— Olle dröjer! Det har bestämt hänt honom något! sade han.

— Ja, det hänger inte rätt ihop, men varför ska du också jämt skicka den där stackaren! Du kan just gå dina ärenden själv.

— Å, han har inte annat att göra, och han går så gärna!

— Det vet du inte, och för övrigt skall jag säga dig, att man inte vet var Olle slutar. Han har stora funderingar och kan vilken dag som helst vara på benen igen, och då kan det vara gott att få räknas bland hans vänner!

— Nej, vad säger du! Vad är det för storverk han skall göra? Jag tror nog, att Olle kommer att bli en stor man, fast det icke blir som bildhuggare! Men det var mig en baddare att dröja! Tror du han kunnat gå och köpa upp pengarna?

— Ja, ja! Han har inte fått ett Guslån på länge, och frestelsen kanske blev honom för stark, svarade Lundell och tog in två hål i svångremmen, under det han funderade på huru han skulle ha gjort i Olles ställe.

— Nå, man är inte mer än människa, och människan är sig själv närmast, ifyllde Sellén, som hade alldeles klart för sig huru han skulle ha gjort! Det här törs jag emellertid inte vänta på; jag måste ha färg, om jag skall så stjäla den! Jag går ut och söker Falk.

— Ska du nu suga den stackarn igen! Du tog ju av honom i går till ramen! Det var inte småpengar, det!

— Å, kära du! Jag har nu en gång tvungits att bita huvet av skammen, så det kan inte hjälpas. Vad får man inte underkasta sig! För övrigt är Falk en storsinnad man, som kan förstå hur det kan vara ställt. Nu går jag emellertid! Kommer Olle hem, så säg att han var ett nöt! Adjö med dig! Titta ner i Röda Rummet, så ska vi se till om vår Herre är så nådig och ger oss någon mat innan solen går ned! — Stäng dörrn, när du går, och lägg nyckeln under tröskeln! Adjö!

Han gick, och icke lång stund därefter befann han sig utanför Falks dörr borta på Grevmagnigatan. Han knackade, men fick intet svar! Då öppnade han dörren och steg på. Falk, som troligen haft oroliga drömmar, spratt upp ur sömnen och stirrade på Sellén utan att känna igen honom.

— God afton, bror, hälsade Sellén.

— Å kors, är det du! Jag måtte ha drömt något underligt! God afton, sitt ner och rök en pipa! Är det afton redan?

Sellén, som trodde sig känna igen symptomerna, låtsades dock icke märka något, utan tog upp samtalet.

— Bror var väl inte på Tennknappen i dag?

— Nej, svarade Falk förvirrad, jag var inte där. Jag gick på Iduna!

Han visste verkligen inte om han drömt så eller om han varit där, men han blev glad över att han sade det, ty han blygdes över sitt missöde.

— Ja, det var rätt, intygade Sellén. De ha inte bra mat på Tennknappen!

— Nej, jag kan inte just skylla! sade Falk. Deras köttsoppa är så förbannat dålig!

— Ja och så står den där gamla källarmästaren och räknar smörgåsarna, den lymmeln.

Vid ordet smörgåsarna vaknade Falk till medvetande, men han kände sig icke hungrig vidare, ehuru han var litet matt på benen. Ämnet var emellertid obehagligt och måste med första bytas om.

— Nå, sade han, du har väl din tavla färdig tills i morgon?

— Nej, gunås, det är inte så väl.

— Vad är det nu då?

— Jag hinner omöjligen inte.

— Hinner inte? Varför sitter du inte hemma och arbetar?

— Ack, det är den där gamla eviga historien, kära bror! Det fattas färg! Färg!

— Nå, det kan väl hjälpas! Har du inga pengar kanske?

— Det vore ingen nöd då!

— Och jag har inga heller! Hur ska vi då bära oss åt?

Sellén slog ner ögonen tills blickarna kommo i jämnhöjd med Falks västficka, där en ganska tjock guldkedja kröp in; inte därför att Sellén kunde tro att det var guld, kontrollerat guld, ty det kunde han icke fatta hur man kunde vara så överdådig och bära så mycket pengar utanpå en väst. Hans tankar hade emellertid fått en bestämd riktning och han fortfor:

— Om jag åtminstone hade något att låna på, men vi voro så oförsiktiga och buro bort vinterrockarna första solskensdag i april.

Falk rodnade. Han hade inte varit med om sådana där affärer förr.

— Låna ni på överrockar? frågade han. Få ni låna någonting på sådant?

— Låna får man nog på allting — allting, betonade Sellén. Bara man har någonting.

Det gick omkring för ögonen på Falk. Han måste sätta sig. Därpå tog han upp sin guldklocka.

— Vad tror du man får på den här, med kedja?

Sellén vägde de blivande panterna i sin hand och betraktade dem med kännaremin.

— Är det guld? frågade han med svag stämma.

— Det är guld!

— Kontrollerat?

— Kontrollerat!

— Båda delarna?

— Båda delarna!

— Hundra riksdaler! förklarade Sellén och skakade sin hand så att den gyllene kedjan rasslade. — Men det är synd! Bror ska inte gå och sätta bort sina saker för min skull!

— Nåväl, för min skull då, sade Falk, som icke ville tillvälla sig ett sken av en oegennytta, den han icke ägde. Jag behöver också pengar. Vill du förvandla dem i pengar, så har du gjort mig en tjänst!

— Nå, låt gå då, sade Sellén, som icke ville genera sin vän med några ogrannlaga frågor. Jag ska stampa dem! Tag på dig nu, bror! Livet är bittert ibland, ser du, men vi få väl dras me’t ändå!

Han klappade Falk på axeln med en hjärtlighet, som icke ofta trängde igenom de försvarsverk av hån han hade anlagt omkring sig, och de gingo ut.

Klockan hade blivit sju innan ärendet var uträttat. Därpå begåvo de sig ut att köpa färg och sedan tågade de ner till Röda Rummet.

Berns salong hade vid denna tid just börjat spela sin kulturhistoriska roll i Stockholmslivet, i det att den tog döden på det osunda café-chantant-livet, vilket under en period av sextiotalet florerade eller grasserade i huvudstaden och därifrån spred sig över hela landet. Här samlades vid sjutiden skaror av ungt folk, vilka befunno sig i det abnorma tillstånd, som inträder då man lämnar föräldrahemmet och räcker tills man kommer i eget; här sutto skaror av ungkarlar, som flytt den ensliga kammaren eller vindskupan för att få sitta i ljus och värme och träffa en mänsklig varelse att samtala med. Värden på stället hade gjort flera försök att roa sin publik med pantomim, gymnastik, balett och så vidare, men man hade så tydligt visat honom, att man icke gick dit för att bli road, utan för att få vara i fred, att man sökte ett samtalsrum, ett samlingsrum, där man var viss på att man när som helst kunde leta upp en bekant; och som musiken icke utgjorde något hinder för samtals förande, tvärtom, så tolererades den och ingick så småningom i Stockholmarens aftondiet bredvid punschen och tobaken. Så blev Berns salong hela Stockholms ungkarlsklubb. Och där valde kotteriet sig sin vrå, och Lill-Jansborna hade åt sig inkräktat det inre schackrummet innanför södra läktarn, vilket i anseende till dess röda möblering och för korthetens skull så småningom antog namn av Röda Rummet. Där var man alltid säker att träffas, om man ock varit skingrade som agnar under dagens lopp; därifrån företogs formliga razzier omkring salen, då nöden var stor och det gällde att uppspåra några pengar; då bildades kedja; två man tiraljerade läktarna och två togo salongen på långsidorna över; det var som att dra not, och sällan drog man fåfängt, då ju nya gäster ständigt tillströmmade under aftonens lopp. I kväll behövde icke något sådant arbete ifrågakomma, och det var därför Sellén stolt och lugn slog sig ner vid Falks sida i den röda fondsoffan.

Sedan de spelat en liten komedi med varandra rörande vad som skulle drickas, stannade de vid att de borde äta. De hade just börjat sexan, och Falk kände sina krafter stiga, då en lång skugga kastades över deras servis — och framför dem stod Ygberg, lika blek och tärd som vanligt. Sellén, som var i lyckliga omständigheter och då alltid var god och artig, frågade genast om han inte ville göra dem sällskap, i vilken anhållan Falk instämde. Ygberg krusade, under det han gjorde ett överslag över assietternas innehåll, om han skulle kunna bli mätt eller bara halvmätt.

— Häradshövdingen har en vass penna, sade han för att avvända uppmärksamheten från sina strövtåg med gaffeln omkring brickan.

— Hur så? Har jag? svarade Falk och flammade upp; han trodde icke att någon gjort bekantskap med hans penna.

— Den där artikeln har gjort mycken lycka!

— Vilken artikel? Jag förstår inte!

— Å, jo! Den där korrespondensartikeln till Folkets Fana, angående kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner!

— Det har inte jag skrivit!

— Så säger man däremot i kollegiet! Jag träffade en bekant extra ordinarie därifrån; han uppgav er som författare, och förbittringen lär icke vara obetydlig!

— Vad säger ni?

Falk kände sig skyldig till hälften, och nu fick han klart för sig vad Struve den där kvällen på Mosebacke hade suttit och skrivit. Men Struve hade dock blott varit referent, Falk hade talat, och han ansåg sig skyldig att stå vid vad han sagt, även med våda att bli ansedd som — skandalskrivare! När han nu kände att återtåget var honom avskuret, insåg han klart att här endast fanns ett sätt och det var: att gå på!

— Nåväl, sade han, jag är upphovsmannen till den artikeln! Låt oss tala om något annat! Vad tycker notarien om Ulrika Eleonora? Är det inte en intressant figur? Eller sjöförsäkringsaktiebolaget Triton? Eller Haqvin Spegel?

— Ulrika Eleonora är den intressantaste karaktär i hela Svenska historien, svarade Ygberg allvarligt; jag har just emottagit en beställning på en uppsats om henne.

— Av Smith? frågade Falk.

— Ja, hur vet ni det?

— Då känner ni Skyddsängeln också?

— Hur vet ni det där?

— Jag skickade dem åter på middagen i dag.

— Det är orätt att icke arbeta! Ni kommer att ångra det! Tro mig!

En hektisk rodnad hade uppstigit på Falks kinder och han talade feberaktigt. Sellén satt lugn och rökte och hörde mera på musiken än på talet, som dels icke intresserade honom, dels icke var begripligt för honom. I soffhörnet där han satt kunde han genom de båda dörröppningarna, som ledde utåt södra läktaren och lämnade utsikt öppen åt salongen, se över till den norra läktaren. Genom det väldiga rökmoln, som alltid stod över svalget mellan de båda läktarna, kunde han dock urskilja ansiktena på dem som befunno sig på andra sidan. Plötsligt fästes hans uppmärksamhet på något långt bort i fjärran. Han ryckte Falk i armen.

— Nej, se, en sådan luver! Se, där bakom vänstra gardin!

— Lundell!

— Jo, just han! Han går och söker en Magdalena! Se, nu talar han till henne! Det var en rar unge!

Falk rodnade så att Sellén observerade det.

— Söker han sina modeller här? frågade han förvånad.

— Ja, var skulle han annars få dem! Han kan inte gå och ta dem i mörkret!

Strax därefter inträdde Lundell och hälsades av Sellén med en beskyddande nick, vars betydelse han trodde sig kunna läsa, varför han också bugade sig artigare än vanligt för Falk, och på ett förolämpande sätt uttryckte sin förvåning över Ygbergs närvaro. Ygberg, som noga observerade detta, fattade tillfället i flykten och frågade vad Lundell behagade förtära, varvid denne gjorde stora ögon; — han tycktes befinna sig bland idel magnater. Och han kände sig mycket lycklig, han blev vek och människovänlig, och sedan han fått en sexa med varmt, erfor han ett behov att finna ett uttryck åt vad han kände. Han hade något att säga Falk, det var tydligt, men han kunde icke komma på det. Olyckligtvis spelade orkestern just Hör oss Svea och befann sig i nästa ögonblick inne på Vår Gud är oss en väldig borg.

Falk beställde in mera dryckesvaror.

— Häradshövdingen älskar som jag den gamla goda kyrkosången, började Lundell.

Falk visste icke att han föredrog någon kyrkosång egentligen, utan han frågade Lundell om han icke ville dricka punsch. Lundell hyste betänkligheter; han visste icke om han vågade. Han skulle kanske äta litet mera först, han var så klen i att dricka, vilket han ansåg sig skyldig att bevisa genom att anfallas av en svår men kort hosta efter det han tömt tredje supen.

— Försoningsfacklan är ett bra namn, fortfor han; det visar på samma gång försoningens djupa, religiösa behov och det ljus, som kom i världen då det största bland under skedde, som är de högfärdiga till en förargelse.

Han lade i det samma en köttbulle bakom sista oxeltanden och såg efter vad verkan det talet skulle ha — men han blev icke smickrad då han såg tre fåniga anleten, vilka uttryckte den största häpnad, vändas emot sig. Han måste tala tydligare.

— Spegel är ett stort namn och hans tal är icke som de Fariséers. Vi erinra oss alla, att han skrivit den härliga psalmen Nu tystna de klagande ljud, vars make man får söka! Skål, häradshövding; det gläder mig att ni är en sådan representant!

Här upptäckte Lundell, att han icke hade något i glaset. — Jag tror jag får lov att ta mig en halva.

Två tankar surrade genom Falks hjärna: 1:o Karlen super ju brännvin! 2:o Hur kan han veta det där om Spegel? En misstanke flög därpå som en blixt över honom, men han ville icke veta något, utan sade endast:

— Skål, herr Lundell!

Det obehagliga samtal, som härpå skulle följa, inställdes lyckligtvis genom Olles ankomst. Ty denne kom verkligen, kom trasigare än vanligt, smutsigare än vanligt och efter utseendet än mera ofärdig i höfterna, vilka stucko ut som bogspröt under bonjouren, vilken numera blott hölls igen av en enda knapp strax ovan första revbenet. Men han var glad och skrattade, då han såg så mycket mat och dryck på bordet, och till Selléns fasa började han redogöra för utgången av sin mission och avbörda sig sina kommissioner. Han hade verkligen blivit tagen av polisen.

— Här har du kvittona!

Han räckte två gröna pantsedlar över bordet till Sellén, som ögonblickligen förvandlade dem till en papperskula.

Därpå hade han blivit förd till ett vaktkontor. Han visade att ena rockkragen fattades. Så fick han uppge sitt namn. Det var naturligtvis falskt! Ingen människa hette Montanus! Därpå födelseort: Västmanland! Det var naturligtvis falskt, ty överkonstapeln var själv därifrån och han kände nog sina landsmän. Därpå ålder: tjuguåtta år. Det var lögn, »ty han måste minst vara fyrtio». Bostad: Lill-Jans! Det var lögn, för där bodde ingen mer än en trädgårdsmästare. Yrke: Artist! Det var också lögn, »för han såg ut som en hamnbuse».

— Här har du färgen, fyra tuber! Se på dem!

Därpå hade knytet blivit uppslitet, varvid ena lakanet blivit sönderrivet.

— Därför fick jag bara en och tjugufem för bägge! Se på kvittot, får du se, att det är rätt!

Sedan hade han blivit tillfrågad var han stulit de där sakerna. Olle hade svarat, att han icke hade stulit de där sakerna, varpå överkonstapeln fäst hans uppmärksamhet på, att här icke var frågan om, om han stulit dem, utan var han stulit dem! Var? Var? Var?

— Här är pengar tillbaks, tjugufem öre! Jag har inte tagit några.

Därpå hade protokoll blivit upprättat över »de stulna sakerna», vilka blivit förseglade med tre sigill. Förgäves hade Olle bedyrat sin oskuld, förgäves hade han vädjat till deras rättskänsla och humanitet. Detta sista vädjande hade den verkan, som det tycktes, att konstapeln föreslog att man skulle taga till protokoll att »fången» — han var redan fånge — vid tillfället varit överlastad av starka drycker, vilket även influtit med den inskränkningen likväl — att orden »starka drycker» utgingo. Sedan överkonstapeln upprepade gånger bett konstapeln erinra sig, om icke fången gjort motstånd vid förrättningen, och denne försäkrat, att han icke kunde taga på sin ed att fången gjort motstånd (vilket i sådant fall kunnat vara betänkligt nog, alldenstund denne hade en lömsk och hotande uppsyn), men väl att han »tyckt» det fången försökt göra motstånd genom att fly in i en portgång, så togs detta till protokoll.

Därpå uppsattes en rapport, som Olle befalldes underskriva. Rapporten lydde på: att en mansperson med lömsk och hotande uppsyn hade anträffats smygande utefter vänstra husraden på Norrlandsgatan, klockan fyra och trettiofem eftermiddagen, med ett knyte av misstänkt beskaffenhet. Häktade mansperson var vid tillfället iförd bonjour av grön korderoj, (saknande väst), byxor av blå boj, skjorta märkt i linningen P. L. (vilket bevisade antingen att den var stulen eller att häktade uppgivit falskt namn), grårandiga yllestrumpor och låg filthatt med en hönsfjäder. Häktade hade uppgivit antagna namnet Olle Montanus, föregav sig falskligen vara född i Västmanland av bondfolk, och sökte göra troligt att han var artist, samt angav Lill-Jans som bostad, vilket bevisligen var falskt. Försökte göra motstånd vid häktningen genom att fly in i en portgång.

Därpå följde specifikation på det stulna knytets innehåll. Som Olle vägrade erkänna rapportens riktighet, telegraferades genast till fängelset, varpå en droska avförde fången, knytet och en poliskonstapel. Då de åkte in på Myntgatan hade Olle fått sikte på räddaren, riksdagsmannen Per Ilsson i Träskåla, en landsman till honom, vilken han anropade och som bevisade att rapporten var falsk, varpå Olle släpptes lös och återfick sitt knyte. Och nu var han här, och —

— Här ha ni franska bröden! Det är bara fem kvar, jag har ätit upp ett. Och här är ölet.

Han lade verkligen upp fem bröd, som han tog ur bakfickorna, och två buteljer öl, som han fick upp ur byxfickorna, varefter hans figur återtog sina vanliga disproportioner.

— Bror Falk får ursäkta Olle, han är inte van vid att vara bland folk — stopp in bröna igen, Olle; vad är det för dumheter, rättade Sellén.

Olle lydde. Lundell ville icke släppa brickan ifrån sig, oaktat han betat av så nätt, att man icke efter spåren kunde bestämma vad som legat på assietterna, men brännvinsflaskan nalkades då och då glaset, varefter Lundell liksom i tankarna tog sig en halva. Då och då steg han upp eller vände han sig om på stolen för att »se efter» vad de spelade; varvid hans gester noga iakttogos av Sellén. Så kom Rehnhjelm. Tyst och drucken satte han sig ner och sökte ett mål för sina irrande blickar, där de kunde vila sig, under det han åhörde Lundells förmaningar. Hans trötta öga slog sig slutligen ner på Sellén och stannade på sammetsvästen, vilken hela senare delen av kvällen utgjorde ett rikt ämne för hans tysta betraktelser. Ett ögonblick ljusnade hans ansikte såsom vid åsynen av en gammal bekant, men så slocknade ljuset igen, när Sellén, som märkte »att det drog», knäppte igen rocken. Ygberg beskyddade Olle med en sexa och tröttnade icke att mecenatlikt uppmana honom att ta för sig och att fylla hans glas. Musiken blev, ju längre det led på kvällen, av en allt livligare natur och samtalen blevo därefter. Falk erfor ett ganska stort behag i detta bedövningstillstånd; här var varmt, ljust, bullrande, rökigt, och här sutto människor, vilkas liv han förlängt med några timmar, och som därför voro lyckliga och glada som flugor, vilka kvicknat till av några solstrålar. Han kände sig befryndad med dem, ty de voro olyckliga i det hela, och de voro försynte, de förstodo vad han sade, och när de yttrade sig, talade de som människor och icke som böcker; till och med deras råhet hade ett visst behag, ty däri fanns så mycken natur, så mycken oskuld, och själva Lundells hyckleri kunde icke väcka hans motvilja, ty det var så naivt och satt så löst påklistrat att det när som helst kunde rivas bort. Och så gick kvällen och det blev slut på den dag, som oåterkalleligt kastat honom in på litteratörens törniga bana.

SJUNDE KAPITLET.
Jesu efterföljelse.

Följande morgon väcktes han av städerskan, som framlämnade ett brev, vilket befanns vara av följande lydelse:

Timot. Cap. X., v. 27, 28, 29. Första Corinth.
Cap. VI, v. 3, 4, 5.

Dyre Br!

Vår H:s J. Chr. Nåd och Frid, Fadrens kärlek och D. H. A:s delaktighet etc. Amen!

Jag såg av Gråkappan i går afton att du ämnar utgiva Försoningsfacklan. Sök mig i min verksamhet i morgon bittida före 9.

Din Återlöste
Nathanael Skåre.

Nu förstod han Lundells gåtor, till en del!

Han kände visserligen icke den stora Gudsmannen Skåre personligen och visste intet om Försoningsfacklan, men han var nyfiken och beslöt att hörsamma den närgångna kallelsen.

Kl. 9 stod han på Regeringsgatan framför det väldiga fyravåningshuset, vars fasad var klädd med skyltar ifrån källarvåningen ända upp till taklisten. Christliga Boktryckeri Aktiebolaget Friden, 2 tr. upp. Redaktionen av Guds barns arvedel, ½ tr. upp. Expeditionen av Yttersta Domen, 1 tr. upp. Expeditionen av Fridsbasunen, 2 tr. upp. Redaktionen av Barntidningen: Föd mina Lam, 1 tr. upp. Direktionen för Christliga Bönhusaktiebolaget Nådastolen, verkställer utbetalningar och beviljar lån mot första inteckning i fastighet, 3 tr. upp. Kom till Jesus, 3 tr. upp. Obs. Ordentliga utsäljare som kunna ställa borgen erhålla sysselsättning därstädes. Missions-Aktiebolaget Örnen utdelar 1867 års vinst med ränte-kupong, 2 tr. upp. Christliga Missionsångaren Zululu’s kontor, 2½ tr. upp.

Ångaren avgår, vill Gud, den 28:de dennes. Gods mottages mot connoissement och certifikat å kontoret Skeppsbron, där ångaren lastar.

Syföreningen Myrstacken mottager gåvor å nedra botten. Prästkragar tvättas och strykas hos Portvakten! Oblat à 1,50 pr skålp. säljas Hos Portvakten! Obs. Svarta Frackar passande för Nattvardsynglingar uthyras även. Ojäst Vin (Math. 19: 32) finnes att köpa hos Portvakten! à 75 öre kannan, utan kärl.

På nedra botten till vänster om porten var en Kristlig bokhandel. Falk stannade och läste på de i fönstret utlagda böckernas titlar! Det var det gamla vanliga: indiskreta frågor, närgångna tillvitelser, förnärmande förtroligheter, allt så väl och så länge känt. Men vad som mera ådrog sig hans uppmärksamhet var de många illustrerade tidskrifterna, vilka med sina stora, engelska träsnitt lågo utbredda för att locka folk. Barntidningarna hade isynnerhet ett retande program, och biträdet i boden visste berätta huru gamla gubbar och gummor kunde långa stunder stå utanför fönstret och betrakta illustrationerna, vilka tycktes göra ett rörande intryck på deras fromma sinnen och väcka minnen från en flydd — kanske i fåvitsko — flydd ungdom. Falk fattades ett ögonblick av en gudlös tanke, som han dock genast skickade bort till det sedliga öfolket som äter blod och dricker sitt bröd, och han blygdes över sin tanke.

Han stiger upp mellan Pompejanska väggmålningar för de breda trapporna, vilka bra mycket påminna om den väg, som icke leder till saligheten, och kommer så in i ett stort rum, inrett som en banksal med pulpeter för ännu icke uppstigna kamrerare, kassörer och bokhållare. Mitt i rummet står ett skrivbord, stort som ett altare, men liknande en orgel med många stämmor, vilka senare här utgöras av en hel klaviatur knappar till lufttelegrafer och trumpetlika talrör, som kommunicera med alla byggnadens lokaler. På golvet står en stor man, med ridstövlar, prästrock knäppt på en knapp uppe vid halsen, så att den liknar en öppen uniformssyrtut, vit halsduk och ovanför densamma en sjökaptensmask, ty det riktiga ansiktet har kommit bort i en pulpetklaff eller i en packlår. Den store mannen piskar sina blanka stövelskaft med ett ridspö, vars knopp, symboliskt, utgöres av en hästfot, och röker en stark regalia, vilken han ivrigt tuggar, som det tyckes, för att hålla munnen i verksamhet. Falk betraktade den store mannen med förvåning.

Detta var således sista modet på den sortens människor, ty det är mod på människor också! Detta var den store förkunnaren, som lyckats göra det modernt att vara syndig, att törsta efter nåd, att vara usel, fattig, eländig, på alla möjliga sätt dålig med ett ord! Denne man hade gjort frälsningen fashionabel! Han hade uppfunnit ett evangelium för Stora Trädgårdsgatan! Nådens ordning hade blivit sport! Man hade kappridningar i syndfullhet, där den sämsta vann priset, man hade schnitzeljakter efter fattiga själar som skulle frälsas, men man hade också, erkännom det, skallgångar efter offer, på vilka man skulle öva sig i bättring genom att göra dem till föremål för den grymmaste välgörenhet.

— Jaså, det är herr Falk! säger masken. Välkommen, min vän! Ni kanske behagar se min verksamhet! Förlåt, herr Falk är ju återlöst? Ja! Nå! Det här är tryckeribolagets expedition — ursäkta ett ögonblick.

Han går fram till orgeln och drar ut ett par stämmor, varpå höres till svar en vissling.

— Var så god och se er omkring så länge!

Han sätter munnen till en trumpet och ropar: — »Sjunde basunen och åttonde ve! Nyström! Mediæval, 8, i förråd, fraktur i rubrikerna, namn spärrade!»

En röst svarar i samma trumpet: »Fattas manuskript!» Masken sätter sig vid orgeln, tar en penna och ett ark papper och låter pennan fara över papperet under det han talar genom cigarren.

— Denna verksamhet — är av ett — sådant omfång — att den snart nog överstiger — mina krafter — och — min hälsa skulle vara — sämre än den — är — om — icke jag skötte den — så — väl.

Han springer upp och drar ut en annan stämma och ropar i en annan trumpet: Korrektur på Har du betalt dina skulder? — Och så fortsätter han att tala ett, och skriva ett annat.

— Ni undrar — varför — jag — går klädd — i ridstövlar — så — här. Det — är emedan — jag för det första — rider — för — min hälsas — skull ...

En pojke kommer in med korrektur. Masken räcker det över åt Falk och säger med näsan — emedan munnen är upptagen — »läs av det där!», under det han skriker med ögonen åt pojken: »vänta!»

— För det andra — (med en rörelse på öronen säger han skrytsamt åt Falk: »hör ni att jag är med!») — emedan jag anser — att en andans man — icke bör utmärka — sig — genom — sitt — yttre — framför — andra — människor — ty — detta — kallas — andligt — högmod — och — giver lastarenom — rum.

En bokhållare inträder och hälsas av masken med pannlädret, det enda parti som icke är upptaget.

Hällre än att sitta sysslolös tar Falk hand om korrekturet och läser. Cigarren fortfar att tala.

— Alla andra — människor — ha ridstövlar — jag vill för ingen del utmärka mig — i det yttre — därför — emedan jag icke — är någon — skrymtare — begagnar jag — ridstövlar.

Därpå lämnar han manuskriptet åt pojken och skriker — med munnen: »Fyra vinkelhakar Sjunde Basunen åt Nyström!» — Och sedan till Falk:

— Nu är jag ledig fem minuter! Behagar ni stiga in i lagerrummet.

Till bokhållaren:

— Zululu lastar?

— Brännvin, svarar bokhållaren med en rostig röst.

— Går det an? frågar masken.

— Det går an! svarar bokhållaren.

— Nå så i Guds namn, då! — Kom, herr Falk.

De träda in i ett rum, som är klätt med hyllor, vilka äro fyllda med bokpackor. Masken rappar dem på ryggen med sitt ridspö, och säger högmodigt — rent ut:

— Det här har jag skrivit! Vad sägs om det? Är det inte mycket? Ni skriver också — litet! Om ni får hålla på, så kommer ni också att skriva så här mycket! — Han bet och slet i cigarren och spottade sedan ut flagorna, vilka yrde som fäflugor innan de satte sig på bokryggarna, varvid han såg ut som om han tänkte på något föraktligt.

— Försoningsfacklan? Hm! Jag tycker det är ett dumt namn! Tycker inte ni det också? Har ni hittat på det?

Det var första gången Falk fick tillfälle att svara på hans tal, ty liksom alla stora män svarade han själv på sina frågor, och nej blev svaret. Längre hann han icke förrän masken var i gång igen.

— Jag tycker det är ett mycket dumt namn! Nåå! Och ni tror att den kommer att gå?

— Jag känner ingenting om saken, och vet icke varom ni talar.

— Känner ingenting?

Han tar en tidning och företer.

Falk läser med häpnad följande annons:

»Subskriptionsanmälan: Försoningsfacklan. Tidskrift för Kristliga Allmänheten. Utkommer snart under redaktion av Arvid Falk. (Prisbelönt författare av Vitterhetsakademien.) Första häftet upptages av Håkan Spegels Guds skapade verk, ett versstycke av erkänd religiös anda och djup kristlighet.»

Han hade glömt att kontramandera Spegel och nu stod han där svarslös!

— Hur stor upplaga? Hä? — Tvåtusen, antager jag. — För litet! Duger inte! Min Yttersta Dom går i tiotusen och jag stoppar ändå inte in mer än — vad ska jag säga — femton rena!

— Femton?

— Tusen, gosse!

Masken tycktes ha glömt sin roll och råkat in i några gamla tag.

— Nåväl, fortfor han. Ni vet, att jag är en omtyckt predikant, jag kan säga det utan skryt, då hela världen vet det! Ni vet att jag är mycket omtyckt, det kan jag nu inte hjälpa en gång, men det är så! Jag skulle ju vara en skrymtare, om jag sa, att jag inte visste vad hela världen vet! Nåväl, jag skall understödja ert företag i början! Ni ser den här säcken! Om jag säger att den innehåller brev från personer, fruntimmer — ja ja, var lugn: jag är gift — som anhålla om mitt porträtt, så har jag inte sagt för mycket.

Nu var det verkligen bara en påse, som han piskade upp.

— För att bespara dem och mig mycket besvär och på samma gång göra en människa en stor tjänst har jag tänkt att ni skulle få tillstånd att göra min biografi, med porträtt, varigenom ert första nummer skulle gå ut i tiotusen och ni därigenom kunna stoppa in en tusen rena bara på det numret!

— Men, herr pastor — (han tänkte säga kapten) — jag vet ingenting om denna affär!

— Betyder ingenting! Ingenting alls! Förläggaren har själv skrivit till mig och anhållit om mitt porträtt! Och det är ni som skall biografera mig! För att underlätta ert besvär har jag låtit en vän sätta upp huvudinnehållet av densamma, så att ni blott behöver göra en inledning — kort och uttrycksfull, några vinkelhakar på sin höjd! Nu vet ni det!

Falk blev försagd över så mycket förutseende, förvånad över att porträttet var så olikt originalet och att vännens handstil var så lik maskens egen.

Masken hade överlämnat porträtt och manuskript, samt räckte nu fram sin hand för att bli tackad.

— Hälsa — — förläggaren! — Han var så nära att säga Smith att en lätt rodnad uppsteg mellan hans polisonger.

— Men pastorn känner ju inte mina åsikter — protesterade Falk.

— Åsikter? Hä? Har jag frågat om era åsikter? Jag begär aldrig någon människas åsikter! Bevara mig Gud! Jag? Aldrig!

Han piskade ännu en gång av ryggarna på sina förlagsartiklar, öppnade dörren, visade ut sin biograf och återvände till sin altartjänst.

Falk kunde som vanligt, och vilket var hans olycka, icke förrän efteråt finna passande svar på tal och han var redan nere på gatan innan han fann det. En källarglugg som händelsevis stod öppen (och icke var upptagen av annonser) mottog biografien och porträttet i sin vård.

Därpå gick han upp till närmaste tidningsbyrå för att införa en reklamation om Försoningsfacklan och sedan gå en säker hungersdöd till mötes.

ÅTTONDE KAPITLET.
Arma fosterland!

Klockan slog tio i Riddarholmen några dagar därefter, då Falk anlände till Riksdagshuset för att hjälpa Rödluvans referent med Andra Kammaren. Han påskyndade sina steg, ty i det här verket, där man var ordentligt avlönad, menade han, skulle man väl vara på slaget. Han gick upp utskottsvägen och blev visad till Andra Kammarens vänstra referentläktare. Han trädde med en viss högtidlig känsla ut på de få plankor som likt ett duvslag blivit upphängda under taklisten, där »det fria ordets män skulle åhöra huru landets heligaste intressen diskuterades av dess värdigaste medlemmar». Det var alldeles nytt för Falk, det här, men han blev icke tillintetgjord av några stora intryck, då han skådade ner från sin hylla och såg den tomma salen under sig, vilken liknade bra nog en Lancasterskola. Klockan var fem minuter över tio, men ännu fanns icke en levande själ mer än han själv där. Det rådde några minuter en tystnad, som påminde om landskyrkans före predikan; ett sakta knaprande ljuder genom salen. »En råtta», tänker han; men så upptäcker han genom rymden, på referentläktaren mitt emot, en liten nedtrampad figur, som formerar en blyertspenna på barriären, och han ser hur spånorna snöa ner och lägga sig på borden inunder. Det finnes icke mycket, som hans öga kan vila sig på, där det trevar omkring de tomma väggarna, men det sätter sig slutligen på den gamla väggklockan från Napoleon I:s dagar, vars kejserliga, nyförgyllda emblem sitta och symbolisera nytt uppkok på något gammalt. Men visarna, som peka tio minuter över tio, symbolisera också — ironiskt — någonting, då dörrarna i bakgrunden slås upp och en man träder in. Det är en gammal en; hans skuldror hava börjat bågna under bördan av allmänna värv, hans rygg har satt sig under tyngden av kommunala uppdrag, hans hals har kastat sig under långvarigt vistande i fuktiga ämbetsrum, kommittésalar, bankvalv och dylikt, det ligger något pensionerat i hans lidelsefria steg på den långa cocosmattan, som leder fram till katedern. När han kommer mitt på gången, i höjd av den kejserliga klockan, stannar han — han tyckes vara så van att stanna mitt på vägen och se sig omkring, och även tillbaka; men nu stannar han och jämför sitt spindelur med vägguret, och han skakar ett missnöjt skakande på sitt gamla, anlitade huvud: för fort! för fort! och hans ansikte uttrycker ett överjordiskt lugn, lugn över att hans klocka icke kan gå för långsamt. Han fortsätter vandringen framåt gången med samma steg som om han vandrade mot sin levnads mål, och det var starkt frågan om han icke funnit det där borta i den ärosamma länstolen i katedern.

När han uppnått målet, stannar han, tar upp sin näsduk och snyter sig stående; därpå låter han blicken fara ut över den lyssnande åhörarskaran av bänkar och bord, och säger något betydelsefullt, t. ex. »Mina Herrar, nu snöt jag mig!» och så sätter han sig och försjunker i ett presidentlikt lugn, som kunde vara sömn, om det icke vore vaka; och ensam, som han tror, i det stora rummet, ensam med sin Gud, bereder han sig på att hämta krafter till den kommande dagens mödor, då ett starkt knaprande från vänster, högt uppe under taket, kommer honom att spritta till och kasta om halsen, så att han med en trekvartsblick kan mörda den råtta, som vågade knapra i hans närvaro. Falk, som icke beräknat resonansens styrka i duvslaget, mottager dödsstöten från den mördande blicken, vilken dock mildras på nedfarten från taklisten och hinner viska, ty den vågar icke säga det högt: »det var bara en referent; jag fruktade, att det var en råtta». Men så överfölls mördaren av en djup ånger över den synd hans öga begått, och han döljer sitt ansikte i handen — och gråter? — Nej, han gnuggar bort den fläck som åsynen av ett vidrigt föremål gjort på hans ögas näthinna.

Men det börjar gavla i dörrarna, ledamöter anlända, och visarna på vägguret krypa fram, fram. Ordföranden utdelar gratifikationer i nickar och handtryckningar åt de goda, samt straffar de onda med att vända sitt ansikte ifrån dem, ty han måste vara rättvis som den högste.

Nu kommer Rödluvans referent, ful, onykter och osövd; detta oaktat visar han sig finna ett nöje i att giva sannfärdiga svar på den nykomnes frågor.

Dörrarna gavla en gång till, och in kommer en person med så säkra steg, som om han vore hemma hos sig, Kammarförvanten i Kansliet för skatternas påläggande och Aktuarien i Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner; han går ända fram till länstolen och hälsar bekant på ordföranden, och han river i papperen som om det vore hans egna.

— Vem är det? frågar Falk.

— Det är Överskrivaren, svarar vännen i Rödluvan.

— Vad? Skriver ni här också!

— Också! Det ska du snart se! De har en hel våning med skrivare där ute; de ha vindarna fulla med skrivare och de ska snart ha skrivare i källarn!

Nu kryllar det som i en myrstack där nere. Klubban faller och det blir tyst. Överskrivaren läser upp protokollet för förra sammanträdet och detta godkännes utan motstånd. Därpå uppläser samme man en anhållan om tjänstledighet på fjorton dagar för Jon Jonsson i Lerbak.

Beviljas!

— Har ni tjänstledighet här också? frågar den nykomne förvånad.

— Jo då! Jon Jonsson ska hem och sätta potatis i Lerbaken.

Nu börjar estraden fyllas med ungt folk, beväpnade med pennor och papper. Idel gamla bekanta från gamla extraordinarietiden. De slå sig ned omkring småbord som om de skulle formera preferencepartier.

— Det där är skrivarna, upplyste Rödluvan. — De tyckas känna igen dig!

Och de göra det verkligen, ty de påtaga sina pincenez och titta alla uppåt duvslaget, lika nedlåtande uppåt, som parkettplatserna på teatern titta uppåt raderna. Nu viska de sins emellan och utbyta meningar om en frånvarande, som, efter alla tecken, måste befinna sig på den stol där Falk sitter. Falk känner sig så djupt rörd av så mycken uppmärksamhet, att han icke hälsar allt för vänligt på Struve, som inträder i duvslaget, sluten, ogenerad, sluskig och konservativ.

Överskrivaren uppläser en anhållan eller motion om beviljande av anslag till nya tågmattor i tamburen och mässingsnummer på galoschhyllorna.

Beviljas!

— Var sitter oppositionen? frågar den oinvigde.

— Ja, du, det vete fan, var den sitter.

— De svara ju ja till allting.

— Vänta till lite längre fram på dagen, så får du höra.

— Ha de inte kommit ännu då?

— Här kommer man och går, som man behagar.

— Det är ju precis som ett ämbetsverk!

Den konservative Struve, som åhört det lättfärdiga talet, anser sig böra representera regeringen.

— Vad är det lilla Falk säger för slag? Han ska inte morra!

Falk behöver så lång tid för att välja lämpligt svar att förhandlingarna hinna taga sin början där nere.

— Du skall inte bry dig om honom, tröstar Rödluvan; han är alltid konservativ när han har pengar till middag, och han har nyss lånat en femma av mig!

Överskrivaren läser: Statsutskottets utlåtande n:o 54 angående Ola Hipssons motion om gärdesgårdarnas avskaffande.

Träpatron Larsson från Norrland yrkar obetingat bifall: »Hur skall det gå med våra skogar?» utbrister han, jag vill bara fråga: »hur skall det gå med våra skogar!», och han kastar sig flämtande ner på bänken. Denna kärnfulla vältalighet har fallit ur modet på de sista tjugu åren, och scenen mottages med fnissningar, varefter dödsarbetet i norrlandsbänken upphör av sig självt.

Ölandsrepresentanten föreslår sandstensmurar; Skånerepresentanten föredrager buxbomshäckar; Norrbottningen tycker för sin del, att gärdesgårdar äro onödiga, när man inga åkrar har, och en talare på Stockholmsbänken anser att frågan bör hänskjutas till en kommitté av sakkunniga, han betonar sakkunniga personer. Men då blir det en storm. Hellre döden än en kommitté! Man begär proposition. Motionen avslås, och gärdesgårdarna få stå tills de falla av sig själva.

Överskrivaren läser: Statsutskottets utlåtande n:o 66 angående Carl Jönssons motion om indragning av anslaget till Bibelkommissionen. Vid detta ärevördiga namn på en hundraårig institution slocknar själva grinet och en vördnadsfull tystnad uppstår i salen. Vem skulle våga angripa religionen i dess grundvalar, vem skulle våga blottställa sig för den allmänna förkastelsen! Biskopen i Ystad begär ordet.

— Skall jag skriva? frågar Falk.

— Nej, det rör inte oss vad han säger.

Men den konservative Struve skriver följande referat:

»Fosterlandets helig. intressen. Religion:s o. mänskligh:s förenade namn. år 829. år 1632. Otroshjält. Nyhetsmak. Guds ord. Människ. ord. Hundraår. Ansgar. Nitälsk. Redb. Oväld. Skickligh. Lärd. Sv. Kyrk. bestånd. Urgammal Svenskm. ära. Gustav I. Gust. II. Lützens kullar. Europas ögon. Eftervärldens Dom. Sorg. Vanära. Den gröna torvan. Handtvagning. De hava icke velat.»

Under det Rödluvan med van hand putsar upp Jönssons hackiga anförande och sätter en stark rubrik ovanför, vilar sig Falk. Men då hans öga råkar besöka åhörareläktaren, träffar det ett gammalt bekant huvud, som ligger upplagt på barriären och vars ägare heter Olle Montanus. Han liknar i detta ögonblick en hund, som ligger och vaktar ett ben, och det var icke utan att han så gjorde, men det visste icke Falk, efter som Olle var mycket hemlighetsfull.

Nu visade sig där nere vid bänken under högra läktaren, just där den nedtrampade varelsen hade låtit spånen av sin blyertspenna snöa ner, en herre i blå, civil uniform med trekantig hatt under armen och en pappersrulle i handen.

»K. M. N. Proposition om anslag till fem nya ordinarie kanslistplatser vid Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner.»

Stor rörelse vid preferenceborden; stor rörelse på Falks stol.

Pappersrullen knorrade ihop sig igen, ordföranden steg upp, tackade med en bugning som frågade »behagas det inte mera?», och pappersrullens ägare satte sig i bänken och började blåsa bort spånorna, som den nedtrampade hade fällt, men hans styva guldbroderade krage hindrade honom från att falla i samma frestelse till den synd, för vilken ordföranden hade dukat under på morgonen.

Förhandlingarna pågingo. Sven Svensson i Torrlösa begär ordet i fattigvårdsfrågan. Liksom på ett givet tecken resa sig alla referenterna, gäspa och sträcka sig.

— Nu gå vi ner och äta frukost, upplyser Rödluvan sin myndling. Vi ha en timme och tio minuter på oss.

Men Sven Svensson talar.

Kammarens ledamöter börja röra på sig, några gå ut. Ordföranden samtalar med några goda ledamöter och uttrycker därigenom å regeringens vägnar sitt ogillande över vad Sven Svensson kommer att säga. Två äldre ledamöter från Stockholmsbänken föra en till utseendet nykommen ungherre fram till den talande för att förevisa denne som ett underligt djur; de betrakta honom några ögonblick under ögonen, finna honom löjlig och vända honom ryggen.

Rödluvan anser hövligheten fordra att han upplyser Falk om, att den talande är kammarens »plågoris». Han är varken kall eller varm, kan icke användas av något parti, kan icke vinnas för något intresse, men talar, talar. Men vad han talar om — det kan ingen säga, ty han har aldrig blivit refererad i någon tidning och ingen har brytt sig om att se efter i protokollen, men skrivarna vid borden hava svurit, att när de en gång få makten, så skola de låta ändra grundlagarna för hans räkning.

Men Falk, som har en viss svaghet för allt som blir obemärkt, stannar kvar och får höra vad han aldrig hört på länge: en ärans man, som sin väg ostraffligen vandrar och som frambär de förtrycktas och misshandlades klagan — som ingen hör på.

Struve har vid åsynen av lantmannen redan tagit sitt parti och gått ned på källaren, dit nu de andra följa och varest de träffa halva kammaren.

När de ätit och blivit något druckna, gå de upp igen och sätta sig på vageln, och de få ännu en stund höra Sven Svensson eller rättare se honom tala, ty nu är pratet efter frukosten så livligt att man icke hör ett ord av den talande.

Men det blir dock slut en gång. Ingen har något att invända, talet leder icke till någon åtgärd, det är som om det aldrig skulle ha varit.

Överskrivaren, som under tiden hunnit springa upp i sina kollegier, tittat i sina Posttidningar och rört om sina brasor, är nu åter på sin plats och läser:

»Statsutskottets memorial n:o 72 i anledning av Per Ilssons i Träskåla motion om anslag av 10,000 rdr till reparation av de gamla skulpturarbetena i Träskåla kyrka.»

Hundhuvudet på åhörareläktarens barriär såg hotande ut, som om det ämnade bevaka sitt ben.

— Känner du den där missbildningen borta på läktaren? frågade Rödluvan.

— Olle Montanus, ja det tror jag.

— Vet du att han är Träskålas landsman? Å, det är en fiffig karl! Se på det talande huvudet nu när Träskåla ska fram.

Per Ilsson har ordet.

Struve vänder med förakt ryggen åt talaren och skär av en bit tobak, men Falk och Rödluvan göra pennorna klara till aktion.

— Ta du upp fraserna, säger Rödluvan, så tar jag upp fakta!

Falks papper var efter en kvarts timme betäckt med följande bokstäver:

»Fosterl. odling:s hävd. Ekonom. intr. Beskyll. f. materialm. Enl. Fichte mater. Fosterl. odl. icke mater. Ergo beskylln. tillbakakast. Det ärevördig. templ. I morgonsolens glans. Vars spira mot skyn. Hedenhös. Filos. icke drömt. Nationens hel. rättigheter. Helig. intress. Fosterl. odl. Vitterh. Hist. o. Ant. akademien.»

Detta sammelsurium, som delvis väckt munterhet, i synnerhet vid uppgrävningen av döda Fichte, framkallade emellertid ett svar från huvudstadsbänken och ett från Uppsalabänken.

Den förre sade: att ehuru han varken kände Träskåla kyrka eller Fichte och ehuru han icke visste om de gamla gipsgubbarna voro värda att påkosta tiotusen rdr, så ansåg han sig dock, för att uppmuntra ett vackert företag inom kammaren, då det var första gången han inom majoriteten hört någon begära anslag till annat än gångbroar, gärdesgårdar, folkskolor och dylikt, böra yrka bifall.

Talaren på Uppsalabänken ansåg (enligt Struves anteckningar): att motionären à priori hade rätt, att hans premiss: den fosterländska odlingen måste hävdas, var riktig, att konklusionen: tiotusen rdr måste utbetalas, var bindande, att ändamålet, syftet, tendensen var vacker, lovvärd, fosterländsk, men här var ett fel begånget. Av vem? Av fosterlandet? Staten? Kyrkan? Nej! Av motionären! Förståndsmässigt taget hade motionären rätt, och därför kunde icke talaren, han anhöll att få upprepa det, annat än lovorda ändamålet, syftet, tendensen, och han skulle följa motionens öde med de varmaste sympatier, och han uppmanade kammaren att i fosterlandets namn och i odlingens namn och i konstens namn giva densamma sina röster; själv måste han, då han ansåg motionen, begreppsmässigt taget, falsk, omotiverad, oegentlig, då densamma avsåg att subsumera ortens begrepp under statens, yrka avslag å densamma.

Huvudet på åhörareläktaren rullade ögonen och rörde läpparna konvulsiviskt under det voteringen pågick, men när den var förrättad och anslaget beviljat, exploderade huvudet och försvann genom den missnöjda och knuffade åhörareskaran.

Falk tycktes ha insett sammanhanget mellan Per Ilssons motion och Olles närvaro och försvinnande. Struve, som efter frukosten blivit ännu mera konservativ och högljudd, yttrade sig oförbehållsamt om ett och annat. Rödluvan var lugn och likgiltig; han hade upphört att förvånas.

Men genom det mörka moln av människor, i vilket Olle gjort en rämna, dök nu ett ansikte klart och ljust och skinande som en sol fram, och Arvid Falk, som haft sina blickar riktade åt det hållet, måste slå ner ögonen och vända sig bort — det var hans bror, familjens caput, namnets ära, som en gång skulle göra det stort och glänsande. Bakom Nicolaus Falks skuldra syntes hälften av ett svart ansikte, med milda, falska drag, vilka tycktes viska in hemligheter i den ljuses rygg. Falk hann icke mer än bli förvånad över broderns närvaro på detta rum, emedan han väl kände dennes ovilja mot det nya statsskicket, då ordföranden lämnade rättighet åt Anders Andersson att avgiva en motion, vilken rättighet denne med stort lugn begagnade sig av och läste: »På grund av tillräckliga anledningar får jag härmed anhålla, att Riksdagen för sin del måtte fatta beslut, att Kunglig Majestät måtte göras solidariskt ansvarig med alla de bolag, vilkas stadgar den sanktionerat.»

Solen miste sitt sken på åhörareläktaren och det blev orkan i salongen!

Greve von Splint har ordet:

— Quousque tandem Catilina! Så långt skulle det gå! Man glömmer sig ända därhän att man vågar klandra regeringen! Hörden I det, mina herrar! Man klandrar regeringen, eller, vad värre är, man gör den till föremål för ett skämt, ett rått skämt, ty annat kunde väl icke denna motion anses vara. Ett skämt, säger jag, nej, ett attentat, ett förräderi! O! mitt fosterland! Dina ovärdiga söner hava glömt vad de äro dig skyldiga! Men huru kan det väl vara annat, då du förlorat din riddarvakt, din sköld, ditt värn! Jag anhåller att karlen, Per Andersson, eller vad han heter, återtar sin motion, eller vid Gud skall han se, att Konung och Fosterland ännu äga trogna försvarare, som kunna lyfta en sten att kasta i huvudet på förräderiets månghövdade hydra!

Bifall från åhörareläktaren, ovilja i salongen.

— Ha, tron I jag fruktar!

Talaren arbetar med armarna som om han kastade sten, men hydran ler med sina hundra ansikten. Talaren uppletar en ny hydra, som icke ler, och han får fatt i referentläktaren.

— Där, där! — Han pekar uppåt duvslaget och kastar blickar som om han såg avgrunden öppna sig i väggen. Där sitter korpboet! Jag hör deras skrän, men de förfära mig intet! Upp, svenska män, och hugg ner trädet, såga av bjälkarna, riv ner plankorna, sparka sönder stolarna, spänta sönder pulpeterna, i stickor, så små som så här —

(Han mäter av ett ungefär på lillfingret) — och bränn sedan av hydet med man och mus, så skolen I se att riket skall blomstra i lugn och dess örter skola drypa. Så talar en svensk ädling! Kom ihåg det, bönder!

Detta tal, som för tre år tillbaka skulle ha mottagits med bravorop vid Riddarhustorget och blivit infört i protokollen ordagrant för att sedermera tryckas separat och utdelas till rikets folkskolor och andra allmänna barmhärtighetsinrättningar, mottogs som ett divertissement och justerades duktigt i protokollen, och refererades endast, märkligt nog, i oppositionstidningarna, vilka eljest icke gärna togo upp sådant.

Därpå begärdes ordet av Uppsalabänken. Den instämde fullkomligt med den föregående talaren i sak och hade med sitt fina öra uppfattat något av den forna svärdsklangen i hans föredrag; nu ville han själv tala om bolagets idé, såsom idé, men han bad att få upplysa att bolaget icke var ett sammanskott av pengar, icke var en samling av personer, utan bolaget var en moralisk personlighet och såsom sådan otillräknelig —

Nu uppstod ett sådant skratt och prat i salongen, att referenten icke kunde uppfatta mera av föredraget, vilket slutade med att fosterlandets intressen stodo på spel, begreppsmässigt taget, och att om icke motionen avslogs, skulle fosterlandets intressen komma att försummas och staten sålunda råka i fara.

Sex talare höllo sedan på till middagen med att göra utdrag ur Sveriges officiella statistik, Naumanns grundlagar, Juridisk handbok och Göteborgs Handelstidning, varav följden alltid blev, att fosterlandet skulle råka i fara, ifall Kungl. Maj:t skulle komma att förklaras solidariskt ansvarig för alla bolag, vilkas ordningar den sanktionerat, och att fosterlandets intressen stodo på spel. Någon var nog djärv att säga det fosterlandets intressen stodo på ett tärningskast, under det andra menade att de stodo på ett kort, några höllo före, att de hängde på ett hår, då den siste talaren föredrog att de hängde på en tråd.

Motionen vägrades remiss vid middagstimmens inträde; det vill säga: fosterlandet slapp gå igenom utskottskvarnen, kanslisikten, rikshackelsekistan, klubbskäktan och tidningsbråkan. Fosterlandet var räddat! Arma fosterland!

NIONDE KAPITLET.
Förskrivningar.

Carl Nicolaus Falk och hans kära hustru sutto vid kaffebordet en morgon någon tid efter händelserna i förra kapitlet. Herrn var, emot vanan, icke klädd i nattrock och tofflor, och frun hade en dyr morgonrock på sig.

— Jo, du, de voro här i går och beklagade sorgen alla fem — sade frun med ett muntert skratt.

— Det är då själva ...

— Nicolaus! Kom ihåg! Det är slut med disken nu!

— Vad ska jag säga då, när jag blir arg?

— Man blir inte arg, man blir ond, för det första! Och så kan man säga: »det är för märkvärdigt!»

— Nå, det är för märkvärdigt, att du alltid skall traktera mig med obehagliga saker. Låt bli att tala om sådant där, som retar mig.

— Förargar, min gubbe! — Jaså, jag skall gå och bära mina bekymmer ensam, men du skall alltid lasta på ...

— Lassa, heter det!

— Lasta, heter det, på mig dina förargelser. Hör du! Var det så som du lovade, när vi gifte oss?

— Se så! Inga resonemanger, ingen logik! Gå på, du! De voro här alla fem, mamma och dina fem systrar!

— Fyra systrar! Du har då inte mycket kärlek till din släkt!

— Din släkt! Det har då inte du heller!

— Nej! Jag tycker inte om dem!

— Nå, de voro här och beklagade sig över, att din svåger blivit bortkörd från verket, och det hade de läst i Fäderneslandet. Var det inte så?

— Jo! Och så voro de nog oförskämda att säga mig, att jag inte hade någon rättighet mer att vara stursk.

— Högmodig, min gumma!

— Stursk, sa de; jag skulle aldrig ha nedlåtit mig att begagna ett sådant uttryck!

— Nå, vad svarade du? Du gav dem väl på tafsen.

— Ja, det må du lita på! Och det så att gumman hotade att aldrig sätta sin fot inom mina dörrar mera.

— Nej, sa hon det? Tror du att hon håller ord?

— Nej, det tror jag inte! Men säkert är att gubben ...

— Du ska inte säga gubben om din far så att någon hör det.

— Tror du att jag tillåter mig det då? — Emellertid kommer gubben — oss emellan — aldrig hit mer.

Falk föll i djupa funderingar. Därpå återtog han:

— Är din mor högmodig? Är hon lätt att såra? Jag sårar så ogärna människor, som du vet! Du måste säga mig hennes svaga, ömtåliga sidor, så skall jag undvika att komma åt dem.

— Om hon är högmodig? Det vet du väl, på sitt sätt. Om hon skulle till exempel få höra att vi haft en bjudning, och hon och systrarna inte blivit bjudna med, så skulle hon aldrig komma hit mer.

— Säkert?

— Ja, det kan du lita på!

— Det är för märkvärdigt att folk av hennes stånd ...

— Vad pratar du?

— Nå, nå! Att fruntimmer kunna vara så känsliga! Hör du, hur är det med din förening nu för tiden? Vad var det du kallade den?

— »För kvinnans rättigheter!»

— Vad skall det vara för rättigheter?

— Jo, kvinnan skall få rå om sin egendom själv.

— Nå, får inte du det?

— Nej, det får jag inte!

— Nå, vad har du för egendom då, som du inte får rå om?

— Halva din, min gubbe! Min giftorätt!

— Kors i Jesu namn, vem har lärt dig sådana där dumheter?

— Det är inga dumheter, det är tidsandan, ser du. Den nya lagstiftningen skulle bli så: att jag skulle ha haft hälften när vi gifte oss och med den hälften hade jag fått köpa vad jag velat.

— Och när du köpt upp den, så hade jag fått försörja dig ändå? Det hade jag vackert gjort!

— Du hade väl varit tvungen, annars hade du fått arbetshus! Det står så i lagen om den som inte vill försörja sin hustru.

— Nej, hör du, nu går det för långt! Men i alla fall. Ha ni haft sammankomst? Vad var det för folk? Tala om!

— Vi håller bara på med stadgarna ännu, på förberedande möten.

— Nå, vad är det för folk?

— Det är revisorskan Homan och hennes nåd Rehnhjelm nu så länge.

— Rehnhjelm! Det är ett ganska gott namn! Jag tycker jag har hört det förut. Men var det inte fråga om en syförening också, som ni skulle grunda?

— Stifta, heter det! Jo, och kan du tänka dig att pastor Skåre skulle komma och läsa en kväll.

— Pastor Skåre är en förträfflig predikant och han umgås i stora världen. Det är rätt, min gumma, att du undviker dåligt sällskap. Det finns ingenting som är så farligt för människan som dåligt sällskap. Det sa alltid min far i världen, och det har blivit en av mina strängaste principer.

Frun plockade brödsmulor och försökte med dem fylla sin tomma kaffekopp; herrn letade i västfickan efter sin tandpetare för att taga bort något kaffe som fastnat mellan tänderna.

De båda makarna funno sig generade i varandras sällskap. De visste varandras tankar och de visste att den första, som bröt tystnaden, skulle säga en dumhet, något komprometterande. De valde i hemlighet nya ämnen, prövade dem, men funno dem odugliga; alla stodo de i någon korrespondens med eller kunde sättas i förbindelse med vad som blivit yttrat. Falk försökte upptäcka något bristfälligt i serveringen, som kunde ådraga sig hans ovilja. Frun tittade ut genom fönstret för att kunna se efter något omslag i vädret, men — förgäves.

Då kom betjänten och stack ut räddningsplankan med tidningarna på, på samma gång han anmälde notarien Levin.

— Bed honom vänta! befallde herrn.

Därpå lät han stövlarna skrika en stund över golvet, så att den arma väntande ute i tamburen måtte i tid bli underrättad om hans höga ankomst.

Levin, på vilken den nyuppfunna väntningen i tamburen gjort ett livligt intryck, infördes slutligen darrande i herrns rum, där han mottogs kort som en supplikant.

— Har du blanketten med dig? frågade Falk.

— Jag tror det, svarade den häpne, och grävde upp en bunt reversal och växelblanketter av alla möjliga valörer. — I vilken bank behagar bror helst gå in? Jag har till alla, så när som på en?

Oaktat situationens högtidliga karaktär måste Falk le, då han såg halvskrivna reversal, på vilka ena namnet fattades, utskrivna växlar utan acceptant och färdigskrivna växlar, som blivit refuserade.

— Vi ta väl Repslagarbanken, sade Falk.

— Det är verkligen den enda, som inte duger, för — att — där känner man mig!

— Nå, Skomakarbanken, Skräddarbanken, var som helst, men fort!

Man stannade vid Snickarbanken.

— Nu, sade Falk, med en blick, som om han köpt den andres själ. Nu skall du gå och skaffa dig nya kläder, men hos en uniformsskräddare, så att du sedan kan få din uniform på kredit.

— Uniform? Det brukar ingen ...

— Tyst, när jag talar! Den skall vara färdig om torsdag i nästa vecka, då jag har min stora bjudning. Du vet att jag sålt min bod med lager och att jag i morgon utfår mitt burskap som grosshandlare.

— Å, jag gratulerar ...

— Tyst, när jag talar! Nu går du till Skeppsholmen, på visit! Med ditt falska sätt och din oerhörda förmåga att prata skräp har du lyckats vinna min svärmor. Nå! Du skall fråga henne vad hon tyckte om den stora bjudningen i söndags, här hemma hos mig.

— Här? Hade du ...

— Tyst, och lyd bara! — Då skall hon göra gröna ögon och fråga om du var bjuden? Det var du naturligtvis inte, efter som ingen bjudning varit! Nå! Ni uttrycka ömsesidig missbelåtenhet, bli goda vänner, förtala mig, det vet jag att du kan; men du skall berömma min hustru! Förstår du?

— Nej, inte riktigt!

— Det behöver du inte heller, bara lyda! En sak till: Du kan säga åt Nyström, att jag blivit så högfärdig, att jag inte vill umgås med honom. Säg det rent ut, så talar du sanning en gång! — Nej, stopp! Vi ska vänta med det — så länge. Du går till honom, talar om torsdagens betydelse, föreställer honom de stora fördelar, de många välgärningar, de lysande utsikterna och så vidare. Du förstår.

— Jag förstår!

— Men så går du till boktryckaren med manuskriptet och — sedan —

— Sedan stöta vi ner honom!

— Nå, om du behagar uttrycka dig så, så må gå!

— Och jag läser upp verserna på bjudningen och utdelar dem?

— Hm, ja! En sak till! Försök att träffa ihop med min bror! Tag reda på hans förhållanden och med vem han umgås! Nästla dig in hos honom, stjäl hans förtroende — det är lätt; bliv hans vän! Tala om att jag har bedragit honom, säg honom att jag är högfärdig, och fråga honom hur mycket han begär för att han ändrar namn!

Levins vita anlete drogs över av en lätt skugga i grönt, som skulle föreställa rodnad.

— Det där sista var litet otäckt, sade han.

— Va? Hör nu! En sak till! Som affärsman vill jag ha ordning i mina affärer! Jag går i borgen för en så och så stor summa; jag får betala den — det är ju klart!