Frankrike var säkerligen under 1700-talet näst England det mest upplysta land av alla. Men enligt moderna begrepp var denna upplysning ett oerhört barbari, långt värre än Rysslands i våra dagar. Strafflagarna utgjorde ett virrvarr. Man utfärdade nya lagar utan att upphäva de gamla. Lagarna motsade varandra och voro därtill fulla av spetsfundigheter, otydliga uttryck och omänskligheter. Nästan varje nyck hos domaren kunde finna stöd och berättigande i någon lag. Sålunda blev domarens makt oinskränkt. Domarebefattningarna voro till salu. Barn, som icke voro i stånd att sköta sina egna angelägenheter kunde, nyss sluppna ur skolan, komma att råda över vuxna människors väl och ve.

La Bruyère säger i 14:de kapitlet av sin bok Les caractères: »Det är domarens plikt att utöva rättfärdighet, deras yrke att smussla den undan.» Om de ändå nöjt sig därmed!

Rättskipningens handhavare på landet spärrade in bönderna under förevändning, att de stulit eller burit vapen, och höllo dem fängslade, tills de betalade. Om någon hade en domare till fiende, så ve honom!—Fogden i Puissieux dömde en viss Carlier till tortyr, till stegel och hjul, enbart av hat. Det hade lyckats honom att vinna en bisittare. En prokurator Frillet ville komma åt ett tegelbruk; anklagade därför den oskyldige ägaren för mord och lät rådbråka honom. Två män, som avlade vittnesbörd om ägarens oskuld, blevo hängda som falska vittnen. Då detta blev ådagalagt och rätten dömt prokuratorn till döden, benådade honom Ludvig XV med 10 års förvisning—till provinsen Bourgogne. En annan domare, som förfalskat aktstycken, blev dömd till 15 francs böter.

La Bruyère säger med fin ironi: Det är icke alldeles omöjligt, att en man, som åtnjuter högtståendes gunst, kan förlora en rättssak.

Den gammalfranska straffprocessen var sammanfattad i Ordonnansen av år 1670. Däremot fanns ingen allmän strafflag. Domarna kunde när som helst gräva upp en gammal, omänsklig förordning. Hur omodern den samtidiga danska lagen av 1683 än må anses, var den dock ett långt bättre och humanare verk än den franska ordonnansen.

I 1700-talets Frankrike rådde ännu samma grymhet som tvåhundra år tidigare. Stegel och hjul hade under Frans den förste år 1535 införts från Tyskland som värn mot rövarband på landsvägarna och straffet var på den tiden knappast för hårt, då rövarna ohyggligt pinade sina offer. Men nu var detta straff icke längre inskränkt till vedergällning för landsvägsröveri.

Man hade fem slags dödsstraff: Fyrdelning, bålet, hjulet, galgen och halshuggning. Men dessa fem skärptes och förenades, då antalet ej motsvarade förbrytelsernas många arter och grader. Varje, än så obetydlig hustjuvnad straffades helt enkelt med galgen. Man hängde t. ex. en tjänstflicka, som stulit ett par serveter.

Det lidande, som tillfogades förbrytaren, tillfredsställde ett krav. Och innehavaren av detta krav var efter dåtidens katolska uppfattning—Gud. Därför straffade icke blott den andliga, utan även den världsliga rättvisan i Guds namn. Och därför måste förbrytaren göra kyrkobot.

All makt vilade hos kyrkan och hos konungen.

Ännu så sent som år 1780 indelar en straffrättslärd, Muyart de Vouglans, förbrytelserna mot det kränkta, gudomliga majestätet i tre grupper: Den första innefattar gudsbespottelse, ateism, trolldom, häxeri; den andra kätteri, avfall, sekterism; den tredje helgerån, d. v. s. kränkning av kyrkor, sakramenter, gravar, krucifix, helgonbilder.

Alltsedan upphävandet av ediktet i Nantes hade protestanterna i Frankrike varit rättslösa. 1724 förbjöd Ludvig XV franska undersåtar att överhuvud utöva någon annan religion än den romersk-katolska eller samlas till någon annan gudstjänst.

Döden på bålet var straffet för trolldom, gudsbespottelse, kätteri, kyrkoskändning, blodskam, fadermord och homosexualitet. Den ständiga användningen av tortyr gjorde varje undersökning pinsam.

I fråga om galärstraff var det betecknande, att detta straff, ådömt på viss tid, faktiskt var detsamma som livslångt straffarbete på galärerna, emedan man godtyckligt kvarhöll fångarna. Enär galärerna tjänade till att förstärka Frankrikes makt på Medelhavet, gällde det att ha en tillräcklig bemanning av roddare. Då självmord bland galärslavarna blevo för vanliga, lät man under Colbert somliga av dem, vilkas strafftid var utlupen, slippa lös, och ifall fångarnas släktingar voro rika, kunde det hända, att man av malteserriddarna köpte en turkisk slav som hans ersättare. Men regeln var följande:

På 25-30 dubbelbänkar sutto omkring 300 roddare fastsmidda, av vilka 5-6 tillsammans rodde en åra. Nakna till midjan sutto de på den bänk, där de voro fastsmidda, och från vilken de aldrig, varken sommar eller vinter, varken natt eller dag sluppo lös. De åto och sovo på bänken. De voro därtill ständigt underkastade fångvaktarens godtycke, vilken gick omkring bland dem med piskan i handen.

Grymmast var behandlingen av de protestanter, som efter upphävandet av ediktet i Nantes kommo på galärerna. Den utgjorde en oavbruten tortyr. Jean Pierre Espinas blev dömd till galärerna på livstid och tillbragte där halvnaken och fastsmidd 23 år, emedan han givit en protestantisk präst kvällsmat och nattkvarter.

Litteraturen åtnjöt ingen rättssäkerhet. Högsta domarmakten tillhörde formellt konungen; rätterna dömde, emedan han överlåtit åt dem den makt, som tillkom honom, och lagen satte ingen gräns för denna. Hans vilja var lag och han hade rätt att bryta varje motstånd mot hans vilja. Där domstolarna icke kunde inskrida (emedan intet brott var begånget), utverkade den, som hade intresse av att få någon i fängelse, blott ett »lettre de cachet», en hemlig arresteringsorder, underskriven av statssekreteraren och försedd med det kungliga sigillet. Den innehöll en befallning för personen i fråga att bege sig till statsfängelset eller i förvisning, antingen i landsflykt eller till ett bestämt ställe inom Frankrikes gränser, som han då icke fick lämna under viss tid, stundom 10 år. Dessa »lettres de cachet» berövade sådana personer deras frihet, vilka—såsom Voltaire—icke begått något enligt lagen straffbart eller icke kunde dömas av någon domare. Därför förekom ingen anklagelse och intet förhör. Fången förblev i fängelse eller i förvisning på obestämd tid. Han kunde icke försvara sig, då intet åtal väckts mot honom.

Efter Damiens' attentat mot Ludvig XV blev litteraturens rättsförhållande genom en lag av 1757 ordnat sålunda: Alla som överbevisades om att hava författat eller låtit författa eller att blott ha köpt skrifter, som gingo ut på att angripa religionen, upphetsa sinnena, göra ingrepp i konungens makt eller störa statens ordning och lugn, straffades med döden. Samma straff drabbade även kolportörer. Än mera: Författare, kolportörer och utspridare av andra trycksaker, som icke iakttogo de former, som voro föreskrivna för det tryckta ordet, straffades med galärerna.

Ett ringa straff i jämförelse härmed var den gängse tillintetgörelsen av det tryckta, som i enlighet med den allmänna åklagarens krav sönderrevs och brändes av bödeln.

Det är ingen ringa ära att hava skött oppositionen mot ett sådant rättstillstånd.

Voltaires strid för reform av straffrätten är mittpunkten i den rörelse, som under sista hälften av 1700-talet reste sig mot den gamla straffrätten och som ledde till dess fullständiga sammanstörtande under revolutionen. Först genom Voltaire fick denna rörelse fart. Som överallt, där det gällde att förklara medeltidens föråldrade former krig, upphävde han sig även här till anförare.

Var och en som skrev mot det gamla rättsväsendet, sökte anknytning till Voltaire och sökte vinna samförstånd med honom. Var och en, som blev undertryckt genom detta rättsväsens stränghet eller genom de rättsvillfarelser, som härrörde därifrån, såg i honom sin beskyddare och räddare. Under det decennium, som ligger mellan hans död och revolutionens utbrott, verkade de lärdomar han förkunnat mäktigt vidare och om också under detta decennium dess energi tillväxer, så ökas icke dess omfattning. Man håller sig till de fordringar Voltaire uppställt. Alla trådar löpa här ut från honom och föra tillbaka till honom.

Ty genom talrika verk, några hundrade flygskrifter, tiotusen brev påverkar han de högre stånden i alla civiliserade länder, det andliga ingalunda uteslutet; vidare furstar och furstinnor, kungars gunstlingar och älskarinnor, kardinaler och abbéer, fältmarskalkar och officerare och först och sist hela det skrivande folk, som växer upp efter honom, som lär av honom, som än bekämpar honom, än frigör sig ifrån honom, men som till slut fortsätter hans verk, till och med under oenighet med honom.

Diderot, som väl är den störste av hans efterföljare, och som ofta blev illa berörd av hans begränsning som deist och av ensidigheten i hans goda smak, skrev under en sådan misstämning, att de alla voro skyldiga honom så oändligt mycket, att vad han än måtte säga eller göra, som väckte deras misshag eller motsägelse, allt måste förlåtas honom och glömmas, i betraktande av deras omätliga tacksamhetsskuld till honom.