— Ryttmästar von Sporn!
— Herr ordförande, mina herrar! Det är högst oväntat att i en församling som denna, vilken genom sitt värdiga uppträdande för övrigt (nu senast vid det kungliga bilägret) gjort sig ett så gott namn, personer utan all parlamentarisk takt skola tillåtas kompromettera ett aktningsvärt förbund genom oblygt och hänsynslöst förakt för alla former. Tro mig, mina herrar, något sådant skulle icke ha hänt i ett land där man från ungdomen lärt sig militärisk tukt ...
— (Allmänna livbeväringen! sade Eriksson till Olle.)
... där man vant sig att styra sig själv och andra! Jag uttalar den gemensamma förhoppningen, att något sådant störande uppträde icke vidare må äga rum bland oss ... jag säger oss — ty jag är också arbetare ... vi äro alla arbetare inför den Evige ... och jag säger det i egenskap av ledamot av detta förbund, och den dag skulle vara en sorgedag då jag måste taga tillbaka de ord jag vid ett annat sammanträde härom dagen — ja, det var i nationalförbundet livbeväringens vänner! — yttrade: jag tänker högt om den svenska arbetaren!
— Bravo! Bravo! Bravo!
— Anser förbundet Beredningsutskottets förslag med ja besvarat?
— Ja! Ja!
Andra punkten: — »På enskild motionärs förslag får Beredningsutskottet hemställa om icke arbetarförbundet skulle, i anseende till H. K. H. Hertigens av Dalsland timade konfirmation, såsom ett erkännande av svenska arbetarens tacksamhetsskuld till konungahuset och nu särskilt som ett uttryck av ogillande över de arbetaroroligheter, som under namn av Kommunen förhärja Frankrikes huvudstad, förena sig i insamlandet av medel till en hedersgåva, vars värde dock icke bör överstiga tre tusen riksdaler.»
— Herr ordförande!
— Doktor Haberfeld!
— Nej, det var jag, Eriksson, som begärde ordet!
— Jaså! Nå! Eriksson har ordet!
— Jag skulle upplysa, att det icke är arbetaren som gjort Kommunen i Paris, utan att det är ämbetsmän, advokater — officerare, just såna där livbeväringar — och tidningsskrivare, som gjort den! Om jag hade ordet i min makt, så skulle jag be dessa herrar uttrycka sina känslor i ett konfirmationsalbum!
— Anser förbundet frågan med ja besvarad?
— Ja! Ja!
Och därpå börjades ett skrivande av skrivaren och ett kollationerande och ett pratande som vid själva riksdagen.
— Går det alltid till så här? frågade Falk.
— Tycker herrn att det är muntert? svarade Eriksson. Det är så att man kan riva håret av sig. Jag vill kalla detta korruption och förräderi. Bara egennytta och uselhet; inte en man med hjärta, som kan föra saken framåt; därför kommer det också att bli som det blir!
— Vad skall det bli då?
— Vi få väl se! — sade snickaren och fattade Olles hand. Är du beredd? fortfor han. Stå på dig bara, för här får du kritik!
Olle nickade slugt.
— Ornamentsbildhuggaregesällen Olof Montanus har anmält sig hålla föredrag om Sverge, började ordföranden; ämnet är väl stort, förefaller det mig, och något allmänt hållet, men om han lovar göra undan det på en halv timme, så ska vi väl höra på; eller vad säger herrarna?
— Ja!
— Herr Montanus, var så god och stig fram.
Olle ruskade på sig som en hund innan han skall ta språng, och gick fram genom hopen, som mönstrade honom med sina blickar.
Ordföranden öppnade ett litet samtal med första bänken och sekreteraren gäspade innan han tog upp en tidning för att visa huru litet han ämnade höra på föredraget.
Men Olle steg upp på estraden, fällde ner sina stora ögonlock, tuggade några gånger för att narra åhörarna att han började, och när det blev riktigt tyst, så tyst att man kunde höra vad ordföranden sade åt ryttmästarn, började han.
— Om Sverge. — Några synpunkter.
Det blev en paus.
— Mina herrar! Det torde väl få anses som mera än ett obestyrkt antagande att våra dagars mest fruktbara idé och kraftigaste strävan är att upphäva den trångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljer folken och ställer dem som fiender emot varandra; vi hava sett de medel som härvid användas — världsexpositionerna och dessas verkningar — hedersdiplomen!
[Man såg på varandra frågande. — »Vad var det där för en gliring?» sade Eriksson. »Den kom litet tvärt, annars var den bra!»]
— Svenska nationen går, såsom alltid, här vid lag i spetsen för civilisationen och har i högre grad än någon annan bildad nation vetat göra den kosmopolitiska idén fruktbärande, och, om man får döma efter vad siffror giva vid handen, redan hunnit mycket långt. Härtill hava ovanligt gynnsamma omständigheter bidragit, och det är dem jag nu på en kort stund vill betrakta, för att sedan övergå till något lättsmältare såsom styrelseformen, skattehemmanen och dylikt.
[»Det blir långt det här», sade Eriksson och knuffade Falk i sidan; »men han är rolig!»]
— Sverge är, som var man vet, ursprungligen en tysk koloni och språket, vilket bibehållit sig tämligen rent ända in på våra dagar, är plattyskan i tolv dialekter. Denna omständighet, nämligen svårigheten provinserna emellan att meddela sig med varandra, har varit en mäktig hävstång för motverkandet av det osunda nationalitetsbegreppets utveckling. Andra lyckliga omständigheter hava dock motverkat ett ensidigt tyskt inflytande, vilket en gång gick så långt, att Sverige var en inkorporerad tysk provins, såsom under Albrecht av Mecklenburg. Hit räknar jag först de danska provinsernas erövring, Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän och Dalsland; Sverges rikaste provinser bebos av danskar, vilka ännu tala sitt lands språk och vägra att erkänna svenska väldet.
[»Vart i Jesu namn ska det här ta vägen? Är han galen?»]
— Skåningen, till exempel, räknar ännu i dag Köpenhamn som huvudstad och skåningarna utgöra vid riksdagen det regeringsfientliga partiet. Så är även förhållandet med det danska Göteborg, som icke erkänner Stockholm såsom rikets huvudstad; där ha dock engelsmännen numera tagit försteget och anlagt en koloni. Denna nation, den engelska, fiskar utanför kusten och driver inne i staden nästan all storhandel under vintern; om sommarn resa de tillbaka och njuta av de samlade skatterna i sina hem på skotska höglanden. Ett mycket präktigt folk för övrigt! Engelsmännen hålla sig också en stor tidning, där de berömma sina egna handlingar, utan att precis klandra andras.
Så hava vi att fästa oss vid de täta invandringarna, som då och då ägt rum. Vi ha finnar på finnskogarna, men vi ha dem också i huvudstaden, dit de invandrat under svåra politiska förhållanden hemma.
Vid våra större järnbruk finnes en myckenhet valloner, inkomna på 1600-talet och vilka än i dag tala sin brutna franska. Det är, som bekant, en vallon som infört i Sverge den nya statsförfattningen, vilken är tagen från Vallonien. Styvt folk och ganska hederligt!
[»Nej vad in i ... är det här för slag!»]
— Under Gustav Adolfs tid hitkom en mängd skotskt frat och hyrde ut sig som soldater, varför de också kommo in på riddarhuset!
På östra kusten finnas många familjer som bära traditioner om en invandring från Livland och de andra slaviska provinserna, varför man här ofta träffar rent tatariska typer.
Jag framkastade det påståendet, att svenska folket var på den allra bästa väg att denationaliseras! Slå upp Svenska Adelns Vapenbok och räkna de svenska namn ni träffar. Om de gå över 25 procent, så ska ni få skära näsan av mig, mina herrar!
Slå upp adresskalendern, på en höft; jag har själv räknat efter på bokstaven G och av fyra hundra namn voro två hundra utländska. Vad är orsaken? Många äro de, men de förnämsta äro: de utländska dynastierna och erövringskrigen. Om man tänker efter huru mycket fusel som suttit på svenska tronen, så förvånas man över, att nationen än i dag kan vara så konungsk. En grundlagsbestämmelse sådan som att svenska konungen alltid skall vara en utlänning, måste ovillkorligen leda rakt på målet, denationalisering; och den har också gjort det! Att landet skall komma att vinna på anslutning till främmande nationer är min övertygelse, ty att förlora något — det kan det icke, ty man kan icke förlora vad man icke har. Nationen saknar helt enkelt nationalitet, och det var det Tegnér upptäckte 1811 och som han så trångsynt beklagar i Svea, men då var det för sent, ty rasen var redan förstörd genom utskrivningarna under de dumma erövringskrigen. Av den enda million innevånare, som på Gustav II Adolfs tid funnos i landet, utskrevos och fördärvades 70,000 fullmåliga karlar. Hur många Karl X, XI och XII förstörde kan jag icke säga, men man kan förstå vilken avel de hemmavarande skulle ge, då de alla voro kasserade kronvrak!
Jag återvänder till mitt yttrande, att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverge, annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dåliga översättningar! Vad äro folkdräkterna, vilkas försvinnande vi sörja? Gamla slarvor från medeltidens herredräkter! Redan på Gustav I:s tid begärde dalkarlarna, att man skulle straffa dem som buro hackade och brokiga kläder. Troligen hade icke de brokiga hovkläderna, den Burgundiska dräkten, ännu kommit ned till dalkullorna! Och säkert ha de haft många modeförändringar sedan dess!
Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det, så är det antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.
Jag tror icke jag säger för mycket om jag påstår att svenska nationen är en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation! Och därför går den sin undergång till mötes och det med stora steg!
[Nu uppstod larm i salen! Spridda rop på Karl XII läto dock förnimma sig över bullret.]
— Mina herrar, Karl XII är död, och låt nu honom sova till nästa jubelfest! Det är honom vi ha mest att tacka för vår denationalisering, och det är därför jag ber att herrarna instämma med mig i ett fyrfaldigt hurra! — Mina herrar! Leve Karl den tolfte!
[»Jag skall be att få kalla sällskapet till ordning!» skrek ordföranden.]
— Kan man väl tänka sig någon större fäaktighet hos en nation, som skall lära sig utifrån att bli skalder! Tänk sådana oxar, som kunde gå bakom plogen i ett tusen sex hundra år och inte komma på den idén att göra visor! Men så kom det en kurre från Karl XI:s hov och förstörde hela denationaliseringsverket! Förr skrev man på tyska, men nu skulle det skrivas på svenska! Jag får därför be herrarna instämma med mig, när jag ropar så här: Ner med den dumma hunden Georg Stjernhjelm!
[»Vad hette han?» — »Edvard Stjernström!» Ordföranden slår klubban i bordet! Uppståndelse! »Det är nog! Ned med den förrädaren! Han driver med oss!»]
— Svenska nationen kan bara skrika och slåss, det hör jag! Och efter som jag icke får fortsätta och komma till styrelsen och kronoskattehemmanen, så vill jag bara säga, att sådana här servila lymlar, som jag hört på i kväll, äro mogna för enväldet när som helst! Och ni får’t! Lita på det! Ni får envälde!
[En puff bakifrån kastade upp orden ur halsen på talaren, som nu tog fatt i talmansbordet för att hålla sig kvar.]
— Och ett otacksamt släkte, som inte vill höra sanningen ...
[»Kör ut honom! Riv sönder honom!» Olle kastades ner från estraden, men ännu i sista ögonblicket skrek han som en vansinnig och under mottagande av hugg och slag: »Leve Karl den tolfte! Ner med Georg Stjernhjelm!»]
Olle och Falk befunno sig ute på gatan.
— Vad kom åt dig? frågade Falk; blev du från dina sinnen!
— Ja, jag tror jag blev det! Jag hade läst över mitt tal i nära sex veckor, jag visste på pricken vad jag skulle säga, men när jag kom fram och fick se alla dessa ögon, så gick det sönder; hela min konstiga bevisföring ramlade som en murarställning, jag kände marken sjunka under mina fötter och alla tankar kommo i en röra! Var det mycket galet?
— Ja, det var svårt, och du får nog tidningarna på dig!
— Ja, det är för sorgligt! Och jag tyckte att jag hade det så klart! Men det var skönt att få bränna till dem lite ändå!
— Du skadar din sak på det där sättet och kan aldrig komma fram mera!
Olle suckade.
— Vad i herrans namn hade du med Karl XII att göra? Det var det värsta av alltihop!
— Fråga mig inte! Jag vet ingenting!
— Älskar du ännu arbetaren? fortfor Olle.
— Jag beklagar honom, som låter vilseföra sig av lycksökare, och jag skall aldrig svika hans sak, ty hans sak är den närmaste tidens fråga, och hela er politik är inte värd ett öre mot den!
Olle och Falk vandrade gatorna framåt och kommo så ner åt staden igen och promenerade in på Lilla Nygatan, där de gingo in på café Naples.
Klockan var nu mellan nio och tio och kaféet var tomt i det allra närmaste. Där satt blott en enda gäst vid ett bord nära disken. Han läste i en bok för flickan, vilken satt bredvid och sydde. Det såg mycket nätt och hemtrevligt ut, men måtte ha gjort ett starkt intryck på Falk, ty han gjorde en häftig rörelse och ändrade min.
— Sellén! Hå, är du här! God afton, Beda! sade Falk med en konstlad hjärtlighet, vilken var honom mycket främmande, i det han tog den unga flickans hand.
— Nej, se bror Falk! sade Sellén. Hittar bror hit också! Jag kunde väl tro att det var något, efter som vi ses så sällan i Röda Rummet.
Falk och Beda växlade en blick. Den unga flickan hade ett distingerat utseende för sin plats; ett fint, intelligent ansikte, som bar en sorg; en smärt gestalt med ett självsvåldigt men kyskt linjespel; ögonen voro något vinklade uppåt, som om de spejade efter en olycka från himmelen, men kunde för övrigt leka alla lekar ett ögonblickslynne kunde uppfinna.
— Så allvarsam du är! sade hon till Falk och såg ned på sömmen.
— Jag har varit på ett allvarsamt möte, sade Falk och rodnade som en flicka. Vad läste ni för slag?
— Jag läste Tillägnan till Faust, sade Sellén och räckte ut sin hand för att leka med Bedas söm.
En mörk sky drog över Falks ansikte. Samtalet blev tvunget och odrägligt. Olle satt försjunken i betraktelser, som tycktes röra sig om självmord.
Falk begärde en tidning och erhöll »Den Obesticklige». Med ens slog det honom för huvudet att han glömt se efter vad den skrivit om hans dikter. Han fläkte upp bladet och kastade ögonen på tredje sidan; där fann han vad han sökte. Det var inga artigheter, men icke heller några grovheter, ty artikeln var dikterad av verkligt och djupt intresse. Recensenten fann icke Falks poesi sämre eller bättre än de andra samtidas, men fullt lika egoistisk och betydelselös; den handlade endast om författarens enskilda affärer; olovliga förbindelser, uppdiktade eller verkliga, koketterade med små synder men sörjde icke över de stora; det var icke ett grand bättre än den engelska toalettpoesien, och författaren kunde gärna ha satt sitt stålstick framför titeln, så hade texten varit illustrerad m. m. Dessa enkla sanningar gjorde ett djupt intryck på Falk, som endast läst Gråkappans puff, skriven av Struve, och Rödluvans av personlig välvilja dikterade recension. Han tog ett kort avsked och steg upp för att gå.
— Skall du gå redan? frågade Beda.
— Ja! Träffas vi i morgon?
— Ja, som vanligt! God natt!
Sellén och Olle följde med ut.
— Det är en rar unge, sade Sellén, när de gått en stund tysta framåt gatan.
— Jag anhåller att du yttrar dig litet mer förbehållsamt om henne!
— Bror är kär i henne, kan jag förstå?
— Ja, det är jag, och jag hoppas du förlåter mig det!
— För all del, jag ska inte gå i vägen!
— Och jag ber dig inte tro något illa om henne ...
— Nej, det gör jag inte heller! Hon har varit vid teatern ...
— Hur vet du det? Det har hon aldrig talt om för mig!
— Nej, men för mig! Man ska aldrig tro de där små satarna!
— Nå, det är ju inte något ont i det! Jag tänker ta henne ifrån hennes plats så fort jag kan; vårt umgänge inskränker sig till att vi gå ut och spatsera till Haga klockan åtta om morgnarna och dricka vatten ur källan.
— Så oskyldigt! Gå ni aldrig ut och supera om kvällarna?
— Det har aldrig fallit mig in att göra något sådant opassande förslag, som hon med förakt skulle avslå! Du skrattar, du; gör det; jag tror ännu på en kvinna som älskar, hon må tillhöra vilken klass som helst, ja, hon må ha haft vilka föregående äventyr som helst! Hon har sagt mig att hennes bana icke varit ren, men jag har lovat att aldrig fråga henne om det förflutna!
— Det är allvarsamt då!
— Ja, det är allvarsamt!
— Det var en annan sak! God natt, bror Falk! Olle kommer väl med mig!
— God natt!
— Stackars Falk, sade Sellén till Olle; nu ska han också fram och löpa sitt gatlopp, men det ska så vara; det är som tandömsningen; det blir inte karl av en förrän man haft sin historia!
— Hur dan är flickan då? frågade Olle av ren artighet, ty hans tankar voro fjärran.
— Hon är nog bra på sitt sätt, men Falk går och tar saken allvarsamt; det låtsas hon också så länge hon tror att hon kan vinna honom, men dröjer det, så tröttnar hon, och det är ingen säkerhet att hon icke söker förströelse på annat håll under tiden ändå. Nej, ni kan inte behandla så’na här affärer; man ska inte gå och huttla, utan klämma till genast, annars kommer det någon annan i vägen. Har du aldrig varit ute, Olle?
— Jag hade ett barn med vår piga där hemma på landet och det var därför far körde mig ur huset. Se’n har jag inte velat spotta åt dem!
— Det var inte så invecklat det, inte! Men att bli bedragen, som det kallas, det känns efter, det, må du tro; oj! oj! oj! Man ska ha nerver som violsträngar, om man vill leka den leken! Få se hur Falk går igenom den persen; det finns de som ta sådant där mycket djupt, och det är dumt! — Jaså, porten är öppen! Stig på, Olle; jag hoppas det ska vara bäddat, så att du ska ligga riktigt gott; men du får ursäkta min gamla städerska att hon inte kan skaka en bolster; hon är så klen i fingrarna, ser du, så att det blir kanske lite knöligt och hårt.
De hade klättrat upp för trapporna och voro nu uppe.
— Stig på, stig på! sade Sellén. Det känns som om Stava skulle ha vädrat här, eller kanske hon skurat; jag tycker det luktar skurfukt.
— Du spektaklar; det kan väl ingen skura där det inte finns något golv.
— Finns det inte något golv? Det var en annan sak. Vart har det tagit vägen då? Kanske det har brunnit upp? Nå, lika gott! Vi få väl vila på vår moder jorden, eller gruset, vad det nu är!
Och de lade sig i kläderna på golvfyllningen, sedan de bäddat med bitar av målarduk och gamla ritningar, och lade var sin portfölj under huvudet. Olle slog eld, tog upp en stearinljusbit ur byxfickan och ställde bredvid sig på golvet; ett svagt sken irrade omkring i den stora, tomma ateljén och tycktes göra våldsamt motstånd mot de massor av mörker, som ville störta sig in genom de kolossala fönstren.
— Det är kallt i kväll, sade Olle och tog fram en flottig bok.
— Kallt? Inte! Det är bara tjugu grader ute och då är det minst trettio här inne, efter som vi bo så högt. Vad tror du klockan kan vara?
— Jag tyckte hon slog ett i Johannis nyss.
— Johannis? Inte ha de någon klocka! De ä’ så fattiga, så den ha de satt bort.
Det blev en lång paus, som först avbröts av Sellén.
— Vad läser du, Olle?
— Det är detsamma!
— Är det detsamma? Ska du inte vara artig när du är främmande?
— Det är en gammal kokbok, som jag lånat av Ygberg!
— Nej, för fan, är det? Å, så få vi läsa lite; jag har inte ätit mer än en kopp kaffe och tre glas vatten i dag.
— Vad vill du ha för slag, då? sade Olle och bläddrade i boken. Vill du ha en fiskrätt? Vet du vad Majonäs är?
— Majonäs? Nej! Läs det! Det låter gott!
— Hör på nu då? »139. Majonäs. Smör, mjöl och litet engelsk senap sammanfräses och uppvispas med god buljong. När den kokar, ivispas några äggulor; varefter den får kallna.»
— Nej, fy tusan, det där blir man inte mätt på ...
— Å, det är inte slut än. »Fin matolja, vinättika, litet grädde och vitpeppar» — ja, jag ser nu att det inte duger. Vill du ha något stadigare?
— Slå opp kåldolma; det är det bästa jag vet!
— Nej, jag orkar inte läsa högt, låt mig slippa.
— Å, läs på du!
— Nej, låt mig vara i fred nu!
Det blev tyst igen. Därpå släcktes ljuset och det blev alldeles mörkt.
— God natt, Olle; svep om dig, så att du inte fryser.
— Vad ska jag svepa för slag?
— Ja, inte vet jag. Tycker du inte att det är roligt att leva så här?
— Jag undrar varför man inte tar livet av sig när det är så här kallt.
— Inte ska man det! Jag tycker det är intressant att se hur det kommer att gå.
— Har du föräldrar, Sellén?
— Nej, jag är oäkta; har du?
— Ja, men det kan vara detsamma!
— Du ska vara tacksam mot försynen, Olle; man ska alltid vara tacksam mot försynen — fast jag inte vet vad det tjänar till precis! Det ska väl vara så!
Det blev tyst igen; denna gång var det Olle som störde.
— Sover du?
— Nej, jag ligger och tänker på Gustav Adolfs staty; vill du tro att ...
— Fryser du inte?
— Fryser? Här som är så varmt!
— Min högra fot är alldeles borta.
— Drag över dig färgschatullet och stoppa om dig penslarna, så blir det bättre.
— Tror du att någon haft det så svårt som vi?
— Svårt? Ha vi det svårt, som ha tak över huvudet! Det finns professorer vid akademien, med trekantig hatt och värja, som ha haft det mycket värre. Professor Lundström har sovit en halv april månad i Humlegårdsteatern! Det tyckte jag var stil! Han hade hela vänstra oxögat för egen räkning, och han påstår att det inte fanns en parkettplats ledig efter klockan ett på natten; alltid goda hus om vintern, men dåligt om sommaren! God natt med dig, nu somnar jag!
Och Sellén snarkade. Men Olle steg upp och gick fram och åter på golvet tills det ljusnade i öster; då förbarmade sig dagen över honom och skänkte den vila, som natten icke unnat.
Och vintern gick, långsamt för de olyckliga, mera fort för de mindre olyckliga. Och våren kom med sina krossade förhoppningar om sol och grönt, tills sommaren var inne som en kort förberedelse till hösten.
En majmorgon gick litteratören Arvid Falk »i redaktionen av Arbetarefanan» under en glödande solhetta framåt Skeppsbron och såg på hur fartygen lastade och lade ut från stranden. Hans yttre var icke så vårdat som förr; hans svarta hår var längre än modet tillät och hans skägg hade vuxit ut à la Henri IV, vilket gav ett nästan vilt uttryck åt hans avmagrade ansikte. Hans ögon brunno av en olycksbådande eld, som brukar röja fanatikern eller rumlaren. Han tycktes välja bland fartygen, men hade svårt att besluta sig. Efter lång tvekan gick han fram till en matros, som höll på att rulla upp en björn med packor på en brigg. Han lyfte artigt på hatten:
— Kan herrn vara god och säga mig vart detta skepp går? sade han blygt, ehuru han trodde sig tala i en mycket djärv ton.
— Skepp? Jag ser inte något skepp!
Och de kringstående skrattade.
— Men vill herrn veta vart briggen går, så läs där!
Falk kände sig bragt ur fattningen, men retade upp sig och fortfor i häftig ton:
— Kan ni inte ge ett hövligt svar på en hövlig fråga?
— Ni? Dra du in i helvete och stå inte här och gräla! — Se opp där!
Samtalet avstannade och Falk fattade äntligen ett beslut. Han vände sig om, gick upp genom en gränd, över Köpmantorget och vek in på Kindstugatan. Där stannade han utanför porten till ett smutsigt hus. Återigen stod han tvekande, ty sin skötesynd obeslutsamheten kunde han aldrig överge. Då kom en liten trasig, vindögd pojke springande med handen full av korrektur i långa remsor och skulle förbi Falk, då denne höll an honom.
— Är redaktören uppe? frågade han.
— Ja, han har varit här sedan klockan sju, svarade gossen med andan i halsen.
— Har han frågat efter mig?
— Ja då, många gånger!
— Är han ond?
— Jaa! Det är han allt.
Och gossen var som en pil uppe för trapporna! Men Falk var strax efter och inträdde i redaktionsrummet. Det var ett kyffe med två fönster åt den mörka gatan; framför vardera stod ett omålat träbord med papper, penna, tidningar, sax och gummiflaska.
Vid ena bordet satt gamle vännen Ygberg, iförd en söndersliten svart bonjour, och läste korrektur; vid det andra bordet, som var Falks, satt en herre i skjortärmarna och en svart sidenmössa på huvudet av det slag, som kommunarder bära. Hans ansikte var igenväxt med ett rött helskägg och hans undersätsiga växt med dess grova former antydde arbetaren. Då Falk inträdde, gjorde kommunarden en våldsam rörelse med benen under bordet och kavlade upp skjortärmarna, varvid en blå tuschtatuering, bestående av ett ankare och ett anglosachsiskt R, blev synlig. Därpå fattade han saxen, stack den mitt igenom första sidan på en morgontidning, gjorde ett klipp och sade med rå ton och ryggen åt den tilltalade Falk:
— Var har herrn varit?
— Jag har varit sjuk, svarade Falk trotsigt som han själv tyckte, men ödmjukt som Ygberg försäkrade efteråt.
— Det var lögn; herrn har varit ute och supit! Han satt på Naples i går kväll; jag såg honom!
— Nå, det må jag väl göra ...
— Herrn får sitta var han behagar, men här ska han vara på slaget, enligt överenskommelse! Klockan är en kvart över åtta redan! Jag vet att så’na där herrar, som legat vid akademien, där de tro att de få lära så fasligt mycket, inte få lära sig ordning och skick! Är det inte oborstat att komma för sent? Uppför herrn inte sig som en drummel, då herrn låter sin arbetsgivare sitta och göra sin tjänst? Va? Nu för tiden är det opp och ner, det ser jag! Det är arbetstagaren som hundsvotterar mästaren, det vill säga arbetsgivaren, och det är kapitalet som är det förtryckta! Så är det!
— När kom redaktören på de åsikterna?
— När? — Nu, herre! Just nu! Och jag hoppas de åsikterna äro lika goda för det! Men jag har kommit underfund med något annat också! Herrn är ju en okunnig människa; herrn kan ju inte skriva svenska! Var så god och se hit! Hur står det här? Läs! »Vi hoppas att alla de som nästa år skola exercera beväring» — har man hört på maken! »Alla de som» ...
— Ja, det är rätt! sade Falk.
— Är det rätt? Hur kan herrn påstå det! Man säger i dagligt tal »alla dom som», alltså måste man skriva »alla dem som».
— Ja, om dem står i ackusativus ...
— Ä, inte några lärda fraser; det kommer man ingen stans med! Herrn ska inte prata smörja med mig! Nå, och så skriver herrn ex-sersera med bara x, fastän det heter ex-sersera! Tyst nu! Heter det ex-ersera eller ex-sersera ...? Svara nu!
— Man säger visserligen ...
— Man säger, alltså heter det ex-sersera; ty det kan inte heta annat än man säger! Kanske jag är dum, när allt kommer omkring, kanske jag inte kan tala svenska en gång! Jag har rättat det emellertid! Se här, fortsätt nu och passa på tiden en annan gång!
Han störtade upp från stolen med ett anskri och smällde en örfil på korrektur-gossen!
— Jaså, du sitter och sover mitt på ljusa dagen, din lymmel! Dig ska jag väl lära att vara vaken! Du är inte för gammal att få stryk.
Han tog offret vid spänntamparna, kastade honom upp på en hög osålda tidningar och pryglade honom med sin svältrem, som han spänt av.
— Jag sov inte, jag sov inte, jag bara blunda’! skrek gossen under smärtan.
— Jaså, du nekar också! Du har lärt dig ljuga, men jag ska lära dig tala sanning. — Sov du eller sov du inte? Tala nu sanning, annars blir du olycklig!
— Jag sov inte! stammade den olycklige, som var alldeles för ung och oskyldig att med en lögn kunna reda sig ur ett dilemma.
— Jaså, du nekar ändå! Det var en förhärdad lymmel! Ljuga så fräckt!
Han skulle just till att ytterligare bestraffa det unga sanningsvittnet, då Falk reste sig, gick fram till redaktören och sade med fast röst:
— Slå inte gossen; jag såg att han inte sov!
— Nej, hör ni på den! Det var mig en rolig kurre! »Slå inte gossen!» Vem var det som yttrade sig! Jag tyckte jag hörde en mygga surra i mitt öra! Jag kanske hörde fel! Jag hoppas det! Jag hoppas det till Gud! — Herr Ygberg! Herrn är en hygglig karl! Herrn har inte studerat vid akademien! Hör nu, såg herrn händelsevis om den här gossen, som jag nu håller som en fisk i byxtamparna, såg herrn om han sov?
— Om han inte sov, svarade Ygberg sävligt och intagande, så höll han just på till att somna!
— Det är rätt svarat! Vill herr Ygberg vara så god och hålla i den här byxlinningen, medan jag låter min käpp lära en yngling att tala sanning!
— Herrn har inte rättighet att slå honom, sade Falk. Rör honom, och jag öppnar fönstret och ropar upp en poliskonstapel!
— Jag är husbonde och jag slår mina lärpojkar! Han är lärpojke, för han ska in i redaktion sen! Det ska han, fast det finns akademiskt bildade, som inte tro att man kan redigera en tidning utan deras hjälp! Hör du, Gustav, lär du inte på tidningsyrket? Va? Svara nu, men tala sanning, annars ...!
Dörren öppnades, och in stack ett huvud — det var ett mycket ovanligt huvud och oväntat att se på detta ställe, men det var ett mycket bekant huvud, ty det hade varit avritat fem gånger.
Emellertid hade detta betydelselösa huvud det inflytandet att redaktören kastade på sig en rock och spände om svältremmen, samt gjorde en bugning och ett grin som vittnade om stor övning.
Statsmannen frågade om redaktören var ledig, varpå ett tillfredsställande svar avgavs under det sista lämningen av arbetaren försvann, i det barrikadmössan ströks av huvudet.
De båda herrarna stego in i redaktörens enskilda rum och dörren stängdes väl efter dem.
— Jag undrar vad greven nu har för planer? sade Ygberg och satte sig självsvåldigt på sin stol, som en skolpojke när magistern går sin väg.
— Det undrar inte jag alls, sade Falk, ty nu tror jag mig veta vad han är för en skälm, och vad redaktören är för en skälm, men jag undrar hur du kunnat från att vara ett fä bliva en ärelös hund, som lånar sig till skändligheter.
— Du ska inte vara så häftig, kära bror! — Nå, du var inte på plenum i natt!
— Nej! Jag anser riksdagen vara utan all betydelse för annat än enskilda intressen. Hur gick det med Tritons dåliga affärer?
— Vid gemensamma omröstningen beslöts att staten skulle, i betraktande av det stora, nationella i företagets patriotiska idé, övertaga obligationerna under det att bolaget likviderar ... eller avvecklar!
— Det vill säga — staten håller inunder huset medan grunden ramlar, så att styrelsen får tid att springa undan!
— Du såg hellre att alla dessa små ...
— Jag kan, jag kan! Alla dessa små räntetagare — ja, jag såg hellre att de arbetade med sitt lilla kapital än att de låge lata och ockrade med det, men jag såg helst att bedragarna komme på fästning, så uppmuntrades icke bedrägliga företag. Detta kallas politisk ekonomi. Fy fan! — En sak! Du fikar efter min plats! Du ska få den! Du ska icke behöva sitta där i din vrå och vara bitter på mig, därför att du ska behöva sopa och städa åt mig i korrekturet. Jag har alldeles för många artiklar liggande otryckta därinne hos den där frihetshunden, som jag föraktar, för att jag skulle vilja sitta och klippa rövarhistorier vidare. Rödluvan var mig för konservativ, men Arbetarefanan var för smutsig!
— Nå, det var roligt, att du lämnar dina chimerer och blir förståndig. Gå du in i Gråkappan; där har du en framtid!
— Jag lämnar den chimeren att de förtrycktas sak ligger i goda händer, och jag tror det vara en stor uppgift att upplysa allmänheten om vad opinionen, i synnerhet den tryckta, är, och huru den uppkommer, men saken, den lämnar jag aldrig!
Dörren till redaktörens rum öppnades ånyo, och ut trädde redaktören själv. Han stannade mitt på golvet och talade med en onaturlig böjlig, nästan hövlig stämma:
— Behagar häradshövdingen upprätthålla redaktionsbestyren medan jag avlägsnar mig — jag måste resa bort på en dag i högst viktiga ärenden. Notarien kan hjälpa med de löpande göromålen. Herr greven stannar en stund därinne på mitt rum — jag hoppas herrarna icke undandraga sig att vara herr greven till tjänst om så åstundas.
— För all del, det behövs icke, sade greven inifrån, där han satt lutad över ett manuskript som var under tillkomst.
Redaktören gick, och, märkvärdigt, greven gick ungefär två minuter efter, eller så lång tid som fordrades för att slippa gå ut i sällskap med redaktören av Arbetarefanan.
— Är du säker på att han reste med detsamma? frågade Ygberg.
— Jag hoppas det! sade Falk.
— Då går jag ner till Munkbron och tittar på fruarna hur de handla. A propos, har du träffat Beda något sen?
— Sen?
— Ja, sen hon lämnade Naples och satte sig på rum.
— Hur vet du det?
— Du skall försöka att vara lugn, Falk! Det går dig aldrig väl annars!
— Ja, jag måste det snart, annars mister jag förståndet! Tänk den där lilla kvinnan, som jag älskade så, så! Hon bedrog mig så skamligt! Vad hon nekade mig, det gav hon åt den där tjocka hökarn! Och vet du vad hon svarade? Hon sa att det bevisade huru rent hon älskade mig!
— Det var ett fint dialektiskt arbete! Och hon hade rätt, ty översatsen var alldeles riktig: hon älskar dig än?
— Hon förföljer mig åtminstone!
— Och du?
— Jag hatar henne så djupt man kan, men jag fruktar hennes närhet.
— Det är: du älskar henne än!
— Låt oss byta om ämne!
— Du skall vara lugn, Falk! Se på mig! Nu går jag emellertid ut och solar mig; man måste dock njuta av sin tillvaro i dess ändliga existens. Gustav, du kan få gå ner till Tyska brunn och spela knapp, om du vill, på en timme.
Falk var ensam. Solen kastade sig ner över det branta taket mitt emot och eldade nu upp rummet; han öppnade fönstret och tittade ut, för att få några friska andetag, men möttes av dövande ångor från rännstenen; han lät blicken flyga ut till höger framåt de prång som kallas Kindstugatan och Tyska Brinken, och han såg längst bort i perspektivet ett stycke av en ångbåt, några mälarvågor som glänste i solskenet och en klyfta av Skinnarviksbergen, som nu först fått litet grönt här och där i skrevorna. Han tänkte på dem som skulle få fara ut till ett sommarnöje på denna ångbåt, bada i dessa vågor och vila sitt öga på det gröna. Men nu började bleckslagaren inunder hamra plåt, så att huset och fönsterrutorna skallrade; fram körde ett par arbetshjon en dånande stinkande kärra och ut från krogen mitt över gatan stormade en doft av brännvin, svagdricka, sågspån och granris. Han drog in huvudet och satte sig vid sitt bord; framför honom lågo väl hundra landsortstidningar färdiga att bli klippta. Han tog av sig manschetterna och började granskningen; de luktade kimrök och olja och svärtade ifrån sig — det var huvudintrycket; vad han ansåg värt att tagas ur dem, det fick stanna, ty han måste tänka på sin tidnings program. Om arbetarna vid någon fabrik skänkt verkmästaren en snusdosa av silver, så skulle han genast klippa till, men om en patron skänkt fem hundra riksdaler till arbetarnas kassa, skulle han gå förbi. Om hertigen av Halland hade invigt en pålkran och intendenten Trälund skrivit vers vid tillfället, skulle han klippa till med vers och allting, »ty sådant tycker folk om att läsa»; kunde han lägga till något försmädligt, så var det så mycket bättre, de fingo det i alla fall i sig. För övrigt gällde klippningsordern: allt berömligt av och om publicister och kroppsarbetare, allt smädligt om präster, militärer, stora köpmän (icke små), akademici, stora författare och domare. Dessutom skulle han minst en gång i veckan angripa kungliga teaterdirektionen, samt stryka ner småteatrarnas lättsinniga sångpjäser i »moralens och sedlighetens namn», ty redaktören hade märkt att arbetarna icke voro roade av dessa teatrar. En gång i månaden skulle stadsfullmäktige anklagas (och dömas!) för slöseri, varjämte, så ofta tillfälle gavs, regeringsformen borde antastas, men icke regeringen; sträng censur hade redaktören förbehållit sig på attentat mot vissa riksdagsmän och vissa statsråd. Vilka? Det var en hemlighet som icke ens redaktören kände, ty det berodde på konjunkturerna, och dem kunde endast tidningens hemliga förläggare bedöma.
Falk arbetade med sin sax tills han var svart om ena handen, och han klistrade; men gummiflaskan gav ifrån sig en sådan elak lukt och solen brände så hett; den stackars aloën, vilken kunde törsta som en kamel och lida en retad stålpennas alla styng, stod och såg så bedrövad ut och gjorde det ökenartade intrycket förfärligt levande; hon var alldeles svartprickig av stick och hennes blad sköto upp som en bunt åsneöron ur den snustorra jorden. Något dylikt måtte ha svävat för Falks tankar, där han satt försjunken i sysslolöshet, ty innan han kunde ångra sig hade han snappat av alla örsnibbarna. Därpå, kanske för att döva samvetet, kanske för att ha något att göra, strök han gummi på såren och såg på huru solen torkade det; därpå undrade han en stund var han skulle få middag ifrån, ty han hade kommit in på den stråten som leder till fördömelsen — eller de så kallade »dåliga affärernas» väg; så tände han en pipa Svarta Ankaret och lät det dövande oset stiga upp och bada sig i det kortvariga solskenet; detta gjorde honom mildare stämd mot det stackars Sverge, där det låg uttalat, som man tror, i de dag-, vecko- och halvveckobulletiner som kallas tidningar. Han lade undan saxen och kastade tidningarna i en vrå och delade broderligt med aloën innehållet av lerkaraffinen; då tyckte han att den stackarn såg ut som något vingklippt — vad som helst — en and till exempel, som stod på huvet i dyvatten och grävde efter något — vad som helst — pärlor till exempel, eller musslor åtminstone, utan pärlor. Därpå grep honom förtvivlan igen, liksom garvaren med sina långa hakar, och sköt honom ner, ner igen i smutskaret, där han skulle beredas innan kniven kom och skrapade skinnet på honom så att han skulle bli lik andra människor. Och han kände icke samvetskval, icke ånger över ett förspillt liv, utan helt enkelt förtvivlan över att behöva dö i sin ungdom, den andliga döden, innan han fått göra gagn, förtvivlan över att behöva kastas bort som en onyttig rö, som ris på elden!
Klockan slog elva i Tyskan, och nu började klockspelet »Här är gudagott att vara» och »Mitt liv är en våg»; liksom fattad av samma idé började ett italienskt positiv med obligat flöjtstämma att väva upp »An der schönen blauen Donau» vid Brända Tomten; så mycket musik på en gång satte nytt liv i bleckslagaren, vilken med fördubblad iver tog itu med sina plåtar; allt detta larm gjorde att Falk icke hörde huru dörren öppnades och två personer inträdde. Den ena var en lång, mager, mörk figur med höknäsa och polkahår, den andra var en tjock, blond, undersätsig en, vars ansikte var blankt av svett och som mest liknade det djur som av hebreerna ansågs vara det orenaste av alla. Deras yttre antydde en sysselsättning som varken tog själs- eller kroppskrafter för mycket i anspråk; där fanns detta odeciderade som tyder på oregelbundenhet i arbete och levnadssätt.
— Pst! viskade den långa; är du ensam?
Falk syntes både angenämt och oangenämt överraskad av besöket.
— Jag är alldeles ensam till och med; den röde har rest bort.
— Å! Kom då med och ät en bit mat.
Däremot hade Falk ingenting att invända, utan stängde byrån och följde de två ner till källaren Stjärnan på Österlånggatan, där de slogo sig ner i den mörkaste vrån.
— Nej, se brännvin! sade den tjocka, och hans brustna öga tindrade mot brännvinsflaskan.
Men Falk, som följt med, mera för att få deltagande och tröst, fäste icke tillbörlig uppmärksamhet på de erbjudna saligheterna.
— Jag har icke känt mig så olycklig på länge! sade han.
— Tag dig en smörgås med sill! sade den långa. Vi ska ha utav Rydingens kumminost. — Pst! Kypare! — Blombergs blandning!
— Kan ni ge mig ett gott råd nu, försökte Falk igen; jag står inte ut med »den röda» längre och jag måste söka ...
— Pst! Kypare! Bergmans spisbröd! — Sup nu, Falk, och sitt inte och prata smörja!
Falk var kastad ur sadeln och gjorde icke vidare några försök i den riktningen att finna lindring i sin andliga nöd, men han försökte en annan icke ovanlig väg.
— Sa du att vi skulle supa? Så gärna som min själ lever!
Det flöt som etter i hans ådror, ty han var icke van vid starka drycker på förmiddagen; men han erfor ett underligt välbehag i matoset och flugsurret och doften av den halvruttna blombuketten, som stod bredvid den smutsiga bordsyrtuten. Till och med det dåliga sällskapet med det slarviga linnet, de fläckiga rockarna och de okammade galgfysionomierna harmonierade så med hans eget förnedringstillstånd, att han erfor en vild glädje.
— Vi voro ute på Djurgårn och söp i går! sade den tjocka, för att i minnet upprepa de njutningar som flytt.
Häremot hade Falk ingenting att anmärka och hans tankar voro också genast på annat håll.
— Är det inte skönt att vara fri på en förmiddag? sade den långa, som tycktes ha tagit en frestareroll.
— Jo, det är skönt, svarade Falk, och skulle liksom mäta sin frihet med en blick ut genom fönstret, men han såg endast en brandstege och en soplår ute på bakgården, dit endast svaga återsken från sommarhimlen svävade ner.
— Nu ta vi en halva! Se så! — Ah! — Nå, bolaget Triton? Hahahaha!
— Du ska inte skratta, sade Falk; det blir så många stackare lidande på det!
— Vad för ena stackare! Stackars kapitalister? Tycker du det är synd med sådana som inte arbeta, utan leva på pengar? Nej, min gosse, du har allt dina fördomar kvar ännu! Men det stod en sådan rolig historia i Bålgetingen om en grosshandlare som skänkte 20,000 rdr till barnkrubban Betlehem, och för det fick han Vasaorden; men så befanns det vara Tritonsaktier med solidarisk ansvarighet, så att nu får krubban göra konkurs. Är det inte härligt! Tillgångarna utgjorde 25 vaggor och ett oljefärgsporträtt av okänd mästare! Det är ju skönt! Porträttet värderades till 5 rdr! Är det inte härligt? Håhåhåhå!
Falk kände sig obehagligt berörd av ämnet, vilket han kände bättre än de andra.
— Nå, såg du att Rödluvan avslöjade den där humbugen Skönström, som gav ut de där usla dikterna i julas? sade den tjocka. Det var riktigt rart att läsa ett sant ord om den där schajasen en gång! Jag har rappat honom i Espingen ett par gånger, och det så att det har visslat om det!
— Ja, men du var litet orättvis mot honom; hans verser voro inte dåliga, sade den långa.
— Dåliga? De voro då mycket sämre än mina, som Gråkappan strök ner så — du minns!
— Apropos, Falk. Har du varit på Djurgårdsteatern? frågade den långa.
— Nej!
— Det var synd det!
— Där är det där Lundholmska rövarbandet och grasserar! Det må du tro var mig en fräck lymmel! Han hade inte skickat Espingen några biljetter, och när vi kom dit i går, körde han ut oss! Det ska han ha igen! Vill inte du ta itu med den hunden! Se här har du papper och blyertspenna! Nu skriver jag! »Teater och musik», »Djurgårdsteatern». Nu skriver du!
— Men jag har ju inte sett hans trupp!
— Vad fan gör det! Har du inte skrivit förr om det du inte sett?
— Nej, det har jag inte; jag har avslöjat humbug, men jag har aldrig angripit oskyldiga, och hans trupp känner jag inte.
— Å, den är usel! Det är bara pack! bestyrkte den tjocka. Spetsa din penna och stick honom i hälen, som du så bra kan!
— Varför sticka ni inte själva? frågade Falk.
— Därför att sättarna känna vår stil och de bruka spela folk därute om kvällarna. För övrigt är Lundholm en sådan vildsint karl, så han kommer nog rykande upp på byrån, och då ska man ha det att sticka honom i näsan med, att det är en opinionsyttring från opartiska! Se så, skriver Falk teater, så går jag på med musiken. Det har ju varit en konsert i Ladugårdslands kyrka i veckan. — Hette han inte Daubry? med y?
— Nej, med i! svarade den tjocka. Kom nu bara ihåg att han var tenor och att han sjöng Stabat Mater!
— Hur stavas det?
— Det kan vi snart se efter, sade den tjocka redaktören av Espingen och tog fram en packe flottiga tidningar från gasometerskåpet.
— Här har du hela programmet, och jag tror det står en recension inuti bladet.
Falk kunde icke låta bli att skratta.
— Det kan väl inte stå recension samma dag annonsen är ute?
— Nog kan det alltid! Men det behövs inte, för jag ska nog recensera det där franska packet ändå! — Gå nu på med litteraturen du, tjockus.
— Skicka förläggarna böcker till Espingen? frågade Falk.
— Är du galen?
— Köper ni dem själva för bara nöjet att recensera dem?
— Köper? — Grönskålling! Tag dig en ters nu, och se glad ut, ska du få dig en kotlett!
— Ni kanske inte läsa de böcker ni recensera?
— Vem tror du har tid att läsa böcker? Är det inte nog med att man skriver om dem! Man läser tidningarna och det är tillräckligt! För övrigt ha vi för princip att rappa alla!
— Ja, men det är ju en dum princip.
— Nix! Därigenom får man alla författares ovänner och avundsmän med sig — och då har man ju majoritet. De neutrala läsa hellre ovett om andra än de läsa beröm! Det ligger något uppbyggligt och tröstrikt för den obemärkte att se huru törnig berömmelsens väg är! Inte sant?
— Ja, men att handskas med människors öden på sådant vis!
— Å, det gör så gott åt både gamla och unga, det vet jag, som aldrig fick annat än ovett i min ungdom!
— Ja, men ni vilseleda allmänhetens omdöme.
— Allmänheten vill inte ha något omdöme, allmänheten vill ha sina passioner tillfredsställda. Om jag berömmer din ovän, så vrider du dig som en mask och säger att jag saknar omdöme; om jag berömmer din vän, så säger du jag har omdöme! Tag ner den där sista pjäsen på dramatiskan, tjockus, som nyss kommit ur pressen!
— Är du säker att han kommit ut?
— Ja bevars! Du kan alltid säga att den »saknar handling», för det är publiken så van att man säger, och så kan du mockera dig över hans »vackra språk»; det är ett gammalt, gott, nedsättande beröm; och så ska du kasta dig över teaterdirektionen, som tagit upp stycket; tala också om att pjäsens »sedliga halt» är tvivelaktig — ty det kan man säga om allting; låt bli att tala om utförandet, det »uppskjuta vi till en annan gång, av brist på utrymme», kan du sätta, så går du inte och dabbar dig, efter som du inte sett eländet.
— Vem är den olycklige, som skrivit den där pjäsen? frågade Falk.
— Det vet man inte ännu!
— Tänk dock på hans föräldrar och syskon, som kanske få läsa de där sakerna, vilka kanske äro högst orättvisa.
— Nå, vad ha de med Espingen att göra? Jo, de tänkte få läsa något stickande om sina ovänner; var så säker på det; de veta nog vad Espingen brukar innehålla.
— Ni ha då intet samvete?
— Har publiken, den »ärade publiken», något samvete som underhåller oss? Tror du vi skulle leva om de inte höllo oss! Vill du höra en strof om den närvarande litteraturens tillstånd, som jag har skrivit; den är inte dum, ska du tro. Jag har avdraget med mig! Men vi ska ha lite porter först! Kypare! Pst. — Hör på nu, ska du få höra; du kan ta åt dig om du vill!
»På länge har väl icke varit en sådan jämmer inom svenska verstillverkningen; det är ett gnällande som är alldeles förtvivlat; stora, långa karlarna låta som kattor i mars! Och de där vilja väcka världens intresse, när de inte kunna det på annat sätt, med bleksot och polyper; lungsot törs de inte komma med, ty det är för gammalt. Och då gå de och äro breda i ryggen som bryggarhästar och röda i ansiktet som vindragare. Där jämrar den där sig över kvinnans otro, han som aldrig prövat annat än skökans tro på betalningen; och den där som skriver om att han ’ej har guld, men blott sin lyra’ — en sådan lögnare; han har fem tusen i räntor och fideikommissrätt till en stol i Svenska Akademien! Och den där otrogna, cyniska ricaneuren, som icke kan öppna sin mun utan att stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras poesier äro inte en smul bättre än de som för trettio år se’n lades under gitarrnoter av prästgårdsmamseller; de skulle skriva åt sockerbagarn för tolv öre tummen och inte gå och besvära förläggare, tryckare och recensenter med att göra dem till skalder! Vad skriva de om? Om ingenting, d. v. s. om sig själva! Det är opassande att tala om sig själv, men det passar att skriva! Vad jämra de sig över? Över sin oförmåga att kunna lyckas! Lyckas! Det är ordet! Ha de givit luft åt en enda tanke som skulle kunna röras hos några andra, hos tiden, samhället; hade de fört de eländas talan en enda gång, skulle deras synder varda dem förlåtna, men det ha de icke; därför äro de som en ljudande malm — nej som ett skrällande järnskräp och en sprucken narrbjällra — ty de hade icke kärleken till annat än till nästa upplaga av Bjurstens litteraturhistoria, Svenska Akademien och sig själva!» — Det var beskt det där? Va?
— Det är orättvist, tycker jag! sade Falk.
— Jag tycker det är kläm i det, sade den tjocka. Du måste erkänna, att det är bra skrivet i alla fall. Är det inte? Han har en penna, den där lången, som går igenom sulläder.
— Håll mun på er nu och skriv, gossar, så får ni kaffe och konjak se’n!
Och de skrevo om människors värde eller icke värde, och de krossade hjärtan, som man knäcker sönder ägg!
Falk erfor ett outsägligt behov av frisk luft; han öppnade fönstret åt gården, men det var en sådan hög, smal, mörk gård, i vilken man känner sig som i en grav och där endast en fyrkant av himlen synes då man lägger huvudet bakut. Och han tyckte sig också sitta på botten av sin grav, bland brännvinsångor och matos, hållande gravöl över sin ungdom, sina goda uppsåt och sin heder; han försökte lukta på syrenerna, som stodo på matbordet, men de spredo blott förruttnelsens doft, och han försökte ännu en gång med blicken genom fönstret fixera något föremål, som icke skänkte honom vämjelse; men han såg blott den nytjärade soplåren, vilken stod där som en likkista med sitt innehåll av kasserade grannlåter, uttjänta nyttigheter; han lät sina tankar klättra upp för brandstegen, vilken tycktes leda rätt upp i den blå himlen från smuts och stank och vanära, men där gingo inga änglar upp och ner, och överst syntes intet vänligt ansikte, utan blott det tomma blå intet.
Falk fattade pennan och började skugga bokstäverna i rubriken Teater, då en kraftig hand fattade honom i armen och en bestämd röst sade:
— Kom med, får jag tala vid dig!
Falk såg upp, slagen och skamsen. Borg stod bredvid honom och tycktes icke vilja släppa sitt tag.
— Får jag presentera ... började Falk.
— Nej, det får du inte, avbröt Borg; jag vill inte bli bekant med några brännvinslitteratörer. Kom med bara!
Och han drog Falk med sig till dörren, oemotståndligt.
— Var är din hatt? Så där! Kom nu bara!
De voro ute på gatan. Borg tog honom under armen och ledde honom ner till Järntorget; där drog han honom in i en skeppsfournerarebod och köpte ett par segelskor, därpå drog han honom över slussen ner till Stadsgårdshamnen; där låg en kutter förtöjd och klar att sticka ut; på kuttern satt unge Levi och läste i en latinsk grammatika och åt på en smörgås.
— Här, sade Borg, ser du kuttern Uria; det är ett fult namn, men den seglar bra och är assurerad i bolaget Triton; där sitter skeppets redare, judgossen Isaac, och läser Rabes grammatika — den fånen tänker bli student — och nu är du hans informator för sommarn, och nu sträcka vi till vårt sommarnöje på Nämdön. Alle man om bord! Inga resonemanger! — Klart? — Lägg av!
Nämdö i juni 18..
Gamle Skandalskrivare!
Som jag är alldeles säker på, att varken du eller Levin betala in era omsättningsparter på vårt lån i Skomakarbanken, så skickar jag härmed ett reversal på nytt lån i Byggmästarbanken. De smulor, som icke åtgå till omsättningen torde kristligen delas, och min part överstyras med ångare till Dalarö, där jag hämtar.
Brodern Falk har jag nu haft under min vård en månad och jag tror att jag har honom på bättringen. Du minns att han övergav oss strax efter den Olaiska föreläsningen och att han, i stället för att begagna sin bror och sina relationer, gav sig in i Arbetarefanan, där han blev misshandlad för 50 rdr i månaden. Den där frihetsluften på Kindstugatan måtte emellertid ha verkat demoraliserande på honom, ty han började sky bättre folk och klä sig illa. Jag hade dock under tiden ett öga på honom genom den slinkan Beda — du vet — och när jag fann honom mogen för ett avbrott med de där kommunardförbindelserna, så hämtade jag honom. Jag hämtade honom på källaren Stjärnan, där han satt i sällskap med två skandalskrivare och begagnade brännvin — jag tror visst att de skrevo också! Hans tillstånd vid hämtningsäventyret var vad ni skulle kalla sorgligt. Som du vet, betraktar jag människorna med den absoluta likgiltighetens blickar; jag tar dem som geologiska preparat, som mineralier; några kristallisera i det systemet, andra i det; varför de göra så, ja, det beror på lagar eller omständigheter, inför vilka vi skola förhålla oss likgiltiga; jag gråter inte över kalkspaten därför att den inte är hård som bergkristallen; därför kan jag icke heller kalla Falkens belägenhet sorglig; den var helt enkelt produkten av hans temperament (hjärta som ni säger) + omständigheter, dem hans temperament framkallat. Han var emellertid litet »down» vid tillfället. Jag förde honom om bord, och han förhöll sig passiv. Men just som vi kastat loss och fått fart, så vände han sig om och då, jag tror att hon gått dit själv, stod Beda, du vet, på stranden och viftade. Då blev karlen galen; han ville i land, skrek han, och hotade att hoppa i sjön. Jag tog honom i armen och stoppade in honom i kajutan, varpå dörren blev stängd. När vi passerade Vaxholm, kastade jag två brev på posten, ett till redaktören av Arbetarefanan med en ursäkt för Falks fortfarande uteblivande, och ett till hans värdinna, med anhållan om hans kläders hitutskickande.
Emellertid mojnade han av, och när han fick se de stora vattnen och skären, så blev han sentimental och språkade en hel hop smörja om att han aldrig trott han skulle få se Guds (!) gröna jord mer, o. d. Men så kom ett slags samvete över honom. Han ansåg sig icke ha rättighet att vara så lycklig, och få njuta så i sysslolöshet, då så många människor voro olyckliga; han ansåg sig ha svikit sin plikt mot busen på Kindstugatan och han ville vända om; han förklarade på mina rysliga skildringar av hans nyss flydda liv, att det var människornas skyldighet att lida och arbeta för varandra; denna åsikt har hos honom antagit en religionsartad karaktär (jag har emellertid nu tagit bort den med Vichyvatten och salta bad). Mannen tycktes vara alldeles söndergången och jag har haft mycket besvär med att laga honom, ty psykiskt och fysiskt var här svårt att skilja på. Jag måste säga, att han i vissa avseenden väcker min förundran — beundra gör jag aldrig. — Det måtte vara en egen mani, som driver honom att handla rakt emot sina intressen. Tänk så bra han skulle ha haft det vid det här laget, om han gått fram på sin lugna ämbetsmannabana, helst då brodern i så fall lovat hjälpa honom med en större penningsumma. I dess ställe går han och sätter bort sitt anseende och slavar åt en rå arbetskarl — allt för de där idéernas skull! Det är för underligt!
Emellertid tyckes han vara på bättringen, i synnerhet efter sista läxan. Kan du tänka dig, han gick och kallade fiskaren här ute för »herrn» och lyfte på hatten för honom. Dessutom anställde han små kordiala samtal med befolkningen och ville göra sig underrättad om »huru de hade det». Följden blev den att fiskaren drog öronen åt sig och kom en vacker dag till mig och frågade om »den där Falk» skulle betala sin inackordering själv eller om doktorn (jag) skulle göra det! Jag berättade det för Falk och han blev ledsen, som han alltid blir när han mister sin goda tanke om något. En tid efter gick han och talade om utsträckt rösträtt med fiskaren; följden blev att denne kom till mig och frågade om Falk hade dåliga affärer.
Första dagarna gick han på stränderna och dårade; ibland företog han långa simfärder utåt fjärden, som om han aldrig ämnade vända om, och som jag alltid ansett självmord vara en av människans heligaste rättigheter, efter som hon fått den gåvan av naturen, så gjorde jag inga ingrepp i hans vanor. Isaac berättade att Falk emellanåt för honom haft långa utgjutelser om den där nymfen Beda, som lär ha lurat honom grundligt.
A propos Isaac, så är det ett fint huvud, må du tro. Han har satt i sig Rabe nu på en månad och läser Cæsar som vi läsa Gråkappan, och vad mer är, han vet vad den innehåller, något som vi aldrig visste. Men hans huvud är egentligen receptivt, det vill säga mottagligt och därjämte beräknande, och det är en gåva med vilken många blivit snillen, ehuru de varit ganska dumma. Hans praktiska sinne måste ibland ge sig luft, och vi hade nyligen ett lysande exempel på hans affärsförmåga. Jag känner icke hans ekonomiska ställning, ty han är i det fallet mycket hemlighetsfull, men en dag visade han sig orolig, ty han hade en utbetalning på ett par hundra. Som han icke kunde vända sig till brodern i Triton, med vilken han brutit, så kom han till mig. Jag kunde inte hjälpa honom. Då tog han ett ark postpapper och skrev ett brev, vilket befordrades express, och så var det tyst några dagar.
Utanför stugan där vi bo stod en vacker ekdunge, vilken gav en behaglig skugga och tillika skyddade mot havsvindarna. Jag förstår mig inte på trän och natur i allmänhet, men jag tycker om skugga när det är hett. En morgon, när jag drog upp rullgardinen, kände jag inte igen mig! Fjärden låg öppen utanför fönsterna, och en kabellängd från land låg en jakt ankrad. Hela ekdungen låg fälld, och på en stubbe satt Isaac och läste Euclides och räknade träden allt efter som de fördes ut på jakten. Jag väckte på Falk; han blev förtvivlad och ursinnig och råkade i ordväxling med Isaac, som på den affären stoppade 1,000 banko i fickan. Fiskaren fick 200 rischels — han hade inte begärt mer. Jag var arg — inte för trädens skull, utan därför att inte jag kommit på samma idé. Falk säger, att det var opatriotiskt, men Isaac svär på att det gjorde gott åt utsikten att få undan »det där rasket», och han tänker i nästa vecka ta sig en båt och besöka grannöarna i samma ändamål. Fiskargumman grät hela da’n, men gubben for in till Dalarö för att köpa henne ett vackert klänningstyg; han blev borta i två dygn, och när han kom igen, så var han alldeles full, men båten var tom, och när gumman frågade efter tyget, så förklarade gubben att han glömt bort det.
Adjö med dig! Skriv snart och berätta några skandalhistorier, och sköt om lånen väl!
Din dödsfiende och borgensman
H. B.
P. S. Jag såg i tidningarna att man håller på att bilda en Ämbetsmannabank. Vem ska sätta in pengar i den? Håll utkik på’n i alla fall, så ska vi kasta in ett litet papper i sinom tid.
Anhålles att få följande notis införd i Gråkappan i anseende till min förestående licentiat:
Vetenskaplig upptäckt. Medicine kandidat Henrik Borg, en av våra yngre mera framstående läkare, har under sina zootomiska forskningar i Stockholms skärgård upptäckt en ny art av släktet Clypeaster, vilken han givit det mycket träffande namnet maritimus. Karaktären torde kortast uttryckas så: Hudens plåtar i 5 med porer genomborrade ambulacralfält och 5 interambulacralfält endast med knappar för taggarna. Djuret har väckt livlig uppmärksamhet i den lärda världen.