Nämdö, augusti 18..
När jag går på havsstranden och ser huru fackelblomstren kunna uppspira bland skrivsand och kiselstenar, minnes jag dig huru du kunde blomma en hel vinter på en krog vid lilla Nygatan.
*
Jag vet ingenting så ljuvligt som att ligga utsträckt på strandklippan och känna huru gneisskärvorna kittla mina revben, under det jag ser på havet; ty då blir jag högfärdig och tror att jag är Prometheus, men gamen — det är du! — får ligga i en fjädersäng på Sandbergsgatan och äta kvicksilver.
*
Tången har man ingen glädje av, när han står och växer på sjöbotten, men när han kommer på land och ruttnar, då luktar han jod, och det är bra för kärlek, och brom, och det är bra för galenskap.
*
Det fanns intet helvete på jorden förrän paradiset blev riktigt färdigt, det vill säga kvinnan kom! (Gammalt!!)
*
Längst ute i havsbandet bor ett ejderpar i en utsatt snusfjärding. Om man vet att ejdern är två fot mellan vingspetsarna, så måste man tänka på ett underverk — och det är ett underverk den där kärleken! Jag får inte rum i hela världen numera!
Stockholm, augusti 18..
Ellskade Ven!
Jag feck ditt brev jusst nyss, men jag kann innte seja att jag förstod det, men jag hörde att du trodde jag var på Sandbergsgatan, men det är en evig osanning och jag kan velan förstå att det är den där schajas som spritt ut de, det är en evig osanning och jag bedyrar dej att jag ellskar dej lika höggt som förr, jag lengtar iblann att få se dej men det lär jag velan inte få så snart.
Din trogna Beda.
Påstskriptum. Snella Arvid om du kunde hjälpa med trettio riksdaler till den femtonde så vore du så snell du ska sekert få dem igen den femtonde, för då får jag själv pengar. Jag har varit mycke sjuk och är så lessen ibland att jag ville vara dö. Mamsell på kafféet var en otäcka som var svartsjuk på mej för den där tjocka Berglunds skull, och därför sluta jag där. Allt vad de pratar om mej är bara förtal och osanning. Må alltid vel och glömm ej din egen
Densamma.
Du kan skicka pengarna till Hulda på kaffet så får jag dom.
Nämdö, augusti 18..
Konservative skurk!
Har du försnillat penningarna, efter som jag dels icke sett några, dels fått kravbrev från Skomakarebanken. Tror du man får stjäla därför att »man har hustru och barn!» Redogör genast eller kommer jag in till sta’n och gör skandal!
Notisen har jag läst, men det skulle vara tryckfel på den naturligtvis; det stod zoologiska i stället för zootomiska och crypeaster, i stället för clypeaster. Hoppas den gjorde gott i alla fall.
Falk har blivit splitter galen, sedan han fick ett brev med fruntimmersstil här om da’n. Han går ibland opp i trä’na, ibland ner på sjöbotten. Det är troligen krisen — se’n ska jag tala förnuft vid honom.
Isaac har sålt sin jakt utan att begära mitt lov, varför vi råkat i tillfällig fiendskap; han läser nu andra boken Livius och håller på att grunda ett fiskeribolag.
Dessutom har han köpt en strömmingssköte, en sälbössa, 25 pipskaft, en laxlina, två abborrnät, en notbod och en — kyrka. Det sista låter otroligt, men är sant! Den är visserligen litet bränd av ryssarna (1719), men murarna stå kvar (församlingen äger en ny sådan, som begagnas på sedvanligt sätt; den gamla begagnades som sockenmagasin). Han tänker skänka den till Vitterhetsakademien, ty han tror att han ska få Vasaorden. Värre har man sett! Hans farbror, som är krögare, fick Vasen för att han bjöd dövstummingarna på öl och smörgåsar, när de voro på manègen om höstarna. Han höll på med det i sex år, men så gick det till sist! Nu få aldrig dövstummingarna smörgåsar mer, vilket visar hur skadlig Vasaorden är!
Om jag inte dränker den karlen, så slutar han inte förrän han köpt hela Sverge.
Ryck upp dig nu och var redlig, annars kommer jag som Jehu över dig och då är du förlorad.
H. B.
P. S. När du skriver notisen om badgäster på Dalarö, så inför mig och Falk (häradshövding), men icke Isaac; jag börjar bli smått generad av sällskapet — och så gick han och sålde jakten.
Skicka mig lite växelblanketter (blå, Sola-), när penningarna komma.
Nämdö, september 18..
Hedersputa!
Rischlarna inhåvade! Föreföllo växlade, ty Byggmästarebanken brukar aldrig lämna andra än Skånska femtilappar! Nå! Lika gott!
Falk är frisk och har gått igenom krisen som en karl; han har återfått självkänslan, ett mycket viktigt organ för vår framkomst i livet, men vilket, efter vad statistiken visar, försvagas i hög grad hos de barn som tidigt förlora sina mödrar. Jag har nu givit honom ett recept, vilket han accepterat, så mycket mer som han själv utfunderat detsamma. Han återvänder på ämbetsmannabanan — utan att mottaga några pengar av brodern (det är hans sista dumhet och som jag icke kan respektera); återvänder till samhället, inregistrerar sig bland boskapen, blir respektabel, får en social ställning — och håller mun så länge — tills hans ord fått auktoritet. Detta sista är alldeles nödvändigt om han skall fortsätta i detta livet, ty han har anlag för galenskap och skulle dunsta bort, om han icke slog bort alla sina idéer — som jag egentligen inte förstår, och jag tror inte han själv kan säga vad det är han vill.
Han har redan börjat kuren och jag baxnas för de framsteg den gör! Han slutar bestämt vid någon hovcharge! Så trodde jag; ja! Men så fick han tag i ett tidningsblad härom da’n och råkade läsa om Pariserkommunen. Genast fick han recidiv och började gå i trä’na igen — men så gav det sig, och nu törs han aldrig se åt ett blad mer. Men aldrig ett ord sa han! Ni få allt akta er för den mannen när han blir färdig en gång!
Isaac har nu börjat med grekiskan! Han tycker att läroböckerna äro för dumma och för långa och därför sprättar han sönder dem och klipper ur det viktigaste, vilket han klistrar upp i en reskontra, vilken han inrett till ett kompendium för studentexamen.
Det tilltagande vetandet i klassiska språken gör honom emellertid fräck och obehaglig. Han vågade härom dagen disputera religion med pastorn under ett brädspel, och påstod därvid att kristendomen var uppfunnen av judarna och att alla kristna voro judar. Det är ett fördärv med det där latinet och grekiskan! Jag fruktar att jag fostrat en lindorm vid min skäggiga barm; om så är, så måste kvinnans säd söndertrampa ormens huvud.
Adjö!
H. B.
P. S. Falk har rakat av sig sitt amerika-skägg och lagt bort att lyfta på hatten för fiskaren.
Nu får du inte höra mer av oss från Nämdö; vi flytta in om måndag!
Och det är höst igen; det är en klar novembermorgon då Arvid Falk beger sig från sin numera eleganta bostad på Storgatan till den —manska flickpensionen vid Karl XIII:s torg, där han skall göra sitt inträde som lärare i svenska språket och historien. Han har väl begagnat höstmånaderna för att göra sitt återinträde i det civiliserade samhället och har därvid erfarit vilken barbar han under sina strövtåg blivit; han har avlagt sin rövarhatt och skaffat sig en ny, hög, vilken till en början hade svårt att sitta kvar; han har köpt sig handskar, men var så förvildad, att när mamsellen i boden frågade hans nummer, svarade han 15, vilket framkallade en hel hop små skratt från de många mamsellerna därinne; modet har undergått stora förändringar sedan han sist köpte sig kläder, och han tycker sig som en söndagssprätt, när han går fram på gatorna, och han speglar sig då och då i bodfönsterna för att se efter om allting sitter rätt. Nu går han av och an på trottoaren utanför dramatiska teatern och väntar att klockan i Jakob skall slå nio; han känner sig orolig och besvärad, alldeles som när han själv skulle gå i skolan; trottoaren är för kort, och han tycker sig löpa som en hund i en kedja, när han vänder och vänder på sina spår; ett ögonblick tänker han allvarsamt på att sträcka ut promenaden långt ut, ty han vet att man kommer till Lill-Jans om man fortsätter gatan framåt och han erinrar sig den morgonen då samma trottoar ledde honom ut från det samhälle han flydde till friheten, naturen och — slaveriet!
Klockan blir nio! Han står i tamburen; dörrarna till skolsalen äro stängda; i skymningen ser han så många små barnplagg hänga runt omkring väggarna; hattar, boas, kråkor, baschliks, vantar, muffar ligga på borden och i fönsternischerna, och på golven stå hela regementen med knäppkängor och galoscher. Men det luktar icke fuktiga kläder och vått läder, som i tamburen på riksdagen, eller arbetarförbundet Phoenix, eller — ah, det gick en doft som av nyslaget hö förbi — den kom bestämt från den där lilla muffen, som är vit som en kattunge med svarta noppor och blått sidenfoder med hängande tofsar; han kunde icke underlåta att ta den i sin hand och låta parfymen new-mown hay — men förstudörren öppnas och in kommer en liten tioåring, åtföljd av sin jungfru; hon ser på magistern med ett par stora, orädda ögon och gör en liten kokett nigning, vilken magistern nästan förlägen besvarar med en bugning, varvid den lilla skönheten ler — och jungfrun också! Hon kommer för sent, men det tycks inte skrämma henne, ty hon låter jungfrun ta av sig ytterkläder och bottiner med en min så lugn som om hon kommit till en bal. Nu — vilka ljud inifrån rummen — det knäppte i hans bröst — vad var det? — Ah! Det var ju orgeln! Hm! Gamla orgeln! Ja!
Och en hel här av barnaröster sjunga: Jesu, låt mig städse börja! Han känner sig illa till mods och han får lov att tänka på Borg och Isaac för att återvinna fattningen. Men nu blir det ändå värre: Fader vår, som är i himmelen! — Herre Gud, ja? Gamla Fader vår! Det var inte i går det ... Det blir tyst, så tyst att man hör hur hela hären av små huvuden höja sig och skrynkla kragar och förklä’n, och så slås dörrarna upp och ett helt blomsterland av unga flickor från åtta till fjorton år bölja fram och tillbaka. Han känner sig blyg och får nästan känslor som en ertappad tjuv, då den gamla föreståndarinnan räcker honom sin hand och ber honom vara välkommen; då blir en rörelse i blomsterlandet och det viskas och det växlas blickar och det tisslas och det tasslas.
Och nu sitter han där vid ena ändan av ett långt bord omgiven av tjugu friska ansikten med glada blickar, tjugu barn som aldrig känt jordelivets bittraste sorg, fattigdomens förödmjukelse; och de möta hans blickar djärvt och nyfiket, men han är blyg innan han kommer sig före; men snart är han intim med Anne-Charlotte och Georgine och Lisen och Harry, och lektionen går som ett nöje, och udda får vara jämt, och Ludvig XIV och Alexander få fortfarande vara stora, som alla vilka lyckats, och Franska revolutionen var en förfärlig händelse, som tog ett olyckligt slut på den ädle Ludvig XVI och den dygdiga Marie Antoinette och så där. Och när han se’n gick upp i kollegiet för Kavalleriregementenas höleveranser, kände han sig helt varm och föryngrad ...
I nämnda kollegium, där han läste Den Konservative, satt han till klockan elva, då han gick upp i kansliet för Brännvinstillverkningen; där åt han frukost och skrev två brev — till Borg och Struve.
På slaget ett är han i departementet för Beskattningen på avlidne. Där kollationerar han en bouppteckning, på vilken han gör sig en hundrariksdaler, varefter han innan middagen har så mycken tid över att han kan läsa ett korrektur på en nyreviderad upplaga av skogslagen, som han håller på att ge ut. Och så blir klockan tre. Den som då går över Riddarhustorget, skall på bron möta en ung herre med viktig uppsyn, pappersrullor i fickorna och händerna på korsryggen i sakta mak vandra fram sida om sida med en gammal, mager, gråsprängd herre på femtiotalet. Det är aktuarien för de avlidna; alla som dö inom stadens tullar måste till den mannen uppge vad de äga, varefter han tar sin procent; några säga att detta är hans syssla, andra mena att han representerar jorden och skall se efter att de döda icke ta något med sig härifrån, där allt är ett lån — utan procent! Nog av, han är en man som mera intresserar sig för de döda än för de levande, och därför har Falk funnit sig så väl i hans sällskap; varför han hyllar sig till Falk är därför att han samlar mynt och autografer — som han själv, och därför att han är så fri från opposition, något så ovanligt hos ungt folk. Nu gå de båda gamla vännerna till Rosengrens, där de äro tämligen lugna för att träffa ungt folk, och där de tala numismatik och autografi. Därpå dricka de kaffe i en soffa på Rydberg och pricka myntkataloger till klockan sex, då Posttidningen kommer och de få läsa utnämningarna. De äro så lyckliga i varandras sällskap, ty de komma aldrig i tvist; Falk är så fri från åsikter att han är bliven den mest älskvärda människa och är därför avhållen och värderad av förmän och kamrater. Ibland dröja de sig kvar och äta då en bit mat på Hamburger Börs, och ta sedan en »lasse» på Operakällarn, kanske två också. Om man då får se dem klockan elva komma tultande arm i arm uppåt Ladugårdslandet, så är det riktigt vackert att se. Han är mycket ofta på middagar och supéer hos familjer, dit Borgs pappa infört honom; fruntimmerna tycka att han är intressant, men de veta aldrig var de ha honom, ty han ler jämt och säger dem dessemellan trevliga elakheter.
Men när han blir led på familjeliv och samhällslögn, då går han ned i Röda Rummet och där träffar han den ryslige Borg, sin beundrare Isaac, sin hemlige fiende och avundsman Struve, som aldrig har pengar, och den sarkastiske Sellén, som så småningom håller på att lyckas för andra gången, sedan alla hans imitatörer först vant publiken vid det nya maneret. Lundell, som övergivit den religiösa känslan, sedan hans altartavla blev färdig, och nu lever på att måla porträtt, vilken sysselsättning medför en oändlighet av enskilda middagsbjudningar och små supéer, vilka samkväm han påstår vara nödvändiga för att »studera karaktären», har blivit en fet epikuré, som aldrig kommer i Röda Rummet annars än då han behöver äta och dricka gratis. Olle, som ännu är arbetare hos ornamentbildhuggaren och som blivit dyster och människofientlig efter sitt stora nederlag som politikus och talare, vill icke »genera» sällskapet, utan går för sig själv och vallar. Falk är yster och vild när han kommer i Röda Rummet, och Borg tycker sig ha mycken heder av honom; ja, han är en sannskyldig sapör, för vilken ingenting är heligt — utom politiken; — den rör han aldrig vid. Men ser han då, under det han till de andras förlustelse bränner av sina raketkistor, genom tobaksmolnen den dystre Olle på andra sidan av salen, då blir han mörk som en natt på havet och då tar han in stora kvantiteter starka saker, som om han ville släcka en eld eller brinna upp. Men nu har Olle icke visat sig på länge!
Snön faller så lätt, så tyst, så vitt på Nya Kungsholmsbron, där Falk och Sellén om aftonen vandra framåt förbi Eldkvarn och Serafimerlasarettet för att hämta Borg ned till Röda Rummet.
— Det är märkvärdigt vad den första snön gör för ett, jag vill inte säga högtidligt, intryck, sade Sellén. Den smutsiga jorden blir ...
— Är du sentimental? avbröt Falk hånande.
— Nej, det var bara som landskapsmålare jag yttrade mig.
De gingo tysta framåt genom snön, som väste om deras fötter.
— Det här Kungsholmen med sina lasarett har alltid förefallit mig lite hemskt, anmärkte Falk.
— Är du sentimental? sade Sellén hånande.
— Nej, det är jag inte, men den gör alltid ett visst intryck på mig, den här stadsdelen.
— Ah, prat! Inte gör det något intryck; det är misstag av dig! Se nu äro vi framme och det lyser hos Borgen. Jag undrar om han har några trevliga lik i kväll?
De stodo nu utanför grinden till Institutet; den stora byggnaden tittade på dem genom sina stora mörka fönster som om den frågade vem de sökte på denna sena timme; de vadade genom gången förbi rundeln och gingo in i lilla byggningen till höger. Längst bort i salen satt Borg ensam vid sin lampa och arbetade med ett parti av en nerskuren kronoarbetskarl, vilken han vanställt på det grymmaste.
— God afton, gossar! sade Borg och lade bort kniven. Vill ni träffa en bekant?
Han väntade icke på svaret, som uteblev, utan tände en lykta, tog sin överrock och en nyckelknippa.
— Jag trodde inte vi hade några bekanta här, sade Sellén, som ville hålla det sjunkande humöret uppe.
— Kom! sade Borg.
De gingo över gården upp i stora byggningen; porten gnisslade och slöts efter dem och stearinljusstumpen, som blivit kvar efter sista kortspelet, kastade sitt röda, vanmäktiga sken över de vita väggarna. De båda främmande på stället sökte läsa i Borgs ansikte om det var fråga om något skämt, men där stod ingenting skrivet.
Nu togo de av till vänster i en korridor, som återgav ljudet av deras steg på ett sätt som om någon gått bakom dem. Falk sökte komma omedelbart efter Borg och få Sellén efter sig.
— Där! sade Borg och stannade mitt i gången.
Ingen såg någonting annat än väggar. Men det hördes som ljudet av ett sakta regn och en underlig doft som av en fuktig trädesåker eller som en barrskog i oktober drog emot dem.
— Till höger! sade Borg.
Den högra väggen var av glas och genom den syntes tre vita kroppar liggande på rygg.
Borg tog fram en nyckel, öppnade glasdörren och gick in.
— Här! sade han och stannade vid den andra av de tre.
Det var Olle! Han låg med armarna över bröstet, som om han sov en middagslur; läpparna hade dragit sig uppåt så att han tycktes le; för övrigt hade han bibehållit sig väl.
— Drunknad? frågade Sellén, som först hämtade sig.
— Drunknad! — Är det någon av er som känner igen hans kläder?
Det hängde tre bedrövliga uppsättningar på väggen, av vilka Sellén genast urskilde den rätta, en blå kavaj med jaktknappar, och ett par svarta byxor med vita knän.
— Är du säker?
— Måtte väl känna min egen rock — som jag lånt av Falk.
Ur bröstfickan på kavajen framdrog Sellén en stor plånbok, som var mycket tjock och klibbig av vattnet samt behängd med gröna alger, vilka Borg ville kalla enteromorpha. Han öppnade den vid lyktskenet och genomsåg dess innehåll — några förfallna pantsedlar och en bunt fullskrivna papper, utanpå vilka stod skrivet: »Till den som vill läsa».
— Ha ni gapat nog nu? sade Borg. — Då gå vi till Piperska muren!
De tre sörjande (vännerna var ett ord som endast begagnades av Lundell och Levin när de ville ha pengar) konstituerade sig på Piperska muren som utskott av Röda Rummet. Vid en flammande brasa och en uppsats starka varor började Borg läsningen av de efterlämnade papperen, men måste då och då anlita Falks färdighet som »autograf», ty vattnet hade slagit omkring bläcket så att det såg ut som om skrivaren gråtit, efter vad Sellén skämtsamt anmärkte.
— Tyst därborta! sade Borg och drack sin toddy med en enda grimas, så att oxeltänderna syntes. Nu börjar jag, och ber att få slippa bli avbruten.
Att jag nu berövar mig livet, det är min rättighet, så mycket mer som jag därmed icke ingriper på någon annan människas rättigheter, utan fastmer lyckliggör, som det kallas, åtminstone en; en syssla och 400 kubikfot luft om dagen bli lediga.
Jag begår denna handling icke av förtvivlan, ty en tänkande människa förtvivlar aldrig, utan med tämligen lugnt sinne; att ett sådant steg skall framkalla sinnesrörelse bör väl var man förstå; att uppskjuta denna handling av fruktan för vad som skall komma efter, det gör endast jordaträlen, vilken söker detta svepskälet för att få stanna, där han säkerligen icke haft det så dåligt. Jag känner mig frigjord vid tanken på att få lämna denna tillvaro, ty sämre kan jag icke få, men väl bättre. — Får jag det icke alls — så skall döden vara en salighet redan så stor som att efter ett tungt kroppsarbete få somna i en väl bäddad säng; den som observerat hur kroppen då liksom lossnar i alla leder och själen småningom smyger sig bort, den skall icke frukta döden.
Varför människorna göra så stor affär av döden, det är därför att de grävt ner sig för djupt här i jorden för att icke uppryckningen skall kännas plågsam. Jag har kastat loss för länge se’n, har inga familjeband, inga ekonomiska, inga statsrättsliga eller juridiska band som hålla mig, och jag går härifrån därför att jag helt enkelt förlorat lusten att leva. Icke vill jag därmed uppmana andra som ha det bra att göra vad jag gör; de sakna ju anledningen och kunna därför icke döma min handling; om den är feg eller icke, det har jag icke vårdat mig om att tänka efter, ty det är likgiltigt; för övrigt är detta en angelägenhet av den mest privata natur. Jag har aldrig bett att få komma hit och därför har jag rättighet att gå när jag behagar.
Varför jag går? Därtill äro orsakerna flera och djupare än jag nu har tid och förmåga att framlägga. Därför håller jag mig till de närmaste och som hava särskild betydelse för mig och min handling.
I min barndom och ungdom var jag kroppsarbetare; ni som inte vet vad det är att arbeta mellan solens uppgång och nedgång, för att sedan falla i en djurisk dvala, ni har undandragit er syndafallets förbannelse — ty det är en förbannelse att känna hur själen står stilla i växten under det kroppen gräver ner sig i mullen. Gå bakom oxen som drar plogen och låt ögat hänga mot den gråa jordkokan dag ut och dag in, och du skall glömma till sist att se upp åt himlen; stå med spaden och gräv ut ett dike under en brinnande solhetta, och du skall känna hur du sjunker ner i den vattensjuka marken och hur du gräver grav åt din själ. Detta veten I icke som förlusten er hela dagen och arbeten på en ledig stund mellan frukost och middag, för att sedan vila era själar om sommaren då marken är grön — då I njuten av naturen som av ett skådespel, vilket förädlar och lyfter. För jordarbetaren finns naturen icke som så; åkern är mat, skogen är ved, sjön ett tvättfat, ängen ost och mjölk — allt är jord utan själ! När jag såg att ena hälften av människorna fingo arbeta på sina själar och den andra på sina kroppar, så trodde jag först att världen hade två planer för två slags människor; men så kom förnuftet och förnekade detta. Då gjorde min själ uppror och jag beslöt att också jag undandraga mig syndafallets förbannelse — och jag blev artist.
Nu kan jag analysera den mycket omtalade konstnärsdriften, eftersom jag själv varit ute för den. Den vilar ytterst på en bred bas av frihetsbegär, frihet från nyttigt arbete; därför har också en tysk filosof definierat det sköna = det onyttiga; ty om ett konstverk vill vara nyttigt, röjer en avsikt eller tendens, är det fult; vidare vilar driften på högmod; människan vill i konsten leka Gud, icke som om hon skulle kunna göra något nytt (det kan hon inte!) utan göra om, förbättra, arrangera. Hon börjar icke med att beundra förebilderna, d. v. s. naturen, utan hon börjar med kritik. Man ser allt så bristfälligt och vill göra det bättre. Detta högmod som driver och denna frihet från syndafallets förbannelse, arbetet, gör att artisten känner sig stå över andra människor, vilket han på visst sätt gör, men han får också behov att ständigt påminnas härom, ty eljest kommer han lätt under fund med sig själv — det vill säga han finner intigheten i sin verksamhet och det oberättigade i sin flykt från det nyttiga. Detta ständiga behov av erkännande av sitt onyttiga arbete gör honom fåfäng, orolig och ofta djupt olycklig; blir han sig själv klar, upphör ofta hans produktionsförmåga och han går under, ty att återvända i oket, när han en gång smakat friheten, det kan endast den religiöse.
Att göra skillnad på snillen och talanger, att sätta snillet som en ny egenskap är dumt, ty då måste man också tro på den särskilda uppenbarelsen. Den störste konstnären har fått vissa anlag till en teknisk färdighet; utan övning dö dessa; därför har någon sagt att snille är flit; det går an att säga, det liksom så mycket annat som är sant till en fjärdedel; kommer bildning till (vilket är sällsynt, emedan vetandet snart upplyser om villan, varför den bildade sällan slår sig på konst), och ett gott förstånd, så framstår snillet som produkten av en hel serie gynnsamma omständigheter.
Jag förlorade snart tron på det där högre i min böjelse (kallelse, Gud bevars!), ty min konst kunde icke uttrycka en enda idé, den kunde på sin höjd framställa kroppen i den situationen, som plägar ange den sinnesrörelsen, vilken åtföljer den tanken — således ge ett uttryck i tredje hand. Den är som fälttelegrafen — betydelselös för alla utom dem som känna signalens betydelse. Jag ser bara en röd flagg, men soldaten ser befallningen: avancera! För övrigt insåg redan Plato, som ju var ett så fint huvud och idealist därtill, det intiga i konsten, såsom varande ett sken av skenet (= verkligheten), varför han också utdrev artisten ur sin idealstat. Det var allvar det!
Emellertid sökte jag åter inträda i träldomen, men det var omöjligt! Jag försökte finna den som min högsta plikt, jag försökte resignera — men det lyckades inte. Min själ tog skada och jag var på väg att bli ett fä; jag tyckte ibland att det myckna arbetet rent av var synd, för så vitt som det motarbetade det högre målet, själens utveckling; då skolkade jag och flydde på en dag ut i naturen, där jag levde i meditationer, vilka gjorde mig outsägligt lycklig — men denna lycka föreföll mig som en självisk njutning, lika stor dock, ja större än den jag erfor under det artistiska arbetet, och då kom samvetet, pliktkänslan över mig som en furie och jag flydde åter till mitt ok, som då var ljuvligt — för en dag!
För att befria mig från detta olidliga tillstånd och få klarhet och frid, går jag det okända till mötes. I som fån se mitt lik — ser jag olycklig ut i döden?
Jordeplanen är ju idéens befriande från sinnligheten, men konsten söker ju inskjuta idéen i ett sinnligt omhölje, så att den blir synlig. Alltså ...
*
Allting korrigerar sig självt. När artisteriet blev för svårt i Florens, då kom Savonarola — o, den djupa mannen! — och sade sitt Bosch! = Det är intet! Och artisterna — och vilka artister! — gjorde ett bål av sina konstverk. O, den Savonarola!
*
Vad tror man Bildstormarne i Konstantinopel ville? Vad ville Anabaptisterna och Bildstormarne i Nederländerna? Det törs jag inte säga, ty då blir jag avritad om Lördag — eller kanske redan om Fredag!
*
Vår tids stora idé: arbetets fördelning leder till släktets framgång och individens död! Vad är då släktet? Det är totalitetsbegreppet, idéen, säga filosoferna, och individerna tro det och dö för idéen!
*
Det är märkvärdigt att furstarna alltid vilja vad folket icke vill. Skulle icke ett sådant missförhållande kunna hjälpas på ett mycket enkelt och lättfattligt sätt?
*
När jag vid mognare år läst om mina skolböcker, förvånas jag icke över att vi människor äro sådana fän! Jag läste Lutheri katekes här om da’n och då gjorde jag också
Några anmärkningar vid och ett nytt Förslag till Katekes.
Icke att inlämna till kommittén, och som här nedan meddelas, så mycket som jag skrivit.
Första Budet. Kullslår tron på en Gud, ty det förutsätter att andra gudar finnas, något som kristendomen även erkänner.
Not. Monoteismen, som är så firad, har haft ett dåligt inflytande på människorna, ty den har berövat dem aktningen och kärleken för den ende och sanne, därigenom att förklaringen av det onda uteblivit.
Andra och Tredje Buden innehålla verkliga hädelser, därigenom att författaren lagt i munnen på vår Herre sådana småaktiga och dumma föreskrifter, vilka äro en förolämpning mot dennes allvishet, och som skulle ha skaffat författaren ett åtal om han levat i våra dagar.
Fjärde Budet skulle ha följande lydelse: Du skall icke låta din medfödda vördnadskänsla för föräldrarna komma dig att beundra även deras fel, och du behöver icke hedra dem mer än de förtjäna. Du är under inga villkor skyldig föräldrar någon tacksamhet, ty de gjorde dig ingen tjänst med att skaffa dig till världen; att de föda och kläda dig, det bjuder dem både deras egoism och den borgerliga lagen. De föräldrar som begära (det finnes till och med de som fordra) tacksamhet av sina barn äro som procentare: de låta kapitalet gärna riskeras bara de få ut räntan.
Not 1. Varför föräldrar (i synnerhet fäder) oftare hata än älska sina barn beror därpå, att barnen inkräkta på deras ekonomiska välbefinnande. Det finnas föräldrar som behandla sina barn som aktier, av vilka de oupphörligt pocka på utdelning.
Not 2. Detta budet har grundlagt den ohyggligaste av alla styrelseformer, familjetyranniet, mot vilket svårligen någon revolution kan hjälpa. Mänskligheten skulle ha mera heder av barnskyddsföreningar än av djurskyddsföreningar.
(Forts.)
Sverge är en koloni, vilken haft sin blomstringsperiod, stormaktstiden, och nu synes liksom Grekland, Italien och Spanien ingå i den eviga sömnen.
Den ohyggliga reaktion som inträtt efter 1865, förhoppningarnas dödsår, har verkat demoraliserande på det nya släkte som vuxit upp. Större likgiltighet för det allmänna, större egoism, större irreligiositet har man icke sett på långa tider i historien. Det stormar ute i världen och folken ryta av harm mot förtrycket, men här i landet firar man bara jubelfester.
Läseriet är den enda yttring av själsliv hos det sovande folket; det är missnöjet, som kastat sig i armarna på den religiösa resignationen för att icke falla i förtvivlan eller vanmäktigt raseri!
Läsare och pessimister utgå från samma princip: tillvarons uselhet, och syfta till samma mål: att dö ifrån världen, leva med Gud.
Att vara konservativ på spekulation är den största synd en människa kan begå. Det är ett attentat mot världsplanen för tre skilling, ty den konservative söker hindra utvecklingen; han sätter ryggen mot den rullande jorden och säger: stå still! Det finnes blott en ursäkt: dumhet; dåliga affärer är ingen ursäkt, men väl ett motiv!
*
Jag undrar om inte Norge blir för oss som en ny klut på gammalt kläde!
*
Stjernhjelm, som nu var en dum karl, skrev redan på 1600-talet så här om Sverge:
Antingen är vårt land förflytt, förbytt och förändrat,
eller har Svearna, liksom förr, med Götherna vandrat
från sin köld; de ha utlänskt folk här lämnat i ställe
stackrar i vishet och vett, men i dårskap märkelig snälle.
Om på ett särskilt rum det släktet ville sig samla
såg man femtio knappt bland tusende, lika de gamla ...
*
— Nå, vad sägs om det här? frågade Borg när han slutat läsningen och druckit litet konjak.
— Å, det är inte så illa; det kunde ha varit lite kvickare, förstås, om man så vill, sade Sellén.
— Nå, vad säger Falk då?
— Det är ju det där vanliga skränet — ingenting vidare. Ska vi gå nu?
Borg såg på honom för att utröna om det var ironi, men där syntes intet oroande.
— Jaså, sade Sellén, Olle har gått att söka sällare jaktmarker; ja, han har det nog bra, han; nu slipper han väl middagsbekymmerna. Jag undrar vad källarmästarn på Knappen ska säga om det här; han hade visst en liten »lapp», som han kallade det! Ja! Ja!
— Vilken hjärtlöshet, vilken råhet! Fy fan sådan ungdom! utbröt Falk, kastade pengar på bordet och tog på sina kläder.
— Är du sentimental? hånade Sellén.
— Ja, det är jag! Adjö!
Och han gick.
Bror Sellén!
Det är nu ett helt år som du väntat på brev från mig, men nu har jag också någonting att skriva om. Jag skulle, enligt mina grundsatser, börja att tala om mig själv, men jag får lov att öva mig i artighet, ty jag skall snart ut och söka mitt levebröd; jag börjar alltså med dig! Jag gratulerar mig, att du fick din tavla på salongen och att den därstädes gjorde en sådan effekt. Notisen infördes av Isaac i Gråkappan, utan redaktörens vetskap, varför denne skummade av raseri, när han fick läsa den, ty han hade svurit på, att du aldrig skulle bli något. Sedan du sålunda fått ditt erkännande av utlänningen, så har du fått ditt namn här hemma naturligtvis och jag slipper gå längre och skämmas för dig.
För att icke glömma något och för att kunna fatta mig kortare, ty jag är både lat och trött efter en sträng tjänstgöring på barnbördshuset, så sätter jag upp mitt brev i notisform, alldeles som en Gråkappa, varigenom du också lättare kan hoppa över vad som icke intresserar dig.
Den politiska ställningen blir allt mera intressant; alla partier hava mutat varandra med gåvor och gengåvor, så att nu äro de grå allihop. Denna reaktion kommer troligen att sluta med socialism. Det är stark fråga om att öka länens antal till 48, ty statsrådskarriären är numera funnen vara den genaste till befordran, helst till densamma icke fordras ens folkskollärarexamen. Jag talade vid en av mina skolkamrater, som redan är f. d. statsråd, här om dagen och han påstod, att det var mycket lättare att vara statsråd än expeditionssekreter. Göromålen lära mycket påminna om när man skall gå i borgen — det är bara att skriva på! Betalningen är inte så noga med, man har ju underborgen.
Vad pressen beträffar — ja, den känner du! I allmänhet har den konstituerat sig som affär, det vill säga den följer majoritetens åsikt för dagen, och majoriteten, det vill säga de flesta prenumeranterna, är reaktionär. Jag frågade en dag en liberal tidningsman varför han skrev så vackert om dig, utan att känna dig. Han sade att det berodde därav att du hade opinionen, d. v. s. de flesta prenumeranterna, för dig. — »Nå, men om opinionen vänder sig mot honom?» — »Då störtar jag honom naturligtvis!»
Under sådana förhållanden kan du förstå, att hela det efter 65 uppvuxna släktet, som icke är representerat, skall känna det förtvivlat, därför äro de också nihilister, d. v. s. de — i allt ihop, eller finna de sin fördel vid att bli konservativa, ty att bli liberal på sådana villkor, det hör fan till.
Den ekonomiska ställningen är tryckt. Sedelstocken, min åtminstone, reducerad; även de finaste papper, två medicine licentiater, gå inte i någon bank.
Bolaget Triton avvecklade, som du vet, på så sätt, att direktörerna och avvecklarna togo allt sedeltryck, men aktionärerna och depositörerna erhöllo litografiskt diverse från Norrköpings kända bolag (det enda som riktigt burit sig under dessa svindeltider); jag såg en änka, som hade fått handen full med kartor över ett marmorbrott; det var stora, sköna helark i rött och blått tryck, på vilka var graverat tätt, tätt 1,000 kr. och inunder, alldeles som om de gått i borgen förstås, syntes namn på personer, av vilka åtminstone tre få serafimerringning efter sig, när de upphört att vara aktieägare i denna världen.
Vännen och brodern Nicolaus Falk, som börjat ledsna på sin privata lånerörelse, emedan den icke skänkte honom fullt medborgerligt anseende, vilket däremot den offentliga gör, beslöt att med sig förena några sakkunniga (!) personer och grunda en bank. Det nya i programmet lät så här: »Som erfarenheten visat — en bedrövlig erfarenhet i sanning! — (Levin var författaren, märk det!) — att depositionsbevis icke äro tillräckligt betryggande för återfående av i andras händer anförtrott gods — det är = deponerade pengar — så ha vi undertecknade, livade av oegennyttigt nit för den fosterländska industrien, och för beredandet av större säkerhet för den penningförande allmänheten, konstituerat oss såsom bank under namn av Insättnings-garanti-aktiebolaget. Det nya och betryggande, ty allt nytt är icke betryggande, i vår idé är att depositörerna i stället för de värdelösa depositionsbevisen erhålla värdepapper till fulla beloppet av den insatta summan» o. s. v. Affären går ännu, och du kan veta vad för slags papper lämnas i stället för depositionsbevisen! Med sin skarpa blick insåg Falk vilken stor fördel han skulle draga av en person med så stor ekonomisk erfarenhet som Levin, vilken dessutom, genom sin vigilans, fått en kolossal personalkännedom; men för att bereda honom riktigt och göra honom fullt förtrogen med alla en affärs irrgångar och i synnerhet dess juridiska sida, slog han ner på honom med sin revers och tvang honom till konkurs. Därpå uppträdde han som räddare och gjorde honom till ett slags ekonomisk rådgivare med titel av direktionssekreter, och nu sitter Levinen där i ett litet enskilt rum och får inte visa sig ute i banken. Som kamrer sitter Isaac; han har tagit studentexamen (med latin, grekiska och hebreiska, samt juridikofilen och filosofie kandidaten med högsta betygen i alla ämnen — det stod om hans examen i Gråkappan naturligtvis!). Han läser nu på juriskandidaten och schackrar på egen hand dessemellan. Han är som ålen, han har nio liv och lever på ingenting! Han begagnar inte starka drycker, inte nikotin i någon form; om han utövar några laster för övrigt känner jag inte, men han är fruktansvärd! Han har en järnbod i Härnösand, en tobaksbod i Helsingfors och en nipperbod i Södertelge och rår dessutom om ett par träkåkar på söder! Han är en framtidsman, säger folket, han är en nutidsman, tycker jag! Brodern, Levi, har, efter Tritons avveckling, dragit sig tillbaka till privataffärerna med en ganska vacker förmögenhet, som man säger. Han lär ha gjort anbud på Skokloster, vilket han ämnar restaurera i en ny stil, som hans farbror vid ritarakademien har uppfunnit. Köpeanbudet avslogs emellertid. Levi blev mycket sårad härav och skrev i Gråkappan en notis under rubrik: Judeförföljelse i nittonde århundradet, varigenom han ådrog sig hela den bildade allmänhetens livliga sympatier, och han kan bli riksdagsman på den kuppen, när han behagar. Han erhöll också en tacksamhetsadress från sina »trosförvanter» (liksom Levi hade någon tro), där de tackade honom (den stod tryckt i Gråkappan!) för att han bevakat judarnas »rättigheter» (nämligen att köpa Skokloster!). Adressen överlämnades vid en fest på Gröna Jägarn, dit även en hel hop svenskar (jag för alltid in judefrågan på dess rätta gebit = det etnografiska!) voro inbjudna på skämd lax och okorkat vin. Vid tillfället överlämnade dagens hjälte under rörelse (se Gråkappan!) en gåva på 20,000 kr. (i Kroppsaktier!) till »Hemmet för fallna gossar av den evangeliska bekännelsen» (alltid ska de fram med bekännelsen!). Jag var med på festen och såg vad jag aldrig sett förr — Isaac drucken! Han förklarade att han hatade mig och dig och Falk och alla vita — han kallade oss »vita» och »infödingar» och »roche» omväxlande; det sista ordet känner jag icke, men när det uttalades, skockades genast en otalig hop »svarta» omkring oss och sågo så hemska ut, att Isaac tog mig avsides i sidorum. Där bröt han ut: talade om sina lidanden som barn i Klara skola, huru lärare och kamrater misshandlade och tillbakasatte honom, huru gatpojkarna luvade honom på gatan. Det som var mest rörande var hans berättelse om sin beväringsexercis: han blev vid korum kallad inför fronten för att läsa Fader vår, och då han icke kunde det, blev han hånad. Hans skildring kom mig att ändra åsikter om honom och hans stam.
Religionssnobberiet och välgörenhetskoleran grassera i hög grad och göra vistelsen i fäderneslandet mycket angenäm. Du minns två hår av den onde: fru Falk och revisorskan Homan; de två lumpnaste, fåfängaste och elakaste varelser som vandrat i sysslolöshet; du minns deras barnkrubba och dess ändalykt; nu ha de upprättat ett Magdalenahem och den första som intogs var — på min rekommendation — Marie i Nygränd! Den stackarn hade gått och lånat ut allt vad hon sparat, åt en gesäll, som rymde med skulden. Nu var hon glad att få allting fritt och återvinna medborgerligt förtroende. Det myckna gudsordet som åtföljer all sådan där verksamhet förklarade hon sig kunna stå ut med, om hon bara fick kaffe om morgnarna.
Du minns också Pastor Skåre; han gick miste om platsen efter pastor primarius, och i förargelsen däröver håller han nu på att tigga ihop till en ny kyrka, och man ser nu tryckta tiggarlistor, undertecknade med namnen på Sveriges rikaste magnater, anropa den allmänna barmhärtigheten. Kyrkan, som skall bli tre gånger så stor som Blasieholmskyrkan och förenas med ett skyhögt torn, kommer att stå där Katarina kyrka nu står; denna skall nämligen inköpas och rivas, emedan den visat sig vara för liten för det stora andliga behov som nu rider svenska folket. De hoptiggda medlen äro redan så stora, att man fått lov utnämna en kamrer (med fri våning och vedbrand) för desammas förvaltande. Kan du gissa vem som blev kamrer? — Hör! Struve! — Han har på sista tiden blivit litet religiös — jag säger litet, ty det är icke mycket, men ändå tillräckligt för hans små villkor, ty han blir beskyddad av de trogna. Detta hindrar honom icke att fortsätta med sin tidningsverksamhet och sin dryckenskap; men hans hjärta är icke mjukt; han är tvärtom så bitter på alla dem som undgått förfallet, ty, oss emellan, är han rysligt förfallen; därför hatar han Falk och dig, och han har lovat att »knäppa» er, det första ni låta höra av er igen. Emellertid, för att kunna flytta in i kamrersvåningen och bränna upp veden, måste han låta viga sig, vilket skedde i all tysthet uppe i Vita Bergen. Jag var med som vittne (full naturligtvis) och åsåg uppträdet. Hustrun har också slagit sig på det Gudsnådliga sedan hon fått höra att det är förnämt. — Lundell har helt och hållet övergivit den religiösa känslan och målar bara porträtt av verkställande direktörer, vilka gjort honom till agrée vid ritarakademien. Han är nu även odödlig, ty han har fått en tavla på nationalmuseum. Sättet var enkelt och manar till efterföljd: Smith skänkte dit en genre, som Lundell målat, mot det att Lundell gjorde hans porträtt gratis! — Det är bra? Va!
Slutet på en roman. Jag satt en söndagsförmiddag, den lilla stund sabbatsfriden icke är störd av de rysliga klockorna, på mitt rum och rökte. Då knackar det på dörren, och in träder en lång grann karl som jag tyckte mig känna igen — det var Rehnhjelm. Ömsesidig examen. Han var förvaltare på ett stort bruk och var så där nöjd med sin värld. Det knackar en gång till. In träder Falk (mera om honom nedan!). Kollationeringar av gamla minnen och gemensamma bekanta! Så kom det där kända ögonblicket efter ett ivrigt samtal då det blir tyst och en besynnerlig paus uppstår! Rehnhjelm grep en bok, som låg honom närmast till hands, och ögnade på den och började läsa högt:
— »Ett kejsarsnitt. Akademisk avhandling, som med vittberömda medicinska fakultetens tillstånd kommer att å mindre Gustavianska lärosalen offentligen försvaras.» — Det var ena förskräckliga figurer; vem kan vara nog olycklig att behöva gå och spöka på det här sättet efter sin död!
— Se efter, sade jag; det står där på sidan 2.
Han läste vidare.
— »Bäckenet som förvaras under N:o 38 i Akademiens pathologiska samling ...» — Nej, det var det inte. »Ogifta Agnes Rundgren ...»
Karlen vart vit som kalk och måste upp och dricka vatten.
— Kände du henne? frågade jag för att skaffa någon förströelse.
— Om jag kände henne? Hon var vid teatern i X-köping och kom sedan hit till Stockholm på ett schweizeri, där hon kallade sig Beda Pettersson.
Nu skulle du ha sett på Falk. Det blev en scen, som slutade med att Rehnhjelm uttalade några förbannelser över kvinnan i allmänhet, varpå Falk svarade med mycken hetta, att det fanns två slags kvinnor, han bad att få fästa uppmärksamheten på det, och det var så stor skillnad på kvinnor som på änglar och djävlar! Och han talade med sådan rörelse, att tårarna kommo i ögonen på Rehnhjelm.
Ja, Falk! Jag sparade honom till sist. Han är förlovad! Hur det gick till? Jo, det har han berättat själv så här: »Vi sågo varann!» Som du vet, har jag aldrig åsikter färdiga, utan jag går och väntar på nya rön, men av vad jag sett hittills, torde icke kunna nekas, att kärleken är något som vi ungkarlar icke kunna döma om — det vi benämna med det där namnet, det är bara lösaktighet! Skratta, du gamla grinare!
Jag har aldrig annars än i dåliga pjäser sett en så hastig karaktärsutveckling som jag såg hos Falk den gången. Du må tro det gick inte i brådrappet med förlovningen. Fadern var en gammal änkling, egoist, pensionär, vilken betraktade sin dotter som ett kapital, vilket genom ett rikt gifte skulle bereda honom en angenäm ålderdom (mycket vanligt förhållande!). Han sade tvärt nej! Då skulle du ha sett Falk! Han gick gång på gång upp till honom och blev utkörd, men han kom igen och sade gubben, mitt under näsan, att de skulle gifta sig utan hans samtycke, om han icke ville vara med om saken; jag vet inte, men jag tror att de slogos! Så kom det en kväll; Falk följde sin trolovade hem från en av hennes släktingar, där han brutit sig in. När de kommo på gatan, sågo de vid lyktskenet gubben ligga i fönstret — han har ett litet hus på Hornstullsgatan, som han bebor ensam. Falk slår på plankporten; han slog en kvart, men ingen öppnar! Han klättrar över plankporten, anfalles av en stor hund, vilken han övermannar och stänger in i soplåren (tänk dig den försagda Falk!); därpå tvingar han gårdskarlen ur sängen att öppna; de stodo nu på gården; ännu återstod husporten; han slår på den med en stor sten, men intet ljud höres inifrån; då går han in i trädgården efter en stege och går upp intill gubbens fönster (alldeles som jag skulle gjort det själv!) och ropar: öppna porten, annars slår jag in fönstret! Då hördes gubbens röst inifrån: »slå du, lymmel, så skjuter jag på dig!» Falk slog in fönstret! Det blev dödstyst en stund. Slutligen hördes inifrån den trasiga rutan: »Det var stil!» (gubben har varit knekt) »du är min pojke!» — »Jag slår inte gärna in fönster», sa Falk, »men för er dotters skull gör jag vad som helst!», och så var saken klar.
Han förlovade sig! Du skall veta att sedan riksdagen företagit sin stora omorganisation av ämbetsverken, varigenom lönerna och platserna fördubblats, så kan en ung man äntligen gifta sig i första lönegraden! Han skall gifta sig i höst! Hon fortfar att vara lärarinna, som hon var! Jag vet mycket litet i kvinnofrågan, ty den rör mig icke, men jag tror, efter vad jag sett, att vår generation kommer att avskaffa det asiatiska, som ännu finnes i äktenskapet. Båda parterna avsluta ett fritt fördrag, ingen uppger sin självständighet, den ena söker icke uppfostra den andra, man lär sig respektera varandras svagheter och man har ett kamratskap för livet, som icke tröttar genom den ena partens pockande på ömhet. Fru Nicolaus Falk, du vet, den där välgörande djäveln, den anser jag vara ingenting annat än en femme entretenue, och så betraktar hon ju sig själv också; de flesta fruar gifta sig för att få det bra och slippa arbeta, att bli »sin egen»; att där ingås så få äktenskap, det är kvinnans fel, och mannens!
Men Falk, han är ogenomtränglig; han har kastat sig på numismatiken med en iver, som icke är fullt naturlig, ja, jag hörde honom här om dagen tala om att han var sysselsatt med utarbetandet av lärobok i ämnet och att han skulle söka få den antagen i skolorna, där myntvetenskapen skulle bli ämne; aldrig läser han en tidning, aldrig vet han vad som händer i världen; och att bli författare synes han helt och hållet ha slagit ur hågen. Han lever blott för sin tjänst och sin fästmö, som han avgudar; men jag tror icke på allt det där. Falk är en politisk fanatiker, som vet att han skulle brinna opp, om han gav luft åt lågan, och därför släcker han den med stränga, torra studier; men jag tror icke det lyckas honom, ty hur han lägger band på sig så fruktar jag en gång en explosion; för övrigt — oss emellan — tror jag han tillhör något av de hemliga sällskap som reaktionen och järnväldet ha framalstrat på kontinenten. När jag såg honom här om dagen på rikssalen såsom härold vid trontalet, iklädd röda purpurkappan och med plym i hatten och stav i handen, vid foten av tronen (vid foten av tronen!) — då tänkte jag — ja, det är syndigt att säga det; men när då ministern kom och avlämnade Kongl. Majestäts nådiga proposition angående rikets tillstånd och behov, då såg jag en blick i Falks öga som sade så här: vad vet M:tet om rikets tillstånd och behov? — Den mannen, den mannen!
Nu tror jag att jag gjort min revy utan att glömma någon. Farväl alltså, för den här gången! Du skall snart höra av mig igen!
H. B.