Det är ett långsamt lönnmord man övar på mig och jag blir bland denna pöbel (några ledamöter av kåren hava varit i kollision med paragrafer i strafflagen), som förtrycker mig, vad jag aldrig varit — aristokrat, ty, så svårt kan aldrig de bildades förtryck kännas av de obildade.

Men det finns dock en ljuspunkt i detta mörker: jag älskar. En flicka av renaste guld mitt ibland detta slagg. Naturligtvis är hon också trampad och undergår samma långsamma avrättning som jag, sedan hon med stolthet och förakt avslagit regissörens skamliga anbud. Hon är den enda kvinnan med levande ande bland alla de djur, som kräla här i smutsen, och hon älskar mig med hela sin själ och hon är nu i hemlighet min trolovade. — O, jag väntar blott den dag då jag har lyckats och då jag kan bjuda henne min hand, men när? Vi ha ofta tänkt på att döda oss tillsammans, men så kommer det bedrägliga hoppet och narrar en att fortsätta eländet! Att se henne, den oskyldiga flickan, se henne hur hon lider och blyges, då hon tvingas att gå fram i oanständiga kostymer, det är mer än man kan uthärda! Men jag lämnar detta sorgliga kapitel så länge.

Från Olle kan jag hälsa och från Lundell också! Olle har blivit så förändrad. Han har kommit in på ett nytt slags filosofi, som river ner allting, och vänder upp och ner på alla saker, så att de stå på huvudet. Det är mycket roligt att höra på, och förefaller ganska sant ibland, men det blir allt farligt i längden. Jag tror att han fått dessa idéer under umgänget med en skådespelare härstädes, som är ett mycket gott huvud och som har stora kunskaper, men som är mycket omoralisk och som jag både tycker om och hatar på samma gång! Det är en besynnerlig människa! Han är i botten god, uppoffrande, ädel, storsint, jag kan med ett ord icke ange någon dålig egenskap hos honom — men han är omoralisk, och utan moral är människan i alla fall en usling! Icke sant?

Nu måste jag avbryta, ty jag ser min ängel, min goda ande komma, och nu skall jag åter ha en stund, då alla onda tankar skola fly och jag åter skall känna mig som en bättre människa! Hälsa Falk och bed honom tänka på mitt öde, när han har det svårt.

Vännen R.»

— Nå, vad säger du om det där?

— Det är den gamla historien om vilddjurens strider! Vet du, Ygberg, jag tror man får lov att bli en dålig människa, om man vill komma fram i världen!

— Försök på! Det är kanske inte så lätt!

— Har du några affärer med Smithen numera?

— Nej, gunås! Har du?

— Jag har varit hos honom rörande mina dikter! Han köpte dem för tio riksdaler arket, så att han kan begå samma slags mord på mig som den där vagnmakaren på Rehnhjelm! Och jag fruktar något i samma anda, ty ännu har jag inte hört ett smul. Han var fruktansvärt godmodig, så att jag har det allra värsta att vänta, om jag bara visste vad för sort det blir! Men vad är det åt dig, min bror? Du blir ju alldeles vit i ansiktet!

— Jo, ser du, svarade Ygberg och höll sig i räcket, jag har inte ätit mer än de här fem sockerbitarna på två dar! Jag tror att jag svimmar!

— Är du hjälpt med att få något att äta, så går det bra, efter som jag lyckligtvis har pengar på mig.

— Visst är det hjälpt med äta, viskade Ygberg med matt stämma.

Men det befanns icke vara så, då de kommit in i källarsalen och fått fram mat, ty Ygberg blev allt sämre och Falk måste ta honom under armen och föra honom hem där han bodde borta i Vita Bergen.

Det var ett gammalt envånings trähus, som klättrat upp på en bergsknalle och som nu såg ut som om det hade höftsjukan; det var skäckigt som om det hade haft spetälskan, ty det skulle en gång målas, men det kom att stanna vid spatlingen; det såg eländigt ut på alla sätt, och det var knappt att man kunde sätta tro till brandförsäkringsmärket, som satt där och ärgade och lovade att en fenix skulle kunna stiga upp ur den brasan. Vid husets fot växte maskrosor, brännässlor och trampgräs, allesamman människans trogna följeslagare i nöden; och gråsparvar badade sig i den glödheta mullen som stänkte om dem, och barnungar med stora magar och bleka anleten, vilka sågo ut som om de föddes med 90 procent vatten, bundo sig halskedjor och armband av maskrosstänglarna och sökte för övrigt förbittra varandras sorgliga tillvaro genom att ofreda och okväda varandra.

Falk och Ygberg gingo upp för en sviktande och gnisslande trätrappa och kommo in i ett stort rum, i vilket bodde trenne hushåll, vilka indelat rummet med kritstreck i tre kretsar. I två av dessa drevos yrken, av en snickare och av en skomakare; den tredje kretsen var uteslutande ägnad åt familjelivet. När barnen började skrika, vilket inträffade varje kvart, föll snickaren i raseri och tog till att svära och förbanna, vilket åter framkallade bibelspråk och förmaningar från skomakarens sida. Snickarens nerver voro så förstörda av dessa eviga klagoskrin, upptuktelser och gräl, att han, oaktat han föresatt sig att öva tålamod, föll i nytt raseri fem minuter efter sedan skomakaren bjudit på försoningsprisen, och han var mest i raseri hela dagen, men värst var det, när han åtfrågade kvinnan »varför de djävlarna skulle skaffa så mycket barn till världen», ty då kom kvinnofrågan på tapeten och då blev det svar på tal.

Genom detta rum passerade Falk och Ygberg för att komma in till den senares kyffe; men ehuru de gingo sakta och tysta, råkade de ändå väcka två av barnen, varför modern började sjunga en vaggvisa, mitt i ett resonemang mellan skomakaren och snickaren, varför den senare genast föll i paroxysm.

— Tig, käring!

— Tig själv! Ska han inte låta barnen sova?

— Drag åt skogen med barnen! Är det mina barn? Ska jag ha ont för att andra har varit liderliga? Va! Är jag liderlig själv? Va! Har jag några barn själv? Håll mun, eller ska hon få hyveln i huvet!

— Hör nu, mäster! mäster! tog skomakaren till ordet; han ska inte säga så om barn; det är Gud som skickar barnen till världen.

— Det var lögn, skomakare! Nej, det är hin onde, som skickar dem! och så skyller de liderliga föräldrarna på Gud! Å, ni borde veta hut!

— Mäster! mäster! Han ska inte svärja! Skriften säger att barnen höra till himmelriket!

— Jaså, de ha så’na där i himmelriket.

— Gud, så han talar! utbrast den vredgade modern. Får han en gång barn själv, så ska jag be för honom, att de ska bli lytta och lama; jag ska be, att de ska bli stumma och döva och blinda; jag ska be, att de ska komma på korrektionshus och på galgbacken; det ska jag göra!

— Ja, gör det, liderliga stycke; jag tänker inte skaffa några barn i världen, för att de ska slita en hund; ni borde ha spinnhus, som går och föder såna där stackare till elände! Ni ä’ gifta? Ja! Ska ni vara liderliga därför att ni ä’ gifta? Va!

— Mäster! mäster! Det är Gud som skickar barnen!

— Det är lögn, skomakare! Jag har läst i ett blad att det är den satans potatisen, som gör att de fattiga får så mycket barn, för ser ni, potatisen innehåller två materier eller kroppar, som kallas syra och kväve; när de förekommer under ett visst sammanhang och i myckenhet, så bli kvinnorna fruktsamma.

— Nå, hur skall man hjälpa det då? frågade den vredgade modern, vars känslor lagt sig under åhörandet av den intressanta föreläsningen.

— Man ska låta bli att äta potatis, kan ni väl begripa!

— Vad ska man äta då, om man inte får äta potatis?

— Biffstek, käring, ska du äta! Biffstek med lök! Va! Går det an det? Eller chattå-briang! Vet du vad det är? Va! Det stod i Fäderneslandet för en tid sen om en kona, som gått och tagit mjöldryg, så att både hon och barnet höll på att stryka med!

— Vad säger han för slag? frågade kvinnan och spetsade öronen.

— Är du nyfiken? Vasa!

— Är det verkligen sant det där med mjöldryg? frågade skomakaren och plirade.

— Jo, det driver både lever och lungor ur en, och det är svårt straff på det för resten, och det är rätt!

— Är det rätt? frågade skomakaren med dov röst.

— Visst är det rätt! Den som är liderlig, han ska ha straff; och man ska väl inte få mörda barn heller!

— Barn! Det är väl skillnad på det ändå, sade den vredgade modern undergivet. Men vad är det där ämnet av, som mäster talade om?

— Jaså, du tänker gå och göra flera barn, ditt stycke, fast du är änka med fem! Akta dig för skomakarfan; han är mycket sträng mot kvinnorna, fast han är gudfruktig! En pris på det, skomakare!

— Jaså! Det finns verkligen en ört ...

— Vem har sagt att det är en ört? Sa jag att det var en ört? Nix! Det är ett zoologiskt ämne. Ser ni, alla ämnen, det finns omkring sextio ämnen i naturen, alla ämnen indelas i kemiska och zoologiska; det här heter på latin cornutibus secalias och förekommer utrikes; par exempel på Calabriska halvön.

— Är det mycket dyrt, tror mäster? frågade skomakarn.

— Dyrt! upprepade snickaren och riktade hyveln som om han siktat med en karbin! Det är djävligt dyrt!

Falk, som med mycket intresse åhört hela detta samtal, spratt till, då han genom det öppna fönstret fick höra ett åkdon stanna på gatan, och tvenne fruntimmersröster, som han trodde sig känna igen, öppna följande samtal:

— Det här huset ser bra ut.

— Ser det bra ut? frågade det äldre fruntimret. Jag tycker det ser förskräckligt ut.

— Jag menar att det ser bra ut för vårt ändamål. Vet kusken om det bor några fattiga här i huset?

— Inte vet jag det, men det tror jag man kan svära på!

— Det är synd att svära, så det behövs inte! Var så god och vänta på oss nu medan vi gå upp och tjänstgöra.

— Hör du, Eugenie, ska vi inte stanna och tala vid barnen först här nere, sade revisorskan Homan till fru Falk.

— Jo, det ska vi göra! Kom hit, min lilla gosse; vad heter du?

— Albert! svarade en liten urblekt sexåring.

— Känner du Jesus, min lilla gosse?

— Naaj! svarade den lille skrattande och stack fingret i mun.

— Det är ju förfärligt, sade fru Falk och tog upp sin annotationsbok. Jag skriver så här: »Katrina församling, Vita Bergen. Djupt andligt mörker hos minderåriga.» — Kan man säga mörker? — Nå, vill du inte lära känna honom? frågade frun vidare.

— Naaj!

— Vill du ha en slant då, min gosse?

— Jaa!

— Jag tackar, ska man säga! — »I högsta grad vanvårdade; lyckades dock genom mildhet få dem att iakttaga ett bättre uppförande.»

— Det var en förfärlig lukt; låt oss fortsätta nu, Eugenie, bad fru Homan.

De gingo upp för trapporna och stego in i det stora rummet utan att knacka.

Snickaren tog till hyveln och angrep en kvistig bräda, så att fruntimren måste skrika för att kunna göra sig hörda.

— Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru Homan, under det fru Falk blåste i rafraichisseuren över barnen, vilka började skrika av svedan i ögonen.

— Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren, som gjorde ett uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va!

— Ni är en rå människa, som går till förtappelsen, svarade fru Homan. Fru Falk skrev i sin annotationsbok och sade: den där var bra.

— Tala han! sade revisorskan.

— Det där känner vi! Kanske fruntimmerna vill tala religion med mig! Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett möte i Niceum år 829, där den helige ande intogs i Schmackhaldinska artiklarna.

— Nej, vi känner inte det, min goda man!

— Vi kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena, säger skriften! Jaså, fruntimren känner inte mötet i Niceum år 829? Hur kan man då gå och vilja lära andra, då man ingenting vet själv. Nå, ska det bli någon välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder ryggen till, ty den sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen för all del, de kan inte försvara sig; men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni behagar, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring på det där sättet! En pris, skomakare!

— Kan man skriva så här, Evelyn? frågade fru Falk. — »Stark otro, förstockelse ...»

— »Förhärdelse» är bättre, Eugenie lilla!

— Vad skriver fruntimmerna opp? Är det våra synder? Då är boken alldeles för liten ...

— »Frukten av de så kallade arbetarföreningarna ...»

— Mycket bra, sade revisorskan.

— Akta er för arbetarföreningarna, ni, sade snickarn. Det har smällt på kungarna nu i ett par hundra år, men nu ha vi upptäckt, att det inte är deras fel; nästa gång smäller det på alla sysslolösa som lever på andras arbete; då ska ni få se på satan!

— Tyst, tyst, sade skomakaren.

Den vredgade modern, som under detta uppträde haft ögonen fästa på fru Falk, passade nu på i en paus och frågade:

— Förlåt, är det inte fru Falk?

— Nej, det är det visst inte! svarade personen ifråga med en säkerhet, som frapperade till och med fru Homan.

— Å, Herre Gud, så likt fruntimret var den jag sa; jag kände hennes far, jag, flaggskeppar Rånock på holmen när han var matros!

— Jaså, det var mycket roligt det, men det hör ju inte hit ... Bor det flera därinne, som behöva frälsning ...

— Nej, sade snickarn, frälsning behöver de inte, men mat och kläder, eller helst arbete, mycket arbete och bra betalt arbete. Men det är inte värt att damerna gå in, för den ena ligger i kopporna ...

— I kopporna! skrek fru Homan; och man har inte sagt ett ord! Kom, Eugenie, så ska vi skicka polisen på dem. Fy, sådana människor!

— Men barnen då! Vem rår om dessa barn? Svara! sade fru Falk och hotade med blyertspennan.

— Det gör jag, goa frun! sade modern.

— Men mannen! Var är mannen?

— Han håller sig allt undan vid det här laget, sade snickarn.

— Jaså! Då ska vi skicka polisen på honom! Och vi ska sätta honom på arbetshuset! Här ska bli annat av! — Det här var ju ett riktigt bra hus, som jag sa, Evelyn!

— Behagar inte frun sitta? frågade snickarn. Man pratar bättre då man sitter, men vi ha inga stolar att bjuda på och det gör ingenting; vi ha inga sängar heller, dem tog kontribution till gaslysningen, pro primo, för att ni ska slippa gå i mörker från teatern om nätterna; vi ha ingen gas, som ni ser; och till vattenledningen, pro sekundo, för att era pigor ska slippa gå i trapporna; vi ha ingen vattenledning; och till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma ...

— Kom, Eugenie, för Guds skull; det här blir olidligt ...

— Jag försäkrar er, mina damer, att det här redan är olidligt, sade snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi ...

Fruntimren hade försvunnit och lämnat en packe småskrifter efter sig.

— Fy fan vad det luktar Eau de Cologne! Alldeles som efter pyschor! sade snickarn. En pris, skomakare!

Han torkade sig med sitt blåa förkläde i pannan och tog åter till hyveln under det sällskapet gjorde sina betraktelser.

Ygberg, som slumrat under hela tiden, vaknade nu och gjorde sig i ordning att följa med Falk ut. Genom det öppna fönstret hördes ännu en gång fru Homans röst:

— Vad menade hon med flaggskeppare? Din far är ju kapten?

— Han kallas så! För övrigt är skeppare och kapten detsamma! Det vet du ju! Tycker du inte att det var ett oförskämt pack det där. Dit går jag aldrig mer! Men det blir en bra rapport, det blir det! Kör till Hasselbacken!

SJUTTONDE KAPITLET.
Natura ...

Falander satt en eftermiddag hemma och läste i en roll, då en lätt knackning, två dubbelslag, hördes på dörren. Han sprang upp och kastade på sig en rock och öppnade.

— Agnes! Det var rart främmande!

— Ja, jag måste gå och hälsa på dig; det är så förbannat tråkigt!

— Så du svär!

— Låt mig svära; det är så skönt!

— Hm! hm!

— Ge mig en cigarr; jag har inte rökt på sex veckor! Den här uppfostran gör mig galen!

— Är han så sträng då?

— Han är förbannad!

— Å, fy Agnes, så du säger.

— Inte får jag röka, inte svära, inte dricka punsch, inte vara borta om kvällarna! Men låt mig bli gift bara! Då!!

— Är det hans fulla allvar?

— Hans fullkomliga! Se på den här näsduken!

— A. R. med krona; nio kulor?

— Vi ha samma initialer och jag har fått låna hans plåt! Är det inte fint?

— Jo, det är fint. Jaså, det har gått så långt!

Ängeln i blåa klänningen kastade sig självsvåldigt upp i soffan och blossade på cigarren. Falander betraktade hennes kropp med blickar, som om han gjorde ett överslag i en kostnad, därpå sade han:

— Dricker du ett glas punsch?

— Ja, gärna!

— Nå, du älskar din trolovade?

— Han är inte av den sortens karlar, som man kan älska riktigt. Ja, det vet jag för resten inte. Älska? Hm! Vad är det egentligen?

— Ja, vad är det?

— Å! Det vet du nog! — Han är mycket aktningsvärd, rysligt till och med, men, men, men.

— Nåå?

— Han är så ordentlig!

Hon såg på Falander med ett leende sådant att den frånvarande fästmannen skulle ha varit räddad, om han sett det.

— Han är inte artig mot dig? frågade Falander med en nyfiken och orolig ton.

Hon drack ur sitt punschglas, gjorde en konstpaus, skakade på huvudet och sade med en teatersuck:

— Nehej!

Falander syntes nöjd med svaret och blev synbarligen lättare om hjärtat. Därpå fortsatte han sin inkvisition.

— Det kan dröja länge innan du blir gift! Han har inte fått någon roll ännu.

— Nej, jag vet det.

— Det blir tråkigt för dig?

— Man får lugna sig!

Här måste användas tortyr, tänkte Falander.

— Nå, du vet att Jenny är min älskarinna nu för tiden.

— Det där gamla, fula stycket!

Det drog en hel skara av vita norrskensflammor över hennes ansikte och alla muskler sattes i rörelse som om de varit under inflytande av en galvanisk stapel.

— Hon är inte så gammal, sade Falander kallblodigt. Har du hört att kyparn på stadskällaren skall debutera som Don Diego i nya pjäsen och att Rehnhjelm skall spela hans betjänt. Kyparen kommer nog att lyckas, ty den rollen spelar sig själv, men den stackars Rehnhjelm kommer att bli krossad av skammen.

— Gud i himmelen, vad säger du!

— Så är det!

— Det kommer inte att ske!

— Vem kan hindra det?

Hon sprang upp från soffan, tömde ett glas, föll i en häftig gråt och bröt ut:

— O, vad världen är bitter, bitter! Det är som om en ond makt satt och lurade ut alla våra önskningar för att kunna mota dem, spionerade ut våra förhoppningar för att kunna krossa dem, gissade våra tankar för att kväva dem. Om man kunde önska sig själv allt ont, borde man göra det för att narra den där makten!

— Mycket sant, min vän! Därför skall man alltid utgå ifrån att det skall gå illa! Men det är inte det sorgligaste! Hör på, skall jag ge dig tröst! Du vet, att varje lycka som händer dig alltid sker på en annans bekostnad; om du får en roll, så blir en annan utan, och då vrider den sig som en trampad mask, och du har ofrivilligt gjort ont; därför är själva lyckan förgiftad. Din tröst i olyckan skall vara, att du med varje motgång, du röner, gjort en — låt vara ofrivillig — god gärning, och våra goda gärningar äro de enda rena njutningar vi äga.

— Jag vill inte göra några goda gärningar, jag vill inte ha några rena njutningar, jag är lika berättigad som andra att lyckas och jag — skall — lyckas!

— Till vad pris som helst?

— Till vad pris som helst måste jag upphöra att spela kammarjungfru åt din älskarinna!

— Ah, du är svartsjuk! — Lär dig att misslyckas med smak, min vän, det är större — och mycket intressantare.

— Säg mig en sak? Älskar hon dig?

— Jag fruktar, att hon fäst sig alltför allvarligt vid mig!

— Och du?

— Jag? Jag kommer aldrig att älska någon annan än dig, Agnes.

Han fattade hennes hand.

Hon sprang upp ur soffan så att strumpan syntes.

— Tror du att det finnes något som kallas kärlek? frågade hon och riktade sina stora pupiller på honom.

— Jag tror att det finnes flera slags kärlek.

Hon gjorde ett slag över golvet och stannade vid dörren.

— Älskar du mig helt, odelat? frågade hon med handen på dörrlåset.

Han tänkte i två sekunder och svarade:

— Din själ är ond och jag älskar icke det onda!

— Jag bryr mig inte om själen! Älskar du mig? Mig?

— Ja! Så högt ...

— Varför skickade du Rehnhjelm på mig?

— Därför att jag ville känna huru det var att icke äga dig!

— Du ljög således, när du sade att du ledsnat på mig!

— Ja, det gjorde jag!

— O, du djävul!

Hon hade tagit in dörrnyckeln utifrån, och han hade fällt ner spånjalusierna!

ADERTONDE KAPITLET.
Nihilism.

Då Falk en mycket regnig afton i september vandrade hem och kom in på Grev-Magnigatan, såg han, till sin förvåning, att det lyste i hans fönster. När han kommit närmare, så att han nedifrån kunde kasta en blick in i rummet, såg han uppe i taket en skugga som liknade någon som han sett förr, men icke kunde erinra sig. Det var en bedrövlig skepnad, vilken tog sig ännu sorgligare ut på nära håll. Då Falk trädde in i rummet, satt Struve vid hans skrivbord, med huvudet lutat i händerna. Hans kläder voro våta av regnet och hängde ned mot golvet, där vattenrännilar bildat sig och vilka sökte sitt avlopp genom golvspringorna; hans hår hängde i stripor ner från huvudet och hans eljest så styva engelska polisonger, hängde som droppstenar ner mot hans våta rock. Bredvid honom på golvet stod hans svarta hatt, som böjt knä av sin egen tyngd och tycktes sörja sin förlorade ungdom, ty den bar ett lågt sorgflor.

— God afton, sade Falk; det var ståtligt främmande.

— Håna mig inte, bad Struve.

— Varför skulle jag inte det? Jag vet ingen orsak varför inte.

— Jaså, du har också blivit förstörd!

— Jo, det kan du lita på, så att snart blir jag också konservativ! Du har sorg, ser jag; jag hoppas jag får gratulera.

— Jag har förlorat en liten.

— Nå, då får jag gratulera den! — Säg mig, vad vill du mig egentligen? Du vet att jag föraktar dig; det gör du väl själv också, förmodar jag? Inte sant?

— Visserligen, men hör du, min vän, tycker du inte att livet är bittert nog utan att man skall i onödan behöva förbittra det för varandra? Om Gud eller Försynen roar sig med den saken, så skall väl icke människan också förnedra sig därhän!

— Nå, det var en förnuftig tanke; den hedrar dig! Vill du inte ta min nattrock på dig, medan din bonjour torkar; du sitter bestämt och fryser.

— Tack ska du ha, men jag måste gå snart.

— Å, du kan stanna en stund med mig, så få vi tala till punkt en enda gång.

— Jag talar så ogärna om mina olyckor.

— Tala om dina brott då!

— Jag har icke begått sådana!

— Å, stora! Du har lagt din tunga hand på de förtryckta, du har trampat på de sårade, du har hånat de elända! Minns du sista strejken, då du ställde dig på ordningsmaktens sida!

— På lagens, min bror!

— Ha, lagen! Vem har skrivit lagen för den fattige, din dåre! Jo, den rike! Det vill säga herren för slaven!

— Lagen har hela folket och det allmänna rättsmedvetandet skrivit — den har Gud skrivit!

— Spar på dina stora ord när du talar med mig! Vem skrev 1734 års lag? Herr Cronhielm! Vem var det som skrev sista lagen om prygelstraffet? Det var överste Sabelman — det var hans motion — och den drevs igenom av hans bekanta, som då utgjorde majoriteten! Överste Sabelman är icke folket, och hans bekanta äro icke allmänna rättsmedvetandet. Vem skrev lagen om bolagens rätt? Häradshövding Svindelgren! Vem skrev den nya riksdagsordningen? Assessor Vallonius! Vem införde lagen om »laga skydd», det vill säga lagen om den rikes skydd mot den fattiges rättmätiga anspråk? Grosshandlar Kryddgren! Håll mun på dig! Jag kan dina fraser! Vilka skrevo den nya successionsordningen? Lagbrytare! Vilka ha skrivit skogslagen? Tjuvar! Vem skrev lagen om privatbankernas sedelutgivningsrätt? Svindlare! Och detta påstår du att Gud har gjort? Stackars Gud!

— Får jag ge dig ett råd, ett råd, för livet, som erfarenheten har givit mig. Om du vill förekomma den självförbränning, du som fanatiker går till mötes, så anlägg med det snaraste en ny synpunkt över saker och ting; öva dig i att se världen i fågelperspektiv, och du skall se huru smått och betydelselöst allt förefaller; utgå ifrån, att det hela är en sophög, att människorna äro avskräden, äggskal, morotstjälkar, kålblad, traslappar, så blir du aldrig överrumplad mer, förlorar aldrig någon illusion mer, men du skall däremot erfara en hel mängd glädje, varje gång du ser ett vackert drag, en god gärning; anlägg med ett ord ett lugnt och stilla världsförakt — du behöver icke befara att bli hjärtlös för det.

— Synpunkten har jag icke ännu, det är sant, men världsföraktet har jag delvis. Men det är också min olycka, ty när jag ser något enda bevis på godhet eller ädelmod, älskar jag åter igen människorna, och överskattar dem och blir lurad på nytt!

— Bliv egoist! Ge människorna fan!

— Jag fruktar, jag inte kan det!

— Sök dig en annan sysselsättning. Slå dig i hop med din bror; han tycks trivas här på jorden. Jag såg honom i går på kyrkostämman i Nikolai.

— På kyrkostämman?

— Han är kyrkoråd! Å, det är en karl med framtid. Pastor Primarius nickade åt honom! Han blir nog stadsfullmäktig snart, som alla tomtägare.

— Hur går det med Triton nu för tiden?

— Å, de hålla på med obligationer nu; där har din bror ingenting förlorat, om han också ingenting vunnit, nej, han har andra affärer.

— Låt oss slippa tala om den mannen.

— Men han är ändå din bror!

— Är det någon förtjänst hos honom, att han är min bror? Men nu ha vi talat hit och dit; säg mig nu ditt ärende!

— Ack, jag skall på begravning i morgon och jag har ingen frack.

— Nå, det kan du få ...

— Tack, min bror, du befriar mig från en stor förlägenhet. Det var den saken, men det finns en annan också, av ändå mera grannlaga natur ...

— Varför väljer du mig, din fiende, till förtrogen i sådana grannlaga fall? Det förvånar mig!

— Därför att du är en människa med hjärta ...

— Lita inte på det nu längre! Nå, gå på ...

— Du har blivit så nervös och olik dig, du som var så mild förut!

— Det var ju det, jag sa! Säg ut nu!

— Jag ville fråga, om du skulle vilja följa med till kyrkogården?

— Hm! Jag? Varför ber du ingen av dina kamrater i Gråkappan?

— Därför att det finnes omständigheter! Jag kan säga det åt dig! Jag är inte gift!

— Inte gift? Du, altarets och sedernas försvarare, lossar du på de heliga banden?

— Fattigdomen, omständigheterna! Men jag är lika lycklig ändå! Min hustru håller av mig och jag av henne, och det är alltihop! Det är en annan omständighet också! Barnet råkade av vissa skäl att bli odöpt; det var tre veckor då det dog, och därför får det icke präst vid graven, men det törs jag inte tala om för min hustru, för då skulle hon bli förtvivlad; därför har jag sagt åt henne att prästen möter ute på kyrkogården; så mycket att du vet det. Hon stannar naturligtvis hemma själv. Du kommer bara att träffa två personer; den ena heter Levi, han är yngre bror till direktören i Triton och sitter på bolagets kontor; det är en älskvärd ung man med ett ovanligt gott huvud och ändå bättre hjärta. Du ska inte skratta, jag ser nog att du tror jag lånat pengar av honom; det har jag också, förstås; men det är en man du skall komma att tycka om! Och så är det min gamle vän, doktor Borg, som skött barnet. Det är en fördomsfri man med mycket avancerade tänkesätt — och den skall du nog komma att förstå dig på. Nå, nu kan jag väl räkna på dig; vi bli bara vi fyra i vagnen, och den lilla i kistan naturligtvis.

— Ja, jag skall komma!

— Men jag får be dig om en sak till. Ser du, min hustru har religiösa betänkligheter rörande den lillas salighet, efter som hon dog utan döpelse, och hon frågar alla människor om deras tanke för att få sinneslugn.

— Nå, du kan väl augsburgiska bekännelsen?

— Det är inte frågan om några bekännelser nu!

— Men när du skriver i tidningen, är det alltid fråga om den officiella tron.

— Tidningen ja, det är ju bolagets sak — om bolaget vill upprätthålla kristendomen, så kan det ju få; när jag arbetar åt bolaget, så ... det är en sak för sig ... Du skall vara snäll och hålla med henne, om hon säger att hon tror barnet vara saligt!

— Nå ja, för att göra en människa lycklig kan jag väl förneka tron, i synnerhet som den inte är min. Men du måste tala om var du bor också!

— Vet du var Vita Bergen ligga?

— Ja, det vet jag! Du bor kanske i det där spatlade trähuset på bergsknallen?

— Hur känner du det?

— Jag har varit där en gång.

— Du kanske är bekant med den där socialisten Ygberg, som förstör folket för mig. Jag är vicevärd där åt Smithen och bor hyresfritt mot att jag driver in hyrorna; men när de inte kunna betala, så prata de ett slags dravel, som han lärt dem, »om arbete och kapital» och annat så’nt där, som har stått tryckt i skandaltidningar.

Falk blev tyst.

— Känner du den där Ygberg?

— Ja, det gör jag! Vill du prova fracken nu?

Sedan Struve satt fracken på sig, drog han sin våta bonjour ovanpå, knäppte den upp till hakan, tände en väl tuggad cigarrstump, som satt uppträdd på en stryksticka — och gick.

Falk lyste honom utför trapporna.

— Du har långt att gå, sade Falk för att göra avskedet något mera avrundat.

— Ja, det ska Gud veta! Och ingen paraply har jag.

— Och inte överrock! Vill du inte ta min vinterrock så länge?

— Jo, tack, så mycket, men det är för beskedligt av dig!

— Jag kan ju få igen den vid tillfälle!

Falk återvände in i rummet, hämtade överrocken och släppte den ner till Struve, som stod nere i farstun, och efter ett kort godnatt gick han in. Men luften föreföll honom så kvav, att han öppnade fönstret. Därute föll höstregnet så stritt och smällde mot takplåtarna och störtade ner på den smutsiga gatan. Från kasernen mitt emot hördes taptot rulla, under det korum sjöngs i logementen, genom hvilkas öppnade fönster lösryckta psalmstrofer trängde sig ut.

Falk kände sig ödslig och trött! Han hade väntat få leverera batalj med en representant för allt vad han ansåg fientligt, men fienden hade flytt och på samma gång delvis besegrat honom. Om han sökte göra sig reda för vad striden egentligen rörde, kunde han det icke, och vem som hade rätt kunde han icke heller få klart för sig. Och han började undra om icke hela saken, vilken han gjort till sin, de förtrycktas nämligen, blott var en overklighet. Ögonblicket därefter förebrådde han sig denna feghet, och den permanenta fanatism, som glödde ini honom, flammade åter upp; han fördömde sin svaghet, som oupphörligt narrade honom till medgivanden; nyss hade han haft fienden i sina händer och han hade icke allenast icke visat honom sin djupa avsky, utan även behandlat honom med välvilja och visat honom sympati; vad skulle denne få för tankar om honom hädanefter. Denna hans godsinthet var icke någon förtjänst, då den hindrade honom att fatta kraftiga beslut, den var blott en moralisk slapphet, som gjorde honom oförmögen till en strid, vilken han kände sig allt mindre vuxen. Han erfor livligt nödvändigheten av att släcka under pannorna, vilka icke längre skulle kunna motstå ett så högt tryck, då ingen ånga förbrukades, och han tänkte på Struves råd, och han tänkte så länge, att han slutligen befann sig i ett kaotiskt tillstånd, under vilket sanning och lögn, rätt och orätt dansade omkring i en behaglig endräkt, och hans hjärna, i vilken begreppen genom akademisk uppfostran legat skönt sorterade, skulle snart likna en blandad kortlek. Han lyckades märkvärdigt väl i att inarbeta sig i ett tillstånd av indifferentism, han övade sig i att söka vackra motiv för fiendens handlingar, och han gav sig efter hand själv orätt, kände sig försonligt stämd mot världsordningen, kom slutligen upp till den höga synpunkten och fann att det i själva verket var ganska betydelselöst om det hela över huvud var svart eller vitt; och om det var svart, så fanns ju ingen säkerhet för att det icke skulle så vara, och då anstod det icke honom att önska det annorlunda. Han fann detta själstillstånd behagligt, ty det medförde en känsla av lugn, som han icke erfarit på de många år, han gått i oro för mänskligheten. Han njöt av detta lugn, i förening med en pipa stark tobak, tills städerskan kom in för att bädda och på samma gång överlämna ett brev, som brevbäraren nyss stuckit in. Brevet var undertecknat Olle Montanus och var mycket långt samt tycktes delvis göra ett livligt intryck på Falk. Det hade för övrigt följande lydelse:

Käre Broder!

Ehuru Lundell och jag nu avslutat våra arbeten och snart inträffa i Stockholm, har jag dock ett behov att uppteckna mina intryck av de förflutna dagarna härstädes, emedan de varit av stor betydelse för mig och min andliga utveckling, ty jag har kommit till ett resultat; och står nu förvånad som en nykläckt kyckling, tittande på världen med nyöppnade ögon och sparkande på äggskalen, som så länge hållit undan ljuset. Detta resultat är visserligen icke nytt; Platon hade redan sagt det innan kristendomen kom: verkligheten, världen den synliga är blott ett sken, en skuggbild av idéerna; det vill säga verkligheten är något lågt, betydelselöst, sekundärt, tillfälligt. Ja väl! Men jag vill förfara syntetiskt och börja med det enskilda för att därifrån leta mig fram till det allmänna.

För det första vill jag tala om mitt arbete, som blev föremål för riksdagens och regeringens gemensamma omsorger. Vid altaret i Träskåla kyrka stodo tvenne figurer av trä; den ena var sönderslagen, men den andra var hel. Den hela höll ett kors i handen och var en kvinnofigur; av den sönderslagna figuren funnos två säckar med spillror förvarade inne i sakristian. En lärd fornforskare hade undersökt båda säckarnas innehåll för att kunna bestämma den sönderslagna figurens utseende, men han hade endast kommit till gissningar. Han gick dock grundligt till väga; han tog ett prov av den vita färg varmed figuren varit grundad och inskickade den till farmaceutiska institutet och fick sålunda bekräftat att den höll bly och icke zink, alltså var figuren äldre än 1844, emedan zinkvitt först kom i bruk det året. (Vad skall man säga om ett sådant slutsätt, då ju figuren kunnat vara ommålad.) Därpå inskickade han ett prov av virket till snickareämbetet i Stockholm, och han erhöll det svaret, att det var björk. Figuren var alltså av björk, förfärdigad före 1844. Men det var icke dit han ville komma, utan han hade anledningar (!), det vill säga, han önskade för sin heders skull, att bilderna skulle vara från 1500-talet, och han skulle helst velat, att de varit gjorda av den store (naturligtvis store, eftersom hans namn varit så väl inskuret i ek, att det bevarat sig ända till våra dagar) Burchard von Schiedenhanne, som skurit korstolarna i Västerås’ domkyrka. De lärda undersökningarna bedrevos vidare. Han hade stulit en smula gips från figurerna i Västerås, och detta inskickades nu med gipsprovet från Träskåla sakristia till Ekole pollyteknik (jag kan inte stava’t) i Paris. Svaret var krossande för belackarna: analyserna utvisade att gipserna hade lika sammansättning, 77 ekvivalenter kalk och 23 svavelsyra, och alltså (!) voro figurerna från samma epok. Figurerna voro sålunda bestämda i anseende till åldern; den hela blev avritad och »inskickad» (de ha en förfärlig passion de där lärda att »skicka in» allting) till antikvitetsakademien; återstod att bestämma och rekonstruera den sönderslagna. I två år skickades de båda säckarna mellan Uppsala och Lund; de båda professorerna råkade den gången lyckligtvis vara av skilda meningar, varav strid uppstod; professorn i Lund, som just blev rektor, skrev en avhandling om figuren till sitt rektorsprogram och krossade professorn i Uppsala, som i stället fick svara med en broschyr. Lyckligtvis uppträdde i samma stund en professor vid konstakademien i Stockholm med en alldeles ny åsikt, och därigenom inträffade, som alltid, att Herodes och Pilatus »jämkade» på sina meningar och störtade sig över och söndersleto Stockholmarn med hela ettern hos småstadsbor. »Jämkningen» blev den, och därvid stannade man: att den sönderslagna figuren föreställt Otron, emedan ju den hela figuren måste föreställa Tron, som symboliserades av korset. Gissningen (den Lundensiska) att den sönderslagna föreställt Hoppet, emedan man funnit ett ankarklo i ena säcken, förkastades, emedan man måste (!) förutsätta tillvaron av en tredje figur, Kärleken, av vilken ej fanns spår och icke plats heller, varförutom visades (med exempel ur Historiska Museets rika samling av pilspetsar) att ankarkloet icke var ett sådant, utan en pilspets, hörande till de vapen, varmed Otron symboliseras, se Ebr. Br. 7 k. 12 v., där det talas om otrons blinda skott, jämfört med Jesaias 29 k. 3 v., där otrons pilar nämnas flerestädes. Formen på pilspetsen, vilken fullkomligt liknar dem från riksföreståndaren Stures tid, avlägsnade det sista tvivlet om figurens ålder.

Mitt göra var nu att efter professorernas idé tillverka en bild av Otron såsom pendant till Tron. Programmet var givet, och ingen tvekan fanns. Jag sökte en manlig modell, ty det måste vara en man; jag fick söka länge, men jag fann honom, ja jag tror att jag fann Otron själv i egen person — och jag lyckades — briljant! Där står skådespelaren Falander nu till vänster om altaret, med en mexikansk pilbåge lånad från skådespelet Ferdinand Cortez och en rövarkappa från Fra Diavolo; men folket säger att det är Otron som sträcker vapen för Tron, och kontraktsprosten, som höll invigningspredikan, talade om de härliga gåvor, som Gud ibland kunde giva människan och särskilt nu mig, och greven, som vi åto invigningsmiddag hos, förklarade att jag gjort ett mästerverk, som gott kunde jämföras med antikens (som han sett i Italien), och en student, som var på kondition hos greven, grep tillfället att få trycka vers och utdela, vari han utvecklade begreppet det sublimt sköna och gjorde en historik över djävulsmyten.

Nu har jag som en sannskyldig egoist talat om mig själv! Vad skall jag säga om Lundells altartavla? Så här såg den ut. Kristus (Rehnhjelm) på korset i fonden; till vänster den obotfärdiga rövaren (jag; den skurken hade gjort mig ändå fulare än jag är); till höger den botfärdige rövaren (Lundell själv med sina skenheliga ögon seende på Rehnhjelm); vid korsets fot: Maria Magdalena (Marie, du vet, djupt urringad); en romersk centurion (Falander) till häst (nämndeman Olssons skvadronbeskällare).

Jag kan icke beskriva vilket hiskeligt intryck det gjorde på mig, då efter predikan täckelserna föllo och alla dessa bekanta ansikten från den upphöjda platsen vid altaret stirrade ut över församlingen, som med andakt lyssnade till prästens stora ord om konstens höga betydelse, i synnerhet då den går i tjänst hos religionen. För mig föll i den stunden ett täckelse, som avslöjade mycket, mycket, och vad jag sedan tänkt om tro och otro skall du en gång få höra; vad jag menar om konsten och dess höga uppgift skall jag framlägga i en föreläsning, den jag ämnar hålla på någon offentlig lokal, så snart jag kommer till sta’n.

Att Lundells religiösa känsla varit högt uppdriven under dessa »dyra» dagar, kan du föreställa dig. Han är lycklig, jämförelsevis, i sitt kolossala självbedrägeri, och han vet icke att han är en skälm.

Nu tror jag att jag sagt det mesta och skall vidare förklara mig muntligen då vi råkas.

Till dess farväl och må så gott.

Sanne vännen
Olle Montanus.

P. S. Jag glömde ju att tala om upplösningen på den antikvariska forskningshistorien. Den slutade så, att Jan i fattigstugan, som mindes från sin barndom huru figurerna sågo ut, upplyste om, att de varit tre och kallats Tron, Hoppet och Kärleken, och efter som Kärleken var störst (Math. 12:te och 9:de), så hade den stått ovanför altaret. Åskan hade slagit ner den och Tron på 1810-talet. Figurerna hade hans far, som varit galjonssnickare i Karlskrona, förfärdigat.

D. S.

Efter läsningen av detta brev slog sig Falk ner vid sitt skrivbord, såg efter att lampan var väl påfylld, tände en pipa, och tog så fram ett manuskript ur bordslådan och satte sig att skriva.

NITTONDE KAPITLET.
Från Nya kyrkogården till Norrbacka.

Septembereftermiddagen låg grå och varm och lugn över huvudstaden, då Falk vandrade upp för de södra backarna. På Katarina kyrkogård satte han sig att vila; han erfor ett verkligt välbehag vid att se huru lönnarna blivit rödfrusna under de sista nätterna, och han hälsade hösten hjärtligt välkommen med dess mörker, dess gråa moln och dess fallande löv. Icke en fläkt rörde sig; det var som om naturen vilade, trött av det korta sommararbetet; allting vilade, människorna lågo där under sina torvor, så tysta och beskedliga som de aldrig varit i livet, och han önskade han hade dem alla där, och sig själv med. Klockan slog någonting uppe i tornet, och då reste han sig och gick, gick framåt Trädgårdsgatan, tog av in på Nya gatan, vilken tycktes ha varit ny i hundra år, gick över Nytorget och var framme vid Vita Bergen. Där stannade han utanför det skäckiga huset och hörde på vad barnen sade, ty det var barn på bergknallen, som vanligt, och de talade både högt och oförbehållsamt under det att de slipade små tegelstenar, som de skulle ha till att hoppa hage med.

— Vad fick du till midda’n, Janne?

— Angår det dej, du?

— Angår? Säger du angår? Akta dej du, så att jag inte lappar dej!

— Du? Äh, hörru! Inte du med de där ögona!

— Hörru! Flunsa jag dej inte här om dan ner ve Hammarbysjön! Va?

— Äh, håll käften på dej!

Janne blir »flunsad», och oron lägger sig.

— Du kanske inte var med, du Janne, och stal krasse på Katrina körgål? Va?

— Har den där halta Olle gått och babblat om det?

— Nå, och så kom inte polisen? Va?

— Tror du jag är rädd för polisen? Det ska du få se!

— Är du inte det, då ska du få följa med till Zinkens damm och humla päron i kväll.

Slipningen avbrytes av en piga, som kommer ut och strör granris på den gräsbevuxna gatan.

— Vad är det för en djävel, som ska begravas däroppe i dag?

— Å, det är den där vice-värden, kära du, som har fått en unge igen med sin kona!

— Det är en kitslig satan, den där vice-värden! Va?

I stället för svar gav han ifrån sig en okänd melodi, som visslades på ett särskilt sätt.

— Vi bruka sparka hans rävungar när di kommer från skolan. Och hans kona, må du tro, den är något svullen. Den djävla maran stängde oss ute i snön en natt, när vi inte betalte hyran, så att vi måste koja i Blecktornsladan.

Samtalet tynade, ty den sista upplysningen tycktes icke göra det allra minsta intryck på åhöraren.

Det var icke med särdeles muntra känslor Falk gjorde sin entré efter den presentation de båda gatpojkarna anställt. Han hälsades i dörren av Struve, som anlagt en sorgsen min och nu fattade honom i armen, som om han ville meddela honom ett förtroende eller sönderkrama en tår i hans närvaro, vilket som helst, något måste göras — och tog honom om livet.

Falk befann sig i en sal med ett matbord, en skänk, sex stolar och en likkista. För fönsterna hängde vita lakan, genom vilka dagsljuset sipprade in och bröt sig mot det röda skenet av två stearinljus; på matbordet stod en bricka med gröna vinglas och en soppskål med georginer, lövkojor och astrar.

Struve tog hans hand och ledde honom fram till kistan, där den lilla namnlösa låg nerbäddad på hyvelspån i tyll, bestrött med Kristi-bloddroppsblad.

— Här, sade han; här!

Falk erfor inga andra sensationer än dem man alltid erfar i närvaron av ett lik och kunde därför icke finna några ord lämpliga för tillfället, utan inskränkte han sig till att krama faderns hand, varpå denne sade:

— Tack, tack! och avlägsnade sig för att gå in i ett rum bredvid.

Falk var ensam; nu hörde han först en häftig viskning bakom den dörr där Struve försvann; därpå blev det tyst en stund; men så började från andra ändan av rummet ett mummel tränga genom den tunna bredväggen; han kunde endast delvis urskilja orden, men han tycktes igenkänna rösterna. Först hördes en gäll diskant, som talade långa strofer mycket fort.

— Babebibobubybåbäbö. — Babebibobubybåbäbö. — Babebibobubybåbäbö — lät det.

Därpå svarade en vredgad karlröst, ackompanjerad av hyvelns: vitschå — vitschå — vitsch — vitsch — hitsch — hitsch.

Och så ett långsamt framrullande mum — mum — mum — mum. Mum — mum — mum — mum. Varpå hyveln började spotta och nysa sitt vitsch, vitsch. Och så en storm av babili-bebili-bibili-bobili-bubili-bybili-båbili-bäbili-bö!

Falk trodde sig förstå varom denna diskussion handlade, och på vissa tonfall tyckte han sig märka att den lilla döda var inblandad i saken.

Och så började åter en våldsam viskning bakom Struves dörr, interfolierad med en snyftning, och så öppnades dörren och ut kom Struve ledande vid handen en fintvätterska, svartklädd och med röda ögon. Struve presenterade med en familjefaders värdighet:

— Min hustru; häradshövding Falk, min gamle vän!

Falk mottog en hand så hård som ett klappträd, och ett leende som pickles. Han försökte i största hast konstruera en fras, som innehöll de två orden »fru» och »sorg» och lyckades tämligen, varför Struve bestod honom en omfamning.

Frun, som ville bidraga med någon vänlighet, började borsta sin man på ryggen och bifogade:

— Det är fasligt vad Christian kan gå och klena ner sig; jämt och samt är han dammig på ryggen. Tycker inte häradshövdingen att han ser ut som en gris?

Denna kärleksfulla fråga slapp den stackars Falk besvara, ty bakom moderns rygg stucko nu två röda huvuden fram och flinade mot den främmande. Modern fattade ömt deras huvuden och sade:

— Har häradshövdingen sett så fula pojkar förut? Se de inte ut som rävungar?

Detta överensstämde med verkliga förhållandet till den grad att Falk kände sig uppfordrad på det livligaste förneka faktum.

Farstudörren öppnades och in trädde två herrar. Den första var en bredaxlad trettioåring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle föreställa ansikte; huden såg ut som en halvrutten broplanka i vilken maskar plöjt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jämt på glänt, varvid alltid de fyra, välslipade hörntänderna syntes; när den log, klövs ansiktet i två delar och man såg ända bort till fjärde oxeltanden; icke ett skäggstrå vågade sig fram på den ofruktbara marken; näsan var så illa anbragt, att man framifrån kunde titta ett gott stycke in i huvudet; på kraniets ovandel förekom någonting växande, som liknade en kokosmatta.

Struve, som ägde den förmågan att adla sin omgivning, presenterade kandidaten Borg som doktor Borg. Denne gjorde intet tecken till nöje eller missnöje, framräckte sin överrocksärm åt sin följeslagare, vilken genast drog av ytterplagget och hängde det på farstudörrens gångjärn, varvid frun anmärkte, att »det var så dåligt, det här gamla huset, att det inte fanns en klädhängare en gång». Rockavdragaren presenterades som herr Levi. Det var en lång yngling; hans kranium tycktes hava tillkommit genom en utveckling av näsbenet bakåt; och bålen, som räckte ända ner till knävecken, föreföll som om den uppstått därigenom att kraniet dragits genom ett dragjärn, som när man drar ståltråd; axlarna störtade som stuprännor, höfterna hade icke lämnat ett spår efter sig, smalbenen sträckte sig ända uppåt låren, fötterna voro nedgångna som gamla skor, under vilka hålfoten blivit nedtrampad; benen strävade utåt, nedåt som på en arbetare, vilken burit tunga bördor eller stått största delen av sitt liv — det var en fullkomlig slavtyp.

Kandidaten hade stannat vid dörren efter befrielsen från ytterplagget; han hade tagit av sig handskarna, ställt ifrån sig käppen, han hade snutit sig, han hade stoppat in näsduken utan att låtsa märka Struves upprepade försök att presentera; han ansåg sig ännu vara i tamburen; men nu tog han sin hatt, skrapade med foten och gjorde ett steg framåt rummet.

— God dag, Jenny! Hur står det till? sade han och tog fruns hand med en vikt som om det varit hennes liv. Därpå bugade han sig omärkligt för Falk med en grimas som en hund, när han ser en främmande hund på sin gård.

Unge herr Levi följde kandidaten i spåren, uppfångade hans leenden, applåderade hans sarkasmer och lät sig förtryckas av dennes överlägsenhet.

Frun drog upp en butelj Rhenskt vin och serverade. Struve fattade sitt glas och önskade gästerna välkomna. Kandidaten öppnade gapet, lade glasets innehåll på sin till en rännsten apterade tunga, grinade som om han skulle taga in, och sväljde.

— Det är fasligt surt och dåligt, sade frun; kanske Henrik vill ha ett glas punsch i stället!

— Ja, det var ganska dåligt, medgav kandidaten och erhöll herr Levis odelade bifall.

Punsch kom fram. Borgs ansikte klarnade; han såg sig omkring efter en stol; en sådan blev genast framburen av herr Levi.

Sällskapet slog sig ner omkring matbordet. Lövkojorna doftade starkt och deras ångor blandade sig med vinets, ljusen speglade sig i glasen, pratet tog fart och snart steg en rökpelare upp från kandidatens plats. Frun kastade en orolig blick bort åt fönstret, där den lilla låg och sov, men den blicken såg ingen.

Då hördes en vagn stanna utanför på gatan. Alla reste sig utom doktorn. Struve hostade och sade med låg röst, som om han sagt något obehagligt: ska vi göra oss i ordning?

Frun gick fram till kistan, lutade sig ner och grät häftigt; när hon reste sig upp såg hon mannen stå med kistlocket i beredskap, och då brast hon ut i en våldsam gråt.

— Se så! se så! lugna dig! sade Struve, och skyndade sig att lägga på locket, som om han ville dölja något. Borg lade ett punschglas i sin rännsten och såg därefter ut som en häst när han gäspar. Herr Levi hjälpte Struve att skruva fast locket, vilket han gjorde med så stor ledighet som om han emballerat en packlåda.

Man tog avsked av frun, drog på sig ytterplaggen och gick; frun bad herrarna akta sig i trapporna; »de voro så gamla och dåliga».

Struve gick först och bar kistan; när han kom ner på gatan och fick se en liten folksamling, anställd till hans ära, greps han så av högmodsandan att han for ut emot kusken, som inte öppnat vagnsdörren och fällt steget; för att förhöja effekten duade han den stora, livréklädda karlen, vilken med hatten i hand skyndade fullgöra befallningarna; detta framkallade nu en kort, elakartad hosta hos en gosse i hopen, vilken lydde namnet Janne, och som, när han därigenom ådrog sig de kringståendes uppmärksamhet, började med lyfta ögon granska skorstenarna som om han väntade sotarn.

Vagnsdörren smällde igen om de fyra, och följande samtal uppstod mellan några yngre deltagare i folksamlingen, vilka nu kände sig lugnare:

— Hör du? En så’n svullen kista! Såg du på’n?

— Ja visst! Men såg du, att det inte var något namn på plåten?

— Va det inte?

— Nej, det kunde man väl se; den var alldeles blank!

— Vad betyder det då?

— Vet du inte det? Det var en hor-unge!

Piskan smällde lyckligtvis och vagnen rullade framåt. Falk kastade en blick uppåt fönstret; där stod frun, som redan tagit ner ett par lakan och blåste ut stearinljusen, och bredvid henne rävungarna med var sitt vinglas i handen.

Vagnen skallrade fram, gata upp och gata ner; ingen gjorde försök att tala. Struve såg plågad ut där han satt med kistan i knä; och det var ännu så ljust att han skulle velat göra sig osynlig.

Det var en lång väg till Nya Kyrkogården, men den tog också slut och man var framme. Utanför grindarna stod ett långt tåg av vagnar. Man köpte kransar, och dödgrävaren tog emot kistan. Efter en god stunds promenad, stannade den lilla processionen på ett nyupptaget sandfält, längst bort på norra sidan av kyrkogården. Dödgrävaren lagade listerna i ordning; doktorn kommenderade håll an där! fira! lägg av! och nu hissades den lilla namnlösa tre alnar under jorden; det blev en paus; alla stodo tysta med sänkta huvuden och sågo ner i graven, som om de väntade något; tung och grå låg himlen över det stora, ödsliga sandfältet, där de vita stickorna stodo som små barns vålnader, vilka gått vilse här ute; skogsbrynet tecknade sig svart som en skuggspelsfond, ej en vindfläkt rörde sig. Då hördes en röst, först darrande, men snart klar och bestämd, som buren av en övertygelse; Levi hade stigit upp på bårtäcket och talade med blottat huvud:

»Av den Högste tryggt beskyddad, vilande i skuggan av hans allmakt. Till den Eviga jag säger: du min tillflykt är den trygga. Du min borg, den evigt säkra, Gud på vilken jag förlitar. — Kaddisch. — Herre Allsmäktige Gud, giv att ditt heliga namn må varda tillbett och helgat i hela den värld, vilken du en gång skall förnya, du, som åter upplivar de döda och kallar dem till ett nytt liv. Du, som låter evig frid härska i din himmel, må du ock skänka oss hela Israel din frid, amen!

Sov i ro du lilla, som intet namn fick; Han, som känner de sina, skall nog kalla dig vid namn; sov gott i höstnatten, inga onda andar skola störa dig, fast du ej fick det helgade vattnet; gläd dig att du slapp brottas med livets strider, dess fröjder kunde du väl vara utan. Lycklig du, som fick gå bort innan du hann göra bekantskap med världen; ren och utan fläck lämnade din själ sin späda hydda, därför skola vi inte kasta jord efter dig, ty jord är förgängelse, men vi skola hölja dig med blommor, ty som blomman stigit upp ur jorden, så skall din själ också ur den mörka graven höja sig till ljuset, ty av ande är du kommen, till ande skall du åter varda!»

Han lät kransen falla och betäckte sitt huvud.

Struve gick fram, fattade hans hand och tryckte den med värme, varvid tårarna kommo honom i ögonen så att han måste låna Levis näsduk. Doktorn, som kastat ner sin krans, började redan gå, och de andra följde sakta efter. Men Falk stod tankfull kvar lutad över graven och stirrade ner i djupet; han såg först endast ett fyrkantigt mörker, men småningom framdök en ljus fläck, som växte och antog bestämd form, den blev rund och gav ett vitt sken, som en spegel — det var den lillas oskrivna livstavla, som lyste genom mörkret och endast återgav himmelens obrutna ljus. Han fällde sin krans; ett svagt dovt ljud, och ljuset slocknade. Då vände han sig om för att följa de andra.

Vid vagnen uppstod några funderingar vart man skulle styra färden; Borg gjorde processen kort och kommenderade »till Norrbacka»!

Om några minuter befann sig sällskapet i stora salen en trappa upp, där de mottogos av en flicka, vilken Borg hälsade med en kyss och en omfamning, varpå han kastade sin hatt under en soffa, befallde Levi draga av sig ytterrocken och rekvirerade en kanna punsch, tjugufem cigarrer, ett halvstop konjak och en topp socker. Därpå tog han av sig i skjortärmarna och disponerade ensam över salens enda soffa.

Struves ansikte började stråla när han såg tillredelserna till ett dryckeslag, och han älskade musik. Levi satte sig till pianot och hasplade upp en vals, varvid Struve tog Falk om livet och började en promenad under lättfattligt samtal om livet i allmänhet, om sorg och glädje, om människans obeständiga natur m. m., varav framsprang som resultat, att det vore syndigt att sörja vad Gudarna — han begagnade ordet Gudarna, efter som han redan sagt syndigt, på det Falk icke skulle tro att han var läsare — givit och tagit. Detta resonemang tycktes utgöra introduktionen till den vals, han strax därpå dansade med flickan, som kom in med bålen. Borg fyllde glasen, lockade på Levi, nickade åt ett glas och sade:

— Nu ska vi dricka brorskål, så kan vi vara ovettiga på varann sedan!

Levi uttryckte sin stora glädje över den äran.

— Skål, Isaac, sade Borg.

— Jag heter inte Isaac ...

— Tror du jag bryr mig om vad du heter. Jag kallar dig vid namn Isaac och du är min!

— Du var mig en rolig djävul ...

— Djävul! vet du inte hut, judgosse ...

— Vi skulle ju vara ovettiga på varann ...

— Vi? Jag skulle vara ovettig på dig, ja!

Struve ansåg sig böra gå emellan:

— Tack, min bror Levi, sade han, för dina vackra ord. Vad var det för en bön du läste?

— Det var vår begravningsbön.

— Den var mycket vacker!

— Det var bara fraser, tyckte jag! inföll Borg. Den otrogne hunden bad endast för Israel och det kunde således inte gälla den avlidna!

— Alla odöpta räknas till Israel, svarade Levi.

— Och så angrep du dopet, fortfor Borg. Jag tål inte att någon angriper dopet — det vill vi göra själva! Och så var du och fingrade på rättfärdiggörelsen! Låt bli sådant där; jag tål inte att någon annan går och fingrar på vår religion!

— Det har Borg rätt uti, sade Struve, om vi nämligen inskränka oss till att inte alls angripa vare sig dopet eller någon annan av de heliga sanningarna, och jag får anhålla att varje samtal av denna lättsinniga art må vara bannlyst från vårt sällskap i afton.

— Får du anhålla? skrek Borg. Vad får du anhålla? — Nå! Jag förlåter dig, om du håller mun på dig. Spel upp, Isaac! Musik! Vi är musiken stum vid Cæsars fest! Musik! Men kom inte med något gammalt. Nytt skall det vara!

Levi satte sig till pianot och spelade ouverturen till Den Stumma.

— Se så där ja, nu ska vi prata, sade Borg. Häradshövdingen går och ser så sorgsen ut; kom så få vi dricka!

Falk, som erfarit en viss beklämning i Borgs närvaro, mottog anbudet med någon reservation. Men det kom icke till något samtal, man liksom fruktade en sammanstötning. Struve irrade omkring som en mal, sökande nöjet utan att finna det, alltjämt likväl återvändande till punschbordet; han tog då och då några danssteg, inbillande sig att det var roligt, att det var festligt, men det var det inte. Levi gick emellan pianot och punschen; han gjorde även försök att sjunga en rolig visa, men den var för gammal att någon skulle höra på. Borg skrek för att få »stämning», som han kallade det, men det blev allt tystare och nästan ängsligt. Falk gick av och an på golvet, tigande och olycksbådande som ett väl laddat åskmoln.

På Borgs befallning dukades nu en väldig sexa. Man satte sig till bords under en hotfull tystnad. Brännvinet användes omåttligt av Struve och Borg. Den senares ansikte liknade ett par nerspottade kakelugnsluckor; röda fläckar slogo upp här och där och ögonen blevo gula; Struve liknade däremot en fernissad Eidamerost, jämnröd och flottig. När man såg Falk och Levi i detta sällskap, föreföllo de som ett par barn, vilka åto sin sista kväll hos jättarna.

— Ge skandalskrivaren laxen, kommenderade Borg åt Levi, för att avbryta den enformiga tystnaden.

Levi räckte fatet åt Struve. Denna sköt upp glasögonen och sprutade etter.

— Vet du inte hut, jude, fräste han och kastade servetten i Levis ansikte.

Borg lade sin tunga hand på hans kala hjässa och sade:

— Tyst, murvel!

— Vad är det för sällskap man har råkat ut för; jag skall säga er, mina herrar, att jag inte är van vid sådant här och jag är alldeles för gammal att bli behandlad som en pojke, sade Struve med darrande stämma, glömmande sin vedertagna godmodighet.

Borg, som nu kände sig mätt, steg upp från bordet och sade:

— Fy fan ett sådant sällskap! Gör upp det här, Isaac, så ska du få av mig se’n; jag går förut!

Han tog på sig överrock och hatt, fyllde ett dricksglas med punsch, kantade det med konjak, tömde det i ett tag, släckte ett par ljus i förbigående, slog sönder några glas, stoppade en näve cigarrer och en stryksticksask i fickan och raglade ut.

— Det är synd att ett sådant snille skall supa! sade Levi andäktigt.

Om en minut var Borg åter inom dörren, gick fram till matbordet, tog armstaken och tände en cigarr, blåste röken i ansiktet på Struve, räckte ut tungan och visade oxeltänderna, släckte ljusen och gick. Levi låg framstupa och skrek av förtjusning.

— Vad är det för avskräde, du behagar föra mig tillsammans med? frågade Falk allvarligt.

— Å, kära du, han är rusig nu, men han är son till fältläkaren och professorn ...