Den unge köpmannen sjönk trött tillbaka i sin stol, och i samma ögonblick slog mörkret samman omkring honom. I hans öron ljöd ett surr som af jättebin svärmande kring sin kupa, men intet ljud från yttervärlden kom hans trumhinnor att dallra.

En skarp, hvit ljusstråle klöf mörkret, det närvarande sjönk långt, långt bort, och den unge köpmannen, som annars inte var poetiskt anlagd, tyckte sig känna sin själ förflyttas hundratals mil öfver land och vatten, öfver blänkande floder, mystiskt susande skogar och himmelssträfvande alpspetsar, för att slutligen återvända till jorden i Venezia, dogernas gamla stad. Och samtidigt gled han ett par hundra år tillbaka i tiden, till de dagar då kyssen och dolkstöten så ofta följdes åt i palatsen vid lagunernas stränder.

Han befann sig i en guldskimrande sal. Kring väggarna hängde tunga gobelänger, och pelarna, som uppburo taket, voro af renaste cararramarmor. Tillbakalutad i en fåtölj satt en ung, skön, något korpulent kvinna. Kring hennes hvita ansikte föll ett svall af kolsvarta lockar och hennes ögon lyste mörka under pannans blekhet som pärlor satta i elfenben.

Kring mun och ögon låg ett drag af stum förtviflan, sådant som man endast ser hos hinden, när den döende sjunker ned för jägarens kula, eller fondmäklaren när Grängesbergarna äro på nedgående.

Framför henne stod en högväxt man, klädd i en svart sammetskappa, som i mjuka veck föll ända ned till fotknölarna. Hans profil var skarpt skuren, örnlik, blicken som eldkol, och det svarta, stripiga håret räckte honom till skuldrorna. Kring halsen bar han en tung guldkedja.

Med en mjuk, kattlik gest sträckte han ut armen och pekade på henne. En skälfning genomilade hennes kropp och hon drog sig tillbaka, som om hon sett en råtta.

Intet ljud hördes, men af hans rörelser kunde man förstå, att han utslungade ett isande: »Ha!» på Venezias ädla dialekt.

Gripen af förtviflan reste sig den sköna damen. Med en vild blick åt höger och en ännu vildare åt vänster vacklade hon tre steg fram mot mannen, med båda händerna famlade hon vid sin strupe, vacklade så åter tre steg tillbaka och sjönk viljelös, tillintetgjord ned i fåtöljen.

Den mörke mannen betraktade henne kallt, medan ett diaboliskt leende spelade kring hans smala läppar. »Ha»! utropade han åter, svepte kappan omkring sig och störtade på dörren, som om han endast haft två minuter på sig för att hinna till tåget.

Plötsligt förändrades scenen.

Canale Grande låg trolskt glittrande i månskenet, de höga palatsen reste sig som mörka stoder ur dess hemlighetsfulla djup och i fonden aftecknade sig Suckarnas bro mot himlen, fastän den egentligen bort vara belägen vid en helt annan kanal.

Fram öfver den blanka vattenytan gled en gondol, snabbt framdrifven af gondolierens åra. Den saktade farten, gled intill ett palats och sammansmälte där med de djupa skuggorna. Då lade gondolieren ned åran, tog i stället upp en mandolin, rikt prydd med inläggningar i guld och pärlemor.

Hans fingrar lekte lätt öfver silversträngarna och fastän intet ljud hördes, kunde den unge köpmannen förstå, att han sjöng en vek, italiensk ballad, där hvarannan rad slutar på ia.

Ett fönster öppnades ljudlöst i palatset, och af en osynlig hand kastades en bukett doftande violer ned till sångaren. Han grep den häftigt, tryckte den lidelsefullt åtta gånger till sina läppar, två gånger till sitt hjärta, och fäste den sedan vid sitt bröst.

Åter tonade sången i den balsamiska natten. Åter smekte sångarens fingrar öfver mandolinens strängar. Åter öppnades fönstret där uppe, och en repstege rullade ned.

Sångaren tryckte händerna mot sitt hjärta spolierande buketten, och klättrade, utan nämnvärd vighet, uppför repstegen.

Ännu en gång förändrades scenen.

Den unge köpmannen befann sig åter i det rum i palatset som han nyss förut besökt, men det var nu svept i skymning. In genom fönstret klättrade sångaren, den sköna kvinnan sprang i hans famn och de sjönko i ett haf af sällhet.

Då gled dörren upp bakom dem, och på tröskeln stod den mörke mannen, kastande djäfvulska blickar på dem båda, alternerande mellan henne och honom. Bleknande af fasa sprungo de båda älskande från hvarandra, hon sjönk darrande ned i sin vanliga fåtölj, och han ställde sig vid fönstret med handen på värjfästet.

Den mörke mannen sträckte ut armen och utslungade ett: Ha! Detta tycktes vara det enda yttrande, som verkligt intresserade honom.

Då drog sångaren sin värja, svängde den ett par gånger på ett rätt planlöst sätt och stötte den sedan i den mörke mannens bröst. Den mörke mannen segnade ned på golfvet och dog genast, och med flickan på armen lämnade sångaren gemaket samma väg som han kommit.

En ljusflod svepte kring den unge köpmannen. Helt plötsligt var han åter förflyttad hem och till nutiden. Plirande i ljuset, som ännu smärtade hans ögon, kastade han en blick på den öfriga biografpubliken och fiskade upp programmet ur fickan för att se hvad det hela egentligen skulle föreställa.