Så fort helgen var förbi, började Olle bli underlig, tyckte Maja. Han var uppe bittida och sent och arbetade, som det gällde livet. Utom sina vanliga sysslor lappade och lagade han överallt, där det fanns något bofälligt. Han stängde gärdsgård kring röjningen, fast det gott kunnat anstå till hösten. Liar slipades, som behövligt var, båtar tjärades, fiskbragder lättades, redskap och trossar rustades. Olle var långsam i vändningarna, men det var otroligt vad han kunde hinna med, och allt, han tog sig för, var välgjort arbete. Inge hjälpte till, för han ville gärna göra nytta, och Anders var oftare i Nedergården än på Ekskär.

Under vintern hade Olle snickrat i ordning till en liten förstukvist med sittbänkar. En morgon, när Maja vaknade, var stugan rödfärgad, och Olle var i färd med att sätta upp kviststolparna. Nu blev Maja riktigt bekymrad. Vad var det för iver på Olle? Hon låg vaken om nätterna och funderade.

Så märkte hon en natt, att det brann ljus i drängstugan. Mot morgonsidan släcktes ljuset, och hon hörde det knarra i dörrn, som försiktigt öppnades. Hastigt slängde hon på sig en kjol och svepte en schal om sig. När hon kom ut, fick hon se Olles kista, ett klädknyte och andra grejor på en skottkärra utanför grinden, men Olle själv syntes inte till.

Stalldörren stod öppen, och hon gick dit. Olle stod i spiltan hos unghästen, Majsa, som han fött upp och givit namn och själv kört in sista vintern. Han strök hennes fina hals och jollrade: »Majsa lilla, Maja, Maja lilla» — ibland lät det som Majsa, ibland som Maja. Han gick efter en skäppa havre åt Majsa, och för att inte Pålle skulle bli avundsjuk, fick även han sin del. »Det blir sista målet, ni får av mej», mumlade han.

Nu blev Maja riktigt ond.

»Jo, du kan ödsla med havren du, så det ä’ synd och skam! Vad har di gjort för arbete, efter det ska’ vara så fint?»

Hon drog upp schalen över ögonen och snyftade till.

»Jag vet, vad du tänker. Du vill ge dej härifrån utan ord och avsked. Det ä’ just vackert! Ja, du kan gå, när du vill, för du ä’ inte stadd som dräng. Men du lofte stanna, så länge jag behövde dej. Och att överge mej nu i brådaste andtiden —» Hon mäktade inte mer för gråt.

Olle stod i dörren och hängde med huvudet.

»Jag unnar dej allt gott, Maja, men jag kan inte stanna och se på. Du får hjälpare nog. Matts i Broby —»

»Ä’ du stollig, Olle! Herre min styver, han tänker jag ska’ gå sta’ och gifta mej. Inte har jag visat mej så värst angelägen, det jag vet.» Hon föll honom om halsen och skrattade övergivet.

»Olle, Olle, kom!»

Hon drog honom med sig till den nya förstukvisten och satte sig på översta trappsteget, för sittbänkarna voro nystrukna. Olle satte sig nedanför och tog hennes bara fötter mellan sina breda händer för att värma dem.

»Efter du inte vill säja nånting», började Maja, »så blir det väl jag, som får tala ut. Aldrig gifter jag mej med någon annan än dej — så nu vet du det.»

Det var tyst en stund. Rödstjärtarna i takfoten hade vaknat. En av dem flög ut och sjöng sina blyga låtar i närmaste björk.

Olle lutade sig mot hennes knä.

»Jag vill inte det ska’ säjas, att Nedergårds Maja gift sej med en fattig dräng.»

»Men det vill jag, och så ska’ det ske. Och vad den saken anbelangar, så ä’ jag lika fattig som du. Matts var här, för jag tänkte, han skulle köpa gården, som vi inte kan ha kvar, men han ville — ja, han ska’ nu gifta sej med Lina i Lännock, för vi kunde inte komma överens. Så det ä’ inte värt, vi talar mer om’et.»

»Gud välsigne dej, Maja, hur det än kommer att bli.»

»Det kommer att bli, som jag sagt, om vi också skulle vänta, tills vi blir gamla. — — Ser du, Olle, far lämna’ efter sej en skuld på tvåtusen riksdaler till Jansson i Frönäs. Hans sjukdom tog, förstås, pengar, och så var han alltid fallen för att slå på stort, när det skulle så vara. Jag visste ingenting om’et förrän — låt mej se — veckan före midsommar. Det bar sej till, att jag mötte Vedbackarn på storskogen en kväll, när jag skulle efter kritterna, och han blev så närgången, och jag fick lov att ge honom en vid örat, så han stöp ikull. Och da’n därpå kom han och sa’ opp lånet.»

Olle undrade, hur det varit med räntan.

»Han ville aldrig begära någon, sa’ han, för han tyckte det var synd om mej, ensam som jag var. Men när jag nu var så otacksam så —»

Olle satt och tänkte. Att inte Vedbacka Janne skulle kräva ut sin ränta, det såg allt lite konstigt ut. Men Maja hade sett skuldsedeln och faderns namn och skrivit på om uppsägningen, så det var nog riktigt alltsammans.

»Det ä’ ingen annan vån än att sälja gården, för var ska’ en få pengar ifrån i dessa tider? Stina-Lisa ska’, förstås, ha ett undantag, och jag tar plats som piga, tills vi får ett torp, som kan passa —»

»Gå nu in och värm dej och sov lite», sa’ Olle, »så ska’ jag grunda på saken.»

Fram på förmiddagen klädde sig Olle fin och sa’, att han skulle gå till herrgår’n.

»Jag har lite i sparbanken, och om vi kunde få låna en femtonhundra av kapten Stormby, som ska’ vara så rik, tror jag det skulle gå.»

»Vad tänker du på, Olle! Han, som ä’ en så’n buse.»

»Det skadar aldrig försöka», mente Olle. »Han kan vara beskedlig ibland, säjer di.»

Inge bad att få följa med, för han hade aldrig varit så långt som till herrgården.

»Sätt för en häst — di har ingenting att göra», föreslog Maja. »Så får gossen åka, och det går fortare.»

»När vi reder oss en gång, så ska’ vi åka både till körkan och till herrgår’n. Men det passar sej inte, när en kommer och ber om hjälp. En dräng ska’ inte flacka och flänga som herrskapsfolk.»

Det var en dryg mil att gå till herrgården, och det drog om, innan de hunno fram.

Olle gick först in till rättarns.

»Stig fram och sitt», trugade mor Lovisa. »Österman ska’ snart vara här. Och det ä’ Inge, kan jag förstå. Jag har sett’en i körkan. Stig fram och sitt, vet jag.»

Men Olle hade inte tid, han måste till kapten Melby i en angelägenhet.

»Hur kan han vara att tala med i dag?» undrade han.

»Å, i dag, säjer Österman, ä’ han vid muntraste lynne, för han kom på halta Kalle i vagnslidret och hann ge honom ett nyp, innan Kalle slank undan. Så nu ä’ han riktigt uppsluppen. Det ä’ så gott att passa på, medan det varar. Men Olle ska’ titta in på hemvägen och dricka en kopp kaffe, och då ä’ säkert Österman här.»

Dägerviks ståtliga mangårdsbyggnad var uppförd på en höjd, som brant stupade ned mot viken. Två lägre flyglar med platta tak gingo ut mot sjösidan på ömse sidor om en lummig terrass, varifrån breda stentrappor och balustrader ledde ned till en utbyggd stenkaj eller brygga, likaledes med balustrader på sidorna. Några båtar voro förtöjda vid dykdalber och pållare, och längre ut låg en större klipperjakt på svaj.

Upp genom taket på den ena av flyglarna reste sig en väldig mast. Det var inte som en vanlig flaggstång utan en verklig skeppsmast med salning och vant, block och linor av olika slag. En svår gaffel med fyrskuren talja i nocken tjänstgjorde tydligen såsom ett slags spel för att hissa upp tyngre föremål. Genom gluggar i takräcket syntes några nickhakar med mynningarna riktade åt sjösidan till, och i dävertar hängde en vilsäng i form av en skeppsbåt med ett litet suntält över.

Olle hade stannat innanför grindarna och tittade på masten, som han inte sett förut.

»Ä’ det du, Olle?» Det var rättarn, som kom ut från kontoret. »Goddag!»

»Tack!» sa’ Olle, och de togo varandra i hand. »Hälsa på Österman, Inge, och lyft på mössan.»

»Jag står och ser på sista nyheten», fortsatte Olle.

»Det ä’ gubbens signalmast, han kallar», förklarade rättarn. »Han kan hållas hela dagar däruppe på däck — det ä’ taket, förstår du, — och ordna med sina flaggor och vimplar. Och lanternor har han också skaffat sej för höst och vinter. Han har en mindre mast vid Norrudden och en likadan vid Valsjökvarn — och kikare, förstås. Och så har han lärt in Norruddarn och mjölnarn, så di kan svara något så när.»

»Vad ska’ det vara bra för?» frågade Olle.

»Nå, inte tjänar det mycket till. Men i söndags flagga’ han till länsman, att han skulle segla och hämta honom vid kvarn med jakten, och länsman fick budet och kom dit på bestämd tid. Ja, nu ska’ han också bygga sej en styrhytt på däck med en trappa ned till kajutan — kontoret, vill säja. Och ska’ du stå väl hos gubben, så får du allt fråga om masten och om signalerna, han kallar. Han har själv hittat på dem, säjer han. Du har väl är’nde till gubben, kan jag tänka, efter du ä’ ute mitt i veckan?»

»Det ä’, som du säjer, och ingenting att skämmas för heller, fast det nog kan kosta på.»

Och så berättade Olle om Majas skuld till Vedbacka-Jansson, och att han och Maja skulle gifta sig, om de kunde få något lån, för annars måste gården säljas.

Rättarn var Olles och Majas läskamrat. Han hade själv en tid gjort sig till för Maja men snart kommit underfund med, att han inte hade någon utsikt. Han tog Olle kraftigt i hand.

»Det var nyheter både goda och onda. Och nu ska’ du hälsa så hederligt till Maja. Men vad svar gubben kommer att ge, ä’ jag inte kropp att säja. Han ger bort mycket pengar, som folk inte vet om. Men att låna — han säjer, att det inte ä’ någon välsignelse med lån, säjer han.»

»Ja, en får väl pröva, vad svar det blir», sa’ Olle. »Kanske du tar gossen med dej, tills jag fått uträttat.»

Efter en halvtimme vid pass kom Olle tillbaka till rättarns.

»Det gick, som en kunde tänka sej. Han blev arg och körde ut mej. Men jag hade nog dummat mej, gunås. Det ä’ inte så lätt att följa med vad folk säjer, när en har annat i tankarna.»

Rättarn ville, att han skulle dröja en stund.

»Det händer ibland», sa’ han, »att gubben ångrar sej och skickar efter mej, och jag får ränna långa vägar för att få tag på folk, som han vräkt på dörrn i hastigheten. Och så får di vad di begärt och mer till.»

Men det kom bara bud, att en häst skulle spännas för — kapten skulle ut och åka — ensam i giggen. Det var ingen anledning längre för Olle att stanna, utan han gav sig av med Inge på hemvägen.

Strax utanför parkgrindarna körde kapten Melby förbi dem. Olle tog av sig mössan och sa’ åt Inge att hälsa. Gubben låtsade inte märka det, men när han hunnit ett stycke till, höll han stilla och ropade på Inge.

»Skynda dej, gosse, så får du åka en bit.»

Inge ville inte, men Olle sa’, att han skulle göra det, »för annars blir gubben ytter värre». Inge satte sig upp, och det bar av igen.

»Så här fort har du väl aldrig åkt förr?»

»Majsa springer också bra», kom det litet försagt från gossen.

»Jaså, unghästen, som jag ville köpa i vintras. Nu kanske di skulle vara glada att få sälja’na.»

Inge hade ingenting att svara.

»Kan du köra?» frågade kaptenen efter en stund.

Ja, det hade Inge fått lära sig av Olle. Han hade till och med fått köra Majsa, när Olle satt bredvid, men Pålle kunde han köra ensam, för han var så förståndig.

»Försök då ett tag» — han lämnade tömmarna åt Inge — »men håll igen lite bättre. Han ä’ så het, så han kan fördärva sej, om han får löpa, som han vill.»

Kapten Melby var en sextiårs man med friskt, rödlätt ansikte, som egendomligt bröt av mot hans vita hår och hakskägg. Inge tyckte, att han såg snäll ut, fast han skulle vara så svår.

»Så där ja — inte illa», uppmuntrade gubben. »Släpp nu efter lite, och låt det gå undan.»

»Vad heter han?» vågade Inge fråga.

»Ali. — Det ä’ arabiskt blod i honom.»

Gossen var röd och varm av ansträngningen, och kaptenen satt och såg på med ett belåtet leende, tills hans ögon blevo som smala springor.

»Håll ut bra i svängen — sakta, Ali — och kör inte fast i trossen, som vi möter. Se så, ja, — nu kan det vara nog för den här gången.»

Han tog tillbaka tömmarna och körde vidare under tystnad.

När de åkt en halvmil och närmade sig kyrkan, började gubben åter bli språksam.

»Di ska’ gifta sej, hör jag, Olle och Nedergårds Maja.»

Inge såg upp mot honom.

»Inte kan det bli av nu, när di får lov att sälja gården.»

»Jaså, du har så noga reda på dem?»

Jo, Inge visste besked. Han talade om hur svårt de hade, fast Olle arbetade så obegripligt och Maja var så rapp och duktig.

»Men vad kan en göra, när en har skulder och det inte står till att få några pengar», tillade han förnumstigt.

Kaptenen passade in ett ord då och då, och Inge språkade vidare. Han berättade om fisket och nyodlingen, om kreaturen och båtarna, likt och olikt. Olle var så stark, försäkrade han, och ändå så beskedlig, och Maja var så okristligt snäll. Hon hade tagit emot honom, när han var så sjuk, men nu var han frisk igen. Och i höst skulle han få börja läsa för pastorn, hade han lovat, men nu kunde det inte bli tal därom. Gården måste säljas, det var ingen annan vån, och då fick inte han heller bli kvar. Han sväljde en suck, och det var tyst en lång stund.

»Olle ä’ väl mycket ond på mej», började kaptenen igen. »Och vad Maja ska’ bli se’n!»

»Nej, di ä’ aldrig onda, bara lite stränga ibland, när en gör odygd. Och det kunde en ju veta på förhand, hur det skulle gå. Olle sa’, att det inte var någon skam att göra ett försök, men Maja sa’ —» Inge bröt tvärt av.

»Hon sa’ väl, att jag var en riktig flåbuse. Folk tycker det.»

»Nej, så sa’ hon inte, men hon visste förut, att det inte skulle gå.»

De voro nu framme vid byn, och kaptenen höll in hästen.

»Har ni gott dricksvatten här?» frågade han.

Jo, det fanns inte bättre på hela ön, påstod Inge, och kaptenen sa’, att han skulle gå in till Maja och få sig ett glas, medan Inge stannade hos Ali.

Gossen såg lite tveksam ut.

»Han ä’ så ivrig. Måntro jag rår hålla honom?»

»Ställ dej framme vid huv’et, och håll i ena tygeln, så vet han, att han ska’ stå still. Han ä’ from som ett lamm.»

Därmed vek han in på bygatan. Inge ledde fram hästen ett stycke, så han kom i skuggan av en tät rönn invid vägen.

»Det ä’ rätt, pojke, man ska’ vara snäll mot djur», hördes det uppifrån förstukvisten, och gubben försvann in i stugan.

Strax därpå kom Maja ut för att hämta friskt vatten, och en stund därefter såg Inge, hur kaptenen och Maja gingo omkring i stall och logar och sedan ut på gärdena.

»Vad ska’ det betyda?» tänkte Inge.

Ännu mer förvånad blev han, när de drogo i väg genom hagen, bortåt röjningen till, så han inte kunde se dem längre. Han klappade och smekte hästen, och undrade, om inte kaptenen ville köpa både Majsa och Pålle, för han var visst snäll mot djur. Eller hela gården för den delen. »Ja, det ä’ nog det, som det ä’ fråga om», räknade han ut.

Det hade blåst sydlig vind under dagen, men nu var det alldeles lugnt. Det var så tyst, att han kunde höra Långgarnsmor tala på andra sidan viken. Ett mörkt moln stack upp i nordvästern. »Nu ska’ en se, att det äntligen blir regn», sa’ han för sig själv. »Det vore då för innerligt väl.»

Någon kom roende från Ekskärshållet. Han hörde årslagen på långt håll. Det lät som Anders’ tag. Båten kom allt närmare och lade till vid bryggan.

»Inge! — Var ä’ du?»

Det var Anders, som ropade, men han ville inte svara för att inte skrämma hästen. Anders fortfor att skrika och hojta, och Inge gick ut ett stycke på vägen för att vara mera synlig. Slutligen fick Anders se honom och kom springande.

»Nu har jag tänkt ut en annan lek. Det ä’ tråkigt med att jämt vara indianer. — Men vad ä’ det för en fin häst? Jaså, det ä’ gubben Stormbys.»

Han klappade hästen och synade noga seldon och kärra.

»Vad ä’ det, du tänkt ut?» frågade Inge.

»Jo, vi ska’ leka länsman och tjyvar. Du får vara länsman, och jag ska’ vara tjyv.»

»Vad ska’ du stjäla då?»

»Å, vad som helst — mest i körkor och herrgårdar.»

Men vad han skulle stjäla, blev inte sagt, för kaptenen och Maja voro alldeles inpå dem, utan att de märkt det. Bakom dem syntes Olle, svettig och trött. Han hade fått rodd över kyrkviken och sedan tagit en ginväg för att komma hem fortare.

Kaptenen såg sträng ut, och det vänliga leendet, som Inge kände till, var försvunnet.

»Vad ä’ du för en?» röt han, när Anders hälsade. »Jaså, det ä’ du, som hjälpte länsman snoka reda på svinet. Tjyvpojke ä’ du, jag har allt lite reda på, vad du har för dej.»

Maja viskade till Olle, att kaptenen visst tänkte på att köpa gården, men gubben hörde.

»Nehej — det blir ingenting av», brummade han. »Men ett glas friskt vatten ska’ jag ha mej, innan jag åker.»

Kaptenen gick före och de andra efter. Olle tog ett ämbar, som stod vid stugknuten.

»Måntro hästen vill ha vatten?»

»Det kan pojkarna ge honom. Du ska’ komma med in», bestämde kaptenen.

Gossarna rådgjorde.

»Jag ska’ hålla hästen en stund», föreslog Anders, »om du går efter vatten.»

Nej, Inge vågade inte gå ifrån Ali, som han hade ansvar för.

»Men om jag går efter ett ämbar och ställer vid grind, så kan du bära det den sista biten, medan jag håller i tömmarna.»

Nå, det kunde möjligen ha sina skäl, och så fick Ali vatten och på köpet en halv kaka bröd, som Maja stack ut genom fönstret.

Det dröjde inte länge, förrän kaptenen kom tillbaka, barskare till utseendet än någonsin. Utan att se åt gossarna vände han med skjutsen och steg upp. Han fick syn på det hotande molnet, som utbrett sig över halva himlavalvet.

»Nu ska’ jag väl få regn på mej för det här fördömda bråket.» Och så rullade han i väg.

»Jo, den ä’ god!» sa’ Anders och såg efter honom. »Måtte han nu bara få duktigt med regn på sig. Det börjar redan stänka.»

Gossarna gingo in i stugan men stannade häpna i dörren vid den syn, som mötte dem. Maja satt i spisen och grät. Olle hade fått tag i Stina-Lisa och lyfte henne högt upp emot taket.

»Släpp mej, Olle, tokiga karl! Jag tappar tofflorna.» Gumman skrek och sprattlade.

Olle satte ned henne mitt på långbordet och rusade ut.

»Han har blivit galen», viskade Anders.

Inge gick fram till Maja och tog efter hennes hand.

»Hur ä’ det fatt, moster?»

Maja fick honom i fånget och pressade honom hårt intill sig.

»Nu ska’ du inte behöva lämna oss, kära min gosse. Men att du kunde säja åt kapten, att jag kallat honom flåbuse! Jag sa’, att han var en buse. Gud förlåte mej, men han ä’ den bästa människa, som går på Guds gröna jord. Han hjälper oss med lånet, Gud signe honom, så vi slipper gå från gård och grund.»

Och Maja tog till att snyfta igen. Olle kom tillbaka efter sin mössa.

»Det storregnar ute», sa’ han. »Kapten blir allt lite våt, om det fortfar.»

»Förstod du, Olle, att han från början tänkte låna oss. Han hade pengar med sig, men först ville han se, hur vi skötte oss, om det var lönt att hjälpa.»

»Han sa’, att det inte fanns bättre råg på herrgår’n», föll Olle in.

»Och när Olle skulle till och tala om räntan», fortsatte Maja, »då blev han arg och ba’ honom veta hut. Och han lånar oss tvåtusen, fast Olle inte ville ha mer än femtonhundra.»

»Men med villkor, Maja», anmärkte Olle.

»Ja du, ja, som låter mej ensam stå och svara. Han håller på, att vi ska’ gifta oss tvärt. Men jag sa’ ifrån, att vad den saken anbelangar, så var det inge’ hinder. Vi har väntat tillräckligt länge, sa’ jag.»

»Vill ingen hjälpa mej ner?» kved Stina-Lisa ifrån bordet, där hon satt.

Olle bar henne varligt till vrån, där hon hade sin mjuka stol, och tog sedan reda på hennes tofflor, som farit i väg åt olika håll.

»Och nu går jag i morgon dag och tar ut lysning», sa’ Olle och såg säker ut.

»Men hur ska’ en hinna få allt i ordning till bröllopet?» oroade sig Stina-Lisa.

»Det blir inga tillrustningar», förklarade Maja. »Vi går till kyrkan sista lysningsdagen och blir vigda. När vi en gång kan stå på egna ben, så ska’ vi ställa till med ett gille, och då ska’ kapten Stormby vara med, om han vill göra sej så gemen.»

Regnet rann i strömmar, och åskan brakade. Det blev mörkt som på natten, när inte blixtarna lyste in i stugan. Olle tog på sig mössan liksom för att gå ut men satte sig i stället bredvid Maja på spismuren.

»Det var en välsignad dag», sa’ han. »Det här regnet räddar havren vår.»

Olle och Maja gifte sig i den brådaste tiden, då folk hade annat att tänka på än att löpa med skvaller och hålla reda på allt vad grannarna gjorde. Likväl kommo de inte alldeles undan.

Dyviksgumman gick omkring och gnällde och gnatade. Att de inte nändes bestå så mycket som en tår kaffe på bröllopsdagen eller en sup med tilltugg! Men Maja hade alltid sitt huvud för sig! Och Olle! Ja, nog var det klart, vem som skulle få väldet i den gården.

När hon kom till Frönäs, visste de om ingenting. Jansson hade varit till sta’n efter brännvin till slåttern, och hustrun, som var väckt, gick aldrig i kyrkan, för pastorn hade inte den rätta andan. Jansson blev så tagen, att han slog näven i bordet och svor, fast hustrun var inne.

»Di blir väl lagom sturska i höst, när lånet ska’ betalas», sa’ han.

Men de som voro belåtna åt giftermålet, det var de båda gossarna. Och så Ingrid, förstås. Maja skrev till henne och fick brevsvar — det var första gången det hände. Hon hade fått en stor beställning, skrev hon, men när den var färdig, skulle hon komma ut och hälsa på och vara riktigt glad, lovade hon.

Och Maja själv var spelande munter och sjöng och trallade från morgon till kväll. Men Olle såg ibland fundersam ut. Han kunde inte låta bli att tänka på skuldsedeln. Det var bestämt något galet med den.

En kväll fick han vänta på gröten, för Majros hade fått en kalv.

»Maja du, var har du far dins penningskrin?» undrade han.

»Det ligger i kistan på vind, men om du tror, där ska’ finnas pengar, så lurar du dej.»

Olle gick efter det och undersökte och mätte och bultade och knackade, så Maja blev otålig.

»Sitt inte där och dunka. Nog har du sett ett gammalt skrin förr.»

Det blev i alla fall inte mycken tid till funderingar, för höskörden var nu i full gång. Vädret, som varit så jämnt under våren och försommaren, blev alltmera ostadigt. Det kom regn litet emellan, och man fick passa på mellan skurarna för att få in grödan något så när i skapligt skick. Grannarna hjälpte varandra, när de så kunde, för det behövdes många händer ibland.

Anders hade på allvar flyttat över till Nedergården för de närmaste veckorna, och gossarna fingo efter sina krafter gå i lag med de andra, räfsa och bära hö på hävlar från ställen, där det var svårt att köra fram, och mera sådant. Några lekar kunde inte komma i fråga, men det var lika roligt att åka i hölass och på köpet göra nytta för sig. Och första vackra dag, sedan höbärgningen var över, skulle de få ta skadan igen. Då skulle de få mat med sig för en hel dag och sköta sig själva, antingen de nu skulle ge sig av ut bland skären eller styra kosan genom storskogen åt Dägervikshållet till.

Äntligen var det mesta höet under tak, och det återstod endast litet sälting vid stränderna. Olle tyckte, det var på tid, att gossarna fingo sin ledighet. Han och Maja skulle nog reda sig dem förutan.

Samtidigt slog också vädret om, och det blev en följd av de vackraste dagar, nu när det inte längre var så behövligt för bärgningen. Sådana äkta sommardagar blåser det gärna från land under förmiddagen för att sedan gå över till havsbris, så snart jorden på fastlandet blivit tillräckligt upphettad. Ett dylikt tillfälle att utan möda komma långt ut och tillbaka igen fick inte försummas, och gossarna bestämde sig utan tvekan för att göra sin utfärd sjöledes.

Dägerö vidsträckta skärgård omfattade, utom huvudön och ett tjugotal större holmar, en hart när oräknelig mängd smärre kobbar och skär. Det påstods, att vart och ett av dessa skär hade sitt särskilda namn, men att hålla reda på dem alla var det knappt någon, som kunde. Det skulle då vara gamle Gobort, missionärn, som jämt låg ute i båt och flängde. Någon allmän farled fanns inte åt detta håll, men vid gott väder hände det ibland, att en och annan djärv seglare för att vinna tid tog en ginväg mellan Frönäset och Ramklöv, där den egentliga skärgården tog vid, och sedan fortsatte bland hällor och grund genom den minst farliga delen.

Det var denna väg, som gossarna valt. Maja hade lovat väcka dem i god tid, men när hon knackade på fönstret till drängstugan, där de numera höllo till, voro de redan på benen. Hon förmanade dem att vara försiktiga, och de gåvo sig av.

Morgonbrisen kom, först när de hunnit förbi Ekskär. De hade för någon tid sedan skaffat sig ett litet segel, inte stort större än en handduk. Inge satte sig i fören och stöttade den spinkiga masten, en avbruten ljusterstång, och Anders styrde med en åra på läsidan. Fort gick det inte, knappast roddfast, men det var i alla fall att segla, och det inte bara på hemfjärden utan långt bort på obekanta vatten.

För Inge i synnerhet var det en riktig upptäcktsfärd. De foro fram mellan underligt formade klippor, urgröpta och liksom slipade av havssvallet. De fingo ro genom speglande sund, dit vinden inte hann, och där de kunde se botten på flera famnars djup. De förvillade sig in i en vik och måste vända om igen, de åkte upp på ett grund och stakade sig loss, det var äventyr på äventyr.

Än kommo de på en kull skräckor, när de ströko förbi en udde, än skrämde de upp en hop skröjor — ejderhonor, som kråkorna plundrat på ägg eller ungar. En stor fågel satt i en tall — det var en fiskgjuse. De styrde närmare, och han flög sin väg. Men just där upptäckte de en präktig sandstrand och måste i land för att bada. Sedan lågo de på en klippa och torkade.

Och så bar det av igen. Tätt intill vattenbrynet på en hälla märkte de ett par kullriga stenar med ett egendomligt utseende. De måste dit och se efter, vad det var. När de kommit på några famnars avstånd, rullade stenarna ut i sjön — det var en själ med sin unge, som legat och sovit i solskenet.

Där var åter en holme med en inbjudande vik. De landade och träffade på några sena smultron och en väldig huggorm, som de lyckades döda. Ännu en gång badade de, och när de sedan skulle ut igen, hade vinden vänt. De måste taga till årorna, om de ville något längre ut. Havsbrisen kom som vanligt rätt frisk men lugnade småningom, och det blev ingen sjö att tala om.

»Han vände snart i dag», tyckte Inge, fast han just inte hade mycken reda på vad tiden led. »Nog var det senare i går.»

»Å, di har inte fått honom än på långa tag därhemma.»

Anders visade på en seglare, som syntes långt borta i en öppning mellan holmarna. Den gick fortfarande för nordlig vind den vanliga inre farleden.

»Men det måtte ändå vara middagsdags», menade Anders. »Jag tror, vi lägger till här och ser efter, vad vi har i matsäcken.»

Det var en stor, kal klippa med otaliga remnor och skrevor, där tydligen en mängd grisslor haft sina svårt åtkomliga bon i alla vrår och skrymslen. Bredvid låg en mindre holme med liknande naturbeskaffenhet. Inte var det den bästa plats att landa på, men gossarna tyckte det var lustigt, att de träffat på de så kallade Äggskären, som de mycket hört talas om. Men några grisslor sågo de inte till. De voro redan ute med sina ungar.

Matsäcken var rundligt tilltagen och kunde gott räcka för en dag till, om så behövdes. När de ätit, gingo de upp på skäret, varifrån de hade en vid utsikt. Havsbrisen hade under tiden hunnit fram till seglaren, som nu låg på kryss något väster om Ramklöv. Det var den bästa vind för gossarna att segla hem, om de hade lust.

»Men inte far vi så snart, inte», föreslog Anders.

Nej, först skulle de meta en stund. De rodde till en brant klippa ett stycke därifrån, där det borde finnas abborrar. Men om det fanns några, hade de inte förstånd att bita på kroken. Det började bli litet enformigt att sitta där och vänta på napp.

»Ser du, Inge, där flyter en kork. Var kan den ha kommit ifrån, här, där inga seglare far fram?»

»Den kan ha kommit från Tyskland eller Ryssland», menade Inge.

»Det var en märkvärdig kork», fortsatte Anders efter en stund. »Han följer inte med vågorna. Jag tycker, han ligger kvar på samma ställe.»

Ja, det var verkligen något besynnerligt med korken. De rodde dit och funno, att den var fastgjord vid ett fint snöre, som gick ned i djupet. De halade in famn efter famn, och så kom en grövre lina och äntligen en tung säck, som de inte kunde få upp i båten utan måste ta på släp till klippan.

»Vad ska’ det här betyda? Det låter, som det vore kopparpannor i säcken.»

Men det var rena silvret, märkte de, när de öppnade den, bägare och kannor, skålar och fat och en myckenhet skedar och slevar — de kunde inte så noga ta reda på allt.

»Det ä’ tjyvgods, det ä’ tydligt.»

»Och där kommer tjyvarna», ropade Anders.

Han hade varsnat en båt, som hastigt närmade sig, rodd med två par åror.

»Fort, Inge! Vi kan inte komma undan, om di får syn på oss, vi som bara har två åror.»

Gossarna sköto ut med fart och lade sig på andra sidan klippan.

»Tänk, om det skulle vara tjyvarna. Här kan vi inte ligga kvar, om di skulle komma hit.»

Båten fortfor att hålla kurs rakt på klippan, och det var inte annat att göra för dem än att ge sig därifrån.

De höllo sig till en början så, att klippan alltid var mellan dem och den främmande båten, tills de kunde löpa in i rännan mellan de båda Äggskären. Men inte heller här kände de sig trygga utan rodde vidare till en större trädbevuxen holme, som låg i samma linje. I en liten vik funno de ett gott gömställe för båten mellan några stenar, där den inte var synlig från sjösidan.

»Måntro di har sett oss?» undrade Inge.

»Det ä’ inte möjligt. Det var bara två karlar, och di rodde båda två. Och vi höll oss hela tiden bakom klippan och Äggskären.»

»Tror du, di ska’ hämta säcken?»

»En kan inte veta. Kanske di bara ä’ ute och sätter flundernät. Vi får gå opp på holmen och se efter, vart di tar vägen.»

De smögo sig försiktigt in bland tallarna, tills de kommo till ett ställe, där de hade fri utsikt förbi Äggskären. Båten var redan på platsen, där de funnit säcken. En av karlarna stod upprätt i båten, medan den andre satt vid årorna.

»Di tittar efter korken. Det ä’ tjyvarna, det slår aldrig fel.»

»Jag tycker, det ä’ den där ålänska skepparen, som stal svinet», gissade Anders, »Han, som står.»

»Det ä’ bestämt halta Kalle och Vedbacka sme’n», föreslog Inge, som inte ville vara sämre att gissa.

»Då ä’ det förr missionärn. Han ä’ så där lång.»

Men det var inte möjligt att på sådant avstånd känna igen någon med säkerhet. Att det var tjuvarna eller deras medbrottslingar, därom voro de nu övertygade och förstodo till fullo, vilken fara de utsatte sig för, om de läto se sig.

Efter en stund kastades en dragg ut från båten.

»Di måtte tänka, att korken på något vis kommit loss från snöret.»

»Ja, håll på med det, om ni tror det ska’ hjälpa. Ni får allt dragga länge, innan ni får tag på den säcken.»

»Men vad ska’ vi göra, om di inte ger sej härifrån?» klagade Inge.

Karlarna voro tydligen på det klara med att säcken ännu fanns kvar. I en timmes tid eller så höllo de oavbrutet på med att dragga och fingo upp hela lass med tång eller klöder, som det kallas. Vinden stillnade mer och mer, och snart var det alldeles lugnt.

»Nu ä’ det slut för oss att segla», anmärkte Anders. »Och så gott kan det vara, för vi har lättare att hålla oss undan, om vi ror.»

Slutligen tröttnade karlarna. De lade in draggen och tycktes överlägga. Så togo de båda till årorna och rodde sin väg. Gossarna vågade likväl inte ge sig av, förrän båten alldeles var försvunnen bland holmarna. Den hade farit åt samma håll, där de själva skulle fram. Nu måste de ta en dryg omväg för att inte sammanträffa med tjuvarna, om de möjligen lagt i land på någon holme eller vände tillbaka igen. Det blev därför nästan mörkt, innan de nalkades hemtrakterna, men de hade lyckligt kommit undan den främmande båten.

De voro redan genom sundet och hade hunnit förbi Ekskär, då de fingo se ett fartyg för ankar under Långgarnslandet. Det var den ålänska galeasen. Anders kände igen den på riggen och upphörde genast att ro.

»Hur ska’ vi nu bära oss åt? Det kan hända, att någon ä’ i land efter vatten och får se oss med säcken.»

Inge föreslog, att de skulle ro in i Prästmaren och anförtro sig åt pastorn, som var så god vän med länsmannen. Det var inte många, som hade sina vägar där förbi, och det var alltid tryggare än att ro till byn.

De gjorde så och kommo fram med sin börda utan att möta någon.

Pastorn var ensam hemma. Så snart han fått veta, vad det var fråga om, stängde han dörren och började undersöka säcken.

»Jo, det här var ett fynd. Kunde jag nu bara i hast få ett bud efter Videstam.»

Han öppnade locket på en silverkanna, som var mycket tung, och fann, att den var mer än till hälften fylld av guldsaker, armband och ringar och annat.

»Di talade om en stor stöld förra veckan hos Lunda baron. Man ska’ få se, att det ä’ därifrån.»

Det körde någon på stora kyrkvägen. Anders såg ut genom fönstret.

»Det ä’ bestämt Norruddarn, som far förbi med en tomskrinda.»

Pastorn sprang ut och ropade. Ja, det var Norruddarn. Han körde in på prästgårdsvägen och band hästarna vid gärdesgården.

»Har du tid att vänta, medan jag skriver ett brev? Och om du se’n kunde skicka någon, som ror över till länsman i natt, så vore det galant.»

»Om vi skulle prova di nya lyktorna?» föreslog Norruddarn.

»Hur ska’ det gå till?»

Jo, han skulle först hissa en lanterna som signal. Det kunde hända, att de inte märkte det vid kvarn, för det var inte den vanliga tiden för signaleringen. Det var bara tre gånger om dagen och på bestämda timmar, som de skulle hålla utkik. Men man kunde i alla fall försöka. Och om de hissade svar, att de varsnat tecknet, så skulle han nog ordna så, att länsman fick budet, om det bara inte blev för många ord.

»Nej, bevars, bara ett par stycken.»

Och han skrev på en papperslapp:

Ja, det skulle nog gå. Varom icke, så skulle drängpojken få ro över. Eller också han själv för den delen.

Gossarna hade under tiden räknat ut, att de lika gärna kunde låta båten ligga kvar i Prästmaren till dagen därpå och fara hem till byn med Norruddarn. De sprungo ned efter matsäcken och drogo upp båten ordentligt. Pastorn förmanade dem, att de inte skulle låta någon veta om fyndet av säcken, inte ens Maja.

»Jag kommer själv över i morgon och talar med Olle och Maja om saken», tillade han.

Norruddarn hade emellertid strukit tillbaka med skjutsen ut på stora vägen. Gossarna klevo upp i skrindan, och det bar av i flygande fläng.

Vid Valsjökvarn hade mjölnaren varit ute på kvällen och satt nät. Han stod ännu kvar på bryggan, när signalen lyste på Norrudden, och svarade genast. En halv timme därefter var budet hos länsmannen, som ofördröjligen gav sig i väg.

Kort efter midnatt knackade någon försiktigt på hos pastorn och blev skyndsamt insläppt. Och ännu ett par timmar efteråt brann det ljus bakom de noggrant fördragna gardinerna i pastorsbyggningen.

Maja hade varit ängslig över att Inge och Anders dröjde så länge, men Olle mente, att pojkar skulle vänja sig i tid att vara ute och reda sig på egen hand. När de äntligen kommo, förvånade hon sig över deras tystlåtenhet. Visserligen talade de om, att de varit ända bort till Äggskären och lite längre, och hem hade de fått ro, för vinden hade tagit slut. Men den gamla pratsamheten var borta. »Vänta, det blir väl bättre i morgon», tänkte hon. »Di ä’ väl sömniga och trötta.»

Men även då visade de sig underliga och sutto helst och viskade med varandra. Och så skulle de sta’ och hämta båten, som låg kvar i Prästmaren.

»Vad hade ni där att göra? Varför rodde ni inte hem med ens? Välsignade ungar, det ä’ någonting ni gömmer för mej», bröt hon ut till sist. »Om det ä’ något skälmstycke igen, så ska’ jag lära er, jag!»

Men Inge försäkrade, att det inte var något sådant. Pastorn skulle snart komma över och säga, hur det var.

»Nå, har ni pastorn med er, så kan jag vara lugn», förklarade Maja och var inte nyfiken längre.

I prästgården gick länsmannen otålig av och an.

»Jag måste höra beskrivningen på bovarna ur pojkarnas egen mun och noga ta reda på, var de hittade säcken. Så’na ärkenöt att söla. Här går jag och kan ingenting göra, förrän di kommer.»

Emellertid var han belåten med att han fått sin åsikt om tjuvarnas tillhåll så tydligt bekräftad.

»Vi vet så litet om den här delen av skärgården.» Han satte sig ned och tittade på ett större sjökort. »Det finns så otroligt många hål och gömslen härute. Di kunde bygga ett helt magasin för tjyvgods på någon holme, utan att vi hade en aning om’et.»

Det kom i detsamma en skjuts, som vek av in på prästgatan.

»Nu ä’ di äntligen här. Di kommer åkande som storfolk.»

Men det var i stället kapten Melby, som kvällen förut varsnat signalen och anade, att något viktigt inträffat. Han fick genast veta, vad det var fråga om, och pastorn tog fram de stulna dyrbarheterna. Det friherrliga vapnet på några av föremålen visade, att de tillhörde den gamle baronen på Lund, där en djärv stöld helt nyligen ägt rum. Länsmannen hade med sig en förteckning på det stulna. Alltsammans fanns och dessutom åtskilligt mera, som man ännu icke saknat, när listan uppgjordes. Eller måhända var det byte från annat håll.

Den gamle kaptenen var uppspelt över all måtta. Han hade ett behov av att vara verksam, och nu hade han fått något att syssla med, som riktigt var efter hans sinne. Han ville uppbåda sitt folk och genomsöka hela Dägerö skärgård intill minsta knuv och kobbe, och själv skulle han patrullera i utkanterna med sin speljakt. Länsmannen invände, att man på det viset endast skulle ge tjuvarna en varning att hålla sig undan för en tid, och lyckades förmå honom att tills vidare avstå därifrån.

Och när gossarna omsider kommo för att hämta sin båt, var det gubben, som började förhöret. Han var så het och ivrig och förbryllade dem så, att Anders till sist påstod, att det var fyra man i den främmande båten, och att de bara hade två åror. Och Inge gissade, att de båda karlarna voro länsman och pastorn, och blev rent olycklig, när han märkte, vad han sagt.

Länsmannen ställde dock tillrätta igen och fick småningom ur gossarna, vad de visste. Klippan, där de suttit och metat, återfanns på kortet, och med ett rött kors utmärktes noga den plats, där de funnit säcken. Därefter fingo de ge sig av efter en sträng tillsägelse att hålla tyst med saken, så skulle de få en halv fjärding äpplen, när de hunnit mogna, lovade kaptenen.

Nu blev det tal om vad som närmast borde företagas. Länsmannen var misslynt över att han inte fått göra en undersökning på galeasen, som seglat tidigt på morgonen. Men kapten Melby, som noga höll räkning på de sjöfarande, hade signalerat till Norrudden och hört sig för, innan han for hemifrån. Galeasen hade kommit norrifrån, visste de, just som det började stillna. Den hade knappt haft vind tillräckligt för att komma till ankars. Och efter gossarnas uppgifter måste karlarna i den främmande båten vid den tiden varit minst en timme på platsen. Det var alltså inte tänkbart, menade kaptenen, att de kunde höra till galeasen. För övrigt var den inte långt borta. Från Valsjökvarn hade de sett, att den inte seglat längre än till Ramklöv och lagt sig där i den så kallade Finnhamnen, där estlänningar och finnskutor plägade hålla till.

Så snart länsmannen fick höra detta, bestämde han sig genast för att fara dit. Det måste synas misstänkt, att de så snart sökt ankarplats igen, då vinden var så gynnsam. Detsamma tyckte också kaptenen och pastorn, och alla tre följdes åt.

Men galeasen hade ännu en gång undgått dem. När de hunnit till södra udden på Långgarn, märkte de, att den åter var under segel och på väg ut genom den vanliga leden.

Kaptenen föreslog då, att de skulle lägga i land och hemsöka båtsman Gobort, missionären, efter de voro så nära. Han visste, att länsmannen länge haft ögonen på honom. Det kunde vara så gott att höra efter, vad han haft för sig dagen förut.

Långgarn slutade i söder med en klippa, från vilken man hade utsikt över segelleden ända bort till Ryss-sundet och åt ett annat håll förbi Ramklöv ett gott stycke in i den egentliga Dägeröskärgården. Där hade den gamle båtsmannen fått bygga sig en liten stuga, och i en vik innanför klippan hade han en väl skyddad hamn för sina båtar.

Han hade länge levat som en enstöring, men på sista tiden spordes det, att halta Kalle, skomakarn, flyttat till honom. Det väckte förvåning, att de båda kunde trivas tillsammans, så olika som de voro. Den talföre Kalle var känd för sin elaka tunga och krusade inte för någon människa. Gubben Gobort åter var inbunden och skygg. Han hade ett tvetydigt rykte och gick aldrig i kyrkan. Men pastorn var dock rätt bekant med honom. Han hade flera gånger seglat i hans stora skötbåt, innan han fick sin egen lilla blekingseka, och som båda voro tystlåtna, hade de kommit väl överens.

»Han håller sina båtar bra», anmärkte kaptenen, när de stego i land. »Synd på karl, att han ska’ vara så opålitlig. Här kunde jag annars få mej en signalstation till.»

Han tog upp sin kikare och fann, att man ledigt kunde se ända till Valsjökvarn från stugan. Men pastorn försäkrade, att gubben inte stod ut med någon regelbunden sysselsättning. Han var ett riktigt naturbarn och skulle känna sig som en fågel i bur.

»Naturbarn!» utropade länsmannen. »En storskojare ä’ han, och det skulle inte förvåna mej, om det varit han och halta Kalle, som gossarna sett.»

Dörren stod öppen, när de kommo fram, och Kalle satt vid fönstret och läste högt i en gammal bok med skinnpärmar.

"— thet kan wara", sjöng han i predikoton, "at alla Menniskior äro Narrar, som jag mig besinnar, at en förnem Man sade, han hade vti sit Hufwud sex Stohlar, och vti Buken siu Harar, när han drack en Bekare Wjn, så steg en Hara vp och tog en Stohl in: Men när han then siuende Bekaren druckit hade, och then sidste Haren intet Säthe finna kunde, så wille han the andre nederkasta, til thes enteligen et sådant Rumor blef, att han sielf intet wiste huru Hufwudet uppå honom stod."

»Vad ä’ det för en fördömd smörja», skrek kaptenen och steg in.

»Nej, se kapten — och pastorn — och själve länsman. Nå, det var storfrämmande, må jag säja. Men det ä’ ingen smörja, det här. Det ä’ en bok om narrar, en riktigt bra bok, som kapten kunde ha gott av att läsa.»

Nu blev det ett uppträde. Kaptenen var ärtgrön i ansiktet, som Kalle sa’, när han sedan talte om’et för Långgarns Pelle.

»Eländiga pinnsyl! Förhärdade idiot!» bröt han ut. »Jag ska’, anfäkta mej, garva svinpälsen din.»

Han rusade blint på och drumlade ikull över lästknippan, som Kalle makat ut på golvet, när han såg, hur det skulle gå.

»Det ä’ väl, att länsman ä’ till hands», sa’ Kalle. »Det likar sej till hemgång, inte annat jag kan se.»

Och medan de andra försökte lugna kaptenen, knäppte halta Kalle ihop händerna och stämde upp med full hals: