Voltaire utgick från ett land och levde i en tidsålder, där de mest utvecklades bildning var förfinad, men det sociala och politiska tillståndet barbariskt. Som författare var han därför rättslös. Som satirisk diktare och reformatorisk författare blev han upprepade gånger insatt i Bastiljen, och han måste hela sitt liv igenom leva i ständig ångest för att bli inspärrad.

Den franska litteraturens mest berömda man har därför tillbragt jämförelsevis endast få år av sitt liv i Paris, där det antingen var honom förbjudet eller alltför farligt att vistas. Till och med då han vid 83 års ålder, efter att icke ha sett Frankrikes huvudstad på 28 år, vågade sig dit, hade Ludvig XVI helst låtit fängsla honom, och lät giva honom det rådet att försvinna så fort som möjligt; något som döden gjorde obehövligt.

Sålunda tillbragte Voltaire sina dagar i landsflykt, antingen i främmande land—England, Holland, Preussen, Schweiz—eller så nära Frankrikes gräns som möjligt—Cirey, Ferney—för att vid minsta vink kunna fly.

Under dessa rättslösa förhållanden skrev han nästan alltid anonymt. Men detta skyddade honom långtifrån tillräckligt, då hans stil var känd, och därtill ett och annat tillskrevs honom, som han icke skrivit. Han förnekade också därför i sin säkerhets intresse åter och åter sina skrifter, ljög sig hänsynslöst fri från dem, och lät ett icke ringa antal ligga otryckta en hel människoålder igenom. Om de blevo utgivna, var det sällan av honom själv.

Nästan alla hans skrifter blevo förbjudna att säljas. Flera av hans värdefullaste arbeten (t. ex. de Filosofiska breven om England) blevo brända av bödeln. Han arbetade visserligen rastlöst, men i ständig oro för att bli berövad sin frihet.

Och likväl blev han ungefär från det han uppnått 24 års ålder hyllad som den andlige hövdingen av jordens mäktigaste och mest begåvade män och kvinnor, en kung, en kejsarinna, tidsålderns aristokrater och krigare, tänkare, diktare, vetenskapsmän.

Till slut hade han ett sådant anseende, att litteraturens yppersta, alla länders bästa kretsar, i honom sågo icke blott tidens mest namnkunniga och mest inflytelserika författare, utan även den personlighet, som utgjorde sinnebilden för frisinthet och fördragsamhet, för avskyn för grymhet och för högsinnad humanitet; så att en man sådan som Benjamin Franklin, som representerade icke blott det nya Nordamerika utan även folkfrihet, uppfinnarsnille, teoretisk insikt och praktiskt förnuft, förde sitt barnbarn till honom och utbad sig hans välsignelse för den lille gossen. Voltaire sade: »God and liberty» (Gud och friheten).

Strålarna från hans lysande ande upptände hans tidsålders män och kvinnor. Icke få av de mest intelligenta stodo i ljus låga av hänförelse. Vi se av tallösa brev till Voltaire, med vilket svärmeri och med vilken tacksamhet de yttrat sig till honom. Typiska äro t. ex. de första breven från Fredrik den store som kronprins.

För de gammaldags fromma, därnäst för dem, som till varje pris höllo på det bestående och isynnerhet för de dumma, stod Voltaire som en hädare och nedbrytare. För vidskepelsen var han en djävul. För elakheten och missundsamheten var han ett föremål för hat och hårdnackat förtal.

Men han ingav under sitt långa liv släktled efter släktled övertygelsen om förnuftets rätt och makt. Han var aldrig själv kall, när han trodde sig ha funnit en sanning och ansåg sig böra förkunna densamma. Den lågade i honom och han kastade ut den, än som ljuset från en fyrbåk, än som bomben från en mörsare, än så, som man utsänder flyttbart ljus i form av elektriska lampor.

Som Condorcet slående har sagt, var för honom sanningen icke en hemlighet, som skulle viskas invigde emellan. Den var för honom näring, som borde meddelas färsk i form av den aptitligaste och mest tilltalande anrättning, eller ett läkemedel, som för att icke avvisas borde reta gommen och smaka gott; eller som ett banér, som borde höjas, ett krigsrop, vari man borde instämma.

Hans största konstverk är icke något av hans talrika arbeten utan just hans eget liv.

Detta hans liv har många utvecklingsskeden, långt fler än den insekts, som först är larv, så puppa och slutligen fjäril. Ett sådant liv har ganska fula skeden. Larven är ju ingalunda vacker. Men Voltaires liv har det sällsynta gemensamt med fjärilen (som givit Psyke sina vingar), att dess sista skede är det vackraste.

Voltaire var till en början en diktare för de högre samhällskretsarna, teaterdiktare och estetiker, efter dåtidens begrepp nationalpoet; blev sedan på engelsk mark ombildad till upplysare, tankeväckare, omdanare, modig men försiktig bekämpare av föråldrad fördom och hävdvunnet oskick. Längre fram blir han så småningom historiker, naturvetenskapsman, lyriker, dramatiker, romanförfattare, nationalekonom, filosof, agitator. Dock, han når först sitt livs höjdpunkt, när han från att vara stridstupp blivit fältherre, från skämtare blivit en vis, från hovman patriark, från den anonymt verkande hemlöse, som flackar från land till land, från hov till hov, blivit den fast bosatte slottsherren, välgöraren för en hel trakt. Då står han som förnuftshatets och fanatismens öppna fiende, rättfärdighetens och fördragsamhetens oförtrutne målsman, de undertrycktes och misshandlades beskyddare—en gestalt, som aldrig kan glömmas.

Satyren är (liksom i Victor Hugos dikt) förvandlad till Pan.

Voltaires anda omspänner allt. Hans sunda och praktiska förstånd sträckte sig till hälsovård och koppympning.

Han verkade för renlighet, föreslog inrättandet av bad för allmänheten. Han var den första, som lärde folk att man icke skall begrava inne i städerna, icke i kyrkorna, icke låta de döda slå ihjäl de levande. Och han var den första, som i Frankrike förordade smittkoppympning (kokoppor blevo först senare använda). Men samme man var den första fransman, som icke nöjde sig med att uppställa för sig själv de viktigaste andliga spörsmål, utan även modigt besvarade dem: Var den kristna läran sann? Var den kristna kyrkan en helig och nyttig organisation? Var den kristna läran gudomligt inspirerad och andligen tillfredsställande? Han svarade utan tvekan: traditionen är full av fabler och orimligheter; kyrkan betyder en sänkning från den hedniska forntidens högre kulturnivå; läran är ofullkomlig, där den är som bäst, en mörk och tyrannisk vidskepelse, där den är som sämst.