Äntligen skulle det bli allvar av med gossarnas färd till Örnhuvud. Maja rustade till mat för ett par dagar, som de beräknat att de skulle vara borta, och stuvade ner under skott några helbuteljer med dricksvatten, för det var osäkert, om de kunde hitta någon källa på ön. Inge hade bett att få låna Olles lodbössa. De fingo visserligen inte med sig varken krut eller kulor, men det såg så karlaktigt ut att ha skjutgevär i båten.

De gåvo sig i väg en kväll, så snart det blev lugnt, och rodde hela natten. Först i dagningen kommo de fram till närmaste udden på Örnhuvud och voro då så trötta, att de somnade i båten utan att ge sig tid att ordentligt göra fast.

När de vaknade, märkte de, att de voro i drift.

»Det gör ingenting», tyckte Anders. »Vi låter båten gå, vart den vill.»

De lågo orörliga kvar, som de somnat in, och drevo med det svaga vinddraget. Än törnade de mot en häll och svängde runt, än satte de sig fast på en stengrynna men kommo loss igen. Slutligen kilade båten in sig mellan två klippor och stod stilla.

»Jag ä’ så sömnig, så jag orkar inte titta opp», förklarade Inge.

Men hastigt blevo de klarvakna. Var det inte årtag, som hördes?

Anders kikade över båtkanten men kunde ingenting se för klipporna, som skymde.

»Det ä’ bäst vi håller oss tysta, så kanske di far förbi.»

Båten kom allt närmare. Skulle de undgå att bli upptäckta? Det berodde på vad väg den tog. Ibland upphörde årtagen men togo strax åter vid. Småningom hördes de svagare, och Anders, som var barfota, klev ut i vattnet och försökte speja mellan klipporna.

»Det ä’ bara en karl, och han ror längs utmed det höga berget. Han har inte sett oss.»

Inge tog av sig på fötterna och gav sig också ur båten.

»Inte ä’ det han i Sunnansund, det ser man genast. Han har en fin båt.»

Mannen, som rodde, såg sig ofta kring, som om han inte var fullt säker på vägen, och ställde sig till sist rak lång i båten.

Inge hajade till.

»Det ä’ han. Jag känner igen honom, när han står. Det ä’ samma karl, jag sprang efter ända till Frönäs sjöbod.»

»Men inte ä’ det den svarte, som jag såg på Ålandsskutan — tycker jag — fast han ä’ mycket lik honom — jag vet inte, vad jag ska’ tro.» Anders var tydligen villrådig.

Mannen hade emellertid satt sig ned och rodde nu rakt på berget, där han försvann i hast, utan att de kunde begripa, vart han tog vägen.

»Det ä’ trolleri», menade Anders.

»Jag sätter inte på mej skorna», sa’ Inge, »ifall vi får lov att gå i vatten igen.»

»Du tänker väl inte ro efter honom?»

»Jo, det ä’ vad jag tänker.» Inge såg upprörd ut. »Jag måste åtminstone tala med honom och säja honom —»

Han tystnade. Vad skulle han egentligen säga?

»Vi får ändå ro dit», fortsatte han, »och se vad det kan vara. Och om det blir något farligt, ska’ väl vi komma fortare med två par åror och den här lätta båten, helst undan för vind.»

Berget gick brant upp ur sjön en lång sträcka, och det fanns intet spår till utsprång eller fördjupning i klippväggen, där en båt kunnat lägga till. Men de hade lagt noga märke till stället, där den okände sist visat sig, och när de hunno dit, påträffade de efter åtskilligt sökande en rämna, så smal, att den endast gav plats för mindre båtar att löpa in. Det höga berget var liksom kluvet ända till grunden, och den uppkomna öppningen, som gick i sned riktning, var fullständigt dold genom att den ena klippväggen sköt ett stycke fram om den andra.

»Ska’ vi?» frågade Anders tveksamt.

Men Inge var redan i färd med att staka sig in. Vattnet var i början mycket uppgrundat, så att de lätt nådde botten med årorna. Längre inåt berget blev det djupare, och de fingo driva fram båten genom att ta törn mot klippväggen än på den ena sidan, än på den andra. Rämnan trängde ihop sig upptill, och det var rätt skumt, innan de vant sig vid mörkret.

Småningom blev vattnet åter grundare, på samma gång som klyftan betydligt vidgade sig. En liten strandremsa av rullsten och knapergrus gjorde det möjligt att fortsätta till fots. Gossarna drogo upp båten och smögo sig försiktigt vidare. Emellanåt stängde en klipphäll vägen, och de måste vada ut i vattnet upp till knäna. Inge hade att släpa på sin bössa, som nödvändigt skulle med, och det vållade åtskilligt besvär. Det dröjde därför en god stund, innan de fingo sikte på den, som de sökte.

Främlingen hade lagt sin båt invid en flat berghäll och satt själv ett stycke därifrån med en silverbeslagen sjöskumspipa i munnen. Det var en mörklagd man med ett djärvt utseende, synbarligen mycket stark.

»Den där blir inte god att fjälla», viskade Anders.

Inge kröp närmare för att kunna se bättre.

»Han ä’ inte klädd som sjöman den här gången, men jag känner ändå igen honom. Han har inte märkt oss.»

Nej, han hade inte märkt dem. Han tycktes försjunken i tankar och tände gång på gång pipan, som han strax åter lät slockna.

Plötsligt fick han höra en barnslig stämma, som sade:

»Sitt still, annars skjuter jag.»

Han ryckte till och for med handen åt bröstfickan. Men när han fick se Inge, som lagt an med lodbössan, skrattade han till och gick fram till gossen.

»Min lille vän», sade han och tog ifrån honom vapnet. »När du tänker skjuta ihjäl folk, ska’ du inte glömma att spänna hanen.»

»Jag har inte tänkt skjuta någon. Bössan ä’ oladdad.»

Främlingen såg uppmärksamt på honom.

»Vad heter du?»

Inge fick lov att svara.

Det blev en lång tystnad. Inge kände på sig, att han burit sig dumt åt.

»Och du ville skrämma mej? Varför det?» frågade mannen.

Inge hade gråten i halsen. Med möda kunde han få fram, att han lovat sin mor att leta rätt på den karl, som hon sett genom fönstret under ovädersdagen sommaren förut — hjälpa länsman få tag på honom, rättade han, för länsman sökte också efter honom.

»Din mor vill alltså ha mej i länsmans händer? Var det så?»

»Jag tror det.»

»Bad hon dej om’et?»

»Nej, men Maja sa’ det. Mor ber aldrig om något. Hon ä’ så tyst och stilla.»

Och hur det kom sig, kunde han inte förklara, men han började tala om sin mor med den främmande, som då och då föll in med något ord. Han berättade, hur hon måste arbeta och sträva, hur svårt hon haft, då de icke kunnat få något av arrendet för Frönäsgården. Allt skulle skickas till fadern i Amerika, hade Maja sagt. För nu visste han, att fadern var i livet.

Främlingen hade fredligt satt sig ned bredvid gossarna, medan Inge redogjorde för deras förhållanden. Hastigt sprang han upp, och det lät som en svordom på något utländskt mål. Inge undrade, vad han sagt, som kunde reta honom, men mannen var strax lugn igen.

»Jag skulle möta en person här», sade han. »Det tycks som han tagit miste på dag. Nu har jag ännu mera skäl att söka upp honom.»

Han teg en stund.

»Hälsa din mor, att jag just satt själv och funderade på att gå till länsman, när du kom. Det var mest för hennes skull som jag inte gjort det förut.»

Inge såg på honom med förvåning. Det hade han inte trott honom om.

»Vill du ta mej i hand, Inge? — Lova mej att alltid vara snäll och öm mot mor. — Och jag lovar dej, att länsman inte ska’ behöva vänta länge på mej. Så nu har du uppfyllt ditt löfte. Men jag måste först träffa den hedersmannen, som skulle vara här som i dag. Jag tror inte, han blir så synnerligen glad, när vi råkas.»

Han såg på sin klocka och gick ned i båten.

»Bössan», skrek Inge. »Det ä’ Olles bössa.»

»Jag förstår. Han ska’ få henne ordentligt. Det ä’ bättre, jag har hand om henne.»

Därmed gled han bort och var snart försvunnen i dunklet.

»Han brydde sej inte om mej ett dugg», tyckte Anders. »Han bara talade med dej.»

»Men han lofte så säkert att gå till länsman», jublade Inge.

»Om han håller’t också», kom det misstroget från Anders.

Gossarnas första göra, sedan de blivit ensamma, var att flytta båten till den plats, där främlingen haft sin liggande. De hade mera utrymme där, och det var lättare att få fäste för fånglinan, ifall vattnet hastigt skulle stiga.

Sedan de därpå ätit ett välbehövligt mål, blev det fråga om, vad de skulle ta sig till. En ovanlig tur hade de haft, det var då visst, som så snart fått sitt egentliga ärende uträttat. De hade ju också så gott som sovit sig till sin framgång. Men ännu hade de god tid på sig. Det kunde vara lustigt att se sig omkring på ön, efter de en gång voro där. Så kunde de kanske också få tag på den besynnerliga ap’tekarn och se, vad han hade för sig därute. Det var nog honom främlingen stämt möte med, och som han kallade för hedersman. Jo, det var en vacker hedersman, men inte var han farlig att råka ut för, tyckte de.

Sagt och gjort. De stuvade undan sin matsäck på ett torrt ställe och började sin vandring, för båtledes var det ingen utsikt att komma längre. Klippväggarna skilde sig allt mera från varandra, och den väldiga rämnan övergick till en öppen djup och trång hålväg, vars botten var betäckt med söndersplittrade stenblock och överväxt med träd och buskar. Här och där fanns det ännu smärre gölar med vatten, som kommit dit vid stark uppsjö eller samlat sig under regntider. Det var ytterst svårt att ta sig fram, men någon mera bekväm väg syntes inte till, och att komma uppför de lodräta bergväggarna var en omöjlighet. Flera gånger måste de sätta sig ned och vila och voro färdiga att vända om. Men så skulle de försöka en bit till. Närmare och närmare hördes dånet av dyningen från öns yttersida. Det måste väl någon gång ta slut, tröstade de sig, och någon svårighet skall man väl ha. Men tydligt var, att rämnan gick tvärs över hela Örnhuvud.

Äntligen voro de framme. Hålvägen stupade ned i en smal vik, och därbortom sågo de en skymt av havet. En solbelyst sandstrand, jämn som ett golv, sluttade sakta ned mot vattnet.

Utan att länge betänka sig, slängde gossarna av sig kläderna och kastade sig i. På ena sidan av viken låg en rätt hög, långsträckt klippa tätt utmed bergväggen. De summo dit för att soltorka. Det var inte lätt att komma upp, men det gick, och de hade en härlig plats att ligga på med vid utsikt över det öppna havet.

»Därborta seglar bestämt ålänningen», sa’ Anders, »ett par mil till sjöss, kan jag tycka. Men det ä’ ingen vind just, så nog dröjer det, innan han krånglar sej in.»

När de skulle därifrån, kom Inge att titta ned bakom klippan.

»Nej, vad ä’ det?»

Anders lade sig framstupa och såg efter.

»Ett litet hus! Ser ut som en däckshytt. Men hur har det kommit dit? Inte kan det ha spolats rätt över klippan av sjöarna.»

De sprungo ned efter sina kläder och skyndade tillbaka för att närmare undersöka, vad det kunde vara.

»Vi har då riktigt tur i dag, eller hur, Anders?»

»Säj ingenting, förrän vi ä’ väl hemma igen.»

Längst inne på den trånga platsen bakom klippan låg en liten underlig koja med platt tak och små fönster. Den var närmast lik en kajuta på en mindre båt och hade förmodligen tillhört en sådan. Dörren var endast tillskjuten, och nyckeln satt i. Men gossarna ville inte gå in utan nöjde sig med att kika genom fönstergluggarna.

Ingen människa fanns därinne. Bohaget var det torftigaste. En gammal dörr, som vilade på ett par otympliga bockar, tjänade som bord och några tomlårar som stolar. I en vrå låg en dyna med kuddar, och en trasig skinnfäll var upphängd framför ett av fönsterna. Golvet var nytt, märkte de, och väggarna hade flerstädes blivit lagade. Det var tydligt, att kojan begagnades.

»Jag tror, vi går härifrån», sade Inge. »Tjyvarna kan komma när som helst.»

Men det var för sent.

När de vände sig om, fingo de se Vedbacka Jansson svettig och upphetsad smyga sig fram utmed berget. Det blev en kapplöpning om vem som först skulle hinna fram till öppningen mellan klippan och bergväggen, men han var dem för kvick.

»Sakramentskade ormyngel, vad går ni här och lurar efter? Får man aldrig vara i fred för era fördömda rävögon? Jag ska’ ge er för att snoka, jag. He, he — var inte rädda för mej, snälla gossar. Det ä’ bara mitt sätt — menar ingenting ont — he, he. Ni har fått rätt på farbror Janssons lilla lusthus, ser jag — blåst i sjön från något fartyg. Stig in, mina små grisar, ska’ vi språkas vid.»

»Han tänker stänga in oss», viskade Anders. »Gå inte.»

Gossarna drogo sig undan än åt ena sidan, än åt den andra, och han följde alltjämt efter. Det var klart, att han till sist skulle få dem fast. Inge gjorde ett försök att komma upp på klippan, där de nyss legat, för att i nödfall ge sig i sjön. Men det var för brant. Han halkade och föll tillbaka.

»Sakta, varligt, mina kultingar! Vad tjänar det till att bråka?»

Och han bredde ut sina oformligt långa armar och kom allt närmare med det vederstyggliga ansiktet skinande av lömsk vänlighet.

Då fick Anders se, att de möjligen kunde komma undan utefter en springa i berget. Den sträckte sig visserligen inte så långt, men där den slutade, låg en tall kullvräkt av stormen och bildade som en spång över till en klippa av betydligt omfång. Vore de en gång där, skulle de nog finna någon utväg.

»Här ska’ vi opp», ropade han till Inge, som inte var sen att följa.

Till deras förvåning kom Vedbackarn genast efter, pustande och svärjande över den besvärliga vägen. När de kommit över till klippan, hörde de ett belåtet »he, he», och han stannade för att hämta andan. I detsamma förstodo de, att de gått ordentligt i fällan. Det fanns ingen undflykt. Klippan var på alla sidor stupande brant och så hög, att de måste slå sig fördärvade, om de försökte hoppa ned. Enda möjligheten att komma därifrån var att gå tillbaka över tallstammen, och där stod redan Vedbackarn och prövade med foten, om den höll. Skulle han våga sig ut? Ja, bevars. Spången var säker — nu var han ute — han var halvvägs — han var så gott som över.

Gossarna hade ställt sig längst bort på klippan och höllo varandra hårt i hand. De visste av Vedbackarns min, att han skulle störta ned dem ifrån klippan för att lättast bli av med dem — det var inte annat att vänta.

Men vad kunde det där vara? Inge såg någonting konstigt, som hängde ned under tallstammen. Sannerligen var det inte en getingbila, så stor som ett människohuvud. Inge brukade jämt ha några valda stenar i fickan för att ha dem till hands, ifall han behövde visa sin skicklighet.

»Släpp mej, Anders!»

Och utan att tänka på, vad följden kunde bli, lät han en sten susa åstad. Ännu en — och åter en. Allesamman träffade. En getingsvärm stod ut som en kvast ur det söndertrasade boet och slog ned på den arme Vedbackarn. Han fäktade en stund förtvivlat med armarna i luften. Så vacklade han till och for med ett hemskt vrål ned från den farliga spången. Ett jämmerligt stönande hördes några ögonblick, och sedan var det tyst.

»Han har slagit ihjäl sej», ropade Inge förskräckt. »Vad ska’ vi göra?»

De kunde på en lång stund ingenting företaga för de uppretade getingarnas skull. Inge kände förebråelser över att han varit vållande till olyckan. Men Anders tyckte, att Vedbackarn inte förtjänt bättre.

»Skulle du hellre vilja, att vi låge därnere?» frågade han. »Och där vore vi nu vid det här laget, om du inte måttat rätt.»

Så fort de tyckte, getingarna lugnat sig något, gingo de försiktigt tillbaka över spången och skyndade sig ned för att se efter, hur det var med Vedbackarn. Han var utan sans, men ett sakta kvidande visade, att han ännu var vid liv. Ett yvigt ensnår hade mildrat fallets häftighet och befriat honom från de förföljande getingarna, men på samma gång hade han blivit illa tilltygad av riset i ansiktet.

De hade inte krafter att få honom ut ur snåret men skuro undan med sina knivar, så gott de kunde, så han kom att ligga bättre. Det var hiskligt, så han såg ut. Inte kunde de lämna honom ensam i det tillståndet. Det var nödvändigt, att en av dem blev kvar för att se om honom, medan den andre for efter hjälp. De drogo stack om vem det skulle bli. Den som fick det kortaste strået, skulle stanna, och det blev Inge, som rättvist var, tyckte han själv.

»Jag går samma väg, som Vedbackarn kom», ropade Anders och gav sig genast åstad. »Den ser ut att vara riktigt bra. I morgon ä’ jag nog tillbaka här igen.»

Inge skulle nu vara ensam med den nästan halvdöde mannen under minst ett dygn. Så länge det var dager, gick det väl an, men han tänkte på natten — hur skulle det då gå? Och vad skulle han hitta på för att lindra hans plågor? Han gick till kojan efter en kudde, som han med möda lyckades få in under huvudet på honom. Om han på något sätt kunde få vatten att badda på det av getingstyng och skråmor uppsvällda ansiktet! Han skar ett stort stycke av sin skjorta — det var ingen ann’ råd — och blötte på titt och ofta. Hade han bara haft matsäckskorgen där, så kunde han fylla en butelj med vatten och behövde inte gå till viken för var gång han skulle byta om. Allt emellanåt jämrade sig den eländige och mumlade fram svordomar och förbannelser, så det var ohyggligt att höra. Tänk om han skulle dö, innan Anders hann tillbaka med hjälp ...

Men vad i all världen! — där kom ju Anders springande, som om det gällde livet.

»Inge, Inge — vår båt ä’ borta — och Vedbackarns ligger där i stället — fastläst med kedja om en stor sten — så en kan inte få den loss.»

Tidigt en morgon kom gubben Melby åkande till prästgården med sin dotter Märta för att tala om, att Isabel väntades hem om en vecka. Märta hade fått brev kvällen förut, och kapten Melby måste så fort som möjligt meddela den stora nyheten.

»Nu ä’ hon säkert här med nästa ångbåtslägenhet, för fadern ska’ äntligen resa. Han har dröjt sig kvar, skriver hon, dag efter dag, fast hans affärer längesedan ä’ ordnade.»

Och så började han orda om den själviske fadern, som hade så svårt att skilja sig från sitt barn, när han dock borde begripa, att hon behövdes bra mycket bättre på Dägervik.

Hastigt öppnades dörren, och Nedergårds Maja kom in med andan i halsen.

»Gossarna har drunknat — Inge och Anders. Gobort har fått tag på deras båt, som låg och högg på ett grund utanför Kuggholmen. Och årorna var borta, sa’ han.»

Nu först kom hon sig för med att hälsa.

»Olle kommer snart efter med båt», fortsatte hon. »Det ä’ ett elände med modern. Hon blir från förståndet, om någonting hänt pojken.»

Och Maja tog till att gråta.

»Se så, det ä’ väl inte så farligt», tröstade kaptenen. »Di slarvstakarna har varit oppe på en holme och låtit båten gå ifrån sej. Och årorna — ja, vi ska’ ut och leta, alle man.»

I detsamma for ett hopvikt papper in genom det halvöppna fönstret. Kaptenen sprang fram för att se efter, vem som kastat in det, men ingen syntes till.

»Vad ä’ det för konster! Flyger det brev i luften?»

Pastorn öppnade skrivelsen, som endast innehöll följande ord:

»Det ä’ halta Kalles kråkfötter, tycker jag», sade kaptenen. »Jag har en gång fått en nidvisa på det där sättet.»

Pastorn påminde sig, att länsman Videstam en gång pekat ut den stora ön på kartan såsom ett lämpligt tillhåll för tjuvarna.

»Hade vi bara Sten här! Aldrig har han behövts bättre.»

Märta gick fram till fadern och viskade:

»Ska’ jag trolla hit honom?»

»Om du det kan, så förlåter jag honom alla hans illfundigheter.»

Hon tog papperet och skrev dit ytterligare några ord.

»Blomqvist», ropade hon åt kusken. »Kör genast till Sunnansund och lämna det här åt den främmande herrn. Han ä’ hemma, såg jag, när vi for förbi. Vänta på honom, för han ska’ med tillbaka.»

»Ä’ det länsman?» utropade pastorn och kaptenen på samma gång.

Märta nickade.

»Vi ha mötts ibland på vägarna. — Han lyckades narra mej som alla andra, när han kom med polacken, men inte hade det gått i längden.»

»En sådan —», började kaptenen — »förhärdad», fyllde Märta i — »lurifax», avslutade pastor Hemming.

»Jag ska’ lära den spelevinkern —»

»Far har ju nyss förlåtit honom.»

Men kaptenen gick på:

»Låta mej ränna omkring och patrullera och spionera, som om jag inte hade viktigare att göra.»

Och så brast han ut i ett skallande skratt.

Det dröjde länge, innan skjutsen kom tillbaka.

»Ap’tekarn måste naturligtvis göra toalett», skämtade Märta.

»Jag tror, jag går mot skjutsen», sade pastorn. »Ifall det nu ä’ han — vad jag dock tvivlar på.»

Kaptenen hade slagit sig ned och fått tag i en pipa.

»Gör det, och bered honom på vad som väntar honom.»

Det var verkligen länsman, som satt i droskan, nöjd och belåten, med uniformsmössa på huvudet, som om han visste, att han skulle ut på förrättning.

»Men Sten, vad ä’ det här för pojkaktigheter! Att gyckla med kapten Melby på det här viset.»

»Var inte vred, Gustav. Något nöje måste man skaffa sej, när man annars har så ledsamt. Du kan inte tro, hur lustigt det var att leka kurra gömma med gubben. Och vad han haft för jämn sysselsättning sedan! Ingen tid att gå och ha tråkigt.»

Pastorn måste dra på mun.

»Ja, nog har han haft bestyr på sista tiden, det ä’ visst och sant, åtminstone innan du började hålla till ute bland holmarna. Men hur kunde du skriva till mej från Malmö, när du redan var här?»

»Gör dej inte till, gosse lilla. Det måtte väl vara en smal sak att skicka ett brev i dubbelt omslag, om det så vore till Jokohama. Ifall man har någon där, som kan lägga det på posten igen. Fast det går lite långsamt, förstås.»

»Jag säjer, som du brukar om mej: du ä’ rent oförbätterlig. Emellertid har du allt en svår stund att motse, när du träffar kapten Melby.»

»Ingalunda, säger Salomo. Gubben blir så glad över att ha mej här igen. Tror du inte, jag hört, hur han frågat efter mej i Stockholm och skrivit brev på brev för att förmå dem att skicka mej hitut, där jag var alldeles nödvändig. För övrigt har han haft lika roligt åt saken som jag.»

Pastorn hade satt sig upp i droskan, och de åkte fram till prästgården. Kaptenen stod på trappan och hytte åt länsman med sitt spanska rör.

»God dag, farbror! Här ä’ jag nu, ångerfull och botfärdig.»

»Jo vackert ock. Vad har den gunstig junkern haft för sej? Det skulle jag vilja veta.»

»Jag har hållit på med att skriva ihop en sedolärande berättelse, som ska’ heta ’De sju kakorna’ eller ’De sjuka korna’, jag vet inte rätt, vad som ä’ bäst.»

»Ha, ha», skrattade kaptenen. »Jo, den ä’ sej lik! Gud ske lov, jag har dej här igen, min kära gosse. Maja har gått ner mot Olle, som kommer i sundet.»

Länsmannen tog i hast reda på vad som inträffat. Efter någon överläggning bestämdes, att Märta skulle åka hem med skjutsen och se till, att rättarn fick folk med sig och med stora skeppsbåten ofördröjligen gav sig i väg till Örnhuvud, där han skulle möta länsman och de andra, som foro i Olles båt. Maja gick hem för att lugna Ingrid med underrättelsen om de kraftiga åtgärder, som skulle vidtagas.

Det var visserligen ett streck i räkningen för länsman, att de så oförberett måste göra slag i saken. Han hade tänkt lägga försåt för tjuvarna vid deras egentliga stamhåll, som han äntligen fått reda på, men för gossarnas skull var det nödvändigt att skynda.

När de rodde förbi Goborts stuga, höll gubben på med att sätta upp masten i sin skötöka.

»Vart ska’ du hän?» ropade kaptenen.

»Tackar som frågar. Hälsan ä’ efterhängsen.»

»Han hör inte», skrek halta Kalle. »Jag har predikat för honom, att han inte ska’ lägga sin näsa i vad som inte angår honom, men den envetna gubbstuten ska’ prompt ut till Örnhuvud och leta efter gossarna. Och jag, enfaldiga stackare, måste med, för mej kan di huttla med hur som helst.»

De hörde inte mer, för Olle och pastorn sutto vid årorna, och det gick fort undan.

Ett stycke från Frönäs sjöbod togo de i land, och länsman gick upp till gården. Men han kom genast tillbaka.

»Vedbackarn ä’ borta, di vet inte var. Käringen ä’ etterbefängd och fördömer mej till helvetes eld med de värsta förbannelser. Hon tycks kunna gamla testamentet på sina fem fingrar, men det nya frågar hon inte stort efter. — Kom, Olle, så går vi till sjöboden, och du, Gustav, se till, att ingen slipper undan sjöledes.»

Det var hänglås för boden som vanligt. Länsman tog upp ur sina vida fickor mejsel och hammare. I ett enda tag högg han bort låset och ryckte upp dörren. En man störtade yrvaken upp från en vrå, där han hade legat.

»Nils, ä’ det du?» Olle tog häpen ett steg tillbaka.

Mannen såg forskande på länsmannen och hans galonerade mössa.

»Det var min tanke», började han, »att söka opp länsman, men jag hade ett litet ärende till Jansson, som arrenderar gården här. Jag ville gärna träffa honom först.»

»Båda delarna går för sej — det ä’ väl inte så noga med ordningen. Jag ä’ just på väg efter Jansson.»

Länsmannen steg in i sjöboden.

»Lämna oss ensamma en stund, Olle.»

Olle gick ut på bryggan och vinkade åt båten, att de skulle komma närmare. Pastorn rodde fram.

»Allt väl, hoppas jag.»

Kaptenen klev upp och gick ett stycke förbi sjöboden — måste titta på karlen, som länsman knipit.

»Ser ut som en ärkebov», förklarade han.

»Det ä’ bråttom», hörde han länsman säga. »Vi får lov att skynda oss, så att inte Vedbackarn gör barnen något förnär.»

»Får jag inte följa med?» frågade mannen och tog fram en pistol, som han lämnade åt länsmannen. »Skjut mej, om jag gör något försök att komma undan.»

»Jag tror er, men en sådan man som jag får inte lita på någon människa. — Olle, jag såg, du hade mat med dej. Sätt in lite i boden och en flaska mjölk, om du har. Och här har du din bössa.»

Olle tog emot den.

»Hur har Nils —»

»Det ska’ du få höra sedan. Se här» — han tog fram några spikar. »Kryp under sjöboden och spika fast den här lösa plankan.»

Han vände sig till främlingen.

»Jag ä’ tvungen att hålla er instängd, men det ska’ inte dröja länge. Vi ä’ snart tillbaka med gossarna.»

Därmed tog han upp ett nytt, starkt lås ur fickan och stängde dörren.

Så snart de lagt ut, omtalade länsmannen, vad han fått höra av främlingen. Han hade sammanträffat med gossarna på Örnhuvud och tagit ifrån dem bössan för att lämna den åt Olle, som han kände. Det kunde synas lite misstänkt men hade sannolikt ingenting att betyda. Han hade utan omsvep erkänt sin skuld och var beredd att lida sitt straff. Vad det var för en skuld, hade länsmannen inte haft tid att ta reda på.

»Jag låtsade, som jag visste det», sade han. »Det ä’ det säkraste sättet att få fram sanningen. Någon gemenhet kan jag inte tro honom om. Annars kunde man gissa på det där besynnerliga överfallet i prästgården förra sommarn. Sitt namn uppgav han — Nils Ivarsson — Inges far, förmodar jag.»

Olle nickade.

»Jag kände honom bra», sade han. »Aldrig kunde jag tänka, att det skulle sluta så med honom. Visst var han fasligt vild i ungdomen, och många dårskaper gjorde han, det ä’ visst och sant, men —»

Och så berättade han i sin tur, vad han visste om honom. Hans fader var skeppare, och sonen hade smak för sjölivet. Men så gifte han sig med Ingrid och skulle överta Frönäset. Det var då han kom att vara för mycket tillsammans med Vedbacka Jansson, som var lite släkt med Ingrid. Janne var lustig och glad den tiden, som han nog kunde vara ännu, när han satte till. Men det var en dålig karl. Han spelade pengar från Nils och lockade honom till äventyrligheter. Och en gång, när de hade dans i Uppgården, retade han upp honom mot Edvin Hedfors, bror till lumpsamlarn — han drunknade en tid därefter. Det var en stor och grov karl som brodern och ett riktigt vilddjur att slåss. Han hade förut friat till Ingrid och kom att säga något elakt om henne. Men Nils gav honom så, att han måste bäras från logen. Samma natt försvann Nils, och ingen mer än Vedbackarn hade nå’nsin fått höra något ifrån honom.

Länsmannen skrev upp eftersom Olle berättade och gjorde ytterligare frågor.

»Jaha, det stämmer», sade han och såg efter i sin anteckningsbok. »Bara jag nu hade Vedbackarn fast.»

»Seglare akterut», varskodde kaptenen.

Det var Goborts båt, som kom. Han hade kryssat sig upp den första biten men hade nu gott sträck och skulle snart hinna upp dem. När de voro långsides, ropade halta Kalle:

»Gubben undrar, om inte länsman och kapten, som inte gör någon nytta, ville sätta sej i hans båt, så blir det lättare att ro för di andra.»

»Hut, Kalle, tror du inte jag kan ro», röt kaptenen och ville ta årorna från pastorn.

Men länsman tyckte, de gärna kunde ta emot anbudet; dess förr skulle de hinna fram.

»Och du, Olle», sade han, »se till, att ni håller rätt efter oss, mitt på det höga berget.»

Gobort satt, förstås, fortfarande till rors, efter det var hans båt, men kaptenen gav honom goda råd, hur han skulle göra.

»Stick på skot lite. — Ta grundet om babord. — Där kommer en körare — håll fullt, var det, ja.» Och så vidare, allt till Kalles stora belåtenhet, för gubben Gobort hörde särskilt illa den dagen och kunde inte uppfatta ett enda ord, som kaptenen sade.

När de närmade sig ön, reste sig länsman i båten.

»Kom ihåg, go’ vänner», sade han, »nu ä’ det jag, som tar befälet. Kalle, skrik åt gubben Gobort, att han styr rätt på tallbusken där borta, som sticker ut rakt ur berget.»

»Där finns ingen möjlighet att komma opp.»

»Gör, som jag säjer.»

Gobort tittade frågande på länsman, som med bestämd min utpekade kursen.

»Han må väl veta, vad han säjer», sade gubben saktmodigt. »Jag tänkte vi skulle runt ön till sandviken på öster sida.»

»Kanhända jag kan visa er en ginväg, som ni inte har reda på.»

Kalle upprepade för Gobort, vad länsman sagt.

»Hå, hå. En lever för att lära», sade gubben och höll upp litet bättre. »Inte trodde jag, det fanns ett hål här i skärgår’n, som jag inte stuckit min näsa i.»

Litet emellanåt såg han dock misstroget på länsman, som om han undrade, om det verkligen var hans mening.

»Låt bara gå. Fall av nu en smula — så där, ja.»

De voro i lä under berget, och ökan gled sakta fram. Och så skilde sig klippväggarna nertill, och rämnan blev synlig.

»Det må jag säja», sa’ kaptenen, »det ä’ som en riktig rövarkula.»

»Som det också kanske ä’», tillade länsman.

Det visade sig omöjligt för den stora ökan att komma in, utan de måste invänta Olles båt, som närmade sig med stark fart. Kaptenen slängde upp en dragg i den lilla tallbusken, som de styrt efter, och ökan lades tätt under branten.

»Låt seglet stå, så Österman ser, var vi ä’.»

Olles båt kunde ledigt gå in genom öppningen, och de gingo över dit. Någon måste dock stanna kvar i ökan, och kapten tyckte, att det kunde Kalle göra.

»Jag ä’ lika nyfiken, som nå’nsin kapten», sa Kalle och slank behändigt över, med knapp nöd undvikande en spark från gubben Melby.

Och så blev det Goborts lott att sitta och vakta båten, medan de övriga fortsatte inåt.

»Hur har du kunnat få tag på den här ingången, som inte ens Gobort lagt märke till?» frågade pastorn.

»Jag kom från andra hållet. Måste ta av mej kläderna. Fick vada och simma rännan fram. Det brydde sej inte Gobort om. Annars har han reda på hålvägen, tycks det.»

De stakade sig fram, tills de inte kunde komma längre, och lade båten bredvid Vedbackarns, som Olle kände igen.

»Den karln ska’ då ha lås för allting», sade länsman, »men snart sätter jag honom själv inom lås och bom.»

Olle hade passat på och fått litet krut till lodbössan av gubben Gobort och några 13-nummers varghagel, som användes till kulor. Han drog kapten Melby i rocken och räckte honom den laddade bössan.

»Om det skulle behövas — en kan inte veta.»

»Tack, det var bra. Jag förstår nog bäst, när det ä’ tid att bränna av. Och när du hör mitt skott, Olle, så hugg genast in.»

De togo samma väg, som Anders gått, när han skulle skaffa hjälp åt Vedbackarn. Den var lätt och bekväm, här och där försedd med plankbroar, och bar spår av att vara mycket begagnad.

När de hunnit så långt, att de kunde se den koja, som var tjuvarnas tillhåll, ställde sig kapten Melby i spetsen och gick före med hanen spänd, färdig att ge eld.

»Han må väl inte skjuta utan vidare», viskade pastorn oroligt.

»Låt honom hållas — det tycks inte vara någon där.»

Gubben kröp ned bakom en sten, varifrån han behärskade platsen framför det lilla huset.

»Gå nu någon fram och öppna dörren, men håll försiktigt åt sidan, så jag kan skjuta in.»

Länsman gjorde så, men när ingenting hördes av, gick han in, följd av de andra. Vedbacka Jansson låg på golvet med en dyna under sig och några kuddar till huvudgärd. En butelj med vatten stod bredvid honom. Han var illa slagen och sargad, men svullnaden från getingstyngen hade lagt sig något. Länsman stötte till honom med foten. Han såg förskräckt upp och försökte resa sig.

»Var har du gossarna?»

»Vilka gossar?»

»Inge och Anders.»

Inte hade han sett till några gossar. Han hade halkat på en klippa och fallit. Och så hade han råkat trampa i ett getingbo.

»Åj, åj, det gör så ont», jämrade han sig. »Jag har visst slagit mej fördärvad.»

»Här ä’ deras matsäckskorg.» Olle tog fram den ur en av lårarna.

Vedbackarn bleknade märkbart.

»Vet inte, hur den kommit dit. Kanske di varit inne, medan jag sov. Åj, åj, vad det gör ont. Di kommer väl tillbaka, om det ä’ deras korg.»

»Dra ut honom på dynan i skuggan under klippan, så ska’ vi undersöka stugan lite närmare.»

Kaptenen hade under tiden gått omkring och synat i alla vrår.

»Det finns inte tecken till någon lönnlucka, och golvplankorna ä’ ordentligt fastspikade överallt.»

»Men di här bockarna», visade länsman, »ä’ onödigt grova och till på köpet förstärkta med bastanta vinkeljärn. Bär du ut den ena, Kalle, så tar jag den andra.»

Han ställde dem utmed ena väggen.

»Och nu ska’ vi se till, hur det kan vara utvändigt. Här sitter det i knuten två väldiga järnöglor. Vad ä’ meningen med dem, tror ni? Olle, du som ä’ lång, känn efter på taket, om det ligger något där.»

Olle sträckte på sig och fick ned en spak, tämligen kort men tjock som bommen på en skuta. Den passade alldeles in i öglorna.

»Det ser ut som ett handtag att lyfta opp huset med», anmärkte pastorn.

»Just det. Du ä’ inte så dum. Men den som ska’ rå med det, måste vara en oerhört stark karl. Jag gissar på den där jätten, jag såg bland besättningen på ålänningen förra sommarn. Det ä’ nog hans göra bland annat. Själv prövade jag på, sist jag var här, men det var som att vilja flytta ett berg.»

Olle gick dit och tog i av alla krafter, så huset skakade och rörde sig en smula.

»Om det vore plats för flera att hugga tag på samma gång. — Vi får göra en längre bom.»

Kaptenen skulle också sta’.

»Det var mej en förhärdad — Försök du, pastor.»

Medan pastorn gjorde sig i ordning och lossade något på sina kläder, fick länsman se Vedbackarn, som kommit på benen och vacklade fram med ett uttryck av högsta spänning i sitt vanställda ansikte. Plötsligt skrek han till och föll handlöst till marken. Pastorn hade lyft huset.

»Olle, Kalle — fort under med bockarna!»

Pastorn skyndade till Vedbackarn, som var avsvimmad.

»Låt kräket ligga», tyckte länsman. »Det här var för mycket för honom.»

Under huset, vars ena sida på detta sätt lyfts i höjden, så att det lutade på sned, syntes en smal nedgång till ett slags underjordiskt förrådsrum. Länsman tände sin blindlykta och kröp ned. Det var överfullt med kistor och lårar, som hopat sig under det sista året, då smugglarnas och tjuvarnas rörelse legat nere på grund av de ivriga efterspaningarna. Men gossarna, som han väntat finna där, sågos ingenstädes till.

»Har ålänningen farit förbi nyligen?» frågade han, när han kom upp.

»Det kom signal i morse», kunde kaptenen upplysa, »att det troligen var han, som seglat norrut i natt den yttre leden.»

Länsmannen såg allvarlig ut.

»Vi har inte tid att se nogare efter därnere. När rättarn kommer, kan han ledigt bärga alltsammans, vad jag kunde se. Di får bära ned hela lagret till Vedbackarns båt och med den sedan forsla över lårarna så småningom till storbåten. För den går naturligtvis inte heller in genom rämnan. Vedbackarn får vi ta med i Goborts öka.»

Pastorn och Olle stodo avsides och talade tyst med varandra.

»Vad ä’ det ni tisslar om?» frågade kaptenen.

»Jo, det ä’ så, att Olle och jag tänker stanna kvar. Vi far inte härifrån, förrän vi sökt igenom hela ön.»

»Gör det», sade länsman. »Det ä’ rätt. Men gossarna ä’ inte här, ska’ ni finna. Di ä’ sannolikt ombord på ålänningen, såvida —»

Han tystnade.

»Såvida di ännu ä’ i livet», tillade han.