Det var snart sagdt ett underverk, att Bill Harrison tolererades i Harristown. Måhända var det likheten mellan hans och stadens namn som gjorde det, måhända det, att man vant sig vid hans små svagheter, egendomligt var det i alla fall. Ty en större lymmel har väl sällan slitit en svinskinnssadel.

I hela staden fanns inte en person, som icke hade fullt klart för sig, att Bill för längesedan bort placeras på en telegrafstolpe, eller ägnats någon liten uppmärksamhet, när man kände lust att öfva sig i skjutning, men hur det var, så hade det icke blifvit af.

Det var inte så mycket hans boskapsstölder som retade Harristownborna, ty boskap fanns det ju i alla fall godt om; och för öfrigt, ho var den, som kunde kasta första stenen? — men att han hade en ovanlig tur i kortspel utan att man dock kunde komma på honom, när han ansade den, och att värdeföremål ofta kommo bort, när han var närvarande och man icke var noga på sin vakt, retade de öfriga. Ty det måste finnas en gräns.

Så var det hans kamrat, en gråtmild, svartmuskig gynnare, som gick under namnet »Sonny», och inte ansågs vara mera ren i ullen än Bill själf, fast han påstods vara mera anlagd åt det religiösa hållet och tjänstgjorde som något slags ambulerande samvete för Bill. Han hade ett smilande, inställsamt sätt, som inte tilltalade pojkarna, och ett rykte gick, att en postdiligens en gång blifvit plundrad ute i Montana, medan »Sonny» och några af hans vänner hedrade trakten med en visit.

Bill och »Sonny» lefde sitt rika lif i och omkring Harristown, försvunno ibland, döko åter upp, spelade poker och faro och hade alltid godt om pängar, fastän ingen hade officiell vetskap om hvar de kommo från.

Men en dag gick det för långt.

Tidigt en morgon väcktes samhällets vapenföra män af sheriffen och diversehandlare Patterson, och anmodades att genast sitta upp. Under natten hade nämligen en obekant person brutit sig in i Pattersons butik, öppnat kassaskåpet, en större låda af korrugerad plåt, och lagt sig till med femton hundra dollars i kontanter, som stadsförvaltningen anförtrott ofvanbemälda kassaskåps säkra riglar.

Först af allt hade sheriffen uppsökt Bill Harrisons enkla boning för att höra, om nämnde gentleman möjligen kunde gifva någon ledtråd, men fann då, att Bill funnit luftombyte hälsosamt. »Sonny» hade däremot varit hemma, men som han förra kvällen burits hem från Flanagans krog och var litet svårväckt, ansågs han oskyldig och fick ligga.

Snart nog var befolkningen på benen, och sheriffen började göra efterforskningar, men utan resultat, hvarför han tog med sig tre man och red österut för att söka flyktingen på den leden, medan andra grupper af pojkarna redo åt olika håll.

Den grupp, som red väster ut, bestod af Patterson, Store Steve, Fighting Fred och ett par väl beridna och träffsäkra ynglingar till, hvilka beslutat att fånga Bill Harrison död eller lefvande, om han fanns åt deras håll.

Efter några timmars ridt kommo de till grannstaden Big Rock, så kallad efter ett mindre stenblock, som låg midt på Storgatan och var stadens stolthet. Där hade man tänkt hvila och låta sina hästar få en mun gräs, medan deras herrar läskade sig med ett glas. Vatten, naturligtvis. Men det gick inte alls. Ty på Pattersons fråga om Bill varit synlig, fick man det svaret, att han ridit genom staden för flera timmar sedan, och haft så brådt att han endast hunnit köpa en stång tobak. Hvad hade han nu gjort för rackartyg igen?

Det blef genast lif i gossarna, friska hästar anskaffades i en handvändning, och så bar det af på nytt. Vid nästa ranch hade man också sett Bill, men han tycktes nu icke ha så stort försprång, och som förföljarne bytte hästar vid hvarje plats där det gick för sig, vunno de raskt på honom och fingo honom fram på eftermiddagen i sikte.

Nu höll man sig dold i sänkorna mellan rullpräriens dyningar, ty man ansåg det fullkomligt onödigt att Bill skulle få veta att man var så nära. Det kunde oroa honom. Och man får ju vara hänsynsfull mot en person, som kanske är nervös.

Bill tycktes emellertid vara rätt sorglös och sparade sin häst, han tyckte väl att han nu var tillräckligt långt borta från Harristown, för att icke behöfva vara orolig, och pojkarna voro inte mera än en kilometer bakom honom, när han vände sig om, och fick syn på diversehandlaren, som ridit upp på en kulle för att titta efter de femtonhundra.

Genast blef det lif i spelet. Bill satte sporrarna i sin häst, och bar af som en blixt, och de andra följde exemplet. Men Bills häst hade hela dagen burit sin ryttare, medan de andras djur voro jämförelsevis hvilade, och de vunno hastigt på honom.

Snart var det endast ett par hundra meter, som skilde dem åt, och Bill, som såg att spelet var förloradt, höll in sin häst, och väntade dem med skjutjärnen färdiga.

Genast spredo förföljarne sig, svepande in på honom i en vid båge och äfven de med blottadt artilleri. Bill höjde revolvern och vände sig mot Patterson, som kom anstormande med de andra, och diversehandlarens lif hängde ett ögonblick på ett hår, men Fighting Fred räddade det genom att tjänstvilligt placera en kula i Bills häst, som stupade på stället, och kastade sin ryttare i en kullerbytta på marken.

Innan han hunnit upp, var Store Steve öfver honom, och hade honom säkert bunden till händer och fötter. Därefter yttrade han några berömmande ord om Freds vackra skott, och gick fram för att beskåda den skjutna hästen, men när han fick se att djuret knyckts ur hans egen corral, blef han något stött, etablerade ett större slagsmål med den tjänstvillige Fighting Fred, och fick smörj trots sin herkuliska styrka.

När sällskapet nästa dag kom tillbaka till Harristown var sheriffen ännu icke återkommen, och icke heller borgmästaren, som ridit ut med en annan grupp. Alltså utkorade Steve sig själf till lagens upprätthållare och tillsatte en jury, som genast fann Bill skyldig till stöld. Man hade ju funnit de femtonhundra i hans sadelpåse. Dessutom uttalade juryn som sin bestämda åsikt att den anklagade var en boskaps tjuf, falskspelare och fähund i allmänhet och borde hissas.

Som domaren lutade åt samma åsikt, anskaffades ett rep och Bill placerades under närmaste telegrafstolpe, medan gossarna klarade sina revolvrar för saluten.

Allt var klart, man endast väntade på Steves order, då »Sonny» storgråtande kom rusande.

— Ooooo!! tjöt han. Gör inte min kamrat något ondt! Min Bill! Min ende vän! Rör honom inte, hör ni! I hela världen finns inte en så fin gentleman som han. Ooooo! Hela mitt lif är sköfladt om ni lägger era smutsiga labbar på honom. Mitt lif blir en öken, hör ni. Ooooo!!

Steve betraktade medlidsamt »Sonny».

— Damn it! sade han och strök sig med handen öfver ögonen. Det är verkligen rörande att se en sådan tillgifvenhet. Mina ögon tåras när jag ser det. Så’na vänner dom ä’! Kamrater! Bill Harrison är väl värd sitt straff, men det vore inte rätt af oss att sköfla hans stackars kamrats lif. Det vore inte värdigt Harristowns gentlemän att göra Sonnys lif till en öken. Inte sant, boys, vi ä’ inte i stånd till det?

— Nej, de ä’ vi inte! instämde de andra något förvånade, men dock enligt vanan sekunderande Steve.

— Rätt taladt, Harristowns gentlemän! Så tala äkta präriepojkar. Fastän också »Sonny» är boskapstjuf, falskspelare och fähund i allmänhet samt dessutom postrånare, ska’ vi inte göra honom den sorgen att ta hans ende vän från honom. Skaffa ett rep till, så hissa vi dem på en gång. Det blir alltid mera högtidligt.