— Å! Å!
— Å, prata inte! I händelse av dödsfall, så har jag ingen säkerhet. Skriv den här reversen åt mig, ställd på innehavaren och vid anfordran; det är ju bara en formalitet!
Vid ordet innehavaren gick en lätt darrning genom Levins leder, och han fattade pennan med tvekan, oaktat han väl visste att ingen återgång fanns. Han såg ett perspektiv av halvsnygga karlar uppställda i haye med käppar i händerna, lornjetter i ögonen och bröstfickorna svullna av stämplat papper; han hörde knackningar på dörrar, spring i trappor, kallelser, hot, anstånd; hörde rådstuklockan slå, då karlarna skyldrade med sina spanska rör och han fördes med en black om foten fram till avrättsplatsen, där han själv släpptes lös, men hans medborgerliga ära föll för yxan under mängdens jubel.
Han skrev under. Audiensen var slut.
Sverge hade arbetat i fyrtio år för att få sig den rättighet, som varje till myndig ålder kommen brukar få. Man hade skrivit broschyrer, satt upp tidningar, kastat sten, ätit sexor och hållit tal; man hade hållit möten och skrivit petitioner, åkt på järnvägen, tryckt händer, uppsatt frivillig beväpning, och så fick man med mycket buller vad man ville. Entusiasmen var stor och berättigad. Operakällarens gamla björkbord blevo politiska tribuner, ångorna av reformpunsch fostrade där mången politikus, som sedan fört mycket skrål, oset av reformcigarrer väckte mången äregirig dröm, som sedan icke blev sannad; man tvättade av sig det gamla dammet med reformtvål och trodde att allt var väl, och så gick man och lade sig efter det myckna bråket, för att vänta på de lysande resultat, som nu skulle komma av sig själva. Man sov ett par år, men när man vaknade, stod verkligheten fram, och man trodde sig ha gjort en missräkning. Ett och annat mummel hördes; de statsmän, som man nyss höjt till skyarna, började att granskas; det fanns till och med bland den studerande ungdomen sådana, som upptäckt att hela förslaget var taget från ett land, som stod i mycket nära förhållande till förslagsställaren, och att detsamma kunde läsas i original i en mycket känd handbok. Nog av: den tiden utmärktes av en viss snopenhet, som snart gav sig form av missnöje i allmänhet, eller som det kallas — opposition. Men det var ett nytt slags opposition, ty den var icke som vanligt riktad mot regeringen, utan mot riksdagen. Det var en konservativ opposition, och till den anslöto sig både liberala och konservativa, unga och gamla, så att det var ett stort elände i landet.
Nu hände sig, att Tidningsaktiebolaget Gråkappan, som blivit fött och uppfött under liberala konjunkturer, började domna, då det skulle försvara åsikter (ifall man får tala om ett bolags åsikter), som icke voro populära. Direktionen förelade då bolagsstämman ett förslag om ändring av vissa åsikter, vilka icke längre inbragte det för företagets bestånd erforderliga prenumerantantal. Stämman antog förslaget och Gråkappan var numera bland de konservativa. Men, här fanns ett men, vilket dock icke mycket graverade bolaget; man måste byta om redaktör för att icke blamera sig; att den osynliga redaktionen skulle stanna, tog man för givet. Redaktören, som var en ärans man, tog sitt avsked. Redaktionen, som länge lidit smälek för sitt röda sken, mottog anbudet med glädje, då den därigenom gratis finge burskap som »bättre folk». Återstod bekymret att skaffa en ny redaktör. Enligt bolagets nya program skulle han äga följande kvalifikationer: han skulle först åtnjuta odelat förtroende som medborgare, tillhöra ämbetsmannakåren, äga en titel, usurperad eller förvärvad, som vid behov nu kunde påbättras; han skulle dessutom äga ett respektabelt utseende, så att han kunde visas vid fester och andra offentliga nöjen; han skulle vara osjälvständig, liten smula dum, emedan bolaget visste att den sanna dumheten alltid åtföljdes av konservatism i tänkesätt och därjämte av en viss grad bakslughet, som känner förmäns önskningar i luften och som aldrig glömmer, att allmänt väl är enskilt, rätteligen förstått nämligen; han skulle tillika vara halvgammal, emedan man lättare skulle kunna styra honom, och gift, emedan bolaget, som bestod av affärsmän, sett att gifta drängar uppföra sig bättre än ogifta.
Personen blev funnen, och han ägde i hög grad alla de nämnda egenskaperna. Han var en underbart skön man med tämligen god gestalt, långt, svallande, ljust helskägg, som dolde alla de svaga punkter hans ansikte ägde, och där själen eljest obehindrat skulle tittat fram. Hans stora, öppna, falska ögon fångade åskådaren och kringstal honom på förtroenden, som sedan missbrukades på ett hederligt sätt; hans något beslöjade stämma, som endast talade kärlekens, fridens, rättfärdighetens och framför allt fosterländskhetens ord, lockade många förvillade åhörare att samlas omkring det punschbord, där den förträfflige mannen tillbragte sina kvällar med att sprida rättfärdighet och fosterländskhet. Det var underbart att höra vilket inflytande denne ärans man utövade på sin dåliga omgivning; se det, kunde man icke, men man hörde det. Hela detta koppel, som i åratal varit släppta lösa på allt gammalt och ärevördigt, som hetsats på regering och ämbetsmän, som till och med angripit de högre tingen, de voro nu tysta och kärleksfulla, utom mot de gamla vännerna; hederliga och sedliga och rättfärdiga, utom i sina hjärtan. De följde i allo det nya program, som den nya redaktören utfärdat vid sitt anträde till regeringen och vars kardinalpunkt var att — i få ord — förfölja allt nytt gott, befordra allt gammalt dåligt, krypa för makten, upphöja dem som lyckats, slå ner dem som ville upp, dyrka framgången och smäda olyckan, ehuru detta i programmets fria översättning hette: »endast erkänna och skänka sitt bifall åt det beprövade och erkänt goda, motarbeta alla nyhetsmakerier, strängt, men rättrådigt förfölja all den enskildes strävan att genom orättfärdighet vinna den framgång som endast det redliga arbetet bör skänka». Det hemlighetsfulla i denna sista punkt, vilken låg redaktionen mest om hjärtat, hade dock sin förklaringsgrund, som icke var att söka alltför långt bort. Redaktionen bestod nämligen av personer, som alla på ett eller annat sätt fått sina förhoppningar krossade, de flesta dock genom eget förvållande, huvudsakligast genom lättja och dryckenskap; några voro s. k. akademisnillen, vilka en gång haft ett stort namn att bära på såsom sångare, talare, poeter eller kvickhuvuden och som sedermera blivit förvisade till en rättvis glömska, som de kallade orättvis. Nu hade de under en följd av år måst med grämelse befrämja och berömma alla nybörjares företag och för övrigt allt nytt; underligt var således icke, om de nu fattade ett gynnsamt tillfälle att under de hederligaste förevändningar gå åt allt som var nytt, gott och dåligt om vartannat och utan åtskillnad. Redaktören i synnerhet var en riktig bjässe i att vädra upp humbug och orättfärdighet. Om en riksdagsman motsatte sig förslag, som gingo ut på att för enskilda korporationsintressen ruinera landet, så kallades denna genast en humbug, som ville göra sig originell, som törstade efter en statsrådsfrack, han sade icke portfölj, ty han fäste sig mest vid kläderna. Men politiken var icke hans styrka, eller uppriktigare hans svaghet, ty det var litteraturen. Han hade en gång hållit en versifierad skål för kvinnan på Nordiska festen och därvid lämnat ett viktigt bidrag till verslitteraturen, vilket också reproducerades i så många landsortstidningar författaren ansåg vara nog för sin odödlighet. Därmed var han nu skald och tog efter slutad examen sin andra klassens biljett för att åka ner till Stockholm, utträda i livet och mottaga den hyllning han i egenskap av skald hade rätt att fordra. Olyckligtvis läsa icke huvudstadsborna landsortstidningar. Den unge mannen var okänd och hans talang ovärderad. Som en klok man, ty hans lilla förstånd hade aldrig i det avseendet tagit någon skada av en övermäktig fantasi, dolde han såret och lät det bliva sitt livs hemlighet. Den bitterhet som alstrats genom att han sett sitt ärliga arbete, som han kallade det, obelönat, gjorde honom särdeles lämplig till censor över litteraturen, men han skrev icke själv, ty hans plats förbjöd honom att deltaga i sådana personliga sysselsättningar, utan detta överlämnade han åt den ordinarie recensenten, vilken gick över alla i rättrådighet och omutlig stränghet. Denne hade själv skrivit poem i sexton år, utan att någon människa läst dem, och han hade därvid begagnat en pseudonym utan att någon brytt sig om att fråga efter författarens verkliga namn. Hans poem grävdes dock upp ur dammet varje jul och berömdes i Gråkappan av en opartisk person naturligtvis, som då alltid satte sin signatur under artikeln, på det icke allmänheten skulle tro att författaren skrivit själv, ty man hoppades ännu alltid att allmänheten kände författaren. På det sjuttonde året ansåg författaren det vara rådligast att på en ny bok (ny upplaga av en gammal bok) sätta ut sitt riktiga namn. Men då ville olyckan, att Rödluvan, som skrevs av ungt folk, vilka aldrig hört den gamla pseudonymens riktiga namn, behandlade författaren som en nybörjare och uttryckte sin förvåning både över att en författare, första gången han uppträdde, satte ut sitt namn och att därjämte en ung man kunde skriva så torrt och så gammalmodigt. Detta var ett hårt slag; den gamla pseudonymen fick en feber, men kom sig; och sedan han fått en lysande upprättelse i Gråkappan, som i ett andetag tog ner hela allmänheten, kallade den osedlig, oärlig, som icke kunde uppskatta ett ärligt, sunt och moraliskt arbete, som kunde sättas i händerna på ett barn utan att göra skada. Över denna sista punkt gjorde sig en skämttidning mycket rolig, så att pseudonymen fick recidiv, varefter han svor en evig död åt all inhemsk litteratur, som efter den stunden skulle komma att uppstå, dock icke all, ty en stark observator hade märkt att rätt ofta usel litteratur berömdes i Gråkappan, ehuru på ett lamt, ofta tvetydigt sätt, och hade samma observator iakttagit, att denna usla litteratur utgavs på vissa förläggares förlag, men det behövde därför icke betyda att pseudonymen lät några yttre omständigheter, såsom kåldolmar eller surströmming, inverka på sig, ty han, likasom hela redaktionen voro rättrådiga män, som helt säkert icke skulle vågat gå så hårt till doms med andra, om de icke varit oförvitliga själva.
Så kom teaterrecensenten. Han hade fått sin bildning och gjort sina dramatiska studier på budningskontor i X-köping och därunder råkat förälska sig i en storhet, som aldrig var stor annat än då hon uppträdde i X-köping. Som han icke var nog upplyst, att han kunde skilja på sitt enskilda omdöme och ett allmännare, så hände honom det äventyret att, när han första gången släpptes lös i Gråkappans spalter, han totalt tillintetgjorde landets första skådespelerska och påstod att hon i den rollen imiterade mamsell — vad hon hette. Att detta skedde på ett ohyfsat sätt, behöver väl icke anmärkas och att det skedde innan Gråkappan vänt för vinden, icke heller. Allt detta förskaffade honom ett namn, det vill säga ett förhatligt, ett föraktat namn, men dock ett namn, som höll honom skadeslös för den ovilja han uppväckte. Till hans mera framstående, ehuru sent värderade egenskaper som teaterrecensent hörde att han var döv. Som det dröjde flera år innan detta upptäcktes, visste man icke om det stod i någon förbindelse med ett rencontre på tu man, som hans recension framkallat i Operafarstun, sedan gasen en kväll blivit släckt. Nu mera övade han sin armstyrka endast på de unga, och den som kände förhållandena, kunde på hans recension precis veta när han haft något missöde i kulisserna, ty den inbilske småstadsbon hade läst på något dåligt ställe att Stockholm var ett Paris, och det gick han och trodde.
Konstdomaren å sin sida var en gammal akademiker, vilken aldrig tagit i en pensel, men som tillhörde det lysande artistsällskapet Minerva, varigenom han sattes i tillfälle att för allmänheten beskriva konstverk innan de voro gjorda, så att denna besparades besväret att göra sig sitt omdöme själv. Han var alltid mild mot sina bekanta, och glömde aldrig någon enda av dem när han refererade en utställning, och han hade en sådan mångårig vana att skriva vackert om dem, och huru skulle han våga annat, att han kunde omnämna tjugu stycken på en halv spalt, varigenom hans kritiker kommo att påminna om den kända leken »tavlor och deviser». De unga däremot omnämnde han samvetsgrant aldrig, så att allmänheten, som i tio år aldrig hört andra än de gamlas, började misströsta om konstens framtid. Ett undantag hade han dock gjort, och det var just nu gjort, och tyvärr i en olycklig stund, och det var därför Gråkappan befann sig i en upprörd sinnesstämning om denna morgonen.
Detta hade hänt:
Sellén, om vi erinra oss det obetydliga namnet från ett föregående icke just anmärkningsvärt tillfälle, hade kommit upp på utställningen i sista stund med sin tavla. Sedan denna fått den sämsta plats den kunde få, efter som upphovsmannen icke tagit kungliga medaljen eller tillhörde Akademien, anlände »Professorn i Carl IX». Han kallades så, emedan han aldrig målade annat än scener ur Carl IX:s historia; detta åter kom sig därav att han en gång på en auktion köpt ett vinglas, en bordduk, en stol och ett pergament från Carl IX:s tid, och vilka han nu målat av i tjugu år, ibland med, ibland utan kungen. Men han var nu professor och riddare och det kunde icke hjälpas. Nu hade han den akademiskt bildade i sitt sällskap, då hans öga råkade falla på den tysta oppositionsmannen och hans tavla.
— Jaså, herrn är här nu igen? — Han tog upp pincenezen. — Jaså, det där skall vara den nya stilen! Hm! Hör nu, herre! Lyd en gammal man; tag bort den där! Tag bort den! eller jag dör. Och herrn gör sig själv en stor tjänst! Vad säger bror om det här?
Bror ansåg att det var oförskämt, helt enkelt, och han ville som en vän råda herrn att bli ämbetsmålare.
Sellén invände saktmodigt, men genomträngande, att som det var så mycket ordentligt folk på den banan, så hade han valt den artistiska, som ju för övrigt var mycket lättare att komma fram på, efter vad som visat sig. Detta näsvisa svar gjorde professorn utom sig och han vände ryggen åt den förkrossade med en hotelse, som akademikern växlade i ett par löften.
Därpå hade den upplysta inköpsnämnden suttit — för slutna dörrar. När dörrarna öppnades igen, hade sex tavlor blivit inköpta för de pengar allmänheten erlagt i och för uppmuntrandet av inhemska konstnärer. Protokollsutdraget, som infördes i tidningarna, lydde så: Konstförbundet inköpte i går följande arbeten: 1:o »Vatten med oxar». Landskap av Grosshandlar K. 2:o »Gustav Adolf före Magdeburgs avbrännande». Historiemålning av Lärftskrämar L. 3:o »Ett snytande barn». Genre av Löjtnant M. 4:o »Ångaren Bore i hamn». Marin av Skeppsklarerar N. 5:o »Trän med fruntimmer». Landskap av Kunglig Sekter O. 6:o »Höns med Champignoner». Stilleben av Skådespelaren P.
Dessa konstverk, som i medeltal betingat 1,000 rdr, hade sedan i Gråkappan blivit berömda på två och tre kvarts spalt (à 15 rdr spalten), och detta var nu ingenting anmärkningsvärt, men recensenten hade dels för att få spalten full, dels i tid stävja ett tilltagande ont, tagit itu med ett oskick som börjat insmyga sig, nämligen det, att unga, okända äventyrare, som lupit ifrån akademien, nu utan studier, endast med effektsökeri och knep sökte förvilla allmänhetens sunda omdöme. Härpå togs Sellén vid öronen och hudströks, så att till och med hans ovänner tyckte att det var orättvist — och då kan man veta. Det var icke nog med att han förnekades varje spår av talang, och att han kallades en humbug, man angrep även hans enskilda ekonomi, anspelade på de dåliga ställen där han måste äta sin middag, de dåliga kläder han måste bära, hans dåliga moral, hans dåliga flit, och slutade med att förutspå honom, i religionens och sedlighetens namn, en framtid vid något allmänt arbete, efter som han icke i tid ville bättra sig.
Detta var ett stort nidingsdåd, som lättsinnet och egennyttan begått, och att icke en själ gick förlorad den kvällen Gråkappan kom ut, det var ett underverk.
Ett dygn därefter kom Den Obesticklige ut. Den anställde vissa närgångna iakttagelser över huru allmänhetens pengar förvaltades av ett kotteri; huru vid sista inköpet ingen enda tavla var målad av en målare, utan av ämbetsmän och näringsidkare, vilka voro nog oblyga att konkurrera med artisterna, vilka här hade sin enda marknad; huru dessa rövare förstörde smaken och demoraliserade konstnärerna, vilkas enda strävan hädanefter måste gå ut på att försöka måla lika dåligt som de säljande, så vida de icke ville gå under. Därpå drogs Sellén fram. Dennes tavla var den första på tio år, som var framsprungen ur en människosjäl; konsten hade i tio år varit en produkt av färger och penslar; Selléns tavla var ett ärligt arbete, fullt av ingivelse och hänförelse, fullt ursprungligt, som endast den, vilken sett anden i naturen ansikte mot ansikte, kunde göra det. Recensenten varnade den unge för att söka komma upp mot de gamla, ty dem hade han redan övergått, och uppmanade honom att tro och hoppas, ty han hade en kallelse o. s. v.
Gråkappan skummade av ondska.
— Ni skall se att karlen lyckas! utropade Redaktören. Fan anamma, att vi skulle gå på honom så hårt! Tänk om han lyckas! Då ha vi blamerat oss! Men akademikern svor, att han icke skulle lyckas, och han gick hem med ofrid i sin själ och läste i sina böcker och skrev en avhandling som fortfarande bevisade, att Sellén var en humbug och att Den Obesticklige var bestucken.
Gråkappan hämtade andan, men blott för att få ett nytt slag.
Följande dags morgontidning förkunnade att Hans Majestät inköpt Selléns »mästerliga landskap, som redan i flera dagar lockat allmänheten till utställningen».
Nu slog vinden i Gråkappan, och den flaxade som en trasa på en gärdsgårdstör. Skulle man vända eller gå för fullt. Det gällde tidningen och det gällde recensenten. Då beslöt redaktören (på Verkställande Direktörens befallning) att recensenten skulle offras och tidningen räddas. Men huru! Man erinrade sig Struve, vilken var fullständigt hemmastadd i alla publicitetens irrgångar, och han tillkallades. I ett ögonblick hade han situationen klar och lovade att han inom få dagar skulle få skutan att gå över stag. För att förstå Struves machinationer måste man veta några av de viktigaste data av hans biografi. Han var till börden överliggare vid universitetet och hade hemfallit åt litteraturen av brist. Han blev först redaktör av den socialdemokratiska Folkets Fana; därpå hade han fått transport till den Konservativa Bondplågaren; men när denna flyttades till en annan stad, med inventarier, tryckeri och redaktör, ändrades namnet till Bondevännen, och därjämte antogo även åsikterna en annan färg. Därpå hade Struve blivit såld till Rödluvan, där han just genom sin bekantskap med alla de konservativas funder kom väl till pass, liksom det nu i Gråkappan var hans största merit, att han kände dödsfienden Rödluvans alla hemligheter, vilka han missbrukade med den största frihet.
Struve började rentvagningsarbetet med en korrespondens till Folkets Fana, ur vilken sedan infördes några rader i Gråkappan, vilka berättade om den stora vandringen till utställningen. Därpå skrev han ett »Insänt» i Gråkappan, däri han angrep Recensenten-Akademikern, varpå följde några lugnande ord, undertecknade Red. Dessa ord lydde: »Ehuru vi aldrig delat vår ärade Recensents mening rörande herr Selléns högt och med rätta prisade landskap, kunna vi dock å andra sidan icke till fullo underskriva den ärade Insändarens testimonium, men som det tillhör våra grundsatser att även låta andras meningar göra sig gällande i våra egna spalter, hava vi icke tvekat att till trycket befordra ovanstående uppsats.»
Nu var isen bruten. Struve, som efter utsago skrivit om allt — utom kufiska mynt — skrev nu ihop en glänsande recension över Selléns tavla och undertecknade den med det högst karaktäristiska »Dixi». Och så var Gråkappan räddad, och Sellén också, förstås, men det var inte så viktigt.
Klockan är sju på en afton. Orkestern hos Berns spelar upp Bröllopsmarschen ur Midsommarnattsdrömmen, och vid dess feststämmande toner håller Olle Montanus sitt intåg i Röda Rummet, dit ännu ingen av medlemmarna anlänt. Han är ståtlig, Olle, i dag. Han har hög hatt, som han inte haft sedan han gick fram. Han har nya kläder, hela stövlar, är badad, nyrakad och bränd i håret, som om han ginge till sitt bröllop; en tung mässingskedja hänger utanför västen och en tydlig upphöjning synes utanpå vänstra västfickan. Ett soligt leende vilar på hans ansikte och han ser så god ut, som om han ville hjälpa hela världen med en liten penningförsträckning. Han avlägger sin eljest så försiktigt tillknäppta ytterrock och sätter sig mitt i fondsoffan, slår upp slagen på underrocken och petar fram det vita skjortbröstet så att det med en knäpp står som ett valv, och när han rör sig, sprakar det i fodret på de nya byxorna och västen. Detta synes göra honom ett stort nöje, lika stort som när han låter stöveln knarra mot soffoten. Han tar upp sin klocka, sin gamla kära rova, som suttit i tornet på Riddarholmen ett år och en respitmånad, och de båda vännerna synas glädja sig åt friheten båda två. Vad har då hänt denna stackars människa, som synes så outsägligt lycklig? Vi veta att han icke vunnit på lotteri, icke tagit arv, icke fått ärofullt erkännande, icke vunnit den ljuva lycka som går över all beskrivning; vad hade då hänt? Helt enkelt: han hade fått arbete!
Och så kommer Sellén: i sammetsjacka, lackerade skor, pläd och reskikare i rem, kanelrör, gul sidenhalsduk, skära handskar och blomma i knapphålet. Lugn och belåten som alltid; icke ett spår efter de uppskakande intryck, han varit underkastad de sista dagarna, synes på hans magra, intelligenta ansikte. I hans sällskap uppträder Rehnhjelm tystare än vanligt, ty han känner, att han skall skiljas vid en vän och en beskyddare.
— Nu, Sellén, säger Olle, nu är du lycklig? Inte sant?
— Lycklig? Vad är det för prat? Jag har fått sälja ett arbete! Det första på fem år! Är det för mycket?
— Men du har väl läst tidningarna? Du har ett namn!
— Ah! Det ska vi inte bry oss om! Inte må du tro jag fäster mig vid sådana småsaker. Jag vet nog hur långt jag har kvar, innan jag blir något! Om tio år, bror Olle, ska vi tala om den saken.
Och Olle tror ena hälften och tror inte den andra hälften, och han knäpper med skjortbröstet och sprakar med fodret, så att Selléns uppmärksamhet påkallas, och denna finner sig uppmanad att utbrista:
— Kors vad bror är fin!
— Nej, tycker du det? Men du ser ju ut som ett lejon.
Och Sellén piskar sina lackerade skor med kanelröret, luktar blygsamt på blomman i knapphålet och ser så likgiltig ut.
Men så tar Olle upp sin rova, för att se efter om icke Lundell skall komma snart; och då måste Sellén ta upp sin kikare för att se ut på läktarna, om han inte möjligen skall vara där. Men då får Olle lov att stryka med handen på sammetsjackan för att känna huru mjukt det känns, ty Sellén försäkrar att det är ovanligt god sammet för det priset. Och då måste Olle fråga vad den kostar, och det vet Sellén, som till ersättning beundrar Olles manschettknappar, som äro gjorda av musslor.
Och så synes Lundell, som också fått sig ett ben med vid det stora kalaset, ty han skall till ett ringa pris måla altartavlan i Träskåla kyrka, men detta har icke haft något synbart inflytande på hans yttre människa, om icke det att hans feta kinder och skinande min antyda en högre diet. Och så med honom Falk. Allvarlig, men glad, uppriktigt glad på hela världens vägnar över att förtjänsten fått rättvisa.
— Jag gratulerar dig, Sellén, men det var inte mer än rätt, säger han. — Och det finner Sellén också.
— Jag har målat lika bra i fem år och man har grinat, se, och man grinade i förrgår ännu, men nu! Fy tusan så’na människor! Se här ett sådant brev jag fått av den där idioten Professorn i Carl IX.
Stora ögon och vassa ögon, ty den förtryckaren ville man se på nära håll, ha honom i sina händer och misshandla åtminstone det papper på vilket han skrivit sitt namn.
— »Min bästa herr Sellén!» Hör bara! »Jag hälsar er välkommen ibland oss» — han är rädd, den kanaljen! »Jag har alltid tänkt högt om er talang» — en sådan hycklare! Riv sönder eländet och låt oss glömma hans dumhet!
Och så uppmanar Sellén till att dricka och han dricker med Falk och hoppas, att han snart också skall låta höra av sig på något sätt med sin penna, och Falk tvekar och rodnar och lovar komma, när tiden blir, men hans studietid blir lång, och han ber sina vänner icke tröttna om det dröjer, och han tackar Sellén för gott sällskap, i vilket han lärt huru man skall öva tålamod och lida försakelse. Och Sellén ber att man icke skall prata skräp; vad är det för konst att lida, när man inte har annat val, och vad är det för märkvärdigt att man försakar, när man ingenting får?
Men Olle ler så gott, och skjortbröstet sväller av glädje, så att de röda hängslena synas, och han dricker för Lundell och ber honom taga lärdom av Sellén, att icke han för de Egyptiska köttgrytornas skull råkar att glömma bort det förlovade landet; ty han har talang, det har Olle sett, och det är när han är sig själv och målar sina egna tankar, men när han hycklar och målar andras, då blir han sämre än andra, därför skall han nu taga kyrkmålningen som en affär, varigenom han kan sättas i tillfälle att sedan måla efter sitt eget huvud och hjärta.
Falk ämnar passa på tillfället och få höra vad Olle tänker om sig själv och sin konst, något som länge varit honom en gåta, då Ygberg inträder i Röda Rummet. Man håller i nästa ögonblick på att taga ner honom med invitationer, ty man hade glömt bort honom under de stormiga dagarna, och man vill visa honom, att det icke haft någon egoistisk orsak; men Olle gräver i sin högra västficka och med en gest, som skall vara mycket omärklig, stoppar han en hoprullad papperslapp i Ygbergs rockficka, och denne förstår, ty han svarar med en tacksam blick.
Han höjer sitt glas för Sellén och anser att man kan säga, vilket han redan sagt å ena sidan, att Sellén lyckats. Å andra sidan åter igen taget, kunde man åter igen mena att så icke var fallet. Sellén vore icke utvecklad, han behövde många år ännu, ty konsten är lång, det visste Ygberg själv, som vore avgjort misslyckad och därför icke kunde misstänkas för att hysa någon avund mot den som redan var så erkänd som Sellén.
Den framlysande avunden i Ygbergs anförande framblåste ett strömoln över den soliga himmelen, men det var blott för ett ögonblick, ty alla visste att avunden hade ett långt, förlorat livs bitterhet till ursäkt.
Det var med desto gladare känslor han beskyddande framräckte en nytryckt liten skrift till Falk, som med häpnad såg den svarta bilden av Ulrika Eleonora avteckna sig på omslaget. Ygberg upplyste, att han effektuerat beställningen på dagen. Smith hade med största lugn emottagit Falks refus och reklamation och stod nu i begrepp att trycka Falks dikter.
Gaslågorna miste sitt sken för Falks ögon, och han föll i djupa tankar, emedan hans hjärta var för fullt att kunna bryta ut. Hans dikter skulle tryckas, och Smith skulle bestå det dyrbara arbetet. Det måste alltså vara något med dem! Det var nog för honom att fundera på den kvällen.
Hastigt flydde kvällens timmar för de lycklige och musiken tystnade och gaslågorna började släckas; man måste gå, men att skiljas, därtill var ännu för tidigt, och så blev det promenad utmed käerna, ändlösa samtal och filosofiska resonemanger, tills man blev trött och törstig, då Lundell omsider erbjöd sig att föra sällskapet till Marie, där de skulle få öl. Och så vandrade sällskapet av utåt Ladugårdslandet och kom ner i en gränd, som mynnar ut mot ett plank, som vetter åt ett tobaksland, vilket gränsar till Ladugårdsgärdet. Där stodo de nu utanför ett gammalt, tvåvånings stenhus med gaveln åt gatan. Ovanför porten grinade tvenne i muren insatta huvuden av sandsten, vilkas öron och hakor upplöste sig i blad- och snäckformer, och mellan desamma sutto ett svärd och en bila. Det var det gamla skarprättarbostället. Lundell, som tycktes vara bekant med lokalen, gav en signal utanför ett fönster på nedra botten, varpå rullgardinen drogs upp, en ruta öppnades och ett kvinnohuvud stacks ut och frågade om det var Albert. Då Lundell erkänt detta sitt nom de guerre öppnades porten av kvinnan, som insläppte sällskapet mot löfte, att de skulle gå tyst, och som detta löfte utan svårighet avgavs, befann sig Röda Rummet snart inne och presenterades för Marie under för tillfället antagna namn.
Rummet var icke stort; det hade förr varit kök och spiseln stod ännu kvar. Möblemanget utgjordes av en byrå sådan som tjänstflickor bruka; på densamma en spegel, överhöljd med en vit muslinsgardin; ovanför spegeln en kolorerad litografi, föreställande Frälsaren på korset; byrån var överlastad med små porslinssaker, parfymflaskor, en psalmbok och ett cigarrställ, och tycktes med sin spegel och sina två tända stearinljus utgöra ett litet husaltare. Ovanför utdragssoffan, som ännu var obäddad, satt Carl XV till häst, runt omkring omgiven av utklipp ur Fäderneslandet, mest föreställande polistjänstemän, alla Magdalenors fiender. I fönstret tvinade en Fuchsia, en Geranium och en Myrten — Venus’ stolta träd bredvid fattighusets! På sybordet låg ett fotografialbum. På första bladet syntes kungen, på det andra och tredje pappa och mamma, ett fattigt lantfolk, på det fjärde en student — förföraren, på det femte barnet och på det sista fästmannen — en hantverksgesäll. Det var hennes historia, så lik de flestas. På en spik bredvid spiseln hängde en elegant klänning med rika plisséer, en sammetskappa och en hatt med plym — det var féens hamn, i vilken hon gick ut att fånga ynglingar. Och hon själv! En högväxt 24-årig kvinna med ett vanligt utseende. Lättja och nattvak hade givit hennes hy denna genomskinliga vithet, vilken brukar distinguera de rika, som icke arbeta, men hennes händer buro ännu spår av ungdomens mödosamma sysslor. Klädd i en vacker nattdräkt och med utslaget hår kunde hon nog passera för en Magdalena. Hon hade ett jämförelsevis blygsamt sätt och var glad, hövlig och städad i sitt uppförande.
Sällskapet rangerade sig i grupper, fortsatte avbrutna samtal och tog upp nya. Falk, som nu var diktare och gärna ville finna intresse i allt, även i det mest banala, slog sig i sentimentalt samspråk med Marie, vilket hon tyckte mycket om, emedan det hedrade henne att bli behandlad som människa. De kommo som vanligt in på historien och motiven varför hon valt sin bana. Första förförelsen höll hon icke mycket på, »det var ingenting att tala om»; dess mera mörk skildrade hon sin tid som tjänsteflicka, detta slavliv under en sysslolös frus nycker och gnat, detta liv av arbete utan ända. Nej då, hellre friheten!
— Nå, men när ni ledsnar på detta liv en gång?
— Då gifter jag mig med Westergren!
— Och han vill ha er?
— Han blir så glad den da’n, och för övrigt sätter jag upp en liten handel själv på mina sparbankspengar. Men det här ha så många frågat förut. — Har du några cigarrer?
— Ja, det har jag! Se här! Men får jag tala om det här nu!
Han tog hennes album och slog upp studenten — det är alltid en student i vit halsduk och studentmössan på knäet, med drumlig uppsyn, som spelar Mefistofeles.
— Vem är det här?
— Jo, du, det var en snäll karl!
— Förföraren? Va?
— Tyst du; det var mitt fel lika mycket som hans, och det är det alltid, kära du; det är bådas fel! Där ser du mitt barn! Honom tog Vår Herre och det var nog bäst. Men nu ska vi tala om något annat! — Vad är det för en lustig kurre, som Albert har fått hit i kväll, han som sitter i spiseln bredvid den där långe som räcker ända upp i skorsten?
Olle, vilken omnämnandet gällde, kände sig helt blyg av den smickrande uppmärksamhet hans person ådragit sig, och han krusade till sitt brända hår, som börjat rakna efter de myckna libationerna.
— Det är komminister Månsson, sade Lundell.
— Fy tusan, är det en präst? Jag kunde just tycka det på hans slipade ögon. Vet ni att det var en präst här i förra veckan. — Kom hit, Masse, så får jag se på dig!
Olle kröp ner från spiseln, där han suttit och kalfatrat Kants kategoriska imperativ med Ygberg. Han var så ovan att bli uppmärksammad av fruntimmer, att han genast kände sig yngre, och med slingrande gång nalkades han den sköna, som han redan observerat med ena ögat och funnit förtjusande. Han vred sina mustascher så mycket som möjligt och frågade med den mest tillgjorda stämma, under det han vågade en bugning som icke var lärd på dansskolan:
— Tycker fröken att jag ser ut som en präst?
— Nej, jag ser nu att du har mustascher. Du har för snygga kläder att vara en hantverkare — får jag se din hand — å, du är ju smed!
Olle blev djupt sårad.
— Är jag så ful, min fröken? sade Olle med rörande stämma.
Marie såg på honom ett ögonblick.
— Du är allt bra ful! Men du ser hygglig ut!
— O, min fröken, om ni visste vad ni sårar mitt hjärta. Det har aldrig funnits en kvinna, som tyckt om mig; jag har sett så många, som varit lyckliga och som varit fulare än jag, men kvinnan är en förbannad gåta, som ingen kan lösa, och därför föraktar jag henne!
— Det är bra, Olle, hördes en röst från skorstenen, där Ygbergs huvud satt. Det är bra!
Olle ville gå tillbaka i spiseln, men han hade vidrört ett ämne, som intresserade Marie för mycket, att hon skulle vilja avbryta, och han hade spelat på en sträng, vars ton hon kände. Hon satte sig bredvid honom och de fördjupade sig snart i ett vidlyftigt allvarsamt resonemang — om kvinnan och om kärleken.
Men Rehnhjelm, som hela kvällen varit tyst och tystare än vanligt, och som ingen rätt förstod sig på, hade omsider kvicknat till och befann sig nu i närheten av Falk på soffhörnet. Han hade länge haft något på hjärtat, som han icke kunde komma fram med. Han tog sitt ölglas och knackade i bordet, som om han ville hålla tal, och då han fått sina närmaste grannar tysta, talade han med darrande och sluddrig stämma:
— Mina herrar! Ni tror att jag är ett fä, jag vet det, Falk, jag vet att du tror att jag är dum, men ni ska få se, gossar, ni ska ta mig f-n få se —
Han höjde rösten och slog ölglaset i bordet så att det sprack, varpå han föll tillbaka i soffan och somnade.
Detta uppträdande, som icke var alldeles så ovanligt, ådrog sig dock Maries uppmärksamhet. Hon steg upp och avbröt samtalet med Olle, vilken till på köpet börjat lämna frågans rent abstrakta sida.
— Nej, se en sådan vacker gosse! Var har ni fått honom ifrån? Stackars liten! Han är så sömnig! Inte såg jag honom!
Hon lade en kudde under hans huvud och höljde sin schal över honom.
— Se sådana små händer! Sådana ha inte ni, bondbassar! Och ett sådant ansikte! Så oskyldigt! Fy, Albert; det är du som narrat honom att dricka så mycket!
Om det nu var Lundell eller någon annan, så betydde detta i närvarande fall föga, ty mannen var drucken, men säkert är att ingen behövde narra honom, ty han brann av ett ständigt begär att bedöva en inre oro, som tycktes driva honom från sitt arbete.
Emellertid var Lundell icke road av de betraktelser som hans vackra vän framkallade, och en tilltagande yra jagade upp hans religiösa känslor, som på kvällen varit tämligen förslöade av ymnig mat. Och som ruset började bliva allmänt, tog han sig anledning att påminna om kvällens betydelse och de känslor ett avsked måste framkalla. Han reste sig från sin plats, fyllde ölglasen, tog stöd mot byrån och påkallade allmän uppmärksamhet.
— Mina herrar — han erinrade sig Magdalenas närvaro — och damer. Vi ha i denna kväll ätit och druckit och, för att komma till ämnet, gjort detta i en avsikt, som om man nu måste frånse det materiella, som endast är den låga, sinnliga, djuriska beståndsdelen i allt vårt varande, vilket i en stund som denna, då avskedets stund nalkas — vi se här ett bedrövligt föredöme på den last, som vi kalla dryckenskapslasten! Det är i sanning upprörande för den religiösa känslan, då man efter en afton, tillbragt i personers närvaro, känner sig manad att höja ett glas för den person, som visat sig äga en upphöjd talang — jag menar Sellén — så skulle man kunna tro, att aktningen för en själv i någon mån borde göra sig gällande. Ett sådant exempel, håller jag före, har här i en högre potens gjort sig kännbart, och det är därför ... jag erinrar mig de sköna orden, som alltid skola klinga i mina öron så länge jag minns, och jag är övertygad, att vi alla erinra oss dem, om ock stället icke skulle vara det lämpligaste; denna unge man, som fallit ett offer för den last, vi vilja kalla den dryckenskapslasten, tror jag att jag ser, har tyvärr insmugit sig i samhället och, för att fatta mig kort, visat sorgligare resultat än man haft skäl antaga. Skål, ädle vän Sellén, jag önskar dig all den lycka som ditt ädla sinne förtjänar, och skål även Olle Montanus. Falk är även en ädel man, som nog skall göra sig gällande i högre grad, då hans religiösa känsla hunnit få den fasthet man å karaktärens vägnar tror sig kunna anse given. Ygberg vill jag inte nämna om, ty han har nu tagit sitt parti, och vi önska honom alla lycka på den bana han så vackert börjat — den filosofiska; det är en svår bana och jag säger som psalmisten: Ho kan säga oss det? Emellertid, vi ha all anledning att ponera det bästa för vår framtid, och jag tror att vi alltid skola kunna påräkna densamma, så länge vi äro ädla i känslan och icke stå efter snöd vinning, ty, mina herrar, en människa utan religion är ett fä. Jag får därför uppmana herrarna samtligen att höja sina glas och dricka dem i botten för allt ädelt, skönt och härligt, som vi eftersträva! Skål, mina herrar!
Den religiösa känslan började nu överväldiga Lundell i så hög grad att sällskapet fann för gott att tänka på uppbrott.
Rullgardinen hade redan en god stund varit upplyst bakifrån av dagsljuset, och landskapet med riddarborgen och jungfrun strålade nu i morgonsolens första glans. Då den drogs upp, föll dagern fullt in i rummet och belyste den delen av personalen som befann sig framme, så att de sågo ut som lik. Ygberg, som i spiseln sov med händerna knäppta kring ölglaset, mottog ännu det röda skenet från stearinljusen i sitt ansikte och gjorde en förträfflig effekt. Men Olle höll skålar för kvinnan, för våren, för solen, för universum, varvid han måste slå upp fönstret för att få luft åt sina känslor. De sovande ruskades upp, avsked växlades, och hela sällskapet vandrade ut genom portgången. Då de kommo upp i gränden, vände Falk sig om; där låg Magdalena i det öppna fönstret; solen lyste på hennes vita ansikte, och hennes långa, svarta hår, som av solen färgades mörkrött, dröp ner förbi halsen och såg ut som om det störtade sig i flera rännilar ner i gatan; och över hennes huvud hängde svärdet och bilan och de båda ansiktena som grinade; men i ett äppelträd på andra sidan gränden satt en svart och vit flugsnappare och sjöng sin mjältsjuka strof, som skulle uttrycka hans glädje över att natten var förbi.
Levi var en ung man, som, född och uppfödd till köpman, just stod i begrepp att, med sin rike fars hjälp, etablera sig, då fadern dog och lämnade intet efter sig mer än en oförsörjd familj. Detta var en stor missräkning för den unge mannen, ty han var nu vid de åren, då han ansåg sig böra få upphöra arbeta själv och låta andra arbeta för sig; han var tjugufem år och hade ett fördelaktigt utseende; breda axlar och total frånvaro av höfter gjorde hans bål särdeles lämplig att bära en bonjour på det sätt som han så många gånger beundrat hos vissa utländska diplomater; hans bröstkorg hade av naturen den eleganta välvning, som kan ge ett skjortbröst med fyra knappar full elevation, oaktat patienten sjönk ner i en länstol vid kortändan av ett långt direktionsbord, fullsatt med ledamöter; ett väl kluvet helskägg gav hans unga ansikte ett intagande och på samma gång förtroendeinjagande utseende; hans små fötter voro gjorda att trampa en brysselmatta i ett direktionsrum och hans väl skötta händer lämpade sig särdeles väl för ett lättare arbete, såsom att skriva namnteckning under något, helst tryckt formulär. I den tiden, den kallas nu den goda, ehuru den i själva verket var ganska ond för många, hade den stora, århundradets största, upptäckt nyss blivit gjord, den: att det är billigare och angenämare att leva på andras pengar, än på sitt eget arbete. Många, många hade redan tillgodogjort sig densamma, och då den icke var skyddad av någon patentlag, må ingen undra på att Levi skyndade att göra sig densamma till godo, helst han nu icke hade pengar själv och icke ägde lust att arbeta för en familj, som icke var hans.
Han tog alltså en dag på sig sina bästa kläder och ställde sina steg till farbrodern Smith.
— Jaså, du har fått en idé, nå, låt höra! Det är gott att få idéer.
— Jag tänkte bilda ett bolag.
— Skönt! Då blir Aron kamrer, Simon sekreter, Isac kassör och de andra smågossarna bokhållare; det är en god idé. Gå på nu! Vad vill du kalla det bolaget för sort?
— Ett sjöförsäkringsbolag, har jag tänkt.
— Nå, så! Det är skönt. Alla människor böra försäkra sina ting, när de gå på sjön. Men din idé? Nå!
— Det är min idé.
— Det är ingen idé! Vi ha ju det stora bolaget Neptun. Nå! Det är ett gott bolag! Men ditt måste vara bättre, om du skall kunna bjuda konkurrens! Vad är nu det nya i ditt bolag?
— Ah! Jag förstår! Jag sänker premierna, och då får jag alla Neptuns kunder!
— Nå, så! Det är en idé. Alltså prospektet, som jag låter trycka, naturligtvis, innehåller som ouvertur: Som det visat sig vara ett länge känt behov att få sjöförsäkringspremierna sänkta, och bristen på konkurrens gjort, att sådant icke kommit till stånd, så ha undertecknade härmed äran inbjuda till aktieteckning till bolaget ... Nå?
— Triton!
— Triton? Vad är det för en man?
— Det är en sjögud!
— Nå, gott! Triton! Det blir en bra skylt. Den skall du låta göra hos Rauch i Berlin, så skall vi sedan låta den ingå som plansch i Vårt Land. Nå! Undertecknade! Ja! Det blir jag till en början! Men där skall vara stora, sköna namn! Giv mig statskalendern! Så!
Smith bläddrade en god stund.
— Ett sjöförsäkringsbolag måste hava en stor sjöofficer. Nå, låt se! En amiral kallas den!
— Ä, de ha ju inga pengar!
— Aj, aj, aj! Förstår du så litet affärer, min gosse! De teckna, men slippa betala in; och så få de sin ränta, mot att de bevista stämmorna och gå på direktörns middagar! Nå! Här äro två amiraler! Den ene har kommendörsbandet av Polstjärnan, men den andre har den ryske Annæorden! Vad skall en göra? Så! — Nå! — Vi ta den ryske, ty Ryssland är ett gott sjöförsäkringsland! Så!
— Men tror farbror, att de låta ta sig så där?
— Ah, så tyst nu! Vi måste ha ett för detta statsråd nu! — Så! Nå! Den kallas excellens! Ja! Gott. — Och så, en greve! Det blir svårare! Grevarna ha så mycket pengar! Vi få ta en professor! De ha icke mycket pengar! Finns det professorer i segling? Det vore gott för affärn! Är det icke ett seglingshus vid den Södra teaterkällaren? Ja! Nå, så! Nu ha vi den affären klar! Å, jag glömde det viktigaste. En jurist! Ett hovrättsråd! Nå, så! — Där ha vi den!
— Ja, den; men vi ha inte fått några pengar ännu?
— Pengar! Vad skall man med pengar, när man stiftar bolag! Skall icke den som försäkrar sina varor betala det själv? Jo. Skall vi betala för dem? Nej! Alltså de skola betala med sina premier! Nå!
— Men grundfonden?
— Ah! Man skriver grundfondsförbindelser.
— Ja, men man måste betala kontant in en del också!
— Nå, man betalar kontant med grundfondsförbindelser. Är det icke att betala? Nå! Om jag ger dig en förbindelse på en summa, så får du pengar på den i var enda bank. Nå, är icke en förbindelse pengar? Nå! Och i vilken lag står att kontant är lika med sedlar? Då är icke enskilda banksedlar heller kontant! Va?
— Hur stor grundfond bör man ha?
— Mycket liten! Man skall icke binda stora kapital. En million! Varav inbetalas kontant tre hundra tusen och resten levereras i förbindelser!
— Men, men, men! De tre hundra tusen riksdalerna skola väl vara i sedlar!
— O, du store herre min skapare! Sedlar? Inte är sedlar pengar! Har man sedlar, så är det bra, har man inte, så! Nå! Därför skall man intressera småfolk, som bara har sedlar!
— Men de stora? Vad betala de med?
— Aktier, obligationer, reverser naturligtvis. Nå, nå, nå! Det kommer sen! Låt dem bara teckna, så styr vi nog om resten!
— Men bara tre hundra tusen? Det är ju vad en enda stor ångbåt kostar? Om man nu försäkrar tusen ångbåtar?
— Tusen? Ah! Neptun hade fyrtioåtta tusen försäkringar i fjol och stod sig!
— Nå, desto värre! Nå, men om, om det går sönder ...
— Så likviderar man!
— Likviderar?
— Nå, gör konkurs! Det kallas så! Och vad gör det om bolaget gör konkurs? Det är inte du, inte jag, inte han, som gör det! Men eljest brukar man göra ny aktieteckning, eller också kan man utfärda obligationer, som sedan under svåra tider kunna inlösas av staten för gott pris.
— Det är således ingen risk?
— Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå! Vad har jag att riskera? Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem aktier, ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket!
Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.
Detta bolag kom till stånd, om man vill tro det eller ej, och det utdelade under de tio år det nu haft sin verksamhet 6, 10, 10, 11, 20, 11, 5, 10, 36 och 20 procent. Man slogs om aktierna, och för att utvidga affären, utfärdades en ny teckning, men strax därpå hölls bolagsstämma, och det var den, som Falk nu skulle referera för Rödluvan, vars extra ordinarie referent han var.
När han kom upp i Lilla Börssalen en solig eftermiddag i juni, vimlade där redan av folk. Det var en lysande samling. Statsmän, snillen, lärde, militära och civila ämbetsmän av högsta grader; uniformer, doktorsfrackar, kraschaner, kommendörsband, alla här samlade av ett enda stort, allmänt intresse, befordrandet av den människoälskande institution, som kallas sjöförsäkring. Och det fordras en stor kärlek för att riskera sina pengar på nödställda likar, som drabbats av olyckan, och här fanns kärlek; så mycket kärlek hade Falk aldrig sett samlad på en gång! Han blev nästan förvånad däröver, oaktat han icke var så berövad illusionerna ännu; men han blev än mer förvånad, när han såg den lille slusken f. d. socialdemokraten Struve krypa omkring i vimlet som en ohyra, och bli handtryckt, axelklappad, tillnickad och tilltalad av högt uppsatta personer. Särskilt observerade han huru han hälsades av en äldre person med kommendörsband, vid vilken hälsning Struve dock rodnade och gömde sig bakom en broderad rygg, varvid han råkade komma i närheten av Falk, som genast tog fatt honom och frågade vem det var han hälsade på.
Struves förlägenhet ökades i hög grad, och det var med anlitande av hela sin fräckhet han svarade: det bör du veta; det var presidenten i kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.
När han sagt detta, fick han ett ärende längst bort i rummet, men så hastigt att en misstanke föll över Falk: skulle den där vara generad för mitt sällskap? En ärelös person vara generad i hederligt folks sällskap?
Emellertid började den lysande samlingen intaga sina platser. Men ordförandens stol stod ännu tom. Falk såg sig omkring efter referenternas bord, och då han såg Struve jämte Den Konservatives referent sitta vid ett bord till höger om sekreteraren, tog han mod till sig och gick igenom den lysande församlingen; men just som han uppnått bordet, hejdades han av sekreteraren, som frågade: »vem är det för?»
En ögonblicklig tystnad uppstod i salen, och det var med bävande stämma Falk svarade: »Rödluvan», ty han igenkände i sekreteraren aktuarien i kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.
Ett kvävt mummel genomlopp församlingen, varpå sekreteraren sade, med hög röst: »Herrns plats är där borta.» Han pekade åt dörren, där ett litet bord verkligen stod. Nu fattade Falk i ett enda ögonblick och kände vad konservativ innebar, och vad litteratör innebar då man ej var konservativ, och det var med sjudande sinne han vandrade tillbaka genom den hånskrattande hopen; men när han mönstrade den med brinnande blickar, som om han ville utmana den, möttes hans öga av ett annat, långt borta vid väggen, och det ögat, som så liknade ett par, vilka nu slocknat, men som en gång sett på honom med kärlek, var grönt av ondska, och det borrade sig igenom honom som en nål, och han ville gråta av sorg över att en broder så kunde se på en broder.
Han intog sin blygsamma plats vid dörren och gick icke sin väg, endast därför att han icke ville fly. Snart blev han väckt ur sin skenbara vila av en person, som trätt in och nu puffade honom i ryggen vid rockavtagningen, varpå ett par galoscher ställdes under hans stol. Den inträdande hälsades av församlingen, som reste sig upp som en man. Det var ordföranden i direktionen för Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton, men det var mera. Det var f. d. lantmarskalken, friherren, en av de aderton i svenska akademien, excellensen och kommendören av Kungl. Maj:ts orden m. m. m. m.
Klubban föll och ordföranden framviskade under ljudlös tystnad följande hälsningstal (som han nyss förut hållit i ett stenkolsaktiebolag i Slöjdskolans lokal):
»Mina herrar! Bland alla patriotiska och för mänskligheten välsignelsebringande företag torde få, om ens något, vara av den ädla och till syftet människovänliga art, som en försäkringsinstitution.»
— Bravo, bravo! susade genom församlingen, utan att göra något intryck på lantmarskalken.
»Vad är människolivet annat än en strid, en strid på liv och död, skulle man kunna säga, mot naturkrafterna, och få av oss torde väl kunna undgå att förr eller senare komma med dem i strid.»
— Bravo!
»Länge har människan, på naturstadiet i synnerhet, varit ett rov för elementen; en lekboll, en handske, som likt ett rö kastats hit och dit för vinden! Detta är numera icke förhållandet! Det är det verkligen icke! Människan har gjort revolution, en oblodig revolution, icke en sådan som äreförgätna fosterlandsförrädare några gånger tillåtit sig göra mot sina lagliga härskare, nej, emot naturen, mina herrar! Hon har förklarat naturkrafterna krig och sagt: härintill skall du gå, men icke vidare!»
— Bravo! Bravo! (Handklappningar.)
»Köpmannen sänder ut sitt skepp, sin ångare, sin brigg, skonare, bark, jakt, vad vet jag? Stormen slår sönder hans — ja! Köpmannen säger: slå du! Och köpmannen har ingenting förlorat! Detta är försäkringsidéns stora synpunkt eller idé! Tänkom, mina herrar, köpmannen har förklarat krig mot stormen — och köpmannen har segrat.»
En storm av bravorop framkallade ett segerlöje på den store mannens läppar, och han såg ut som om den stormen vore honom mycket ljuv.
»Men, mina herrar! Vi få icke kalla försäkringsinstitutionen en affär! Den är ingen affär; vi äro inga affärsmän, för ingen del i världen! Vi hava sammanskjutit pengar, som vi äro redo att vedervåga, icke sant, mina herrar?»
— Jo, jo!
»Vi hava sammanskjutit pengar, sade jag, för att hava i beredskap för den av olyckan träffade; ty den procent, en tror jag det är, som han ger, kan icke kallas något sammanskott, därför får den alltså mycket riktigt namnet premie, icke som om vi skulle vilja taga någon belöning, premie betyder belöning, för våra små tjänster, som endast, jag får för min del förklara det, göras av intresse, av rent intresse — för saken, och jag upprepar det, jag tror icke att någon skulle draga i betänkande, det skulle inte komma i frågan, men jag tror icke att någon av herrarna skulle känna någon smärta över att se sitt sammanskott, som jag nu vill kalla aktierna, användas för sakens intresse.»
— Nej! Nej!
»Behagar verkställande direktören läsa upp årsberättelsen.»
Direktören steg upp. Han såg blek ut som om han ridit ut en storm, hans stora manschetter med onyxknappar förmådde knappast dölja en lindrig darrning på handen, hans listiga öga sökte att av Smiths skäggiga ansikte hämta tröst och sinnesstyrka, han slog upp rocken och lät sitt stora skjortbröst svälla som om han ämnade mottaga en skur av pilar — och så läste han.
»Underbara och oförutsedda äro i sanning Försynens skickelser —»
Vid ordet Försynen bleknade en god del av församlingen, men lantmarskalken lyfte sina ögon mot taket som om han vore beredd att möta dess värsta slag (= en förlust på 200 rdr).
»Det nyss tilländagångna försäkringsåret skall i annalerna länge stå som ett kors på graven av de olyckor vilka fullkomligt hånat den visastes förutseende och överväldigat den försiktigastes beräkningar.»
Lantmarskalken höll händerna för ögonen, som om han bad, men Struve trodde, att det var vita brandmuren, och störtade upp för att fälla gardinen, men förekoms av sekreteraren.
Uppläsaren tog ett glas vatten. Detta framkallade ett utbrott av otålighet.
— Till saken! Siffrorna!
Lantmarskalken tog bort handen och blev häpen över att finna det mörkare än nyss. Ett ögonblicks förlägenhet och stormen var i antågande. Man glömde all respekt.
— Till saken! Fortsätt!
Direktören måste hoppa över en hop fraser och gå rakt in på berättelsen.
»Nåväl, mina herrar, jag skall fatta mig kort!»
— Gå på, för tusan!
Klubban föll. »Mina herrar.» Det låg så mycket riddarhus i detta enda mina herrar, att man genast erinrade sig den aktning man var skyldig sig själv.
»Bolaget har under året ansvarat för 169 millioner i runt tal!»
— Å, å!
»Och i premier uppburit en och en halv million.»
— Bravo!
[Falk gjorde här i hast en liten kalkyl och fann att om hela premietillgången, en och en halv million, strök med, och hela grundfonden, en million (sådan den var), också togs med, det skulle återstå omkring 166 millioner, för vilka bolaget var nog fräckt påstå sig ansvara och han började fatta meningen med försynens skickelser.]
»I skadeersättning har bolaget, beklagligt nog, måst utbetala 1,728,670 rdr och 8 öre.»
— Det var skamligt!
»Som I sen, mina herrar, har Försynen ...»
— Låt försynen vara! Siffrorna! Siffrorna! Utdelningen!
»Det är med smärta och grämelse jag i den beklagansvärda egenskapen av verkställande direktör icke kan under rådande ogynnsamma förhållanden föreslå annan utdelning än den av fem procent å det inbetalda kapitalet.»
Nu brast en storm lös, som ingen köpman i världen kunde besegra.
— Skamligt! Oförskämt! Svindlare! Fem procent! Fy fan, då kan man ju skänka bort sina pengar!
Men man hörde också människovänligare yttranden, som så här: Stackars alla små kapitalister, som inte ha annat än sina pengar att leva av! Vart skall det ta vägen för dem! Gud bevars, en sådan olycka! Här måste staten skynda med sin hjälp. Å! å!
När det blev möjligt att fortsätta, uppläste direktören styrelsens eloger till verkställande direktören och alla ämbetsmännen, vilka »med ospard möda och odelat nit skött det otacksamma värvet etc.» Detta mottogs med öppet, ärligt hån.
Därpå upplästes revisorernas berättelse. De hade (efter att försynen åter fått sig en skrapa), funnit affärerna i allo väl, för att icke säga omsorgsfullt, skötta och de hade vid inventeringen befunnit alla garantifondsförbindelser riktiga (!), varför de anhöllo om full ansvarsfrihet för styrelsen, med livligt erkännande av densammas redbara och mödosamma strävanden.
Ansvarsfriheten beviljades naturligtvis. Därpå förklarade verkställande direktören, att han icke ansåg sig kunna emottaga den honom tillkommande tantiemen (100 rdr), utan ville han överlämna densamma till reservfondens förstärkande. Detta mottogs med applåder och skratt. Efter en kort aftonbön, det vill säga efter en ödmjuk anhållan att försynen skulle ge 20 % nästa år, upplöstes stämman av lantmarskalken.
Fru Falk hade samma eftermiddag, som mannen gått på Tritons sammanträde, fått hem en ny blå sammetsklänning, med vilken hon nu i förskott skulle förarga revisorskan Homan, som bodde mitt över gatan. Och ingenting var lättare och enklare, ty hon behövde bara visa sig i fönstret — och därtill hade hon tusen anledningar, allt under det hon översåg de arrangemanger inne i rummen, varmed hon skulle »krossa» sina gäster, som hon väntade till sammankomsten kl. 7. Direktionen för Barnkrubban Betlehem skulle nämligen sammanträda och granska första månadsberättelsen, och som direktionen bestod av: revisorskan Homan, vars man, enligt fru Falks mening, var högfärdig, därför att han var ämbetsman, hennes nåd Rehnhjelm, som var högfärdig, därför att hon var adel, och pastor Skåre, som var huspredikant i alla förnäma hus och därför borde krossas, så skulle hela direktionen krossas på det mest storartade och älskvärda sätt som var möjligt. Iscensättningen var påbörjad redan vid den stora bjudningen, till vilken allt gammalt mobilier, som icke hade något antik- eller konstvärde, blivit kasserat och ersatt av bländande nytt. De uppträdande figurerna skulle frun sköta om ända till sammanträdets slut, då detsamma skulle störas av Falk, vilken skulle komma hem med en amiral — han hade lovat sin hustru minst en amiral med uniform och ordnar — varpå Falk och amiralen skulle anhålla att få inträda som betalande ledamöter i krubban och Falk därvid donera en summa av den vinst, han så oförskyllt mottagit vid utdelningen i bolaget Triton.
Frun hade slutat sitt bestyr vid fönstret och ställde nu i ordning på det pärlemorinlagda jakarandabordet, där korrekturet på månadsberättelsen skulle läsas. Hon dammade av agatbläckhornet, lade silverpennskaften på sköldpaddshållaren, vände sigillet med chrysoprasskaftet så, att icke den borgerliga prägeln skulle synas, skakade försiktigt på det av finaste ståltråd förfärdigade penningskrinet, så att valören av några därstädes som fångar insatta värdepapper (hennes handkassa) blev läsbar och utdelade därefter sina sista befallningar åt betjänten, som var klädd till parad. Och så satte hon sig i salongen och intog en sorglös ställning, i vilken hon skulle överraskas av anmälningen av hennes väninna revisorskan, som nog skulle komma först — och det gjorde hon också. Och fru Falk omfamnade Evelyn och kysste henne på kinden, och fru Homan omfamnade Eugenie, som tog emot henne vid matsalen, där hon uppehöll henne, för att fråga hennes råd om det nya i möblemanget. Och revisorskan ville icke dröja vid det fästningslika ekskåpet från Carl XII med de höga japanska vaserna, emedan hon kände sig krossad därav, utan hon vände sig mot ljuskronan, som hon fann för modern, och mot matbordet, som icke var i stil; hon fann dessutom att oljetrycken icke hade att göra bland de gamla familjeporträtten och hon behövde en god stund att förklara skillnaden emellan en oljefärgstavla och ett oljetryck. Fru Falk kom åt alla möbelkanter hon kunde för att väcka väninnans uppmärksamhet med fraset av sin nya sammetsklänning, utan att lyckas. Hon frågade väninnan om hennes tycke rörande den nya brysselmattan i salongen, vilken denna fann skrikande mot gardinerna, varför frun blev förargad och upphörde att fråga.
Man slog sig ner vid salongsbordet och började genast anlita räddningsbojarna — fotografier, oläsbara versböcker och dylikt. Ett litet pappersblad föll i händerna på revisorskan; det var tryckt på rospapper med guldsnitt och bar titeln »Till Grosshandlaren Nicolaus Falk då han fyllde 40 år».
— Ah, se där äro verserna, som lästes upp på bjudningen. Vem var det som hade skrivit dem, nu igen?
— Å, det är en talang, som är god vän med min man. Han heter Nyström.
— Hm! Det är eget, att man inte hört det namnet! En sådan talang! Men varför fick man inte se honom på bjudningen?
— Han var sjuk, beklagligen, kära du, så att han inte kunde komma.
— Jaså! Nå, min kära Eugenie, det är rysligt ledsamt med din svåger! Han är ju så illa däran!
— Tala inte om honom; det är en skam och en sorg för familjen, så att det är fasligt!
— Ja, det var verkligen riktigt ledsamt på bjudningen, vet du, då det kom folk och frågade mig efter honom. Ja, min kära Eugenie, jag riktigt skämdes på dina vägnar ...
Detta var för skåpet från Carl XII och japanska vaserna, tänkte revisorskan.
— På mina vägnar? Å, jag ber så mycket, min mans, menar du? högg fru Falk in.
— Nå, det är väl detsamma, förmodar jag!
— Nej, för all del! Jag tänker visst inte svara för alla odågor, som min man behagar vara släkt med!
— Ack, så synd att dina föräldrar skulle vara sjuka också, sist på bjudningen. Hur mår din kära pappa nu?
— Tack, mycket bra! Du är så snäll och omtänksam av dig, hör jag.
— Ack ja, skall man inte tänka längre än till sig själv! Är han mycket sjuklig av sig, den gamla — vad får jag kalla honom?
— Kapten, om du behagar!
— Kapten? Jag tycker alldeles jag påminner mig att min man sade att han var — flaggskeppare, men det måtte vara detsamma. Och ingen av flickorna heller var med om kvällen.
Det var för brysselmattan, menade revisorskan.
— Nej! De äro så nyckfulla av sig, så dem kan man aldrig räkna på.
Fru Falk betraktade igenom hela sitt fotografialbum så att det knäppte i bindningen. Hon var alldeles röd av ondska.
— Hör nu, lilla Eugenie, fortfor revisorskan, vad var det den där obehagliga herrn hette, som läste upp verserna då om kvällen?
— Du menar Levin, kunglig sekter Levin; det är min mans intimaste vän.
— Nej, verkligen. Hm! Så underligt! Min man är revisor i samma verk, där han är notarie, och jag vill visst inte göra dig ledsen eller säga något obehagligt; sådant säger jag aldrig åt folk; min man påstår, att han skall ha så dåliga affärer, så att det visst inte är något passande sällskap för din man.
— Säger han det? Det är en sak, som jag inte känner, och som jag inte heller lägger mig i, och jag skall säga dig, min kära Evelyn, att jag aldrig lägger mig i min mans affärer, om det nu också finns folk som gör det.
— Förlåt, kära du, men jag trodde mig göra dig en tjänst med att tala om det för dig!
Det var ljuskronan och matbordet! Återstod sammetsklänningen!
— Nå, återtog den goda revisorskan, din svåger lär ju, efter vad jag hört ...
— Skona mina känslor och tala icke om en förfallen människa!
— Är han verkligen förfallen? Jag hade hört, att han umgås med de sämsta människor man kan se ...
Här blev fru Falk benådad, ty betjänten anmälde hennes nåd Rehnhjelm.
O, vad hon var välkommen! O, vad hon var ämabel, som ville göra dem den äran!
Och det var hon verkligen, den gamla damen med det vänliga utseendet, som endast den kan äga, vilken genomgått stormarna med det sanna modet.
— Nå, kära fru Falk, sade hennes nåd, sedan hon tagit plats: jag kan hälsa från svåger!
Fru Falk undrade vad ont hon gjort den människan, som nu också skulle komma stickande, och hon svarade med en förorättad ton — jaså!
— Å, det är en sådan älskvärd ung man; han var uppe och hälsade på min brorson i dag; de äro så goda vänner! Å, det är en riktigt förträfflig ung man.
— Ja, är det inte? inföll revisorskan, som aldrig blev borta vid frontförändringar. Vi ha just talat om honom.
— Jaså! Och vad jag mest beundrar, är hans mod att giva sig in på en sådan bana, där man så lätt törnar på grund, men sådant behöva vi icke frukta av honom, ty han är en person med karaktär och grundsatser; tycker ni inte det, fru Falk lilla?
— Jo, nog har jag alltid sagt så, men min man har icke varit av samma mening.
— Ack, din man, inföll revisorskan, har alltid haft sina meningar för sig.
— Jaså, han umgås med hennes nåds brorson? upptog fru Falk ivrigt.
— Ja, de ha ett litet kotteri, där artister också äro med. Ni läste ju om den unga Sellén, vars tavla köptes av Hans Majestät.
— Ja visst, vi voro på expositionen och sågo den. Är han också med?
— Ja, det är han. De lära ha det ganska bekymmersamt ibland, de unga männen, som ungt folk mest alltid har, då de skola arbeta sig fram här i världen.
— Han lär ju vara poet, din svåger, sade revisorskan.
— Ja, det tror jag det; hm! han skriver alldeles utmärkt; han fick pris i akademien här om året, och han blir nog något stort med tiden, svarade fru Falk med full övertygelse.
— Ja, är det inte det jag alltid sagt, bekräftade revisorskan.
Och nu auktionerades med Arvid Falks förträfflighet, så att han redan var uppe i ryktets tempel då betjänten anmälde pastor Skåre. Denne inträdde med hastiga steg och hälsade hastigt på damerna.
— Jag ber om ursäkt jag kommer sent, men jag har icke många minuter på mig; jag skall på sammankomst hos grevinnan von Fabelkrantz klockan halv nio, och jag kommer direkt från min verksamhet.
— Å, att herr pastorn har så brått!
— Ja, min vidsträckta verksamhet ger mig aldrig någon ro. Kanske vi därför få skrida till förhandlingarna med detsamma.
Förfriskningar inburos av betjänten.
— Behagar herr pastorn inte en kopp te, innan vi börja? frågade värdinnan, som åter erfor en liten missräknings obehag.