— När jag en gång var där — om det var med en skinka, som han beställt, eller om det var med ett lass ved, minns jag ej mera — men det var tidigt på morgonen, och den gamla hushållsharpan hans var utgången, så att professorn kom själf ut i köket och gjorde klart med affären. Och då hade han bara skjortan på sig, och jag såg med mina egna ögon, att han hade några underliga grejor i ett band om halsen. Det såg ut som klubbor och murslefvar, och jag tänkte, när han snodde in igen:

— Det där ä’ visst frimurargrejorna hans, men — tvi, så’na don sku’ då aldrig komma om min kristna hals!

Och jag tänkte vidare, när jag gick ut igen, att om han ändå sku’ ha det förståndet att kasta det där ifrån sig, så skulle kanske det onda vika ifrån honom. För han var ingen dålig karl i sig själf, professorn, om han inte hade gett sig i slang med frimurarsällskapet, för de’ var det som hade fördärfvat honom. Det tror jag och många andra.

Men å den andra sidan var det också för märkvärdigt med honom, att han hade all världens däjeliga blomster ikring sig både inne i rummen och utanför på gården om somrarna. Och det är inte vanligt att karlfolk sysslar med sådant; allraminst tyckte man, att professorns håg skulle stå till det. Men sådan var han.

Girig och snål var han inte häller, fast det sku’ då inte ha synts oss så underligt. Hans taxa var tio kopek, men han tog ofta, om det så passade sig, betalningen in natura — en bytta smör, en äggost och sådant där — det var han mycket glad öfver. Men många fattiga stackare, som det fanns så godt om den tiden, botade han ofta utan tiokopekar eller förningar. Så att den synden hade han ej på sig att han var snål.

Han var förstås ogift och hade ett styggt, äldre fruntimmer, en änkefru med lång hvass näsa och ögon som pliggsylar, som skötte hushållet och emellanåt bistod professorn med att träta på folket som kom. När man kom in i köket och sku’ höra sig för om professorn var hemma och tog emot — det var ingen viss mottagningstid, som nu, och intet tidningsblad att kungöra därom — så fick man först lite snäsor där, att börja med, fast det var ett intet mot det, som sedan kom.

En enda gång, som jag har hört om, lär dock Mattas Daniel ha satt likasom tappen i tunnan.

Hans broder låg svårt sjuk — hvad det var för fel på’n, kommer jag nu ej mera ihåg — men dålig var han, och lifvet stod i fråga, och summan var den, att Daniel fick fara till professorn, för där var ingen annan i huset som tordes göra det, efter allt hvad som hörts om honom.

När Daniel kom in i köket och frågade sig för om professorn var hemma, snäste änkefrun med pliggsylsögonen.

— Så springer di här också, och vet int’ att professorn har främmande.

— Efter han har främmande, så är han hemma, sade Daniel och gick utan vidare krusningar in.

Professorn hörde att någon kom in. Han tittade ett tag i dörren, men slog den igen, utan att bry sig om Daniel.

Daniel väntade en liten stund, men så miste han tålamodet. Han steg in till professorn. Ty Daniel han var inte af den sorten som krusade för någon.

— Jag har sjukbud, sade han. Min broder är sjuk. Så och så är det med honom, sade han och utlade om sjukdomen.

Professorn såg både surt och bäskt på Daniel, men i de främmandes närvaro bjöd han till att hirta sin syndiga natur och sade tvärt som när en klipper af en tråd:

— Hva’ tror ni, att jag ska kunna göra åt de?

— De’ ä’ jag som frågar, sade Daniel.

— De’ ä jag som frågar, sade han en gång till, när han såg, att professorn spände ögonen i honom, jag har inte kommit hit för att lära professorn.

Ett sådant ovanligt tal gjorde professorn nästan maktlös, och han kom sig ej för att säga hvarken godt eller ondt till Daniel på en god stund.

Han satte sig tyst vid bordet och skref ett recept på flere slags böter från apoteket, och sen gaf han Daniel or’neringar om, hur den sjuke skulle skötas. Och en bra kur var det. Det dröjde inte många dagar, förrän den sjuke kom till hälsan igen.

Jag tänker att om hvar och en sku’ ha stått på sin kant emot’n, som Daniel gjorde, så sku’ han väl sist ha vant sig af med sitt syndiga sätt mot folk. Men när vi var nöjda och tysta tog emot hvad vi fick, blef han så van vid det och tyckte väl, att det liksom hörde till saken, och när han dessutom hade den naturen, så var det väl intet att undra öfver.

Men aldrig i mitt långa lif har jag haft så roligt som den gången, då professorn tänkte ge stryk åt Teir-gufars dräng, Nordberg. De’ va’ pengar värdt att se på.

Vi låg i hålld’n, jag och Nordberg.

Professorn kom från Helsingfors och hade två främmande fruntimmer med sig — säkert några släktingar gissade vi — och ville ha två hästar från gästgifveriet. Nordberg och jag var lediga. Jag fick professorn och Nordberg släktingarna, och så for vi i väg med dem. Nordberg körde förut.

När vi kom ett stycke på väg, började professorn knota över, att vi körde för sakta och skrek åt Nordberg, att han skulle öka på farten.

Nordberg, som aktade hästen som sin ögonsten och aldrig for oskonligt fram med den, tyckte, att när han körde med vanlig hållfart, så hade professorn ingenting att påstå. Han låtsade ej om tillropet.

— Vänta din sjutusan djäfvel! sade professorn.

Så bad han mig hålla stilla och ropade åt Nordberg att också stanna.

Vi stannade båda och undrade hvad han tänkte ta’ sig till.

Han kröp ut ur fällar och täcken, som jag hade gärdat omkring honom, tog piskan, som var hans egen, och steg i snön bredvid min släde fram till Nordbergs.

— Aha, nu börjar det, tänkte jag, nyfiken att få se på. Få si hur knäfveln Nordberg ska’ reda sig.

Nordberg steg också full af undran ner från kuskbocken.

Professorn måttade åt honom med piskan.

— Jag ska’ lära dig din fan att köra för sakta! Och så sku’ han ge’n.

Men Nordberg sprang vig som lekatten öfver till andra sidan af släden, och där stod han och skrattade.

— Huhuhuhuhu!

Hän brukade skratta på det där sättet.

Jag satt också och skrattade, och hvad fruntimren i Nordbergs släde gjorde, vet jag inte, men nog knyckte det i byltena ryckvis.

Professorn blef ursinnig, när Nordberg sprang undan och skrattade. Hade han fått åt honom ett par rapp, så hade han väl fått det lättare sen, men hva’ sku’ Nordberg stå där och låta slå sig för ingenting, unga starka karlen. Hade han varit elaksinnad, så hade där kunnat bli ett häfvare slagsmål midt på landsvägen, för professorn var ingen vali’ karl, han häller. Men Nordberg var alltid godsint och beskedlig och skrattade bara åt allting.

Han sprang rundtomkring släden kuttrande som en orre i vårspel:

— Huhuhuhuhu:

Professorn efter och svor och måttade, och så där höll de på en stund.

Men när han inte fick det att ta’, började han kanske skämmas, och så tröttnade han väl, för det kostade på’n så inpälsad som han var i restulubb och omband. Svetten rann af gubben, när han kröp in i min släde igen.

— Har du fått nog nu, tänkte jag.

Visst var det förargligt för honom att ta för sig en sak och ingenting få uträttadt — som det väl sku’ ha varit för hvar och en uti dylikt fall.

— Vänta du, din djäfvel, bara vi komma fram till stan, sade han till Nordberg hjärtligt och innerligt.

Men sen sade han ingenting på hela vägen. Inte ens om farten.

I stan bad han oss komma in och få pengar.

— Gå du in och tag pengarna, sade Nordberg till mig, jag ser efter hästarna. Troligen ämnar han ännu försöka få åt mig ett rapp.

Jag gick in och fick pengarna, och han såg rätt glad och nöjd ut, som om inga mankemang skulle ha varit mellan oss på resan.

Men en rolig syn var det i alla fall, och jag kommer ännu ihåg Nordbergs skratt för hvar gång jag färdas längs vägen och kommer till det samma stället, och jag måste själf skratta, när jag far där förbi.

Många doktorer ha vi haft sen dess, hvar och en efter sitt sinne, men ingen har vi haft, som har varit lik professorn. Och många nya och konstiga sjukdomar ha uppstått, som ingen förr hörde talas om. Till exempel lungsoten, den sa’ professorn, att han inte mycket trodde på. Efter hvad han sa’, så är den annorlunda beskaffad än hvad den nu utmålas.

Fast nog ä’ ju doktorerna grömma och råmodiga nu också. Till exempel när de gå med knifven på lefvande människor. Jag undrar hvad professorn skulle ha sagt om den metodiken.

Men jag har tänkt ofta, att kanske det liksom hör till doktorsyrket att vara så humörlig och mordisk och skarphjärtad. Det är ju i grund och botten ändå bara välgärningar, som en doktor gör — hur han än svärjer och hur han än skärer.

Österbottningen.

Vi hade förr i världen en trollkarl, som var vidtberömd och omtalad kring land och stad för sin stora allvetenhet och konst. Det var som om han skulle haft nyckeln till allt mellan himmel och jord.

Han hette Holmström och var hemma i Österbotten, och österbottningarna hade namn om sig att kunna trolla mer än andra. Väl var det så, att vi kunde den konsten till husbehof lite hvar och en, när det behöfdes, men österbottningarna voro så skickliga i trollkonsten, att somliga hade den till sitt yrke och flyttade till andra trakter och lefde där på trolleri.

Hvar de hade fått all den myckna konsten ifrån är inte godt att veta.

Det sades, att Moses, som var en kunnig trollkarl, hade skrifvit upp alltsammans i en sjätte bok, som kallades svartkonstboken. Men munkar och präster tyckte, att det var onödigt att alla människor fick lära sig svartkonsterna, ock så tog de bort ur skriften den sjätte Moseboken. Den lär ändå ha funnits som lös här och där, och när då någon, som hade goda anlag och ett klyftigt hufvud, kom öfver den, så studerade han sig till trollkarl.

Boken lär ha funnits äfven i Österbotten, och därför voro de däruppe i den landsändan så kunniga i trolldom som ingen annan i hela landet, inte ens finnarna häller. Och visst är det, att inte har det funnits förr eller senare här i trakten en sådan mästare i trollkonster som österbottningen.

Han kunde skaffa stulet gods igen bara som på en vink. Med det var han snällare än en polishund nu för tiden. Och så kunde han straffa tjufvarna med detsamma.

Hvad han därvid brukade för konster vet jag inte, men alla tjufvar var rädda för österbottningen, och när ryktet gick omkring, att den bestulne hade varit hos österbottningen för att få sitt tillbaka, så var det visst, att tjufvarna första passande natt förde grejorna dit, därifrån de tagit dem. Så i det fallet var österbottningen till stor nytta för trakten.

Det var på en höstmarknad som en Strömforsbo i folkröran miste pengbörsen med tjugufem mark i och allt. Men så råkade han just i detsamma träffa på Holmström, som varit ner och köpt fisk af skäriborna, och talte om för honom olyckan med pengarna.

— Du får dem nog tillbaka, bara du väntar en stund, sade Holmström.

Så gick de båda tillsammans några slag af och an och såg på marknaden, och sen gick de in till Bergströmskan och beställde kaffe och annat, och de satte sig vid fönstret, Strömforsbon och österbottningen.

Men de behöfde inte länge sitta där, förrän tjufven kom med pengarna tillbaka.

— Ska vi straffa honom med något? frågade Holmström.

För den som ville kunde han lägga obotliga sjukdomar till straff på tjufven.

Men Strömforsbon ville inte det. Han var nöjd blott han fick sitt igen. Tjufven fick gå helbrägda därifrån, bara han betalade omkostnaden, som inte lär ha varit så dryg häller.

En timmerman hade vid skeppsbygge på varfvet förlorat sin yxa, och han trodde, att någon hade stulit den af honom. Om aftonen gick han till Holmström och frågade råd.

— Jag kan inte säga det nu, sade Holmström, jag måste ha natten på mig. Men du får inte vara här i natt, utan kom hit i morgon i god tid, så skall jag säga dig, hvar yxan finns.

Nu var karlen nyfiken att få se på hvad sätt Holmström tog reda på yxan, och hvilka konster han därvid brukade, och så gick han in i en lada där i närheten och väntade för att få se, hvad som skulle ske under natten.

När klockan blef tolf, så kom österbottningen ut på trappan och ropade tre gånger:

— Kucku, kucku, kucku!

Och kucku kom också flygande. Men det var ingen kuckutid på året, så man kan väl begripa, hvad det var för en fågel.

Holmström frågade kucku hvar yxan fanns, och kucku sade:

— Under spånorna vid bygraget.

Och så gick Holmström in och kucku flög sin väg.

Men han, som låg i ladan, hörde alltsammans, och när han nu visste, hvar yxan fanns, så tyckte han, att det var onödigt att vänta till morgonen. Han gick ner till sitt båtbygge vid varfvet och sökte i spånorna, och där låg yxan under dem, som kucku sagt.

Han kunde stämma blod med ögonen, och han gick på en nyslipad lies bett med bara fötterna, utan att få så mycket som en rispa under fotsulan.

Och så var han skottfri. Bara han först fick taga i byssan med sina händer, så tog intet skott från den på honom. Där var ingen som riktigt trodde på det först. Men han lät dem försöka. Han tog ett tag i byssan, och så ställde han sig vid bodväggen och lät dem gå an med kulor och krut mot bröst och mage och sidor och annstans med, men intet hål fanns på hans kropp, och ingen visste, hvart kulorna tog vägen.

Men själf kunde han skjuta ihjäl en annan människa till och med på hundra mils afstånd.

En Lovisasjöman kom en gång upp i en stad i Österbotten, där båten lastade plankor.

Lovisabon slog sig där på sjömänners sätt i slang med en flicka.

Men när båten var färdig att segla bort, sade flickans fader, som också var en kunnig trollkarl, att om inte sjömannen inom år och dag skulle komma tillbaka och gifta sig med flickan, så skulle han, gubben, skjuta ihjäl honom på hvilken kant af jorden han än befann sig, och det skulle ske precis på dag och timme ett år därefter.

När årsdagen kom, var sjömannen i Lovisa, och han var inte hågad för ett giftermål i Österbotten.

Men när timmen nalkades, blef han orolig och gick till Holmström för att få hjälp. Och så tog Holmström ihop med saken.

Han stjälpte en tom tunna ute på gården med bottnen upp, och sjömannen fick krypa in under tunnan och sitta stilla där, tills allt var öfver. Så hällde han ett par skopor vatten ofvanpå tunnbottnen, så att han fick där som en liten vattenspegel.

Sist tog han ett gammalt gevär inifrån stugan och ställde sig på utkik vid vattenspegeln, ty det var däri han skulle se den andre, som var uppe i Österbotten och vid det laget rustade sig att skjuta på sjömannen.

— Syns han redan? frågade sjömannen inifrån tunnan, ty han blef orolig öfver hvilket slut allt det där skulle ta.

— Jo, nu syns han, sade Holmström. Han kommer nu ut på trappan och har ett gevär i handen. Men nu är det jag, som skjuter först.

Och så sköt han ett skott i luften.

— Tog det? frågade sjömannen.

— Ja, kom fram ur tunnan nu bara. Han föll död ner på trappan, sade Holmström.

Hans viktigaste göromål var dock att bota sjukdomar, och för det blef han mest anlitad och praktik hade han ofta mer än professorn själf.

Han botade alla slags sjukdomar, om de sedan var komna ur vatten eller vind, och mångahanda botemedel kunde han använda, som ingen annan människa rätt kom underfund med. Man visste bara, att den ondes konster var det alltihop, och afgrundsfursten stod Holmström i förbund med för tid och evighet.

Vissa svåra sjukdomar kunde han inte bota på annat sätt än genom att gå med den sjuke om natten in i en kyrka.

Det var det sista och skarpaste han tog till, och inte hände det häller ofta, att en sjuk följde med österbottningen om natten in i kyrkan. Ty var nu en människa hur råmodig som hälst och utan all religion och utan all försynthet för de heliga tingen, så var det för honom inte något lätt steg att taga, det där. Mig skulle de inte ha fått till det, om jag så hade fått dragas med spetälskan i all min dag, för det var så rysvärda saker det taltes om från dessa nattliga kyrkfärder, att det liksom tillrade längs ryggraden och det gick rysningar genom märg och ben på en syndare, när man hörde talas därom. Jag har hört det af en man, som för sitt fattiga lif gjorde en sådan kyrkresa.

Det var Aron från Påfvalsby. Han for med österbottningen så där sofdags från staden. Hvad annat Holmström tog med, visste ej den sjuke, men ett par breda pärtstickor lade han i fickan. På vägen syntes eller hördes ej något vidare märkvärdigt, än att skatorna ofta skrattade inne i skogen, och det var ju nattetid, då inga vanliga fåglar är i rörelse.

När de kommit till kyrkbacken och bundit fast hästen, gaf Holmström den ena pärtstickan åt den sjuke och sade, att han skulle sticka fram den och inte räcka handen, om där kom någon, som ville hälsa på honom i kyrkan.

— Det här blir besynnerligt, tänkte Aron.

Den andra pärtan tog Holmström själf i handen.

— Nu ska du komma ihåg, att du inte stiger öfver tröskeln med en fot i gången, utan skyndar dig att hoppa jämfota öfver, förmanade Holmström.

När Holmström kom till dörren, så blåste han tre gånger i nyckelhålet, och dörren öppnades af sig själf.

Holmström hoppade jämfota öfver tröskeln, Aron efter. Men som Aron hade hoppat öfver, så smällde dörren igen med en skräll, och Aron sade, att han tyckte att det liksom isades innanför västen, när han tänkte på hur nära han varit att bli benlös. Hade han inte hoppat jämfota öfver tröskeln, utan stigit med ett ben i gången, så hade säkert det andra benet blifvit som i räfsaxen, påstod han.

När de sen gick upp längs stora gången, så såg Aron, att där var ett underligt sken uppe vid altaret och ett gny som af hästtramp långt borta. Aron kände sig underlig till mods och hade hälst velat vara hemma, men den som sig i leken ger, får leken tåla, tänkte han.

Vid korsgången kom en gestalt emot dem med en stor, vid kappa ikring sig, och så hälsade han först på Holmström, men det var ingen hand han räckte fram utan en stor sax, — eller om den mannen verkligen hade sådana händer.

Holmström räckte fram pärtan, och det sade: klipps. Så skulle Aron hälsa, och det sade också: klipps i hans pärta.

Nu sade Aron, att han blef rädd. Fötter och händer hade redan varit i fara. Få si om hufvudet skulle få sitt med. Men tiden medgaf ingen fundering öfver det där.

Holmström och han med kappan — Aron tordes ej se opp på honom, så han visste ej hur han såg ut — gick längs gången upp mot altaret. Aron fick inte komma öfver korsgången.

Där höll de båda en längre rådplägning om Arons krämpor, och till slut måste de väl fått klart därom, efter som Holmström kom ner längs gången igen till Aron, som stod där halft ihjälskrämd. Den andra syntes inte mera. Och så gick de mot dörren utan att se sig om.

Vid dörren blåste Holmström åter tre gånger i nyckelhålet och åter hoppade de jämfota öfver, Holmström först, Aron efter.

De satte sig upp i kärran och reste hemåt.

Men vid hjulbacken där stannade hästen och gick inte ur en fläck, och en röst ropade ur skogen:

— Holmström!

Holmström hoppade ner från kärran och gick in i skogen och talte där med någon igen, ty Aron hörde pratande röster. Efter en stund kom han tillbaka och steg upp i kärran, och då gick hästen.

Skator skvattrade därinne i skogen, och allt som oftast flaxade de omkring hästen och kärran. Men Holmström låtsade ej om dem. Nattfåglar och trollfåglar hörde ihop med honom och hans yrke, fast för Aron lät det otäckt.

När de kom till Sarflax, körde de in till ett torp. Holmström gick in i stugan och satte sig på bänken bakom bordet.

— Nu ä’ vi säkra för i natt, sade han. Ty kom han att sitta bakom ett bord, så kände han sig liksom i trygghet för det, som ständigt hängde honom i rygg och hälar. Han lär alltid ha känt af att han hade den onde efter sig baktill.

Efter en stund fortsatte de sin hemresa.

Nästa söndag lät Aron bedja för sig i kyrkan, och efter en tid blef han frisk. Men om han blef bra af den nattliga kyrkresan eller af församlingens förböner kunde han ej så noga veta. Det sade han dock, att om han än skulle få all världens sjukdomsplåga öfver sig, så skulle han bära allt med tålamod och utan knot, men gå om natten i kyrkan med österbottningen en gång till — det gjorde han ej.

I en kyrka kunde Holmström ej gå in, fastän han försökte med alla konster som i sjätte Moseboken fanns, och det var Pyttis.

— Den som har låst den här dörren, har kunnat lite mera än jag, sade han och vände om med den sjuka och med oförrättadt ärende, och det är sant, ty hållkarlarna stod bakom kyrkmuren och såg hela förloppet.

Nu finns det ingen, som gör efter allt det där. Men — det finns ju ingen sjätte Mosebok häller.

Kaffe.

Mycket af det som nu är vanligt och anses nästan som dagligt bröd för människan fick vi i min ungdom hushålla strängt med och bryta af i små bitar af bara sparsamhet.

Som till exempel potatis. Vi fick på kalas äta runda potäter som ett slags bakelse efter den andra maten.

Och kaffet sedan. Det var inte för hvar mans mun.

Först och främst var det dyrt att köpa och tiden var penningknapp och det var därför svårt att få loss det. Men ännu en sak, som värre var. Karlarna hatade allt hvad kaffe hette, och det var inte godt för kvinnfolket att sätta pannan på för ofta. Kvinnfolksnaturen har åter älskat kaffet från urminnes tider, och det är väl ingen synd i det. Vår herre har ju skapat kaffebusken som alla andra gräs, örter och fruktbärande träd åt människorna till nytta, och ändå har den arma kaffebönan af karlfolk fått lida så mycket spott och spe. Och kaffepannorna, de stackarna, ha blifvit utsatta för hämnd. Ser man på en gammal kaffepanna, så är den så full med bulor på bröst och sidor af alla bultar den fått. Ty när karlarna var fulla, så skulle kaffepannan straffas för det att vi kvinnfolk tyckte om kaffe. Det var ju egentligen åt oss de ville, men de räknade ut, att agan vardt mera kännbar, om den drabbade pannan, och de räknade nog rätt.

Jag var så gott som bara barnet — aderton år — när jag gifte mig med Karl Fredrik.

Han var en bra man. Han skötte sitt, och jag har ingenting haft att klaga öfver honom. Och fast jag var så ung, när jag kom i huset, så förstod jag ändå att sköta om mitt, så att Karl Fredrik var nöjd. Men kaffe tålde han inte. Det var penningrajsk och tidsrajsk, tyckte han.

Men jag tyckte om kaffe, och Maja, pigan min, tyckte också om det.

Maja var en duktig piga. Hon skötte som en karl om brännvinspannan både hemma och i skogen, och aldrig hände det, att något arbete gick på tok för henne.

Maja och jag höll bra ihop. Vi tyckte, att det skulle vara så innerligt roligt att få kaffe en gång om dagen — mer kunde man ju aldrig begära.

Men det skulle gå stjälandes för Karl Fredrik. Och det gick också, ty det är inte så svårt, som man tror, att sticka ögonen ur en karl.

Det var den tiden på året, då Karl Fredrik och Jovan Erik, drängen, gick till famnvedskogen och var borta från morgon till kväll, som jag och Maja först kom på det.

Vi hade kärnat om dagen och jag stod just och saltade smöret, då det kom som en uppenbarelse öfver mig.

— Maja, sade jag, i morgon, när karlarna gått till skogen, ska vi skynda oss med morgonsysslorna, så hinner du gå till stan och sälja smör och köpa hem kaffe och socker. Men tyst som mösset för karlarna, förstår du.

Maja var som min högra hand, och när det skulle skaffas kaffe till huset, var hon färdig som soldaten.

I gråningen hade vi sysslorna undangjorda. Så snyggade hon upp sig och löpte af som en rinnande olja.

Innan middagen var hon tillbaka. Kommersen hade gått bra för henne och vi hade både bränt, kokat och druckit kaffe och satt nöjda och belåtna och spann, när Karl Fredrik och drängen mot aftonen kom hem.

Jag märkte nog, att Jovan Erik, som var en klyftig karl, såg ett par gånger granskande på Maja, och han måtte väl ha tänkt hvad han tänkte, för vid kvällsvarden hörde jag honom säga sakta till Karl Fredrik:

— Undrar om int Maja i dag har varit till stan efter kaffe?

— Hur tror du så?

— Sir ja int, att hon ä så slät i hufvu och annars så städig också.

Karl Fredrik tog nu äfven Maja i närmare betraktande, men sade intet.

Men jag sade till Maja:

— I morgon skall du vara lika städig och kamma dig lika slät i hufvu som i dag, så begriper de rakt ingenting af det här.

Och Maja kammade sig slät i håret alla dagar och gick lika oppsnyggad, om hon var till stan eller ej. Karlarna granskade henne om aftnarna och undrade, hvarför hon med ens blifvit så fåfäng, gamla människan. Jovan Erik misstänkte smått, att Maja gjorde sig till för honom, fast Maja i det afseendet var så oskyldig, som det barn som föddes i går.

Men att Maja ofta gick till stan på kaffeköp, det kom de aldrig underfund med.

Vi hade svårare att komma tillrätta med våra kaffeknep, när Karl Fredrik och Jovan Erik hade hemarbete. Kaffeköpet skötte Maja om på gammalt sätt vid passande tillfällen, men det var värre med kokandet.

När brännanlofvet kom om våren, var det dock ingen nöd längre.

Maja, som skötte om brännvinspannan, tog kaffedonen med sig i kojan och gömde dem där, ty det gick bra att koka kaffe under brännvinspannan.

Men — man var inte säker på, hvem som kunde titta in dit, just som pannan stod färdig.

Maja var inte rådlös med den saken.

Nu var det så, att vi hade en stor, arg oxe, men den var arg bara på karlar, och Maja lärde den att komma ner till kojan och få drank utanför dörren.

När Maja rustade till kaffe i kojan och visste, att karlarna var i farten, sade hon mera liksom för sig själf än åt andra:

— Oxen väsnar så och vill ut. Jag går och släpper ut honom, så får han sin drank.

Jag förstod, att det var Majas kaffesignal, och gick till kojan tillika med oxen. Och därinne drack vi kaffe och hade så innerligt roligt, och oxen stod förnöjd och drack sin drank utanför dörren. Men karlarna hölls på afstånd, ty såg oxen en karl, gaf han till ett illvrål, stack tungan ur munnen och sänkte hornen, och det gaf respekt.

Karl Fredrik hade en dag besök af sin gamle vän skomakar Arvidson.

De hade båda förut på dagen varit hos Hermans Hindrik, som de var släkt med och där blifvit läskade med en skvätt starkt, så att de var med känning och af guds helga gåfvor glade, och som de visste, att Maja just skulle till att klara af trettisexkannspannan ner i kojan, så ämnade de sig dit. — Å, hvad där skulle bli skönt för två så gamla vänner, som inte träffats på så långa tider! Nu skulle de ha det som en bröllopsdag tillsammans! — Men — hva fanken nu då! Har int Maja ut oxen! — Den jäkelns Maja sprang då alltid med sin oxe! Som int oxen sku ha hunnit med sitt sen!

De gick båda ut på förstugutrappan, och Karl Fredrik ropade:

— Maja, Maja, för in oxen för vi ska båda ner till kojan i dag, jag och Arvidson!

Men det var just det, som Maja satte stopp för. Hon hade spekulerat ut deras planer, och som hon hade äfven sin lilla privata panna färdig, ville hon hälst vara i fred då, och dessutom så tvinnade gubbarna annars också bara i vägen där. Hon ropade tillbaka:

— Oxen ska ut, när han känner på sig, att det blir den tiden, och får han int’, så rycker han långband och klafve loss och kommer ut själf, och om int’ husvärden och mästarn hålls inne nu, så kommer han att söka efter hjärteblodet på er båda, för han ä farlig i dag.

— Ska vi då vara rädda också? undrade Arvidson.

— Hvem vet, hva den djäfveln kan göra, sade Karl Fredrik, för int’ sir han god ut.

Oxen satte af med ett bölande och svansen i vädret ner till kojdörren till drankhon. Inne i kojan drack vi kaffe, jag och Maja, medan sikuna rann, och Maja förde för barmhärtighets skull ett halfkvarter af klarningen upp till stugan åt Karl Fredrik och skomakarn.

Har man en god man, sticker man ett öga ur honom; har man en dålig, sticker man dem båda.

Religiösa.

Det var en gång några gubbar, som var goda vänner och trogna grannar och släkt med hvarandra.

Och när det ibland ville sig så väl, att de efter en tid af arbete och bekymmer i sina värf kom tillhopa och fick en skvätt starkt, så blef de religiösa.

Inte för det, att de var några frimurare och gudsföraktare annars häller. De fruktade Gud och ärade öfverheten; de gaf gudi hvad gudi tillhörde och kejsaren hvad kejsaren tillhörde, och de knogade i medgång och motgång för sitt bröd och åt det i sitt anletes svett. De kunde svälta utan knot, när åkern vid skördetiden stod frostbiten, och de kunde tacka Gud med hjärtat fullt af glädje, när säden rann strid och grann ur kärfvarna vid mickelsmässan om hösten. Men det satt liksom mera invärtes; de höll sin gudsfruktan för sig själfva, och de talte med sin gud i tysthet.

Men som sagt, så snart de fick en skvätt — och det behöfdes ingen stor skvätt häller — så löstes deras tungors band, och det kom andakt och själastämning öfver gubbarna. De blef såsom öfversteprästerna och de skriftlärda i synagogorna och började utlägga, så att bibelspråk och psalmverser korsade hvarandra tvärs öfver bordet. Och hvar och en var religiös efter sin art och sitt sinnelag, och de hade hvar för sig utvalt en psalmboksvers, som var liksom ett rättesnöre och ett a och o för allt deras lefverne och ett valspråk i sorg och glädje, under arbetsdagar och högtidsstunder.

Hermans Hindrik kände sig alltid andeligen fattig och blind, och han sade:

Beins Kalle var af annan mening. Han sade:

Lassas Petter, som var en glad själ och alltid rik på godt humör, tyckte att världen var härlig i ny och nedan och en lustgård för människor att lefva i — ja, riktigt som en kungsgård skänkt af vår herre, och som han i sin stämningsstund blef musikalisk, så sjöng han:

Men när tiden blef framliden och skvätten i ankaret tog slut och allt var utransakadt för den gången, steg Hardéns fabru upp och gaf signalen till skilsmässa och uppbrott:

Sipu Abram han blef också religiös, när han hade fått känningen, men han var religiös på annat sätt.

Medan han ägde sjättedelshemmanet, då var han rätt ofta religiös — hvar och hvarannan dag mest — och brydde sig inte ett skapande grand om arbete och omsorg om hus och hem. Han gick i strumpfötterna och sjöng psalmer från morgon till kväll och ibland från kväll till morgon, och lät allt gå på guds försyn. Och när Lovisa, hustrun hans, försökte hålla efter honom, vann hon ej mycket därmed. Abram hade två säkra klippor att stöda sig på, och de ramlade aldrig i evighet, trodde han. Den tron satt fast som med nitnaglar i Abram, och han sade:

Det var hans ena klippa.

Den andra var handelsman Goloschoff, som han förtröstade sig på, tills hemmanet gick på kansli för utskylderna, och Goloschoff tog sitt och Abram fick gå sin väg med Lovisa och två tomma händer. Barnungarna flög som fåglar ur boet och tog tjänst hos andra.

Abram flyttade med Lovisa in i en liten stuga, som han kallade templet. Han arbetade här och där åt bönderna och blef en bra karl, när han minskade af litet på religiositeten och tog omsorgen en smula på sin egen rygg.

Men engång i veckan skulle han vara religiös och ha sin själastämning. Det kunde inte hjälpas, ty det tyckte han sig behöfva och ha råd till.

Han arbetade en lång rad af år hos häradsnämndeman, och när han gjorde upp ackordet med honom, så förbehöll han sig previlejan, att han hvar lördagskväll skulle få ett halft kvarter brännvin.

Det fick han, och det drack han upp i ett tag, och när det hade gjort sin verkan, så blef Abram religiös alldeles med detsamma.

Han gick hem till Lovisa i templet, och under vägen sjöng han sin aftonpsalm:

Abram kände sig så nöjd och lycklig, där han i aftonstunden trefvade sig hemåt längs den höstvåta vägen. Allt veckans slit och släp var glömt och han tyckte, att gud fader och hans helge and’ hade stigit ned till honom i all hans skröplighet och uppfyllt honom med en paradisisk salighet — en försmak af det, som komma skulle hinsidan detta jordelif. Allt detta kunde han inte bära tigande. Han småpratade för sig själf, och så upphof han sin röst till en ny lofsång:

Men med den världsträlen Lovisa var det ett bekymmer, ty käringen var så beskaffad, att hon inte tålde, att Abram skulle lägga sig i hennes själsangelägenheter.

Abram gaf dock inte efter.

Han försökte med omvändelsen hvarje lördagsafton, och nu skulle han åter, om fakuln tog, ha käringen med in i vår herres glädje.

Och så bad han i en ny sång om den högstes bistånd därvid:

Och nu beslöt Abram, som så mången lördagsafton förut, att Lovisa skulle omvändas.

Lovisa satt i templet och åt sin aftonvard. Katten åt sin under bänken, och allt var frid och stillhet som sig bör en lördagsafton.

Då hördes psalmsången af Abram, som var i annalkande, och Lovisa visste af gammalt, att han nu åter var i änglatagen och omvändelseifvern.

Och när han sjungande steg öfver tröskeln till sitt tempel, gick han med ett par steg, ty templet var inte stort, fram till Lovisa, drog ullduken af hennes hufvud, luggade henne och sade:

— Bekänn din synd för Gud och för Abram!

Men Lovisa bekände aldrig. Hon steg upp, tog ett säkert tag midt om Abram och bänkade honom i utdragssängen med en tung skinnfäll öfver sig, och så sade hon:

— Ligg stilla där nu, tills den mesta gudligheten går ur dig.

— Lovisa, Lovisa; du har alltid varit en världsträl och en stormodig varelse, och du förhärdar ditt hjärta till evinnerlig tid. Men inför vår herre är jag oskyldig till ditt fördärf. Jag tvår mina händer och sköter om min egen salighet.

Lovisa lät honom sjunga psalmen till slut och förrätta sin aftonandakt ostörd, bara han höll sig under fallen.

Sången tynade af, och där blef ett mummel som af en bön. Till sist kom därunderifrån som en kraftig trumpetstöt:

— Ty riket är ditt och makten och äran och härligheten ifrån evighet till evighet, amen!

Lovisa läste sin aftonbön tyst för sig själf ur psalmboken. Katten hade hoppat upp på ugnen och satt där mätt och nöjd och spann och halfsof i värmen, och allt blef åter frid och stillhet.

Lovisa makade ihop kolen i askan, drog klinkan på dörren och kröp bakom Abrams rygg.

På söndagsmorgonen hade religionen och gudligheten gått Abram ur kropp och själ. Ett halfkvarter är ju inte så stor skvätt för en karl i bästa åren; och nu trodde han på Gud så som Lovisa och annat folk gjorde och arbetade träget hela veckan för sitt och Lovisas uppehälle — till nästa lördagsafton.

En vink från andra sidan.

Det är underligt med människorna. Somliga lefva och regera hur som hälst och tycka bara, att det angår ingen. Och när de dö, så kan ju häller ingen precis säga, hur de ha det ställdt för sig i den andra världen.

Men för den, som har ögon till att se och öron till att höra, är det någonting ändå vid den sista färden, som gör det klart för dem som efter bli, huruledes det riktigt är. Det är som en vink om något från den andra sidan, den okända, bara man förstår att tyda vinken.

Nu vet ingen se sådant, för att ingen har tron på det. Människorna äro annorlunda nu. Och ingenting händer det sen häller.

Men i min ungdom, då hände det alltid så märkvärdiga saker, och då kunde vi ibland få se liksom en flik af förlåten lyftas.

Som till exempel, när kapten blef död och skulle begrafvas.

Han var annorlunda än annat folk, kapten. Han var elak och hastig i sinnelaget och svor och regerade i sitt hus med egna och tjänare, men det var nu ingenting ovanligt med det, för han var gammal ostindiefarare och hade hela sitt lif seglat världen ikring och hade därför blifvit en sådan som slika bli därute i hedningalanden, och inte visste man så noga, hvad han där utomlands haft för sig häller.

Folk påstod, att han till och med var frimurare, och det kan man inte alls hålla för en omöjlighet, för han hade i så långa tider hållit till i Sverige, där de säga, att frimurarne riktigt ska ha sitt viste, och hvem kunde veta hvad slags folk han där råkat ut för.

Hans gamla mor grät och bad till gudomen hvar eviga dag för hans omvändelse. Men det såg hopplöst ut med kapten. Han hade sitt för sig.

Så kom han engång hem från en långresa och sade till gamla mor sin:

Och det vardt en rysvärd tid för oss, för alltifrån den stund han gaf upp andan och till dess att prästen vigt griften öfver honom, var det som om luften varit full af tecken och under.

Bockos Lovisa, som var liksveperska i byn, sade, att det inte var kapten som hon lade i kistan, utan en annan ful varelse, en bortbyting, och hon riktigt skalf på målet, när hon talte om det där för oss andra. Si, han hade tagit sitt med kropp och själ, han, som skulle ta det, sade Lovisa, och allihopa var vi bäfvande för fasligheten i hvad Lovisa sett. Vi hade det riktigt svårt och kände oss hemska till mods så där mot aftnarna, medan kapten låg lik inne i mangellidret, och vi skulle gå där rundtomkring med sysslorna. Urby ropade hemskt från skogen flere nätter å rad, så ingen tordes gå ut, och det hade gjort så redan förrän kapten dog, sade Stafva, ladugårdspigan, och räfvar skväkte och hackspettar flög oss rätt mot ögonen, och det var ett himmelens elände, som jag inte glömmer i all min tid.

Och när vi höll vakanstuga för kapten, innan han fördes bort, hände det något märkvärdigt.

En ung dragon tog sig till att spektakla öfver vårt förehafvande, för han hade förstås inte riktigt tron på det, han häller. Men vet någon, hur det gick? Dragon, som var med oss hela tiden, skulle tolftiden på natten gå ut. Vi var just vid slutet af en psalm, vi andra, och kvinnfolket varnade och nekade honom. Han skulle kantänka vara karavålig och inte bry sig därom, utan gick bara, och när han kom in tillbaka, slog en eldslåga efter honom i dörren, innan han hann draga till den efter sig, och elden brände af hans kappskört jäms med baken.

Då hvitnade han i synen och sen så trodde han, för han fick ju så tydligt se.

Men när begrafningsdagen kom och vi skulle föra kapten i jorden, stannade vi med likföljet vid den stora backen, som brukligt var, för att vänta på motringningen.

Vi väntade en stund, men det hördes ingenting. Vi väntade åter och vi bläkta med hattar och mössor och näsdukar opp mot klockstapeln, men inte en kläpp rördes.

Vi trodde först, att klockringarna var försumliga. Ett par karlar från begrafningsföljet sprang opp i klockstapeln för att se hvad som fallerade. Men när de kom dit opp, stod ringarna och drog i stropparna så att ögonen stod ut ur hufvudet på dem och svetten rann.

Men klockorna var som fastbundna af osynliga händer och rördes ej ur fläcken.

Då började vi förstå.

Vi fick föra kapten till grafven utan klockor, som en missdådare.

Men sen, när kistan var sänkt i jorden — den var tung som en sten också, den kistan, sade de som bar den — och jordfästningen var läst öfver den döde, då lossnade klockor och kläppar, och vi fick ändå tillbakaringning.

Vid begrafningsmiddagen var vi alla så bäfvande och uppskakade af händelsen med motringningen, att maten inte riktigt ville smaka oss, fast den var både god och riklig — för kapten var ju ingen fattiglapp. Vi hade fått lyfta en flik af förlåten som täckte det stora okända, dit kapten hade gått in, och vi såg tydligt, hvem som var med vid begrafningen.

En oskiftad vägstump.

Janne och Kalle var rågrannar i skog och ägor.

Janne hade ett lynne som eld. Det brann och sprakade, när argsinnet kom öfver honom — och det kom ofta — men när det hade sprakat ut, kom han likasom till sig igen. Då hade han glömt alltihop och var en gladlynt och godsint granne, dessutom rättvis i stort och smått.

Men han använde en farväg, som gick genom Kalles skog. Vägen var af gammalt oskiftad, och Kalle tyckte sig ensam rå om den.

Kalle var till sinnes som en ullkarda, gnatig och hvass och häcklade ofta fast här och hvar. Han var rättvis, han också, i stort och smått. Rätt skulle vara rätt, fast det så bara gällde en enriskvist, för tog en käring och snärde åt sig söndagsenris till stugugolfvet från en annan skogsbacke än Kalle hade gett lof till, så hotade han käringstackarn med tingsprocess, om hon ännu en gång snärde på förbjuden mark.

Janne tyckte åter, att det bara var rättvist att han fick köra på den vägen. Hans förfäder hade begagnat den led efter led sedan urminnes tider, och längs den hade de färdats fram den sista färden till kyrkogården. Allt detsamma ämnade Janne också göra, när den vägen lämpade sig så bra för honom, sade han rent ut.

De trätte om vägen i fyra långa år, när och hvar de träffades, men annars var de vänner och liktes bra.

Om de möttes på den förbjudna vägen, så var det visst som amen i kyrkan, att Kalle sade till Janne:

— Hör du nu, de ä inte alls rätt gjordt af dig att köra på den här vägen. Kan du inte hålla dig på den andra?

— Hva fanken ska du prata om vägen, du! När har du sist lagt ut ett dagsverke på den? När har du sist kört ett sandlass till den?

— Nå, att du säger något sådant! Det fattas bara, att jag sku göra det med! Fylla sand på vägen och ploga den med, så att du ska komma bra fram!

— De sku väl vara din förbannade skyldighet, när du ä en sån jäkla ägare till den. Men ser du, jag fyller sand på den och jag plogar den om vintern — annars sku int fan själf komma fram på den — och så kör jag på den, när jag har lust, ser du.

— Du kör, säger du?

— Ja, ta me fan jag gör så!

— Men jag säger stopp, ska du få se.

— Du kan ju försöka.

— Ja, ser du, när vägen går genom min skog och när inte rätten har skiftat den oss emellan och fyllningen ska tas från min sandgrop på min mark, så ä de väl allt mitt, tycker jag, och när jag själf så litet begagnar den vägen, så tycker jag, att den gärna kunde få stå i fred för dig, när du har den andra vägen genom byn, som ä din lagliga väg.

— Hvarför i helvete kör du int mera på den då?

— Jag behöfver den ju så lite.

— Det rår jag inte för. Men jag behöfver och jag kör, om djäfveln tog.

— Vi ska se, hur länge du får. Det finns väl lag och rätt här i landet. Rätt ska vara rätt.

Janne fyllde sand på vägen från Kalles sandgrop. Han jämnade den slät som ett bord, och så körde han på den igen så att det hurrade i skogen, ty Janne hade goda hästar.

— Rätt ska vara rätt, tyckte Kalle, och så gärdade han ett led tvärs öfver vägen.

Han tog endast halmband, ty han tyckte, att då Janne såg ledet, borde han vara så finkänslig och förstå, att Kalle menade; Stopp!

Gummorna, som gick till blåbärsskogen, såg ledet midt öfver vägen, och som de kände till krakelet, korsade de sig och sade:

— Himmelens skapare! Hur trångt må de där båda ska få det i den andra världen, när de har det så där knappt redan i denna?

Janne fick höra om gillret. Den är inte sen, som bud för.

Han spände sitt snabbfotade sto Mariana för kärran och for till staden.

När han såg ledet på vägen, gaf han Mariana lösa tyglar.

— Förbanne mej, har int Kalle sagt stopp nu! — — Hej, Mariana!

Med ett brak var Janne öfver på andra sidan.

Ledet låg krossadt.

Men Kalle gärdade ett nytt. Nästa gång tog han starka videband.

— De borde fastna i, både hästen och karlen, tyckte han.

Men när Janne kom, så hejade han till ett tag och var öfver igen och sände bud till Kalle, att ledet var för fan i våld och att Kalle fick gå dit och reparera det, om han ville.

De träffades en dag vid rån i Myrängen.

De talte vänskapligt vid hvarandra om väderlek och årsväxt och annat sådant som rörde dem nära, och det tycktes, som om de två aldrig haft något ondt sig emellan.

Så med ens kastade Kalle fram:

— Hur länge tänker du köra sönder mina led, som jag gärdar öfver vägen?

— Hvem fanken har bedt dig gärda?

— Får inte jag göra på min väg och i min skog hvad jag vill?

— Du får väl så, men låt bli att gorma, om jag får lust att göra hvad jag vill.

— Jag tänker snart igen gärda ett nytt led, och jag tycker, att du kunde låta det stå i fred.

— Ja, gärda du på bara, inte mig emot. Men när jag har ärende hitåt, så kör jag på vägen genom din skog, och så bygger jag den och reparerar den, när den blir dålig.

— Men nästa gång ska jag gärda så pass, att du ej kommer öfver.

Janne var på julkalas i skärgården i mellandagarna och kom hem på natten och hade ångan uppe.

Han satte af med god fart in på den förbjudna vägen.

Plötsligt tvärstannade Mariana.

— Hva fanken! Vågar du int sätta öfver nu? Har du int hunnit lära dig det redan? — Hej!

Janne trodde, att Kalle roat sig med gärdanarbete i julmellandagarna.

Men Mariana gick inte.

— Hvad har han nu byggt för ett babelstorn, som int Mariana törs öfver? När har han hunnit med det?

Och Janne steg ur släden för att se.

Bron öfver den djupa kanalen var uppkastad.

Janne blef ej förskräckt. Det brukade han inte. Men han svor, ty det brukade han till husbehof, och så vände han om och körde den vägen, som Kalle tyckte, att han egentligen borde köra.

Han sade intet, men han satte in i tidningen ett stycke om nidingsdåd.

Följande dag lät han bygga bron, och så körde han åter den vägen fram.

Sjutton dagar före vårtinget sände Kalle nämndemannen att stämma Janne till tinget för körande på förbjuden väg.

— Si på fanken, sade Janne. Nu ska väl rätt bli rätt till slut.

Och så sände han nämndemannen att stämma ett par gamla gubbar från byn som ressällskap med till tinget.

Det blef process, och domarn rannsakade och nämnden pröfvade, och vittnena förklarade, att Jannes förfäder led efter led byggt och begagnat vägen, och ingen hade förmenat dem det.

Kalle sade inför rätten att den ena af vittnena var jäfvig att vittna och aflägga ed, emedan han ej kunde sin katekes.

Målet tog uppskof till hösttinget, och vittnet skulle därförinnan undergå prästförhör.

Janne ålade vittnets hustru att lära gubben läsa utantill i katekesen de stycken, som handlade om ed och mened, och så skjutsade han gubben till prästgården, och prosten förhörde honom och godkände hans kunskaper.

— Satt int fan i gubben, som kunde, sade Janne.

Och domare och nämnd granskade saken ånyo och fann rättvist, att då Jannes förfäder af ålder begagnat vägen och då vägen var till stor nytta för Janne, så borde något annat ej komma i fråga, än att Janne också fick begagna den. Och i betraktande af att det blef för drygt och betungande för Janne att ensam underhålla den långa vägsträckan, dömdes, att vägen skulle skiftas i tvänne lika stora lotter, så att Kalle också skulle få sin andel att sköta.

Janne bjöd Kalle och sina vittnesmän på öl vid gästgifveriet.

— Nu har rätt blifvit rätt, sade han till Kalle, och nu ska vi inte tala om den där vägstumpen mer.

— Nej nu ska vi vara vänner i lif och död. Dör jag först, så kör du mig till grafven, dör du, så kör jag dig. Goda vänner ska köra hvarandra till grafven, efter landsens sed, och ingenting står nu mer emellan oss. Det hör ni, gubbar, sade Kalle till vittnena.

Janne körde sedan den vägen i mörker och ljus utan något hinder från Kalles sida.

— Rätt ska vara rätt, sade Kalle.

Och när Janne färdades fram där den sista färden till kyrkogården, satt Kalle fram på och körde.