntro di tagit den på galeasen? Och drängpojken i Brink nöp skollärarns Anna i armen, så hon skrek — — det blev långsamt för Anders och Inge att ligga stilla i sitt gömställe och höra på allt.

»Jag tror, vi ger oss härifrån», föreslog Inge.

»Vänta lite. Nu ä’ det Kalle som ä’ framme igen. Det blir ett elände till sist.»

Lars-Johan satt ännu kvar på sin stege. En bit därifrån stod Kalle bakom en understegstross och slängde fram ett ord då och då. De hörde, att det var fråga om Elin, och att det var Lars-Johan, som ställt till, att Kalle inte fick spela, och så var det om Elin igen — de kunde inte uppfatta allt för sorlet.

Hastigt for Lars-Johan som en lokatt ned för stegen, blek av ilska. Halta Kalle märkte, att han gått för långt, och snurrade i väg utför backen med en otrolig skyndsamhet trots sitt lyte. Han kom igenom grinden till Nedergårdsstugan och fick haspen för. Men Lars-Johan var över i en blink, och Kalle, som tänkt hinna in i drängstugan, gav till ett förtvivlat rop och kastade sig omkull. Kvinnfolken skreko: han mördar honom! och karlarna rusade mangrant ned.

Men i sista ögonblicket hade någon kommit mellan Kalle och hans förföljare. Det var pastorn, som gått ginvägen genom Nedergårdshagen. I sitt ursinne såg inte Lars-Johan, vem det var, eller brydde han sig inte därom. Med en våldsam stöt sökte han vräka honom åt sidan, men pastorn stod orörlig och höll endast upp ena armen för att skydda ansiktet mot de förfärliga slagen.

»Sluta upp, galning!» hördes en myndig stämma, och Lars-Johan kände ett fast grepp i västkragen.

Han slet sig lös, så västen remnade, och vände sig mot sin nye motståndare.

»Ja, slå till, om du vill komma på fästning!»

Det var länsmannen, som stod där, liten och trygg.

»Skäms du inte, karl, att slå din egen pastor — far dins gäst, som han själv bett komma! Jo, du ä’ mej en galgfågel av äkta sorten!»

Under tiden hade några av karlarna hunnit fram, och andra kommo efter. Olle hängde i den halvöppna dörren till drängstugan, och gamla Stina-Lisa, som redan lagt sig, måste upp och titta ut genom fönstret.

Lars-Johan stod en stund handfallen och gick sedan långsamt därifrån. I grinden mötte han fadern.

»Du gör mej rent olycklig», stönade gamle Jakob, andfådd av springandet. »Och själva pastorn till! Gud förbarme sig, en sådan skam! Aldrig kan han förlåta mig mer, det ä’ ingen möjlighet.» Gubben grät.

»Inte ska’ kyrkvärden lägga det här på sinnet», tröstade pastorn och torkade bort litet blod ur ansiktet — han hade inte kunnat avvärja alla slagen. »Det var ju inte menat åt mej. Se så, lugna sej, Jakobsson. Det var något misstag, kan jag förstå.»

»En grann pojke!» sade länsman och såg efter Lars-Johan, som försvann bakom smedjan. »Jag kunde ha lust att ge honom några lektioner i boxning vid tillfälle.»

»Kan du det också?» frågade pastorn skrattande.

»Naturligtvis. Det var bland det första, jag lärde mej i England.»

Herrgårdsskjutsen hade emellertid kommit tillbaka mitt under oväsendet, och kusken höll stilla nere på vägen.

»Skepp ohoj! Vad står på, gott folk?» ropade en kraftig basstämma.

Kapten Melby hoppade ur och kom knogande uppför backen.

»Det har varit någon sammanstötning, kan jag se. Här måste bli besiktning och sjöförklaring.»

Pastorn sökte utreda, vad som varit på färde, och de andra fyllde i, när det behövdes. Den gamle sjömannen hade ett häftigt lynne, och när han hörde, att halta Kalle varit i farten, bröt det ut.

»Var har jag den förhärdade skomakarsylen?» röt han och svängde sitt spanska rör. »Jämt har han rackartyg före. Nu ska’ han få sin hyra, om han aldrig fått förr.»

Men halta Kalle var försvunnen. Ingen hade sett, vart han tagit vägen.

»Vad håller ni för utkik? Ska’ ni inte se opp, gossar! Men gömt ä’ inte glömt. Förhärdade snorjärs! Jag ska’ rigga om klyvarbommen hans, när vi råkas en gång.»

Han hälsade på länsmannen, som han förut inte kände, och språkade några ord med kyrkvärden.

»Nej, nu måste jag i väg. Kom ner ett slag och titta på mina flickor. — Inte? Vad nu då! För di där skråmornas skull? Det gör ingenting. Come along! Pastorn får lov att göra bekantskap med den nya lärarinnan. En riktig sydländsk skönhet, liten och späd — född på Jamaika — modern en kreolska. Jag blev rent förskräckt, när jag fick se, hur ung hon var — ett halvt år yngre än Märta. Bevars för en sådan lärarinna, tänkte jag. Men jag hade inte talat en kvart med henne, förrän jag gav mej på nåd och onåd. Det ä’ något annat än den gamla tråkiga miss Woods. Kanske hon med tiden kan bli en vän för min stackars ensamma Märta — — moderlösa ä’ di båda två», tillade han med en skälvning i rösten.

De närmade sig vagnen.

»Stormen ä’ över, ingenting att oroas för», ropade kaptenen på långt håll. »Miss Isabel M’Neil», presenterade han. »Pastor Hemming och vår nye, tillförordnade länsman, notarien —»

»Videstam.»

»Notarien Videstam — min dotter Märta.»

»Vi var litet oroliga för far. Man måste noga se efter honom, för att han inte ska’ begå några oförsiktigheter», skämtade flickan.

»Jo, sådana ä’ barn nu för tiden», sade kaptenen och strök henne smeksamt om kinden.

»Det har varit slagsmål däroppe», fortsatte han på engelska, »och pastorn har råkat ut för ett haveri. Ja, det hedrar honom på alla vis, men inte hade jag kunnat hålla mej. Och nu», tillade han på svenska, »kommer herrarna till Dägervik på middag i morgon efter gudstjänsten, så får vi närmare talas vid.»

Men länsman Videstam måste resa hem för angelägna affärer, så det kunde inte bli av den gången.

»Pastor Hemming kommer i alla fall som vanligt. Och kyrkvärden med», ropade han uppåt bygatan.

Därmed satte han sig upp, och de otåliga hästarna fingo sträcka ut.

Gubben Jakobsson stod halvvägs uppe i backen med mössan i hand.

»En kan inte begära, att pastorn nu ska’ komma —»

»Jo, det ä’ just vad jag tänker. Och kyrkvärden går före och visar vägen.»

Fiolerna hade börjat på nytt, och dansen var åter i full gång. Alla hade efter hand gått tillbaka till majstången, och de båda gossarna stodo ensamma kvar vid Nedergårdsgrinden.

»Anders du, det var ett fasligt spektakel. Inte går vi dit igen», menade Inge.

Detsamma tyckte Anders.

»Undrar, var moster Maja kan vara?»

»Hon har nog följt sitt främmande till vägs. Di hade sin båt nere vid sundet.»

Det hördes prat och stoj från drängstugan, och gossarna gingo dit. Olle satt vid fönstret, tyst och trumpen. I sängen halvlåg halta Kalle, och munnen hans gick som ett kvarnhjul. Gossarna satte sig bredvid Olle.

»Jo, du ä’ god du», skränade Kalle. »Att inte hålla reda på släkten din! Har du aldrig hört talas om Bond-Olle? Och inte om Sup-Olle heller, och ändå var han sonson till din farfars far, säjer di.»

»Det ljuger du», kom det från Olle.

»Och inte hur di träffade på gubben, håken i Häcklefjäll? Han hade en trut som ett svintryne och ögon, små och röda som rönnbär, och en lång svans, som han bar på ena armen som en prästkappa. Och Sup-Olle sa’: fy för den fule, sa’ han, och Bond-Olle sa’ —»

»Tig med ditt fördömda prat», bröt Olle ut.

»Nej, det sa’ han inte. Men du vill bara höra talas om Maja, ser jag, och hennes nye fästman. Jo, Matts i Broby, det ä’ en karl, ska’ du tro — super och spelar och slåss och far efter flickor värre än Vedbacka Janne.»

»Nu ljuger du igen. Det ä’ en duktig karl och sköter sej bra.»

»Fadern hans dog i vintras», fortsatte Kalle, »och äldste brodern ska’ ha gården, och därför flänger den här kring och ser sej om efter ett hemman. Det gäller, om han ska’ ta Maja eller Lina i Lännock. Lina ä’ rik, men hon ser ut som —»

Nu tröt tålamodet för Olle. Han tog halta Kalle i armen och ledde ut honom på backen. Gossarna följde efter.

»Tack, tack för hjälpen», sa’ Kalle. »Annars kan jag gå skapligt själv, fast jag ä’ lite låghalt.»

Olle gick tillbaka in i drängstugan och slog igen dörren. Kalle stod kvar och funderade.

»Anders lille! Spring över ett slag till Oppgår’n och se efter om Lars-Johan ä’ där, så ska’ jag komma ihåg dej i mitt testamente.»

»Nej, det ä’ han inte», kunde Anders upplysa. »Jag såg, att han tog på sej en rock och gick bortåt storskogen till.»

»Jag får väl se till, var jag kan få fatt i Vedbackarn, det svinet», mumlade Kalle för sig själv och lade i väg åt Uppgården.

Maja kom genom hagen i detsamma, men när hon fick se halta Kalle, stannade hon vid stättan, för Kalle var svår att råka ut för, när han hade det laget. Men han såg henne inte utan linkade förbi.

»Moster Maja, det har varit sådant leverne här.» Gossarna kommo springande och började berätta om halta Kalle och Lars-Johan, om pastorn och länsman, om Vedbacka smed och kapten på herrgår’n och om halta Kalle igen. De talade i munnen på varandra, och det var ingen ordning och reda med dem.

»Det ä’ bäst ni kryper till kojs, bytingar» — för Anders skulle ligga kvar, efter det var så sent. »Jag får höra bättre i morgon.»

Men när Maja skulle gå till ladugården och ställa för natten, kom Anders efter henne i bara skjortan.

»Moster — Inge vet ingenting om’et — men Vedbacka-Janne, när han låg så tjänligt nedanför vårt gömställe — och snarka’ gjorde han, så det hördes lång väg — då tog jag ett par nässlor och stack i näven på’n — men Inge såg’et inte — och se’n kittla’ jag honom i näsan med ett strå, och han till att gnida och gno med nässlorna över hela ansiktet, så nog lär han komma att se ut —»

»Jo, du ä’ dej lik», sa’ Maja och klappade till honom. »In med dej, unge!»

Pastorn och länsmannen stannade inte länge vid dansen. Det hade blivit en smula vind på kvällen, och länsmannen, som skulle ligga över natten på prästgården, ville tidigt i säng för att bittida på morgonen, innan det blev hårdare, ro tillbaka till sitt boställe på fastlandet. Han var på det hela belåten med sin dag, fast hans plan att förkläda sig slagit fel. Kyrkvärden Jakobsson och Tobias i Norrudden, en pålitlig karl, hade lovat hålla utkik på sjöfarande och noga anteckna de tider, då de lågo i hamn eller foro förbi. Men några värdefullare upplysningar hade han inte lyckats skaffa sig.

Kort efter soluppgången var länsmannen uppe och färdig att giva sig av. Galeasen hade seglat under natten, och ingenstädes syntes några fartyg till. Men när han kommit ett stycke om Västerviksudden, varsnade han inne i viken en mindre skärgårdsöka, som såg mycket besynnerlig ut. Den hade masten uppe och seglet illa beslaget på masten. I fören satt en karl och rodde utan att komma ur fläcken. Det fanns inte något boningshus åt det hållet, visste länsmannen. Vad kunde karlen ha för sig? Han måste dit och se, hur det var fatt.

När han kom intill, märkte han, att båten stod på grund. Halta Kalle var den som rodde, och nere på skotten låg en annan karl och sov. Han hade tydligen suttit till rors och slungats framstupa, när de törnade på, men likväl fortfarit att sova.

»Vad ä’ det med kamraten?» frågade länsmannen.

»Kamraten?» lallade halta Kalle och upphörde med rodden. »Kamraten ä’ uppe i sta’n och köper brännvin.»

»Har ni inte fått nog av det otyget?»

»Samma tyckte jag, men Vedbackarn ä’ så ivrig på’t.»

»Vart ska’ du hän?»

»Till garveriet — en bit uppåt ån. Där möter kamraten.»

»Nå, ro på då, så du inte kommer för sent.»

Kalle tog åter i med sin rodd och fortsatte oförtrutet, så länge länsmannen kunde se honom.

Först mot middagen hade Vedbacka-Jansson kommit hem. Båten hans var illa skamfilad och han själv i ett bedrövligt tillstånd. Ansiktet var vanställt av otaliga små blåsor, och han yrade påtagligen. Det var smittkopporna, sades det. Emellertid kom han sig snart och hade inte vidare men av sjukdomen.