— Jag frågade inte vem hans far var, utan vem han själv var, men nu svarade du på varför du låter dig trampas av en sådan där hund! Kan du nu svara på den frågan, varför han umgås med dig?
— Jag förbehåller mig alla sottiser, sade Struve förnämt.
— Ja, förbehåll dig alla dumheter i världen, men behåll dem!
— Hur är det med bror Levi? sade Struve inställsamt; du ser så allvarsam ut!
— Det är bra synd att ett sådant geni som Borg skall supa så fasligt, sade Levi.
— Hur och när yttrar sig hans geni? frågade Falk.
— Man kan vara ett geni utan att skriva vers, sade Struve spetsigt.
— Det tror jag, ty att skriva vers förutsätter intet geni — lika litet som det att man är ett kreatur, sade Falk.
— Ska vi göra upp nu? sade Struve och fick ett ärende ut.
Falk och Levi gjorde upp. När de kommo ut, regnade det och himlen var svart, blott gasskenet från staden stod som en röd sky i söder. Hyrvagnen hade kört hem och det återstod endast att slå upp rockkragarna och vandra. De hade icke kommit längre än till kägelbanan, då de hörde ett förfärligt anskri uppe i luften.
— Förbannelse! skrek det över deras huvuden, och nu sågo de Borg gunga på en av de högsta lindarnas toppgrenar. Grenen sjönk mot marken, men höjde sig i nästa ögonblick och beskrev en oerhörd kurva.
— Å, det är kolossalt! skrek Levi. Det är kolossalt!
— En sådan galning, smålog Struve, stolt över sin protégé, och drog upp rockkragen.
— Kom hit, Isaac, röt Borg uppe i luften, kom hit, judgosse, så ska vi låna pengar av varann!
— Hur mycket vill du ha? frågade Levi och viftade med plånboken.
— Jag lånar aldrig mindre än en femtia!
I nästa ögonblick var Borg nere från trädet och stoppade sedeln i sin ficka.
Därpå tog han av sig överrocken.
— Tag på dig! sade Struve befallande.
— Ska jag ta på mig! Vad säger du för slag! Befaller du mig? Va! Säger du att jag ska? Säger du det! Kanske du vill slåss!
Han slog härvid sin hatt mot trädstammen, så att den krossades, varpå han tog av sig frack och väst och lät regnet piska på bara skjortan!
— Kom hit nu, din murvel, så ska vi slåss!
Därmed sprang han Struve om livet, backade med honom så att båda stupade i diket.
Falk satte i gång åt staden det fortaste han kunde, men ännu långt efter sig hörde han Levis skrattsalvor och bravorop: det är gudomligt, det är kolossalt — det är kolossalt! och Borgs: förrädare, förrädare!
Moraklockan på stadskällaren i X-köping dundrade sju en oktoberkväll, då sceniska direktören vid stadens stående teater vräkte sig in genom dörren. Han såg strålande ut som en padda kan stråla när den fått ett gott mål, han såg glad ut, men hans ansiktes muskler voro ovana att följa med på sådana färder, så att de kastade huden i oroliga veck och vanställde än mer hans hiskliga uppsyn. Han hälsade nådigt på den lille torre källarmästaren, som stod innanför disken och räknade gästerna.
— Wie steht’s? skrek direktören — han hade nämligen lagt bort att tala för länge se’n, som vi erinra oss.
— Schön Dank! svarade källarmästaren.
Som det nu var slut med herrarnas tyska, så övergingo de omedelbart till svenskan.
— Nå, vad sägs om pojken, Gustav! Var han inte ypperlig som Don Diego! Va? Jag tror att jag kan göra aktörer, jag.
— Ja, jag säger det! Den pojken! Men det är som direktören själv sagt: det är lättare att göra en talang av en person, som icke gått och förstört sig med de dumma böckerna ...
— Böckerna ä’ ett fördärv! Det vet jag bäst! För övrigt! Vet källarmästaren vad som står i böckerna! hä? Jag vet det, jag! Ni ska få se nu när den där unge Rehnhjelm kommer fram i Horatio, hur han bär sig åt. Det kommer att bli skönt! Jag har lovat honom rollen, därför att han tiggde så mycket, men jag sa också ifrån, att jag inte kommer att hjälpa honom, för jag vill inte stå för hans misslyckande. Jag sa honom också, att han fick rollen, för att jag skulle visa honom hur svårt det är att spela för den som naturen ej nedlagt gåvorna hos. — Å! Jag ska kväsa till honom, så att han inte ska gapa efter roller på mången god dag sedan. Det skall jag göra! Men det var inte det vi skulle tala om! Hör nu, har källarmästarn några rum lediga?
— De två små?
— Just!
— Alltid till direktörns disposition!
— En supé för två, fint! Klockan åtta! Källarmästarn serverar själv!
Han skrek icke, när han sade detta sista, och källarmästarn bugade sig till tecken att han förstod.
I detsamma inträdde Falander. Utan att hälsa direktören, gick han fram och satte sig på sin gamla plats. Direktören steg genast upp och sade, i det han passerade disken, hemlighetsfullt: klockan åtta; varpå han gick.
Källarmästaren satte nu fram en absintbutelj med tillbehör åt Falander. Som denne icke gjorde någon min av att vilja öppna samtal, tog källarmästarn sin servett och började torka omkring på bordet; när detta icke hjälpte, fyllde han på stryksticksfodralet och sade:
— Supé i kväll; smårummen! Hm!
— Vem och vad talar ni om?
— Hm! Den där som gick, vet jag.
— Jaså den! Nå det är ovanligt höra om honom som är så snål! Det är väl för en person då?
— Nej två, sade källarmästarn och klippte med ögonen. — I smårummen! Hm!
Falander spetsade öronen, men skämdes på samma gång över att han hört på skvaller och lät ämnet falla; men det var inte källarmästarns mening.
— Jag undrar, sa han, vem det kan vara! Hustrun hans är dålig och ...
— Vad rör det oss, vem det där vidundret behagar supera med. Har källarmästarn någon aftontidning?
Denne slapp svara på snäsan, ty in trädde Rehnhjelm, strålande som en yngling, vilken ser en ljusning på sin bana.
— Lägg bort absinten i kväll, sade han, och låt mig vara värd. Jag är så glad, att jag vill gråta!
— Vad har hänt? frågade Falander ängsligt; du har väl icke fått någon roll?
— Jo, pessimist, jag har fått Horatio ...
Falander blev mörk:
— Och hon Ophelia! tillade han.
— Hur vet du det?
— Jag gissade!
— Dina aningar! Det var då inte svårt att ana! Tycker du inte att hon förtjänade det! Ha de någon bättre vid hela teatern?
— Nej, det medger jag! Nå, tycker du om Horatio?
— Å, den är härlig!
— Ja, det är märkvärdigt, så olika man kan tycka!
— Vad tycker du då?
— Jag tycker han är den störste uslingen av alla hovmännen; han säger ju ja till allting! »Ja, min prins, ja, min gode prins.» Om han är hans vän, så bör han väl säga nej någon gång, och inte gå och hålla med som en annan smickrare.
— Ska du förstöra för mig igen nu?
— Ja, jag ska förstöra allt för dig! Hur skall du, som går och tycker att allt vad jämmerligt människor gjort är stort och härligt, hur skall du, så länge du gör det, kunna få något otimligt att sträva efter; om du ser fullkomlighet och förträfflighet i allting här, hur skall du då få någon längtan efter det verkligt fullkomliga? Tro mig, pessimismen är den sannaste idealism, och pessimismen är en kristen lära, om det kan lugna ditt samvete, ty kristendomen lärer världens uselhet, från vilken vi skola söka att dö.
— Kan du inte låta mig tycka att världen är skön, kan jag inte få vara tacksam mot den som ger allt gott och glädjas åt vad livet har att bjuda på?
— Jo, jo, gläds min gosse, gläds och tro och hoppas. Då alla människor på jorden jaga efter samma sak — lyckan — så är sannolikheten att du skall vinna den lika med en 1,439,145,300:de-del, då nämligen människorna äro så många som nämnarn i bråket. Är den lycka du i dag vunnit värd dessa månaders kval och förödmjukelser? Och för övrigt: vad består då din lycka uti? Att du fått en dålig roll, i vilken du icke kan göra vad man kallar lycka — jag vill icke säga därför att du skall misslyckas. Är du så garanterad att ...
Han måste hämta andan.
— Att Agnes skall lyckas som Ophelia? Kanske hon i sin iver att begagna det sällsynta tillfället går och gör för mycket av rollen, sådant är vanligt! Men, jag ångrar mig att jag gjort dig ledsen och ber dig som alltid låta bli att tro vad jag säger; man vet ju icke om det är sant!
— Om jag inte kände dig, skulle jag tro att du avundades mig!
— Nej, min gosse, jag önskar dig, som alla människor, att de så fort som möjligt må vinna sina önskningar, att de vända sina tankar mot något bättre, vilket dock torde vara avsikten med livet.
— Detta kan du i lugn sitta och säga, du som redan har lyckats.
— Nå, är det inte dit vi skola komma! Det är således inte att lyckas vi önska, utan att kunna sitta så här och le åt våra stora strävanden, stora, hör du!
Klockan slog nu åtta, så att det skrällde i salen. Falander reste sig hastigt från stolen, som om han ämnade gå, därpå for han med handen över pannan och satte sig ner igen.
— Är Agnes hos tant Beate i kväll? frågade han med likgiltig ton.
— Hur vet du det?
— Å, det kan jag väl förstå när du sitter här i lugn! Hon ville läsa sin roll för henne, kan jag tro, eftersom ni inte ha många dar på er!
— Ja, har du träffat henne i kväll, efter du vet det också?
— Nej, på min heder! Jag kunde inte tänka mig något annat skäl för hennes frånvaro från dig en kväll då vi inte spela.
— Då tänkte du alldeles rätt. För övrigt bad hon mig, att jag skulle slå mig lös och gå ut och söka sällskap, efter att jag suttit inne så länge. Hon är så öm och så omtänksam, den kära flickan!
— Hon har inte varit ifrån mig mer än en enda kväll, då hon blev uppehållen hos sin tant och inte skickade återbud. Jag trodde jag skulle bli galen och kunde inte sova på hela natten.
— Det var den 6:e juli, inte sant?
— Du skrämmer mig! Spionerar du på oss?
— Varför skulle jag göra det? Jag känner ju ert förhållande och gynnar ju det på alla sätt! Och varför jag vet, att det var på en tisdag, den 6:e juli, som det där hände, det är därför att du talat om det så många gånger.
— Nå, det är sant!
Det blev tyst en ganska lång stund.
— Det är märkvärdigt, avbröt Rehnhjelm omsider tystnaden, vad lyckan kan göra en människa melankolisk; jag är så orolig i kväll och jag skulle hellre ha velat vara tillsammans med Agnes. Ska vi gå in i smårummen och skicka efter henne? Hon kan ju säga, att det har kommit resande till sta’n.
— Det skulle hon aldrig säga; hon kan icke förmå sig att tala osanning!
— Å, det är inte farligt! Det kan alla kvinnor!
Falander fixerade Rehnhjelm på ett sätt som denne icke kunde förstå meningen av; därpå sade han:
— Jag skall först se efter om smårummen äro lediga, så kan ju saken få bero på det!
— Ja, må gå!
Falander höll honom tillbaka, då han gjorde min av att gå med, och gick. Om två minuter var han igen. Han var alldeles vit i ansiktet, men lugn, och sade endast:
— Det var upptaget!
— Nå, vi få hålla varandra sällskap så gott vi kunna!
Och de höllo varandra sällskap och de åto och drucko och de talade om livet och om kärleken och människornas ondska; och de blevo mätta och druckna och gingo hem till att sova!
Rehnhjelm vaknade klockan fyra följande morgon vid det att han tyckte att någon ropade hans namn. Han satte sig upp i sängen och lyssnade — det var tyst. Han drog upp rullgardinen och såg en grå höstmorgon, regnig och blåsig. Han lade sig igen, men försökte förgäves att få sova. Det var så mycket underliga röster i blåsten; de klagade och varnade och gräto och kvidde. Han försökte tänka på något angenämt: på sin lycka; han tog sin roll och började läsa; men det blev bara »ja, min prins», och han tänkte på Falanders ord och han fann att denne delvis hade rätt. Han försökte tänka hur han skulle se ut på scenen som Horatio; han försökte föreställa sig Agnes som Ophelia och han såg i henne en skrymtande intrigant, som på Polonius’ inrådan gick och lade ut nät för honom; han ville slå bort denna bild, och han fick i stället för Agnes den galanta mamsell Jaquette, som han senast sett spela Ophelia på stadsteatern. Förgäves sökte han jaga bort dessa obehagliga tankar och bilder, men de förföljde honom som mygg. När han kämpat sig trött, somnade han och genomgick samma kval i drömmen, och han slet sig från dem och väckte sig, men somnade igen, varvid samma syner upprepades. Fram emot klockan nio vaknade han vid att han skrek, och då sprang han ur sängen, som om han ville fly onda andar, som förföljde honom. När han ställde sig framför spegeln, såg han att han gråtit. Han klädde sig i hast, och när han skulle taga på stövlarna, sprang en spindel fram över golvet. Han blev glad, ty han trodde även på spindlar, och de skola betyda lycka; ja, han blev vid ett förträffligt lynne och sade sig själv, att man icke skall äta kräftor om kvällarna, om man vill sova gott. Han drack sitt kaffe och rökte en pipa och satt och smålog åt regnskurarna och blåsten utanför, då det knackade på hans dörr. Han spratt till, ty han fruktade alla underrättelser i dag, han visste icke varför; så tänkte han på spindeln och gick lugn att öppna.
Det var herr Falanders piga, som bad honom äntligen komma till herr Falander precis klockan tio i ett högst angeläget ärende.
Återigen överfölls han av den obeskrivliga ångest, som plågat honom under morgonsömnen. Han försökte fördriva den timme som återstod. Men det var omöjligt. Då tog han på sig och skyndade med hjärtat högt upp under vänstra armen till Falander.
Denne hade redan fått städat och var i ordning att ta emot. Han hälsade Rehnhjelm med en vänlig, men ovanligt allvarsam min. Denne bestormade honom med frågor, men Falander svarade, att han ingenting kunde säga förrän klockan tio. Rehnhjelm blev orolig och ville veta om det var något ledsamt; Falander sade att ingenting var ledsamt, blott man förstod att se det rätt. Och han förklarade att många saker, som föreföllo oss outhärdliga, ganska lätt kunde bäras, om man bara undvek att överskatta dem. Så fördrevs tiden till klockan tio.
Då hördes två svaga knackningar på dörren, vilken omedelbart därpå öppnades, och in trädde Agnes. Utan att observera de innevarande, tog hon ur nyckeln utifrån, stängde dörren och stod in i rummet. Men hennes uttryck av förlägenhet, då hon såg två i stället för en, räckte blott en sekund och upplöste sig i en angenäm överraskning över att få träffa Rehnhjelm här också. Hon kastade av sig regnkappan och sprang emot honom; han tog henne i famn, tryckte henne våldsamt emot sitt bröst, som om han skulle ha saknat henne ett år.
— Du har varit länge borta, Agnes!
— Länge? Vad menar du med det?
— Jag har inte sett dig på en evighet, tycker jag. Du ser så frisk ut i dag; har du sovit gott?
— Tycker du att jag ser friskare ut än vanligt?
— Ja, det tycker jag; du är så röd och har inga gropar i kinderna! Skall du inte hälsa på Falander?
Denne stod lugn och åhörde samtalet, men hans ansikte var vitt som gips, och han tycktes överlägga.
— Kors, vad du ser medtagen ut, sade Agnes och gjorde en entre-chat på golvet med en kattunges mjuka rörelser efter att ha smugit sig ur Rehnhjelms famn.
Falander svarade ej. Agnes betraktade honom nogare och tycktes i ett ögonblick se hans tankar; hennes ansikte förvandlades som en vattenyta, då kåren kommer, men blott en sekund; i nästa var hon lugn igen och deciderad att möta vad som helst, sedan hon med en blick undersökt Rehnhjelm och förstått situationen.
— Kan man få veta vad det är för viktiga angelägenheter, som kallat oss hit så tidigt? sade hon muntert och slog Falander på axeln.
— Jo, började han, fast och beslutsamt så att Agnes bleknade till, men kastade i samma ögonblick med huvudet, som om han ville låta tankarna växla spår — det är min födelsedag i dag och jag ville bjuda er på frukost!
Agnes, som kände sig liksom den vilken sett tåget komma rusande mot sig, men undgått det, utbrast i ett klingande skratt och omfamnade Falander.
— Men, som jag icke beställt förrän klockan elva, så få vi dröja här så länge. Var så god och sitt!
Det blev tyst, ohyggligt tyst.
— Det går en ängel genom rummet, sade Agnes.
— Det var du, sade Rehnhjelm och kysste vördnadsfullt och innerligt hennes hand.
Falander såg ut som en, vilken blivit kastad ur sadeln, men håller på att kravla sig upp igen.
— Jag såg en spindel i morse, sade Rehnhjelm. Det betyder lycka!
— Araignée matin: chagrin, sade Falander; du kan inte det där.
— Vad betyder det? frågade Agnes.
— Morgonspindel, sorgespindel.
Det blev åter igen tyst, och regnets ryckvisa pisk på fönsterna ersatte samtalet.
— Jag läste en sådan uppskakande bok i natt, tog Falander upp, så att jag inte sov just någonting.
— Vad var det för en bok? frågade Rehnhjelm, utan vidare intresse för saken, ty han kände sig fortfarande orolig.
— Den hette Pierre Clément och handlade om den där vanliga kvinnohistorien, men den var framställd på ett sådant levande sätt att den gjorde ett mycket livligt intryck.
— Vad är den vanliga kvinnohistorien för en, om jag får lov att fråga? sade Agnes.
— Otrohet och falskhet, förstås!
— Nå, den Pierre Clément? sade Agnes.
— Han blev bedragen, naturligtvis. Han var en ung målare, som älskade en annans älskarinna ...
— Nu minns jag att jag läst den romanen, sade Agnes, och jag tyckte mycket om den. Förlovade hon sig inte sedan med en, som hon verkligen älskade? Jo, så var det, och under tiden bibehöll hon sin gamla förbindelse. Därmed ville författaren visa, att kvinnan kan älska på två sätt, men mannen bara på ett. Det var mycket riktigt. Inte sant?
— Jo! Men så kom en dag, då hennes trolovade skulle lämna en tavla till pristävlan — kort och gott — hon skänkte sig åt prefekten och Pierre Clément blev lycklig — och fick gifta sig.
— Och därmed ville författaren säga, att kvinnan kan uppoffra allt för den hon älskar, under det mannen ...
— Det var det skändligaste jag hört! bröt Falander ut.
Han steg upp och gick till sin chiffonier. Han öppnade våldsamt klaffen och tog fram ett svart skrin.
— Se där, sade han och lämnade Agnes skrinet; gå hem och befria världen från ett avskum!
— Vad är det här? sade Agnes skrattande i det hon öppnade skrinet och framtog en sexpipig revolver. — Nej, se en sådan vacker unge; hade du inte den där i Carl Moor? Jo, det hade du! Jag tror den är laddad!
Hon höjde revolvern, siktade mot sotluckan och tryckte av.
— Stoppa nu in den där! sade hon; det är inte leksaker, mina vänner!
Rehnhjelm hade suttit mållös. Han förstod alltsammans, men han kunde icke få fram ett ord, och han stod så under flickans förtrollning att han icke en gång kunde leta fram några ovänliga känslor mot henne. Han visste visserligen, att en kniv gått igenom hans hjärta, men smärtan hade ännu icke haft tid att infinna sig.
Falander var dekontenanserad av så mycken fräckhet och behövde en stund att hämta sig, sedan hela hans moraliska avrättningsscen misslyckats och hans teaterkupp upplöst sig på ett för honom mindre gynnsamt sätt.
— Ska vi inte gå nu? sade Agnes och började ordna sitt hår framför spegeln.
Falander öppnade dörren.
— Gå! sade han, och tag min förbannelse med dig; du har förstört en hederlig mans själafrid.
— Vad är det du pratar om? Stäng dörren, det är ingen värme här inne.
— Jaså, vi måste tala tydligare. Var var du i går kväll?
— Det vet Hjalmar och det rör inte dig!
— Du var inte hos din tant; du var ute och superade med direktörn!
— Det var osanning!
— Jag såg dig klockan nio på stadskällarn!
— Det ljuger du! Jag var hemma vid den tiden; det kan du fråga tants flicka, som följde mig hem!
— Dylikt hade jag aldrig väntat!
— Kan vi inte sluta det här samtalet, så att vi få komma i väg någon gång! Du ska inte läsa sådana där dumma böcker om nätterna, så att du är kollrig om dagarna. Tag på er nu!
Rehnhjelm måste ta sig om huvudet för att känna efter om det satt kvar på sin rätta plats, ty allting befann sig upp- och nedvänt för honom. När han fått klart för sig, att allt var rätt, sökte han en redig tanke, som kunde skänka ljus åt frågan, men han fann ingen.
— Var var du den sjätte juli? frågade Falander, med en domares förkrossande min.
— Sådana dumma frågor du kommer med; hur kan jag minnas det som hände för tre månader sen?
— Jo, du var hos mig, då du sagt åt Hjalmar att du var hos din tant.
— Hör inte på honom, sade Agnes och gick smeksamt fram mot Rehnhjelm; han pratar så mycket dumheter.
I nästa ögonblick hade Rehnhjelm fattat henne vid halsen och kastade henne nu baklänges i kakelugnsvrån, där hon blev liggande tyst och orörlig på en vedtrave.
Därpå tog han på sig hatten, men Falander måste hjälpa honom med överrocken, ty han skakade i alla leder.
— Kom, så gå vi, sade han, spottade på kakelugnsstenarna och gick ut.
Falander dröjde ett ögonblick, undersökte Agnes’ pulsar och var strax efter Rehnhjelm, som han upphann i nedre förstugan.
— Jag beundrar dig, sade Falander till Rehnhjelm; saken stod verkligen över och utom resonemanget.
— Jag ber dig låta den göra det fortfarande; vi ha inte många timmar att njuta av varandras sällskap; jag rymmer hem med nästa tåg, för att arbeta och glömma! Låt oss nu gå till källaren och bedöva oss, som du kallar det!
De ankommo till källaren och togo ett enskilt rum, men anhöllo att slippa »smårummen».
Snart sutto de vid ett väldukat bord.
— Är jag gråhårig? frågade Rehnhjelm, och tog sig på håret, som var alldeles fuktigt och låg tätt efter huvudskålen.
— Nej, min vän, det blir man inte så snart; jag är det inte jag en gång.
— Slog hon sig?
— Nej!
— Det var i det här rummet — första gången!
Han steg upp från bordet, gick några steg, vacklade och föll på knä vid soffan, där han lade sitt huvud och brast i en sådan gråt, som ett barn, när det gråter i sin moders knä.
Falander satte sig bredvid honom, tog hans huvud emellan sina händer. Rehnhjelm kände något hett liksom en eldgnista falla på sin hals.
— Var är filosofien, min vän? Tag hit den! Jag drunknar! Halmstrån! Hitåt!
— Stackars, stackars gosse!
— Jag måste se henne! Jag måste be henne om förlåtelse! Jag älskar henne! Ändå! Ändå! Slog hon sig? Gud i himmelen, att man kan leva och vara så olycklig som jag är!
*
Klockan 3 på eftermiddagen avreste Rehnhjelm med tåget till Stockholm. Falander slog själv igen kupédörren efter honom och lade på haken.
Hösten hade medfört stora förändringar även för Sellén. Hans höge beskyddare hade avlidit, och nu skulle alla minnen efter denne skrapas ut; till och med minnet av hans goda gärningar skulle icke få överleva honom. Att stipendiet drogs in föll av sig själv, helst Sellén icke var den som gick och begärde något; för övrigt ansåg han sig numera icke behöva något stöd, sedan han en gång fått ett sådant gott handtag och han såg många yngre, som bättre voro i behov. Men han skulle finna att det icke blott var solen som slocknat, alla småplaneterna ledo också av total förmörkelse. Ehuru han under en sommar av stränga studier förkovrat sin talang, förklarade prefekten att han försämrats och att hans framgång på våren var en lyckträff; professorn i landskapsmålning sade, som en vän, åt honom, att han aldrig skulle bli något, och den akademiske recensenten passade på att få upprättelse och vidhöll sin förra mening. Dessutom inträdde en förändring i smaken hos den tavelköpande, det vill säga, den smakbestämmande, okunniga, rika hopen; landskapen skulle vara porträtt av sommarnöjen, om de skulle kunna säljas, vilket dock var svårt, ty det var egentligen den gråtmilda genren eller det halvnakna kabinettsstycket som gick. Det var således svåra tider för Sellén och han for mycket illa, ty han kunde icke förmå sig måla mot sin bättre känsla.
Nu hade han emellertid hyrt sig en utrymd fotografisk ateljé långt upp på Regeringsgatan. Lägenheten bestod av själva ateljén, med uppruttnat golv, gistet tak, vilket dock nu på vintern upphjälptes av snön som låg på — samt f. d. laborationsrummet, vilket luktade collodium så att det icke kunde begagnas till annat än kol- eller vedbod, när omständigheterna medgåvo ett sådant slags begagnande. Möblemanget bestod av en trädgårdssoffa av hassel, med uppstående spikar och så kort att den, då den begagnades som säng, vilket alltid inträffade då ägaren (låntagaren) var hemma om nätterna, icke räckte honom längre än till knävecken. Sängkläderna utgjordes av en halv pläd, den andra hälften var pantsatt, och en portfölj, svällande av studier. In i kolboden satt en vattenledningskran med avlopp — det var toaletten.
En kall eftermiddag, strax före jul, stod Sellén och målade, för tredje gången, en ny tavla på en gammal duk. Han hade nyss stigit upp från sin hårda bädd; någon städerska hade icke kommit och eldat, dels därför att han icke hade någon städerska, dels därför att han icke hade något att elda med; av samma orsaker hade icke heller någon städerska kommit och borstat eller burit in kaffe. Men där stod han lika glad och visslade och lade upp sina färger till en briljant solnedgång på Gaustafjäll, då det knackade fyra dubbla slag på dörren. Sellén öppnade utan tvekan, och in trädde Olle Montanus mycket enkelt och lätt klädd, utan överrock.
— God morgon, Olle! Hur står det till? Har du sovit gott?
— Jag tackar som frågar!
— Hur är det med den metalliska kassan ute i stan?
— Å, det är dåligt!
— Och sedelstocken?
— Det är så lite sedlar i rörelsen.
— Jaså, de vill inte släppa ut mera! Nå, men valutorna?
— Finns inga!
— Tror du att det blir sträng vinter?
— Jag såg mycket sidensvansar ute vid Bälsta i morse — och det betyder kall vinter!
— Du har varit ute på morgonpromenad?
— Jag har gått hela natten, sedan jag kom från Röda Rummet klockan 12 i natt!
— Jaså, du var där i går afton.
— Ja, och jag gjorde två nya bekantskaper: doktor Borg och notarien Levin!
— Jaså, de där gökarna! Jag känner dem! Nå, varför bad du inte att få kinesa?
— Nej, de voro lite högfärdiga därför att jag inte hade överrock, och jag skämdes. Å, jag är så trött, jag lägger mig lite på din soffa! Jag gick först till Katrineberg utanför Kungsholms tull, och sen vände jag om till stan och gick ut genom Norrtull, och ut till Bälsta! I dag tänker jag gå och ta värvning hos ornamentsbildhuggarn, annars dör jag.
— Är det sant, att du gått in i arbetarförbundet Nordstjärnan?
— Ja, det är så! Jag skall hålla föredrag där om söndag, om Sverge!
— Det var ett nätt ämne! Mycket nätt!
— Om jag somnar här på soffan, så väck mig inte; jag är så orimligt trött!
— Genera dig inte! Sov du!
Om ett par minuter låg Olle i djup sömn och snarkade! Hans huvud hängde utanför ena sidkarmen, som stödde hans tjocka hals, och hans ben hängde utanför den andra karmen.
— Stackars djävul, sade Sellén och kastade pläden över honom.
Nu knackades ånyo, men icke på något reglementartat sätt, så att Sellén icke fann för gott att öppna; men då vidtog en bultning av så våldsam natur, att all fruktan för något allvarligt försvann och Sellén öppnade dörren för doktor Borg och notarien Levin. Borg förde ordet:
— Nej!
— Vad är det för en vedsäck, som ligger där? återtog Borg och pekade med sin snöiga stövel på Olle.
— Det är Olle Montanus!
— Ja, det är den där klassiken, som Falk hade med sig i går kväll. Sover han än?
— Ja, han sover!
— Kinesa’ han här i natt?
— Ja, det gjorde han!
— Varför har du inte eldat? Här är kallt som den onde!
— Därför att jag inte har någon ved!
— Nå, skicka efter då! Var är städerskan, så ska jag rycka upp henne!
— Städerskan är till skrift.
— Kör upp den där oxen, som ligger och sover, så ska jag skicka honom, jag!
— Nej, låt honom sova! bad Sellén, och drog upp pläden över Olle, som snarkat hela tiden och ännu snarkade.
— Nå, då ska jag lära dig ett annat sätt. Är det jordfyllning eller grusfyllning under golvet?
— Det förstår jag mig inte på, svarade Sellén och tog försiktigt plats på några på golvet utbredda pappskivor.
— Har du mera sådant där papp?
— Ja, hur så? frågade Sellén och en lätt rodnad märktes i hårfästet.
— Jag behöver det och en eldgaffel!
Borg fick de begärda sakerna av Sellén, som icke visste vart det syftade och vilken nu tog sin målarstol och slog sig ner på de utbredda pappskivorna, där han blev sittande som om han satt på en skatt.
Borg kastade av sig i skjortärmarna och började med eldgaffeln bryta upp en av syror och takdropp murken golvplanka.
— Nej, är du förbannad! skrek Sellén.
— Så här gjorde jag i Uppsala, sade Borg.
— Ja, men det går inte an i Stockholm!
— Det ger jag fan; nu fryser jag och här ska bli eld!
— Men låt då bli och bryt mitt på golvet! Det syns ju med detsamma!
— Inte bryr jag mig om att det syns, må du tro; det är inte jag som bor här; men det är för hårt.
Han hade närmat sig Sellén och nu sköt han på honom och stolen så att det bar omkull, och i fallet råkade Sellén draga sina pappskivor med sig, så att bara golvfyllningen blev synlig.
— Se en sån skurk! Här har han en riktig vedgruva och sitter och säger ingenting.
— Se så, det är takregnet som har gjort det där!
— Det bryr jag mig inte om vem som har gjort det, men nu ska det bli eld.
Med några starka ryck hade han lossat ett par plankbitar och snart blev det eld i kaminen.
Levin förhöll sig under detta lugn, avvaktande och artig. Borg satte sig framför brasan och glödgade eldgaffeln.
Åter knackades, men tre korta och ett långt slag.
— Det är Falk, sade Sellén och gick att öppna för Falk, som inträdde med ett något hektiskt utseende.
— Behöver du pengar? frågade Borg den inträdande och slog sig på bröstfickan.
— Så du frågar! svarade Falk tvivelaktigt.
— Hur mycket behöver du? Jag kan skaffa!
— Är det allvar? sade Falk och hans ansikte ljusnade.
— Allvar! Hm! Wie viel? Summan! Siffran! Rubriken!
— Å, ja, en sextio riksdaler skulle vara bra att ha!
— Det var en blygsam karl, sade Borg och vände sig till Levin.
— Ja, det var fasligt lite! vidtog denne. Tag för dig du, Falk, medan det står öppet.
— Nej, det vill jag inte! Jag behöver inte mer och kan inte sätta mig i större skuld. För övrigt vet jag ju inte när det skall betalas!
— Tolv riksdaler var sjätte månad, tjugufyra riksdaler om året, i två rapp, svarade Levin säkert och distinkt.
— Det är ju billiga villkor, sade Falk. Var få ni pengar på sådana?
— I Vagnmakarbanken! — Tag fram papper och penna, Levin!
Denna hade redan reversal, penna och ett portativt bläckhorn i handen. Reversalet var redan ifyllt av de andra. När Falk såg siffran åtta hundra, tvekade han ett ögonblick.
— Åtta hundra riksdaler? sade han frågande.
— Tag mera du då, om du inte är nöjd.
— Nej, jag vill inte; och det gör ju detsamma vem som tar pengarna, bara de betalas ordentligt. För övrigt, få ni pengar på sådana här papper, utan säkerhet?
— Utan säkerhet? Du får ju vår borgen! svarade Levin föraktligt och förtroendefullt.
— Ja, inte säger jag något om det, menade Falk; jag är nog tacksam att ni gå i borgen, men jag tror aldrig att det går igenom!
— Hå! hå! hå! Det är redan beviljat, sade Borg och tog fram en »bevillningssedel», som han kallade det. — Nåväl, skriv under!
Falk skrev sitt namn. Borg och Levin stodo över honom som poliser.
— »Vice häradshövding», dikterade Borg.
— Nej, jag är litteratör, svarade Falk.
— Duger inte, du är anmäld som vice häradshövding, och för övrigt står du som sådan i adresskalendern ännu.
— Ha ni sett efter det?
— Man måste vara sträng i formsaker, sade Borg allvarligt.
Falk skrev under.
— Kom hit, Sellén, och bevittna! befallde Borg.
— Ja, jag vet inte om jag törs, svarade denne. Jag har sett så mycket elände med sådana där påskrivningar hemma på landet ...
— Du är inte på landet nu och har inte med bönder att göra! Skriv på, att du intygar, att Falk skrivit sitt namn själv, det måtte du väl kunna göra!
Sellén skrev på, men ruskade på huvudet.
— Kör nu opp den där dragoxen, så får han också skriva under.
Då ruskningar förgäves användes för att få liv i Olle, tog Borg fram eldgaffeln, som nu blivit röd, och höll under näsan på den sovande.
— Vak upp, din hund, så får du mat! skrek han.
Och upp sprang Olle och gnuggade sig i ögonen.
— Du ska bevittna Falks namnteckning, förstår du.
Olle tog pennan och skrev efter de båda borgensmännens diktamen, varpå han ville återvända till sömnen, men hindrades av Borg.
— Nej, vänta lite! Falk ska skriva en fyllnadsborgen först.
— Skriv inte borgen, Falk, sade Olle; det går aldrig väl; det är sorgen!
— Tyst, din hund! röt Borg. Kom hit, Falk. Vi ha nyss gått i borgen för dig, i proprieborgen, förstår du; nu ska du skriva på fyllnadsborgen här i stället för Struve, som är lagsökt.
— Vad vill fyllnadsborgen säga? frågade Falk.
— Det är bara för formen; lånet var på åtta hundra i Målarbanken; första inbetalningen är gjord, men så går Struve och låter lagsöka sig, så att vi måste skaffa oss en suppleant. Det är ju ett gammalt gott lån, så att inte är det någon risk; pengarna ha utfallit för ett år sedan!
Falk skrev på och de båda bevittnarna skrevo under.
Borg vek omsorgsfullt och med kännarmin ihop reversalen och överlämnade dem åt Levin, som genast begav sig på dörren.
— Nu är du igen med pengar här om en timme, sade Borg, annars går jag genast till polisen och låter telegrafera efter dig!
Därpå steg han upp och lade sig nöjd med sitt verk på soffan där Olle legat.
Denne vankade fram till brasan, slog sig ner på golvet och lade sig i krum som en hund.
Det blev en stunds tystnad.
— Hör du, Olle, sade Sellén; tänk om vi skulle ta och skriva ett sån’t där papper!
— Då kom ni på Rindön, sade Borg.
— Vad är Rindön? frågade Sellén.
— Det ligger i skärgården, men om herrarna föredra Mälarn, så finns ett ställe som heter Långholmen!
— Men hur går det, allvarsamt, frågade Falk, om inte man kan betala på förfallodagen?
— Då tar man ett nytt lån i Skräddarbanken, svarade Borg.
— Varför ta ni inte era lån i Riksbanken? återupptog Falk.
— Den är skämd! svarade Borg.
— Förstår du det där? sade Olle till Sellén.
— Inte ett ord! svarade denne.
— Ni ska få lära er en gång när ni bli agréer vid akademien och komma i adresskalendern!
Nicolaus Falk satt på sitt kontor om morgonen på dagen före julafton. Han var sig icke fullt lik; tiden hade gallrat det ljusa håret på hans hjässa, och passionerna hade dikat små avlopp i ansiktet för all den syra som kvällde fram ur den vattensjuka marken. Han satt lutad över en liten smal bok av långkatekesens format, och i den arbetade hans penna som om han stack ut mönster.
Det knackade på dörren och ögonblickligen försvann boken under pulpetklaffen och ett morgonblad intog dess plats. Falk var djupt inne i läsningen, då hans hustru trädde in.
— Sitt! sade Falk.
— Nej, det har jag inte tid med! Har du läst morgonbladet?
— Nej!
— Jaså, jag tycker du håller på!
— Ja, jag började just nu!
— Då har du väl läst om Arvids dikter?
— Jaså, ja, det läste jag!
— Nåå! Det var ju vackra lovord han fick!
— Det har han skrivit själv!
— Det sa du i går kväll när du läste Gråkappan också!
— Nå, vad vill du?
— Jag träffade amiralskan nyss; hon tackade för bjudningen och uttryckte sin glädje över att få träffa den unga skalden!
— Sa hon det?
— Ja, det gjorde hon!
— Hm! Ja, man kan ju ha misstagit sig! Jag säger inte att man gjort det därför! Du ska väl ha pengar igen?
— Igen? När fick jag några sist?
— Se där! — Gå nu! Men kom inte och begär några mer före jul; du vet att det varit ett hårt år!
— Nej, det vet jag visst inte! Alla människor säga att det varit ett gott år!
— För lantbrukaren ja, men inte för försäkringsbolagen. Adjö!
Frun gick och in steg Fritz Levin försiktigt som om han fruktade ett bakhåll.
— Vad vill du? hälsade Falk.
— Å, jag ville bara titta in i förbigående.
— Det var klokt; jag ville just tala vid dig!
— Ånej!
— Du känner unge Levi?
— Ja bevars!
— Läs det här papperet; högt!
— Levin läste högt: »Storartad donation. Med en hos våra köpmän numera icke så ovanlig frikostighet har grosshandlaren Carl Nicolaus Falk, för att fira årsdagen av ett lyckligt äktenskap — — till direktionen för barnkrubban Betlehem överlämnat ett donationsbrev på 20,000 kronor, varav hälften genast utfaller och hälften efter den ädle givarens död. Gåvan får desto större värde som fru Falk är en av stifterskorna av den människoälskande institutionen.»
— Duger det? frågade Falk.
— Utmärkt! Det blir Vasen på nyåret!
— Nå, du skall gå till direktionen, d. v. s. till min hustru, med donationsbrevet och pengarna, och sedan skall du söka unge Levi. Förstår du?
— Alldeles!
Falk lämnade donationsbrevet, präntat på pergament, och summan.
— Räkna att du tagit emot rätt! sade han.
Levin fläkte upp en bunt papper och gjorde stora ögon. Det var femtio helark papper med litografiskt arbete för många riksdaler i alla möjliga färger.
— Är det här pengarna? frågade han.
— Det är värdepapper, svarade Falk, femtio aktier à 200 i Triton, överflyttade på barnkrubban Betlehem.
— Jaså det ska sjunka nu, efter som råttorna ge sig av?
— Det har ingen sagt, svarade Falk med ett elakt skratt.
— Nå men om, då får barnkrubban göra konkurs!
— Vad rör det mig, och dig ändå mindre. Nu till en annan sak! — Du måste — du vet vad jag menar när jag säger du måste —
— Jag vet, jag vet; lagsökning, trassel, reverser — gå på, gå på!
— Du ska skaffa Arvid hit på min middag tredjedag jul!
— Det var som att skaffa tre skäggstrån från jätten! Ser du nu att det var bra jag inte framförde ditt ärende till honom den där gången i våras! Sa jag inte att det skulle gå så här!
— Sa du! Vad fan sa du för slag! Håll mun på dig nu, och gör som jag säger! Det var den saken! — Vi ha en kvar! — Jag har märkt vissa ångersymptom hos min hustru! Hon måtte ha träffat modern eller någon av systrarna. Julen är en sentimental årstid. — Gå till Holmen och elda på litet!
— Det är inte behagliga uppdrag det där ...
— Marsch! — Nästa man!
Levin gick och avlöstes av magister Nyström, vilken insläpptes genom en tapetdörr i rummets bakgrund, varpå dörren stängdes. Nu försvann morgontidningen och den långa smala boken kom fram.
Nyström såg sorgligt förfallen ut; hans kropp var reducerad till en tredjedel av sitt volyminnehåll och hans kläder voro ytterligt torftiga. Han stannade ödmjukt vid dörren, framtog en mycket sliten plånbok och avvaktade.
— Klart? frågade Falk och lade pekfingret i boken.
— Klart! svarade Nyström och öppnade plånboken.
— N:o 26. Löjtnant Kling: 1,500 rdr. Betalt?
— Icke betalt!
— Prolongeras med straffränta och provision. Sökes hemma!
— Tar aldrig emot hemma!
— Hotas per post med sökning i kasern! — N:o 27. Häradshövding Dahlberg: 800 rdr. Låt mig se! Son till grosshandlaren som är taxerad 35,000; anstår tills vidare, bara han betalar intresset! Håll efter honom!
— Han betalar aldrig räntan!
— Sökes med brevlapp — du vet! utan kuvert — som ställes på verket! — N:o 28. Kapten Stjernborst: 4,000. Där ha vi gossen! Icke betalt?
— Icke betalt!
— Skönt! Förhållningsorder: sökes i vakten vid tolvtiden. Klädseln — din, nämligen — komprometterande. Den röda överrocken, som är gul i sömmarna — du vet!
— Hjälper inte; jag har sökt honom i vaktrummet i bara bonjouren mitt i vintern!
— Då går du till borgensmännen!
— Där har jag varit och de bådo mig dra åt skogen! Det var bara en formalitetsborgen, sa de.
— Då söker du honom själv en onsdagsmiddag kl. 1 när han sitter i Tritons direktion; ta Andersson med dig, så att ni ä’ två!
— Det är redan gjort!
— Nå, hur såg direktionen ut? frågade Falk och klippte med ögonen.
— Den såg generad ut!
— Ah, gjorde den! Såg den riktigt generad ut?
— Ja, det gjorde den!
— Men han själv då?
— Han ledde oss ut i farstun och sa att han skulle betala, bara vi lovade att aldrig söka honom där mera!
— Å, jaså! joho! Sitter där två timmar i veckan för 6,000, därför att han heter Stjernborst! — Låt mig se! Lördag i dag! — Du är i Triton precis klockan halv ett; om du får se mig där, vilket är avgjort, så — inte en min. — Förstår! Gott! — Nya ansökningar?
— Trettiofem stycken!
— Jojo! Det är julafton i morgon.
Falk bläddrade igenom en bunt reverser; då och då for ett löje över hans läppar och ett enstaka ord.
— Herre Gud! Har det gått så långt med honom! Och han — och han — som anses vara så solid! Jojo, jojo, jojo! Här komma tider! — Jaså, han behöver pengar? Då ska jag köpa hans hus! —
Det bultade på dörren. Pulpeten slogs igen, papperen och katekesen voro bortblåsta, och Nyström gick ut genom tapetdörren.
— Klockan halv ett, viskade Falk efter honom.
— Ett ord till! Har du poemet färdigt?
— Ja, svarades från underjorden.
— Gott! Håll Levins revers i ordning att kastas in i kansliet. Jag kommer att klämma till honom endera da’n! Han är falsk, den fan!
Därpå justerade han halsduken, drog fram manschetterna och öppnade dörren åt förmaket.
— Se! God dag, herr Lundell! Mjukaste tjänare! Var så god och stig på, för all del! Hur står det till? Jag hade läst in mig ett ögonblick!
Det var verkligen Lundell, klädd som en kontorist, efter sista modet och med klockkedja och ring och handskar och galoscher.
— Jag kanske störde herr grosshandlarn?
— Nej, för all del! Tror herr Lundell att vi kan få det färdigt till i morgon?
— Skall det nödvändigt vara färdigt i morgon?
— Ovillkorligen! Krubban har en fest, som jag bjuder på, och min hustru kommer då att offentligen överlämna porträttet att uppsättas i matsalen!
— Nå, då får inga hinder finnas, svarade Lundell och tog fram en nästan färdigmålad duk och ett staffli ur en skrubb. Behagar herr grosshandlarn vara så god och sitta ett ögonblick, så får jag sätta i lite här och där!
— Så gärna! Så gärna! För all del!
Falk kastade sig ner på en stol, slog benen i kors och intog en statsmannalik ställning, samt anlade en förnäm min.
— Var så god och tala! sade Lundell. Ansiktet är visserligen i sig själv intressant, men ju flera skiftningar av karaktären det kan uttrycka, dess bättre!
Falk myste och ett sken av nöje och välbehag med sig själv upplyste hans råa drag.
— Herr Lundell äter middag hos mig tredjedagen?
— Jag tackar ...
— Då skall herrn få se ansikten av högt förtjänta män, vilka kanske vore värdigare att fästas på duken än mitt.
— Jag kanske skulle kunna få den äran att måla dem?
— Helt säkert, om jag ger mitt ord.
— Å, ni tror verkligen?
— Helt säkert!
— Nu såg jag ett nytt drag. Var så god och behåll den minen! Så där! Förträffligt! Jag fruktar att vi måste använda hela den här dagen, vet herr grosshandlarn. Det återstår ännu en hel hop småsaker, som man endast kan upptäcka under hand! Ert ansikte är så rikt på intressanta drag.
— Nå, då äta vi middag tillsammans ute! Och vi skola umgås flitigt, så att herr Lundell får tillfälle att studera mitt ansikte bättre till andra upplagan — som alltid kan vara bra att ha! Jag får verkligen säga att det är få personer som ha afficierat mig på ett så behagligt sätt som herr Lundell! ...
— Å, jag ber allra mjukast.
— Och jag skall säga min herre, att jag är en skarpsynt person, som väl förstår att skilja sanningen från smicker.
— Det såg jag med detsamma, svarade Lundell samvetslöst. Mitt yrke har givit mig någon färdighet att bedöma människor.
— Herrn har blick; det är verkligen inte alla som kunna bedöma mig. Min hustru till exempel ...
— Nå, det kan man inte begära av fruntimmer.
— Nej, är det inte det jag säger! — Hör nu, får jag inte lov att bjuda på ett glas gott portvin?
— Jag tackar, herr grosshandlarn, men jag har för princip att aldrig dricka något när jag arbetar ...
— Det är alldeles rätt! Jag respekterar denna princip — jag respekterar alltid principer — så mycket mer som jag delar den.
— Men när jag inte arbetar, dricker jag gärna ett glas.
— Det är som jag — alldeles som jag.
Klockan slog halv ett. Falk sprang upp.
— Ursäkta mig, jag måste ut i en affär på ett ögonblick, men jag skall genast vara tillbaka!
— För all del, för all del i världen! Affärerna framför allt!
Falk klädde sig och gick; Lundell var ensam på kontoret.
Han tände en cigarr och ställde sig att betrakta porträttet. Den som observerat hans ansikte nu, skulle icke ha kunnat se hans tankar, ty han hade redan lärt sig så mycket av livets konst att han icke en gång anförtrodde ensamheten sina meningar, ja han fruktade till och med att meddela sig med sig själv.
Man hade kommit till desserten. Champagnen gnistrade i glasen, vilka bröto ljusstrålarna från kronan i Nicolaus Falks matsal i våningen vid Skeppsbron. Arvid mottog vänliga tryckningar från alla håll med komplimanger och välönskningar, varningar och råd; alla ville vara med och assurera sig en del i hans framgångar, ty det var nu en avgjord framgång.
— Häradshövding Falk! Jag har den äran! sade presidenten i kollegiet för ämbetsmännens löner, och nickade över bordet. Det är en genre som jag förstår!
Falk mottog den sårande komplimangen med lugn.
— Varför skriver ni så melankoliskt? frågade en ung skönhet, som satt till höger om skalden. Man skulle tro att ni varit olyckligt kär!
— Häradshövding Falk! Får jag lov att dricka! sade redaktörn av Gråkappan från vänster, i det han strök undan sitt långa, ljusa skägg. Varför skriver inte häradshövdingen i min tidning?
— Jag tror inte herrarna skulle trycka vad jag komme att skriva! svarade Falk.
— Jag vet inte vad som skulle utgöra något hinder?
— Åsikterna!
— Ah! Det är inte så farligt med den saken. Det jämkar sig nog! Inte ha vi några åsikter inte!
— Skål, Falk! skrek den alldeles yre Lundell över bordet. Hej!
Levi och Borg måste hålla i honom, så att han icke skulle stiga upp och hålla tal.
Det var första gången han var ute ibland folk, och det ståtliga sällskapet och den lysande anrättningen hade slagit honom åt huvudet; men som alla gästerna befunno sig på ett högre stadium, undgick han lyckligen någon obehaglig uppmärksamhet.
Arvid Falk kände sig visserligen varm vid anblicken av dessa människor, som åter upptagit honom i samhället utan att begära några förklaringar eller fordra avbön. Han erfor en känsla av trygghet vid att sitta på dessa gamla stolar, som varit delar av hans barndomshem; han igenkände med vemod den stora bordsuppsatsen, som fordom endast togs fram en gång om året; men de många nya människorna gjorde honom frånvarande. Han lät icke narra sig av deras vänliga miner; de ville honom visserligen intet ont, men deras välvilja var beroende av en konjunktur. Dessutom föreföll honom hela tillställningen maskeradartad. Vad hade professor Borg, mannen med det stora, vetenskapliga ryktet, för gemensamma intressen med hans obildade bror? De voro i samma bolag! Vad gjorde den högfärdige kapten Gyllenborst här? Gick han hit för att äta? Omöjligt, om också människorna gå bra långt för att äta. Och presidenten? Och amiralen? Här funnos osynliga band, starka, olösliga kanske!
Glädjen stod högt, men skratten voro för gälla, kvickheten flödade, men den var syrlig; Falk kände sig beklämd, och han tyckte att faderns ansikte såg vredgat ned på sällskapet från porträttet, som hängde över pianot.
Nicolaus Falk strålade av belåtenhet; han såg ingenting, hörde ingenting obehagligt, men han undvek att träffa broderns blickar så mycket han kunde. De hade ännu icke växlat ett ord, ty Arvid hade, enligt Levins anvisning, infunnit sig först då alla gäster samlats.
Middagen var vid sitt slut. Nicolaus höll ett tal om den »egna kraften och den fasta viljan», som förer människan till målet: »det ekonomiska oberoendet» och »en position». »Detta allt tillsammans», sade talaren, »förlänar självkänsla och ger karaktären den fasthet, utan vilken vi platt intet kunna gagna; intet gagna det allmänna, vilket är det högsta vartill vi kunna komma, och det är dit, mina herrar, vi alla sträva ändå, när sanningen kommer fram! Jag dricker de ärade gästers skål, som i dag hedrat mitt hus, och jag hoppas att jag många gånger måtte få åtnjuta samma ära!»
Härpå svarade kapten Gyllenborst, som redan var något drucken, i ett längre, skämtsamt anförande, vilket under en annan sinnesstämning och i ett annat hus skulle ha kallats skandalöst.
Han for ut emot den köpmansanda, som nu gripit omkring sig, och han förklarade skämtsamt, att han visst icke saknade självkänsla, oaktat han i hög grad saknade ekonomiskt oberoende; han hade just i dag på förmiddagen haft en affär av ganska obehaglig art — men det oaktat ägde han nog karaktärsstyrka att gå bort på denna middag, och vad hans position beträffade, ansåg han den vara så god som någons — och det ansågo nog andra med, eftersom han kunde få den äran sitta vid detta bord, hos detta charmanta värdfolk!
När han slutat, andades sällskapet lättare, ty »det hade känts som om ett åskmoln dragit över», anmärkte den sköna till Arvid Falk, vilken livligt senterade detta yttrande.
Det var så mycket lögn, så mycket falskhet i luften att Falk kände sig beklämd och längtade ut. Han såg huru dessa personer, vilka helt säkert voro hederliga och aktningsvärda, likasom gingo i en osynlig kedja, i vilken de då och då beto med kvävt raseri — ja, kapten Gyllenborst behandlade ju värden med öppet, ehuru skämtsamt förakt. Han tände cigarren i salongen, intog opassande ställningar och låtsade som om han icke såg fruntimren. Han spottade på kakelugnsstenarna, recenserade obarmhärtigt oljetrycken på väggarna och uttalade sitt förakt för mahognymöbler. De övriga herrarna iakttogo ett indifferent, dem själva värdigt skick och tycktes tjänstgöra.
Upprörd och missnöjd lämnade Arvid Falk oförmärkt sällskapet och gick. På gatan nedanför stod Olle Montanus och väntade.
— Jag trodde verkligen inte du skulle komma, sade Olle. Det lyste så grant där uppe!
— Så att därför! Jag önskade du hade varit med!
— Nå, Lundell tar sig ut ibland bättre folk?
— Avundas honom icke! Han får nog sina bittra dagar, om han skall gå porträttvägen! — Låt oss nu tala om annat! Jag har verkligen längtat så mycket efter denna kväll, då jag skall få se arbetarna på nära håll! O, jag tycker det skall bli som frisk luft efter detta kvalm; det förefaller mig som om jag skulle få gå ut i skogen efter att ha legat på ett sjukhus! Jag måste väl icke berövas denna illusion också?
— Arbetaren är misstänksam, så att du måste vara försiktig!
— Är han ädel? Är han fri från småsinne? Eller har förtrycket fördärvat honom?
— Du får väl se! Mycket är annorlunda i världen än man föreställer sig!
— Ja, gunås, så är det!
Om en halv timme befunno de sig i arbetarförbundet Nordstjärnans stora sal, som redan var fylld med folk. Falks svarta frack gjorde icke något gott intryck och han fick mottaga mången ovänlig blick från mulna ansikten.
Olle presenterade Falk för en lång, gänglig, hostande karl med passionerat utseende:
— Snickar Eriksson!
— Jaså, sade denne. Är det också en herre, som vill bli riksdagsman? Det ser han mig för spinkig ut till ändå!
— Nej, nej, sade Olle, han kommer för tidningen!
— Vad för tidning? Det finns så många sorters tidningar! Kanske han är här för att göra narr av oss?
— Nej, för all del, sade Olle; han är en arbetarvän och skall göra allt för er!
— Jaså! Det var en annan sak! Men jag är rädd för så’na där herrar; vi hade en som bodde hos oss, det vill säga i samma hus uppe i Vita Bergen; han var vicevärd — Struve hette kanaljen!
Ett klubbslag föll och i ordförandestolen satte sig en medelålders man. Det var vagnmakaren Löfgren, stadsfullmäktig och innehavare av medaljen Litteris et Artibus. Genom övning i kommunala uppdrags skötande hade han förvärvat sig stor teatervana och hans yttre hade tagit en prägel av ärevördighet, som kunde tysta stormar och kväva oljud. En stor domareperuk beskuggade ett brett ansikte, vilket pryddes av ett par polisonger och glasögon.
Vid hans sida satt sekreteraren, i vilken Falk igenfann en arvodist från det stora kollegiet. Denne var klädd i pincenez och uttryckte med bondgrin sitt ogillande över det mesta som yttrades. På första bänken nedanför ordförandeestraden sutto de förnämsta ledamöterna, officerare, ämbetsmän, grossörer, vilka kraftigt understödde alla lojala förslag och med överlägsen parlamentarisk förmåga nedgjorde alla reformprojekt.
Protokollet upplästes av sekreteraren, godkändes och justerades av första bänken. Därpå föredrogs första överläggningspunkten.
— »Beredningsutskottet hemställer huruvida icke arbetareförbundet Nordstjärnan ville för sin del giva uttryck åt det ogillande, som varje rättänkande medborgare måste känna gent emot de olagliga rörelser, som under namn av strejker pågå i snart sagt hela Europa.»
— Anser förbundet ...
— Jaaa! skrek första bänken.
— Herr ordförande! ropade snickaren från Vita Bergen.
— Vem är det där borta som för oljud? frågar ordföranden och tittar under glasögonen med en min som om han ämnade ta fram rottingen.
— Här är ingen som för något oljud; det var jag som begärde ordet! sade snickaren.
— Snickarmästare Eriksson!
— Är han mästare? När blev han det?
— Jag är utlärd gesäll och har aldrig haft råd att begära burskap, men jag är så skicklig som någon ann’ och jag arbetar för mig själv! Det ska jag säga!
— Vill snickargesällen Eriksson vara god och sitta ner och inte störa oss vidare. — Anser förbundet frågan vara med ja besvarad?
— Herr ordförande!
— Vad är det frågan om?
— Jag begär ordet! Och hör det, herre! röt Eriksson.
— Eriksson har ordet! mumlades från bakgrunden.
— Gesällen Eriksson — stavar han med x eller z? frågade ordföranden, som blivit sufflerad av sekreteraren.
Ett högt skratt upphöjdes av första bänken.
— Jag stavar inte alls, mina herrar, jag diskuterar! sade snickaren med glödande ögon; ja det gör jag! Om jag hade ordet i min makt, skulle jag säga att de som strejka ha rätt, för om mästarna och patronerna bli feta, som göra ingenting annat än springa och fjäska på uppvaktningar och sådant där scheiss, så är det arbetarens svett det kostar! Men vi vet nog varför ni inte vill betala vårt arbete; det är därför att vi skulle få rösträtt till riksdan, och det är man rädd för ...
— Herr ordförande!
— Ryttmästar von Sporn!
— Och det vet vi nog, att taxeringskommittén sätter ner skatten så snart den går upp till den där siffran. Om jag hade ordet i min makt, skulle jag säga mycket mer, men det tjänar så litet ...