Voltaire var icke skapt av det ämne, varav det utbildas vad som Paludan-Müller i inledningen till Adam Homo har kallat »de blotte Helte med de bare Struber».

Han är på samma gång gudomlig och skälmaktig, Zeus och Scapin. Innerst i honom bor en skämtare. Till och med när han är som djupast allvarlig, är all svulst, ja allt patos honom fjärran. Han kan skära tänderna av förbittring, men han deklamerar aldrig (i eget namn). Han dundrar icke, han hånar. Litteraturen, som förut varit en konst, blev för honom ett vapen. Och han gör bruk av sitt vapen, det dräpande hånet. Han var på sätt och vis en mycket klok och försiktig man, han var—som John Morley sagt om honom—för klok, för att någonsin kasta bort sin sköld. Men han kände, att om hans svärd en gång var draget, kunde han aldrig mera, så länge han ännu var i livet, sticka det i skidan. Han kastade icke, (som Horatius Cocles) bort sin sköld, utan skidan till sitt svärd. Hans samtida blevo upprörda intill märg och ben, när de sågo denna klingas blixtsnabba rörelser och hörde den susa i luften.

Så äregirig Voltaire än var och så mycket han än höjde sig över sitt stånd, förstod han icke att som författare hävda sin personlighet. Han hade från första början litterära angripare och fiender. Han svarade dem alltför ofta, ja än mer, han släppte dem aldrig ur sikte; han fortsatte att på ett tröttande, för nutidens människor olidligt sätt fäkta mot dem. Han har mot sin vilja meddelat dem alla sin odödlighet. Deras namn återkommer som omkväde på flera hundrade ställen i hans livsverk, där man skulle tro honom vara sysselsatt med allting annat än med dem.

Hans självhävdelse antog således icke aristokratiska former. Ständigt hetsad och utmanad kunde han med sitt retliga nervsystem, sitt överkänsliga temperament och sin stridslystna instinkt aldrig besluta sig för att låta sina motståndare behålla sista ordet. Han sökte och fick beständigt hämnd, var alltid krigare och som krigare obarmhärtig, stundom grym. Hans angripare voro visserligen i regeln både illasinnade och mindervärdiga, tarvliga och missundsamma; de ville komma sig upp, vinna rykte och ställa sig in hos de kyrkliga maktägande genom att överfalla honom, än från ett bakhåll, än från ett annat; somliga voro helt enkelt högmodiga, klerikala pedanter. Men deras angrepp väckte hos honom en sådan förbittring, att han ofta i sin strid med dem glömde sin kamp för ordets frihet och yrkade på Bastiljen, fängelse i Fort l'Evèque, galärerna för dem; ja han lyckades få en av dem för någon tid insatt i Bastiljen till straff för smädeskriveri.

Hur långt han än var före sin tid och dess fördomar, delade han likväl åtskilliga av dessa fördomar. Åter och åter låter han, ehuru själv av borgerligt stånd, sina fiender höra, av hur ringa börd de voro; och han är ingalunda så noga med sanningen, när det gäller att göra dem löjliga och utsätta dem för ringaktning.

Rättslösheten i Frankrike hade hos honom åstadkommit den vanan, att frånsäga sig författarskapet till sina verk—han har frånsagt sig i det närmaste alla sina arbeten med undantag av Henriaden och dikten om slaget vid Fontenoy—och denna vana hade den ogynnsamma inverkan på hans väsen, att han kom till att anse en lögn som ett i allmänhet fullt berättigat nödvärn. Icke ens under sina sista levnadsår betraktade han sannfärdighet i vad han sade eller gjorde till sitt försvar som en plikt.

Han skrev den 19 sept. 1764 till D'Alembert angående le Dictionnaire philosophique (Den filosofiska ordboken): »Så snart den minsta fara är förhanden, ber jag vänligen att bli underrättad därom, på det jag må kunna frånsäga mig arbetet i alla offentliga blad med min sedvanliga troskyldighet och oskuld.»

Denna brist i hans karaktär förringade hos hans samtida aktningen för honom. Men även om hans genius under hans levande liv icke hade alldeles rak rygg utan snarare en liten puckel, så var dock denna blott det fula fodralet till hans vingar.

Han var därför trots allt enligt dåtidens yppersta mäns och kvinnors uppfattning förvisso en Zeus, vars olympiska hårprydnad, vars ambrosiska lockar enligt tidens stil utgjordes av en peruk. Men om han avtog peruken, så satt han där, såsom Houdons underbara staty av honom, ännu mer överlägsen, emedan det själfulla huvudet blev tydligare synligt i alla sina konturer, en dominerande centralgestalt.

Det var hos honom, liksom ett halvt århundrade efter hans död hos Heine, något av tigerns lust att riva sönder den som retar honom, i förening med skrattfågelns tonrikedom och gasellens grace.

Han hade emellertid den vackra egenskapen, att, till och med när han var som mest uppbragt och utslungade hotelser mot en eller annan avundsman, behövdes det blott, att denne kom i nöd eller vädjade till hans hjärta, för att han med ens skulle slå om. Liksom han lät blidka sig och vinnas av fadern till en man, som skulle straffas för det han sålt smädeskrifter mot honom, så var han också villig att öppna sin famn för Jean Jacques Rousseau, då ett (för resten falskt) rykte omtalades för honom, att denne, som nyss utgivit sina Lettres de la montagne (Brev från berget) mot honom, nu tydde sig till Ferney.

Voltaires verk är en orkester, där den poetiska intelligensen innehar första stämman, den genialitet, som grundlägger kulturhistorien, den andra. De utföra melodien; hatet till grymhet och fördom utgör den övriga instrumenteringen; den personliga polemiken är blott piccola flöjten.

Bolingbroke sade om Marlborough: »Han var en så stor man, att jag har glömt hans laster.»—Historikern får tyvärr icke gå så tillväga.