Inge och Anders hade skött om Vedbackarn, så gott de kunnat, och flitigt bytt om med de våta omslagen. Sedan de hämtat matsäcken, skyndade de sig att ge honom vatten att dricka, men något annat kunde han inte få i sig. Under natten turade de om att vaka, och på morgonen var han så pass bättre, att han kunde hasa sig ut ur busken och med gossarnas hjälp komma in i kojan.

»Snälla barn», viskade han fram. »Pyssla om stackars Jansson. Anfäkta di getingarna. Jansson ingen elak karl — menar ingenting ont, det ä’ bara hans sätt.»

Emellanåt kom yrseln över honom. Han slog rasande omkring sig under de gräsligaste eder och skrämde gossarna, så att de inte vågade vara inne, förrän han lugnat sig. Men mestadels sov han, och det var nog det bästa för honom.

En gång, när han var vid sans, frågade Inge honom efter båtnyckeln. En av dem skulle ro till Dägerö, sade han, och komma igen med hjälp. Men det ville Vedbackarn inte höra talas om. Nyckeln hade han gömt, han kunde inte beskriva var. Snart kunde han nog hanka sig fram till båten, och då skulle de fara hem alla tre.

På kvällen den andra dagen hörde de en båt lägga till inne i sandviken. Gossarna sprungo ut, i hopp att det var någon, som sökte efter dem. Men det var inte så väl. Två främmande män hade stigit i land. Den ene lutade sig ned och betraktade noga de talrika spåren av fötter, som syntes i sanden efter gossarna. Den andre, en ung jätte med vilt utseende, stod bredvid och gapade halvfånigt.

Anders drog ned Inge bakom en knippa strandråg, som växte utmed klippan.

»Den där, som böjer sej ner, ä’ den svartmuskige, som jag såg ombord på ålandsskutan. Det blir nog bäst, vi kilar undan.»

De båda männen stodo alltjämt obeslutsamma kvar, som om de fruktade något försåt. Efter en stund tog den svartmuskige fram en pipa och visslade till på ett egendomligt sätt.

Genast började Vedbackarn jämra sig därinne.

»Hjälp, Anders — Inge, hjälp, jag dör», ropade han.

Gossarna måste se, vad som var åt honom. Han hade krupit fram till dörren, och när de tittade in, högg han tag i dem och gav sig till att skrika, så mycket han orkade. De kämpade mot och sökte komma loss, men han hakade sig fast som en kardborre och drog ned dem på golvet. Det var nära, att Anders gjort sig fri. Han sparkade förtvivlat omkring sig och måtte ha råkat ett ömtåligt ställe, så Vedbackarn släppte taget. Men en hård näve tog honom över nacken och slungade honom våldsamt in i rummet. Dörren stängdes, och nyckeln togs ur.

»Ä’ du galen, Janne, som tar barnungar med dej hit?» Den svartmuskige var alls inte belåten.

»Det ä’ inte mitt fel. Di kanalje tjyvpojkarna har legat efter mej i ett års tid. Jag har aldrig fått någon ro för dem.»

Vedbackarn kravlade sig tillbaka till bädden.

»Och så di tygat till mej», fortsatte han. »Åj, åj, hjälp mej, Pekkonen. Di var här före mej — stod och kika’ genom fönstret. Men di ska’ få betalt, di satans — åj, åj.»

Mannen, som kallades Pekkonen, hjälpte honom en smula till rätta, och de talade tyst med varandra en stund. Gossarna hade krupit tillsamman i en vrå och stirrade på dem med förskrämda blickar.

»Ja, det blir nog bäst», hörde de honom säga med höjd röst. »Vad glor ni efter, rackarungar? Ni har ställt till vackert för er.»

Han gick till dörren och öppnade den.

»Heikki! Ohoj!»

Den unge jätten kom vankande fram. Några ord yttrades på ett underligt tungomål, och med ett skratt, som lät som ett grymtande, grep den väldige Heikki gossarna som ett par bylten, en med vardera handen.

»Försök inte slingra er undan, för då krossar han er som flugor», sade Pekkonen och gick före till båten. »Han ä’ mindre vetande och gör allt vad jag säjer. Det ä’ inte lönt att tala med honom, han förstår inte ett svenskt ord.»

Gossarna slängdes vårdslöst ned på en toft, och de båda finnarna satte sig vid årorna och rodde ut ur den lilla viken.

Galeasen låg på betydligt avstånd därifrån, i lä under en holme. De ankrade aldrig i omedelbar närhet av sandviken för att inte möjligen väcka misstankar utan rodde hellre ett längre stycke.

Pekkonen steg ensam ombord och försvann. Ett par besättningskarlar tittade nyfiket över relingen. De tycktes vara unga, men ett tidigt fördärv hade redan satt prägel på dem. De ropade något på finska till Heikki, som svarade med ett djuriskt grin.

Inge och Anders hade varken skrikit eller jämrat sig vid den omilda behandling de undergått. De voro rent förlamade av skräck och kunde inte få fram ett ljud. Något så lömskt och elakt som uttrycket i Pekkonens ansikte, något så rått som Heikkis vanvettiga flinande hade de aldrig sett eller kunnat tänka sig. Och de unga sällarna, som hånfullt betraktade dem! De visste nog, vad som väntade dem — något gruvligt helt säkert.

Där kom Pekkonen tillbaka med skepparen, som tycktes harmsen och ovillig. De langades upp som annat gods och knuffades in i ett trångt kyffe, varefter dörren slogs i lås. Nu var det förbi med dem. De kastade sig ned på golvet och föllo i hejdlös gråt.

När de äntligen lugnat sig, märkte de, att det var natt. De hörde packor och lårar släpas över däck och stuvas ned i båten, som flera gånger rodde bort och kom tillbaka. Slutligen somnade de från sina ängslande tankar och vaknade inte förr, än fartyget var under segel.

»Nu far di bort med oss till ryssarnas land», viskade Anders. »Och vi kommer aldrig igen.»

Inge var tyst en lång stund och sväljde gråten. Så fick han fram några ord.

»I natt får mor ingen sömn», sade han. »Och inte moster Maja heller.»

»Och så blir det nog många nätter», tillade Anders.

Åter måtte de ha slumrat in. Denna gång väcktes de av ett par kraftiga sparkar, och en av besättningskarlarna skrek åt dem:

»Opp med er, lymlar, och gör nytta.»

Det var full dager, och de voro ute på ett vatten, som de inte kände till.

Efter ytterligare några sparkar sattes de att skrubba däcket och uträtta sysslor, som påtagligen voro onödiga — det var endast för att de skulle ha det svårt, förstodo de.

Mot middagstiden kom skepparen upp.

»Det kan vara nog nu», mumlade han. »Har ni fått någon mat?»

Nej, det hade de inte.

»Kom då med mej.»

Och så tog han dem ned i skansen, där de fingo äta sig ordentligt mätta.

Det var en prövande tid, som nu följde för de stackars gossarna. Så ofta tillfälle gavs, undfägnades de med slag och slängar. Ingen tillsägelse gavs utan mustiga tillmälen och hemska svordomar, fastän de sökte göra sitt bästa. Den ende, som på sitt buttra sätt visade dem någon välvilja, var skepparn själv. Men han var begiven på att dricka och låg en stor del av dagen och sov i kajutan.

De foro norrut längs kusten utan att hålla sig till någon egentlig farled, tycktes det, och när de lågo stilla, var det alltid avsides från människoboningar. Så ofta de mötte något fartyg eller måste förbi bebyggda orter, drevos gossarna under däck med den förskräcklige Heikki som vaktare.

»Kom ihåg, han har inte begrepp om vad han gör», sade Pekkonen. »Om ni öppnar mun och ger hals, vrider han nacken av er.»

Ibland kommo främmande karlar ombord, och då fingo gossarna likaledes krypa ned i sitt kyffe. Det var tydligt, att tjuvarna hade förbindelse överallt i skärgården, fast inte alla ombud ansågos så pålitliga som Vedbacka Jansson.

En gång jagades de av ett kronofartyg. Men galeasen var en snabbseglare, och skepparn förstod sitt yrke i grund, så de kommo lätt nog undan.

Det visade sig sedan, att det varit länsman Videstam, som med den ännu i skärgården förekommande optiska telegrafen skickat bud, att de skulle anhållas. Men enda följden var, att de blevo mera försiktiga. Pekkonen beslöt rentav att vända och ge sig söder ut för att ordentligt leda sina förföljare vilse. Därtill skulle de taga den yttre vägen och sträcka så långt som möjligt utåt havsbandet för att undvika obehagliga möten. Helt och hållet övergiva de skyddande skären vågade han inte.

Gossarna började fatta en smula hopp, när de närmade sig kända trakter. Men snart föll deras mod. Med den kurs, de styrde, var det föga troligt, att någon skulle lägga märke till dem.

Tidigt en morgon fingo de Dägerön i sikte. De kunde urskilja den vita herrgårdsbyggnaden mellan lövträden och kapten Melbys signalstång och klipperjakten, som låg förankrad långt ute i viken med gigat storsegel och förseglen löst beslagna vid stagen.

»Kapten har varit ute och letat efter oss», sade Inge.

»Eller också tänker han sej ut», föreslog Anders. »Om han nu hade kikare till hands — men han sover väl vid det här laget.»

Gossarna hade ovanligt nog haft en stunds vila och sutto nedhukade vid relingen med ögonen oavvänt fästade på de välbekanta stränderna. Pekkonen märkte det men lät dem hållas.

»Ja, titta ni», hånade han. »Nu ser ni Dägerön för sista gången.»

»Jag tror vi springer i sjön och simmar i land», viskade Anders. »Di kan inte simma.»

»Men di går i båten och hinner opp oss, innan vi hunnit halvvägs.»

»Om vi kunde komma åt båten då. Di har bara en.»

Det var gott väder, och den enda jollen, som vanligen surrades på däck, låg för bekvämlighets skull på släp.

»Tänk inte på det, Anders. Det finns ingen hjälp för oss — vi som aldrig får gå akterut.»

De voro inne i den farligaste skärgården, där ingen gärna gick fram, och Pekkonen kände sig nu trygg för all förföljelse. Karlarna, som under det sista dygnet inte fått smaka en tår brännvin, fingo ta skadan igen och lågo snart redlösa. Skepparn tålde mera men stupade till sist även han, och Pekkonen måste ta roret. Han svor och förbannade sin dumhet att släppa dem till spritkaggen. Ett tag tänkte han på att ankra under någon holme — det fanns ju inga andra än gossarna att få någon handräckning av, om det skulle behövas. Men han kände vägen så bra som någon, vinden var jämn — frisk sommarbris och till på köpet platt förlig — det var illa att inte begagna det gynnsamma tillfället och komma fram genom den krångliga leden utan att behöva göra ett enda slag. Han bestämde sig för att fortsätta.

Då fick Anders se något.

»Ä’ det inte en båt där långt borta, strax öster om den skogiga holmen? Tänk, Inge, om det ä’ gubben Gobort, som ä’ ute och tittar efter oss.»

Och utan att besinna sig hoppade han upp på kajuttaket och satte till att vifta med ett par vita byxor, som lågo till torkning.

»Ner genast!» skrek Pekkonen.

Men Anders höll i med att vifta, fast båten redan var på väg att försvinna.

Pekkonen bet ihop tänderna och lämnade roret åt Inge.

»Håll rätt ovanför röda klippan. Det ä’ fullt med grund i lä.»

Därmed sprang han fram och drev till Anders, så han huvudstupa störtade i sjön. Inge skrek till och lade roret dikt i lovart för att vända undan vind och komma upp till Anders, som redan blivit ett tjugutal famnar efter.

Det gick, som det måste gå. Storbommen kom svepande över däck och tog med sig Pekkonen, och strax därefter rände skutan med fart upp på ett grund.

Inge hade bara tanke för Anders. Han hoppade ned i jollen, som gått fram av farten, fick upp sin fällkniv och skar av fånglinan, för det var ingen tid att göra loss, och rodde mot Anders, som kom simmande.

Pekkonen hade lyckats få fatt i skotet, när han så oförvarandes vräktes överbord. Så fort han sansat sig något efter slaget, äntrade han utefter bommen upp på skutan igen och skyndade ursinnig ned i kajutan efter en bössa. Inge märkte hans avsikt i sista stund.

»Han tänker skjuta», ropade han och kastade sig ned, på samma gång Anders dök under.

Ett skott smällde, och kulan visslade tätt över båten.

»Akta dej, Inge. Di har en bössa till, har jag sett.»

Inge var listig. Han satte sin mössa på öskaret och stack upp det över aktergaveln. Genast hördes ett nytt skott. En hagelsvärm kom susande och spräckte öskaret och trasade sönder mössan.

»Opp med dej, Anders! Nu får han lov att ladda först.»

Anders krängde in i båten, och Inge till att ro, allt vad han orkade. Innan Pekkonen fått en bössa i ordning, hade de hunnit bakom en klippa, som de sedan sökte hålla mellan sig och galeasen. När den inte gav något skydd längre, voro de långt utom skotthåll.

De kunde nu färdas, hur makligt de ville, men de hade brått att komma fram.

»Vi får lägga i, så mycket vi kan», avgjorde Anders.

Och de stackars trötta gossarna strävade träget vid årorna, så det värkte i deras misshandlade lemmar. För det dugde rakt inte att låta dem vänta för länge därhemma.

En stund sedan de förlorat galeasen ur sikte, mötte de på något avstånd samma båt, som Anders misstänkt för att vara Goborts. Men det var inte hans. Mannen, som rodde, kände visst igen jollen och ropade något åt dem. De låtsade inte höra och veko av en smula, som om de tänkte sig i land på en holme. Mannen vilade på årorna några ögonblick, liksom undrande, men for sedan vidare.

»Anders du tänk om han får se galeasen. Och om han nu ä’ i förbund med tjyvarna och di sätter efter oss?»

Anders funderade.

»Jag tror, vi tar i land, var vi kan på ön, och går hem genom skogen. Så kommer vi mest lika fort.»

Men det var en onödig försiktighet. Båten visade sig snart igen och styrde nu kosan åt Ryssundet och fastlandssidan. Mannen hade inte fått ögonen på den förolyckade skutan, om det var den han sökte.

Ett par timmar senare var kapten Melby med sin dotter på väg till Norrudden för att hämta Isabel. Pastorn hade begärt att få följa med. Ärligt och utan omsvep ville han i de andras närvaro fråga henne, hur det hängde ihop med den hemlighetsfulla väskan, viss om att saken skulle kunna tillfredsställande förklaras. När de tagit upp pastorn i droskan och kommo fram emot byn, körde de om två smutsiga och trasiga pojkar, utmärglade av svält. En av dem hade ingen mössa — det var Anders, som tappat sin, när han for i sjön.

»Var det inte Inge och Anders?» utropade pastorn.

»Tycker någon det!» sade kaptenen. »Det var Fattig-Lenas Sven och en annan tjyvstryker, som jag inte vet vad han heter.»

Så hade en veckas lidanden av olika slag mäktat förändra gossarnas utseende.

Samma dag som Inge och Anders återvände från sina äventyr, skulle länsmansförhör hållas med Nils Ivarsson och Vedbacka Jansson. Det hade sports, att vilken som helst fick vara närvarande. Nils Ivarsson hade önskat att inför alla få bekänna sin skuld och förklara sitt handlingssätt. Och Vedbackarn, som var alldeles oskyldig — bedyrade han — hade ingenting emot, att det kom så många, som kunde få rum i Frönässtugan. För det var i Frönäs förhöret skulle ske, eftersom Jansson ännu var mycket medtagen.

Det var därför ingen hemma i Nedergården, när gossarna kommo knogande uppför bygatan. Inte ens Stina-Lisa syntes till, hon som aldrig var borta. Vad kunde det betyda? Det besynnerligaste var, att de tagit ur alla nycklar, som annars alltid fingo sitta i, för det var inte så noga på ön den tiden med att stänga igen om sig och sitt.

Gossarna satte sig bekymrade på trappan. Det hördes inte ett ljud från Uppgården heller, där det brukade vara så mycket folk. Jo, gick det inte någon i grinden?

»Elin!» ropade Anders, som tyckte det var systern, som kom borta i kröken vid gamla smedjan.

Det var verkligen hon.

»Herre Jemini! Ä’ det du, Anders? — Och Inge! Så ni ser ut! Kom med mej, för här finns det ingen i hela gården.»

Och så vände hon om med gossarna till Uppgården.

Det var på det viset, att Elin fått lov att ta hand om gubben Jakobsson, som insjuknat svårt — i smittkopporna, troddes det — och hastigt blivit övergiven av allt tjänstfolket, som längese’n tröttnat på honom.

»Men det ä’ inte smittkoppor», försäkrade Elin.

Hon var där både natt och dag, och gubben syntes belåten med att ha henne hos sig. Hon visste inte, om han kände igen henne — han såg på henne så underligt ibland. Men när Lars-Johan låg i hamn med sin skuta och kom dit en gång, blev gubben vild, och hon måste be honom gå. Olle i Nedergården var snäll som alltid och hjälpte henne med kreaturen. Och när gubben blev lite bättre, hade Maja lovat att sköta om honom.

»För det går inte an, att jag blir här, när han kommer till förstånd igen.»

Elin ville, förstås, att gossarna skulle äta ordentligt och tvätta sig, men de måste nödtvunget efter de andra till Frönäs, tyckte de. Och sedan de druckit ur ett stort fat mjölk och fått var sin kaka bröd till vägkost, gåvo de sig av.

Det var överfullt med folk i Frönässtugan, när de kommo dit, men ingen gav akt på dem. Det var ingen möjlighet att komma fram genom dörren, utan de satte sig på marken nedanför ett fönster, som stod öppet.

De hörde länsman tala därinne, allvarsamt och högtidligt.

»Nils Ivarsson», sade han, »eller, såsom han kallat sig i Amerika, Nils Frank har alltså erkänt och förklarat, att han, i hastigt mod, utan uppsåt att döda, vid ett gille i Dägeröby bragt Edvin Hedfors om livet; att han därefter, på inrådan av Jansson i Vedbacken, dåvarande arrendator av Frönäs, i hemlighet avvikit; att han till förmån för sin hustru, Ingrid Persdotter, skriftligen avstått från all den rätt, han kunde hava till Frönäsgården, och uppdragit åt nämnde Jansson att åt henne överlämna hela arrendebeloppet; att han dessutom under de sista åren, då han haft åtskillig framgång i sitt arbete, tid efter annan skickat betydliga penningsummor till samme Jansson för att tillställas sagda Ingrid Persdotter; att han föregående sommar vistats någon tid i den ålänska skärgården och därvid ett par gånger besökt Dägerö; att han icke haft någon förbindelse med tjyvarna men, genom Janssons inflytande och för att obemärkt kunna sammanträffa med honom, vid dessa tillfällen fått medfölja fartyg, som han antog vara smugglare, ehuru han ingenting bestämt visste; att han redan då haft för avsikt att antvarda sig i rättvisans händer men blivit på det enträgnaste avrådd av Jansson, som föreställt honom, att det skulle bliva hustruns död, om den skammen drabbade henne; att alla brev, han genom Jansson sänt sin hustru, blivit obesvarade; att han likväl, för att förvissa sig om hennes mening, beslutit uppsöka henne i Dägeröby, där hon var på besök, men den otvetydiga förskräckelse och avsky för honom, som hon visade —»

Här måste länsman avbryta för en stund. Det hördes häftiga snyftningar inifrån rummet och en manlig stämma, som bevekande bad: »Ingrid! Ingrid!»

Åter tog länsman till orda men endast för att strax därpå ännu en gång nödgas göra ett avbrott. En vagn for i stark fart upp till trappan. Gossarna kunde inte se, vem det var, men hörde genast på rösten, att det var kapten Melby.

»Har di redan börjat med förhöret? Undan, gubbar! Här kommer pastorn och jag med nyheter, ska’ ni tro. Kör hem, flickor — och Blomqvist sätter för andra hästar och hämtar oss.»

Det blev ett allmänt pratande i stugan, men slutligen sade länsman till, att de skulle vara tysta, och började på nytt:

»Det återstod, som vi veta, en punkt i anklagelserna mot Nils Ivarsson Frank, som inte kunde på något sätt förklaras. Det gällde den olycka, som hände pastor Hemming under den stora ovädersdagen förliden sommar, då Nils Ivarsson Frank varit sedd i närheten av prästgården. Jag får nu på grund av nyss erhållna upplysningar meddela, att även denna gåtfulla sak fått sin tillfredsställande lösning — en lösning, som på ett slående sätt ådagalägger bedrägligheten och otillförlitligheten av mänskliga slutsatser och beräkningar.

»Miss Isabel M’Neil, som vi alla känna, kom den dagen efter ett kort besök i Stockholm tillbaka till Dägerö utan att vara väntad. Som det såg ut att bli ett svårt väder, föredrog hon att gå i land vid Norrudden i stället för att följa vidare med båten och lät signalera till kapten Melby efter skjuts. Medan hon väntade, rodde Valder i Dyvik förbi — jag ser du står där, Valder. Då bestämde hon sig för att gå emot skjutsen, och Valder fick ta hennes resväska för att lämna in den i prästgården, där hon skulle fram.»

»Det har allt sin riktighet», mumlade en röst.

»Valder satte väskan på förstubron, för det var ingen hemma i prästgården. Pastorn kom emellertid kort därefter och tog in väskan, som han öppnade för att se, vad meningen var.

»Miss Isabel hann fram, just som ovädret bröt ut, och knackade på. I detsamma slog blixten ned i björken på gården med en förfärlig skräll, så hon varken hörde eller såg på en lång stund. När hon kom till sig, fann hon, att orkanen ryckt upp dörren, men vad hon inte visste, det var, att dörren, som går inåt, med våldsam kraft träffat pastor Hemming i tinningen och kastat omkull honom mot ett upphängt segel, som han i fallet drog över sig. En ny blixt visade henne väskan, som stod på ett bord i rummet innanför. Ingen människa syntes till. Hon gick in och stängde ett fönster, som höll på att blåsa sönder. Ett ljus, som släckts av vinddraget, antydde, att man velat undersöka hennes väska, som också mycket riktigt var öppnad.

»Man kan svårligen undra på, att hon kände sig förnärmad över denna nyfikenhet och sedan undvek att tala om saken. När hon lärde känna pastor Hemming bättre, hade hon ofta tänkt fråga honom härom men aldrig kommit sig för.

»Ja, så ungefär gick det till vid det hemlighetsfulla överfallet på pastor Hemming.»

Länsmannen höjde rösten för att höras genom det tilltagande sorlet.

»Jag kan härefter fatta mig kort», yttrade han. »Jag behöver icke närmare uppehålla mig vid de senaste dagarnas tilldragelser och vid Nils Ivarsson Franks framställda begäran att få träda i häkte och har nu blott att fråga, om jag rätt uppfattat, vad som under förhöret framkommit, och om Nils Ivarsson Frank fortfarande står fast vid denna sin begäran.»

Ett lugnt ja var det enda svaret.

»I sådant fall måste jag beklaga, att jag icke kan tillmötesgå en så blygsam anhållan. Efter de upplysningar, jag inhämtat, synes avlidne Edvin Hedfors genom sitt råa uppträdande tillfullo hava förtjänat den visserligen något skarpa tillrättavisning, som kom honom till del, men att denna skulle vara orsaken till hans död, torde med skäl böra betvivlas, ity att nämnde Edvin Hedfors ännu levde mer än ett halvt år därefter, utan att veterligen klaga över något men efter det honom övergångna våldet, och sedan, såsom allom känt är, under rusets inflytelse råkade gå vilse på isen och genom drunkning omkomma.»

Ett vredgat utrop hördes.

»Jag borde be herr Frank lägga band på sin häftighet och försöka med tålamod åhöra, vad som nu kommer att följa, men — — det blir kanske bäst att gå in i rummet här, som står tomt, och ha dörren stängd så länge. Och kanske någon av de närvarande önskar hålla herr Frank sällskap?»

Länsmannens röst, som fått en vek klang, hårdnade till, när han fortsatte:

»För in Jansson!»

»Nu kommer Vedbackarn», viskade Anders, »Jag tycker vad han ska’ ljuga.»

Gossarna sutto fortfarande kvar nedanför fönstret. De hade hört vartenda ord av länsmans långa tal utan att så noga förstå meningen. Men så mycket kunde Inge fatta, att den främmande mannen, som de träffat på Örnhuvud, var hans egen far och att han var alldeles oskyldig.

»Om vi skulle försöka komma in och träffa mor» — han sjönk ned mot Anders — »men jag ä’ så trött, så trött.»

Anders tog honom om halsen och lutade sig mot stugväggen. De hörde en kvinnoröst, som de inte kände igen — och sedan åter länsmannen — ett oredigt sorl — och så mindes de ingenting mer.

Det var förhöret med Vedbacka Jansson, som skulle börja.

Han kom in, till utseendet vid gott mod, och nickade åt halta Kalle, som satt uppkrupen i ett fönster. Hustrun hans, som annars sällan visade sig, gick bredvid och ledde honom. Hon var betydligt äldre än mannen och lika mager, som han var tjock och välfödd. Det sades allmänt, att det var hon, som hade husbondeväldet, och tjänstfolket, som aldrig stannade länge, fruktade henne mer än Vedbackarn själv.

Innan länsman hunnit öppna munnen, högg hon i med ljudlig stämma:

»Frukta dig intet för desse Belials män, de som orätt lag göra och vrång dom skriva, de som förvända rätten i malört och stöta rättvisan neder till jorden.»

»Här får ingen yttra sej, som inte blir tillfrågad», röt länsmannen.

Men det var lika omöjligt att få henne att tiga som att tysta en gris, som skall slaktas.

»Ve de oomskurne, som efter min själ stå. Falle tillrygga och komme på skam de mig ont unna. Svärdet skall komma över dem, deras kameler skola bortrövade varda och deras myckna boskap borttagen. Det skall vederfaras dem för deras högfärd, att de hava försmädat Herren Zebaots folk och berömt sig över dem.»

»Kan ingen leda ut käringen?»

»Kom bara hit, så ska’ jag riva ut ögona på er.»

Och så gick hon på:

»De skola vara såsom gräs på taken, vilket förtorkas, förrän det uppskäres. Deras hus skall läggas öde, och deras namn skall utskrapas utur de levandes bok.»

Men halta Kalle hittade på råd.

»Jäsmeligen», skrek han till. »Har inte korna kommit in i havren!»

Käringen ut i en blink, och Olle passade på och stängde dörren.

Länsman satt mitt i rummet vid ett mindre bord med skrivsaker. Bredvid honom hade kapten Melby tagit plats för att ge honom goda råd, om det skulle vara nödvändigt.

»Jan Jansson i Vedbacken», började länsmannen, »förut arrendator i Frönäs —»

»Det ä’ jag väl ännu, he, he», avbröt Vedbackarn.

»Skall jag behöva upplysa Jansson om att arrendekontraktet utgick i våras?»

»Betyder ingenting, he, he. Jag ä’ god vän med Nils Ivarsson.»

»Hur kunde då Jansson låta honom leva i den tron, att han var skyldig till dråp på Edvin Hedfors?»

»Aldrig i världen har jag sagt någonting sådant. Det kan hända, jag skrev om att Edvin var död, som han också var, men inte kunde jag tro, det var därför, han höll sej undan. Det ä’ som hustru min säjer: jag ä’ lite enfaldig. Jag tänkte hela tiden, att han var med bland tjyvarna, som just då började hålla till i skärgår’n.»

Länsman bläddrade i sina papper.

»Misstag. Det var först ett par år senare.»

»Ja, si jag ä’ så enfaldig. Men Nils och jag har alltid varit så kontanta. Jag skulle kunna ta skjortan från kroppen på mej för hans skull. Jag har lånt honom pengar — han hade jämt trassligt med affärerna.»

»Varför har då inte Jansson betalt sitt arrende under alla dessa år?»

»Arrendet, he, he. Det ä’ allt ordentligt skickat till honom.»

»Vart då?»

»Han vill inte, att någon ska’ veta adressen mer än jag, för vi ä’ som bröder — han litar bara på mej. Men inte kan han ha sagt åt någon, att han tror sej skyldig till Edvins död? Han ä’ väl inte hemkommen?»

Det kom något misstroget i Vedbackarns lurande blick. Han märkte, att han försagt sig.

»Det ä’ jag, som frågar, och Jansson, som svarar. Men det tycks, som jag inte skulle kunna få något ärligt svar. Vi får väl be Nils Ivarsson Frank komma in och tala om, hur det ä’ med arrendet.»

»Ä’ han här? Nej, nej, låt honom inte komma in. Han ä’ så häftig. Jag ska’ bekänna. Det ä’ bara ett litet missförstånd. Han ville, att allt skulle läggas ner i egendomen, fast jag tyckte det var bättre att säja —»

»Det ä’ alltså klart, att arrendet under de sista tio åren icke blivit erlagt, och som Jansson dessutom häftar i skuld för mottagna penningebelopp» — länsman såg efter i sina papper — »riksdaler 4500, som jämte arrendesummorna skolat överlämnas till hustru Ingrid Persdotter, så varder Jansson härmed på Nils Ivarsson Franks begäran förständigad —»

»Missförstånd, nådig kommissarien, missförstånd.»

»— förständigad att utan dröjsmål flytta härifrån; beroende på en kommande värdering att avgöra, i vad mån Jansson, sedan skulderna blivit betalade, har att tillgodoräkna sig någon ersättning för gröda, inventarier m. m.»

Ångestsvetten stod Vedbackarn i pannan.

»Barmhärtighet — förbarmande — jag ä’ alldeles oskyldig — bara lättrogen och oförsiktig. Ska’ jag nu gå från gården, som ä’ mej kärare än min egen själ — åj, åj, jag har så ont. Jag har handlat i största välmening — bara för gårdens bästa — kostat på den allt vad jag äger och har, mycket mer än arrendet går till och vad Nils skickat.»

»Var har Jansson fått de pengarna ifrån?»

Vedbackarn öppnade munnen för att svara, men så knep han ihop läpparna, liksom besluten att tiga.

»Ja, det ä’ en sak, som återstår för Jansson att förklara. Och förbindelsen med tjyvarna — och smuggelgodset på Örnhuvud — och gossarnas försvinnande. Vill inte Jansson lätta sitt samvete och åtminstone yppa, vart Inge och Anders tagit vägen?»

Men Vedbackarn bibehöll en halsstarrig tystnad. Han insåg, att han förlorat spelet. Gården, som han offrat så mycket för, skulle gå honom ur händerna, och då var allt annat honom likgiltigt. Det var inte möjligt att vidare få ett ord ur honom.

Käringen hans hade hållit på hela tiden och dunkat på dörrn för att slippa in och läsa lagen för Kalle, som narrat ut henne. Nu gick hon omkring knuten och kom rakt på gossarna, som djupt insomnat utmed stugväggen.

»Vad ä’ det för tiggarungar?» skrek hon. »Laga er genast i väg!»

Pastorn lutade sig ut genom fönstret.

»Inge och Anders!» utropade han.

De reste sig yrvakna, och pastorn fick in dem genom fönstret, som han stängde, för käringen gjorde min av att vilja klänga efter.

Gossarna stodo förlägna och gnuggade sig i ögonen. Folk trängde sig kring dem för att titta och fråga. Men Maja gjorde slag i saken. Hon sköt hastigt in Inge i kammaren till föräldrarna och drog fram Anders till bordet, där länsman satt och skrev.

»Det var just i grevens tid. Och Inge ä’ med, hoppas jag.» Länsmannen syntes riktigt belåten.

Efter några korta frågor hade han klart för sig, hur det gått för gossarna. Han vände sig ännu en gång till Vedbackarn.

»Jag får på det allvarligaste uppmana Jansson att avlägga en uppriktig bekännelse.»

Fortfarande intet svar.

»Det ä’ för Janssons egen skull. Vi vet nu allt.»

Och så talte han om, att galeasen råkat på grund och att besättningen inte kunde komma därifrån. Gossarna hade tagit den enda båt de hade, och inom några timmar skulle Pekkonen och de andra vara fångade.

Vedbackarn blev gul i ansiktet och skälvde, som om han haft frossan, men teg gjorde han envist.

Då kunde inte kapten Melby hålla sig längre.

»Lägg vantarna på den dubbelförhärdade syndarn och sätt honom i kurran med ens.»

Och länsman gjorde, som han sa’ — berättade kaptenen sedan för flickorna — han, som annars alltid skulle ha sin egen vilja fram. Jansson i Vedbacken förklarades för häktad men fick en timme på sig att ta avsked av sin hustru och ordna sina angelägenheter.

När hustrun fick höra, att de skulle bort från gården, gick hon fram till länsman och såg honom stint i ansiktet.

»Hur mycket får jag ta med mej?» frågade hon.

»Å, det ä’ inte så brått. Vi kan tala om det längre fram. Nils Ivarsson flyttar inte hit ännu på en tid.»

»Hur mycket får jag ta med mej?» upprepade hon. »Jag ligger inte en natt mer i det här förbannade huset.»

Ja, hon fick ta med sig, vad hon ville, sa’ länsman. Hon kunde låta drängarna sätta för ett par hästar och skjutsa sakerna till Vedbacken, om det var dit, hon skulle. Men efter en stund fick man se henne lägga litet sängkläder och annat smått på en skottkärra och köra ned till sjön. Strax därpå rodde hon bort, och halta Kalle, som följt efter henne på avstånd, sade, att hon tagit vägen åt Vedbackahållet, som man kunde vänta.

Jansson själv sattes tills vidare in i sjöboden, sedan man noga sett efter, att luckan, som Olle spikat igen, inte kunde öppnas. Det var inte tid att föra honom till länshäktet, för det gällde att så fort som möjligt ge sig ut till galeasen, innan tjuvarna fingo hjälp och kunde komma loss från grundet.

Kapten Melby måste naturligtvis med och nappas med sjörövarna, sade han. Droskan, som skulle hämta honom, fick i stället fara till Nedergården med så många den kunde rymma — gossarna först och främst. Så kunde de fortsätta med att sova, menade kaptenen.

Det var inte värt att göra några svårigheter, utan Nils Ivarsson fick sätta sig i droskan med sin hustru bredvid sig och den sovande Inge i famnen. Maja hade klivit upp på kuskbocken och tagit hand om Anders, för att de skulle få vara i fred. Gamla Stina-Lisa var för länge sedan hemma — hon hade tröttnat, gumman, på allt bråket.

»Ska’ inte Olle med?» frågade Ingrid.

Nej, han var bland dem, som skulle ut till galeasen.

»Kör sakta», bad Nils Ivarsson. »Jag tycker jag skulle vilja fara så här hela natten.»

Det var stilla och lugnt i sommarkvällen. En koltrast höll till i brynet av storskogen och visslade och gycklade, som han aldrig tänkte sluta. Koskällor hördes från den hemvändande boskapen. En ensam båt rodde fram i sundet. Det var gubben Gobort, som inte brytt sig om att vara med vid Frönäs.

»Minns du honom, Nils? Det har blivit en riktigt bra karl.» — Ingrid lutade sig mot mannen och viskade: »Så många, många år som gått förlorade för oss!»

Nils dröjde något med svaret men viskade sedan tillbaka:

»Jag vet inte rätt. Jag var på farliga vägar den tiden. Kanske jag behövde den prövningen. Men du, Ingrid — att du skulle få lida — så oförskyllt!»

Några dagar därefter satt Gobort i sin stuga och byggde not. Halta Kalle hade nyss kommit hem och rakat sig och gjort sig fin och låg nu och drog sig i sängen. Och som vanligt hade han mycket att säga.

»Du ä’ ingen människovänlig karl, Gobort», sa’ han. »Du har inte det rätta hjärtat för dina medmänniskor, och det ä’ syndigt. Du vet inte, vad som händer i bygden och inte bryr du dej om’et heller. Men du hör också så illa.»

»Jag hör riktigt bra i dag», mumlade Gobort.

»Nå, ska’ du då inte fråga efter, vad som hänt på den sista tiden?»

»Jag vet ju, att ni tagit Pekkonen och di andra.»

»Men du vet inte, hur det gick till. Och inte vet du, att länsman fått ett högt ämbete och ska’ flytta till sta’n. Och så ska’ han gifta sej med en av herrgårdsmamsellerna. Och pastorn ska’ ha den andra, men vem som ska’ ha den ena, och vem som ska’ ha den andra, det ä’ inte avgjort än.»

»Nu ljuger du som vanligt.» Gobort suckade.

»Det ä’ dagsens sanning, säjer jag, och om det inte ä’ riktigt klart ännu, så blir det endera da’n. Och kapten Stormby — men jag ska’ inte kalla honom så mer, för det ä’ en hedersgubbe. Du skulle sett, hur han ordnade båtarna, när vi skulle till galeasen. Det var fjorton stycken, och vi rodde i en lång rad efter varandra med sex famnars mellanrum, det hade kapten bestämt, och han stod raklång i första båten och hade hissat sitt befälstecken, sa’ han — det var en röd silkesnäsduk, som han knutit fast på käppen. Och när vi kom till Bredskär, där vi förstod att ålänningen skulle ligga, så dela’ vi oss, och somliga rodde norr om holmen. Och bra var det, för di kom rakt på lumpsamlarn, som varit framme vid skutan. Men han hade inte fått henne flott, och det kunde vi inte heller i första taget. Och lumpsamlarn hade Pekkonen ombord i sin båt, och di blev tagna båda två.»

»Det där vet jag, har jag sagt.»

»Men vad säjer du om, att pastorn drog fingerkrok med Heikki, jättepojken, du minns? Han var vild och galen av brännvin och kasta’ en tre fyra stycken av oss i sjön. Men pastorn gick lugnt emot honom och räckte fram långfingret. Och den enfaldiga token högg tag och grina’ som en solvarg — trodde det var fråga om att visa sin styrka. Och så stod di och titta’ på varann en stund. Men så börja’ det knaka i fingret på finnpojken, och han sjönk på knä —»

»Det talte Elin om, när hon var här i går», fick Gobort äntligen ur sig.

»Och då låter du mej hålla på och berätta, jag, som har så mycket att göra. Men vad ä’ det där?»

Det klappade i ett segel alldeles utanför stugan — det var en båt, som vände tätt intill berget. Kalle tittade ut genom fönstret.

»Ä’ han redan här? Det ä’ kapten-gubben. Jag lofte följa med honom till tinget och vittna. Länsman har dem nog fast, men det vore bra, sa’ di, om jag också for med.»

»Håll dej då kärt till sanningen, Kalle.»

»Jag måtte väl ha någon skam, vet jag.»

»Hallå», hördes det från sjön.

»Ja, håll på med det. I dag ä’ det jag, som ä’ lite döv. Han ids inte lägga till vid bryggan — stryker bara tätt förbi, slag efter slag, och vill, att jag, ofärdiga stackare, ska’ hoppa ombord. Ja, nog seglar han bra, förstås. Men du ska’ visa honom en gång, Gobort, hur det går till att kasta öskaret i sjön och sedan segla in’et över suden.»[2]

»Hallå», ropade det igen, och en hund skällde.

»Han har sin nya hund med sej, hör jag. Det ä’ en stor huggare — Skälling heter han, och kapten håller på att lära honom signalera. Han kan redan skälla två slags signaler, fast han blandar ihop dem emellanåt. Men alltid signalerar han, när någon kommer. — Hallå. Jag hör — vet jag.» Och därmed linkade halta Kalle ut genom dörren.

Gobort runkade på huvudet.

»Den Kalle, den Kalle! Aldrig får han någon ro i sin kropp. Med ska’ han vara överallt — som sarven i var lek. Men nu styr han åtminstone rätt kurs. Tänk att den dag skulle komma, då Kalle självmant går sta’ och vittnar mot Vedbackarn och finnföljet. Håhå, jaja. Det blir en välgärning för hela skärgår’n, när vi en gång får slut på det där tjyvbandet.»