De byggdes stundom femtio meter långa och utgjordes af fyra stycken 60 centimeter tjocka tåg, flätade af en säregen, seg pilart; mellan dessa tåg voro anbragta tjocka brädstycken, med vidjor fästa vid tågen. Bron var några meter bred, och längs kanterna löpte på ett par meters höjd två hufvudtåg, som med vidjor voro fästa vid plankorna och alltså bildade räcken. Bron var i ändarne omsorgsfullt fastgjord vid genomborrade klippstycken. Den svängde under en truppstyrkas öfvergång och sänkte sig då betydligt i midten.
Hvarje byggnad hade ett inåtlutande ytterverk i cyklopstil af porfyr och granit med hörn af huggen granit; kanterna voro så omsorgsfullt inpassade, att fogarne svårligen kunde upptäckas, och stenarne — flere meter höga — sammanhöllos af en beckaktig lera. Marken bakom hvarje ytterverk låg tio till femton fot högre än marken framför muren; denna bildade sålunda ett bröstvärn, bak hvilket försvararne voro väl skyddade, om angrepp inträffade.
På den yta, som kringslöts af murarne — ett utrymme af flere tusen kvadratmeter — lågo fyra aflånga byggnader, som sins emellan bildade fyrkant; de inrymde förråder och sofplatser.
Dessa byggnader voro uppförda i samma stil som de yttre och i den för peruanerna egendomliga arkitekturen — fönsterlösa väggytor med nischer, delvis uthuggna i graniten, med sockel nedtill och upptill försedda med lister, som utgjorde ett försök till hufvudgesims. De fyra hörnen voro försedda med portar af samma form som portöppningarna, breda nedtill och smala upptill, och med samma lutningsvinkel som yttermuren. Taket hade svag lutning och var täckt med blad och säf; bjälkarne, som hvilade på yttermurarne, voro fastgjorda medelst agavesnören — spik och andra byggnadsmaterial af järn och stål voro alldeles okända. Alla fönster vette åt den inre, stora borggården.
Midt på den inre borggård, de bildade, låg ett större envåningshus, hvilande på en pyramidformig bas: det var slottet, som i sin ordning omslöt en mindre gård. Denna den förnämsta byggnaden var uppförd af granit och adobes — ett slags soltorkadt tegel — och dess ytterväggar voro smyckade med frescofärger i gult, rödt eller blått. Själfva slottsgården hade en kringgående arkad med fristående kolonner utan bas och kapitäl. Dörrarne påminde som vanligt om egyptiska motiv, fönstren hade nischform, taket var täckt med gräs eller strå.
Dessa chulpas voro tjugo till tjugofem fot höga tornbyggnader af polerad kalksten, hvilande på kvadratiska underlag med femton till tjugo fots sida och en framspringande sockel, bred nog att tjäna till sittplats. I den östra delen af hvarje sådan byggnad fanns en liten fyrkantig öppning, som ledde till själfva begrafningsplatsen, ett hvalf med väggnischer. Hvalfvet, hvars högsta punkt låg intill tretton fot från marken, var uppfördt på så sätt, att den öfverliggande kalkstenen alltid sköt ett stycke framom den undre. Nischerna voro intill tre fot höga och två fot djupa; de inrymde gudabeläten och mat till de dödas behof, hvilka sutto kring väggarne tätt bredvid hvarandra. Hvarje chulpas inneslöt sin adliga ätt, och när den var fyld, byggdes en ny.
Denna byggnad är liksom alla öfriga byggnader i det stora tempelkomplexet uppfördt af trachy och granit i s. k. cyclop-murverk.
Stenarne äro så omsorgsfullt tillhuggna och sammanfogade, att man endast med mycken svårighet kan, med blotta ögat, upptäcka hvar fogarne finnas.
Byggnaderna äro 30—35 fot höga. Taket är öfverallt af strå. Träbalkarna, som uppbära det flata taket, äro fastbundna vid muren medels rep.