— Är du hungrig, Olle? frågade han med matt stämma.
— Nej, sade Olle och kastade hungriga blickar på den underbara boken.
— Den som vore en ko! suckade Ygberg, knäppte ihop händerna över bröstet och överantvardade sin själ åt den allförbarmande sömnen.
När hans svaga andedrag blivit tillräckligt regelbundna, lirkade den vakande vännen fram boken så sakta, att icke den sovande skulle störas; därpå kastade han sig framstupa och började sluka det dyrbara innehållet, varunder han glömde både Tennknappen och Grytan.
Det hade förflutit några dagar. Carl Nicolaus Falks tjugutvååriga fru hade just slutat dricka sitt kaffe på sängen, den kolossala mahognysängen i den väldiga sängkammaren. Klockan var ännu bara tio. Mannen hade varit ute sedan klockan sju på morgonen och tagit upp lin nere vid bron, men det var alls icke i förlitande på att han icke skulle komma hem så snart, som den unga frun tog sig den friheten att ligga så länge, oaktat det för övrigt stred emot husets seder och skick. Det tycktes snarare vara henne ett nöje att få bryta mot alla husets inrotade seder och skick. Hon hade endast varit gift i två år, men hade haft tillräcklig tid att införa genomgripande reformer i det gamla, konservativa borgarhuset, där allting var gammalt, till och med tjänarna; och makten därtill hade hon fått, då hennes man hade förklarat henne sin kärlek och hon nådigt givit honom sitt ja, det vill säga i nåder befriat sig från ett förhatligt hem, där hon fått stiga upp klockan sex för att arbeta hela dagen. Hon hade begagnat sin förlovningstid väl; hon hade nämligen därunder samlat alla garantier för att få föra ett fritt och oberoende liv för sin personliga del, utan någon inblandning från mannens sida; dessa garantier bestodo visserligen blott i löften, givna av en kärlekssjuk man, men hon, som var vid full sans, tog dem och skrev upp dem i sitt minne. Mannen hade däremot efter ett tvåårigt, barnlöst äktenskap visat böjelse att glömma alla dessa förbindelser om, att frun skulle få sova så länge hon ville, dricka kaffe på sängen m. m.; han hade till och med varit nog ogrannlaga att påminna henne om, att han dragit upp henne ur dyn, att han befriat henne ur ett helvete, och att han gjort detta med uppoffring, ty han hade ingått en mesallians — hennes far var flaggskeppare vid flottan. Det var på svaren till dessa och dylika tillvitelser hon nu låg och funderade, och som hennes goda förstånd aldrig under deras bekantskap varit omtöcknat av några känslors rus, var hon ännu i besittning av detsammas bruk — och hon visste att bruka det. Det var därför med en oblandad glädje hon hörde symptomerna av sin mans hemkomst till frukosten. Det började nämligen slå i dörrarna ut till matsalen samtidigt med att ett väldigt rytande lät höra sig, varvid frun stack huvudet under täcket för att dölja sitt skratt. Steg hördes på förmaksmattan, och i sängkammardörren syntes den vredgade mannen med hatten på huvudet. Frun vände ryggen ditåt och lockade med sin mest smekande röst:
— Är det min lilla drängluns, som kommer? Stig på, stig på!
Lilla dränglunsen, det var smeknamnet, och herrskapet hade de mest originella sådana, var icke böjd att komma, utan han stannade i dörren och skrek.
— Varför är inte frukosten dukad? Va!
— Fråga pigorna, jag har inte åtagit mig att duka. Och var så god och tag av hatten, när man kommer in, min herre!
— Var har du gjort av min mössa då?
— Den har jag bränt upp! Den var så flottig, så jag tyckte du borde skämmas.
— Har du bränt upp! Nå det ska vi tala om sen! Varför ligger du och vräker ännu långt fram på förmiddan, i stället för att se efter pigorna.
— Därför att det roar mig!
— Tror du att jag gift mig med en hustru, som inte vill se om sitt hus? Va!
— Ja, det har du! Och varför tror du att jag gift mig med dig? Det har jag sagt dig tusen gånger — därför att jag skulle slippa arbeta, och det har du lovat mig! Har du inte lovat mig det? Kan du svara på heder, att du inte lovat mig det! Ser du nu en sådan karl du är. Precis lik alla andra!
— Ja, det var då det!
— Då! När var det? Äro inte löften alltid bindande? Ska det vara någon viss årstid kanske, då de ska ges?
Mannen kände för väl den oryggliga logiken, och hustruns goda humör gjorde samma verkan som tårar i dylika fall — han gav sig.
— Jag tänker ha främmande i kväll, förklarade han.
— Jaså, tänker du det. Herrfrämmande?
— Naturligtvis! Jag tål inte kvinnor!
— Nå, du har väl gjort dina uppköp då?
— Nej, det skall du göra!
— Jag! Nej, jag har inga pengar för främmande! Jag kommer visst inte att använda hushållspengarna till några extra förplägningar.
— Nej, dem köper du upp till din toalett och andra onyttiga saker.
— Kallar du det onyttiga saker som jag sitter och arbetar åt dig? Är en rökmössa onyttig kanske, äro tofflor onyttiga kanske? Säg! Svara då uppriktigt.
Hon förstod alltid att formulera sina frågor så, att svaret måste bli tillintetgörande för den svarande. Det var mannens egen skola hon gått i. Denne måste sålunda, efter han icke ville bli tillintetgjord, oupphörligt ta upp nya ämnen.
— Jag hade verkligen anledning, sade han med en viss rörelse, att se folk i kväll; min gamle vän Fritz Levin i posten har efter 19 års tjänstgöring blivit ordinarie — han stod i Posttidningen i går kväll. Men efter som det tycks misshaga dig, och du vet att jag alltid gör dig till viljes, så bryr jag mig icke om den saken, utan ser bara honom och magister Nyström nere på kontoret.
— Jaså, den slarven Levin har blivit ordinarie nu, det var då för väl. Då kanske du kan få igen alla de pengar han är skyldig dig.
— Jojo du, jag tänker nog på det!
— Men kan du säga mig hur du vill umgås med en sådan slarv, som han är, och den magistern sen; det är ju riktiga schaskar, som knappt ha kläderna på kroppen.
— Hör du, min lilla gumma, jag lägger mig inte i dina affärer; låt du mig sköta mina.
— Efter som du har främmande där nere, så vet jag inte vad som hindrar mig att ha främmande här uppe.
— Nej, ingenting alls!
— Nå, kom då hit, lilla dränglunsen, och ge mig lite pengar!
Lunsen, som i alla avseenden var belåten med resultatet, efterkom befallningen med nöje.
— Hur mycket skall du ha? Jag har mycket ont om pengar i dag.
— Å, jag är nöjd med femtio.
— Är du galen?
— Galen, var så god och ge mig vad jag begär; jag behöver inte svälta, när han går på källare och smörjer sig.
Freden var bilagd och parterna skildes med ömsesidig belåtenhet. Han slapp äta en dålig frukost hemma, han måste äta ute, han slapp sitta och äta en tarvlig supé där uppe och vara generad för fruntimmer, ty han hade varit ungkarl för länge, och han behövde icke ha ont samvete, ty det kunde han ha i detta enda fall, över att hustrun satt ensam, då hon ju skulle ha främmande själv och ville nära på bli av med honom — och det var värt femtio riksdaler!
När mannen hade gått, ringde frun på husan, för vars skull hon i dag underkastat sig att ligga så länge, emedan denna hade förklarat att man här i huset brukat stiga upp kl. 7. Därpå befallde hon fram papper och penna och skrev följande biljett till Revisorskan Homan, som bodde mitt emot.
»Snälla Evelyn!
Kom till mig på en kopp te i kväll, så få vi tala om stadgarna till den där föreningen »För kvinnans rättigheter». Kanske en basar eller ett sällskapsspektakel skulle kunna vara till någon nytta. Jag längtar riktigt att få föreningen till stånd; det är ett djupt behov, som du så ofta säger, och jag känner det mycket djupt, om jag tänker efter. Tror du att Hennes Nåd skulle vilja göra mig den äran på samma gång; jag skall kanske göra visit hos henne först. Kom och hämta mig kl. 12, så gå vi till Bergens och dricka chokolad. Min man är borta.
Din Eugenie.
P. S. Min man är borta.»
Därpå steg hon upp och klädde sig för att vara i ordning klockan 12.
Det hade blivit afton samma dag. Österlånggatan låg redan i skymning, då klockan slog sju i Tyskan; endast en svag ljusstrimma från Ferkens gränd bröt ännu in i Falks linkramhandel, som Andersson då stängde. På kontoret innanför hade luckorna redan blivit tillskjutna och gasen tänd. Där var sopat och städat; vid dörren ståtade tvenne buteljkorgar, ur vilka halsar med rött lack och gult lack och stanniol och till och med skärt silkespapper stucko upp. Mitt på golvet stod ett bord med vit duk; på detta tronade en ostindisk bål och en tung, mångarmad silverstake. Och på golvet vandrade Carl Nicolaus Falk. Han hade påtagit en svart bonjour och såg respektabel, men även glad ut. Han hade rättighet att fordra en trevlig afton; han bestod den själv och hade arrangerat den själv; han var hemma hos sig utan att vara generad av fruntimmerna, och hans gäster voro av den naturen, att han hade rättighet fordra icke allenast uppmärksamhet och artighet utan även litet mera. De voro visserligen endast två, men han tyckte inte om mycket folk; dessa voro hans vänner, pålitliga, tillgivna som hundar, undergivna, behagliga, alltid laddade med smicker och aldrig begivna på motsägelser. Han kunde nog ha skaffat sig bättre umgänge för sina pengar, och han hade även sådant två gånger om året, då hans fars gamla vänner voro bjudna, men han var uppriktigt sagt för mycket despot för att trivas med dem.
Emellertid var klockan tre minuter över sju och några gäster hade icke infunnit sig. Falk började bli otålig. Han var van att, då han rekvirerade sitt folk, de på minuten voro på platsen. Tanken på de ovanligt bländande arrangemangerna och dessas förlamande intryck uppehöll dock hans tålamod den minut som åtgick innan notarien Fritz Levin i Postverket inträdde.
— God afton, min snälla bror — nej! — här stannade han i rockavdragningen, tog av glasögonen och hycklade en överraskning över de storartade tillrustningarna som om han ville falla baklänges av bara förvåning. Sjuarmade ljusastaken och tabernaklet. Min Gud, min Gud! utbrast han då han fick se buteljkorgarna.
Den som under utbrottet av dessa väl överlästa roligheter tog av sig överrocken var en medelålders man av den för tjugu år sedan moderna Kunglig Sekterstypen, med mustascher och polisonger i ett sammanhang och håret med sned bena och coup-de-vent. Han var blek som ett lik, tunn som en svepning, var gentilt klädd, men såg ut som om han frös i alla leder och hade hemligt umgänge med fattigdomen.
Falk välkomnade honom på ett rått och överlägset sätt, som antydde, dels att han föraktade smicker, i synnerhet från det hållet, dels att den inträdande åtnjöt förtroendet att vara hans vän. Såsom lämplig gratulation till utnämningen ansåg han vara att göra en relation om hans fars kungliga fullmakt på kaptensbeställningen vid Borgerskapet.
— Nå, det känns skönt att ha sin kungliga fullmakt! Va? Min far hade också kunglig fullmakt ...
— Förlåt, min lilla bror, jag har bara konstitutorial.
— Nå konsistorial eller kunglig fullmakt är precis detsamma; ska du lära mig det, du! Min far hade också kunglig fullmakt ...
— Jag försäkrar bror!
— Försäkrar! Vad menar du med försäkra! Tror du att jag står och ljuger. Säg? Menar du verkligen att jag ljuger?
— Nej, för all del, du ska inte ta i så hett!
— Du erkänner sålunda att jag inte ljuger, alltså har du då kunglig fullmakt. Vad står du och pratar smörja för då! Min far ...
Den bleka mannen, som redan vid inträdet i kontoret tycktes ha en pluton furier efter sig, ty han skallrade i alla leder, störtade nu fram mot sin välgörare, fast besluten att göra processen kort, innan kalaset började, så att man sedan kunde få vara i ro.
— Hjälp mig, stönade han som en drunknande, i det han drog fram ett reversal ur bröstfickan.
Falk satte sig i soffan, ropade på Andersson, befallde honom dra upp buteljerna, och började laga bålen. Därpå svarade han den bleke:
— Hjälp? Har jag inte hjälpt dig? Har du inte lånat av mig upprepade gånger utan att betala igen? Va? Nå, har jag inte hjälpt dig? Vad menar du då?
— Min kära bror, det vet jag nog att du alltid varit snäll emot mig.
— Nåå, är du inte ordinarie nu? Jo! Nåväl! Det skulle ju bli så bra då! Då skulle alla skulder betalas och då skulle det bli ett nytt liv. Det där har jag hört nu i aderton år. Nå, hur mycket får du i lön nu?
— Tolvhundra riksdaler, mot åttahundra som jag hade förut; men nu ska du höra. Fullmakten kostar ett hundratjugufem, pensionskassan tar femtio, summa ett hundrasjuttiofem; var ska jag få dem ifrån! Men nu kommer det värsta, mina fordringsägare ha tagit införsel i halva lön, således har jag numera bara sexhundra riksdaler att leva på i stället för att jag hade åtta förut, och det är detta jag väntat på i nitton år. Det är roligt att bli ordinarie då!
— Ja, men varför har du satt dig i skuld? Man ska inte sätta sig i skuld; aldrig sätta — sig — i — skuld!
— När man får gå med hundra riksdalers gratifikation i många år.
— Då har man inte där att göra. Emellertid, det där är saker som inte rör mig! — inte — rör — mig!
— Vill du inte för den här enda gången skriva på?
— Du känner mina principer i detta fall, jag skriver aldrig på. Låt det vara slut nu!
Levin tycktes icke vara ovan vid avslag i den där vägen och han lugnade sig. I detsamma kom också magister Nyström och gjorde ett önskvärt avbrott i samtalet. Det var en torr person med ett hemlighetsfullt utseende och hemlighetsfull ålder; hans sysselsättning var också hemlighetsfull — han skulle vara lärare vid någon skola på söder, men i vilken, det frågade ingen efter och han var icke angelägen att tala om det. Hans mission i Falks sällskap var för det första att tituleras magister, när någon hörde det, för det andra att vara undergiven och artig, för det tredje att då och då komma och begära att få låna, högst en femma, ty det ingick i Falks andliga behov, att folk skulle komma och be att få låna pengar av honom, helt litet förstås, och för det fjärde, att skriva vers vid festliga tillfällen, vilket icke var det minst maktpåliggande i hans mission.
Nu satt Carl Nicolaus Falk där, själv mitt i skinnsoffan, ty man skulle inte glömma, att det var hans soffa, omgiven av sin generalstab, eller sina hundar, som man ock kunde säga. Levin fann allting magnifikt, bålen, glasen, sleven, cigarrerna (hela lådan var framburen från kaminkransen), tändstickorna, askfaten, buteljerna, korkarna, järntrådarna — allt. Magistern såg nöjd ut och behövde icke tala, ty det gjorde de andra; han skulle endast vara närvarande för att vid behov åkallas som vittne.
Falk höjde första glaset och drack — för vem, det fick ingen veta, men magistern trodde, att det var för dagens hjälte och drog därför fram med verserna med detsamma samt började läsa till »Fritz Levin, då han blev ordinarie».
Falk överfölls härvid av en svår hosta, vilken inverkade störande på uppläsningen och tillintetgjorde verkan av de mest kvicka pointerna; men Nyström, som var en klok man, hade förutsett detta och därför hade han instuckit den lika vackert tänkta som sagda sanningen att »vart fan skulle Fritz Levin ha farit, om icke Carl Nicolaus Falk hade varit». Denna fina antydan på de många ficklånen, som Falk beviljat sin ordinarie vän, gjorde att hostan gav sig och att man bättre kunde uppfatta slutstrofen, som helt ogrannlaga dedicerades till Levin, vilket missgrepp åter igen hotade att störa harmonien. Falk hällde i sig sitt glas, liksom om han tömt en kalk bräddad av otacksamheten.
— Du var inte så rolig i dag som du brukar, Nyström! sade han.
— Nej, han var mycket roligare på din trettioåttonde födelsedag, hjälpte Levin på, som visste vart det skulle bära hän.
Falk genomletade med en blick hans själs hemligaste vrår för att se efter om där dolde sig något svek — och som han var för stolt att se något, såg han intet. Han fullföljde alltså:
— Ja, det tror jag det! det var det roligaste jag hört; det var så kvickt så att man skulle kunna låta trycka det; du borde låta trycka dina saker. Hör du, Nyström, du kommer bestämt ihåg dem utantill, gör du inte det?
Nyström hade så dåligt minne eller, för att säga sanningen, han tyckte att de druckit för litet för att göra ett så grovt våld på blyghet och god smak och han bad att få uppskov; men Falk, som retades av den tysta oppositionen, och som redan var för långt ute för att vända om, insisterade. Han trodde till och med att han hade en avskrift av verserna på sig; han sökte i plånboken och, jaha, där lågo de. Blygsamheten förbjöd honom icke att läsa upp dem själv, ty det hade han gjort många gånger, men det lät bättre om en annan gjorde det. Och den stackars hunden bet i sin kedja, men den höll. Han var en finkänslig natur, denne magister, men han måste vara rå för att kunna få fortfara att förvalta livets dyrbara gåva, och han hade varit rå med besked. Alla livets intimaste förhållanden voro blottade, allt som stod i förbindelse med trettioåttaåringens födelse, upptagande i församlingen, uppfostran och vård var förlöjligat och måste ha förefallit själva föremålet vämjeligt, såvida det rört någon annan person än honom själv, men nu var det utmärkt, därför att det sysselsatte sig med hans person. Efter slutad läsning dracks Falks skål med jubel och den dracks i många glas, ty man kände, att man var för nykter för att kunna hålla sina verkliga känslor i styr.
Därpå röjdes bordet och nu inbars en magnifik sexa med ostron och fågel och annat gott. Falk gick omkring och luktade på assietterna, skickade en och annan tillbaka, tillsåg att engelska portern var kylslagen och att vinerna voro tempererade vart efter sin art. Det var nu som hans hundar skulle tjänstgöra och bereda honom ett angenämt skådespel. När allt var färdigt tog han upp sitt guldur och höll det i handen medan han framkastade följande skämtsamma fråga, vid vilken de svarande voro så vana, så vana:
— Huru mycket äro herrarnas silverklockor?
Dessa avgåvo pliktskyldigast och under lämpliga skratt det äskade svaret: deras klockor voro hos urmakaren. Detta försatte Falk i briljant lynne, som tog sig luft i det alls icke oväntade:
— Djuren fodras klockan åtta! — Varpå han satte sig, slog i tre supar, tog själv en och inbjöd de andra att göra samma.
— Jag börjar, jag, efter som ni inte vill! Här krusas inte. Hugg för er, pojkar!
Och så börjades fodringen. Carl Nicolaus, som icke var synnerligen hungrig, hade god tid att njuta av de andras aptit, och han uppmanade dem med hugg och slag och otidigheter att de skulle äta. Ett gränslöst välvilligt leende spred sig över hans ljusa solskensanlete, när han såg deras iver, och det var svårt att utröna vilket som mest gladde honom: att de åto så snällt, eller att de voro så hungriga. Han satt som en kusk och smackade på dem och klatschade åt dem:
— Ät du, Nyström; du vet inte när du får något härnäst! Sätt i dig, notarie; du ser ut som du skulle behöva kött på bena. Grinar du åt ostronen — duger de inte åt en så’n där, kanhända? — Va! Tag en bit till! Tag för dig du! Orkar inte? Vad är det för prat! Se så! Nu ta vi en halva! Drick öl, gossar! Du ska ha mera lax! Du ska, ta mig fan, ha en bit lax till! Ät du, ta mig fan! Det kostar dig lika mycket!
När fågeln var skuren, fyllde Carl Nicolaus med en viss högtidlighet rödvinsglasen, varvid gästerna, som befarade ett tal, gjorde en paus. Värden höjde sitt glas, luktade på detsamma och framsade med djupt allvar följande välkomsthälsning:
— Skål, suggor!
Nyström besvarade tacksamt skålen med att höja sitt glas och dricka, men Levin lät sitt stå, varvid han såg ut som om han slipade en kniv i bakfickan.
När supén led till slut och Levin kände sig stärkt av mat och dryck och vinets ångor stego, började han erfara en viss vådlig känsla av oberoende och en stark frihetslusta vaknade hos honom. Hans röst blev mera klangfull, hans ord uttalades med mera säkerhet och han rörde sig obesvärat.
— Tag hit en cigarr, befallde han, en god cigarr! Inte något fusel!
Carl Nicolaus, som tog detta för ett lyckat skämt, lydde.
— Jag ser inte din bror här i kväll! sade Levin nonchalant.
Det låg något olycksbådande och hotande i hans röst, och detta kände Falk, ty han blev missmodig.
— Nej! svarade han kort, men obestämt.
Levin dröjde innan han slog till nästa slag. Det hörde till hans mest inbringande sysselsättningar att lägga sig i folks affärer, som det heter, och han bar skvaller mellan familjer, sådde ett litet tvedräktsfrö här och där, för att sedan få den tacksamma rollen av medlare. Härigenom skaffade han sig ett fruktansvärt inflytande, och han kunde när han ville leda människorna som dockor. Falk kände också detta obehagliga inflytande och ville bli fri från det, men han kunde icke, ty Levin förstod så väl att med finter reta hans nyfikenhet; och genom att antyda mera än han i själva verket visste, lockade han ur folk deras hemligheter.
Nu var det emellertid Levin, som hade piskan, och han svor, att han skulle köra sin förtryckare. Han klatschade ännu bara i luften, men Falk väntade på stryk. Han försökte byta om ämne. Han uppmanade att dricka, och där dracks! Levin blev allt vitare och kallare, men ruset steg! Han lekte med sitt offer!
— Din fru har främmande i kväll, sade han likgiltigt.
— Hur vet du det? frågade Falk bestört.
— Jag vet allting, svarade Levin och visade tänderna. Han gjorde också det i det närmaste. Hans vidsträckta affärsförbindelser nödgade honom att besöka så många offentliga ställen som möjligt, och där fick han höra mycket, både vad som sades i hans sällskap och i andras.
Falk blev verkligen rädd, han visste inte varför, och han fann för gott att avvända den annalkande faran. Han blev artig och till och med ödmjuk, men Levin blev allt djärvare. Till sist återstod för värden endast att hålla ett tal, att verkligen erinra om orsaken till förtärandet av dessa massor mat och vin, med ett ord, att ge ett erkännande åt dagens hjälte. Det fanns ingen annan utväg —; han var visserligen ingen talare, men det måste nu ske! Han knackade i bålen, fyllde glasen och erinrande sig ett gammalt tal, som hans far höll för honom, då han blev sin egen, steg han upp och började mycket långsamt.
— Mina herrar! Jag har nu varit min egen i åtta år; jag var då inte mer än trettio.
Förändrandet av läge från att sitta till att stå framkallade en häftig blodstigning åt huvudet, så att han kände sig förvirrad, vartill även Levins hånande blickar bidrogo. Han blev så bortkommen att talet trettio föreföll honom så vidunderligt stort att han häpnade —
— Sa jag trettio? Jag menade — inte det! Emellertid, jag hade då konditionerat hos min far, i — många år, jag kan inte erinra mig — nu — precis huru många. Mja! Det skulle bli för långt att upprepa vad jag under dessa år genomgick och erfor, ty det är människans öde! Ni tycker kanske att jag är egoistisk ...
— Hör! stönade Nyström, som lagt ner sitt trötta huvud på bordet.
Levin stötte ut röken mot talaren som om han spottade åt honom.
Falk, som nu hade sitt rus givet, fortfor, under det hans blickar sökte ett fjärran mål, som han icke kunde fatta.
— Människan är egoistisk, det veta vi alla. Mja! Min far, som höll tal för mig när jag blev min egen, som jag nyss nämnde —
Här tog talaren upp sitt guldur och lösgjorde det från kedjan. De båda åhörarna spärrade upp ögonen. Skulle han ge Levin en hedersgåva?
— Överlämnade vid tillfället följande guldur, som han fått av sin far anno —
Åter igen de fruktansvärda siffrorna, och han ryggade!
— Detta guldur, mina herrar, har jag fått, och det är aldrig — utan rörelse — jag tänker på den stund — jag fick det. Ni tycker kanske att jag är egoistisk, mina herrar? Det är jag inte! Det är visserligen inte vackert att tala om sig själv, men, vid ett tillfälle som detta, ligger det så nära till hands, att man tar en överblick tillbaka — över det förflutna. Jag vill bara berätta en enda liten omständighet.
Han hade glömt Levin, glömt dagens betydelse och trodde att det var hans svensexa. Men nu svävade för honom scenen med brodern om morgonen och hans triumf. Han kände otydligt ett behov att tala om denna triumf, men han kunde icke erinra sig mera av detaljerna än att han bevisat honom, att han var en skurk; hela bevisningskedjan hade fallit bort ur minnet och det återstod endast två fakta: brodern och en skurk; han försökte knyta ihop dem, men de gingo i sär. — Hans hjärna arbetade och arbetade, och nya bilder rullade fram. Han behövde tala om något ädelmodigt drag ur sitt liv; han kom i håg att han givit sin hustru pengar på morgonen, att hon fick sova så länge hon ville och fick dricka kaffe på sängen; men det lämpade sig icke för tillfället; han befann sig i en svår belägenhet och vaknade till besinning av fruktan för den tystnad som uppstått och de två vassa blickar som oavlåtligt betraktade honom. Han fann sig stående med uret i hand. Uret? Var hade det kommit ifrån! Varför sutto de här i mörkret och han stod! Jo, så var det, han talade för dem om uret och de väntade på fortsättningen.
— Detta ur, mina herrar, är visserligen inte något märkvärdigt ur. Det är bara franskt guld.
De båda silverklockornas forne ägare gjorde stora ögon. Det var nytt för dem!
— Och jag tror att det bara är sju rubiner — det är alls inte något märkvärdigt ur — det är snarare ett dåligt ur!
Han blev ond av någon hemlig orsak, som knappast hans hjärna visste, och han måste bryta ut emot någonting. Han knackade uret i bordet och skrek:
— Det är ett förbannat dåligt ur, säger jag. Hör på när jag talar! Tror du mig inte, Fritz? Svara! Du sitter och ser så falsk ut. Du tror inte vad jag säger! Jag ser på dina ögon, Fritz, att du inte tror vad jag säger. Jag är människokännare, du! och jag kan nog gå i borgen för dig en gång till! — Antingen ljuger du eller ljuger jag. Hör på nu, ska jag bevisa att du är en skurk. Mja! Hör på, Nyström! Om — jag — skriver ett falskt intyg är jag en skurk då?
— Visst fan är du en skurk, svarade Nyström ögonblickligen.
— Ja! — Mja!
Han försökte förgäves erinra sig, att Levin skrivit något falskt intyg eller över huvud något intyg alls — alltså förföll saken. Levin var trött och fruktade att offret skulle förlora besinningen, så att det ej skulle äga krafter kvar att kunna njuta av det tillärnade slaget. Han avklippte sålunda med ett skämt i Falks egen stil.
Därpå lät han karbasen gå. Han tog nämligen fram ett tidningsnummer och frågade Falk i en kall, mördande ton:
— Har du läst Folkets Fana?
Falk stirrade på skandalbladet, men teg. Det oundvikliga skulle komma.
— Det står en rolig artikel där om »Kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner».
Falk blev vit i ansiktet.
— Man säger att din bror har skrivit det!
— Det är lögn! Min bror är ingen skandalskrivare! Inte min bror, du!
— Tyvärr har han dock fått stå för det! Han lär vara bortkörd från verket.
— Det ljuger du!
— Nej! Jag såg honom för övrigt tillsammans med en slusk på Tennknappen härom midda’n! Det är förbannat synd på pojke!
Detta var verkligen det värsta som skulle kunnat träffa Carl Nicolaus Falk. Han var vanärad! Hans namn och hans fars namn — allt vad de gamle borgarne uträttat var förgäves gjort. Om någon kommit och berättat att hans hustru hade dött — då kunde den saken ha blivit hjälpt, en penningförlust kunde också ha blivit reparerad. Om någon berättat, att hans vänner Levin eller Nyström blivit arresterade för förfalskning, så skulle han helt enkelt ha förnekat bekantskapen, ty han syntes aldrig ute med dem. Men släktskapen med sin bror kunde han icke förneka. Han var vanärad genom sin bror; det var ett faktum!
Levin hade haft ett visst nöje i att få frambära denna historia; ty Falk, som aldrig gav sin bror något uppmuntrande tillmäle, då denne hörde det, plägade däremot skryta med honom och hans förtjänster inför sina vänner.
»Min bror, häradshövdingen! Hm! Det är ett huvud det! Han kommer att gå långt, ska ni få se!» Att ständigt höra dessa indirekta förebråelser hade retat Levin, så mycket mer som Carl Nicolaus drog upp en bestämd, oöverstiglig skillnad mellan notarier och häradshövdingar, ehuru han icke kunde precisera den med ord.
Levin hade utan att behöva lyfta sin hand fått en lysande hämnd, för så gott pris, att han ansåg sig ha råd att vara ädelmodig och uppträda som tröstare.
— Nå, inte ska du ta det så förbaskat hett. Man kan ju vara människa ändå, fast man är tidningsskrivare, och vad skandalen beträffar, så är den inte så farlig. När man inte går åt enskilda personer, så är det ju inte skandal; för övrigt är det mycket roligt skrivet, mycket kvickt och det läses i hela sta’n.
Det sista tröstepillret höll på att sätta Falk i raseri.
— Han har stulit mitt goda namn, mitt namn! Hur ska jag våga visa mig på Börsen i morgon. Vad ska folk säga!
Med folk menade han egentligen sin hustru, vilken skulle bli mycket glad över denna händelse, som gjorde mesalliansen mindre kännbar. Hans hustru skulle bli hans jämlike — denna tanke gjorde honom ursinnig! Han fattades av ett osläckligt människohat. Han önskade, att han varit den vanbördiges far, så skulle han åtminstone kunnat två sina händer genom att begagna det faderliga prerogativet och utdela en förbannelse och så varit fri, men en broderlig sådan, det hade man aldrig hört talas om!
Kanske han själv till någon del vållat sin vanära; hade han icke gjort våld på broderns böjelse vid valet av bana, hade han kanske framkallat detta genom uppträdet om morgonen, eller genom de ekonomiska svårigheter han bragt honom uti? Han? Skulle han ha vållat detta? Nej! Han hade aldrig begått någon låg handling; han var ren, han åtnjöt aktning och anseende, han var icke skandalskrivare, han hade icke blivit bortkörd; hade han icke ett papper i fickan med intyg på att han var den bästa vän med det bästa hjärta, hade icke magistern nyss läst upp det. Jo, visserligen! Han satte sig till att dricka — omåttligt — icke för att döva sitt samvete, det behövde han icke, då han icke gjort något orätt, utan för att kväva sin vrede. Men det halp icke, den kokade över och de som sutto närmast blevo skollade.
— Drick, era uslingar! Där sitter det där fäet och sover! Det är vänner det där! Väck på honom du, Levin! Du! Du!
— Vem skriker du åt? frågade den förolämpade Levin, med vresig ton.
— Åt dig, naturligtvis!
Det växlades över bordet två blickar som icke lovade något gott. Falk, som blivit vid bättre lynne av att se en annan människa ursinnig, tog en fylld slev och hällde över huvudet på magistern, så att det rann ner under skjortkragen.
— Gör inte om det där, sade Levin bestämt och hotande.
— Jag. — Ja just jag! Jag tillåter inte sådana skändligheter som att du förstör hans kläder!
— Hans kläder! skrattade Falk. Hans kläder! Är det inte min rock, har han inte fått den av mig?
— Nu går det för långt — sade Levin och steg upp för att gå.
— Jaså, du går nu! Du är mätt, du orkar inte dricka mer, du behöver mig inte mer i kväll; vill du inte låna en femma? Va! Kan jag inte få den äran att låna dig lite pengar? Eller ska jag skriva på i stället? Skriva på, du!
Vid ordet »skriva på» spetsade Levin öronen. Tänk, om han skulle kunna överraska honom i en sådan upprörd sinnesstämning. Han kände sig vek vid den tanken.
— Du ska inte vara orättvis, min bror, upptog han samtalet ånyo. Jag är inte otacksam, och vet mer än väl att uppskatta din godhet; jag är fattig, så fattig, som du aldrig varit och aldrig kan bli; jag har lidit förödmjukelser, som du aldrig trott, men dig har jag alltid ansett som en vän. När jag säger ordet vän — så menar jag det. Du har druckit i kväll och är ledsen, och därför är du obillig, men jag försäkrar er, mina herrar, att bättre hjärta än du har, Carl Nicolaus, det finns inte! Och det är inte första gången jag säger det. Jag tackar dig för din uppmärksamhet i dag, om jag nämligen kan ta åt mig den välfägnad, som här har beståtts och de utmärkta viner här ha flödat. — Jag tackar dig, min bror, och dricker din skål. Skål, bror Carl Nicolaus. Tack, hjärtligt tack! Du har inte gjort detta för inte! Kom det ihåg!
Detta, som framsades med en av rörelse (sinnesrörelse) vibrerande stämma, hade underligt nog gjort verkan. Falk kände sig god; hade man icke ånyo upprepat för honom att han hade ett gott hjärta. Han trodde det. Ruset inträdde nu i det sentimentala stadiet. Man kom varandra närmare, man talade turvis om sina goda egenskaper, om världens ondska, om huru varmt man kände och huru gott man ville; man höll varandra i hand. Falk talade om sin hustru, huru god han var emot henne; han talade om huru andefattig hans sysselsättning var, huru djupt han kände bristen på bildning, huru hans liv var förfelat; och när han druckit sin tionde likör, anförtrodde han Levin, att han egentligen skulle ha velat ägna sig åt den andliga banan, ja, blivit missionär. Man blev allt andligare och andligare. Levin talade om sin avlidna mor, om hennes död och begravning, om en försmådd kärlek och slutligen om sina religiösa åsikter, »om vilka han icke talade med vem som helst»; och nu var man inne på religionen. Klockan blev 1 och 2 och man fortsatte ännu, under det Nyström sov så troget med huvudet och armarna på bordet. Kontoret låg i en skymning av tobaksrök, som fördunklade gaslågornas sken; den sjuarmade stakens sju ljus hade brunnit ner och bordet såg bedrövligt ut. Ett och annat glas hade mist foten, cigarraska var strödd på den nedsölade duken, tändstickor lågo kastade kring golvet. Genom hålen på fönsterluckorna trängde nu dagsljuset in och bröt sig i långa strålar genom tobaksmolnet och bildade en kabbalistisk figur på bordsduken mellan de två troshjältarna, vilka voro som ivrigast i färd med att omredigera Augsburgiska Bekännelsen. De talade nu med väsande röster, deras hjärnor voro förslöade, orden kommo allt torrare, expansionen minskades, oaktat den flitiga eldningen, man försökte ännu att skruva upp sig i extasen, men den flämtade och flämtade, anden flydde, de betydelselösa orden frambragtes ännu, men snart slocknade den sista gnistan; de bedövade hjärnorna, vilka arbetat som piskade snurror, sackade av och föllo ohjälpligt. Blott en tanke stod klar — man måste gå och sova, eller man vämjdes vid varandra, man ville vara ensam.
Nyström väcktes. Levin omfamnade Carl Nicolaus och stoppade tre cigarrer i fickan. Man hade kommit för högt, för att så hastigt kunna stiga ner igen och tala om reversen. Avsked växlades, värden släppte ut gästerna — och han var ensam! Han öppnade luckorna och dagsljuset föll in — han öppnade fönstret och en frisk luftström från Skeppsbron trängde fram genom den trånga gränden, vars ena husrad var belyst av den uppgångna solen. Klockan ringde fyra; denna lilla underbara ringning, som endast den på bekymrets eller sjukdomens sömnlösa bädd, efter morgonen törstande stackaren brukar få höra. Själva Österlånggatan, lastens, smutsens, slagsmålens gata, låg där tyst, ensam, ren. Falk kände sig djupt olycklig. Han var vanärad och han var ensam! Han stängde fönstret och luckorna, och när han vände sig om och såg förödelsen, började han städa; han plockade upp alla cigarrstumparna och kastade dem i kaminen, han dukade av, han sopade, han dammade, han ställde var sak på sin plats. Han tvättade sig i ansiktet och om händerna och kammade sig; en polis skulle ha tagit honom för en mördare, som höll på att utplåna spåren efter sin gärning. Men under allt detta tänkte han — klart, bestämt och redigt. Och när han fått rummet och sig själv i ordning, hade han fattat ett beslut, vilket han verkligen länge förberett och som nu skulle sättas i verket. Han skulle utplåna den vanära han lidit i sin familj, han skulle stiga, han skulle bli en omtalad, en mäktig man; han skulle börja ett nytt liv; han hade ett namn att upprätthålla och han skulle förkovra det. Han kände, att en stor passion behövdes för att hålla honom uppe efter det slag han fått i kväll; ärelystnaden hade länge slumrat hos honom, man hade väckt den och nu var han färdig.
Han hade nu blivit fullkomligt nykter, han tände en cigarr, drack en konjak och gick upp till sig, tyst och stilla, för att icke väcka sin hustru.
Arvid Falk skulle börja sina försök hos den mäktige Smith — namnet hade denne av en överdriven beundran för allt amerikanskt tagit sig, då han en gång i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet — den fruktade med sina tusen armar, vilken kunde göra en författare på tolv månader av ganska dåligt virke till och med. Hans metod var känd, men det fanns ingen som vågade begagna den, ty därtill fordrades en exempellös grad av oblyghet. Den författare som togs om händer av honom kunde vara säker om att få sitt namn färdigt, och därför var Smith överlupen av författare utan namn. Såsom ett exempel på huru oemotståndlig han var, och huru han kunde skjuta fram folk trots publik och kritik, brukade följande anföras. En ung gosse, som aldrig skrivit förr, hade gjort en dålig roman, som han bar upp till Smith. Denne råkar tycka om första kapitlet — mera läste han aldrig — och beslutar att världen skall ha en ny författare. Boken kommer ut; på omslagets baksida lästes: »Blod och svärd. Roman av Gustav Sjöholm. Detta arbete av den unge och lovande författaren, vars namn redan länge varit känt och högt värderat i vida kretsar etc. ... Karaktärernas djup ... klarhet ... styrka. På det högsta rekommenderas åt vår romanläsande allmänhet». Boken kom ut den 3 april. Den 4 april stod en recension i den mycket lästa huvudstadstidningen Gråkappan, i vilken Smith hade 50 aktier. Recensionen slutade: »Gustav Sjöholm är redan ett namn; vi behöva icke giva honom det; och vi rekommendera detta arbete icke allenast åt den romanläsande, utan även åt den romanskrivande allmänheten.» Den 5 april stod boken annonserad i alla huvudstadens tidningar och i annonsen följande utdrag: »Gustav Sjöholm är redan ett namn; vi behöva icke giva honom det.» (Gråkappan.)
Samma kväll stod en recension i Den Obesticklige, vilken icke läses av någon alls. Där omtalades boken som ett mönster för usel litteratur, och recensenten svor på att Gustav Sjöblom (avsiktlig misskrivning av rec.) icke var något namn alls. Men som Den Obesticklige icke lästes, så hördes icke oppositionen. De andra huvudstadsbladen, som icke i omdömen ville sticka av mot den ledande vördnadsvärda Gråkappan, och icke vågade för Smith, voro rätt milda, men icke mer. De trodde att Gustav Sjöholm skulle kunna med arbete och flit i en framtid förskaffa sig ett namn.
Det var tyst några dagar, men i alla tidningar, i Den Obesticklige med fetstil, stod annonsen och ropade: »Gustav Sjöholm är redan ett namn.» Men så dök där upp i X-köpings Allehanda en korrespondens, som for ut emot huvudstadspressens hårdhet mot unga författare. Den hetlevrade brevskrivaren slutade: »Gustav Sjöholm är helt enkelt ett snille, trots doktrinära trähuvuns opposition.»
Dagen efter stod annonsen ånyo i alla tidningar och ropade: »Gustav Sjöholm är redan ett namn» etc. (Gråkappan). »Gustav Sjöholm är ett snille!» (X-köpings Allehanda.) Nästa häfte av Magasinet Vårt Land, utgivet av Smith, innehöll på omslaget följande annons: »Det är en glädje kunna meddela våra många läsare, att den högt uppburne författaren Gustav Sjöholm lovat oss till nästa häfte en originalnovell» etc. Och så annons i tidningarna! Till Julen kom slutligen kalendern Vårt Folk. Bland författare nämndes på titelbladet: Orvar Odd, Talis Qvalis, Gustav Sjöholm m. fl. Faktum kvarstod: Gustav Sjöholm var redan på åttonde månaden ett namn. Och publiken, ja de kunde inte hjälpa det; de måste ha det i sig. De kunde inte gå in i en boklåda och se på en bok förrän de måste läsa det, de kunde inte ta i ett gammalt tidningspapper utan att det stod där annonserat, ja det fanns icke något av livets förhållanden under vilket de icke träffat på detta namn på en bit tryckt papper; fruarna fingo det i matkorgen om lördagarna, pigorna buro hem det från hökarboden, drängarna sopade upp det från gatan och herrarna buro det i nattrocksfickan.
Med kännedom om denna Smiths stora makt, var det icke utan en viss beklämning den unge författaren klättrade uppför hans mörka trappor i Storkyrkobrinken. Länge fick han sitta och vänta och överlämna sig åt de mest pinsamma betraktelser, tills dörren slås upp och en ung man med förtvivlan i ansiktet och en pappersrulle under armen störtar ut. Darrande inträder Falk i det innersta rummet, där den fruktade tog emot. Sittande i en låg soffa, lugn och mild som en gud, nickade han vänligt på sitt gråskäggiga, med en blå mössa försedda huvud och rökte så fridfullt sin pipa, som om han icke nyss hade krossat en människas förhoppningar eller stött en olycklig ifrån sig.
— God dag, god dag!
Och han undersökte med ett par gudablickar den nykomnes kläder, vilka han fann snygga, men därför bad han honom icke sitta ändå.
— Mitt namn är ... Falk.
— Jag har icke hört det namnet. — Vad är herrns far?
— Min far är död!
— Nå, han är död! Gott! Vad kan jag göra för herrn?
Herrn upptog ur bröstfickan ett manuskript och framlämnade det till Smith; denne satte sig på detsamma utan att betrakta det.
— Nå, och detta skall jag låta trycka? Det är vers? Jaha, ja! Vet herrn vad det kostar att trycka ett ark? Nej, det vet han icke!
Här stack han den okunniga i bröstet med pipskaftet.
— Har herrn något namn? Nej! Har herrn utmärkt sig på något sätt? Nej!
— Jag har för dessa dikter erhållit lovord av Akademien.
— Vilken Akademi? Vitterhetsakademien! Ah, nå! Den som ger ut de många flintsakerna. Nå!
— Flintsakerna!
— Ah, ja. Herrn vet ju, Vitterhetsakademien! Nå! Nere i Museum vid Strömmen, nå!
— Nej, herr Smith, Svenska Akademien, på Börsen ...
— Nå ja! Den med Stearinljusen! Lika mycket! Det känner ingen människa vad den är gott för! Nej, ser han, min gode herre, man skall ha ett namn; som en Tegnell, en Öhronschlegel, en ja! Vårt land har många stora skalder, som jag nu icke erinrar; men man skall ha ett namn. Herr Falk! Hm! Vem känner Herr Falk? Icke jag åtminstone, och jag känner många stora skalder. Jag sade häromdagen till min vän Ibsen: Hör nu, Ibsen — jag kallar honom du — hör nu, Ibsen, skriv något åt mitt Magasin; jag betalar vad som helst! Han skrev, jag betalte — men jag fick ock betalt. Nå!
Den förkrossade unge mannen hade velat krypa ner mellan golvspringorna och gömma sig, då han märkte att han stod inför en man som fick kalla Ibsen du. Han ville ta igen sitt manuskript och springa sin väg, som den där andra där nyss, ut, långt bort, till något större vattendrag. Smith märkte nog detta.
— Nå! Herrn kan skriva svenskt, jag tror nog det! Herrn känner också vår litteratur bättre än jag gör! Nå. Gott! Jag har fått en idé! Jag har hört att det finnes stora, sköna andliga författare långt bort i tiden, under Gustaf Eriksson eller hans dotter Christin; nå, ja, lika gott. Jag erinrar en, som har ett stort, mycket stort namn, som skrivit ett stort versstycke om Guds skapade verk, tror jag! Håkan heter han i förnamn!
— Haqvin Spegel, menar herr Smith! Guds verk och vila!
— Ja, så! Nå! Jag har tänkt giva ut den! Vårt folk trängtar efter religion i våra dagar; jag har märkt det; och man måste giva dem något. Jag har visserligen nog givit dem förut av den Herman Franke och Arndt, men den stora Stiftelsen kan sälja billigare än jag och nu vill jag giva något gott, för gott pris. Vill herrn antaga den saken?
— Jag vet icke vad mitt åliggande blir då det bara är fråga om en omtryckning, svarade Falk, som icke vågade säga nej.
— Ack nå, en sådan okunnighet! Redaktion och korrekturet då! Äro vi om ens? Herrn ger ut! Icke så! Ska vi skriva en liten lapp? Arbetet utkommer häftesvis. Icke så? En liten lapp! Ge mig pennan och bläcket där! — Nå!
Falk lydde; han kunde icke göra motstånd. Smith skrev och Falk skrev under.
— Så! Det var den saken! Nu den andra! Ge mig den lilla boken som ligger där på hyllan! Den tredje hyllan! Så! Se nu, här! En brochyr! Titel: Der Schutzengel. Nå, se nu vignetten! En ängel med ett ankare och ett skepp — det är en slättoppad skonare, tror jag! Man vet ju vilken välsignelse sjöförsäkringen utövar på det allmänna sociala livet. Alla människor ha ju någon gång skickat något, mycket eller litet, på ett fartyg över sjön. Icke sant? Nå! Alla människor hava därför behov av sjöförsäkring. Icke sant? Nå! Detta hava icke alla människor insett? Nej! Därför är det ju den vetandes plikt att upplysa den ovetande? Nå! Vi veta, herrn och jag veta, alltså böra vi upplysa. Denna bok handlar om att varje människa bör försäkra sina saker, när han skickar dem över sjön! Men denna bok är dåligt skriven! Nå! Därför skola vi skriva den bättre! Icke sant? Herrn gör mig en novell på tio sidor till mitt Magasin Vårt Land, och jag fordrar att herrn skall hava förstånd att låta namnet Triton, så heter ett nytt bolag, som min brorson bildat och som jag vill hjälpa, och man skall ju hjälpa sin nästa, icke sant? Nå! Namnet Triton skall förekomma två gånger, icke mer och icke mindre; men så att det icke märkes! Förstår herrn?
Falk kände något motbjudande i den erbjudna affären, men det låg ju ännu icke något ohederligt i förslagen och han fick ju arbete hos den inflytelserike mannen, och allting i en handvändning, utan någon vidare ansträngning. Han tackade sålunda och antog.
— Herrn känner ju formatet! Fyra verktum på sidan gör mig fyrtio verktum, à trettiotvå rader. Nå! Vi ska skriva en liten lapp, kanske.
Smith skrev en lapp och Falk skrev under.
— Nå, så! Hör nu, herrn känner ju Svenska Historien? Se, nu, där på hyllan igen! Där ligger en kliché, en trästock! Till höger! Nå! Kan herrn säga mig vem den där damen är? Den skall vara en dronning!
Falk, som till en början icke kunde se annat än en svart trälapp, upptäckte omsider några mänskliga drag och förklarade, att han trodde det var Ulrika Eleonora.
— Sa jag inte det! Hihihi! Den klossen har varit begagnad som dronning Elisabeth av England och stått i en amerikansk folkbok, och nu har jag fått den för gott pris med en otalig hop andra. Nu låter jag den passera för Ulrika Eleonora i mitt Allmogebibliotek. Det är en god allmoge vi har; den köper så snällt mina böcker. Nå, så! Vill herrn skriva texten?
Falks fint utbildade samvete kunde icke finna något egentligt orätt häri, oaktat hans känslor voro mycket obehagligt berörda.
— Nå! Så skriva vi en liten lapp! Sexton sidor liten oktav à tre verktum, à 24 rader. Så!
Och så skrevs det igen! Som Falk ansåg audiensen slutad, gjorde han min av att få igen sitt manuskript, på vilket Smith hela tiden hade suttit. Men denne ville icke släppa det ur händerna, han skulle nog läsa det, men det skulle komma att dröja, förklarade han.
— Nå, herrn är en förståndig man, som vet vad tiden är värd. Här var nyss en ung man, också med vers, ett stort versstycke, som jag icke kan använda. Nå, jag erbjöd honom detsamma som jag erbjöd herrn; vet herrn vad han sa? Han bad mig göra något som jag inte kan tala om. Ja! det sa han och så sprang han. Han kommer inte att leva länge, den mannen! Adjö! Adjö! Herrn skaffar ju Håkan Spegel! Nå. — Adjö, adjö.
Smith pekade med pipskaftet på dörren och Falk avlägsnade sig.
Det var icke lätta steg han gick. Den trälappen var tung, där den låg i hans rockficka, den drog honom mot marken, den ryckte honom tillbaka. Han tänkte på den bleke unge mannen med manuskriptet, som vågat säga sådant åt Smith, och han fick högfärdiga tankar. Men så uppdök minnet om gamla fäderneförmaningar och råd, och då framkom den gamla lögnen, att allt arbete är lika aktningsvärt och förehöll honom hans högmod, och så tog han sitt förnuft till fånga och gick hem för att skriva 48 verktum Ulrika Eleonora.
Som han varit ute i god tid, befann han sig sittande vid skrivbordet redan klockan nio. Han stoppade en stor pipa, vek av två ark papper, torkade sina stålpennor och skulle erinra sig vad han visste om Ulrika Eleonora. Han slog upp Ekelund och Fryxell. Där stod mycket under rubriken Ulrika Eleonora, men om henne själv stod nästan ingenting. Klockan halv tio hade han uttömt ämnet; han hade skrivit upp när hon var född, när hon dog, när hon tillträdde regeringen, när hon avsade sig den, vad föräldrarna hette och med vem hon var gift. Det var ett ordinärt utdrag ur en kyrkbok — och det fyllde icke mer än tre sidor — återstod således endast tretton. Han rökte några pipor. Han grävde med pennan i bläckhornet, som om han fiskat efter midgårdsormar, men det kom ingenting upp. Han måste yttra sig om hennes person, göra en lätt karaktärsteckning; han kände att han måste uttala en dom om henne. Skulle han berömma henne eller riva ner henne? Som han var indifferent i frågan, kunde han icke besluta sig för någondera förrän klockan blev elva. Han rev ner henne — och var på slutet av fjärde sidan — återstod tolv. Här voro goda råd dyra. Han skulle tala om hennes regering, men som hon icke regerat, så var där intet att tala om. Han skrev om rådet — en sida — återstod elva; han räddade Görtz’ ära — en sida — återstod tio! Han var icke halvvägs ännu! Vad han hatade den kvinnan! Nya pipor, nya stålpennor! Han gick tillbaka i tiden, han gjorde en återblick, och som han var uppretad, råkade han stryka ner sitt gamla ideal, Carl XII, men det gick så kvickt att därigenom bara en enda sida blev lagd till de andra. Rest nio! Han gick framåt i tiden och hackade på Fredrik I. En halv sida! Han såg med längtande blickar ner åt papperet, såg var halvvägs låg, men kunde aldrig komma dit. Han hade dock gjort sju och en halv små sidor, där Ekelund bara hade en och en halv. Han kastade trälappen på golvet, sparkade den under byrån, kröp efter den igen, dammade av den och lade den på bordet! Vilka kval! Han kände sig så torr i sin själ som buxbomsstocken, han sökte skruva upp sig till åsikter dem han icke ägde, han försökte uppväcka några känslor för den avlidna drottningen, men hennes tråkiga drag, ristade i trä, gjorde samma intryck på honom som han på trälappen. Han insåg då sin oförmåga och han kände sig förtvivlad, förnedrad! Och det var denna bana han utbytt mot den andra! Han tog åter igen sitt förnuft till fånga och övergick till skyddsängeln. Den var ursprungligen författad för ett tyskt bolag, som hette Nereus, och innehöll i korthet följande: Herr och fru Schloss hade utvandrat till Amerika och där förvärvat stora ägodelar, vilka de, för att berättelsen skulle bli möjlig, varit nog opraktiska att förvandla i dyrbara lösören och nipper, och, för att dessa desto säkrare skulle förkomma och ingenting kunna räddas, skickat dem i förväg på en första klassens ångare, Washington n:o 326 i Veritas, kopparförhydd och med vattentäta skott försedd, samt assurerad i det stora tyska sjöförsäkringsbolaget Nereus för 400,000 thlr. Nå! Herr och fru Schloss avreste med barnen på den bästa ångaren på White-Star-Line, Bolivar, vilken var assurerad i det stora tyska sjöförsäkringsbolaget Nereus, med en grundfond av 10,000,000 dollars, och ankommo till Liverpool. Resan fortsattes. De hade kommit till Skagens udde. Vädret hade naturligtvis varit vackert och himlen strålande klar hela vägen, men just som de kommo till Skagens farliga udde bröt stormen naturligtvis lös; fartyget blev vrak, föräldrarna, som voro livförsäkrade, drunknade, och garanterade därigenom de räddade barnen en summa av 1,500 pund sterling. Barnen blevo naturligtvis mycket glada häröver och ankommo vid gott lynne till Hamburg för att taga i besittning både livförsäkringssumman och föräldraarvet. Döm om deras bestörtning, då de där fingo underrättelse om att Washington, fjorton dagar förut, strandat på Doggers Bankar och att hela deras förmögenhet gått oassurerad till botten. Återstod sålunda endast livförsäkringssumman. De skyndade till bolagets agentur, men döm om deras förskräckelse, då de fingo höra att föräldrarna uraktlåtit inbetala sista premien, som förfallit till betalning dagen förut — vilket öde! — Just samma dag de drunknade! Barnen blevo häröver mycket ledsna och sörjde bittert sina föräldrar, vilka så duktigt arbetat för dem. Gråtande föllo de i varandras armar och svuro, att de hädanefter alltid skulle sjöförsäkra sina saker och aldrig försumma att inbetala sina livförsäkringspremier.
Och detta skulle nu lokaliseras och tillämpas på svenska förhållanden, göras läsbart, till en novell, med vilken han skulle göra sitt inträde i litteraturen! Åter igen vaknade högmodets djävul och viskade att han var en lump, om han tog befattning med dessa saker, men denna röst tystades snart ner av en annan röst, som kom från magtrakten och som åtföljdes av ovanliga sugande och stickande känslor. Han drack ett glas vatten och rökte en ny pipa, men obehaget ökades; hans tankar blevo mörkare; han fann sitt rum otrevligt, tiden tycktes lång och enformig; han kände sig matt och nedslagen; allting tycktes honom vara motigt; hans tankar voro fadda och rörde sig om ingenting eller endast oangenäma ting, och samtidigt ökades den kroppsliga olusten! Han undrade om han var hungrig! Klockan var ett och han brukade icke äta förrän tre! Han undersökte oroligt sin kassa. Trettiofem öre! Alltså ingen middag! Det var första gången i hans liv! Han hade aldrig haft sådana bekymmer förr! Men med trettiofem öre behövde man icke svälta. Han kunde ju skicka efter bröd och öl. Nej, det kunde han icke, ty det gick icke an, det passade icke, och att gå själv ner på mjölkmagasinet? Nej! Och att gå ut och låna? Omöjligt! Det fanns ingen han ville låna av! Med vissheten härom rasade hungern fram som ett lössläppt vilddjur och rev honom och slet honom och jagade honom kring rummet. Han rökte den ena pipan efter den andra för att döva odjuret, men det hjälpte inte. Nu gick en trumvirvel nere på kaserngården, och han såg huru gardisterna marscherade upp med sina kopparflaskor för att få middag; det rökte ur alla skorstenar han såg, middagsklockan ringde på Skeppsholmen, det fräste i grannens, poliskonstapelns, kök, och stekoset trängde ut genom den öppna farstudörren och in till honom; han hörde slamret av knivar och tallrikar i rummet bredvid och huru barnen läste bordsbönen; stenläggarna nere på gatan sovo, mätta, sin middag på de tomma matsäcksknytena; han var så övertygad om, att hela staden åt middag i denna stund, alla utom han ensam! Och han blev ond på Gud. Då sprang en klar tanke genom hans hjärna. Han tog Ulrika Eleonora och skyddsängeln och lade in dem i ett papper, varpå han skrev Smiths namn och adress, och så gav han budet sina trettiofem öre. Då andades han lättare och lade sig på sin soffa och svalt med högmod i sitt sinne.
Samma middagssol, som sett Arvid Falk duka under i första kampen mot hungern, lyste så munter in i stugan vid Lill-Jans, där Sellén stod i skjortärmarna framför sitt staffli och målade på sitt stycke, som följande dag skulle upp på utställningen innan klockan 10, färdigt, fernissat och försett med ram. Olle Montanus satt i fållbänken och läste i den underbara boken, som han fått låna på en dag mot sin halsduk; dessemellan kastade han en blick på Selléns målning och uttalade sitt gillande, ty han beundrade i Sellén en stor talang. Lundell höll i ro på med sin korsnedtagning; han hade redan tre tavlor uppe på utställningen och avvaktade inköpet, liksom många andra, med en viss spänning.
— Det är bra, Sellén! — sade Olle. Du målar gudomligt!
— Får jag se nu på din spenat, inföll Lundell, som av grundsats aldrig beundrade något.
Motivet var enkelt och storartat. Ett flygsandfält på Hallands kust med havet i bakgrunden; höststämning, solglimtar genom brustna moln; en del av förgrunden utgjordes av flygsand med nyss uppkastad, ännu vattendrypande tång, solbelyst; därnäst havet, ett gott stycke utåt i stark skugga och hög sjö med vita kammar, men längst bort i horisonten lyser solen igen och öppnar perspektiv i det oändliga. Staffaget utgjordes endast av en trupp sträckfåglar. Det var en tavla som talade och som måste förstås av varje ofördärvat sinne, som haft mod att göra ensamhetens hemlighetsfulla, rika bekantskaper och som sett flygsand kväva lovande skördar. Och detta var målat med ingivelse och talang; stämningen hade givit färgen och icke tvärtom.
— Du skall ha någonting i förgrunden, predikade Lundell. Sätt dit en förgrundsko!
— Ah, du pratar! svarade Sellén.
— Gör som jag säger, din galning, annars får du inte sälja. Sätt dit en figur, en flicka; jag skall hjälpa dig om du inte kan, se här ...
— Seså! Inga dumheter! Vad ska man med kjolar ute i blåsten att göra. Du är då för tokig efter kjolar!
— Nå, gör som du vill, svarade Lundell hemligen stött över skämtet med en av hans svaga sidor. — Men nog kunde du ha gjort storkar i stället för de där gråmasarna, som man inte vet vad det är för en sort. Tänk dig deras röda ben mot det mörka molnet, vilken motsättning!
— Ah, det begriper du inte!
Sellén var icke stark i motiveringen, men han var viss på sin sak och hans sunda instinkt ledde honom säkert över alla misstag.
— Men du får inte sälja, upptog Lundell, som var mån om kamratens ekonomiska välgång.
— Nå, så får jag leva ändå! Har jag någonsin fått sälja? Är jag sämre för det! Tror du inte jag vet att jag skulle få sälja, om jag ville måla som de andra; tror du inte jag kan måla lika dåligt som de? Jo, vasserra! Men jag vill inte!
— Men du ska väl tänka på att betala dina skulder! Du är skyldig mäster Lund på Grytan ett par hundra riksdaler.
— Nå, det blir han inte fattig på! För övrigt har han fått en tavla som är värd dubbelt så mycket!
— Du är då den egenkäraste människa jag hört! Den tavlan var inte värd 20 riksdaler.
— Jag uppskattar den till fem hundra, enligt gängse pris! Men tycke och smak är så olika här i världen, gunås. Jag tycker att din korsfästning är usel, du tycker den är bra. Nå! Det kan ingen förtänka dig! Det är så olika, si!
— Emellertid har du förstört krediten för oss andra på Grytan; mäster Lund sa upp mig i går, och jag vet inte var jag skall få någon middag i dag!
— Nå vad ska du med den att göra! Man får väl leva ändå! Jag har inte ätit middag på två år!
— Å, du rövade allt till dig en här om dagen av den där häradshövdingen, du fick i dina klor.
— Ja, det var sant! Det är en snäll gosse! Det är en talang för övrigt, det var mycket natur i hans vers; jag läste några härom kvällen. Men jag fruktar han är litet för vek för att kunna ta sig fram i världen; han har så ömtåliga känslor, den kanaljen!
— Får han vara i ditt sällskap, så ger det sig nog. Men jag tycker det är gudlöst att se hur du bara har förstört den där unga Rehnhjelm på den här korta tiden. Du lär ha gått och satt i honom att han skall gå in vid teatern!
— Nej, har han talat om det! Ja, det är en baddare! Han blir nog bra, han, om han får leva; men det är inte så gott, det, när det är så fasligt ont om mat! — Guds död! Nu är färgen slut! Har du något vitt? Nå gudan nåda ä’ inte alla tuberna så klämda, så — du måste ge mig färg, Lundell.
— Jag har inte mer än jag behöver själv, och om jag också hade, så skulle jag akta mig att ge dig något!
— Nå, prata inte skräp; du vet att det är brått.
— Allvarsamt, jag har inte dina färger! Om du hushållade, så skulle de räcka längre ...
— Ja, det där veta vi! Tag hit pengar då!
— Pengar, jo det var just att tala om!
— Opp med dig, Olle, då; du ska ut och stampa!
Vid ordet stampa gjorde Olle en glad min, ty då visste han att det skulle bli mat också. Sellén började söka omkring i rummet.
— Vad ha ni för slag? Ett par stövlar! Dem få vi tjugufem öre på, men det är bättre att sälja dem.
— Det är Rehnhjelms, dem får du inte ta, avbröt Lundell, som ämnade begagna dem på eftermiddagen, när han skulle gå till sta’n. — Ska du ta andras saker, tycker du?
— Ja, vad gör det. Han ska få betalt för dem sen! Vad är det här för ett paket? En sammetsväst! Den var vacker! Den tar jag själv, så får Olle bära bort min! Kragar och manschetter! Ah, det är bara papper! Ett par strumpor! Se där, Olle, tjugufem öre! Lägg dem i västen! Tombuteljerna får du lov att sälja! Jag tror det är så gott du säljer alltihop!
— Ska du gå och sälja andras saker; du har då inte någon rättskänsla, avbröt Lundell ånyo, som hade haft starka spekulationer att på övertygelsens väg komma i besittning av det där paketet, som länge frestat honom.
— Ah, det får han betalt för sen! Men det här blir ingenting! Vi måste ta ett par lakan ur sängen! Vad gör det? Inte behöva vi några lakan! Se så, Olle! Stoppa in bara!
Olle gjorde med stor färdighet en påse av ett lakan och stoppade in alltihop, under Lundells ivrigaste protester.
Sedan påsen var färdig, tog Olle den under armen, knäppte ihop den trasiga bonjouren för att bättre kunna dölja västens frånvaro, och vandrade i väg åt staden.
— Han ser ut som en tjuv, sade Sellén, där han stod i fönstret och tittade illmarigt ut åt vägen. — Får han bara gå i fred för polisen nu, så är det bra! — Raska på, Olle! ropade han efter den bortgående. Köp sex franska bröd och två halva öl, om det blir något över på färgen!
Olle vände sig om och svängde med hatten så tillitsfullt, som om han redan hade kalaset i bakfickorna.
Lundell och Sellén voro ensamma. Sellén stod och beundrade sin nya sammetsväst, som så länge varit föremål för Lundells tysta låga. Lundell skrapade sin palett och kastade avundsjuka blickar på den förlorade härligheten. Men det var inte det, han nu ville tala om och som han hade så svårt att komma fram med.
— Se hit på min tavla ett tag, sade han. Vad tycker du nu, allvarsamt!
— Du ska inte knåpa och rita på henne, du ska måla! Var kommer ljuset ifrån? Ifrån kläderna, ifrån de nakna partierna! Det är ju alldeles tokigt! Vad andas de där människorna? Färg, linolja! Jag ser ingen luft!
— Nå, menade Lundell, det där är så olika, som du säger! Men vad menar du om kompositionen?
— För mycket folk!
— Ja, du är då faslig; jag ville nära på ha dit ett par till!
— Låt mig se nu! Det är ett fel här! — Sellén sköt dessa långa blickar, som äro egna för kustbon eller slättbon!
— Ja, det är ett fel! Kan du se det? medgav Lundell.
— Det är bara karlfolk! Det är lite för torrt!
— Ja, just det! Tänk att du kunde se det!
— Du vill alltså ha en kvinna?
Lundell såg efter om han gycklade, men det var svårt att se, ty nu visslade han.
— Ja, det fattas mig en kvinno-figur, svarade han.
Det blev tyst, och det blev obehagligt, när man var så gamla bekanta på tu man hand.
— Om jag kunde begripa hur jag skulle bära mig åt för att få en modell. Akademiens vill jag inte ha, ty dem känner hela världen, och det här ämnet är religiöst för övrigt.
— Du vill ha något finare? Oui! Jag förstår! Om hon inte skulle vara naken, så kunde kanske jag ...
— Inte ska hon vara naken, är du galen, ibland så mycket karlar; för övrigt är det ett religiöst ämne ...
— Ja, ja, det där veta vi. Hon skall emellertid ha kostym, litet österländsk, stå lutad framåt, kan jag tro, låtsas ta upp något från marken, visa axlarna, halsen och första dorsalerna, jag förstår! Men religiöst, si, som Magdalena! Oui! Fågelperspektiv, si!
— Du ska då gäckas med allting också; och dra ner allt!
— Till saken! Till saken! Du skall ha dig en modell, för det skall man; du känner ingen själv! Gott! Dina religiösa känslor förbjuda dig att skaffa en sådan, alltså ska Rehnhjelm och jag, två lättsinniga sällar, skaffa dig en!
— Det ska vara en anständig flicka, det säger jag på förhand!
— Naturligtvis, ja! Vi ska se till vad vi kan göra åt saken, i övermorgon, då vi få pengar.
Och så målades det igen, tyst och stilla, tills klockan blev fyra, och tills hon blev fem. Då och då kastade man oroliga blickar utåt vägen. Sellén avbröt först den ängsliga tystnaden.